Ida Gabrielsson

Motion till riksdagen 2026/27:26 av Linnea Bengtsson m.fl. (V) med anledning av skr. 2025/26:288 Riksrevisionens rapport om statens styrning av kommunernas myndighetsutövning som avser LSS Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen, i enlighet med Riksrevisionens rekommendation, skyndsamt bör ta initiativ till att justera och förtydliga vissa bestämmelser i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade för att skapa förutsättningar för större likvärdighet och bättre kvalitet i kommunernas myndighetsutövning samt säkerställa ett ändamålsenligt stöd, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Motivering Lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, förkortad LSS, är en rättighetslagstiftning som ska tillförsäkra personer med omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar goda levnadsvillkor, självbestämmande och full delaktighet i samhällslivet. Det är därför oacceptabelt att möjligheten att få stöd i praktiken påverkas av vilken kommun en person råkar bo i. Riksrevisionen konstaterar i granskningsrapporten LSS – ett kommunalt uppdrag under statens styrning och kontroll (RiR 2026:6) att statens arbete med regelgivning, kunskapsstöd och tillsyn inte har varit effektivt. Kommunernas tolkning och tillämpning av LSS skiljer sig åt, och det finns brister i handläggningen i form av bl.a. långa hand­läggningstider, bristfälliga utredningar, otillräcklig dokumentation och bristande delaktighet för den enskilde. Konsekvensen kan bli att människor får vänta på stöd, inte får det stöd de har rätt till eller får insatser som inte motsvarar deras individuella behov. När tillgången till stöd varierar mellan kommuner undergrävs LSS som rättighetslag. Den enskildes rättigheter får inte vara beroende av kommunens ekonomiska förutsättningar, lokala prioriteringar eller vilken tolkning av lagen som den enskilda kommunen har valt. Bristande likvärdighet begränsar också möjligheten för personer med funktionsnedsättning att flytta för att studera, arbeta eller komma närmare familj och andra sociala sammanhang. Bristerna kan samtidigt medföra att anhöriga tvingas ta ett alltför omfattande omsorgsansvar, med negativa konsekvenser för deras hälsa, arbete och ekonomiska trygghet. Riksrevisionen bedömer att problemen inte kan lösas enbart genom bättre kunskaps­stöd från Socialstyrelsen eller genom en mer omfattande tillsyn från Inspektionen för vård och omsorg. En del av problemen beror på själva lagstiftningens utformning, på öppna och delvis otydliga förarbetsuttalanden samt på en rättspraxis som inte ger tillräcklig vägledning. Begränsad vägledande praxis och kammarrättsavgöranden som pekar i olika riktningar har bidragit till att kommuner kan göra olika bedömningar i likartade ärenden. Bland annat skiljer sig kommunernas bedömningar av vem som har rätt till kontakt­person, samtidigt som tillämpningen och rättspraxis har utvecklats i en mer restriktiv riktning. När det gäller daglig verksamhet finns såväl begränsningar för personer som tillhör personkrets 3 som risker för inlåsning när enskilda vill prova att arbeta eller studera. Även ledsagarservice tillämpas olika, och det finns indikationer på att personer med behov av ledsagning inte alltid får ett stöd som motsvarar deras behov. Vid prövningen av om en person tillhör personkrets 3 händer det att kommuner felaktigt tillämpar kriterierna för grundläggande behov inom personlig assistans, vilket kan leda till att ansökningar avslås på felaktiga grunder. Riksrevisionen rekommenderar därför regeringen att ta initiativ till att justera och förtydliga vissa bestämmelser i LSS för att skapa förutsättningar för större likvärdighet och bättre kvalitet i kommunernas myndighetsutövning samt säkerställa ett ändamåls­enligt stöd. Regeringen instämmer endast delvis i granskningens slutsatser och anser att det för närvarande inte finns skäl att vidta ytterligare åtgärder med anledning av rekommenda­tionen. Regeringen hänvisar i stället till att iakttagelserna bör beaktas i samband med framtida ändringar i LSS och betraktar genom skrivelsen rapporten som slutbehandlad. Vänsterpartiet delar inte regeringens passiva hållning. Att hänvisa frågorna till eventuella framtida lagändringar är inte tillräckligt när bristerna redan är kända och får omfattande konsekvenser för personer med funktionsnedsättning och deras anhöriga. LSS har varit i kraft i över 30 år. Flera av de problem som lyfts i granskningen har varit kända under lång tid, och vissa har tidigare utretts utan att nödvändiga förändringar har genomförts. En översyn måste utgå från att LSS är en rättighetslag. Syftet får inte vara att begränsa personkretsen, försämra rätten till stöd eller skapa nya möjligheter för kommunerna att avslå ansökningar. Inriktningen ska i stället vara att stärka den enskildes rättigheter, öka likvärdigheten, förbättra kvaliteten i handläggningen och säkerställa att insatserna faktiskt ger möjlighet till självbestämmande, delaktighet och goda levnadsvillkor. Personer med funktionsnedsättning och deras organisationer ska ges ett reellt och tidigt inflytande i arbetet. Deras erfarenheter av hur lagstiftningen fungerar i praktiken är nödvändiga för att förändringarna ska leda till bättre och mer ändamålsenliga insatser. Om förändringarna medför nya eller utökade skyldigheter för kommunerna måste staten också säkerställa långsiktig och tillräcklig finansiering i enlighet med den kommunala finansieringsprincipen. En stärkt rättighetslagstiftning får inte undergrävas genom att kommunerna saknar ekonomiska förutsättningar att leva upp till lagens krav. Även Riksrevisionen framhåller att finansieringsprincipen aktualiseras om justeringar av LSS innebär ökade kommunala kostnader. Regeringen bör därför, i enlighet med Riksrevisionens rekommendation, skyndsamt ta initiativ till att justera och förtydliga vissa bestämmelser i lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade för att skapa förutsättningar för större likvärdighet och bättre kvalitet i kommunernas myndighetsutövning samt säkerställa ett ändamålsenligt stöd. Detta bör riksdagen besluta och tillkännage för regeringen. Linnea Bengtsson (V) Nadja Awad (V) Daniel Bernmar (V) Ida Gabrielsson (V) Jonas Lindberg (V) Jennifer Merelaid Hankins (V) Frida Tånghag (V)

Motion till riksdagen 2026/27:8 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) med anledning av prop. 2025/26:282 Effektivare kontrollmöjligheter i systemen för rot, rut, grön teknik och personalliggare Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Skatteverket bör få möjlighet att begära kompletterande uppgifter om vilka underentreprenörer och/eller bemanningsföretag som utföraren använt sig av för att utföra arbetet och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör ge Skatteverket i uppdrag att kraftigt utöka antalet kontroller av personalliggare och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Skatteverket bör få rätt att samköra elektronisk information i företagens personalliggare mot företagens redovisning av arbetsgivaravgifter på individnivå och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör införa ett krav om att samtliga branscher som omfattas av bestämmelserna om personalliggare i skatteförfarandelagen ska gå över till digitala personalliggare och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att det bör införas ett krav på regelbunden elektronisk överföring av uppgifter i personalliggare till Skatteverket och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att kontrollavgifterna bör höjas och indexeras i enlighet med utredningens (SOU 2024:61) förslag och tillkännager detta för regeringen. 1 Inledning I propositionen föreslås ett antal åtgärder för att underlätta och förbättra Skatteverkets kontroller samt effektivisera arbetet mot skatteundandragande, fusk och arbetslivs­kriminalitet i regelverken för skattereduktion för hushållsarbete och installation av grön teknik samt i regelverket för personalliggare. Dessa förslag är sammanfattningsvis följande: En utförare ska i en begäran om utbetalning ange om underentreprenörer eller bemanningsföretag har eller inte har anlitats för hushållsarbetet eller installationen av grön teknik. Uppgifterna i en begäran om utbetalning ska lämnas på heder och samvete. Skatte­verket ska under vissa förutsättningar få använda tredjemansföreläggande vid kontroll av en utbetalning eller begäran om utbetalning. Skatteverket ska få genomföra kontroll­besök för ett nytt ändamål. Vissa ytterligare uppgifter ska registreras i personalliggaren. Uppgifter i en elektronisk personalliggare ska kunna överföras elektroniskt till Skatte­verket. Det införs en möjlighet till efterbeskattning om det föranleds av ett beslut om återbetalning i ett ärende eller mål enligt förfarandelagarna för skattereduktion för hushållsarbete eller installation av grön teknik. Kostnadsränta på ett belopp som Skatte­verket beslutat att utföraren ska betala tillbaka, ska beräknas till och med den dag beloppet återbetalas. Svartarbete är i dag ett allvarligt samhällsproblem i Sverige, och det bidrar till att arbetstagare utnyttjas och till arbetskraftsexploatering och till former av modern slav­handel. Förekomsten av parallella och odeklarerade arbetsmarknader medför dessutom betydande ekonomiska förluster för samhället. Det snedvrider konkurrensen, försämrar förutsättningarna för seriösa och långsiktiga företag med kollektivavtal att konkurrera och ger därmed oseriösa och kriminella aktörer större marknadsutrymme. Vänsterpartiet välkomnar därför överlag förslagen i propositionen, men vi anser att de bör skärpas i vissa avseenden. 2 Skyldighet angående underentreprenörer och bemanningsföretag I propositionen föreslås att utförare i en begäran om utbetalning ska ange om under­entreprenörer eller bemanningsföretag har eller inte har anlitats för hushållsarbetet eller installationen av grön teknik. I sitt remissvar anför LO att, om Skatteverket anser att det är nödvändigt, ska det vara möjligt för Skatteverket att begära en kompletterande uppgift om vilka under­entreprenörer och/eller bemanningsföretag som det begärande företaget använt sig av för att utföra arbetet/tjänsten, utan att Skatteverket behöver göra en mer omfattande revision. Detta skulle möjliggöra en tidseffektiv och träffsäker kontrollverksamhet och minska fusk, utnyttjande och brottslighet. De anför vidare att det företag som mottar subventionen ska kunna redovisa vilket företag och vilka individer det är som utfört tjänsten om Skatteverket kräver det. Vänsterpartiet delar LO:s syn i denna del. Det är ett fullt rimligt krav. Skatteverket bör få möjlighet att begära en kompletterande uppgift om vilka underentreprenörer och/eller bemanningsföretag som utföraren använt sig av för att utföra arbetet. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 3 Personalliggare Av personalliggaren ska det framgå när varje persons arbetspass börjar och slutar. Uppgifterna om de personer som är verksamma ska avse varje enskild verksamhetsdag och föras in i direkt anslutning till att arbetspasset inleds respektive avslutas. Skyldigheten att dokumentera uppgifter i personalliggaren gäller alla som är verksamma i verksam­heten. Det krävs inte att personerna är anställda eller ens får ersättning för arbetet. Uppgifterna i personalliggaren ska sparas i två år efter utgången av det kalenderår då beskattningsåret för näringsverksamheten avslutades. Syftet med krav på personalliggare är att minska skattefusk och skatteundandragande och att främja en sund konkurrens. I propositionen föreslår regeringen en rad komplet­terande bestämmelser i skatteförfarandelagen. Vänsterpartiet välkomnar dessa förslag. Men för att systemet med personalliggare ska bli mer effektivt behöver Skatteverket kraftigt utöka antalet kontroller. I enlighet med vad LO anför anser vi att regeringen bör ge Skatteverket i uppdrag att kraftigt utöka antalet kontroller av personalliggare. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Skatteverket bör också få rätt att samköra elektronisk information i företagens personalliggare mot företagens redovisning av arbetsgivaravgifter på individnivå. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. I utredningen som föregick propositionen (SOU 2024:61) föreslogs att samtliga branscher som omfattas av bestämmelserna om personalliggare i skatteförfarandelagen skulle gå över till digitala personalliggare. Att införa ett krav på elektronisk personal­liggare för samtliga verksamheter som omfattas av regelverket skulle enligt utredningen kunna öka personalliggarens betydelse i det arbetet. Ett sådant krav medför att risken för manipulation och andra typer av fusk med personalliggaren minskar och därigenom i förlängningen även risken för skatteundandragande. Det innebär att personalliggaren blir ett mer effektivt verktyg för att motverka skatteundandragande och för att främja sund konkurrens. Regeringen väljer i propositionen emellertid att inte gå vidare med detta förslag med motivet att det skulle öka företagens administrativa börda. Vänster­partiet beklagar detta. Regeringen bör införa ett krav om att samtliga branscher som omfattas av bestämmelserna om personalliggare i skatteförfarandelagen ska gå över till digitala personalliggare. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Utredningen analyserade också huruvida det bör införas ett krav på regelbunden elektronisk överföring av uppgifter i personalliggaren till Skatteverket. Utredningen landade dock i att ett sådant krav inte bör införas, då den omfattande personuppgifts­behandlingen inte anses proportionerlig i förhållande till intrånget i den personliga integriteten. Vänsterpartiet delar inte denna avvägning. I likhet med Svenska Byggnads­arbetareförbundet anser vi att uppgifterna regelbundet bör överföras till Skatteverket. Det bör införas ett krav på regelbunden elektronisk överföring av uppgifter i personal­liggaren till Skatteverket. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Utredningen studerade vidare frågan om kontrollavgifternas storlek avseende personalliggarna. Kontrollavgifterna har varit oförändrade sedan den 1 januari 2016. För att avgifterna ska fylla syftet att avskräcka från överträdelser av reglerna ansåg utredningen att det fanns ett behov av en översyn av storleken på kontrollavgifterna. Utredningen föreslog en höjning och indexering av kontrollavgifterna. Regeringen väljer i propositionen att inte gå vidare med detta förslag. Detta anser vi är mycket olyckligt då kontrollavgifterna därmed tappar sin avskräckande funktion. Kontrollavgifterna bör höjas och indexeras i enlighet med utredningens (SOU 2024:61) förslag. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Nooshi Dadgostar (V) Andrea Andersson Tay (V) Nadja Awad (V) Samuel Gonzalez Westling (V) Agnes Hultén (V) David Höglund Velasquez (V) Tobias Smedberg (V) Ida Gabrielsson (V)

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Motion till riksdagen 2025/26:4201 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) med anledning av prop. 2025/26:275 Extra ändringsbudget för 2026 – Stöd till Ukraina samt stöd till hushåll och andra åtgärder med anledning av kriget i Mellanöstern Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår regeringens förslag om ytterligare tillfälligt sänkt skatt på bensin och diesel. Riksdagen avslår regeringens förslag om att öka anslaget 1:12 Transportstyrelsen inom utgiftsområde 22 med 400 miljoner kronor. Ytterligare sänkt skatt på bensin och diesel I propositionen föreslår regeringen ytterligare sänkt skatt på bensin och diesel. Som skäl anför regeringen att kriget i Mellanöstern har drivit upp priset på bl.a. bensin och diesel. Vänsterpartiet delar bilden av pressade hushåll. Under inflationskrisen har hushållen fått bära hela bördan, samtidigt som företagens vinstmarginaler i grova drag varit intakta. Att stärka ekonomin för personer med små ekonomiska marginaler har dock inte varit någon prioriterad uppgift för regeringen under mandatperioden. Regeringen har satsat betydligt mer på den del av befolkningen som har de högsta inkomsterna. Vänsterpartiet har å andra sidan under mandatperioden lagt en lång rad förslag som stärker hushållens ekonomi, inte minst för de hushåll som har små ekonomiska marginaler. Många remissinstanser, bl.a. 2030-sekretariatet, Energiföretagen Sverige, Energi­myndigheten och Naturvårdsverket, betonar att förslaget om ytterligare sänkt skatt på bensin och diesel motverkar utfasningen av fossila bränslen i transportsektorn och gör det svårare för Sverige att nå klimatmålen. Svensk Kollektivtrafik betonar att förslaget kommer att stärka biltrafikens konkurrenskraft gentemot kollektivtrafiken och öka klimatutsläppen ytterligare. En återkommande invändning mot förslaget är att det bör finnas alternativa åtgärder med bättre träffsäkerhet. Exempelvis påtalar Drivkraft Sverige att en utgångspunkt för åtgärder som vidtas bör vara att de, hyfsat träffsäkert och temporärt, ska kunna förbättra hushållsekonomin för grupper som politiskt definierats som särskilt ekonomiskt utsatta eller stödberättigade. Vänsterpartiet delar dessa synpunkter. I vår motion på 2026 års ekonomiska vårproposition presenterade Vänsterpartiet ett alternativ till regeringens ensidiga fokus på sänkta bensin- och dieselskatter. Vi lade förslag om ett brett transportpaket för hus­hållen och klimatet. Paketet bestod av fem punkter. Sverigebiljett i kollektivtrafiken för 450 kronor En bredare elbilspremie Ett tillfälligt riktat kompensationsstöd till bilägare med lägre inkomst Utökat Klimatkliv Ett nytt färdmedelsneutralt och avståndsbaserat reseavdrag. Vad gäller det riktade kompensationsstödet till bilägare med lägre inkomst föreslog vi en tillfällig riktad kompensation om 250 kronor i månaden till bilägare med lägre inkomster som därför drabbats av prishöjningarna på drivmedel. Vi vill dessutom se ett dubbelt stöd till dem som bor i områden med särskilt dålig tillgång till kollektivtrafik och som därför inte har möjlighet att välja bort bilen. Stödet är tillfälligt under tre månader – maj till juli – för att motverka höga kostnader under en tillfällig kris. En avtrappning ska omfatta bilägare med en inkomst på upp till 45 000 kronor i månaden. Till skillnad från regeringens skattesänkning är vårt kompensationsstöd inte beroende av faktisk förbruk­ning av drivmedel och ökar därför inte utsläppen. Stödet är fritt att använda såsom man själv önskar: till mat, hyra eller nöjen. I motionen betonade vi att stödet ska vara möjligt att förlänga om behovet kvarstår framöver. Vi kan konstatera att det behovet nu föreligger. Eftersom motionsrätten på ändringsbudgetar är kraftigt beskuren i en rad olika avseenden kommer Vänsterpartiet i andra sammanhang att presentera förslag på hur vi kan stärka hushållens ekonomi i den nu pågående krisen. Riksdagen bör avslå regeringens förslag om ytterligare tillfälligt sänkt skatt på bensin och diesel. Utgiftsområde 22 anslaget 1:12 Transportstyrelsen I propositionen föreslår regeringen att anslaget 1:12 Transportstyrelsen ökas med 400 miljoner kronor i syfte att tillfälligt täcka flygplatshavarnas kostnader för säkerhets­kontroll av passagerare och deras bagage. Vänsterpartiet menar att det inte är försvar­bart att främja kommersiell drift av flygplatser och flygbolag med skattepengar i en tid då klimatmålen kräver tydliga politiska prioriteringar. Fokus för flyget behöver skifta från ett ökat flygande till att upprätthålla de mest värdefulla förbindelserna, så att flyget förblir tillgängligt på de platser där rimliga alternativ saknas. Medlen bör i stället användas till satsningar som påskyndar omställningen och ökar elektrifieringstakten. På så sätt gör vi det både billigare och enklare att välja hållbara transportlösningar. Riksdagen bör avslå regeringens förslag att öka anslaget 1:12 Transportstyrelsen med 400 miljoner kronor. Några av de övriga ändringarna i statens budget för 2026 Som nämnts ovan är motionsrätten på ändringsbudgetar kraftigt begränsad. Regeringen överlämnar två ordinarie ändringsbudgetar per år till riksdagen: vårändringsbudgeten som läggs fram i samband med den ekonomiska vårpropositionen och höständrings­budgeten som läggs fram i samband med budgetpropositionen. Därutöver har regeringen möjlighet att lägga fram extra ändringsbudgetar som den nu aktuella propositionen. Vänsterpartiet presenterar vårt samlade budgetalternativ genom att motionera på budget­propositionen. Regeringens ändringsbudgetar läggs fram i förhållande till budgetpropo­sitionen. Vänsterpartiet brukar normalt inte motionera på enskilda budgetförslag i ändrings­budgetarna. Den främsta anledningen till det är att ändringsbudgetarna läggs i förhållande till regeringens budgetproposition, som Vänsterpartiet inte kan ta ansvar för. För att kunna lägga meningsfulla ändringsbudgetar skulle Vänsterpartiet snarast behöva lägga dem som ändringar på sin budgetmotion, vilket inte är möjligt. Motionsrätten på ändrings­budgetarna är dessutom kraftigt begränsad. Oppositionspartierna i riksdagen får bara motionera på de anslag som regeringen ”öppnar upp” i ändringsbudgetarna, och i dessa fall får partierna bara föreslå avslag eller sänkta anslagsnivåer, inte höjda anslag. Detta innebär sammantaget att det ofta inte är meningsfullt för oppositionspartierna att motio­nera på ändringsbudgetar. I den nu aktuella propositionen föreslår regeringen en rad ändringar av budgetanslag och bemyndiganden kopplade till försvaret och vårt stöd till Ukraina. Människors rätt att leva i fred och trygghet är ovillkorlig, och varje lands möjlighet att självt få styra över sin framtid måste försvaras. Ukrainas folk kan inte lämnas ensamt mot den ryska militären och den fullskaliga invasionen. Med stöd i folkrätten och FN-stadgan står Vänsterpartiet bakom Sveriges både militära, ekonomiska och humanitära stöd till Ukraina. Politisk enighet och högt folkligt stöd för Ukrainastödet är mycket viktigt. I den extra ändringsbudgeten föreslår regeringen att ett nytt anslag förs upp på statens budget: Stöd för sänkta priser i kollektivtrafik. Regeringen anför att anslaget bör få användas för utgifter för statsbidrag till kollektivtrafik som organiseras av regionala kollektivtrafikmyndigheter. Regeringen anger vidare att stödet avses att, efter ansökan, lämnas till regionala kollektivtrafikmyndigheter som har sänkt priset på månadsbiljetter eller motsvarande för ett obegränsat resande med 50 procent tidigast fr.o.m. den 1 juli t.o.m. den 31 december 2026. Vänsterpartiet motsätter sig inte att regeringen uppmuntrar regionala kollektivtrafikmyndigheter att tillfälligt sänka priserna i kollektivtrafiken, men vi menar att priserna behöver sänkas permanent. Vi beklagar dock att regeringen har valt att exkludera färdtjänsten i förslaget. Färdtjänsten är hos de regionala kollektivtrafik­myndigheterna en form av kollektivtrafik, och att inte inkludera den är svårt att se som något annat än en illa genomtänkt avgränsning som till sin utformning blir diskriminerande. Att exkludera färdtjänstresenärer i en tid när stora prisökningar slår hårt och brett är anmärkningsvärt, särskilt då det är en grupp som generellt har en begränsad och ansträngd ekonomi och som således är i stort behov av halverad taxa. För Vänsterpartiet är en utbyggd och billig kollektivtrafik en prioriterad fråga. Vi vill därför införa en gemensam nationell månadsbiljett för all kollektivtrafik – en Sverigebiljett. Den ska kosta 450 kronor för vuxna och 225 kronor för barn och unga samt pensionärer. Det innebär i praktiken mer än en halvering av biljettpriserna. En liknande biljett har redan införts i Tyskland och haft stor påverkan på både resandet och utsläppen. Till skillnad från regeringens förslag är vårt förslag en permanent satsning. I samband med vårbudgeten för 2026 presenterade regeringen ett tillfälligt el- och gasprisstöd. Stödet hanterades i en extra ändringsbudget. Eftersom hushållen då ännu inte hade sparat några pengar genom regeringens högkostnadsskydd så välkomnade Vänsterpartiet regeringens förslag. Vi konstaterade dock att stödet hade kunnat utformas på ett bättre sätt för att nå fler, framför allt låginkomsttagare. I propositionen föreslår nu regeringen att Energistödet ökas med 1 miljard kronor. Anslaget används bl.a. för hög­kostnadsskydd till hushåll vid höga el- och gaspriser samt för att lämna stöd till hushåll vid höga el- och gaspriser. Vänsterpartiet har inget att erinra mot detta, men vi kan kon­statera att regeringens politik på området är helt otillräcklig. Vänsterpartiet kritiserade tidigt regeringens tidigare högkostnadsskydd. Vår kritik mot det för höga taket på 1,5 kronor per kilowattimme visade sig ha en mycket god grund. Trots mycket höga elpriser under vintern har högkostnadsskyddet sedan det infördes gett hushållen 0 kronor. Vänster­partiet har i stället föreslagit ett elpristak på 75 öre per kilowattimme som ska täcka hus­hållens elkostnader till 90 procent över pristaket. Vårt skydd finansieras av branschen, inte av skattebetalarna. Med vårt elpristak hade hushållen i samtliga elområden under vintern fått mer pengar till annat. Nooshi Dadgostar (V) Andrea Andersson Tay (V) Nadja Awad (V) Samuel Gonzalez Westling (V) Tony Haddou (V) Lotta Johnsson Fornarve (V) Isabell Mixter (V) Vasiliki Tsouplaki (V) Ida Gabrielsson (V)

Motion till riksdagen 2025/26:4187 av Ilona Szatmári Waldau m.fl. (V) med anledning av prop. 2025/26:261 Utökade befogenheter för Skatteverket inom folkbokföringsverksamheten Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår regeringens förslag om att Skatteverket och Migrationsverket ska få jämföra fingeravtryck och ansiktsbild med motsvarande uppgifter som finns i den andra myndighetens register, dvs. 26 e och 32 d §§ folkbokföringslagen (1991:481), 17 kap. 9 § utlänningslagen (2005:716), 15 § utlänningsdatalagen (2016:27) samt 2 kap. 4 b § och 4 kap. 4 § lagen (2022:1697) om samordningsnummer. Regeringens förslag Regeringen föreslår i sin proposition att ett nytt brott, främjande av oriktig folkbokföring, ska införas. Straffansvar ska inträda när någon genom en uppsåtlig handling i väsentlig mån främjar att en oriktig uppgift kan läggas till grund för beslut om folkbokföring. Det ska också krävas att personen har vidtagit gärningen i syfte att bereda sig själv eller någon annan vinning, eller i syfte att möjliggöra annan brottslighet än folkbokföringsbrott. Även det straffria området för ringa folkbokföringsbrott ska utvidgas. Regeringen föreslår även utvidgade möjligheter för Skatteverket att behandla biometriska uppgifter i folkbokföringsverksamheten. Skatteverket ska registrera fingeravtryck och ansiktsbild samt de biometriska uppgifter som tas fram ur dessa för en person i folkbokföringen respektive en person som tilldelas ett samordningsnummer. Skatteverket och Migrationsverket ska få jämföra fingeravtryck och ansiktsbild med motsvarande uppgifter som finns i den andra myndighetens register. Polismyndigheten ska i den brottsbekämpande verksamheten få jämföra ansiktsbilder och fingeravtryck med uppgifter som har registrerats hos Skatteverket. Regeringen föreslår också att passmyndigheterna, i ärenden om samordningsnummer, ska få jämföra fingeravtryck och ansiktsbild med de uppgifter som finns hos Skatteverket. Syftet med regeringens förslag är att bekämpa organiserad brottslighet som ofta begås mot välfärdssystemen. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 december 2026. Vänsterpartiets ställningstagande Vänsterpartiet står till största del bakom regeringens förslag i propositionen. Vi håller med regeringen om att det är viktigt att de uppgifter som registreras i folkbokföringen är korrekta. Uppgifterna i folkbokföringen läggs till grund för en rad rättigheter och skyldigheter för den enskilde, både i förhållande till samhället och till andra enskilda. För att olika samhällsfunktioner ska få ett korrekt underlag för beslut och åtgärder är det angeläget att uppgifterna stämmer överens med verkliga förhållanden. Felaktiga upp­gifter i folkbokföringen riskerar att användas som redskap för bl.a. välfärdsbrottslighet och inom den organiserade brottsligheten. Detta leder både till att välfärden urholkas och till minskad tilltro och legitimitet för välfärdssystemen. I Skatteverkets rapport Nationell lägesbild över befolkningen 2025 uppskattar myndigheten att bland de folkbokförda som finns och verkar i Sverige finns ca 116 000 personer som är registrerade med fel folkbokföringsadress. Enligt utredningens inhämtade uppgifter från Skatteverket, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten beror en betydande del av dessa folkbokföringsfel på förekomsten av medvetet felaktiga uppgifter, t.ex. genom försäljning av möjligheten att felaktigt få anmäla en annan persons bostadsadress som sin egen samt andra typer av medverkan till folkbokförings­brott. I dag är det inte alltid möjligt att döma den som i stor omfattning, ibland t.o.m. mot betalning och som ett led i organiserad brottslighet, möjliggör och organiserar felaktig användning av adresser för medhjälp till grovt folkbokföringsbrott. Det före­slagna brottet ”främjande av oriktig folkbokföring” syftar till att det ska bli möjligt att straffa sådan handel med adresser. Regeringen föreslår också utvidgade möjligheter att behandla biometriska uppgifter i folkbokföringsverksamheten. Vidare ska fingeravtryck och ansiktsbild som tas upp vid passmyndigheters ärenden om samordningsnummer få lämnas vidare till Skatteverket. Förslagen syftar till att bekämpa användningen av felaktiga, multipla och utnyttjade identiteter med anledning av att felaktig folkbokföring och identitetsmissbruk används som verktyg inom organiserad brottslighet och bidragsbrottslighet. Polismyndigheten föreslås också få göra biometriska jämförelser med de uppgifter som har registrerats hos Skatteverket i syfte att bekämpa brott. Informationsutbyte mellan Skatteverket och Migrationsverket Regeringen föreslår även att Skatteverket och Migrationsverket ska få göra jämförelser av ansiktsbilder och fingeravtryck som finns i deras respektive register. Skatteverket ska kunna jämföra fingeravtryck eller fotografier i folkbokföringsverksamheten och Migrationsverket vid ärenden om uppehållstillstånd eller prövning av ansökningar om internationellt skydd. Syftet är att motverka att personer kan få falska, felaktiga eller multipla identiteter registrerade hos myndigheterna. Enligt regeringen är det dock inte möjligt att slå fast exakt hur vanligt det är att personer som söker sig till Sverige använder sig av en falsk identitet. Det förekommer dock, enligt regeringen, att utlänningar som söker sig till Schengen använder sig av falska eller manipulerade id-handlingar eller använder sig av identitetshandlingar som visserligen är äkta, men som tillhör någon annan som ser ut som dem. Regeringen skriver även i sin proposition att det förekommer att utlänningar som söker eller beviljas asyl i Sverige helt saknar identitetshandlingar eller i vart fall inte visar upp dem för myndigheterna (s. 79, prop. 2025/26:261). Vänsterpartiet är inte beredda att stå bakom förslaget i denna del. Vi anser att det i första hand behöver undersökas hur stort problemet med falska identitetshandlingar och andra felaktigheter vid ansökan om uppehållstillstånd eller asyl faktiskt är innan förslag till lagändringar läggs fram. Redan i dag är det en omfattande process att gå igenom för den person som saknar id-handlingar vid ansökan om uppehållstillstånd eller asyl. Att en person saknar id-handlingar får dock inte likställas med att hen försöker lämna oriktiga uppgifter. Vi anser att det åtminstone borde krävas en indikation på att en person förekommer under en eller flera andra identiteter, eller att det finns anledning att anta att någon identitetsuppgift om personen är felaktig, för att en jämförelse mellan myndigheternas uppgifter ska kunna ske.[1] Riksdagen bör avslå förslaget om att Skatteverket och Migrationsverket ska få jämföra fingeravtryck och ansiktsbild med motsvarande uppgifter som finns i den andra myndighetens register. Detta bör riksdagen besluta. Behovet av en samlad översyn ur integritets- och migrationssynpunkt Även om vi till stora delar är beredda att acceptera regeringens proposition så är det uppenbart att förslagen kommer att få konsekvenser i synnerhet för den personliga integriteten för de personer som söker uppehållstillstånd eller asyl i Sverige. Regeringen har i snabb takt lagt fram flera förslag till lagändringar som syftar till att minska människors möjligheter att söka skydd i och skapa sig en framtid i Sverige. Vi anser att samtliga dessa förslag behöver ses över och utvärderas i ett sammanhang men inser att en sådan översyn ligger utom ramen för det aktuella ärendet. Vi avser därför att återkomma i frågan. Ilona Szatmári Waldau (V) Andrea Andersson Tay (V) Kajsa Fredholm (V) Ida Gabrielsson (V) Birger Lahti (V) Andreas Lennkvist Manriquez (V) Malin Östh (V) [1] Se utredningens bedömning när det gäller Skatteverkets behov av att jämföra uppgifter, s. 483, SOU 2025:75.

Motion till riksdagen 2025/26:4179 av Malin Östh m.fl. (V) med anledning av skr. 2025/26:259 Nationell planering för transportinfrastrukturen 2026–2037 Innehållsförteckning Förslag till riksdagsbeslut 1 Bakgrund 2 Utgångspunkter för en fungerande och effektiv transportinfrastruktur 3 Vidmakthållande av transportinfrastrukturen 3.1 Vidmakthållande av järnväg 3.2 Vidmakthållande av väg 3.2.1 Nej till fortsatt höga avgifter på Öresundsbron 3.3 Vidmakthållande av sjöfart 4 Utveckling av transportsystemet 4.1 Ökade investeringar i järnväg 4.1.1 Ökad prioritering av norra Sverige 4.1.2 Sverige får inte bli en järnvägsflaskhals 4.1.3 Nej till OPS- och bolagiseringslösningar i infrastrukturen 4.2 Ökade investeringar för förbättrad kollektivtrafik 4.3 Ökade investeringar i nationell cykelinfrastruktur 4.4 Hantera Gotlandstrafiken inom ramen för infrastrukturplanering och finansiering 4.5 Omprioritera investeringar i nya motorvägar 5 Stärk den regionala infrastrukturen och värna transportforskningen Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör ge Trafikverket i uppdrag att ersätta dagens basprognoser med målorienterade prognoser där man utgår från att transportplaneringen ska styras mot ett mer transporteffektivt samhälle, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med ett nytt förslag till inriktning på satsningar i transportinfrastrukturen för perioden 2026–2037 som möjliggör att Sverige uppnår sina klimatmål, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag om hur användandet av sociala konsekvensbedömningar och hälsokonsekvensbedömningar vid planering av infrastruktur och kollektivtrafik ska främjas, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag om införande av en transporthierarki som ska genomsyra alla beslut i fråga om transportplanering, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör inrätta en gemensam statlig organisation, Järnväg Sverige, och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör ge Trafikverket i uppdrag att utveckla samhällsekonomiska beräkningsmodeller för infrastrukturinvesteringar som tar bättre hänsyn till järnvägens samhällsnyttiga egenskaper och långsiktiga hållbarhet, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör agera långsiktigt och förutsägbart genom att värna ingångna avtal och säkerställa att kommuner, regioner och andra aktörer kan lita på att statliga åtaganden står fast, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en infrastrukturberedning och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör implementera ett nytt investeringsstöd riktat mot kollektivtrafiken för att öka klimatambitionerna och säkerställa en förbättrad turtäthet, en tydlig klimatprofil och förbättrad tillgänglighet, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med ett separat statligt anslag för cykelinfrastruktur till den nationella infrastrukturplanen som uppfyller krav på utbyggd cykelinfrastruktur, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag om hur Gotlandstrafiken kan räknas som infrastruktur och hanteras inom ramen för infrastrukturplanering och infrastrukturfinansiering, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör öka Trafikverkets anslag för forskning och innovation så att det överensstämmer med Trafikverkets förslag om 7,4 miljarder kronor, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. 1 Bakgrund Skrivelsen redovisar regeringens beslutade nationella plan för transportinfrastrukturen under perioden 2026–2037. Regeringen avsätter en planeringsram på 1 171 miljarder kronor. Den ekonomiska ramen fördelas på följande sätt: 607 miljarder kronor avsätts till utveckling av transportsystemet 210 miljarder kronor till vidmakthållande av de statliga järnvägarna 354 miljarder kronor till vidmakthållande av de statliga vägarna. I Vänsterpartiets följdmotion till regeringens proposition om de ekonomiska ramarna och övergripande prioriteringarna för åtgärdsplanen (mot. 2024/25:3234) föreslår vi att den totala ekonomiska ramen ökas till 1 457 miljarder kronor. Vår ekonomiska ram fördelas på följande sätt: 785 miljarder kronor till utveckling av transportsystemet 340 miljarder kronor till vidmakthållande av de statliga järnvägarna 332 miljarder kronor till vidmakthållande av de statliga vägarna. 2 Utgångspunkter för en fungerande och effektiv transportinfrastruktur Vänsterpartiets utgångspunkt är att transportslag ska komplettera varandra och ses som en helhet. Förslag till kommunikationslösningar måste utgå från ett trafikslagsöver­gripande perspektiv. Centrala utgångspunkter när det gäller vägar, järnvägar, sjöfart, hamnar och flygplatser är på det övergripande planet att inriktningen av infrastruktur­investeringarna ska leda till att klimatmålen nås de nationella miljömålen nås jämlikheten ökar jämställdheten ökar trafiksäkerheten förbättras det demokratiska inflytandet över infrastrukturen stärks transportsystemet byggs utifrån hela Sveriges behov och för stärkt transportberedskap tillgängligheten ökar för resenärer och näringsliv den regionala utvecklingen stärks transportsektorns kvalitet och robusthet stärks. Vänsterpartiet har den politiken och i den här motionen presenterar vi ett flertal förslag som gör det möjligt. Med vår politik uppnår vi ett transporteffektivt och hållbart samhälle. Sverige antog 2017 en klimatlag. Lagen utgår från tidssatta utsläppsmål och reglerar regeringens klimatpolitiska arbete. Klimatmålen är lag så länge inget annat beslutats, vilket betyder att målen ska vara styrande i all planering – inte minst i storskalig infrastrukturplanering. Men så länge planeringen av svensk infrastruktur utgår från historiska data (prognosstyrning) i stället för uppsatta mål (målstyrning) så kommer klimatmålen inte att nås. Vänsterpartiet har därför länge drivit på för att ersätta prognosstyrningen med målstyrning. Regeringen bör ge Trafikverket i uppdrag att ersätta dagens basprognoser med målorienterade prognoser, där man utgår från att transportplaneringen ska styras mot ett mer transporteffektivt samhälle. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Det inriktningsunderlag som regeringens nationella plan bygger på, och som presenterades av Trafikverket 2024, fick kritik för att inte bidra till klimatmålen och för att det misslyckades med att styra mot de transportpolitiska målen. Dessutom ifråga­sattes underlagets samhällsekonomiska modell och basprognos, bl.a. då potentialen i ökad transporteffektivitet förbisågs. Samma tydliga brister återfinns nu i den färdiga planen. Regeringen bör återkomma med ett nytt förslag till inriktning på satsningar i transportinfrastrukturen för perioden 2026–2037 som möjliggör att Sverige uppnår sina klimatmål. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Även social hållbarhet är ett perspektiv som är underutvecklat i planen. Folkhälso­myndigheten har vid upprepade tillfällen lyft ett behov av en mer fördjupad analys utifrån ett jämlikhetsperspektiv. Detta är något som vi från Vänsterpartiet instämmer i; ska målsättningen om att skapa samhälleliga förutsättningar för en god och jämlik hälsa i hela befolkningen få genomslag, behöver den integreras och beaktas i all infrastruktur­planering på ett betydligt mer systematiskt sätt än vad som sker i dag. För att motverka transportfattigdom är det viktigt att belysa när, var, hur och för vilka grupper transport­systemet är tillgängligt respektive otillgängligt, och därför behöver sociala konsekvens­bedömningar och hälsokonsekvensbedömningar upprättas vid planering av infrastruktur. Regeringen bör återkomma med förslag om hur användandet av sociala konsekvens­bedömningar och hälsokonsekvensbedömningar vid planering av infrastruktur och kollektivtrafik ska främjas. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Vidare bör en transporthierarki genomsyra alla beslut som rör kommunikationer. Grunden för en sådan hierarki är att de olika transportslagens klimatpåverkan ska bidra mot att nå de övergripande klimatmålen. Vid behov av kommunikation bör man först ställa sig frågan om det är nödvändigt att över huvud taget fysiskt förflytta sig. För att minska behov av förflyttningar krävs därför i grunden en god samhällsplanering. Regeringen bör återkomma med förslag om införande av en transporthierarki som ska genomsyra alla beslut i fråga om transportplanering. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 3 Vidmakthållande av transportinfrastrukturen Den nationella transportinfrastrukturplanen för 2026–2037 läggs fram i en tid när det är tydligt hur gravt eftersatt svensk infrastruktur är. Detta märks framför allt på järnvägen, som präglas av kaosprivatisering och fragmentering. Svensk järnväg är gammal, eftersatt och underdimensionerad, byggd för helt andra trafikvolymer. Men förutom en stor kapacitetsbrist så är också underhållet på järnvägen kraftigt eftersatt. En mycket stor underhållsskuld har tillåtits växa fram. År 2018 uppgick underhållsskulden på järnvägen till 36 miljarder kronor. Mindre än tio år senare är den uppe i ca 90 miljarder kronor. Det är en dramatisk ökning och visar tydligt hur underhållsskulden i dag inte bara ökar, utan skenar i ett avreglerat, marknadsutsatt järnvägssystem som ingen lyckas ta det samlade ansvaret för. Underhållsskulden och kapacitetsbristen är två problem som förstärker varandra och som båda behöver hanteras offensivt, och parallellt. De senaste årtiondena har Trafikverket konsekvent överskattat biltrafikresandet och underskattat utvecklingen av tågresande, vilket får konsekvenser på systemnivå. Samma problem finns i planen för de kommande åren. För höga prognoser för biltrafiken ger en skev resursfördelning och medför onödigt höga väginvesteringar, vilket i sin tur sker på klimatets och hållbara transportslags bekostnad. Den skeva resursfördelningen syns just i den nationella planen, där resurserna till drift och underhåll av vägar har ökat med 48 procent samtidigt som resurserna till järnvägen bara ökar med 5 procent. Vänsterpartiet vill se en mer balanserad fördelning, som styr mot uppsatta hållbarhetsmål och en ökad transporteffektivitet. 3.1 Vidmakthållande av järnväg Regeringen har avsatt 210 miljarder kronor till drift, underhåll och reinvesteringar i järnvägen fram till 2037, men det är tydligt att detta inte räcker. Vänsterpartiet vill i stället öka ramen till 340 miljarder kronor. I dag kan vi bokstavligen se hur järnvägen vittrar sönder framför våra ögon. På flera sträckor är kontaktledningsstolparna nästan hundra år gamla. Resenärer möts åter­kommande av signalfel, nedrivna kontaktledningar och försenade tågresor. Underhållsskulden på järnvägen uppgår i dag till ca 90 miljarder kronor. Regeringen och Trafikverket bedömer nu att underhållet ska vara återtaget till år 2050, dvs. om 25 år. Utöver att det är lång tid kvar till 2050, så är det dessutom planerat att bara 10 procent av skulden ska betas av fram till 2037. Det betyder att endast en tiondel kommer att åtgärdas under de 12 första åren. Hur kvarvarande 90 procent av underhålls­skulden ska arbetas bort under resterande 13 år fram till 2050 framgår inte. Det är inte rimligt att det ska ta ett kvarts sekel att nå ett fungerande normalläge för svensk järnväg, där rälsen håller och tekniken fungerar. Under tiden ser vi hur utsläppen från transportsektorn ökar, eftersom både resenärer och godsföretag tvingas välja andra, mindre hållbara och transporteffektiva transportslag, samt hur alltmer tyder på att vi kommer att missa klimatmålen. Det är heller inte rimligt att planen för återtaget under­håll bygger på 10–90-principen, dvs. 10 procent de första tolv åren och 90 procent de tolv nästkommande; det är inte seriöst, samtidigt som det också är ett mycket riskabelt upplägg. Vi vet vad som händer med en underhållsskuld när år läggs till år – problemen fördjupas och kostnaderna ökar. Risken är därmed stor att underhållsskulden inte har minskat när vi når år 2050, utan tvärtom ökat. Det är tydligt att regeringens förslag inte räcker för att åtgärda underhållsskulden. Vänsterpartiet vill se kraftigt ökade investeringar och starkare, långsiktiga politiska prioriteringar för att snabbare åtgärda underhållsskulden. Men ett bra järnvägsunderhåll handlar heller inte bara om hur mycket pengar som anslås, utan också om vem som har huvudmannaskapet och ansvaret. I dag är järnvägs­underhållet avreglerat. Trafikverket är reducerat till en upphandlare av otaliga baskontrakt med olika entreprenörer. Resultatet har blivit att Trafikverket som förvaltare har dålig koll på sin egen anläggning. Denna negativa bild stärks av den statliga granskningen av järnvägsunderhållet, Framtidens järnvägsunderhåll (SOU 2020:18). Utredaren konstaterar att avregleringen inte lett till ett effektivare och bättre järnvägsunderhåll. Dessutom har avregleringen bidragit till kraftiga kostnadsökningar. Riksrevisionen pekar i rapporten Drift och underhåll av järnvägar (RiR 2020:17) på att slutpriset för ett underhållskontrakt i snitt ökar med 74 procent jämfört med anbudspriset. Det är inte rimligt. Vänsterpartiet föreslår därför att staten tar tillbaka kontrollen över järnvägen. Förslaget innebär att helhetsansvaret för den svenska järnvägen samlas i en gemensam statlig organisation, Järnväg Sverige. Den ska äga, förvalta och underhålla statens järnvägsinfrastruktur i egen regi. Med återtagen kontroll och ett samlat helhetsansvar får vi en mer pålitlig järnväg och lägre priser. Det vinner resenärer, industrin och klimatet på. Regeringen bör i enlighet med vad som ovan anförs inrätta en gemensam statlig organisation, Järnväg Sverige. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 3.2 Vidmakthållande av väg Regeringen har avsatt 354 miljarder kronor till vidmakthållande av statliga vägar, inklusive bärighet, tjälsäkring och reinvesteringar i vägar. Vänsterpartiet delar bedömningen att det finns behov av ökade medel till drift och underhåll av vägar; den infrastruktur vi har bör vårdas väl. Ett väl underhållet väg- och järnvägsnät bygger en robust transportinfrastruktur och motverkar geografisk ojämlikhet över landet. I dag är det statliga vägnätet eftersatt. Så mycket som var tredje statlig väg klassas som dålig eller mycket dålig. Det finns också stora brister i likvärdighet över landet – ju längre upp i landet du kommer, desto sämre blir skicket. Det är oacceptabelt. Vi instämmer därför i att underhållsskulden på vägnätet ska byggas bort. Vi ser dock Sveriges vägnät som i huvudsak färdigställt och prioriterar därför satsningar på nya vägar i mindre omfattning än regeringen, vilket innebär lägre drifts- och underhålls­kostnader i framtiden. Vi vill därför avsätta 332 miljarder kronor till vidmakthållande av statliga vägar. 3.2.1 Nej till fortsatt höga avgifter på Öresundsbron År 2031 är Öresundsbrons lån avbetalade, men trots detta vill regeringen fortsätta att ta ut avgifter i ytterligare 19 år. Att införa permanenta avgifter på redan avbetalad infrastruktur skulle bli en ny typ av finansieringslösning som tidigare inte har använts i Sverige. Förslaget saknar samhällsekonomisk analys och har inte remitterats. Dessutom riskerar avgiftsfinansieringen att leda till snedvridna framtida analyser, vilket kan styra investeringar mot mer intäktsgivande vägar framför samhällsekonomiskt lönsamma projekt och undergräva dagens planeringsmodell. Avgiftsfinansieringen gör infrastrukturen mer ojämlik och vi ställer oss därför kritiska till förslaget att höga avgifter ska fortsätta tas ut, trots att Öresundsbrons lån kommer vara helt avbetalade under planperioden. 3.3 Vidmakthållande av sjöfart Sjöfarten är en mycket viktig del i det svenska infrastruktursystemet. 90 procent av all import och export i Sverige transporteras till någon del till sjöss. En fungerande sjöfart är helt avgörande för exempelvis vår basindustris konkurrenskraft. Den nationella godstransportstrategin innebär bl.a. att Sverige ska arbeta för att flytta över gods­transporter från väg till sjöfart. Medan vägar och järnvägar lider av allvarliga kapacitets­brister och stort slitage så finns överkapacitet i hamnar och farleder. Varken sjöfartens roll eller ambitionen att flytta över godstransporter till sjöfarten avspeglas i regeringens skrivelse om nationell plan. För att nå klimat- och effektivitetsmål behöver satsningar på inrikes sjöfart göras, och Sjöfartsverket behöver ges möjlighet att ta del av underhållsmedel från planen, inte minst för att öka konkurrensneutraliteten mellan trafikslagen, överbrygga de strukturella hinder som finns för ett effektivt transport­system och underlätta en överflyttning av transporter från väg till sjö. Vänsterpartiet vill att staten tar ett ökat ansvar för sjöfartsinvesteringar och har länge krävt att nya isbrytare ska finansieras inom ramen för den nationella planeringen av transportinfrastrukturen. Detta har hörsammats och medel för en stor eller två mindre nya isbrytare ingår nu i den nationella planen 2026–2037. Vi välkomnar satsningen, men menar att den inte är tillräcklig. Vi anser att planen bör omfatta finansiering av fyra nya isbrytare samt säkerställa full kostnadstäckning för drift och underhåll av isbrytare. 4 Utveckling av transportsystemet Regeringen har i den nationella planen avsatt 607 miljarder kronor till utveckling av transportsystemet. Vänsterpartiet vill utöka ramen till 785 miljarder kronor. Detta i enlighet med den målstyrning som behövs för att nå det av riksdagen beslutade klimatmålet. 4.1 Ökade investeringar i järnväg Vi anser att regeringens nationella plan är en missad möjlighet att göra något åt den katastrofala situation som råder runt om på landets järnvägar. På många ställen larmas det om behov av akuta nyinvesteringar eftersom kapaciteten redan har slagit i taket. Det behövs större satsningar och ambitioner än det som presenteras i planen. Staten har ett avgörande ansvar för att hela Sverige ska hänga samman. Det behövs därför en tågtrafik som kopplar ihop våra landsändar och som sätter samhällsnytta framför vinst­maximering. Regeringen betonar att samhällsekonomisk lönsamhet ska vara den vägledande principen i urvalet av vilka objekt som ingår i planen. Men de samhällsekonomiska beräkningsmodeller som används i dag missgynnar järnvägen. Att bygga ny järnväg innebär lång återbetalningstid, men också lång livslängd. Om beräkningar görs på kortare tidshorisonter så minskar den ekonomiska lönsamheten. Att stycka upp järnvägen och bygga enskilda sträckor och sedan räkna på dem i stället för effekter av hela stråket, gör att helhetsperspektivet och därmed samhällsnyttan riskerar att försvinna i beräkningarna. Sverige behöver en politik, och tillhörande beräkningsmodeller, som inser vikten av robusta, sammanhängande stråk och som ger ett hållbart transport­system. Regeringen bör ge Trafikverket i uppdrag att utveckla samhällsekonomiska beräkningsmodeller för infrastrukturinvesteringar som tar bättre hänsyn till järnvägens samhällsnyttiga egenskaper och långsiktiga hållbarhet. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 4.1.1 Ökad prioritering av norra Sverige Vänsterpartiet välkomnar att regeringens nationella plan, till skillnad från Trafikverkets förslag, har lyft in fler investeringar i järnvägssträckor i norra Sverige. Vi har tidigare drivit frågan om att Nya Ostkustbanan måste färdigställas i sin helhet och att Malm­banan, som bär runt hälften av Sveriges totala godstrafik på järnväg, kräver stora investeringar. Vi har också länge lyft vikten av att Inlandsbanan upprustas. Men även om det är glädjande att regeringen också inser vikten av att investera i norrländsk järnväg så återstår fortfarande avgörande steg. I det här stycket redogör vi för några exempel. För Nya Ostkustbanan, som i dag är Sveriges längsta flaskhals, är det t.ex. viktigt att inriktningen på dubbelspår hela vägen läggs fast, samt att arbetet med ytterligare etapper sker skyndsamt. I dag är det bara vissa sträckor som har tid för en eventuell byggstart, medan andra delar fortfarande är i planeringsfasen. Trafikverket föreslog även att dubbelspåret Boden–Luleå skulle utgå från den nationella planen, och regeringen väljer inte att återinföra sträckan, vilket vi menar är olyckligt. Vänsterpartiet vill även se en upprustning av hela Stambanan genom Övre Norrland. Regeringen presenterar också en rad välbehövliga åtgärder för att rusta upp Malm­banan, men det är långt ifrån tillräckligt. För att kunna möta den kapacitetsökning som Malmbanan förväntas få i samband med att brytning av mineraltillgångarna i Per Geijer-fyndigheten påbörjas, så behövs sammanhängande dubbelspår längs hela Malmbanan. Det finns även brister gällande Norrbotniabanan. Det finns en allvarlig risk att banan nedprioriteras eller försenas. Till exempel har regeringen gett Trafikverket i uppdrag att identifiera kostnadsreducerande åtgärder på sträckan Skellefteå–Luleå, vilket är oroväckande. Dessutom går utbyggnaden av banan i ett väldigt långsamt tempo och vi ser det som prioriterat att utbyggnaden påskyndas. 4.1.2 Sverige får inte bli en järnvägsflaskhals Det svenska järnvägsnätet har även utmaningar med flera flaskhalsar i södra, östra och västra Sverige. Flaskhalsarna riskerar att bli handbromsar när Fehmarn Bält-förbindelsen färdigställs runt år 2029, vilket skulle få konsekvenser för både den svenska exporten och besöksnäringen. Dessutom har EU genom TEN‑T-förordningen (transeuropeiska transportnätet) beslutat om en harmonisering av den gräns­överskridande transportinfrastrukturen. Förordningen ställer krav på ett utbyggt och robust europeiskt järnvägsnät som håller ihop, utan flaskhalsar och saknade länkar. Det ingår även krav på järnvägens standard. Vänsterpartiet vill därför prioritera och påskynda flera utbyggnader för att säkerställa att Sverige lever upp till TEN‑T-kraven samt underlätta för både svenska resenärer och export. Redan i dag finns flera flaskhalsar inom den svenska järnvägen. Ett exempel är sträckan Maria–Helsingborg som är den sista flaskhalsen på Västkustbanan. Den behöver byggas ut till dubbelspår för att Västkustbanan ska kunna nå sin fulla kapacitet. Det är även trångt på Västra stambanan, specifikt på sträckan Göteborg–Alingsås, som är en av Sveriges mest trafikerade järnvägssträckor. Regeringen menar att de nu vill bygga fyrspår, men huvuddelen av sträckan föreslås inte finansieras förrän i nästa plan. Det är viktigt att sträckan garanteras en plats i kommande plan och att finansieringen säkerställs. Det finns också stora utmaningar på Södra stambanan, framför allt mellan Lund och Alvesta. Regeringen föreslår vissa åtgärder, men många omfattar bara delar av sträckan, t.ex. Lund–Hässleholm, eller saknar helt tid för eventuell byggstart. Det är viktigt att utbyggnaden av hela sträckan prioriteras och påskyndas, så att nuvarande flaskhalsar inte bara flyttas. Dessutom väljer regeringen att kapa Ostlänken innan centrala Linköping och låter därmed dagens anslutning från Stångådal- och Tjustbanan finnas kvar. Men att förkorta sträckan löser ingenting; det bara flyttar flaskhalsen. Samtidigt påverkas regionens tillväxtmöjligheter, och sårbarheten för störningar och förseningar kopplat till kapacitetsbrist i Linköping kvarstår. Vi anser att Ostlänken bör färdigställas i sin helhet. Regeringens beslut att ändra planerna för Ostlänken är också en del av en ny strategi som innebär att stora infrastrukturprojekt ska kunna omprövas, även om medfinansiärer redan har påbörjat investeringar. Men att regeringen kastar om betydande åtgärder får stora lokala konsekvenser, och det nya synsättet skapar instabila och kortsiktiga förutsättningar för kommuner och regioners utveckling. Till exempel har Linköpings kommun meddelat att kommunen kommer att kräva ersättning från staten på 157,5 miljoner kronor efter regeringens besked om att planerna på att bygga en ny tågstation i Linköping skrotas. Ett annat exempel är att regeringen också stryker den planerade ombyggnaden av Tomteboda bangård, som skulle avlasta Stockholms central. Åtgärden pekas ut av Trafikverket som en av de viktigaste insatserna för att kunna effektivisera och modernisera Sveriges största centralstation. Inom 10 år väntas kapacitetstaket nås på stationen. Att byggnationen, som väntas ta 20 år, påbörjas omgående är helt avgörande. Bortprioriteringen av satsningen får därmed stora konsekvenser och urholkar även andra infrastrukturinvesteringar, som Ostlänken, Mälarbanan och utbyggnaden av fyrspår till Uppsala. Regeringen bör agera långsiktigt och förutsägbart genom att värna ingångna avtal och säkerställa att kommuner, regioner och andra aktörer kan lita på att statliga åtaganden står fast. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Regeringen lyfter in planering för dubbelspår på Värmlandsbanan mellan Karlstad och Kil samtidigt som mötesspår Kil–Charlottenberg ska utredas. Det välkomnar vi, men mer behöver göras. Vi vill investera i bättre järnvägsförbindelse Stockholm–Oslo, men även Göteborg–Oslo, med förlängning till Köpenhamn. Här skulle en stor del av flygresandet snabbt kunna flyttas över till moderna tågförbindelser liksom ökade godstransporter. För både Stockholm–Oslo och Göteborg–Oslo finns långt framskriden planering på lokal och regional nivå i våra båda länder. Förslagen om bättre järnvägs­förbindelse både Stockholm–Oslo och Göteborg–Oslo behöver bättre tas om hand. Här behövs finansierade och tidssatta förslag i samarbete med den norska staten för hur järnväg Göteborg–Oslo respektive Oslo–Stockholm kan byggas. Nu krävs krafttag för att säkra svensk järnväg. Det behövs en tydlig nationell målbild för järnvägen som ligger fast genom bred politisk förankring och där en snabb, omfattande och resurssatt utbyggnad av järnvägen säkerställs och genomförs. För att uppnå detta behöver arbetssätten förändras. De tvära vändningar som sker i infra­strukturplaneringen i dag är inte bra. Vänsterpartiet föreslår att det tillsätts en infrastrukturberedning, liknande Försvarsberedningen, där politiken på allvar samlas kring transportbehoven och utgår från ett mål baserat på det verkliga behovet av finansiering av järnvägen. En infrastrukturberedning skulle göra det möjligt att samla bred kompetens som tillsammans med riksdagens samtliga partier kan ta sig an frågor kring vårt lands infrastruktur. Infrastrukturen är ett kompetensområde som är för stort och för avgörande för ett samhälles utformning för att endast ligga under en regering. Regeringen bör tillsätta en infrastrukturberedning. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 4.1.3 Nej till OPS- och bolagiseringslösningar i infrastrukturen Regeringen har öppnat för alternativa former för att finansiera och organisera utvecklingen av transportinfrastrukturen, såsom upphandling genom offentlig-privat samverkan (OPS). Med bakgrund i detta tillsatte regeringen en utredning som skulle föreslå alternativa former för infrastrukturinvesteringar. Utredaren bedömer att det behövs fortsatta analyser för att avgöra vilka objekt som kan vara lämpliga att genomföra som OPS, och frågan ska därför beredas vidare av regeringen. Dessutom finns förslag om att ett nytt statligt infrastrukturbolag bildas. Bolaget föreslås konkurrera med Trafikverket och ska bygga samt förvalta statliga infrastrukturprojekt. Inte heller det här förslaget är färdigutrett, utan ska beredas vidare av regeringen. Vänsterpartiet motsätter sig båda lösningarna som sätt att effektivisera infra­strukturen. Gällande bolagslösningen så finns det inget starkt underlag för att det skulle ge lägre kostnader eller ett snabbare genomförande. Snarare finns det en sannolik risk att konkurrensen kan driva upp både löneläget och entreprenörskostnaderna. Dessutom menar utredningen att Trafikverket i dag fungerar dåligt på grund av ”inre målkonflikter”, men man föreslår inga direkta insatser för att åtgärda detta. Att i stället föreslå en bolagsbildning och marknadisera våra institutioner framstår därmed som ineffektivt och orimligt långtgående. De problem som regeringen säger sig vilja adressera kopplat till Trafikverkets organisation hanteras inte genom att skapa ytter­ligare ett statligt bolag, utan genom att se över och ändra Trafikverkets organisation, och genom att återreglera järnvägen. Förslagen riskerar också att skapa institutionella stuprör, samt göra det svårare för kommuner och regioner att ha en dialog med staten när man ska vända sig till två aktörer i infrastrukturfrågor. OPS-lösningar innebär att grundläggande infrastruktur byggs med privat kapital på marknadens villkor. Den typen av lösning har testats tidigare. Ett exempel är Arlanda­banan, där ett privat företag har fri prissättning och rätt att ta ut en extra stationsavgift från alla tågbolag som trafikerar banan i 45 år. Det höga priset missgynnar tåget och gör att det kollektiva resandet till och från Sveriges största flygplats är betydligt lägre än för jämförbara nordiska flygplatser. Vänsterpartiet är därför kritiskt till OPS-lösningar och ser det som mycket angeläget att inte upprepa dyrköpta misstag i framtiden. 4.2 Ökade investeringar för förbättrad kollektivtrafik Vänsterpartiet anser att staten måste ta ett större ansvar för ökad kollektivtrafik med bättre förutsättningar, lägre priser och ökad turtäthet och tillgänglighet, både i syfte att stärka tillgängligheten för dem som har låga inkomster och minska klimatpåverkan från våra transporter. Kollektivtrafiktaxorna har ökat kraftigt de senaste decennierna. Ökningen uppgår till 139 procent, vilket är dubbelt så mycket som prisökningen på bensin och diesel. Vänsterpartiet anser att staten måste ta ansvar för en tillgänglig och prisvärd kollektivtrafik. I syfte att höja klimatambitionerna med kollektivtrafiken och säkerställa förbättrad turtäthet, och förbättrad tillgänglighet, föreslår Vänsterpartiet ett nytt investeringsstöd för kollektivtrafiken. Det krävs omfattande investeringar för att det ska finnas en bra och prisvärd kollektivtrafik där man behöver den, inte minst i mer glesbefolkade delar av landet. Till exempel är ett angeläget behov på många håll att rusta upp bussflottan genom att köpa in elbussar och biogasbussar och bygga laddinfrastruktur. Regeringen bör implementera ett nytt investeringsstöd riktat mot kollektivtrafiken för att öka klimatambitionerna och säkerställa en förbättrad turtäthet, en tydlig klimatprofil och förbättrad tillgänglighet. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Vänsterpartiet har flera förslag på hur Sverige kan bygga ut kollektivtrafiken, öka andelen kollektivtrafikresenärer och sänka biljettpriserna. Läs mer om våra förslag i vår riksdagsmotion Transporteffektivt och hållbart samhälle (mot. 2025/26:2780). 4.3 Ökade investeringar i nationell cykelinfrastruktur För att nå en fossilfri transportsektor till år 2030 måste fler resor ske med kollektiv­trafik, cykel och gång. Cykeln är ett av de mest hållbara transportmedlen; den minskar utsläpp och trängsel och förbättrar folkhälsan. EU:s cykeldeklaration från 2024 lyfter just cyklingens roll för klimatet, människors välmående och tillgängligheten i våra städer. Deklarationen uppmanar därför medlemsländerna att prioritera just cykel­politiken, men trots detta minskar regeringens nationella plan anslagen för cykel jämfört med föregående infrastrukturplan. Tidigare planer har innehållit både en särskild pott med pengar särskilt reserverade för cykelinvesteringar längs statliga vägar och medel som via stadsmiljöavtalen har kunnat gå till cykelsatsningar. Inget av detta finns med i nuvarande plan. Trots att antalet resor i Sverige utgörs till ca 12 procent av cykling, utgör nu cykelinvesteringar endast 2 promille av planens budget. Det är inte försvarbart. Cykelinfrastruktur måste också få en mer framskjuten plats i planeringsarbetet i sig. Regeringen bör återkomma med ett separat statligt anslag för cykelinfrastruktur till den nationella infrastrukturplanen som uppfyller krav på utbyggd cykelinfrastruktur. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Trots att forskning visar att cykelinvesteringar är samhällsekonomiskt lönsamma är cykelåtgärder fortsatt lågt prioriterade. De får helt enkelt inte samma tyngd i samhälls­ekonomiska bedömningar som satsningar på bil- eller tågtrafik. En avgörande orsak till osäkerheten är att Trafikverket saknar fungerande verktyg för att analysera den samhällsekonomiska nyttan av cykelåtgärder. Det gör det svårt att planera, jämföra och fatta välgrundade beslut. Utan tydliga analyser riskerar värdefulla cykelsatsningar att falla mellan stolarna, trots att de kan spela en viktig roll för både trafiksäkerhet, folkhälsa och klimatmål. Vänsterpartiet anser att riksdagens mål om en samhälls­ekonomiskt effektiv transportförsörjning och främjande av cykeltrafik måste synas tydligt i Trafikverkets planering. Vänsterpartiet vill utöver ett större fokus på cykel i den nationella planen också generellt se ökade statliga satsningar på cykelinfrastruktur och vill införa ett nationellt mål om ökad cykling. Läs mer om våra förslag i vår riksdagsmotion Cykeln – ett centralt transportslag för omställningen (mot. 2025/26:328). 4.4 Hantera Gotlandstrafiken inom ramen för infrastrukturplanering och finansiering Färjetrafiken mellan Gotland och fastlandet är det absolut viktigaste transportsättet för gods- och persontransporter mellan Gotland och det svenska fastlandet. Eftersom färjan fungerar som gotlänningarnas landsväg har Gotland en särskild situation som staten behöver ta ett ökat ansvar för. Trafikanalys konstaterar att Gotlandstrafiken bör ses som en ersättning för en landförbindelse och därför bör hanteras som andra statliga infra­strukturfrågor. Vänsterpartiet delar Trafikanalys bild och har därför länge drivit frågan om att Gotlandstrafiken bör hanteras i den nationella planen för transportinfrastruktur. Regeringen bör återkomma med förslag om hur Gotlandstrafiken kan räknas som infrastruktur och hanteras inom ramen för infrastrukturplanering och infrastruktur­finansiering. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 4.5 Omprioritera investeringar i nya motorvägar I regeringens nationella plan, till skillnad från Trafikverkets förslag, ingår två stora nya motorvägsprojekt till en total kostnad på ca 60 miljarder kronor: Östlig förbindelse och Tvärförbindelse Södertörn. Det är inte väl avvägt av regeringen att, mitt i en pågående klimatkris, prioritera enorma nyinvesteringar för ökat bilresande, samtidigt som t.ex. nattågstrafiken till Norrland halveras, Tomteboda bangård utgår och Ostlänken förkortas. Dessutom riskerar Tvärförbindelse Södertörn att försvåra och försena den planerade snabbspårvägen Spårväg syd, vilket vi ifrågasätter starkt. Även Natur­vårdsverket har ifrågasatt Tvärförbindelse Södertörn eftersom den kommer att gå genom sju naturreservat. Den innehåller två motorvägsprojekt som vi varit kritiska till under mycket lång tid. Vänsterpartiet anser att regeringen bör göra en omprioritering och plocka ut de nya, dyra motorvägarna ur den nationella planen. 5 Stärk den regionala infrastrukturen och värna transportforskningen Utöver de nationella infrastrukturinvesteringarna avsätts även medel för länsvägar och den regionala infrastrukturen. Länen får välja hur dessa medel ska användas och kan då prioritera åtgärder som är viktiga för den lokala och regionala utvecklingen. Trots att regeringen skjuter till mer medel har länsplanernas andel av den totala utvecklings­ramen minskat över tid och regionernas bedömning har därför varit att anslagen är otillräckliga. Vi menar att anslagen bör höjas. Regeringen väljer dessutom att kapa medlen för forskning och innovation med över 3 miljarder kronor. I Trafikverkets förslag avsattes 7,4 miljarder kronor för ändamålet, men regeringen avsätter i stället 4 miljarder kronor. Att genomföra de investeringar och projekt som behövs i Sveriges transportinfrastruktur kräver hög kompetens. Det är viktigt att vi värnar om den kunskap som finns och att vi arbetar för att behålla kompetensen i Sverige. Forskare bekräftar att anslaget blir allt viktigare för transport­forskningen och menar att det kan bli svårare att både locka och behålla studenter om utbildningen tappar i kvalitet. Detta bör ses i ljuset av behovet av att bygga framtidens transportinfrastruktur för att genomföra den omställning vi måste genomföra och som kräver att vi tänker nytt och bygger ett jämlikt och hållbart transportsystem. Vänster­partiet menar därför att anslagen bör höjas till Trafikverkets förslag. Regeringen bör öka Trafikverkets anslag för forskning och innovation, så att det överensstämmer med Trafikverkets förslag om 7,4 miljarder kronor. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Malin Östh (V) Andrea Andersson Tay (V) Kajsa Fredholm (V) Ida Gabrielsson (V) Birger Lahti (V) Andreas Lennkvist Manriquez (V) Ilona Szatmári Waldau (V)

Motion till riksdagen 2025/26:4141 av Kajsa Fredholm m.fl. (V) med anledning av prop. 2025/26:242 Ett tydligt regelverk för aktivt skogsbruk Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår proposition 2025/26:242 förutom förslaget om att beslut enligt skogsvårdslagen ska överklagas till mark- och miljödomstol i stället för som i dag till förvaltningsdomstol. Bakgrund Regeringen gör i propositionen bedömningen att kopplingen i förordningen om anmälan för samråd mellan en avverkningsanmälan enligt skogsvårdslagen och en anmälan för samråd enligt miljöbalken bör tas bort. Vidare föreslår regeringen att markägarens kostnad för att skaffa den kunskap som behövs ska begränsas och sättas i relation till fastighetens värde. Propositionen föreslår även att sekretessen till skydd för intresset av att bevara djur- eller växtarter inte ska hindra att en uppgift lämnas till en markägare om uppgiften behövs för att markägaren vid planering av en skogsbruksåtgärd ska kunna bedöma om det krävs en anmälan för samråd enligt miljöbalken. För att undvika att ett och samma agerande av Skogsstyrelsen inte ska kunna prövas av två olika domstolar föreslår regeringen att Skogsstyrelsens beslut enligt skogsvårds­lagen ska överklagas till mark- och miljödomstol i stället för till förvaltningsdomstol. Propositionen föreslår även att fristen för ideella miljöorganisationer att överklaga beslut om skogsbruk eller skogsbruksåtgärder ska räknas från den dag då beslutet meddelades och att Skogsstyrelsen ges partsställning när miljöorganisationer överklagar myndighetens beslut. Regeringen gör även bedömningen att ytterligare åtgärder bör vidtas i syfte att öka den skogliga tillväxten och öka tillgången till hållbart producerad biomassa, samt att en systematisk uppföljning bör ske av det skogspolitiska produktionsmålet. Sverige behöver stimulanser och regelverk för ett hållbart skogsbruk Propositionen är ett resultat av den utredning som regeringen tillsatte 2024 och som 2025 överlämnade slutbetänkandet En robust skogspolitik för aktivt skogsbruk (SOU 2025:93). Av regeringens direktiv till utredningen framgår det tydligt att syftet med utredningen är att stärka avreglering och produktion inom skogsbruket. Samtidigt hävdar man att målen för skogspolitiken i skogsvårdslagen, om att produktions- och miljömål ska vara jämställda, ska kvarstå. Det går helt enkelt inte ihop. Regeringen tycks frånse att vi befinner oss i en kris för både ekosystemen och klimatet och att den samlade kunskapen visar att utvecklingen för miljötillståndet i skogen sedan flera år går åt fel håll. I den senaste fördjupade utvärderingen av miljömålet Levande skogar (2023) konstaterar expertmyndigheten Skogsstyrelsen att den främsta orsaken till miljö­problemen i skogsbruket är kombinationen av att det saknas incitament för att värna miljön och att det finns starka ekonomiska incitament för ett produktionsinriktat skogs­bruk, samtidigt som politiken ger frihet att prioritera virkesproduktionen. Skogs­styrelsen konstaterar att den svenska modellen med ”frihet under ansvar” haltar då incitamenten i praktiken bara är inriktade på produktion i brukandet och förvaltandet av skogen. I den nyligen publicerade rapporten Biologisk mångfald i skogen (Skogs­styrelsen, Rapport 2026:07) fastslår myndigheten att tillståndet för den biologiska mångfalden i Sveriges skogar är allvarligt. Bakomliggande orsaker är bl.a. ett stor­skaligt trakthyggesbruk med begränsad miljöhänsyn. Man konstaterar att biologisk mångfald i skogen är en central ekonomisk resurs och utgör en grundläggande förutsättning för skogsekosystemens funktion och för leverans av ekosystemtjänster som virkesproduktion, klimatreglering, vattenrening, erosions- och översvämnings­skydd samt rekreationsvärden. Minskad biologisk mångfald kan därför få negativa effekter för både miljön och samhällsekonomin. Internationella studier visar att förlust av naturkapital redan i nuläget påverkar ekonomisk tillväxt, finansiell stabilitet och försörjningssystem negativt. Trots detta uppskattar rapporten att 26 000 hektar skog med höga naturvärden avverkas årligen i Sverige. Trots den kris som våra skogars ekosystem befinner sig i väljer regeringen och Sverigedemokraterna att lägga fram en proposition som försämrar skyddet av vår natur och biologisk mångfald. Kopplingen mellan skogsvårdslagen och miljöbalken försvagas med förslagen och riskerar att försämra möjligheterna till miljöprövning och hänsyns­tagande. Genom att förkorta tiden mellan en avverkningsanmälan och tidpunkten då åtgärden kan påbörjas försämras möjligheterna till att ta hänsyn vid avverkningar. Det begränsar även möjligheterna för allmänheten och ideella organisationer att kunna ta del av anmälningar och föra fram synpunkter innan avverkning. Myndigheten för civilt försvar (MCF) varnar för att kortare handläggningstid försvårar riskbedömningar kopplade till naturolyckor som ras, skred och översvämningar. Naturskyddsföreningen anser att förslaget försämrar Skogsstyrelsens möjlighet att utöva tillsyn. Svenska Turistföreningen (STF) och Svenskt Friluftsliv menar att förslaget försämrar tillsynen och att det riskerar höga natur- och rekreationsvärden. Vänsterpartiet delar kritiken från remissinstanserna och anser att propositionen försämrar skyddet av biologisk mångfald och försvagar möjligheterna att uppnå ett långsiktigt hållbart skogsbruk. Vi ställer oss endast bakom förslaget om att beslut enligt skogsvårdslagen ska överklagas till mark- och miljödomstol i stället för som i dag till förvaltningsdomstol. Vi anser att det är rimligt att alla överklaganden samlas i samma domstolsslag, vilket kan leda till en mer enhetlig och effektiv prövning. I övrigt avslår vi propositionen. Riksdagen avslår proposition 2025/26:242 förutom förslag om att beslut enligt skogsvårdslagen ska överklagas till mark- och miljödomstol i stället för som i dag till förvaltningsdomstol. Detta bör riksdagen besluta. Vänsterpartiet har i motionerna Hållbart skogsbruk för biologisk mångfald och klimatet (mot. 2022/23:1246) och Biologisk mångfald (mot. 2025/26:2784) föreslagit reglering och ekonomiska incitament för en långsiktigt hållbar skogspolitik i linje med antagna mål och åtaganden för biologisk mångfald och klimatet. Kajsa Fredholm (V) Andrea Andersson Tay (V) Ida Gabrielsson (V) Birger Lahti (V) Andreas Lennkvist Manriquez (V) Ilona Szatmári Waldau (V) Malin Östh (V)

Motion till riksdagen 2025/26:4108 av Nooshi Dadgostar m.fl. (V) med anledning av prop. 2025/26:100 2026 års ekonomiska vårproposition Innehållsförteckning Förslag till riksdagsbeslut 1 Inledning 2 Det ekonomiska läget 2.1 Internationell ekonomi: kostnadskris och osäkerhet 2.2 Regeringens misslyckade jobbpolitik 2.3 Sänkta reallöner och pessimistiska hushåll 2.4 Extrem förmögenhetsfördelning 2.5 Finanspolitikens möjligheter 3 Förbättra konkurrensen 3.1 Rekordutdelningar för matjättar 3.2 Elnätsvinster på en monopolmarknad 3.3 Sverigepriser på el gör skillnad 3.4 Bankerna verkar på en oligopolmarknad 3.5 En fastighetsbransch som låter hyresgästerna bära hela bördan 4 Skydda hushållen mot regeringens politik 4.1 Regeringen prioriterar de som redan har 4.2 Höj barnbidraget någon gång! 4.3 Höj och reformera bostadsbidraget 4.4 Vänsterpartiets ekonomiska familjepolitik i krisen och framåt 5 Bygg Sverige starkt 5.1 Transportpaket för hushållen och klimatet 5.2 Ensidigt fokus på kärnkraft 5.3 Tillfälligt el- och gasprisstöd 5.4 Försvar och säkerhet 6 Förslag på budgetåtgärder för 2026 Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen godkänner de riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetpolitiken som föreslås i motionen. 1 Inledning Den svenska ekonomin har utvecklats svagt under flera år, med låg tillväxt och stigande arbetslöshet. Sedan regeringen tillträdde har arbetslösheten ökat med ca 80 000 personer, och den är nu bland de högsta inom hela EU. Efter 20 år av ständigt nya jobbskatte­avdrag och försämringar av a-kassa och sjukförsäkring kan vi alltså konstatera att det är en misslyckad arbetsmarknadspolitik, enbart ämnad att berika de som redan har. Det är dessutom en misslyckad politik för den kostnadskris som hushållen nu går igenom. För att få ned arbetslösheten behövs en radikal omläggning av den ekonomiska politiken. I stället för stora skattesänkningar för de rika och försämrad a-kassa behöver vi massiva investeringar i alltifrån järnväg och banunderhåll till bostäder, vatten och avlopp, klimatomställning och ny teknik samt, inte minst, investeringar i utbildning och aktiv arbetsmarknadspolitik. Vi behöver dessutom en politik som lyfter hushållen ur den ekonomiska krisen och skapa en grund för en rimlig vardag för barnfamiljerna. Vänsterpartiets politik skyddar hushållen i krisen. Våra stöd riktar sig till alla hushåll, med fokus på dem med mindre marginaler och på familjer. Vi har dessutom en rad förslag som syftar till att reglera marknader som i dag inte fungerar, såsom elmarknaden, livsmedelsbranschen och bolånemarknaden. Vänsterpartiet menar att vi tillsammans måste agera för att stoppa rånet av hushållen, minska inkomstskillnaderna och bygga Sverige starkt igen. 2 Det ekonomiska läget 2.1 Internationell ekonomi: kostnadskris och osäkerhet Kriget i Mellanöstern har, förutom allt mänskligt lidande, skapat extrem makro­ekono­misk osäkerhet. De omedelbara effekterna syns på de internationella energi­marknad­erna, med bl.a. kraftigt stigande oljepris (se diagram 1). Högre energipriser höjer företagens produktionskostnader och minskar hushållens köpkraft. Hur stora dessa effekter blir beror helt och hållet på hur kriget utvecklar sig. Om kriget avslutas i närtid väntas de realekonomiska effekterna bli begränsade. Då sjunker förvisso tillväxten något under 2026, men ekonomin kan ta ny fart efter sommaren. Om kriget å andra sidan eskaleras ytterligare och blir långvarigt kan effekterna på världsekonomin bli omfattande. Då stiger energipriserna ytterligare och leder till mer långsiktiga störningar i energi­leve­ranser och produktionskedjor. Tillsammans med geopolitisk osäkerhet leder ett utdraget krig till ett mer försiktigt beteende hos hushåll och företag. De stigande energi­priserna leder till prisökningar i andra delar av ekonomin, vilket i sin tur dämpar efter­frågan ytterligare, med lägre tillväxt och ökad arbetslöshet som följd. Figur 1 Råoljepris, Brent, 2023–2026 (mars) Dollar per fat, månadsvärden Källa: Konjunkturinstitutet. USA:s ekonomi växte i hygglig takt förra året och väntas göra det även 2026. Detta trots höjda tullar och nedstängning av delar av den federala förvaltningen. Tillväxten 2025 och 2026 drivs till stor del av AI-relaterade investeringar och hushållens konsumtion.[1] Den amerikanska ekonomin vilar dock på en bräcklig grund. Löpande underskott i bytesbalansen, stigande offentlig skuldsättning, högt belånade hushåll och en alltmer oberäknelig administration gör den amerikanska ekonomin sårbar. Euroområdet har också haft en stabil tillväxt de senaste åren, klart över Sveriges. Det är framför allt länderna i södra Europa som driver utvecklingen, inte minst Spanien. Europas gamla tillväxtlok Tyskland går trögt på grund av lägre exportefterfrågan, höga energipriser och en åldrande befolkning. Utvecklingen i Sveriges grannländer skiljer sig åt. Den norska ekonomin visar tecken på överhettning med ihärdigt hög inflation, medan Finland kämpar med lågkonjunktur och hög arbetslöshet. I Danmark är utvecklingen god, men volatil, på grund av variationer i BNP-bidraget från deras stora och viktiga läkemedelsindustri.[2] 2.2 Regeringens misslyckade jobbpolitik Den svenska ekonomin har utvecklats svagt under flera år, med låg tillväxt och stigande arbetslöshet. Medan arbetslösheten i euroområdet har trendat nedåt de senaste 3–4 åren har arbetslösheten i Sverige gått åt motsatt håll (se fig. 2). Sedan regeringen tillträdde har arbetslösheten ökat med ca 80 000 personer. Den svenska arbetslösheten är bland de högsta inom hela EU; bara Spanien, Grekland och Finland har en högre arbetslöshet. Den höga arbetslösheten, där en stor del av de arbetslösa står långt ifrån arbetsmark­naden, kräver en effektiv arbetsförmedling. Den nuvarande Arbetsförmedlingen klarar dock inte av sitt uppdrag. Detta är ett resultat av flera olika beslut. Arbetsförmed­lingen har fått nya uppdrag, bl.a. i form av nyanländas etablering. Stora delar av arbets­mark­nads­politiken har dessutom privatiserats, vilket försvårar en sammanhållen, effektiv och koordinerad arbetsmarknadspolitik. Arbetsförmedlingen har därtill dränerats på resurser. I reala termer minskade Arbetsförmedlingens förvaltningsanslag med 28 procent mellan 2018 och 2026 (se fig. 3 nedan). Detta har sammantaget fått stora åter­verkningar på Arbetsförmedlingens verksamhet. Personalstyrkan på Arbetsförmedlingen har minskat från drygt 14 000 (2018) till ca 11 400 anställda (2023), omräknat till heltider, vilket motsvarar en minskning på nästan 20 procent. Mest har kärnverksamheten minskat, där arbetsförmedlarna ingår. Under samma tidsperiod, 2018–2023, minskade antalet heltids­anställda arbetsförmedlare med drygt 23 procent. Figur 2 Arbetslöshet, 15–74 år, euroområdet och Sverige, 2023–2026 (feb.) Säsongsrensade månadsdata Källa: Konjunkturinstitutet, Eurostat, SCB (AKU). Figur 3 Arbetsförmedlingens förvaltningsanslag[3], 2006–2026, mkr Fasta priser, 2025 års priser Källa: ESV, KI, BP26 och egen beräkning. Arbetslösheten har ökat brett i alla grupper, både bland traditionellt starka grupper och bland dem med en svagare förankring på arbetsmarknaden. Bland yrkesgrupper har arbetslösheten ökat mest bland ”bygg och anläggning”, men även yrkesgrupperna ”data/it”, ”administration, ekonomi och juridik”, ”försäljning, inköp, marknadsföring” samt ”transport” har fått se en betydande ökning av arbetslösheten. Vårpropositionen innehåller ett längre avsnitt om arbetsmarknaden. Där redovisar regeringen bl.a. sin bedömning av den s.k. ”jämviktsarbetslösheten”. Den faktiska arbets­lösheten kan delas upp i två delar: strukturell arbetslöshet och konjunkturell arbetslöshet. Den strukturella delen kallas för jämviktsarbetslöshet och är den arbets­löshet som skulle råda i frånvaro av konjunkturella variationer. Att få ned jämvikts­arbetslösheten var regeringen Reinfeldts stora projekt. Alla jobbskatteavdrag samt för­sämringar av a-kassan och sjukförsäkringen har motiverats med att de ska öka skillna­derna mellan arbetsinkomster och andra inkomster. Detta ska dels öka sökintensi­teten, dels sätta press på lägstalönerna nedåt, vilket ska få arbetslösheten att sjunka. Så ser teoribildningen ut, i alla fall. I figur 4 visas dels den faktiska arbetslösheten, dels regeringens bedömning av jämviktsarbetslösheten. Som framgår bedömer regeringen att jämviktsarbetslösheten i stort sett har legat still på omkring 7 procent de senaste 20 åren. Efter 20 år av ständigt nya jobbskatteavdrag – som nu uppgår till ett årligt skattebortfall på över 200 miljarder kronor – och försämringar av a-kassa och sjukförsäkring är vi alltså tillbaka på ruta ett. På samma plats som när Anders Borg 2007 lanserade det första jobbskatteavdraget. Jämviktsarbetslösheten var för övrigt betydligt lägre på 1960–1980-talet, trots höga skatter och generös a-kassa. Detta tyder på betydande brister i hela teoribildningen bakom begreppet jämviktsarbetslöshet. För att få ned arbetslösheten behövs en radikal omläggning av den ekonomiska politiken. I stället för stora skattesänkningar för de rika och försämrad a-kassa behöver vi massiva investeringar i alltifrån järnväg och banunderhåll till bostäder, vatten och avlopp, klimatomställning och ny teknik samt, inte minst, investeringar i utbildning och aktiv arbetsmarknadspolitik. Därtill krävs en finanspolitik som håller uppe efterfrågan och ökar jämlikheten. Figur 4 Arbetslöshet, 15–74 år Säsongsrensade kvartalsvärden Källa: 2026 års ekonomiska vårproposition. 2.3 Sänkta reallöner och pessimistiska hushåll Stämningsläget bland hushållen är fortfarande något negativt. Framför allt är det hushåll i de lägre inkomstlägena som är pessimistiska. I figur 5 nedan visas hushållens syn på den egna ekonomin. Bland de hushåll som ligger i den översta inkomstkvartilen (topp 25 %) ligger stämningsläget på ”normal” nivå, medan hushållen i den lägsta inkomst­kvartilen är fortsatt pessimistiska i synen på den egna ekonomin. Detta är förväntat; dels är det de som drabbats relativt sett hårdast av prischockerna, dels är det dessa grupper som fått minst del av regeringens reformer. Regeringen har satsat cirka fem gånger så mycket på den halva av befolkningen som har de högsta inkomsterna jämfört med den halva av befolkningen som har de lägsta inkomsterna (se vidare fig. 17 i avsnitt 6.1). Hushållens pessimism ska också ses mot bakgrund av reallönernas utveckling de senaste fem åren. Som framgår av figur 6 nedan ligger dessa fortfarande kvar på 2017/18 års nivå. Figur 5 Hushållens konfidensindikator (mikro) Index medelvärde = 100 Källa: Konjunkturinstitutet. Figur 6 Reallön, 2006–2026 (Q1) Index 2006 = 100, säsongsrensade kvartalvärden Källa: Konjunkturinstitutet. Den svaga utvecklingen av reallönerna förklaras av att i Sverige fick löntagarna ta hela smällen för prischocken. Det normala i en fungerande marknadsekonomi är annars att arbetsgivare och löntagare delar på bördan. Så skedde aldrig i Sverige. I Sverige kunde företagen helt föra över de stigande priserna till hushållen och på så sätt bibehålla sina marginaler. Detta syns i figur 7 nedan, som visar hur näringslivets vinstandel ökade efter inflationschocken och fortfarande ligger över sitt historiska genomsnitt. Figur 7 Vinstandel i näringslivet, 1980–2026 Procent av förädlingsvärdet Källa: Konjunkturinstitutet. Det ligger nära till hands att tro att den höga vinstandelen har sin grund i bristande konkurrens inom en rad olika branscher i det svenska näringslivet. De svenska livsmedelspriserna har t.ex. stigit mer än livsmedelspriserna i våra grannländer. En viktig förklaring till detta torde vara att dagligvaruhandeln kännetecknas av en mycket hög grad av marknadskoncentration, där de tre stora aktörerna Ica, Axfood och Coop har en sammanlagd marknadsandel på 86 procent, vilket gör att de har lätt att pressa upp priserna. Den europeiska elmarknaden är också synnerligen dysfunktionell, med en marginalprissättning som driver upp elkostnaderna för svenska hushåll. Den svenska bankmarknaden domineras av de fyra storbankerna (Handelsbanken, Nordea, SEB och Swedbank). Bristen på konkurrens visar sig bl.a. i att bankernas inlåningsmarginaler exploderat, även om de sjunkit tillbaka något på senare tid. Vi utvecklar vår analys av bristen på konkurrens på en rad viktiga marknader i avsnitt 5. 2.4 Extrem förmögenhetsfördelning Ett strukturproblem i den svenska ekonomin är de stora ekonomiska klyftorna. Sverige hör till de OECD-länder där den ekonomiska ojämlikheten ökat mest sedan mitten av 1980-talet. I figuren nedan visas hur den ekonomiska standarden utvecklats över inkomst­fördelningen 1991–2024. Där framgår det tydligt hur den rikaste tiondelen dragit ifrån de övriga i befolkningen. Figur 8 Förändring av ekonomisk standard efter decil, 1991–2024 Procentuell förändring av disponibel inkomst efter kapitalvinst Källa: SCB. En central faktor bakom den växande ojämlikheten är kapitalinkomsternas utveckling och fördelning. Inkomsterna från kapital har ökat markant sedan början av 1990-talet, och eftersom fördelningen av kapitalinkomsterna är mycket ojämn har det lett till ökade klyftor. I figuren nedan visas kapitalinkomsterna per percentil som andel av hushållens totala inkomster av kapital (2024). Figur 9 Inkomst av kapital per percentil, 2024 Andel av hushållens totala inkomster från kapital, procent Källa: SCB. Av de totala kapitalinkomsterna gick 50 procent till den hundradel av befolkningen som hade de högsta inkomsterna. I Konjunkturrådets (SNS) rapport för 2018 görs bedöm­ningen att ungefär hälften av de ökade klyftorna sedan 1995 kan härledas till kapital­inkomster.[4] Kapitalinkomsterna är också ojämnt fördelade mellan kvinnor och män, där kvinnors andel av de totala kapitalinkomsterna uppgår till ca 30 procent.[5] De ökande inkomstskillnaderna påverkar naturligtvis förmögenhetsfördelningen. Förmögenheterna är betydligt mer ojämlikt fördelade än inkomsterna. Den svenska förmögenhetsfördelningen är bland de mest ojämlika i hela världen, se figur 10 nedan. Den är betydligt mer ojämlik än i europeiska länder som Frankrike och Tyskland och t.o.m. mer ojämlik än i länder som USA, Indien och Mexiko. Figur 10 Förmögenhetsfördelning, 2024, Ginikoefficient Källa: UBS, Global Wealth Report 2025. Den franska ekonomen Gabriel Zucman har studerat den skeva förmögenhetsfördelningen, både globalt och för Sverige. För Sverige kan noteras att de rikaste 0,0002 procenten av hushållen (ca 10 hushåll) äger motsvarande 15 procent av Sveriges BNP. Enligt Zucman betalar dessa mindre än 15 procent i skatt, medan de flesta i Sverige betalar mellan 40–50 procent i skatt (inräknat moms och bolagsskatt).[6] En viktig förklaring till Sveriges extrema förmögenhetsfördelning är det svenska skattesystemets utformning. Sverige är ett av få OECD-länder som varken har en förmögenhetsskatt, en arvs- och gåvoskatt eller en fastighetsskatt som är kopplad till bostadens (fulla) värde. För några år sedan studerade Konjunkturinstitutet, på uppdrag av SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle), de svenska skatterna i en interna­tionell jämförelse. Egendomsskatter utgörs, enligt OECD:s klassificering, av fastighets­skatter (och avgifter), förmögenhetsskatt, arvs- och gåvoskatt samt skatt på transak­tioner av ägande (främst stämpelskatt). De svenska egendomsskatterna ligger klart under genomsnittet jämfört med såväl OECD som EU-15. Sveriges egendomsskatter motsvarar 1 procent av BNP, medan inkomsterna från egendomsbeskattningen inom OECD och EU-15 motsvarar ca 2 respektive 2,25 procent av BNP. Detta är bakgrunden till varför skattepolitiken behöver läggas om. Sverige behöver en stor skattereform som både ökar skatteinkomsterna och omfördelar skattebördan. Som ett led i detta har Vänsterpartiet föreslagit en utredning om en särskild miljardärs­skatt. De superrika behöver betala sin del av välfärden, det gör de inte i dag. 2.5 Finanspolitikens möjligheter På en presskonferens den 13 februari i år skapade finansminister Elisabeth Svantesson rubriker genom att slå fast att reformutrymmet inte bara var slut för innevarande mandat­period, utan i princip var slut även för kommande mandatperiod. Det finns flera aspekter av finansministerns uppseendeväckande uttalande som förtjänar att kommen­teras. För det första är det finansiella sparandet lågt i relation till saldomålet. Inom ramen för det finanspolitiska ramverket beräknas reformutrymmet i relation till målet för de offentliga finanserna (saldomålet). Från och med 2027 ska de offentliga finanserna vara i balans över en konjunkturcykel. Vid avstämning av finanspolitiken mot saldomålet används främst ett mått på det strukturella sparandet, vilket betyder att budgetsaldot rensas för konjunktur- och engångseffekter. Det innebär att det strukturella sparandet i normal­fallet ska ligga nära noll. Saldomålet ska dock inte tolkas så strikt som att det strukturella sparandet jämt måste ligga på noll, utan avvikelser kan både vara nödvändiga och tolereras vid större konjunktursvängningar. Om en större avvikelse föreligger kan det också vara oklokt att för snabbt föra tillbaka sparandet till målnivån, eftersom finans­politiken då kan bli procyklisk. När regeringen presenterade budgetpropositionen för 2026 fick de kritik för att den var en ”valfläskbudget”. I regeringens egna siffror är det lätt att finna fog för den kritiken. Efter att under hela mandatperioden mer eller mindre lämnat hushållen i sticket för kostnadskrisen valde regeringen att i BP26 lägga förslag på ofinansierade reformer för ca 80 miljarder kronor för 2026 (totalt 127 mkr inräknat ökade försvarsutgifter och stödet till Ukraina). I figuren nedan visas dels det strukturella sparandet, dels det strukturella sparandet rensat för försvarsutbyggnaden och stödet till Ukraina[7] samt målnivån för det finansiella sparandet. Som framgår av figuren ligger det strukturella sparandet för 2026 långt ifrån målet, även när utgifterna för försvaret och Ukraina exkluderas. Vänsterpartiet står bakom försvarsuppgörelsen då vi anser att Sverige och Europa behöver ta ett större ansvar för vår egen säkerhet i ljuset av det nya säkerhetspolitiska läget. I förhandlingarna fick Vänsterpartiet också igenom lånefinansierade satsningar på civil infrastruktur på 50 miljarder kronor. Vi framförde också att vi tycker att löpande försvarsutgifter inte bör lånefinansieras.[8] Av figur 11 framgår också att det finansiella sparandet når målnivån först vid prognosens slutår 2029. Den prognosen bygger också på s.k. oförändrad finanspolitik. Det betyder t.ex. att de generella statsbidragen till kommunsektorn är nominellt oförändrade och att många transfereringar och bidrag inte räknas upp med inflationen eller inkomsterna. Det innebär i praktiken en budget­besparing på ca 0,5 procent av BNP per år. Så i den bemärkelsen har finansministern i alla fall delvis rätt; regeringen har redan nu gjort av med en betydande del av kommande mandatperiods budgetutrymme. Figur 11 Strukturellt sparande, 2006–2029 Procent av potentiell BNP Källa: Konjunkturinstitutet och VP26. Finanspolitiska rådet som har till uppgift att granska regeringens ekonomiska politik riktar i årets rapport sin hittills allvarligaste kritik mot hur finanspolitiken förhåller sig till det finanspolitiska ramverkets principer.[9] Rådet konstaterar att budgeten bekräftar att det vore fullt möjligt att finansiera de ökade försvarsutgifterna utan belåning. De fram­håller att det är anmärkningsvärt att lånefinansieringen beskrivs som nödvändig sam­tidigt som inkomstskatten sänks med ett liknande belopp. Vad gäller det utökade jobb­skatteavdraget konstaterar rådet att det är ett ineffektivt sätt att öka syssel­sättningen, särskilt då det innebär en betydande och varaktig försämring av de offentliga finanserna.[10] Vänsterpartiet delar mycket av Finanspolitiska rådets kritik. Finansministerns utspel om att stora delar av budgetutrymmet för kommande mandatperiod är slut måste ses i ljuset av regeringens stora skattesänkningar under mandatperioden. I figuren nedan visas det strukturella underskottet för 2026 i relation till regeringens skattesänkningar under mandatperioden samt i relation till de ökade försvarsutgifterna för 2026.[11] Som framgår av figuren är det inte de ökade försvarsutgifterna som förklarar de stora under­skotten. Det kommer att finnas utrymme för reformer även nästa mandatperiod, men det förutsätter en omläggning av skattepolitiken. I sammanhanget är det också värt att notera att trots de förhållandevis stora budgetunderskotten är den offentliga skulden i Sverige fortfarande mycket låg, både i ett historiskt perspektiv och i jämförelse med andra länder (se fig. 13 nedan).[12] Figur 12 Regeringens skattesänkningar och strukturellt underskott 2026 Miljarder kronor Källa: VP26, BP26 och egen beräkning. Figur 13 Den offentliga bruttoskulden (Maastrichtskulden) Procent av BNP Källa: IMF och VP26. 3 Förbättra konkurrensen Tidöregeringens svar på ökade matpriser och elräkningar har varit att rycka på axlarna. Men kostnadskrisen har inte varit densamma för alla. Medan hushållen kämpar med att få pengarna att räcka till har matjättar, elbolag och banker fortsatt att göra stora vinster. Trots fattigare kunder kan marknadsdominerande storbolag höja sina vinster. Det är inte en fungerande marknad. Tidöregeringen har valt att gå miljardärernas ärenden. Sverige har 51 dollarmiljar­därer som har ett unikt och oproportionerligt stort inflytande över politiken.[13] När risk­kapital­jättar kan ge bidrag till Moderaterna och sedan få tillbaka i form av ytterligare skatte­sänkningar är det ett djupgående demokratiskt problem.[14] 3.1 Rekordutdelningar för matjättar Matpriserna har skenat och hushållen går på knäna. Den svenska marknaden för daglig­varuhandel är koncentrerad till fyra aktörer som har större butiksnät och en egen inköpsverksamhet. Ica ensamt har en marknadsandel på ca 50 procent. Konkurrens­verket konstaterar att ”det är en koncentrerad marknad med få aktörer, en s.k. oligopol­marknad”.[15] Dessutom karaktäriseras matmarknaden av att grossistledet (partihandeln) också har en betydande koncentration, där Ica, Coop och Axfood helt dominerar. Om vinsterna ska hamna i partihandeln eller butik blir en närmast administrativ affär inom företaget. Konkurrensverket visar vidare att lönsamheten i dagligvaruhandeln inte påverkats av krisen. Den har tvärtom varit stabil över tid.[16] Mellan 2012 och 2023 ökade lönsamheten för dagligvaruhandeln stadigt med en markant topp under pandemin. Enligt en granskning i DN har Icabutikernas rörelseresultat ökat med omkring 600 miljoner kronor till drygt 5 miljarder kronor de senaste åren.[17] År 2024 ökade Ica Maxi-butikerna sin försäljning med nära 3 miljarder kronor.[18] Det går heller ingen nöd på ägarna. Utdelningarna för alla Icabutiker 2025 låg på 2,9 miljarder kronor. Det är bland den högsta utdelningen som noterats. Genom att helt lagligt använda sig av de starkt kritiserade s.k. 3:12-reglerna kan ägarna ta ut stora belopp i stället för lön och på så vis undkomma skatt. Runt 450 vd:ar kan på det här viset ha tagit ut från omkring en halv miljon kronor och uppåt. För att stärka konkurrensen på matmarknaden föreslår Vänsterpartiet åtgärder för att bryta upp matjättarnas dominans. Att bryta upp grossistleden, stärka Konkurrensverket och inrätta en tillsynsmyndighet skulle göra det lättare för nya aktörer att etablera sig. Vänsterpartiets förslag: Stoppa kunddiskriminering – tvinga grossisterna att behandla alla lika. Stärk Konkurrensverkets verktyg och befogenheter. Inrätta en inspektionsmyndighet som övervakar livsmedelsmarknaden: Matprisinspektionen. Elnätsvinster på en monopolmarknad Den s.k. elmarknaden är i Sverige minst sagt dysfunktionell. En stor del av elräkningen är avgiften till det företag som äger elnätet – och den har ökat kraftigt de senaste åren. Samtidigt som elräkningarna har skjutit i höjden har elnätsbolagen passat på att göra enorma vinster på våra pengar. Bakgrunden är att elmarknaden avreglerades 1996, vilket innebär att handel med el konkurrensutsattes och att elnäten numera drivs som reglerade monopol. Som konsekvens höjde de tre största bolagen, Eon, Ellevio och Vattenfall, under 2012–2022 avgifterna på elnäten dubbelt så mycket som den genomsnittliga pris­ökningen i samhället. De stora elnätsbolagens vinstmarginaler har legat på uppemot 40 procent, och så mycket som 75 procent har kunnat skickas vidare till ägarbolag. År 2024 gjorde elnätsföretagen ett sammanlagt resultat på 10,6 miljarder kronor, varav de tre största bolagen stod för drygt 66 procent.[19] Vänsterpartiet föreslår en skatt på elnätsbolagens övervinster för att motverka de oskäliga höjningarna av elnätsavgifterna. Skatten ska inte bara förhindra att bolagen tar ut orimliga avgifter, utan även säkerställa att eventuella skatteintäkter går tillbaka till hushållen, inte till bolagens vinster.[20] För att kunna återta kontrollen över våra elnät vill Vänsterpartiet ge kommuner och staten förköpsrätt. Om elnätsbolagen säljer sina nät, ska det offentliga ges möjlighet att köpa dem och säkerställa att elnäten ägs gemensamt. Detta stärker både rättvisa priser och den nationella säkerheten. Vänsterpartiets förslag: Skatt på elnätsbolagens övervinster. Förköpsrätt för offentligt ägande. Sverigepriser på el gör skillnad Sverige har god tillgång till el och har en stadig överproduktion. Vi kan tillgodose det inhemska behovet av el, i de flesta fall med råge. Dagens modell med marginalpris­sättning på el på en gemensam EU-marknad innebär att det är den dyrast producerade elen som blir prissättande för all el. Den el som är billigast att producera förbrukas först. Priset utgår emellertid från vad det kostar att producera den sista kilowattimme som krävs för att möta efterfrågan, alltså den dyraste kilowattimmen. Produktionskostnaden varierar kraftigt mellan de olika energislagen. Vind- och vattenkraft har en klart billigare rörlig produktionskostnad än vad kärnkraft har, och dyrast är kol och olja. De höga elpriserna riskerar att bromsa klimatomställningen eftersom viktiga elektrifieringsprocesser fördyras. Investeringsviljan kan på sikt hotas av de höga priserna, och i takt med att energiprisernas förutsägbarhet försvåras hotas även planerbarheten för den energitunga industrin. För Sverige innebär sålunda den nuvarande elmarknaden ett sårbart system som försvårar klimatomställningen och drabbar de enskilda hushållen hårt. Vänsterpartiet har föreslagit en prisskyddsmodell som innebär att Sveriges fyra elprisområden kvarstår men separeras från den el som går på export. Den exporterade elen blir i praktiken ett femte elprisområde – ”elprisområde utland” – och inbegriper den el som är tillgänglig för export. Rent praktiskt skulle den nya modellen fungera så att ett pris fastställs för respektive inhemskt elprisområde (så som sker i dag) och ytterligare ett för det utländska elprisområdet. Den stora fördelen är att priset för de inhemska områdena då motsvarar de faktiska behoven; de volymer som är tänkta att användas inom respektive område. Detta innebär betydligt lägre priser för svenska konsumenter samtidigt som exportvolymerna och exportpriserna förblir desamma som i dag. Vänsterpartiets förslag: • Inför Sverigepriser på el – separera inhemska priser från exportpriset på el. 3.4 Bankerna verkar på en oligopolmarknad Bankerna har gjort rekordvinster de senaste åren. Bankernas höga vinster har både strukturella och mer tillfälliga förklaringar. När Riksbanken på allvar började höja styrräntan under 2022 följde kraftigt höjda bolåneräntor. Mellan januari 2022 och januari 2024 steg den genomsnittliga 3-månadersräntan med 227 procent. Bankerna har emellertid inte varit lika snabba på att höja räntan på människors transaktionskonton. Detta fick bankernas inlåningsmarginaler att explodera. Därefter har inlåningsmargi­nalerna sjunkit tillbaka något, men de ligger fortfarande på historiskt höga nivåer (se fig. 14 nedan). Figur 14 Bankernas inlåningsmarginal*, 2016–2026 (t.o.m. februari) Källa: SCB. * Här definierad som skillnaden mellan den genomsnittliga 3-månadersbolåneräntan och den genom­snittliga inlåningsräntan (alla konton). Den svenska bankmarknaden är ett oligopol som domineras av de fyra storbankerna. Detta har resulterat i att de svenska bankerna under lång tid har tjänat mer än sina europeiska motsvarigheter. Bankmarknaden kännetecknas av höga inträdesbarriärer, konsumenter som är relativt trögrörliga och priser och villkor som inte alltid är så lätta att jämföra. För att komma till rätta med detta har Vänsterpartiet föreslagit att använda statens bank (SBAB) för att sätta press på de övriga bankerna. Detta kan uppnås genom att SBAB:s avkastningskrav sänks från 10 till 5 procent, utöver statsobligationsräntan. Det är samma nivå som gällde fram till 2013. Så länge det inte finns ett regelverk på plats som skapar en mer sund konkurrens på bankmarknaden anser Vänsterpartiet att bankernas övervinster ska beskattas. I likhet med vad som införts i flera europeiska länder föreslår Vänsterpartiet därför att en tillfällig bankskatt införs. Förslaget innebär att en skatt på 50 procent av bankernas övervinster införs under perioden 2026–2028, som kan förlängas om den bristande konkurrensen kvarstår. Med övervinster avses här den överskjutande vinst som ligger över ett genomsnitt av vinsterna 2018–2022. Vänsterpartiets förslag: Inför en bankskatt på 50 procent av bankernas övervinster. En fastighetsbransch som låter hyresgästerna bära hela bördan Sedan januari 2022 har hyreskostnaderna ökat med 16 procent, snabbare än priserna. Till skillnad från vad som är fallet för det ägda boendet går inte boendekostnaden upp och ned med räntenivåerna för den som hyr, utan den går bara uppåt. För hyresvärdarna går det däremot bra. Hyresgästföreningen visar i sin rapport Privatvärdarnas ekonomi 2024 hur fastighetsbranschen efter ett antal år med en mer osäker ekonomi nu har återhämtat sig.[21] När räntenivåerna sjunker vänder helt enkelt resultaten uppåt. Intäkterna från hyror har ökat betydligt under det senaste decenniet. Dessutom har rationaliseringar å ena sidan och uppskjutet underhåll å andra sidan gjort att vinsterna har stigit ytterligare. Sedan 2015 har de privata fastighetsbolagens överskott ökat med omkring 40 procent. Samtidigt står hyresgästkollektivet kvar med kraftigt höjda hyror. Det är inte rimligt att hyresgästerna ensamma ska stå med hela bördan av ökade kostnader. Hyresgästernas skydd mot oskäliga hyreshöjningar måste stärkas. I dag använder sig många fastighetsägare av en oberoende skiljeman för att försöka runda systemet med förhandlingar med Hyresgästföreningen. Vänsterpartiet menar att spel­reglerna i hyresförhandlingar måste ses över med syftet att skydda hyresgästerna mot missbruk och spekulation. Vänsterpartiets förslag: Tillsätt en utredning som ser över spelreglerna i hyresförhandlingar. Stopplag för att frysa hyrorna vid dagens nivå. Stopp för oskäliga hyreshöjningar och renovräkningar.[22] 4 Skydda hushållen mot regeringens politik Till följd av de senaste årens höga inflation har omkring tio års reallöneökning raderats ut. De senaste årens snabba prisökningar på basvaror såsom el, boende, mat och drivmedel har inneburit kraftigt ökade levnadsomkostnader för hushållen. Regeringen har varit mycket restriktiva med förslag riktade till de hushåll som har det sämst ställt under mandatperioden. I stället har de sänkt skatterna för sig själva med 4 000 kr i månaden och för statsministern med 4 500 kr i månaden, samtidigt som en under­sköterska får ca 700 kronor i månaden i sänkt skatt.[23] Maten har blivit nästan 3 000 kr dyrare i månaden för en familj med två barn sedan 2022.[24] Hyrorna har ökat med 18 procent sedan januari 2022. Antalet som lever i materiell och social fattigdom[25] är nu 730 000 personer, en fördubbling jämfört med 2021. Av dessa är det 400 000 personer som lever i allvarlig materiell och social fattigdom[26]. Av de indikatorer som mäter materiell och social fattigdom är det vanligast i Sverige att inte ha råd att betala en större oförutsedd utgift – var femte individ[27] klarar inte det. Det näst vanligaste är att inte ha råd med en veckas semester per år, vilket gäller 12 procent av befolkningen. Figur 15 Fattigdomens utveckling i Sverige 2021–2025, tusental personer Källa: SCB. Kronofogden rapporterar fortsatt om dramatiska ökningar av antalet skuldsatta och de samlade skuldbeloppen. 2025 var så många som 450 000 personer skuldsatta, och det totala skuldbeloppet var 154 miljarder kronor. Vidare fortsätter antalet ansökningar om och verkställanden av vräkningar att öka. Det gäller även vräkningar där barn är berörda. Sedan 2020 har vräkningarna ökat med nästan 60 procent. Den vanligaste orsaken till en vräkning är att hyran inte betalas.[28] Figur 16 Antalet skuldsatta och skuldbeloppet i indrivningsdatabasen Källa: Kronofogden. Den här utvecklingen syns inte bara i statistiken. Hjälporganisationer har under flera år vittnat om hur de har behövt ställa om sina verksamheter för att möta nya grupper och ta ett allt större ansvar när de offentliga skyddsnäten monteras ned. Av en undersökning som Rädda Barnen, Röda Korset, Hyresgästföreningen och Majblomman publicerar årligen framgår det tydligt att det nu inte handlar om enstaka år utan om en varaktig ekonomisk utsatthet, framför allt för barn till ensamstående föräldrar.[29] I den senaste rapporten framkommer att 50 procent av de ensamstående föräldrarna med låga inkomster har haft svårt att ha råd med näringsrik mat. Lika stor andel har haft svårigheter med att betala fritidsaktiviteter och nya kläder anpassade för årstiden. Fyra av tio har haft svårt att betala kollektivtrafik vid något eller några tillfällen. Skillnaderna mot en kontroll­grupp bestående av slumpmässigt utvalda barnfamiljer är betydande, där motsvarande siffra är 2 procent. Målen för den ekonomiska familjepolitiken är att bidra till en god ekonomisk levnadsstandard för alla barnfamiljer, att bidra till minskade skillnader i de ekonomiska villkoren mellan hushåll med och utan barn samt att bidra till ett jämställt föräldraskap. Förmågan hos förmånerna i den ekonomiska familjepolitiken att minska den ekonomiska utsattheten har minskat markant under 2000-talet. Det är framför allt de behovsprövade bidragen som har mist sin förmåga att minska andelen ekonomiskt utsatta hushåll.[30] Vänsterpartiet har en mängd förslag för att underlätta för hushållen i krisen. Fler av dem beskrivs nedan. 4.1 Regeringen prioriterar de som redan har Tidöregeringen har med en överväldigande precision riktat in sin politik på de individer och hushåll som redan har en stabil ekonomisk situation och lagt försvinnande lite resurser på de hushåll som verkligen har behövt stöttning i en historisk kostnadskris. Det går att tydliggöra det på en rad olika sätt. Nedan har vi valt att visa det genom att samla regeringens inkomstskattesänkningar under mandatperioden – totalt 65 miljarder kronor – och visa hur de fördelar sig över inkomstgrupperna. I en sådan räkneövning blir det mycket tydligt var pengarna hamnar – mer än hälften har tillfallit de 30 procent som har högst inkomster. Så mycket som en fjärdedel av skattesänkningarna går till den rikaste tiondelen av hushållen. Utgiftsreformerna som berör hushållen har långt ifrån varit lika talrika. De har dessutom varit mycket begränsade i sin omfattning. Det handlar framför allt om en inkomstbaserad arbetslöshetsförsäkring, ett höjt tak i arbetslöshetsersättningen och aktivitetsstödet under de 100 första ersättningsdagarna samt ett höjt bostadsbidrag.[31] Figur 17 Skattesänkningar och utgiftsökningar, hushåll, miljarder kronor Källa: RUT. Denna politik får tydliga konsekvenser. En ny undersökning från försäkringsbolaget Länsförsäkringar visar att de ekonomiska skillnaderna i hushållens marginaler ökar. Så många som var fjärde svensk uppger att de har mindre än 500 kronor kvar dagen före lön. Det kan jämföras med var femte svensk (20 procent) samma tid förra året. Andelen som säger att de har ”i stort sett ingenting kvar” har också ökat. På samma gång ökar andelen som uppger att de har större summor kvar dagen före lön. Förra året svarade 11 procent att de hade 15 000 kronor eller mer dagen innan lön, i år är det 14 procent.[32] Trots att Sverige är ett litet land sticker vi ut. Vi har runt fyra dollarmiljardärer per miljon invånare. Det är dubbelt så många som i USA. Svenska miljardärers förmögenheter motsvarar runt 30 procent av Sveriges BNP. Det är en av de högsta nivåerna i världen, på samma nivå som i USA.[33] Deras förmögen­heter har ökat från mindre än motsvarande 10 procent av BNP år 2000. De rikaste 0,0002 % av hushållen (ca 10 hushåll) äger motsvarande 15 procent av BNP i Sverige. Det har ökat från mindre än 5 procent år 2000. Figur 18 Andel av befolkningen och förmögenhet som andel av BNP Källa: Ring, Seim och Zucman (2026). 4.2 Höj barnbidraget någon gång! Ensamstående föräldrar är en grupp som ofta har det betydligt svårare ekonomiskt än andra grupper, vilket också har beskrivits ovan. I SCB:s undersökningar av samtliga familjer syns exempelvis att möjligheten att ha råd med en oförutsedd utgift är en slags ekonomisk utsatthet som skiljer sig stort åt beroende på bl.a. kön och familjesituation. Ensamstående mammor har det betydligt svårare än ensamstående pappor att möta oförutsedda utgifter. 56 procent av de ensamstående mammorna saknar en kontant­marginal jämfört med en hälften så stor andel bland de ensamstående papporna. Figur 19 Andel ensamstående föräldrar med ekonomiska svårigheter 2025, kvinnor och män Källa: SCB. En tredjedel av de ensamstående mammorna har inte heller ekonomisk möjlighet att regelbundet delta i fritidsaktiviteter, jämfört med 8 procent bland de ensamstående papporna. Barnbidragets värde har urholkats under lång tid. När Vänsterpartiet fick igenom en höjning av barnbidraget i budgetförhandlingarna med S-MP-regeringen 2018 var det första gången som barnbidraget höjdes sedan 2006. Bidragets faktiska värde hade då successivt sjunkit med 11 procent, och i takt med att det reala värdet minskade sjönk bidragets förmåga att utjämna de ekonomiska villkoren för familjer med och utan barn. Sedan den senaste höjningen 2018 har priserna på hushållens basvaror, såsom mat, boende, hushållsartiklar och bränsle, skenat. Eftersom barnbidraget inte höjts i takt med att priserna ökat har barnbidraget återigen urholkats, och barnfamiljerna har inte längre samma ekonomiska stöd av ersättningen. Våren 2025 konstaterade Swedbank i en analys att barnbidraget endast täcker 25 procent av de nödvändiga kostnaderna för en 10-åring. Det kan jämföras med 28 procent 2023 och 40 procent 2018. Swedbank konstaterade vidare att barnbidragets reala nivå inte varit lägre någon gång under de över 50 år som banken hade följt hushållens ekonomi.[34] Barnbidraget behöver höjas och dessutom skyddas för framtida inflation. Vänster­partiet anser därför att barnbidraget, tillsammans med studiebidraget inom studie­hjälpen, bör öka med totalt 500 kronor per månad från den 1 juni 2026 för att komma upp på en nivå så att barnbidraget återigen kan bidra till att täcka hushållens basala utgifter, och därefter bör barnbidraget prisindexeras så att inte dess värde på nytt urholkas i takt med inflationen. En analys av hur en höjning av barnbidraget skulle fördela sig över olika inkomst­deciler visar att de hushåll som har lägst inkomster skulle få mest, såväl i kronor som i procent. Figur 20 Förändring av genomsnittlig ekonomisk standard av höjt allmänt barnbidrag och studiebidrag med 500 kronor per månad och barn, juni–december 2026 Källa: RUT 2026:416. Vänsterpartiets förslag: Höj barnbidraget med 500 kronor extra per månad från juni till december 2026. Vi avsätter 7,3 miljarder kronor 2026 för detta. Höj och reformera bostadsbidraget Antalet hushåll som får bostadsbidrag har minskat de senaste tjugo åren. Trenden har varit särskilt tydlig de senaste fem åren, då antalet hushåll som fått bostadsbidrag har minskat med 34 procent.[35] En del av förklaringen är att inkomstgränsen för bostads­bidrag inte justerats i samma takt som inkomsterna har ökat. Inkomstgränsen för ungdoms­hushåll har inte höjts sedan 1997. För barnfamiljer höjdes den senast 2021. Med anledning av den höga inflationen infördes en tillfällig höjning av bostadsbidraget 2022. Detta förlängdes i och med den nuvarande regeringens beslut för det första halvåret 2024 men avskaffades från den 1 juli 2025. För barnfamiljer höjdes den övre bostadskostnadsgränsen 2026. Höjningen innebar både att barnhushåll som har bostadsbidrag kan få mer i bidrag och att fler hushåll kan beviljas bidraget. I väntan på att bostadsbidraget reformeras i grunden bör tilläggsbidraget på den förhöjda nivån om 40 procent av det preliminära bostadsbidraget återinföras. De sämst ställda pensionärerna och personer som uppbär sjuk- eller aktivitetsersättning har också en mycket ansträngd ekonomi. Vänsterpartiet föreslår därför en höjning av bostads­tillägget för ålderspensionärer och personer med sjuk- eller aktivitetsersättning. Vi vill höja bostadskostnadstaket under perioden juli till december 2026 med 20 procent, vilket motsvarar 1 500 kronor per månad. Det betyder att maxbeloppet höjs med 1 050 kronor på månad. Vänsterpartiets förslag: Återinför tilläggsbidraget i bostadsbidraget till 40 procent av det preliminära bidraget, maximalt 2 480 kronor mer per månad (kostnad: 0,8 miljarder kronor juli–december).[36] Höj bostadstillägget för ålderspensionärer och i sjuk- och aktivitetsersättningen under andra halvan av 2026, maximalt 1 050 kronor per månad (kostnad: 1,6 miljarder kronor).[37] Vänsterpartiets ekonomiska familjepolitik i krisen och framåt Vänsterpartiet har under mandatperioden förslagit en rad reformer ämnade att lyfta hushållen ur den ekonomiska krisen och skapa en grund för en rimlig vardag för barn­familjerna och välstånd för hela landet på sikt. Det handlar både om att reglera marknader som i dag drivs av svag konkurrens och om att stötta hushållen här och nu. Förutom höjda barnbidrag – som vi nu vill accelerera enligt ovan – och tillfälligt höjda bostads­bidrag, har vi lagt förslag som skulle göra det rejält mycket billigare att använda kollek­tiv­trafik, vilket skulle ge en betydande lättnad för hushållen. Vi har föreslagit slopat karensavdrag och såväl höjd a-kassa som höjt och ett i grunden reformerat bostads­bidrag. På skatteområdet vill vi skapa en mer rättvis beskattning, där höginkomst­tagarna ska bidra mer, både när det gäller löneinkomster över 50 000 kronor och på sparande i form av ISK – över samma belopp. Samtidigt har vi lyft vikten av att försäkringsinkomster ska beskattas på samma sätt som lön, vilket innebär skattesänkningar för personer som är arbetslösa eller föräldralediga, och vi föreslår en återinförd avdragsrätt för fack­förenings­avgifter. Samtliga förslag finns presenterade i vår budgetmotion för 2026.[38] Detta skulle innebära betydande inkomstförstärkningar för hushållen. Även hög­inkomst­tagarhushåll får höjda barnbidrag och gynnas av lägre bankräntor. Men de stora vinnarna är medel- och låginkomsttagarhushållen. Figur 21 Hushållens ekonomi med Vänsterpartiets politik, typfall Källa: Egna beräkningar. En fördelningsanalys av Vänsterpartiets förslag i vår budgetmotion för 2026 gör det tydligt att Vänsterpartiets politik riktar sig till dem som behöver det allra mest. När alla hushåll delas in i lika stora inkomstgrupper och sorteras efter ekonomisk standard så blir det tydligt att sju av tio hushåll skulle vara vinnare med vår politik. Figur 22 Förändring av genomsnittlig ekonomisk standard i olika inkomstdeciler med Vänsterpartiets politik, procent år 2026 Källa: Egna beräkningar. 5 Bygg Sverige starkt 5.1 Transportpaket för hushållen och klimatet Regeringen har i en extra ändringsbudget föreslagit att skatten på bensin och diesel tillfälligt sänks till energiskattedirektivets minimiskattenivå under perioden den 1 maj–30 september 2026. Som skäl anför regeringen att kriget i Mellanöstern har drivit upp priset på bl.a. bensin och diesel. Vänsterpartiet delar bilden av pressade hushåll. Under inflationskrisen har hushållen fått bära hela bördan, samtidigt som företagens vinst­marginaler i grova drag varit intakta. Att stärka ekonomin för personer med små ekonomiska marginaler har dock inte varit någon prioriterad uppgift för regeringen under mandatperioden. Regeringen har satsat betydligt mer på den del av befolkningen som har de högsta inkomsterna, se avsnitt 6.1. Vänsterpartiet har å andra sidan under mandatperioden lagt en lång rad förslag som stärker hushållens ekonomi, inte minst för de hushåll som har små ekonomiska marginaler. I likhet med en lång rad remissinstanser anser Vänsterpartiet att regeringens förslag riskerar att motverka klimatomställningen, försämra konkurrensförutsättningarna för fossilfria drivmedel samt skapa osäkerhet kring långsiktiga investeringsvillkor. Åtgärden är dessutom kostsam och saknar tillräcklig träffsäkerhet. Vårt svar på kostnadskrisen är i stället ett brett transportstöd som stärker hushållens ekonomi, oavsett om man kör bil eller reser med kollektivtrafiken, och som samtidigt bidrar till att möjliggöra klimat­omställningen. Vårt transportpaket är beräknat för ett halvår, utom det tillfälliga kompensationsstödet som gäller under tre månader, med möjlighet till förlängning. Sammanlagt blir kostnaden för transportpaketet 9,4 miljarder kronor. 1. Sverigebiljett i kollektivtrafiken för 450 kr Vi vill införa en gemensam nationell månadsbiljett för all kollektivtrafik – en Sverige­biljett. Den ska kosta 450 kronor för vuxna och 225 kronor för barn och unga samt pensionärer. Det innebär i praktiken mer än en halvering av biljettpriserna. En liknande biljett har redan införts i Tyskland och haft stor påverkan på både resandet och utsläppen. Vi menar att det är angeläget att regionerna omgående får resurser för att införa lägre biljettpriser. 2. Inför en bredare elbilspremie Vi vill införa en bred elbilspremie som når alla hushåll med en inkomst på upp till 120 procent av medelinkomsten. Premien kan användas till att köpa en ny eller begagnad elbil eller att leasa en bil. För hushåll utanför storstadskommuner ges en extra premie, vilket totalt innebär att premien blir minst 45 000 kronor och upp till så mycket som 79 800 kronor. Vänsterpartiets förslag når nästan 4 miljoner hushåll jämfört med regeringens begränsade premie som riktar sig till endast 0,7 miljoner hushåll. Regeringens förstärkning av elbilspremien den 23 mars innebär ett tillskott på 100 miljoner kronor under 2026. Det täcker inte på långa vägar det faktiska behovet. 3. Inför ett tillfälligt riktat kompensationsstöd till bilägare med lägre inkomst Vi föreslår en tillfällig riktad kompensation om 250 kronor i månaden till bilägare med lägre inkomster som därför drabbats av prishöjningarna på drivmedel. Vi vill dessutom se ett dubbelt stöd till dem som bor i områden med särskilt dålig tillgång till kollektiv­trafik och därför inte har möjlighet att välja bort bilen. Stödet är tillfälligt under tre månader – maj till juli – för att motverka höga kostnader under en tillfällig kris. Stödet ska kunna förlängas om behovet kvarstår framöver. Vår kompensation ger mellan 5 och 21 gånger mer per månad än regeringens skatte­sänkning och riktar sig till de med en medianinkomst eller lägre. En avtrappning ska omfatta bilägare med en inkomst på upp till 45 000 kronor i månaden. Till skillnad från regeringens skattesänkning är vårt kompensationsstöd inte beroende av faktisk förbruk­ning av drivmedel och ökar därför inte utsläppen.[39] Det är fritt att använda stödet så som man själv önskar, till mat, hyra eller nöjen. 4. Utöka Klimatklivet Utbyggnaden av laddinfrastruktur behöver påskyndas. Vänsterpartiet vill förstärka och förlänga Klimatklivet till 2035, och en årlig anslagsnivå bör uppgå till 7 miljarder kronor. Klimatklivet ger både stöd till elektrifiering och stöd för omställning av transport­sektorn. Förutom att detta minskar utsläppen så stärker det vår nationella tillgång till och själv­försörjning i fråga om drivmedel, vilket är särskilt angeläget ur ett försvars- och säker­hets­politiskt perspektiv. 5. Inför ett nytt färdmedelsneutralt och avståndsbaserat reseavdrag Vänsterpartiet vill införa ett färdmedelsneutralt och avståndsbaserat reseavdrag. Ett sådant avdrag skulle, till skillnad från dagens system, behandla alla reseslag neutralt och utjämna regionala skillnader. 5.2 Ensidigt fokus på kärnkraft Regeringen fortsätter att lägga enorma kostnader på att binda upp Sverige i dyr kärnkraft. Genom ett ensidigt fokus på kärnkraften riskerar man också att tränga undan investeringar i förnybara energikällor, som faktiskt kan göra elen billigare snabbare. Det är uppenbart att det har gått prestige i frågan; regeringen ska få fram ny kärnkraft oavsett kostnad eller nytta. I vårändringsbudgeten bemyndigas regeringen att förvärva aktier för 1,8 miljarder kronor i bolaget Videberg Kraft AB och ge staten en ägarandel på 60 procent under 2026–2027. Det är ett nytt bolag som har som syfte att ”projektera, uppföra och inneha kärntekniska anläggningar, driva kärnteknisk verksamhet för energiproduktion samt därmed förenlig verksamhet”. Videberg Kraft ägs i dag till största delen av Vattenfall, och planen är att de ska bygga tre till fem småskaliga modulära reaktorer, s.k. SMR, intill Ringhals. Regeringen bemyndigas samtidigt att ingå ekonomiska åtaganden på 34 miljarder kronor för att tillskjuta kapital/aktier fram till 2045 eller tills bolagets kärn­kraftsreaktorer tas i drift. I vårändringsbudgeten föreslås dessutom hur regeringen ska bemyndigas att ingå ekonomiska åtaganden för ett nytt kärnavfallsprogram. Avtalet omfattar upp till 183 miljarder kronor och är ett åtagande som gör att regeringen garanterar att staten ska betala för hanteringen av kärnbränsle och radioaktivt avfall fram till år 2159. Regeringens satsningar på kärnkraft innebär oundvikligen att även satsningar på att hantera avfallet behöver göras. Men att göra det på det här sättet är ansvarslöst. Vänsterpartiet menar att vi bör behålla den modell som nu används där företagen betalar genom en fond. Regeringen fortsätter alltså att statligt subventionera ny kärnkraft hundra år in i framtiden, vilket är dyrt och riskerar att tränga undan andra nödvändiga investeringar i det svenska energisystemet. 5.3 Tillfälligt el- och gasprisstöd I samband med vårbudgeten presenterade regeringen ett tillfälligt el- och gasprisstöd. Stödet hanteras i en extra ändringsbudget.[40] Kortfattat kan vi konstatera att regeringens tidigare högkostnadsskydd varit helt meningslöst. Vår kritik mot det för höga taket på 1,5 kronor per kilowattimme visade sig ha en mycket god grund. Trots mycket höga elpriser under vintern har högkostnads­skyddet sedan det infördes gett hushållen 0 kronor. Vänsterpartiet har i stället föreslagit ett elpristak på 75 öre per kWH, som ska täcka hushållens elkostnader till 90 procent över pristaket. Vårt skydd finansieras av branschen, inte av skattebetalarna. Med vårt elpristak hade hushållen i samtliga elområden under vintern fått mer pengar till annat. Eftersom hushållen ännu inte har sparat några pengar genom regeringens hög­kostnads­skydd så välkomnar Vänsterpartiet att regeringen nu föreslår ett elstöd till hushållen, avseende de dyra elkostnaderna i januari och februari 2026. För många familjer är stödet efterlängtat och ett välbehövligt tillskott för att klara den pressade vardagen. Stödet hade dock kunnat utformas på ett bättre sätt för att nå fler, framför allt låginkomsttagare. Höga elpriser är ett återkommande problem för hushållen. Det behövs en långsiktig lösning för att hålla nere elkostnaderna på rimliga nivåer under kommande vintrar. Trots att Sverige producerar billig och fossilfri el som nästan alltid täcker våra egna behov behöver svenska hushåll betala för en feltänkt marknad. Vi vill frikoppla de svenska elpriserna från den dyra utländska elen och införa Sverigepriser på el. 5.4 Försvar och säkerhet Den försvarspolitiska överenskommelse som presenterades i juni 2025 handlar om hur de stora kommande försvarssatsningarna ska lånefinansieras. Under en period på åtta år får staten lånefinansiera upp till 300 miljarder kronor för att täcka de ökade utgifterna för totalförsvaret. Tack vare Vänsterpartiet innebär överenskommelsen också att minst 50 miljarder kronor av dessa ska gå till civil infrastruktur som tåginvesteringar. I vårpropositionen bedömer regeringen att 30 miljarder kronor bör avsättas under perioden 2026–2034 för investeringar i transportinfrastruktur som är prioriterade för det militära försvaret. Enligt uppgift ska detta finansieras av de 50 miljarder kronor som är avsatta för förstärkningar för civil infrastruktur. Genom att inte återuppta överläggningar om försvarspolitiken såsom den blocköverskridande överenskommelsen föreskriver utan i stället själv ta beslut om hur pengarna ska fördelas har regeringen helt frångått vad som avtalats. I Försvarsberedningens direktiv från februari 2026 anges att bered­ningen ska följa upp genomförandet av satsningar avseende de 50 miljarder kronorna. Men några förhandlingar kring innehållet har inte förts, varken i Försvarsberedningen eller i annan form. Vi vill understryka att satsningarna i sig är bra. En upprustning av Inlandsbanan är mycket välkommet och någonting Vänsterpartiet länge har drivit. En reservhamn på Gotland är också en välkommen förstärkning av totalförsvaret. Men processen borde ha sett annorlunda ut. De 50 miljarder kronorna ska användas för investeringar i fysisk infrastruktur och lagerhållning av livsmedel, läkemedel och drivmedel som en del av det civila försvaret. Sverige ska ha en robust infrastruktur, både i de delar som är militärt prioriterade och i övrigt. Ett fungerande totalförsvar kräver ett fungerande samhälle, både till vardags och vid kris. Den 13 juni 2025 överlämnade Carl Bildt och Underrättelseutredningen sitt betänkande En reformerad underrättelseverksamhet (SOU 2025:78). Utredningen föreslår en civil underrättelsemyndighet med start 2027. Att detta kommer att bli verklighet har sedan bekräftats av regeringen. I sitt remissvar riktar Försvarsmakten stark kritik mot den tidsplanen för inrättandet av den föreslagna myndigheten. Nu märks hur regeringen försöker forcera processen på ett sätt som riskerar att få negativa konsekvenser givet underrättelseverksamhetens komplexitet, förslagens omfattning och tillhörande risker. Eftersom det ännu inte presenterats någon proposition har inget av oppositionens partier haft möjlighet att ta ställning till det faktiska förslaget. Men vi menar att det är en märklig ordning att i vårbudgeten flytta stora medel för att förbereda för en civil underrättelsemyndighet utan att riksdagen fått tillfälle att diskutera saken. Det är varken transparent eller ett bra genomförande. Vi är också kritiska till att regeringens förslag innebär minskade resurser för Försvarsmakten. I sitt remissvar bedömer Försvarsmakten att den förmåga som eventuellt överförs till en civil underrättelsemyndighet i allt väsentligt kommer att behöva återuppbyggas inom myndigheten. Regeringen har inte presenterat hur Försvarsmakten ska kompenseras för de förlorade resurserna. 6 Förslag på budgetåtgärder för 2026 Vänsterpartiet har för avsikt att på riktigt skydda hushållen i krisen. Våra stöd riktar sig till hushåll med mindre marginaler och barnfamiljer – till skillnad från regeringen som sänker skatter för de som redan har och låser in hushållen i fossilberoende med sänkta bränsleskatter. Vänsterpartiets föreslagna ändringar i vårbudgeten 2026 uppgår till 15 miljarder kronor (se tabell 1), varav 6 miljarder består av en extra barnbidragshöjning samt ett nytt förslag till elbilskompensation. Utöver dessa förslag har vi lagt en rad förslag som syftar till att reglera marknader som i dag inte fungerar. Under de senaste årens extrema inflation har det blivit allt tydligare att marknader som domineras av ett fåtal aktörer leder till stora möjligheter för dessa aktörer att sätta alldeles för höga priser och ta ut för höga vinster. Vänsterpartiets förslag för att åtgärda dessa problem omfattar såväl elmarknaden och livsmedelsbranschen som bolånemarknaden. Vänsterpartiet anser att vi tillsammans måste agera för att stoppa rånet av hushållen. Tabell 1 Budgetförslag för innevarande år Miljoner kronor, halvårseffekt om inte annat anges Förslag Kostnad 500 kr mer i barnbidrag i juni–december[41] 7 300 Bostadsbidrag och bostadstillägg 2 400 Sverigebiljetten: 450 kr för kollektivtrafik 4 500 Kompensationsstöd i stället för bränsleskattesänkning (maj–juli) 2 500 Utöka Klimatklivet med resurser till laddinfrastruktur 1 250 Bredare elbilspremie[42] 1 150 Nytt reseavdrag[43] 0 Nooshi Dadgostar (V) Andrea Andersson Tay (V) Nadja Awad (V) Samuel Gonzalez Westling (V) Tony Haddou (V) Lotta Johnsson Fornarve (V) Isabell Mixter (V) Vasiliki Tsouplaki (V) Ida Gabrielsson (V) [1] Konjunkturinstitutet. Konjunkturläget – Mars 2026. [2] Ibid. [3] År 2006–2024 bygger på utfallsdata för AF:s förvaltningsanslag via ESV. 2025 är beslutad budget och 2026 är förslag i BP26. Vid fastprisberäkning har KI:s statistik över arbetskostnader i staten använts som deflator. [4] SNS (2018). Konjunkturrådets rapport 2018 – Kapitalbeskattningens förutsättningar. [5] Ownershift (2019). Vem äger Sverige? [6] Ring, Seim och Zucman (2026), ej publicerad. [7] Enligt en parlamentarisk överenskommelse från den 19 juni 2025 kan nya försvarsutgifter och stöd till Ukraina medge en avvikelse från målet för det offentliga finansiella sparandet 2026–2034. De nya försvarsutgifterna och stödet ska finansieras successivt, så att det offentliga finansiella sparandet är i balans senast 2035. Regeringen ska i varje budgetproposition fr.o.m. 2027 redovisa hur arbetet med finansiering fortgår. Senast 2030 ska en ny bedömning av det säkerhetspolitiska läget göras och en bana för återgång till målet presenteras. [8] Vänsterpartiet tycker däremot att vissa investeringar kan lånefinansieras. I samband med utredningen om ett nytt saldomål (SOU 2024:76) drev vi på att målet för det finansiella sparandet borde sättas till –1 procent av BNP över en konjunkturcykel för den kommande målperioden (2027–2035). Vi gjorde detta för att vi ser att Sverige står inför en stor investeringspuckel om vi ska klara klimatomställningen och för att åtgärda vår stora underhållsskuld i alltifrån banunderhåll till vatten och avlopp. Vi fick dess­värre inte gehör får våra synpunkter, utan kommittén valde i stället ett balansmål för den kommande målperioden, som riksdagen sedan ställt sig bakom. [9] Finanspolitiska rådet. Svensk finanspolitik 2026. [10] Ibid. [11] Med ökade försvarsutgifter 2026 avses här ökade försvarsutgifter efter den försvarspolitiska uppgörelse som slöts sommaren 2025. [12] Det kanske mest rättvisande måttet på de offentliga finanserna brukar kallas för den offentliga netto­ställningen. Detta mått inkluderar – utöver de finansiella skulderna – även de finansiella tillgångarna. Av detta mått framgår att Sverige har en offentlig nettoförmögenhet på 28 procent av BNP 2026. Det är en mycket stark ställning både i ett historiskt och i ett internationellt perspektiv. [13] Affärsvärlden (publicerad 2026-03-10). Hela listan: Sveriges rikaste 2026. [14] DI (publicerad 2024-08-26). Regeringen vill ge tung M-donator skattelättnad. [15] Konkurrensverket (2022). Så arbetar Konkurrensverket för att vårda konkurrensen på livsmedels­marknaden. Artikel den 20 december. [16] Konkurrensverket (2025). Lönsamheten i livsmedelsindustrin, dagligvaruhandeln och dess grossister. Rapport 2025:3. [17] DN (publicerad 2026-04-15). Miljardvinster för Ica – ”lagliga kryphål” ger handlarna lägre skatt. [18] DN (publicerad 2025-10-26). Ökad försäljning för Ica Maxi – så bra går din lokala stormarknad. [19] RUT 2026:395. [20] Vårt förslag gör det möjligt att begära undantag för de bolag som kan visa att de gör betydande investeringar som motiverar högre avgifter. [21] Hyresgästföreningen (2025). Privatvärdarnas ekonomi 2024. [22] Med möjlighet att göra undantag för legitima behov av hyresökning. [23] Enligt beräkningar i RUT 2026:158, som är en försiktig beräkning av skatteförändringarna. Om vi utgår från samma skatteregler som 2022 så skiljer det 6 000 kr i månaden för de högsta inkomsterna. [24] Konsumentverket. [25] Materiell och social fattigdom är ett fattigdomsmått som används inom EU. För att anses leva i materiell och social fattigdom behöver man uppfylla minst 5 av 13 definierade krav, bl.a. sakna kontantmarginal, ha kommit efter med betalningar, inte ha råd med internet i bostaden, inte ha råd att laga en måltid med kött, kyckling, fisk eller vegetariskt alternativ varannan dag, inte ha råd med två par skor, inkl. vinterskor, och inte ha råd med nya kläder. SCB (2023-06-29). Att mäta fattigdom. [26] Uppfyller minst 7 av de 13 definierade krav som nämns ovan. [27] 22 procent av befolkningen som är 16 år och äldre. [28] Kronofogden.se. [29] Rädda Barnen, Röda Korset, Hyresgästföreningen och Majblomman (2025). Barnfamiljers ekonomiska svårigheter 2026. [30] Försäkringskassan (2025). Barnhushållens ekonomi – Resultatindikatorer för den ekonomiska familjepolitiken 2025. [31] Enligt RUT 2025:1607, som inkluderar följande förslag: En arbetslöshetsförsäkring baserad på inkomster (prop. 2023/24:128), höjt tak i arbetslöshetsersättningen och aktivitetsstödet under de 100 första ersättningsdagarna från 1 200 till 1 236 kronor (prop. 2024/25:99), höjd kostnadsersättning för lärlingar i den gymnasiala lärlingsutbildningen (prop. 2024/25:1), höjd sjuk- och rehabiliteringspenning i särskilda fall samt höjt boendetillägg (prop. 2024/25:1) och höjt bostadsbidrag (prop. 2025/26:1). [32] https://www.lansforsakringar.se/stockholm/privat/om-oss/press-media/pressmeddelanden/700722/. [33] De rikaste 0,001 % av hushållen (ca 50 hushåll) äger motsvarande 30 procent av BNP. [34] Swedbank (2025-04-25). Barnbidraget halkar efter – lägsta nivån på 50 år. [35] Försäkringskassan (2026). Korta analyser 2026:2. [36] Utifrån ett antagande om en helårskostnad på 1,5 mdr kr. [37] Beräkningen av statens kostnader för förslaget utgår ifrån att samtliga mottagare av bostadstillägget har en bostadskostnad som överstiger det nya taket på 9 000 kr/mån. Kostnaden är därmed sannolikt en överskattning. [38] https://www.vansterpartiet.se/wp-content/uploads/2025/10/Budget2025_webb.pdf. [39] Finansdepartementet. Tillfälligt sänkt skatt på bensin och diesel, Fi2026/00763. [40] Läs mer i vår motion med anledning av prop. 2025/26:236 Extra ändringsbudget för 2026 – Sänkt skatt på drivmedel samt el- och gasprisstöd (mot. 2025/26:4092). [41] V föreslog höjt barnbidrag med 400 kr i budgetmotionen för 2026. [42] RUT 2025:1592. Utgår från att 50 % av hushållen med bil nyttjar premien, varav hälften köper och hälften leasar. Regeringen har därefter aviserat ytterligare 100 miljoner kronor till elbilsstödet, varför vi minskar vår kostnad med motsvarande. [43] SOU 2019:36 föreslår ett färdmedelsneutralt och avståndsbaserat reseavdrag. Förslagen bedöms rymmas inom det befintliga reseavdragets offentligfinansiella ram.

Motion till riksdagen 2025/26:4105 av Andrea Andersson Tay m.fl. (V) med anledning av prop. 2025/26:238 Ny myndighet för miljöprövning Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår proposition 2025/26:238 i den del som avser förslag till lagändringar som behövs för att en ny myndighet för miljöprövning ska kunna ta över de uppgifter som länsstyrelsernas miljöprövningsdelegationer har i dag. Bakgrund Regeringen föreslår i propositionen lagändringar för att en ny myndighet för miljö­prövning ska kunna inleda sin verksamhet den 1 juli 2027 och ta över de uppgifter som länsstyrelsernas miljöprövningsdelegationer har i dag. Regeringen föreslår även en ändring av en bestämmelse om mål om giltighetsförlängning. En ny myndighet är inte lösningen Propositionen är en konsekvens av regeringens budgetproposition för 2026 med anslag i syfte att bilda en ny myndighet för miljöprövning 2027 och 2028. Regeringen tillsatte 2023 en särskild utredare i syfte att ta fram förslag på hur tillståndsprövningen enligt miljöbalken kan förenklas och förkortas genom att göra prövningen mer flexibel, effektiv och förutsebar. Utredningen föreslog i detta syfte bl.a. inrättandet av en ny myndighet, Miljöprövningsmyndigheten. Vänsterpartiet avvisade, i budgetförslaget för 2026, anslag för att inrätta den nya myndigheten. Vänsterpartiet anser att det i det mycket omfattande betänkandet En ny samordnad miljöbedömnings- och tillståndsprövningsprocess (SOU 2024:98) finns förslag som vi välkomnar men att förslagen i sin helhet skulle innebära en försämrad miljöhänsyn och minskade möjligheter för allmänheten och lokalsamhället att delta i miljöprocesserna. En bidragande orsak till detta är att regeringen i direktiven till utredningen framställer en problembild där vår nationella miljöprövning går för långsamt och behöver effektivi­seras och bli mer flexibel. Tidigare utredningar visar dock att vårt system för miljö­prövningar i huvudsak fungerar väl och effektivt. Även denna utrednings samlade bild är att de flesta ärenden handläggs inom rimlig tid. Av propositionen framgår att förslaget om att en ny miljöprövningsmyndighet ska få ta över de uppgifter som miljöprövningsdelegationerna vid länsstyrelserna ansvarar för är ett första steg i regeringens ambition att den nya myndigheten framöver ska få ett utvidgat uppdrag och breddas. Vänsterpartiet ser positivt på att regeringen inte genomför en helt ny miljöbedömnings- och tillståndsprövningsprocess på kort tid med anledning av betänkandet, men ser risker även med detta begränsade förslag. Genom centralisering till en ny myndighet i Stockholm riskerar den regionala kompetensen om lokala förhållanden som finns inom länsstyrelserna att försvinna. Flera remissinstanser har varnat för att länsstyrelserna tappar värdefull kompetens när arbetsuppgifter flyttas och att det kan resultera i att kvarvarande tillsynsuppgifter försvagas hos länsstyrelserna. Genom att bilda en ny myndighet riskerar man därutöver, tvärtemot syftet, att tappa fart i prövningsprocesserna för den gröna omställningen, då företag riskerar förseningar genom ett skyndsamt bildande av en ny myndighet. Vänsterpartiet ser behov av att vi får ett mer likvärdigt miljöprövningssystem över landet och att det i delar kan förenklas och handläggningen ske snabbare. Men det får enligt vår uppfattning inte ske på bekostnad av miljöskydd, allmänhetens deltagande och kompetensförsörjning inom miljöprövningen. I stället för att få ett helt nytt system på plats, med de kostnader det dessutom medför, bör ett ökat fokus ligga på att se till att berörda myndigheter och domstolar ges nödvändiga resurser och att riktade insatser görs mot de enskilda prövningar som drar ut på tiden. Vänsterpartiet avslår därför de förslag i propositionen som behövs för att en ny myndighet ska ta över de uppgifter som länsstyrelsernas miljöprövningsdelegationer har i dag. Riksdagen bör avslå proposition 2025/26:238 i den del som avser förslag om lag­ändringar som behövs för att en ny myndighet för miljöprövning ska kunna ta över de uppgifter som länsstyrelsernas miljöprövningsdelegationer har i dag. Detta bör riks­dagen besluta. Vänsterpartiet tillstyrker propositionens förslag om att mark- och miljödomstolen ska pröva ansökningar om giltighetsförlängning av tillstånd om ansökan avser ett tillstånd som har prövats av domstolen som första instans. Vänsterpartiet anser att det är ett efter­längtat förslag då det i dag finns osäkerhet kring var prövningen av giltighets­förlängning av tillstånd ska ske. Andrea Andersson Tay (V) Kajsa Fredholm (V) Ida Gabrielsson (V) Birger Lahti (V) Andreas Lennkvist Manriquez (V) Ilona Szatmári Waldau (V) Malin Östh (V)

Motion till riksdagen 2025/26:4104 av Birger Lahti m.fl. (V) med anledning av prop. 2025/26:239 Vindkraft i kommuner Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör utreda en modell där 5 öre per producerad kilowattimme går till kommunerna via energiskatten och där intäkterna fördelas enligt modellen 70 procent till kommunen och 30 procent till regionen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att lagförslaget bör förtydligas så att det tar hänsyn till antalet lägenheter i en fastighet och reglerar hur de boende bör ersättas och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att vindkraftsersättningen till närboende bör hanteras av en myndighet, i ett centraliserat system, i enlighet med det som föreslås i betänkandet Värdet av vinden – Kompensation, incitament och planering för en hållbar fortsatt utbyggnad av vindkraften (SOU 2023:18) och tillkännager detta för regeringen. 1 Bakgrund I början av 2022 tillsatte den dåvarande regeringen en utredning som skulle föreslå hur kommuners incitament att medverka till utbyggnad av vindkraft kan stärkas. När Tidö­regeringen sedan tillträdde under hösten skickades det snabbt ut ett tilläggsdirektiv: utredaren skulle inte längre bedöma om förslagens finansiering bör ske via statliga medel. Incitamentsutredningen fick nu bara titta på förslag som kan finansieras av vindkrafts­bolagen. I sitt slutbetänkande Värdet av vinden – Kompensation, incitament och planering för en hållbar fortsatt utbyggnad av vindkraften (SOU 2023:18) konstaterar utredningen att tillräckliga incitament bara kan uppnås genom att vindkraften ger kommunen en intäkt. En sådan intäkt kan bara ges genom statlig finansiering eller beskattning, och utredningen rekommenderar därför att Regeringskansliet skyndsamt bereder frågan vidare. I september 2024 aviserade regeringen i sin budgetproposition att det skulle införas statligt stöd till kommuner som påverkas av vindkraftsetableringar. Ersättningen skulle motsvara vindkraftsanläggningarnas fastighetsskatt. Men det tog lång tid innan det beslutades om någon faktisk utbetalning – ända fram till februari 2026. Under tiden levde kommunerna i ovisshet, och osäkerheten kring om och hur ersättningen skulle komma bidrog till att i princip alla vindkraftsprojekt stoppades under 2025. Under våren 2026 betalades äntligen medel för 2025 och 2026 ut till berörda kommuner – men regeringen håller ändå inte riktigt vad man har lovat. Ersättningen för 2026 motsvarar fortfarande inte fastighetsskatten fullt ut. Green Power Sweden bedömer att det saknas 85 miljoner kronor. I den här propositionen bedömer regeringen att det krävs en långsiktig ersättning till kommuner med vindkraft för att öka kommunernas incitament att säga ja till ny vind­kraft samt kompensera de kommuner som redan har tillåtit att vindkraftverk byggs. Samtidigt föreslås inga lagförslag för att säkra en långsiktig lösning och finansiering, utan regeringen skriver att man har för ”avsikt” att möjliggöra utbetalning av medel som beräknas för kommande budgetår. Parallellt med rekommendationen om att utreda statligt stöd till kommuner föreslår även incitamentsutredningen en intäktsdelning för närboende. I den här propositionen föreslår regeringen en ny lag om intäktsdelning från vindkraftsanläggningar. Förslaget innebär att närboende till vindkraftsanläggningar ges rätt till ersättning. Ersättningen kan som mest uppgå till 2 procent av vindkraftsanläggningens årliga intäkter. Vindkrafts­bolagen ska betala ut ersättningen till bostadsägare vars bostäder ligger inom nio vind­kraftshöjder från ett vindkraftverk, dvs. inom ca 2 km. Ju närmare bostaden vindkraft­verket ligger, desto högre föreslås ersättningen vara. 2 Motivering Sverige behöver en kraftfull utbyggnad av vindkraften för att klara omställningen och elektrifiera fler delar av samhället. Det är därför beklagligt att vindkraftsutbyggnaden i princip stannat av helt under nuvarande mandatperiod, och Vänsterpartiet ser kritiskt på att regeringens respons har varit fördröjd. Det behövs nu kraftiga åtgärder för att skapa incitament för kommuner att säga ja till ny vindkraft och samtidigt kompensera de kommuner som redan förser Sverige med vindkraftsproducerad el. Vänsterpartiet tror att en ersättning till de närboende kan vara en del av lösningen men delar incitaments­utredningens uppfattning om att det som är allra mest centralt är att kommunen får en rimlig ersättning. I dag produceras t.ex. nästan 60 procent av Sveriges el från vindkraft i Norrland, men återinvesteringarna uteblir. Norrlänningarna lämnas med sviktande service, dåligt skött infrastruktur och utflyttning. Det räcker därför inte enbart med ersättning till närboende och tillfälliga budgetsatsningar. Vi måste lagstifta om en system­ändring. Nedan följer en redogörelse för vårt förslag om hur staten kan säkra långsiktig ersättning till kommuner samt våra synpunkter på regeringens förslag om ersättning till närboende. 3 Säkra långsiktig ersättning till kommuner genom en produktionsbaserad ersättning Vänsterpartiet ser positivt på regeringens beslut om att ersätta kommunerna motsvarande vindkraftsanläggningarnas fastighetsskatt. Det är en viktig del i arbetet med att både stärka den lokala acceptansen och säkerställa en rättvisare fördelning av resurserna. Vi delar också regeringens uppfattning om att det måste finnas en långsiktig ersättning för att främja utbyggnaden av vindkraft samt att ersättningen kan förbättra förutsättningarna för en effektiv utbyggnad och kommer att skapa lokal nytta. Men vi menar att tillfälliga budgetsatsningar inte är tillräckliga. Det behövs en långsiktig finansieringsmodell som kan skapa stabilitet och förutsägbarhet över tid. Vi behöver också ha en diskussion om den snedvridna fördelningen, där värdet av det som skapas inte i tillräckligt stor grad återförs till lokalsamhällena. Vi måste ha ett bättre system, där värdet av den vindkrafts­producerade elen i högre grad kommer invånarna till del. Det skulle fungera både som en ersättning för kommuner som redan har vindkraft och som ett incitament för att fler kommuner ska säga ja till ny vindkraft. Vänsterpartiet föreslår därför att samhällen med vindkraft också ska få en produktionsbaserad ersättning. Regeringen bör utreda en modell där 5 öre per producerad kilowattimme går till kommunerna via energiskatten och där intäkterna fördelas enligt modellen 70 procent till kommunen och 30 procent till regionen. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 4 Vindkraftsersättning till närboende Vänsterpartiet tror att en ersättning till närboende vid vindkraftsanläggningar kan vara en del i att öka den lokala acceptansen för vindkraft, eftersom närboende är den grupp som påverkas mest av vindkraftens utbyggnad, men vi tror inte att det är hela lösningen. Framför allt vill vi se förtydliganden av regeringens förslag och en myndighetsmodell. 4.1 Ta hänsyn till antalet lägenheter i en fastighet Regeringen föreslår att det är fastighetsägaren som ska ha rätt till ersättning. Sveriges Allmännytta påpekar i sitt remissvar att boende i flerfamiljshus kommer att få lägre ersättning, eftersom ersättningsmodellen inte väger in antalet lägenheter i en fastighet. Regeringen bedömer att detta är ett begränsat problem men säger samtidigt att det inte helt kan uteslutas. Regeringen menar att det vid dessa tillfällen ska vara upp till vind­kraftsbolagen att avgöra om de vill lämna ytterligare ersättning, utöver det som är lagstadgat. Vänsterpartiet menar att detta är ett för godtyckligt resonemang och att lagförslaget bör förtydligas. Regeringen bör förtydliga lagförslaget så att det tar hänsyn till antalet lägenheter i en fastighet och reglerar hur de boende bör ersättas. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. 4.2 Ett centraliserat system Regeringen föreslår att ersättningen ska hanteras helt av vindkraftsbolagen. Det innebär att bolagen ska beräkna och betala ut ersättning utan myndighetsbeslut. I incitaments­utredningens betänkande Värdet av vinden – Kompensation, incitament och planering för en hållbar fortsatt utbyggnad av vindkraften (SOU 2023:18) föreslås i stället att en myndighet ska ansvara för systemet med intäktsdelning. Myndigheten föreslås utses av regeringen och ska varje kalenderår besluta om vem som ska få vilken ersättning. Myndigheten meddelar vindkraftsbolaget om sitt beslut, och bolaget ansvarar sedan för själva utbetalningen, som ska ske inom tre månader. Utredningen överväger också en lösning där myndigheten hanterar hela processen men bedömer att detta inte passar myndighetens roll i civilrättsliga frågor mellan enskilda. Utredningen fastslår också att en helt civilrättslig lösning (dvs. den typ som regeringen förordar) blir mindre effektiv och föreslår därför sin hybridlösning, med ett centraliserat system. Att ha ett centraliserat system med en myndighet är även en modell som förespråkas av flera remissinstanser. Det skulle dels säkerställa en enhetlig hantering mellan verksamhetsutövare, dels minska risken för konflikter. Naturvårdsverket lyfter även att regeringens förslag saknar en lösning för hur eventuella oenigheter mellan vindkrafts­bolagen och fastighetsägare ska hanteras. Vänsterpartiet anser därför att myndighets­modellen är mer effektiv, säker och långsiktigt hållbar. Vindkraftsersättningen till närboende bör hanteras av en myndighet, i ett centraliserat system, i enlighet med det som föreslås i betänkandet Värdet av vinden – Kompen­sa­tion, incitament och planering för en hållbar fortsatt utbyggnad av vindkraften (SOU 2023:18). Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Birger Lahti (V) Andrea Andersson Tay (V) Kajsa Fredholm (V) Ida Gabrielsson (V) Andreas Lennkvist Manriquez (V) Ilona Szatmári Waldau (V) Malin Östh (V)

Motion till riksdagen 2025/26:4103 av Malin Östh m.fl. (V) med anledning av prop. 2025/26:234 En ny lag om kommunal hamnverksamhet Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår proposition 2025/26:234 En ny lag om kommunal hamnverksamhet. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att det bör utredas hur de svenska bestämmelserna om kommunal hamnverksamhet kan utformas för att vara förenliga med EU:s statsstödsregler utan ett bolagiseringstvång och tillkännager detta för regeringen. Bakgrund I propositionen föreslår regeringen en ny lag om kommunal hamnverksamhet, i syfte att harmonisera svensk lagstiftning med EU:s regler om statsstöd. Det innebär att en kommun eller region som bedriver hamnverksamhet ska bedriva den som ett kommunalt aktiebolag, dvs. ett bolagiseringstvång. Det kommunala bolaget ska bedrivas på affärsmässig grund. Motivering Förslaget möter skarp kritik från Lagrådet. I sitt yttrande skriver de att regeringens resonemang inte övertygar om att det är lämpligt att genomföra lagförslaget i rådande säkerhetsläge. I stället anser Lagrådet att förslaget bör utredas vidare. Flera remissinstanser framför liknande kritik och avstyrker propositionen helt. Upphandlingsmyndigheten menar att förslaget kan göra så att hamnar som utgör systemkritisk infrastruktur kan behöva läggas ned, vilket riskerar att leda till att samhällsviktig verksamhet inte kan upprätthållas. Detta kan få stora konsekvenser, framför allt ur ett resiliensperspektiv, eftersom sådan samhällsviktig verksamhet behöver fungera vid kris och krig. Även Karlskrona kommun och Strängnäs kommun menar att bolagisering och affärsmässig styrning kan vara problematiskt ur ett säkerhets- och beredskapsperspektiv. Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) menar dessutom att förslaget innebär en betydande inskränkning i det kommunala självstyret. Flera remissinstanser lyfter även att det måste gå att förena svensk lagstiftning med EU:s statsstödsregler på ett mindre ingripande sätt än genom bolagiseringstvång och ger flera alternativa förslag. Utöver remissinstansernas kritik menar Vänsterpartiet att det behövs en nationell hamnstrategi. Hamnarna är kritisk nationell infrastruktur, och en brist på nationell samordning leder till ineffektivitet. Det finns därför ett stort behov av att ta ett samlat grepp om hamninfrastrukturen, vilket regeringens förslag riskerar att försvåra. Vänsterpartiet instämmer i Lagrådets och remissinstansernas kritik och anser att propositionen bör avslås. Det bör i stället utredas hur de svenska bestämmelserna om kommunal hamn­verksamhet kan utformas för att vara förenliga med EU:s statsstödsregler utan ett bolagiseringstvång. Härvid bör regeringen beakta remissinstansernas förslag. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och ge regeringen till känna. Malin Östh (V) Andrea Andersson Tay (V) Kajsa Fredholm (V) Ida Gabrielsson (V) Birger Lahti (V) Andreas Lennkvist Manriquez (V) Ilona Szatmári Waldau (V)