Paulina Brandberg

Fru talman! När man läser domar från våra svenska domstolar är det inte svårt att hitta exempel som på ett smärtsamt tydligt sätt visar varför vårt påföljdssystem behöver förändras i grunden. Vi ser domar där gärningspersonen visserligen döms men där den samlade påföljden ändå är så svår att förklara för den som har utsatts att rättssystemets förmåga att ge upprättelse kan ifrågasättas.

Fru talman! Även jag vill ge ett konkret exempel.

Den 5 juni i år meddelade Hovrätten över Skåne och Blekinge dom i ett mål om en man som under flera år hade ägnat sig åt en mycket omfattande sexualbrottslighet mot barn. Han dömdes för bland annat en grov våldtäkt mot barn, tio våldtäkter mot barn, fyra grova fall av utnyttjande av barn för sexuell posering och ett mycket stort antal andra sexual- och barnpornografibrott. Sammantaget rörde det sig om närmare 300 brott.

Det är när man kommer till hovrättens straffvärdesbedömning som dagens problem blir tydligt. Den grova våldtäkten mot ett tioårigt barn hade ensam ett straffvärde på fem års fängelse. En annan våldtäkt mot barn hade ensam ett straffvärde på omkring fyra år. Åtta ytterligare våldtäkter mot barn hade var och en ett straffvärde som klart översteg det dåvarande minimistraffet på två års fängelse. Ytterligare en våldtäkt mot barn motsvarade två års fängelse. Därtill kom de fyra grova poseringsbrotten, två grova barnpornografibrott med ett straffvärde på minst ett år och tre månader vardera och all den övriga brottsligheten.

I domskälen kan man se hur hovrätten resonerar kring just detta med mängdrabatten. Man börjar med det allvarligaste brottet. Sedan lägger man till en efter hand minskande del av straffvärdet för vart och ett av de övriga brotten.

Det är precis detta som är kärnan i problemet. Ju fler brott en person begår, desto mindre genomslag får varje ytterligare brott i den samlade straffmätningen. Om man begår tillräckligt många brott får tillkommande brott inget genomslag alls. I det exempel jag nämnde kan man se att den stora majoriteten av brotten blev i princip straffria. I praktiken kan man alltså lika gärna begå några brott till utan att riskera högre straff.

I det aktuella fallet tillämpade hovrätten denna princip och bestämde den samlade påföljden till fängelse i tio år och sex månader.

Fru talman! Jag vill vara tydlig: Det här är alltså inte kritik mot domstolen. Domstolen har gjort sitt jobb och tillämpat det system som vi lagstiftare har gett den. Men det är systemet som är problemet. I dag har vi i Sveriges riksdag chans att ändra detta system.

För det barn som utsattes för den åttonde eller tionde våldtäkten var övergreppet inte mindre allvarligt bara för att gärningsmannen redan hade våldtagit andra barn. För det barnet var det 100 procent av ett övergrepp, men ändå får det brottet successivt mindre betydelse när straffet bestäms. Detta är svårt att förklara för ett brottsoffer. Och det är faktiskt ännu svårare att försvara det.

I det här sammanhanget skulle jag vilja ställa en fråga till Miljöpartiet. Av Miljöpartiets särskilda yttrande framgår att man kommer att rösta nej till det föreslagna slopandet av mängdrabatten med motiveringen att ”en helhetsbedömning måste göras från fall till fall, och det måste finnas ett mått av proportionalitet när tillkommande brotts inverkan på straffmätningen ska bedömas”. Miljöpartiet tycker således att dagens system är mer proportionerligt än om vi slopar mängdrabatten.

Det skulle vara väldigt intressant att höra Miljöpartiet förklara för alla de brottsoffer som har berövats upprättelse i domstol hur man motiverar att detta är proportionerligt och att de brott som har begåtts mot dem inte bör räknas om deras förövare även begått ett flertal andra brott.

Fru talman! Socialdemokraterna har som bekant som förslag att slopa mängdrabatten för vålds- och sexualbrott. Det är ju positivt att vi är överens där. Men jag förstår fortfarande inte hur Socialdemokraterna kan se andra brottsoffer i ögonen.

Liberalernas och regeringens hållning är att principen om att varje brott ska få ett rimligt genomslag ska gälla oavsett brottstyp.

Låt mig ge ett annat exempel. Nu vill jag gärna att Teresa Carvalho lyssnar extra noga, för det gäller en brottstyp som just Socialdemokraterna borde vara väl bekanta med, nämligen telefonbedrägerier mot äldre.

I december förra året dömde Hovrätten för Västra Sverige i ett mål om organiserade telefonbedrägerier. Från olika callcenter hade gärningspersoner systematiskt ringt upp och lurat framför allt äldre personer. En av de tilltalade i målet dömdes för 139 grova bedrägerier.

Hovrätten konstaterade att straffvärdet för vart och ett av de grova bedrägerierna översteg sex månaders fängelse. När förövarna hade lurat till sig omkring 300 000 kronor motsvarade ett enda brott ett års fängelse, och för de största beloppen var straffvärdet ännu högre.

Jag talar alltså om 139 grova bedrägerier, där ett mycket stort antal människor blivit lurade på sina pengar.

För den person jag talar om bedömde hovrätten det samlade straffvärdet till närmare fem år. Efter reduktion för häktning med restriktioner blev straffet för alla brotten fyra år och sex månader.

Jag vill fråga Socialdemokraterna: Varför ska just dessa brottsoffer vänta? Varför ska det vara självklart att den tionde våldtäkten ska räknas mer, men inte det hundratrettionionde grova bedrägeriet? Brottsoffret nummer 139 har inte blivit mindre lurad därför att gärningsmannen redan hade lurat 138 människor före henne. Och hade det inte varit klädsamt om just Socialdemokraterna vid det här laget skulle ha utvecklat en särskild känslighet för hur utsatta äldre människor kan vara när de rings upp av påstridiga försäljare?

Fru talman! Dagens omröstning handlar om något mycket större än om vilka straff våra domstolar ska utdöma. Det handlar om att återupprätta det samhällskontrakt som många i vårt land faktiskt känner har fallit.

Vi lever i dag i ett Sverige där fler och fler känner att det inte ens är lönt att anmäla de brott som de har utsatts för. De känner att det ändå inte kommer att göra någon skillnad. När jag jobbade som åklagare hörde jag detta ganska ofta. Det gjorde faktiskt direkt ont i mig, för jag kunde knappast säga att de hade fel.

Det är för mig helt uppenbart att Sverige som samhälle under alltför lång tid totalt har nedprioriterat brottsofferperspektivet. När man har pratat om att vi ska ha en human rättspolitik har man alltid pratat om humanitet i förhållande till förövarna. Det är som att man är helt blind för det humanitära lidande som alla brottsoffer har utsatts för när de har blivit berövade möjligheten till upprättelse och när de har tvingats leva liv där de konstant behövt se sig över axeln på grund av att deras förövare har släppts fria alltför tidigt. Man har bortsett från det lidande som finns hos de brottsoffer som inte hade behövt bli brottsoffer om farliga förövare hade inkapaciterats under mer rimliga tidsperioder.

Detta svek har pågått alltför länge. Det är faktiskt vår förbaskade skyldighet som lagstiftare att göra allt vi kan för att så snabbt som möjligt ställa detta till rätta. Det förslag som riksdagen i dag ska rösta om är en viktig del i detta arbete.

Fru talman! Det förslag till nytt påföljdssystem som i dag behandlas i riksdagen innehåller förutom slopad mängdrabatt flera andra viktiga delar som alla är viktiga pusselbitar i att återupprätta förtroendet för vår rättsstat.

Oppositionen invänder mot att reformen saknar ett fast datum för ikraftträdande och mot att hela finansieringen inte ligger på bordet redan i dag. Det är såklart sant att det är ovanligt att besluta om en reform av den här storleken utan att samtidigt bestämma exakt när den ska börja gälla. Men med de osäkerheter som finns kring framför allt kriminalvårdens kapacitet är det faktiskt mer ansvarsfullt att inte låsa fast sig vid ett datum som vi i dag inte vet om rättsväsendet kan hantera.

Vi måste alltså separera frågan om den här reformen bör genomföras från frågan om när den kan genomföras. Om man tycker att vi i Sverige behöver ett rättssystem där varje brottsoffer räknas ska man rösta ja till det nya påföljdssystemet. Om man däremot tycker att det är bättre som det är i dag ska man rösta nej. Själv yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

(Applåder)

Fru talman! De praktiska tillämpningssvårigheter som jag tog upp i min första replik har regeringen hanterat genom att ta det här bredare greppet. Då slipper man tröskeleffekterna, och man slipper den extrema orättvisa, helt enkelt, som skulle uppstå i våra domstolar när olika brottsoffer för olika brottstyper skulle få helt olika skydd.

Teresa Carvalho sa i talarstolen att Socialdemokraterna bara röstar igenom förslag som är genomförbara och rättssäkra. Jag undrar hur Teresa Carvalho ser på den röra som skulle uppstå och den kritik som sannolikt skulle komma från samtliga remissinstanser gällande ett sådant här förslag. Jag undrar också hur hon ser på den rättsosäkerhet som skulle uppstå av att, på grund av dessa olika parallella system, inte ha någon förutsägbarhet i systemet.

Fru talman! Teresa Carvalho meddelar att Socialdemokraterna kommer att rösta nej till regeringens förslag och i stället vill slopa mängdrabatten enbart för sexual- och våldsbrotten, om jag har förstått det rätt. Detta var också ett besked som vi häromdagen fick höra från Socialdemokraterna på en pressträff. Jag måste säga att jag blev ganska förvånad när jag hörde att förslaget framfördes av Thomas Bodström. Thomas Bodström är som bekant brottmålsadvokat och borde rimligtvis inse de enorma praktiska problem det skulle innebära om våra domstolar behövde tillämpa parallella principer för straffmätning i samma mål.

Fru talman! Jag vill vara tydlig med att jag också tycker att det är oerhört angeläget att slopa mängdrabatten för vålds- och sexualbrott. Problemet är att förslaget nog skulle funka ganska bra i mål som bara behandlar vålds- och sexualbrott men att verkligheten inte ser ut så. I många mål ser vi en omfattande brottslighet bestående av flera olika brottstyper. Ibland är det flera olika typer av brott mot samma brottsoffer, ibland är det brott mot flera olika brottsoffer och ibland är det brott utan brottsoffer. Vi ser gärningsmän som agerar ensamma och gärningsmän som begår brott i flera olika konstellationer mot olika brottsoffer.

Med Socialdemokraternas förslag skulle det på ren svenska bli en sabla röra i våra domstolar. De skulle alltså behöva göra samlade straffvärdesbedömningar och kombinera två olika modeller i samma straffutmätning, och det skulle oundvikligen uppstå svårmotiverade tröskeleffekter.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Vi behöver jobba med åtgärder både för dem som är i arbete och för dem som står utanför arbete. Jag har i debatten berättat om några av de åtgärder som regeringen har vidtagit. Jag kan också konstatera att när det gäller regeringens budget för detta budgetår beräknas både kvinnors och mäns disponibla inkomster öka med cirka 22 miljarder. Det är reformer som sammantaget bedöms öka kvinnors disponibla inkomster mer än mäns.

Vi genomför alltså en politik som utjämnar ekonomisk ojämställdhet, och det kommer vi att fortsätta göra. Vi kommer att fortsätta att på olika sätt hitta de åtgärder som stärker hushållen, och vi kommer att fortsätta hålla ett öga på hushållen med de allra minsta marginalerna.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! När man lyssnar på interpellanten är det lätt att få intrycket att det är regeringen som har satt de höga matpriserna och att det är regeringen som bestämmer vilka hyror våra bostäder ska ha. Så är det alltså inte. Vi lever i en marknadsekonomi. Där är det en marknad som styr, även om vi på bostadsmarknaden har vissa regleringar.

Självklart måste regeringen ta situationen på allvar, och det gör vi också. Finansministern och landsbygdsministern kallade till exempel nyligen till sig matjättarna för att prata om situationen. Men regeringen kommer inte att gå in och sätta matpriser i matbutikerna. Även om man såklart kan ha åsikter om matpriserna och hur de förhåller sig till inflationen kommer inte regeringen att gå in och reglera matpriserna. Det gör man inte i en marknadsekonomi, även om det kanske finns partier i den här riksdagen som skulle vilja gå den vägen. Vi behöver dock fortsätta arbetet även om vi nu lyckats pressa ned inflationen.

När man lyssnar på interpellanten framstår det som att allt detta med lågkonjunkturen och inflationen på något sätt skulle ha uppstått under den här regeringens mandatperiod. Det är inte heller sant. Detta är ett läge som vi ärvde när vi gick in i den här mandatperioden.

Vi har för allas skull – inte minst för hushållens skull men också för hela Sveriges tillväxts skull – prioriterat att bekämpa inflationen. När man lyssnar på interpellanten framstår det som att hon förvisso tycker att det har varit klokt, men jag kan samtidigt konstatera att det i Socialdemokraternas regeringsunderlag finns ett parti som heter Vänsterpartiet. Jag rekommenderar interpellanten att läsa deras skuggbudget, som är en fullständig inflationsbrasa.

Då frågar jag mig såklart: Om Socialdemokraterna aspirerar på regeringsmakten och då ska ha ett samarbete med och lägga fram en gemensam budget med ett parti som Vänsterpartiet, hur ser man framför sig att man ska kunna bekämpa någon inflation? Och hur tror man att människor ska kunna ha pengar kvar i plånboken när de pengar de har inte blir värda någonting?

Regeringen kommer att fortsätta att på olika sätt stärka hushållens köpkraft. Det kommer också en ny budget i höst där vi kommer att ha stort fokus på de här frågorna. Vi kommer att på olika sätt hitta lösningar för att stödja hushållen. Det är en väldigt tuff tid som kräver tuffa prioriteringar och tuffa åtgärder, men vi kommer att göra det arbetet.

Fru talman! Till att börja med vill jag säga att jag håller med interpellanten helt om att det är ett otroligt tufft läge för dem med de allra minsta ekonomiska marginalerna i vårt samhälle. Bland dem finns väldigt många kvinnor, inte sällan ensamstående kvinnor med barn, som i dag verkligen kämpar med att få ekonomin att gå ihop.

Regeringen har ingen annan bild av verkligheten, utan det här är ett jättetufft läge för många. Det är självklart att vi på olika sätt behöver se hur vi kan stärka hushållen och stärka dem som har allra minst marginaler i plånboken.

Den här regeringen har prioriterat att bekämpa inflationen. Vi ärvde en inflation på 10 procent. Vi har lyckats trycka ned den, vilket är viktigt i ett läge där vi ser just att matpriserna och hyrorna sticker iväg. Då måste vi bekämpa inflationen så att de pengar man har i plånboken också har något värde. Det har varit en av regeringens absolut viktigaste prioriteringar. Detta är viktigt för alla, men inte minst för dem som har minst pengar i plånboken.

Vi har fört en politik som har lyckats trycka ned drivmedelspriserna så att det inte kostar lika mycket att köra barnen till fotbollsträningen eller skolan. Vi har genomfört skattesänkningar, och de har såklart gynnat alla som har ett arbete. De har fått mer pengar kvar i plånboken genom våra skattesänkningar. Det här är också något som gynnar dem som har de minsta marginalerna och där varje krona spelar roll.

Låt oss titta på dem som är allra mest utsatta – de som inte ens finns på den svenska arbetsmarknaden utan som står utanför den. Här finns många kvinnor med utländsk bakgrund, och för dem är marginalerna ofta oerhört små. De är också väldigt beroende av dem de lever med och av eftersom de inte har någon ekonomisk självständighet.

Jag är därför glad att regeringen satsar extra mycket på att stödja kvinnors organisering i utsatta områden. Jag besökte själv nyligen Mamma United i Sollentuna tillsammans med min ministerkollega arbetsmarknads- och integrationsminister Mats Persson. Det är ett fantastiskt projekt som handlar just om att se till att kvinnor kommer närmare arbetsmarknaden och kommer i arbete genom olika integrationsåtgärder. Detta är en verksamhet som är möjlig tack vare det statsbidrag som regeringen har beslutat om.

Vi behöver såklart fortsätta att på olika sätt jobba med frågan för att stödja dem som har det som allra svårast.

Fru talman! Sofia Amloh har frågat mig vad jag avser att göra för att den ekonomiska ojämställdheten inte ska öka och bli än större.

Jag välkomnar ledamotens engagemang i frågan och vill tacka för hennes viktiga fråga om ekonomisk ojämställdhet och om den svåra situation som många barnfamiljer, särskilt ensamstående mammor, befinner sig i.

Ekonomisk jämställdhet är ett av de jämställdhetspolitiska delmålen: Kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut. Till detta kommer förstås också vikten av att alla människor ska ha möjlighet och förutsättningar att bygga upp sin ekonomi för att känna både trygghet i vardagen och en tro på framtiden.

Det stämmer dessvärre att vi befinner oss i ett konjunkturläge där många hushåll har en ansträngd ekonomi. I det läget är det viktigt att finanspolitiken är välavvägd och att regeringen fortsätter att agera för att få ned inflationen. Inflationen slår mot de svenska hushållen i allmänhet men i synnerhet mot de särskilt utsatta hushållen med små eller inga marginaler. Bland de särskilt utsatta hushållen finns ensamstående kvinnor med barn.

I regeringens budgetproposition för 2025 (prop. 2024/25:1) beräknas kvinnors och mäns disponibla inkomster öka med cirka 22 miljarder kronor till följd av regeringens reformer 2023–2025. Reformerna bedöms sammantaget öka kvinnors disponibla inkomst något mer än mäns.

Regeringen har tagit initiativ till en lång rad uppdrag till myndigheterna i syfte att främja ekonomisk jämställdhet. Det handlar bland annat om distansarbete efter covid-19-pandemin, främjande av kvinnors företagande, kvinnors etablering på arbetsmarknaden, jämställdhet på bostadsmarknaden och analys av livsinkomster.

Regeringen är därmed fast besluten att enträget fortsätta att arbeta för att minska den ekonomiska ojämställdheten.

Herr talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Det här är en väldigt angelägen fråga. Vi ser absolut en utbredd arbetslivskriminalitet i flera branscher i vårt samhälle, och byggbranschen är en sådan bransch.

Regeringen jobbar på bred front med frågan. Jag tog själv nyligen emot ett betänkande från Delegationen mot arbetslivskriminalitet, som bland annat har tittat just på byggbranschen och sett vilka åtgärder man kan sätta in där.

Vi har också från regeringens sida växlat upp det myndighetsgemensamma arbetet med myndighetsgemensamma inspektioner bland annat vid våra regionala center mot arbetslivskriminalitet. Vi har också har tagit bort de sekretesshinder som tidigare omöjliggjorde samverkan mellan myndigheter.

Frågan om underentreprenörsledet är såklart också en viktig pusselbit att titta på. Jag kan konstatera att det nu är en fråga som tas upp på EU-nivå, och vi kommer att följa det noga för att se vad vi ska göra här på hemmaplan.

Frågestunden var härmed avslutad.

Herr talman! Tack till ledamoten för frågan och för ledamotens engagemang gällande frågor som rör hedersrelaterat våld och förtryck! Det är ett engagemang som jag verkligen delar.

Precis som ledamoten säger ska Sverige vara ett land där alla – pojkar och flickor, män och kvinnor – ska kunna bestämma helt och hållet över sina egna liv. Vi vet att det i dag finns alltför många som inte har den möjligheten.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Vi vill gärna ge skattepengar till organisationer som arbetar med att bekämpa och förebygga det här problemet. Vi ska absolut inte ge skattepengar till organisationer som jobbar i andra riktningen.

Här jobbar regeringen med att införa demokrativillkor för statsbidrag. Statskontoret har gjort en analys av Jämställdhetsmyndighetens bidragsgivning. Där pågår också ett arbete för att se till att vi täpper igen luckor så att pengarna går dit där de hör hemma.

Fru talman! Jag skulle vilja tacka interpellanten för den här debatten och för att han lyfter en väldigt viktig fråga som behöver få större uppmärksamhet. Att vi står här och diskuterar i dag är en del av att se till att vi sätter lampan på den här frågan. Som jag redovisat tidigare i mina svar är det här en fråga där vi såklart löpande behöver se vilka åtgärder som man kan vidta från politiskt håll. Men ytterst ligger ansvaret såklart på arbetsgivarna. Jag hoppas verkligen att de steppar upp och tar sitt ansvar bättre än vad som görs i dag, för diskriminering är aldrig acceptabelt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag kan konstatera att jag och interpellanten har en stor samsyn kring den här problematiken och att det är ett problem när personer diskrimineras från arbetsmarknaden på grund av ålder, dels, som vi var inne på tidigare, utifrån individens ekonomi och psykosociala hälsa, dels utifrån samhället i stort.

Vi behöver i Sverige nyttja den fulla kompetens som vi har bland vår arbetsföra befolkning. När det gäller den äldre befolkningen, och då handlar det faktiskt om dem som är över 40 som vi vet diskrimineras på arbetsmarknaden, finns det ofta en kompetens och en erfarenhet som såklart är viktig att ta vara på. De är en tillgång på svensk arbetsmarknad.

Som jag sa tidigare är det här ytterst en fråga där det är viktigt att arbetsgivare tar sitt ansvar. Det är aldrig okej att diskriminera någon utifrån de diskrimineringsgrunder vi har i Sverige, och ålder är som bekant en sådan diskrimineringsgrund.

Jag vill gärna fortsätta att sätta press på arbetsgivarna och såklart fortlöpande utforska på vilket sätt jag kan se till att Diskrimineringsombudsmannen har rätt verktyg för att hantera denna fråga.

Fru talman! Jag tror inte att lösningen på åldersdiskriminering är att göra förändringar i akassan, utan det är själva diskrimineringen som vi behöver komma åt. Att bli diskriminerad och utestängd från arbetsmarknaden är ju så mycket mer än en ekonomisk fråga. Att inte vara på arbetsmarknaden innebär ofta stora psykosociala problem för den som stängs ute, och därför måste vårt fokus helt enkelt vara att komma åt själva diskrimineringen i sig.

Här är det såklart arbetsgivarna som har det yttersta ansvaret att följa den lagstiftning som vi har. Som jag sa i mitt tidigare inlägg är Diskrimineringsombudsmannen den myndighet som både granskar enskilda fall av diskriminering och ofta arbetar med förebyggande insatser för att se till att diskriminering inte sker.

Regeringen tog i höstas emot departementspromemorian Ett mer hållbart och längre arbetsliv som fokuserar på just den här frågan. I denna departementspromemoria finns också vissa konkreta förslag, dock inte det som interpellanten lyfte. Här föreslås bland annat att Diskrimineringsombudsmannen ska få i uppdrag att vidta särskilda insatser för att stärka arbetsgivares förebyggande och främjande arbete för att motverka åldersdiskriminering. Detta ska göras bland annat genom att granska arbetsgivares förebyggande arbete mot diskriminering och för lika rättigheter och möjligheter, de så kallade aktiva åtgärderna, och sedan utifrån resultatet av dessa granskningar och annan befintlig kunskap utveckla och sprida kunskapsstöd på området riktat till arbetsgivare. Detta är förslag som nu bereds inom Regeringskansliet.

Fru talman! Patrik Lundqvist har frågat mig vad jag avser att vidta för åtgärder för att minska problemen med åldersdiskriminering på arbetsmarknaden som drabbar dem som blir arbetslösa sent i livet.

Jag vill tacka ledamoten för frågan och engagemanget.

Inledningsvis vill jag understryka problembilden som ledamoten lyfter upp, det vill säga att forskning visar på åldersdiskriminering som innebär att sökande mer sällan kallas på intervju efter 40-årsåldern. Sannolikheten att bli kontaktad faller snabbare med åldern för kvinnor än för män.

Åldersdiskriminering och ålderism drabbar både samhället i stort och enskilda individer. Vi går miste om kompetens och de olika perspektiv som åldersmångfald innebär samt utestänger människor som kan och vill arbeta längre upp i åldrarna.

Lagstiftningen finns på plats. Diskriminering på grund av ålder är förbjuden i arbetslivet enligt diskrimineringslagen. Lagen kräver också att alla arbetsgivare ska arbeta förebyggande och främjande för att motverka diskriminering och verka för lika rättigheter och möjligheter oavsett bland annat ålder. Diskrimineringsombudsmannen har tillsyn över att diskrimineringslagen följs och har därmed en viktig roll i arbetet mot diskriminering.

Fördomar, attityder, uppfattningar och förväntningar beträffande olika åldrar utgör många gånger hinder för att uppnå lika rättigheter och möjligheter. Vi behöver därför fortsätta arbetet för att nå målet om ett samhälle fritt från diskriminering.