Arber Gashi

Fru talman! Jag vill ta tillfället i akt och prata om utrikespolitik, närmare bestämt om västra Balkan. Det är ett område som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Mina föräldrar kommer från Drenicaregionen i Kosovo. Det är den fattigaste och mest krigsutsatta delen av landet. Det var också där kampen för frihet föddes. Jag hade den stora turen att mina föräldrar sedermera hamnade i Sverige och att jag fick födas här.

Västra Balkans framtid angår hela Sverige. Regionen tillhör det europeiska närområdet, men ändå får regionen alltför sällan vår uppmärksamhet.

I Bosnien fortsätter Milorad Dodik och hans politiska krets att driva en separatistisk politik som hotar sammanhållningen. När landets gemensamma institutioner försvagas och etniska motsättningar används för att befästa makt hotas både människors trygghet och landets europeiska framtid. Det är inte vad Bosnien behöver.

I Serbien ser vi en oroande auktoritär utveckling som kräver vår uppmärksamhet. Human Rights Watch beskriver övervåld mot demonstranter, godtyckliga gripanden och angrepp på journalister. Samtidigt används Kosovo återigen i den nationalistiska retoriken. I juli sa ministern Paunović att om hon hade varit i Miloševićs ställe på 90-talet – alltså under den tid då mina föräldrar flydde, från vilken man än i dag hittar nya massgravar – skulle hon etniskt ha rensat Kosovo på albaner.

När serbiska ministrar deltog vid begravningen av den folkmordsdömde Ratko Mladić sände det oroande signaler. Nu i oktober sa inrikesminister Dačić att den serbiska flaggan förr eller senare ska vaja över Prizren. Nyligen filmades Milan Radoičić vid ett valmöte för den tidigare presidenten Vučić – bredvid dennes son, ska tilläggas. Han har medgett att han ledde den grupp som låg bakom attacken i Banjska, där polismannen Afrim Bunjaku mördades. Ändå har åtal inte väckts i Serbien.

Sammantaget måste allt detta tas på stort allvar. I en region där krigets erfarenheter fortfarande finns i människors liv kan territoriella anspråk fördjupa rädsla och misstro.

Här behöver Sveriges röst vara tydlig: Kosovos självständighet ska respekteras, och Bosnien och Hercegovinas territoriella integritet ska försvaras. Både Serbien och Kosovo måste fullfölja sina åtaganden i den EU-ledda dialogen.

Fru talman! Det finns framsteg som förtjänar större uppmärksamhet. Både Albanien och Montenegro har denna vecka gått vidare i sina medlemskapsförhandlingar med EU. Det är bra. Det visar att reformarbete faktiskt kan ge resultat. Oberoende domstolar, fungerande myndigheter och kamp mot korruption skapar förutsättningar för investeringar, arbetstillfällen och tillit till samhället. Framstegen måste dock följas av framsteg i människors vardag och ge tydliga avtryck i praktiken.

I Albanien pågår protester med krav på bland annat utbildningsreformer och ansvar för misstänkt korruption. Stora demonstrationer har ägt rum i Tirana. Våldet måste fördömas tydligt, men rätten att demonstrera fredligt måste samtidigt värnas. Här befinner sig Albanien vid ett vägskäl.

För oss socialdemokrater hör fred, demokrati och social sammanhållning ihop. Sverige måste fortsätta att driva på västra Balkans EU-närmande genom stöd till reformer, fria medier och ett starkt civilsamhälle. Så kan vi underlätta närmandet i stället för att stöta bort en hel region.

(Applåder)

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Huruvida Socialdemokraterna finansierar sina förslag eller inte tror jag att jag låter väljarna få avgöra. Höjningar av barnbidrag har vi alltid finansierat. Varenda gång det har skett en höjning av barnbidraget är det för att Socialdemokraterna har finansierat det. Jag tror att de allra flesta är ganska lugna i den bemärkelsen.

Vi har låtit riksdagens utredningstjänst analysera våra ekonomiska förslag, och det är ganska tydligt: Nio av tio svenskar tjänar på en socialdemokratisk ekonomisk politik. De som inte gör det är den rikaste tiondelen. Det är där skillnaden ligger. Det sätt på vilket regeringen väljer att finansiera sina förslag känner vi numera också till: Man lånar över 200 000 kronor i minuten för att finansiera alla sina valbudskap, som blev väldigt sent påkomna och tydliga.

Jag vill ägna min sista minut åt att blicka framåt och höja ett tydligt varningens finger för vad regeringen kan komma att göra om de får fortsatt förtroende. För ett par veckor sedan presenterades en statlig utredning om hur man kan göra förskolan bättre. Det var många bra förslag om mindre barngrupper och bättre kvalitet. Men när utredaren kom till frågan om hur det ska finansieras – på tal om finansiering – var förslaget att det ska ske genom att sänka föräldrapenningen från 80 till 67 procent av inkomsten.

Dessutom föreslår man att flerbarnstillägget i barnbidraget ska avskaffas. För en undersköterska med en lön på 34 900 kronor skulle denna förändring innebära att föräldrapenningen sänks med omkring 5 000 kronor i månaden. Man skulle ju aldrig låta en sjuk betala för satsningar i sjukvården med sin sjukpenning, men här finns risken att de föräldralediga ska betala satsningar i förskolan med sin föräldrapenning. Det, herr talman, vore förödande för landets barnfamiljer.

Herr talman! Ett kvitto på att regeringens politik fungerar, säger statsrådet. Men i mitt förra anförande räknade jag upp den ena statistiska uppgiften efter den andra och rapport på rapport som visar på en helt annan verklighet. Är det ett kvitto på att regeringens politik fungerar när vart åttonde barn lever i fattigdom, barnhemlösheten ökar, 400 000 människor lever i allvarlig fattigdom och köerna för att hämta ut en matkasse på stadsmissioner och annat ringlar sig allt längre? Det vore ju rimligt att detta kvitto på att regeringens politik fungerar återspeglades ute i verkligheten, men det gör det inte. Ministern räknar som vanligt upp olika skattesänkningar, som framför allt de allra rikaste dragit nytta av. Detta avslöjar en stor del av regeringens problem: att inte förmå att se hela bilden och att inte göra det som krävs för landets barnfamiljer i en stor kostnadskris.

Regeringens svar på nästan alla samhällsproblem är ju detsamma: nya skattesänkningar. Men i verkligheten behöver barn mat hemma, och snart kommer vintern då det behövs nya vinterkläder. Barn behöver kunna följa med på en tävling, spela fotboll eller dansa utan att föräldrarna ska oroa sig över nästa räkning. Vi socialdemokrater har därför valt en annan väg.

Vi går också till val på och har många gånger i den här kammaren lagt fram förslag om att sänka skatten, men inte för de allra rikaste. I stället vill vi exempelvis fördubbla både barnbidraget och studiebidraget inför sommarlov och jullov, just när familjernas utgifter är som störst. Vi gör det av den enkla anledningen att barn aldrig ska behöva betala priset vid en ekonomisk kris, vilket den här regeringen i stället har gjort en sanning av.

Regeringens svar på förslaget har redan blivit publikt. I dagarna fattade regeringen beslut som innebär att de ekonomiskt mest utsatta familjerna får mindre stöd under sommaren. Sveriges fattigaste barn ska bli lite fattigare. Jag tycker att det säger allt om skillnaden mellan våra politiska prioriteringar. Moderaterna företräder de rikas intressen. Vi kommer att välja barnfamiljernas.

Statsrådet upprepar också att det ska löna sig att arbeta, vilket såklart är sant, men barn kan inte vänta på en arbetsmarknadspolitik som inte existerar i verkligheten. Anna Tenjes kollegor i regeringen har inte presenterat ett enda förslag om hur fler ska komma i arbete. Däremot har man nyligen börjat titta på hur det ska bli enklare att ge folk sparken. Mer fokus riktas på att öka arbetslösheten än på att sänka den.

Barnfattigdomen är inte ett problem bara för barn som växer upp med små marginaler, utan det är ett av våra största samhällsproblem. När barns möjligheter begränsas av familjens ekonomi riskerar Sverige att fördjupa sina klyftor både i dag och – framför allt – i morgon. Vi vet att barn som växer upp i ekonomisk utsatthet löper mycket större risk att få sämre hälsa, svårare förutsättningar i skolan och svagare etablering på arbetsmarknaden senare i livet.

Jag undrar genuint: Vilket bokslut gör Anna Tenje över sin familjeekonomiska politik, givet det utfall vi sett i verkligheten?

(Applåder)

Herr talman! Jag vill tacka ministern för svaret. Jag ber om ursäkt för att det inte är Sanne Lennström som står här och hoppas att ministern inte är alltför besviken över det. Frågan ställdes å andra sidan till finansministern, så det går väl jämnt ut.

SEB har nu konstaterat att ett barn kostar omkring 2,2 miljoner kronor fram till myndighetsdagen. Det är en summa som jag tror att många har svårt att greppa, men låt oss tänka efter. Priserna har rusat. Hyrorna har ökat. Räntorna stiger. Matkostnaderna har stigit. Vi har en kraftigt ökande arbetslöshet, och samtidigt har akassan sänkts för många som blivit uppsagda. Omkring 730 000 personer lever i materiell och social fattigdom, och över 400 000 personer lever i allvarlig fattigdom. Det är en kraftig ökning på bara några år. Enligt Rädda Barnen lever 276 000 barn – ungefär vart åttonde barn – i ekonomisk utsatthet. Enligt Sveriges Stadsmissioner finns närmare 10 000 hemlösa barn, och här beräknas mörkertalet vara stort.

Trots allt detta har stödet till barnfamiljerna stått still. Barnbidraget ligger kvar på samma nivå som 2018. När alla Sveriges grannländer har höjt barnbidraget i kostnadskrisen har den här regeringen tvärvägrat. Rapporter visar att det är 50 år sedan man kunde köpa så lite för barnbidraget.

Halvvägs in i mandatperioden genomförde regeringen i praktiken en sänkning av bostadsbidraget. Det säger inte bara Socialdemokraterna utan också Majblomman, Rädda Barnen, Röda Korset och Hyresgästföreningen. Man får ställa sig frågan: Är det verkligen hela civilsamhället som har missförstått verkligheten, eller är det regeringen?

De allra flesta beskriver samma verklighet. Det har blivit mycket dyrare att ha barn, som det redan föds för få av. Jag tror att väldigt många föräldrar känner igen känslan. Man sitter vid köksbordet. Lönen har kommit. Räkningarna ligger i en hög. Barnen frågar om de får följa med på fotbollslägret, gå på bio med kompisarna eller åka någonstans med familjen på sommarlovet. Många har för första gången fått säga: Vi har inte råd.

För mig är det där svensk familjepolitik börjar – inte i något departements underlag utan vid svenska köksbord.

Den här regeringen har haft fyra år på sig att göra det billigare att vara barnfamilj, men resultatet är att det är dyrare än någonsin. Frågan är därför inte vad regeringen säger att man har gjort utan om svenska folket vill ha fyra år till av den här politiken och om svenska folket har råd med det.

Jag tycker att det är skrattretande att höra ministern prata om sänkt skattebörda. Om man tjänar som statsrådet själv gör har man nog känt av det. Är man statsministern eller Jimmie Åkesson har man känt av det. De har ju fått uppemot 6 000 kronor mer i månaden genom sina egna skattesänkningar. Men vanligt folk har märkt något annat: att pengarna inte räcker till.

Regeringen har haft fyra budgetar, fyra chanser, på sig att säga att nu är det barnfamiljernas ekonomi som gäller, men alla fyra gånger har regeringen valt något annat.

Barnbidraget är kvar på samma nivå som 2018, inte för att regeringen glömde utan för att regeringen valde bort det. Varför har regeringen aldrig prioriterat barnbidraget under dessa år?

(Applåder)

Fru talman! Det låter som att ledamoten är ganska nöjd när det gäller arbetslösheten och att hon gärna vill sätta ord på varför den ser ut som den gör. Men jag förstår inte hur man kan vara nöjd med att 100 000 fler har blivit arbetslösa sedan den här regeringen tillträdde och att Sverige i princip har EU:s tredje högsta arbetslöshet och bland Europas högsta ungdomsarbetslöshet. Det är kvittot på den här arbetsmarknadspolitiken, som ledamoten alldeles nyss talade väldigt varmt om. För mig är det väldigt märkligt.

Det talades också lite grann om att det beror på brister i integrationen. Tittar man på många av de reformer som nu är på väg, och som regeringen ser som sitt stora flaggskepp, ser man att i princip alla remissinstanser menar att de kommer att leda till motsatta effekter. De kommer inte att leda till några nämnvärda arbetsmarknadseffekter. De kommer däremot att framför allt fördjupa barnfattigdomen, och de riskerar att öka kriminaliteten. När barnfattigdomen ökar så ökar tyvärr också kriminaliteten många gånger.

Den här regeringen talar också mycket om lag och ordning och tuffare tag mot de kriminella. Varför vill man nu göra gängen stora tjänster när man genom att införa dessa reformer, som kommer att öka barnfattigdomen, ser till att öka underlaget för gängrekrytering? Det vill jag gärna ha svar på.

Fru talman! Vikten av att barn behöver se sina föräldrar gå till jobbet upprepades flera gånger här. Det är något jag skriver under på.

Jag undrar dock var arbetsmarknadspolitiken är. Eller menar ledamoten att det fulla ansvaret ligger hos individerna? Ska de ta inte bara sitt eget ansvar utan också det ansvar som åligger politiken? Det hörs nämligen ofta här att man måste se till att det blir tuffare tag mot dem som går på bidrag. Men jag hör sällan några moderata ledamöter förklara för mig på vilket sätt människor ska kunna ta ett arbete i det här landet.

Avsaknaden av arbetsmarknadspolitik i den så kallade arbetslinjen är väldigt tydlig. Den här regeringen har under mandatperioden haft tre arbetsmarknadsministrar – tror jag att det är. Det är ganska synonymt med den situation som råder på arbetsmarknadspolitikfronten.

Jag vill verkligen veta hur vi ska åstadkomma att fler barn ska se sina föräldrar gå till jobbet och att barn ska växa upp i hem där trygghet råder. Eller förväntar sig regeringen att det är reformerna som nu är på gång och som i princip alla remissinstanser menar kommer att öka barnfattigdomen som ska lösa de här problemen?

Fru talman! Jag vill börja där politiken alltid måste börja: i människors verklighet.

I Sverige i dag finns barn som går till skolan hungriga. Det finns föräldrar som inte har råd med nya skor, nu när vinterskorna ska ställas undan och andra skor behöver köpas. Det finns familjer som varje månad balanserar på gränsen, och ibland faller över.

Det är inte en tillfällig situation. Det är en utveckling som går väldigt snabbt, och den går åt helt fel håll. Barnfattigdomen ökar. Arbetslösheten har bitit sig fast på höga nivåer, och allt fler familjer tvingas att söka ekonomiskt bistånd.

Detta bekräftas bland annat av återkommande rapporter från SCB, Socialstyrelsen och organisationer som Rädda Barnen, Svenska kyrkan och Majblomman. Det är inte värdigt ett land som Sverige, fru talman.

När arbetslösheten ökar, då ökar också utsattheten bland barnfamiljer. Här ser vi ett av regeringens absolut största misslyckanden. Det är en avsaknad av en aktiv arbetsmarknadspolitik.

Man är duktig på att ställa krav på människor, men man är sämre på att ge verktyg. Man skär ned på arbetsmarknadsåtgärder, man monterar ned utbildningsinsatser och man lämnar människor i arbetslöshet allt längre.

Samtidigt kommer nu förslag som alla utom regeringen menar kommer att öka fattigdomen, som redan ökar i rekordfart. Det är en farlig kombination att både göra det svårare att få stöd och svårare att ta ett jobb.

Konsekvenserna ser vi redan. Långtidsarbetslösheten har ökat. Fler barn lever i ekonomiskt utsatta hushåll. Allt fler vänder sig till civilsamhället för att få mat och stöd. Hemlösheten riskerar att fortsätta öka i spåren av ekonomisk press. Det är inte en slump. Det är en politik som drar undan tryggheten utan att bygga några som helst nya vägar framåt.

Vi måste också våga tala klarspråk om en av vår tids allvarligaste samhällsutmaningar, att allt yngre barn dras in i gängkriminalitet. 13- och 14-åringar rekryteras in i våldsamma miljöer. Det är barn som borde vara på fotbollsträningar, i klassrum eller hemma med sina familjer, inte i kriminalitetens grepp.

Forskning och rapporter från bland annat Brå visar att socioekonomiska faktorer, som uppväxtvillkor och ekonomisk utsatthet, spelar en väldigt viktig roll för risken att dras in i kriminalitet.

Det betyder inte att fattigdom automatiskt leder till kriminalitet. Men det betyder att otrygghet, trångboddhet och brist på framtidstro ökar sårbarheten.

När barn växer upp i familjer där ekonomin inte går ihop, där stressen är konstant och där möjligheterna känns långt borta blir rekryteringen enklare för de kriminella nätverken.

Vad är då regeringens svar? Jo, sämre ekonomiska villkor för barnfamiljer, sänkta bostadsbidrag och högre kostnad för ungas tandvård och för äldres mediciner, men också sänkta skatter för de allra rikaste. Det är en ekvation som helt enkelt inte går ihop. Det riskerar att förvärra situationen.

Ska vi knäcka gängen i Sverige måste vi också knäcka rekryteringen. Det gör vi inte genom att öka barnfattigdomen i Sverige. Vi gör det genom att ge varje barn en trygg uppväxt, en fungerande skola och en framtid att tro på.

Mitt i detta väljer regeringen att sikta in sig på dem som redan har minst. Vi ser reformer om bidragstak och kvalificeringsregler för socialförsäkringsförmåner. Det är förslag som enligt en rad väldigt tunga aktörer riskerar att direkt slå mot barn. Rädda Barnen varnar för att fler barn kommer att hamna i fattigdom. Stadsmissionen varnar för ökad utsatthet och social oro med allt längre matköer. Flera remissinstanser menar att reformerna kan få motsatt effekt: att etablering på arbetsmarknaden försvåras. Det är allvarliga varningar, och de förtjänar att tas på största allvar.

Vi socialdemokrater väljer en annan väg. Vi börjar med en enkel men avgörande princip: att trygga barnfamiljer bygger trygga och starka samhällen. Därför föreslår vi en förstärkning av familjepolitiken. Låt mig vara konkret: Vi vill höja barnbidraget.

Barnbidraget är generellt, träffsäkert och enkelt och når alla barn. Men viktigast av allt är att det gör skillnad här och nu. För en barnfamilj som redan är pressad av höga matpriser och hyror kan ett höjt barnbidrag vara direkt avgörande. Det kan vara det som gör att man kan betala för den där aktiviteten eller ha råd att köpa kläder och slippa den där oron varje månad. Det är inte bara en social reform. Det är en investering i barns framtid.

Vi vill inte stanna vid barnbidraget. Vi vill också stärka och modernisera bostadsbidraget så att det speglar dagens kostnader. Vi vill göra systemen lite mer förutsägbara så att människor slipper tuffa återkrav, utveckla föräldraförsäkringen i en mer jämställd riktning och se till att trygghetssystemen faktiskt fungerar i vardagen. Fusk måste bekämpas men utan att misstänkliggöra hela grupper. Det handlar om att bygga ett system som människor kan lita på.

Fru talman! Ekonomisk trygghet skapas inte bara genom statliga stöd och försäkringar. Det skapas genom arbete. Därför är vår linje väldigt tydlig. En stark familjepolitik måste gå hand i hand med en stark arbetsmarknadspolitik. Alla som kan arbeta ska arbeta i Sverige. Därför tycker vi exempelvis att det är bra att regeringen går vidare med vårt förslag att införa aktivitetsplikt i försörjningsstöd. Men den behöver följas av en aktiv arbetsmarknadspolitik och utbildningar, och där levererar regeringen inte.

Vi menar att det borde investeras mer i utbildning och kompetensutveckling och stärkta matchningar på arbetsmarknaden. Vi vill ge fler möjlighet att ta ett arbete, ge unga arbetslösa möjligheten att ta körkort, stimulera satsningar inom bostadsbyggande och ligga i framkant i innovation. Långtidsarbetslösheten måste brytas, men inte genom sänkta stöd utan genom ökade möjligheter. Det är så man minskar fattigdomen på riktigt.

Det finns en avgörande skillnad i synsätt. Regeringen ser problem och svarar med begränsningar. Vi ser problem och svarar med lösningar. Regeringen skär ned. Vi vill investera. Regeringen ökar pressen på dem som redan kämpar. Vi vill stärka deras möjligheter.

Sverige ska inte vara ett land där barn växer upp i oro. Det ska vara ett land där varje barn får trygghet, möjligheter och framtidstro, men det kräver en politik som håller ihop samhället, inte en politik som drar isär det.

Fru talman! Jag säger ja till höjt barnbidrag, ja till starkare trygghetssystem och ja till en aktiv arbetsmarknadspolitik men nej till en politik som ökar klyftorna och gör barn fattigare. Med det vill jag yrka bifall till reservation 20.

(Applåder)

Fru talman! Även jag har en fråga till statsrådet Forssell.

Jag vill först och främst säga att jag välkomnar beskedet om att stoppa tonårsutvisningarna och att regeringen har intagit en position som Socialdemokraterna tydligt har haft den senaste perioden om att vi snabbt behöver få till en paus. Det som påstås vara olagligt och omöjligt visade sig vara fullt möjligt. Många välkomnade beskeden på presskonferensen för någon vecka sedan.

Där sa också statsministern att alla de som befinner sig i processen nu, eller som har fått beslut som inte är verkställda, kommer att kunna göra nya ansökningar. Uppenbart är att så inte riktigt har blivit fallet. Utvisningarna fortsätter, och det skildrar både Aftonbladet och DN.

Varför genomför inte regeringen i praktiken det man själv säger att man vill åstadkomma, nämligen att stoppa dessa utvisningar och ge de drabbade en reell möjlighet till en ny prövning?

(Applåder)

Herr ålderspresident! Detta är mitt sista anförande i debatten, och jag håller med statsrådet om att man gärna skulle ha mer talartid. Jag tror att vi får återkomma till den här frågan fler gånger under våren.

När det gäller kvalificeringen vill jag bara kort säga: Jo, jag har läst detta mycket noga, och jag har noterat att man har tagit bort kvalificeringskravet när det gäller det ekonomiska biståndet. Man vill alltså flytta människor från statliga stöd och dumpa kostnaderna på kommunerna – till en lägre ersättning än vad det i vissa fall skulle kunna vara. Fler ska alltså gå på ekonomiskt bistånd och försörjningsstöd, och det ska kommunerna betala för.

Har man aldrig träffat någon som går på försörjningsstöd – vilket jag nästan skulle ifrågasätta – vet man kanske inte riktigt vad det innebär i praktiken. Jag företräder Sveriges arbetarparti, och jag vet precis vad det innebär att företräda människor som ställer klockan på tidig väckning. Det är vad den rörelse jag engagerar mig i grundades i. Men det handlar inte om att slå undan tryggheten. Människor kan hamna i ett läge där de behöver samhällets starka stöd, och då ska det finnas där.

Det den här regeringen gör är att skicka ut människor i stöd samtidigt som man sänker dem. Man slår ned dem och ser till att de stannar där. Vilka vackra ord statsrådet än använder finns det nämligen uppenbarligen 100 000 fler arbetslösa och fler som går på de här stöden. Av allt att döma kommer det dessutom att bli ännu fler om den här regeringen får fortsätta.

Den här debatten handlar egentligen om en väldigt enkel fråga: Vilket land ska Sverige vara? Ska vi vara ett land där människor känner trygghet och vet att det finns ett samhälle som ställer upp om livet svänger? Eller ska vi acceptera att allt fler människor lever utan ekonomisk marginal?

Bakom varje siffra vi i dag har pratat om finns ett liv – ett barn som oroar sig över klassresan eller en förälder som oroar sig över nästa räkning. Jag hade önskat att det blev tydligare i svensk politik.