Mikael Eskilandersson

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! I dag debatterar vi alltså krav på kommunala lantmäterimyndigheters ärendehanteringssystem.

Vi föreslår att de kommunala lantmäterimyndigheterna ska använda det ärendehanteringssystem och de tekniska handläggningsstöd som tillhandahålls av den statliga myndigheten Lantmäteriet. Syftet är ganska tydligt: Förrättningsverksamheten ska kunna bedrivas effektivt, enhetligt och rättssäkert i hela landet.

Lantmäteriverksamheten är en central del av samhällsbyggnadsprocessen. Den påverkar bostadsbyggande, fastighetsbildning, infrastruktur, näringslivets investeringar och enskilda människors möjlighet att använda sin egendom. Då är det viktigt att systemet fungerar, att informationen håller hög kvalitet och att staten kan följa upp verksamheten på ett samlat sätt.

Vi anser därför att det är rimligt att hela förrättningsverksamheten använder ett gemensamt system. Jag tror knappast att det hade fungerat bättre om systemet hade varit mer komplext eller om det funnits flera olika varianter. Ett gemensamt system skapar bättre förutsättningar för enhetlig handläggning, säkrare informationsbyte och en mer effektiv arbetsprocess. Det ger också en stabil grund för uppföljning, kvalitetssäkring och utveckling av verksamheten över tid. Jag tror också att det blir betydligt lättare att ställa krav på effektivitet och snabbare handläggning när man har ett och samma gemensamma system.

Centerpartiet vill avslå propositionen och i stället utreda frågan vidare, som vi hörde här tidigare. Vi menar att Centerpartiet, som bland annat pratar om ökad centralisering och svagare teknisk utveckling, missar själva kärnan i förslaget. Lantmäteriets nuvarande ärendehanteringssystem ska nämligen tas ur drift vid årsskiftet 2026/27 och ersättas av ett nytt system. Då behöver det vara klart för kommunerna vad som gäller.

Att i det läget skjuta frågan framför sig, som Centerpartiet föreslår, riskerar att skapa en osäkerhet för såväl staten och kommunerna som de människor och företag som är beroende av snabba och rättssäkra lantmäteriförrättningar.

Jag skulle vilja säga att Centerpartiet spelar ett ganska högt spel här. De verkar inte bry sig om att det är de kommunala skattebetalarna eller användarna som kommer att få betala för onödiga, höga utvecklingskostnader, om oturen skulle vara framme och Centerpartiet skulle få stöd för sin reservation.

Vad kostar det för kommunerna alternativt användarna av systemet om man måste upphandla ett system? Vad kostar det i bara upphandlingskostnader? Och vad kostar det i extra arbetskostnader att arbeta med flera olika system, så som Centerpartiet vill? Vi vet att kostnaderna är stora för att utveckla ett system. Varför ska vi då tvinga skattebetalarna att ta kostnader för att utveckla flera system för samma sak? Hur skulle det bli billigare för kommunerna?

Frågorna är många. Svaren är ganska få. Jag hörde i alla fall inte särskilt många svar på dessa frågor i det tidigare anförandet.

Jag vill yrka bifall till utskottets förslag.

Jag vill också, eftersom detta troligen är vår sista debatt, tacka alla ledamöter i civilutskottet för ett gott samarbete under mandatperioden.

Herr talman! Jag kan inte låta bli att nästan småle när jag hör Leif Nysmed prata om att man i Sverige minsann ska ha rätt att gifta sig med den man älskar. Det kanske man skulle ta och anamma lite mer i Socialdemokraterna, för det var väl Socialdemokraterna som uteslöt en medlem för att personen hade blivit kär i en sverigedemokrat. Det här med fri kärlek rimmar ju lite illa med det.

Jag vill påminna om att det aldrig fanns något tillkännagivande om den fråga som vi debatterar i dag, kusinäktenskap, eftersom det inte fanns enighet vid behandlingen i utskottet. Kusinäktenskapsfrågan var det framför allt Sverigedemokraterna som drev. Så småningom drev vi igenom den i Tidöavtalet, och då prioriterade vi den så hårt vi kunde. Vi prioriterar också flera andra delar vad gäller hedersproblematiken, och mycket av det är saker som den tidigare regeringen inte blev färdig med och som man ganska ofta verkar vara direkt ovillig att göra.

Men om nu Socialdemokraterna har vaknat upp och insett att det i Sverige finns en bekymmersam hederskultur som behöver bekämpas undrar jag hur långt de är beredda att gå vidare. Är de beredda att införa ett straff för till exempel kusinäktenskap? Jag ser det som en naturlig följd. Det var ju så man gjorde med barnäktenskap. Man gjorde det omöjligt att gifta sig med ett barn. Sedan gick man vidare och införde ett straff för det. Det vore en rimlig väg att gå vidare på även när det gäller kusinäktenskap, så att kusinäktenskap förknippas med ett straff om man medvetet kringgår lagen och döljer för de svenska myndigheterna att man är kusiner.

Herr talman! Leif Nysmed pratar här om vikten av att vi ska vara eniga i arbetet mot hedersförtryck. Han tog upp flera exempel på vad den tidigare regeringen faktiskt gjorde mot hedersförtryck.

Dock ger, vill jag påstå, Leif Nysmed en lite väl positiv bild av hur det såg ut för åtta år sedan. Gällande alla de lagförslagen, oavsett om de handlade om barnäktenskap eller hedersförtryck, var vi ju tvungna att rikta ett tillkännagivande till regeringen, ibland flera, innan man ens lyfte upp frågan eller agerade på frågan.

När det gäller den fråga vi debatterar i dag, kusinäktenskap, var man över huvud taget inte intresserad av att lyfta upp den och göra den till lagstiftning. Så sent som 2022 när jag hade min sista debatt med Morgan Johansson i frågan var han tydlig med att kusinäktenskap inte skulle förbjudas, eftersom det var fråga om en lagstiftning som har funnits under lång tid i Sverige, det vill säga att få gifta sig med sin kusin. Det var tvånget som var problemet, och därför måste tvånget bevisas. Det är vad mitt tidigare anförande i talarstolen gick ut på.

Jag vill påstå att Socialdemokraterna har varit en bromskloss under åtta år och verkligen har försökt att förhindra införandet av lagar mot hedersförtryck medan vi gång på gång har riktat tillkännagivanden till regeringen för att huvud taget få igenom något.

Jag välkomnar att Leif Nysmed och Socialdemokraterna nu i opposition har tänkt om och plötsligt vill vara drivande i frågorna. Det är välkommet, eftersom det behövs att fler är drivande i dessa frågor.

Herr talman! Jag välkomnar att man nu uppenbarligen tycker att frågan är tillräckligt viktig för att lyftas upp men beklagar att man inte tyckte det tidigare.

Martina Johansson säger att det inte är något nytt i Sverige att man gifter sig med sin kusin. Nej, det var ju just därför kusingifte förbjöds en gång i tiden. Framför allt inom adeln gifte man sig med sin kusin, och det visade sig att det kanske inte var så bra. Då handlade det ofta om att behålla makt och sådant i släkten.

Detta har vi dock kommit förbi. Det är det som är det svenska. Vi har utvecklats. Vi har kommit förbi att man gifter sig med sin kusin. Därför kunde vi redan på 1800-talet upphäva den här lagstiftningen. Vi såg att det inte längre fanns någon efterfrågan på kusinäktenskap.

Vi ser också i den undersökning jag tidigare nämnde i talarstolen att det bara är 6 promille som efterfrågar att kunna gifta sig med en kusin eller någon annan nära släkting. Det är inte så att man väljer en kusin eller en nära släkting särskilt ofta om det inte finns påtryckningar bakom, och det är just påtryckningarna bakom som är problemet.

Som Martina Johansson påpekar i talarstolen är också frågan hur man egentligen kontrollerar att människor inte är kusiner med varandra. Därför skulle jag vilja gå vidare med ett förbud mot kusinäktenskap som också innebär ett straff. Om man har gift sig med sin kusin med vetskap om att man då bröt mot lagen borde man kunna straffas, precis som man kan straffas för bigami i Sverige om man gifter sig flera gånger med vetskap om att man inte får det. Om någon skulle lyckas runda systemet, så att säga, borde vi kunna gå vidare med ett straff.

Detta är något som vi under nästkommande mandatperiod kan driva tillsammans. Jag vill passa på att fråga Martina Johansson hur hon ser på att gå vidare med att faktiskt göra det straffbart att gifta sig med sin kusin.

Herr talman! Jag tänker på uttrycken ”snacka går ju” eller ”att prata är ganska billigt”.

Det jag går upp här för att fråga Martina och Centerpartiet om handlar om varför man, när man hade möjlighet, valde att inte gå vidare och skriva in detta i januariöverenskommelsen.

Sverigedemokraterna var väldigt tydliga när vi väl fick möjlighet att få något att säga till om. Då såg vi till att skriva in just den här frågan och flera andra när det gäller hedersförtryck i det som sedan blev känt som Tidöavtalet. Vi såg till att städa upp i träsket av saker som inte blivit gjorda tidigare.

Jag saknade Martina Johansson, och jag saknade Centerpartiet, i den debatt som fördes före Tidöavtalet och innan den nya regeringen tillträdde. Då var det egentligen ingen som stöttade förslaget om att kusiner inte skulle få gifta sig. Det var väldigt få som deltog i debatten över huvud taget när det gällde hur vi skulle komma till rätta med hedersförtryck, hedersvåld och så vidare.

Jag vill också påminna om att det är fullständigt orimligt att koppla det här till någon form av fri invandring till Sverige. Vi kan inte rädda världen genom att lyfta hit hela världen och tro att det på det sättet skulle bli bättre. Det var det som Centerpartiet och den tidigare regeringen gjorde, och det var det som ledde till problematiken här i Sverige.

Människor kom inte undan hedersproblematik när de flyttade till Sverige, utan hedersproblematiken flyttade tvärtom in i våra förorter och in i vårt samhälle. Kusinäktenskap var inte ett problem på 80-talet, men det blev det på grund av den politik som fördes av Centerpartiet och av den tidigare regeringen.

Jag undrar: Varför skrev man inte in detta i januariavtalet?

Herr talman! I dag behandlar vi en proposition som borde ha lagts fram för många år sedan. Det handlar om ett förbud mot kusinäktenskap och även ett förbud mot äktenskap mellan andra nära släktingar. Det handlar om att svensk lag ska förhindra hedersförtryck. Svensk lag ska aldrig vara tolerant mot eller acceptera hederskultur i Sverige.

Propositionen innebär i praktiken att kusiner inte längre ska kunna gifta sig i Sverige, genom att äktenskapet inte beviljas i hindersprövningen. Den innebär också att äktenskap mellan andra nära släktingar stoppas vid hindersprövningen. Det innebär att halvsyskon och adoptivsyskon också kommer att stoppas från att gifta sig. Om sådana äktenskap skett i utlandet ska huvudregeln vara att de inte ska erkännas i Sverige.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli i år.

Detta är alltså ännu en proposition där vi tvingas städa upp efter Socialdemokraterna.

Herr talman! Det här är en viktig förändring för att skapa ett mer rättvist samhälle, för alla som lever i och växer upp i Sverige. Det finns flickor som växer upp i Sverige i dag som vet att de när de blir myndiga förväntas gifta sig med någon som deras familj har utsett. Oftast är det just en kusin eller någon annan nära släkting som de förväntas gifta sig med.

Flickor och även pojkar växer upp i familjer där äktenskap inte är förenat med kärlek och val utan är en fråga som engagerar hela släkten, där man förhandlar inom släkten, där klanen bestämmer och där den enskildes vilja saknar betydelse. Det är just därför lagen behövs, för det går inte alltid att bevisa tvång. Det går heller inte alltid att bevisa hot.

Den som växer upp i ett hederssammanhang behöver sällan få en kniv mot strupen för att förstå vad familjen kräver. Ofta räcker det med att familjen säger vad de förväntar sig och vetskapen om vad som händer den som inte följer klanens vilja. Det var detta Socialdemokraterna inte ville förstå.

Herr talman! Jag debatterade detta med Morgan Johansson i riksdagen våren 2022, efter att jag flera gånger under 2021 försökt ställa en interpellation. Men som ni kanske minns var 2021 året då regeringen tvingades avgå, ombildades och återkom igen för att sedan avgå igen. Varje gång regeringen avgick togs interpellationerna bort, och man var tvungen att ställa dem igen.

Till sist fick jag i alla fall ställa en interpellation, och då frågade jag uttryckligen om regeringen var beredd att vidta de åtgärder som behövdes för att förbjuda arrangerade kusingiften i Sverige. Morgan Johansson svarade då att det enligt svensk lag inte fanns något hinder för att gifta sig med en kusin, att det hade varit så under lång tid och att det viktiga var att ingen tvingas att gifta sig.

Det låter kanske rimligt, men det var just det som var problemet: Socialdemokraterna gömde sig bakom principen att tvång redan var förbjudet. De vägrade konsekvent att se att tvånget i hedersmiljöer ofta är dolt, subtilt och kollektivt. De vägrade se att lagstiftningen inte räckte till. De vägrade se att kusinäktenskap i dessa miljöer inte alls handlar om romantik utan om att bevara kontroll, egendom och klanstrukturer. Det var inte okunskap efter åtta år vid makten, utan det var politisk ovilja. De valde att inte se. Socialdemokraterna valde att blunda.

Herr talman! Socialdemokraterna hade åtta år på sig. Det var åtta år då hedersproblematiken växte för varje år som gick. Det var åtta år då parallellsamhällen i Sverige cementerades. Det var åtta år då flickor och unga kvinnor fick betala priset för en regering som hellre talade om värdegrund än tog de nödvändiga besluten.

När vi lyfte upp frågan möttes vi av bortförklaringar. När vi krävde handling fick vi höra att befintlig lagstiftning var tillräcklig. När vi pekade på klanstrukturer, arrangerade äktenskap och hedersförtryck försökte Socialdemokraterna reducera frågan till en abstrakt diskussion om vuxna människors fria val.

Det fria valet är dock inte fritt när hela släkten står bakom beslutet och när varje ifrågasättande kan ifrågasätta hela familjens heder. Det fria valet är inte fritt när flickan vet att ett nej kan betyda utfrysning, hot, våld eller ett helt liv i konflikt med den egna familjen. Det fria valet är inte fritt när staten blundar och säger: ”Vi ingriper först när du kan bevisa tvånget.”

Nej, herr talman, skillnaden mellan oss och Socialdemokraterna är att de väntade på bevis efter att skadan redan var skedd medan vi vill förebygga att skadan sker.

Herr talman! Morgan Johansson sa att det viktiga är att ingen tvingas gifta sig. Det håller jag med om, men skillnaden är att vi också drar de praktiska slutsatserna av det. Om man menar allvar med att ingen ska tvingas gifta sig måste man också vara beredd att agera när man ser att något är fel, för hur vanligt är det egentligen att man väljer en partner som också är en nära släkting, om man väljer fritt, av kärlek?

Det finns studier på detta, och det är inte alls särskilt vanligt. Bara 6 promille av äktenskapen i Europa, Australien och Nordamerika ingås mellan människor som är nära släkt. Av alla äktenskap är alltså 99,4 procent inte kusinäktenskap eller äktenskap mellan andra nära släktingar. Dessa siffror kommer från University of Oxford och är från 2015, och de bör ha varit kända för den tidigare regeringen.

Det handlar alltså om 6 promille, enligt studien. Samtidigt kan vi konstatera att det är mycket vanligare i vissa grupper. När äktenskapet blir en fråga för familjen i stället för individerna att besluta om och när familjens heder och klanens makt blir grund för äktenskapet ser statistiken helt annorlunda ut. I Mellanöstern, Nordafrika och Centralasien varierar siffrorna för andelen äktenskap mellan människor som är nära släkt från 10 procent upp till över 50 procent av äktenskapen, alltså vartannat äktenskap.

Om man menar allvar med att bekämpa hedersförtryck och om man menar allvar med jämställdhet kan man inte blunda för verkligheten, som Socialdemokraterna gjorde under hela sin regeringstid. Det är ett enormt svek mot alla inblandade.

Det behövdes ett förbud. Det behövdes tydligare regler. Det behövdes en svensk lagstiftning som markerar att äktenskap mellan nära släktingar inte hör hemma i ett modernt, fritt och jämställt Sverige.

Nu står vi här med en proposition som visar att Sverigedemokraterna hade rätt från början. Vi kan inte ändra det som Socialdemokraterna borde ha gjort under sina åtta år vid makten men inte gjorde. Men nu städar vi upp efter dem och tar äntligen steget för att svenska värderingar kring äktenskap ska gälla alla som bor i Sverige. Svensk lag ska försvara våra svenska värderingar.

Med detta yrkar jag bifall till propositionen.

Herr ålderspresident! Jag vill börja med att välkomna Riksrevisionens granskning av statens insatser vid hantering av dödsbon. Granskningen är mycket viktig och ett bra redskap för fortsatt arbete för mindre krångel och lägre kostnader. När människor förlorar en anhörig ska de inte mötas av onödigt krångel, svårbegripliga regler och sega processer. Staten måste fungera också i livets mest utsatta skeden. Därför är det bra att dessa frågor granskas, belyses och följs upp.

Men, herr ålderspresident, det viktiga i den här debatten är inte bara vad Riksrevisionen pekar på. Det kanske viktigaste är att vi och regeringen inte har nöjt oss med att konstatera problemen. Vi och regeringen har agerat.

Under alltför lång tid har stora delar av regelverket kring dödsbon präglats av gamla strukturer, tung administration och otidsenliga arbetssätt. Det är inte rimligt att människor år 2026 fortfarande ska möta processer som i praktiken tillhör en annan tid. Därför är det välkommet att vi nu driver på för verklig modernisering, enklare regelverk och mindre krångel.

Vi har redan genomfört viktiga och konkreta reformer. Möjligheten till elektronisk inlämning av bouppteckningar och dödsboanmälningar är ett tydligt exempel. Det här är inte bara en kosmetisk förändring; det är en verklig förenkling som gör skillnad för människor i deras vardag. Det minskar administrationen och stärker effektiviteten i statens hantering. Det är så ansvarsfull reformpolitik ska se ut. Det är praktiska förändringar som faktiskt får systemen att fungera bättre.

Samtidigt pågår ett bredare arbete med att modernisera arvsrätten och reglerna kring dödsbon. Vi har alltså inte bara tagit emot synpunkterna och lagt dem på hög. Vi driver redan ett omfattande reformarbete för att göra regelverket modernare, mer begripligt och bättre anpassat till dagens samhälle. Det är både nödvändigt och efterlängtat.

Det finns en reflex hos vissa partier här i kammaren: Varje granskning ska automatiskt användas som ursäkt för att ropa på fler utredningar, fler myndighetsuppdrag och mer detaljstyrning. Det är det som vi i vårt parti brukar kalla sosseri, och det är något som har lett till ständigt mer krångel och mer kostnader för den enskilde.

Ett seriöst regeringsansvar handlar inte om att lova allt till alla i varje stund, utan det handlar om att göra rätt saker i rätt ordning och på rätt grund. Det är precis det som vi och regeringen gör här. Där Riksrevisionen pekar på tydliga behov av modernisering har regeringen redan gått fram. Där frågor fortfarande behöver beredas vidare gör regeringen det ordentligt. Och där underlag ännu inte visar att ett stort nytt ingrepp behövs har regeringen klokt nog valt att inte hasta fram symbolpolitik. Det är ansvarstagande. Det är en tydlig skillnad mot den politiska kultur där problem alltför ofta har tillåtits växa sig stora innan någon agerat. Här har vi i stället en regering som tar tag i frågorna och driver på för förändring.

Herr ålderspresident! Mot den bakgrunden är utskottets slutsats självklar: Skrivelsen bör läggas till handlingarna. Arbetet är redan igång, åtgärderna har till viss del redan genomförts och fler förbättringar bereds.

Jag ser fram emot att vi tillsammans kommer att införa ett register för testamenten. Det är något som jag har efterfrågat redan under flera tidigare mandatperioder. Jag har debatterat saken med Morgan Johansson, och jag är glad att Socialdemokraterna nu har ändrat sig. Jag uppfattade det nämligen som att Socialdemokraterna då hade det väldigt tydliga ställningstagandet att ett register inte behövdes. Nu uppfattar jag det som att Socialdemokraterna tvärtom har anslutit sig till den linje som Sverigedemokraterna länge drivit, det vill säga att vi behöver ett register. Det behövs givetvis därför att vi inte vet vem som hittar ett testamente eller hur många testamenten som försvinner på grund av att det inte finns ett testamentsregister.

Med det sagt, herr ålderspresident, yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Nu debatterar vi betänkandet Ett ställföreträdarskap att lita på. Det är ett betänkande om något mycket viktigt: att människor som behöver en god man, en förvaltare eller en förordnad förmyndare ska kunna känna trygghet i att systemet fungerar.

Det här är en reform som har varit efterfrågad under mycket lång tid. Låt mig börja med att påminna om varför den har varit efterfrågad. Problematiken uppstod på allvar när Sverige under alldeles för lång tid förde en extrem och ansvarslös migrationspolitik. Detta går långt tillbaka i tiden men nådde sin kulmen när omkring 30 000 ensamkommande barn och ungdomar sökte asyl under 2015. Då sattes kommunerna under mycket hård press, och staten konstaterade själv att tillgången på gode män var otillräcklig. JO har beskrivit hur barn tvingades vänta på god man för att det rådde extrem brist och att det inte var ovanligt att gode män hade uppemot 30–40 uppdrag.

Detta är ett tydligt exempel på vad som händer när politiken väljer att blunda för effekterna av sina beslut och när ett system som bygger på ansvar och förtroende pressas så långt över sin kapacitet att det helt enkelt slutar att fungera.

Nu städar Tidöregeringen upp efter Socialdemokraternas misslyckande, stärker skyddet för den enskilde och gör systemet mer rättssäkert, mer seriöst och mer tillförlitligt. Vi stärker den enskildes ställning. Vi tydliggör vad uppdraget som ställföreträdare innebär. Vi ökar fokus på den enskildes vilja och välbefinnande. Vi förbättrar insynen i hur uppdraget sköts. Vi ger också en statlig myndighet ett tydligare ansvar för vägledning, information, utbildning och föreskrifter. Det är viktiga förändringar som bidrar till bättre kvalitet och bättre ordning. Vi inför också anmälningsplikt vid misstanke om vissa brott. Vi ger överförmyndare beslutanderätt i vissa ärenden som inte är tvistiga, och vi lagreglerar möjligheten att använda anställda ställföreträdare. Sammantaget är detta ett rejält reformpaket. Det är inte symbolpolitik; det är konkreta förbättringar.

Samtidigt är det viktigt att säga att den stora majoriteten gode män och förvaltare gör ett mycket värdefullt arbete. De hjälper människor som annars riskerar att stå ensamma i svåra situationer. De tar ansvar för personer som behöver stöd i kontakten med myndigheter, i ekonomiska frågor och i vardagen. Många gör detta med stort engagemang och med en stark känsla för ansvar. Det arbetet förtjänar både vår respekt och vår uppskattning.

Vi måste kunna visa vår uppskattning för alla dem som lägger tid och arbete på att hjälpa andra samtidigt som vi är ärliga med att systemet inte alltid har fungerat som det borde. Vi har alla hört om fall där personer har samlat på sig mycket stora mängder uppdrag men gjort bristfälliga insatser. Vi har också hört om människor som har byggt upp omfattande verksamheter kring detta och tjänat stora pengar medan de som skulle få hjälp i stället har blivit lidande. Det är inte acceptabelt. När kontrollen brister drabbar det människor som redan befinner sig i en utsatt situation.

Sverigedemokraterna har länge lyft behovet av skärpningar på detta område. Redan när Sverigedemokraterna hade sin första familjerättskonferens i Helsingborg 2016 var just frågan om gode män något som engagerade Sverigedemokraternas kommunpolitiker runt om i Sverige. Då var det nog få som trodde att deras framarbetade förslag om ett nationellt register skulle bli något regeringen gick fram med nästan exakt tio år senare.

Förslaget om ett nationellt register är ett av många förslag som har kommit fram på våra FRK-konferenser, som de kallas internt, och nu står jag till slut här med förslaget från regeringen och ett rungande bifall till det från civilutskottet. Det är nu det sker, på riktigt.

Fru talman! När det gäller reservationerna menar vi att de alla bör avslås. Regeringens linje är mer genomtänkt och mer träffsäker. Vissa av reservationerna går längre än vad som är rimligt i det här skedet medan andra missar helheten eller riskerar att skapa nya problem i stället för att lösa gamla.

Socialdemokraterna vill gärna glömma sin delaktighet i flyktingkaoset som skapade problemen kring gode män genom att lägga fram en symbolpolitik som är mer långtgående än regeringens. Eller vad sägs om att anmäla alla brott, även sådana som inte har fängelsestraff i straffskalan, som Socialdemokraterna uttrycker det i en reservation?

Men vilken typ av brott är det som inte har fängelse i straffskalan? Har ni funderat på det? Jo, de vanligaste brotten som saknar fängelse i straffskalan är förolämpning samt att det saknas bilbälte, att man håller mobilen i handen under körning, att gående korsar väg på fel sätt, det vill säga går mot röd gubbe, att cykelhjälm saknas på passagerare under 15 år, att låta cykeln eller mopeden dras av annat fordon, så kallad hankning, och att bryta mot olika typer av stopplikt och väjningsplikt. Nu tror jag inte att det är dessa brott Socialdemokraterna egentligen syftar på, men det är faktiskt det de skriver i sin reservation.

Jag är inte hundra procent säker på att vi har hamnat exakt rätt i vår avvägning av vilka brott som ska ha anmälningsplikt. Man kan säkert ha synpunkter på var gränsen ska gå, och det kan behöva ses över i framtiden. Men jag är ganska säker på att Socialdemokraterna har hamnat helt fel. Här behövs inte mer symbolpolitik. Här behövs en lagstiftning som fungerar, på riktigt.

Avslutningsvis yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.

Fru talman! Tack, Joakim Järrebring, för den uppföljande och lite märkliga tolkningen av mitt svar!

Jag vill påstå att jag har varit väldigt tydlig med att jag delar regeringens syn på att det i många kommuner saknas de åtgärder som behövs. Jag vill också vara tydlig med att det i grunden är ett kommunalt engagemang.

Jag kan se att det kommunala engagemanget finns i kommuner som styrs av Sverigedemokraterna. Vi har ingen brist på lägenheter eller boende i vare sig Örkelljunga, Bjuv eller någon annan kommun som i praktiken styrs av Sverigedemokraterna. Det finns däremot bekymmer i kommuner som är styrda av Socialdemokraterna. Det beror på ett bristande engagemang från de kommunala politikerna.

Man kan ändå vara tydlig med att det kommunala ansvaret för att lösa bostadssituationen i respektive kommun är viktigt. Det är de kommunala politikerna som har möjligheten att ta fram tomter och planera sin kommun så att det finns möjligheter att bygga.

Mycket av byggandet i min hemkommun handlar om att bygga villor av typen Sverigehus och liknande. Där är det stora problemet att det ofta tar lång tid på grund av att det finns ett uppbyggt system som är krångligt och besvärligt.

Socialdemokraterna har spenderat åtminstone 50 år om inte 100 år på att bygga upp det krångliga system för byggande som vi har i dag. Det borde kunna bli enklare och snabbare och därmed bättre kunna möta efterfrågan på bostäder.

Min grundtanke är att den som efterfrågar en bostad i första hand själv ska betala för bostaden. Det ska inte vara skattekollektivet som betalar nya bostäder till människor ute på landsbygden eller för den delen i städerna.

Var och en betalar i första hand sin bostad. Sedan kan vi rikta stöd till de människor som inte har råd att efterfråga en bostad. Men det är en helt annan fråga än den vi diskuterar här i dag.

Fru talman! Tack, Joakim Järrebring, för frågan!

Till att börja med måste vi komma ihåg att Sverige är både avlångt och stort och har 290 olika kommuner. I de 290 olika kommunerna ser det olika ut av naturliga anledningar.

Jag kan se vad som hände under tidigare mandatperioder då det byggdes många lägenheter. På många orter byggdes det lägenheter för subventionerade pengar till en marknad som inte fanns.

Min egen hemkommun är ett sådant exempel. Där finns i dag många lediga lägenheter som ingen egentligen efterfrågar och som har byggts enbart på grund av att det fanns stora subventioner för dessa lägenheter.

Det ser likadant ut i grannkommunerna. I Helsingborg finns det hundratals lägenheter som i dag står lediga. Detsamma gäller i Hässleholm eller i andra medelstora orter runt om i Sverige.

Att då fortsätta att tycka att det är självklart att man ska pumpa in subventioner för att bygga ännu fler hyreslägenheter som redan i dag inte efterfrågas skulle för mig vara väldigt verklighetsfrånvänt. I stället behöver man gå in och se vad det är som behövs och var det behövs.

Vi ska också komma ihåg att det framför allt är ett kommunalt ansvar att se till att det finns bostäder i den egna kommunen. Vilka kommuner är det då som har problem, och vilka är det som styr i de kommunerna? Det är ganska lätt att se.

De kommuner som har störst problem är de som är socialdemokratiskt styrda. Det är de som borde ta ansvar och se till att det finns tomter att bygga på.

Samtidigt har regeringen gått fram med stöd och olika åtgärder för att underlätta för att få fram fler tomter, mer byggande och mer möjligheter till byggande.

Men någonstans är det faktiskt de kommuner som har problem med bostäder som måste se till att de löser dem och inte sitter och hindrar byggande.

Herr talman! I dag debatterar vi i kammaren CU18 Bostadspolitik, som är ett så kallat samlingsbetänkande där motioner från allmänna motionstiden besvaras. Betänkandet handlar ytterst om inriktningen för svensk bostadspolitik. Civilutskottet har behandlat motioner om bland annat bostadsförsörjning, byggande, statens roll, social bostadspolitik och olika former av stöd, politiska råd, kommissioner och andra politiska åtgärder.

Utskottsmajoritetens förslag är tydligt: Riksdagen bör avslå motionsyrkandena.

Det är en klok linje. Sverige behöver nämligen inte ännu fler politiska påbyggnader på ett redan alltför komplicerat område. Sverige behöver inte fler system ovanpå systemen. Sverige behöver inte fler politiska råd, fler kommissioner, fler stödformer eller fler offentliga konstruktioner som gör regelverket tyngre, dyrare och svårare att överblicka. Sverige behöver tvärtom ett enklare, mer kostnadseffektivt och mer lättillgängligt regelverk.

I betänkandet blir skiljelinjen tydlig. Utskottsmajoritetens linje är att säga nej till motionsvägen när förslagen går i riktning mot mer styrning, mer administration och mer statlig överbyggnad. I reservationerna ser vi samtidigt att Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet vill gå åt ett annat håll. Där presenteras olika varianter av mer statlig inblandning, fler stöd, nya politiska råd, nya kommissioner och nya politiska verktyg. Det är därför inte bara ett betänkande om enskilda bostadspolitiska förslag. Det är också ett betänkande om två helt olika synsätt när det gäller bostadspolitiken.

Det ena synsättet är oppositionens: När något inte fungerar lägger vi till något – kanske en ny stödform, en ny kommission, ett nytt politiskt råd eller en ny statlig modell.

Det andra synsättet är utskottsmajoritetens och Tidöpartiernas: När något inte fungerar tar vi bort hindren. Då förenklar vi reglerna. Då minskar vi krånglet. Och då sänker vi kostnader. Vi gör systemet lättare att förstå och lättare att leva med.

Det är den skiljelinjen som är så viktig. Och det är därför, fru talman, som detta inte bara är ett avslag av motioner. Det är också ett ställningstagande för ett enklare Sverige.

Fru talman! Betänkandet är också ganska avslöjande. Utskottet föreslår att riksdagen avslår samtliga motionsyrkanden, främst med hänvisning till pågående arbete eller aviserade åtgärder.

Samtidigt finns det hela 33 reservationer från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet. Det säger något viktigt, att oppositionen vill åt olika håll men nästan alltid mot mer politik, mer styrning och mer administration.

Fru talman! När man lyssnar på oppositionen blir den sammantagna bilden nästan komisk. Socialdemokraterna vill ha kommissioner, stöd och nya rättvisesystem. Vänsterpartiet vill ha statliga byggbolag. Centerpartiet vill ha strukturkommission och modern social bostadspolitik. Miljöpartiet vill ha politiska råd, byggkrediter och gröna stöd.

Det är fyra partier, fyra olika temperament och fyra olika ideologier. Men alla fyra landar i samma slutsats: Det behövs fler politiska påbyggnader på det redan havererade systemet. Det är ganska talande. Vänsterpartiet vill att staten ska äga mer. Centerpartiet vill gärna låta som att staten ska göra mindre. Miljöpartiet vill lägga till fler villkor och styrsignaler och därmed öka byråkratin ytterligare. Socialdemokraterna vill samla bransch, parter och politik i en ny bostadskommission.

På andra ställen i betänkandet driver Socialdemokraterna på för investeringsstöd, byggsubventioner, lånegarantier och olika nya system för det som de beskriver som rättvis bostadspolitik.

Det är svårt att se ett gemensamt regeringsprogram mellan dessa partier. Det är faktiskt så otroligt att Vänstern i dag presenterar en överenskommelse med Centerpartiet om ett gemensamt ansvar för Sverige som ett aprilskämt, eftersom det är så otroligt att ingen ens kan tänka sig det. Men det är lätt att se ett gemensamt hot: mer byråkrati.

Fru talman! Tidöpartierna har i stället gjort något som oppositionen ofta talar om men sällan levererar. Vi har förenklat på riktigt. Den 1 december 2025 trädde ett nytt regelverk för bygglov i kraft. Regeringen beskrev det som den största förenklingen av bygglovsregler på över 15 år. De nya reglerna innebär bland annat att det särskilda kravet på anmälan för så kallade attefallsåtgärder togs bort och att kravet på bygglov för fasadändringar på en- och tvåbostadshus togs bort. Det underlättar för fastighetsägare att exempelvis måla om, byta fasadmaterial och installera solceller eller takfönster.

Vi har också förbättrat möjligheterna att finansiera en bostad. Vi har tagit bort skatten på ISK för den som ska börja spara. I dag, den 1 april 2026, förenklas också möjligheten att låna till en bostad, och amorteringskravet justeras ned. Vi har också tagit viktiga steg för att möjliggöra för Sverigehuset och därmed fler villor och småhus.

Det är reformer som människor kommer att märka i sin vardag. Det ska inte behövas bygglov för att sätta in ett takfönster. Det ska inte krävas onödig prövning för att måla om huset. Det ska inte finnas särskilda anmälningskrav bara för att kommunen har vant sig vid att begära in papper. Det offentliga ska inte stå i vägen för vanligt sunt förnuft.

Reglerna för murar och plank har gjorts tydligare. Onödiga krav på bygglov har försvunnit även för det och en lång rad andra åtgärder, såsom att bygga skärmtak, uteplatser, mindre utbyggnader och så vidare.

Även de bygglov som tidigare krävts för att inreda en extra bostad i vind eller källare är numera ett minne blott. Och på landsbygden har man fått nya, stora möjligheter när ekonomibyggnader kan byggas om utan fördyrande byråkrati. Det är skillnaden mellan att styra mer och att störa mindre.

Tidöpartierna har inte sagt: Låt oss tillsätta en ny kommission om takfönster. Vi har sagt: Ta bort krånglet.

Vi har inte sagt: Låt oss skapa ett råd för färgsättning av fasader. Vi har sagt: Vi tar bort krånglet.

Vi har inte sagt: Låt oss bygga ett offentligt system runt varje liten förändring. Vi har sagt: Ge människor mer frihet att bestämma över sin egen fastighet.

Fru talman! Det är också här den verkliga skiljelinjen går. Oppositionen ser problemen och vill bygga nya system. Vi ser problemen och vill riva hindren.

Oppositionen har i decennier bidragit till att bygga upp många av de krångliga och dyra ordningarna i Sverige, som vi nu måste städa upp. Det gäller synen att varje problem ska mötas med ny styrning, nytt stöd, ny process eller ny offentlig konstruktion. Tidöpartierna har i stället genomfört konkreta förenklingar i regelverken för att göra systemen enklare, effektivare och mer ändamålsenliga.

Därför klingar oppositionens indignation lite ihålig. Först byggde man upp mycket av krånglet. Sedan upptäckte man att det blev krångligt. Nu vill man lösa det med ännu mer av samma tänkande. Det är inte en ny väg. Det är en omväg tillbaka.

Fru talman! Valet i höst står egentligen mellan två modeller. Det blir extra tydligt i detta betänkande. Den ena modellen är oppositionens. Den handlar om mer byråkrati, fler avgifter, mer styrning, fler stöd, större skattebehov och ett mer komplicerat system. Den andra modellen står vi i Tidöpartierna för. Den handlar om förenkling, låga avgifter, kostnadseffektivitet, tydliga regler, mindre administration och ett mycket enklare system.

Fru talman! Med det vill jag yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Fru talman! Jag skulle vilja komma in även på scenariot när man inte är överens. Om det finns en mamma som inte är säker på vem som är pappa till barnet vore det fint att erbjuda henne en möjlighet att ta reda på det innan barnet föds eftersom det går att göra. Det går väldigt enkelt att göra det hos någon som inte ska föda tvillingar. Då kan man göra det med ett enkelt blodprov på mamman. Det tas ju en hel del blodprov ändå under tiden man är hos barnmorskan, så jag tror inte att man skulle märka skillnad om det även togs ett test för vem som egentligen är far till barnet. Det ska ju göras frivilligt utifrån att mamman vill det. Annars får man ta utredningen efteråt. Man kan ju inte tvinga på en person någon form av vård.

Det hade blivit ett betydligt säkrare system om fler barn hade haft två föräldrar när de föds. Jag köper inte argumentet om systemproblem. Vi lever ändå 2026, enligt kalendern. Jag köper inte heller resonemanget att det inte går att uppge vem som är far till ett kommande barn innan barnet föds.

Låt oss jämföra med äktenskap. Det är klart att äktenskap är mer långtgående, och där kommer arvsregler och annat in, som också förändras. Men just när det gäller den gemensamma vårdnaden om barnet borde den delen av avtalet kunna ingås frivilligt innan barnet är fött, utan att det ska behöva uppstå så enorma systemproblem att de inte kan hanteras. Det känns som att skjuta frågan i sank utan att behöva ta ställning.

Fru talman! Det kastades ut en fråga om att de partier som vill ha ett annat system skulle förklara hur ett sådant system ska fungera. Även jag får väl anamma den frågan.

Jag skulle dock vilja inleda med något annat. Laila Naraghi säger att vi har ett system som fungerar väl. Har vi egentligen det när tusentals barn varje år föds med bara en förälder? Jag tycker inte det. Det fungerar, men det fungerar inte väl. Utifrån barnperspektivet bör man fundera på hur man kan få ett system som gör att fler barn föds med två föräldrar, om man tycker att det är värt det.

Problemet med systemet är att man riskerar att tappa bort den ena föräldern på vägen. När mina egna barn föddes, vilket är ett litet tag sedan nu, fungerade det så att man först åkte till barnmorskan tillsammans med den blivande mamman. Vi var sambor på den tiden, och det första de frågade var om man var pappa till barnet. Det säger man ju till barnmorskan. Då tänker jag: Borde inte detta redan där plockas in i systemet? Varför ska man vänta till efter att barnet är fött, sedan gå till Skatteverket och först där få lov att bli far till barnet?

Om man är överens, bor ihop och lever under så kallade äktenskapsliknande former borde man faktiskt kunna ingå en överenskommelse redan innan barnet är fött om att ha gemensam vårdnad och om vem som egentligen är pappa – särskilt så länge alla är överens. Att det blir lite krångligare när man inte är överens förstår jag också.

Fru talman! I dag behandlar vi ett konkret och viktigt steg i regeringens arbete för regelförenklingar, nämligen att bouppteckningar och dödsboanmälningar ska kunna göras digitalt till Skatteverket. När någon går bort drabbas anhöriga ofta av stor sorg. Dessutom tvingas de brottas med praktiska frågor och administration. Då ska inte staten lägga på onödigt krångel ovanpå detta i dessa människors redan pressade situation. Med propositionen gör vi det enklare för vanliga människor. Vi möjliggör elektronisk inlämning och tar bort onödiga formkrav, till exempel kravet på bestyrkta kopior.

Det här är en modernisering som minskar administrationen, kortar ledtiderna och gör hanteringen smidigare för alla. Samtidigt kommer pappersalternativet att finnas kvar för den som behöver det.

Vi justerar också terminologin, som det så vackert heter, det vill säga vilka ord som används. Gode män i de här sammanhangen byts ut mot förrättningspersoner. Det är för att undvika missförstånd och sammanblandning med god man enligt föräldrabalken, som är något annat. Även det är en typisk regelförenkling. Det ger ett tydligare språk, färre onödiga moment och en bättre service till våra medborgare.

Fru talman! Detta är inte en isolerad fråga. Det är en del av den pågående regelförenkling i vilken regeringen steg för steg tagit bort onödiga hinder och gjort det enklare att göra rätt.

Vi har gjort mycket under den här mandatperioden. I civilutskottet har vi tidigare hanterat flera regelförenklingar och tagit bort försvårande regler, inte minst i den nya plan- och bygglagen men också genom nya regler för till exempel ränteskillnadsersättning. Det kan se ut som små förändringar, men det är likväl alltid till det bättre, till det enklare, till det som fungerar för människor. Vi kommer med gemensamma krafter att fortsätta att förenkla och förbättra. Det är vi helt överens om i regeringsunderlaget.

Fru talman! I denna proposition avhandlas också ett par tillkännagivanden. Jag misstänker att debatten kommer att handla om dem betydligt mer än om själva propositionen.

Det första tillkännagivandet gäller behovet av att följa upp om tidsgränsen på fyra månader i vårdnadsutredningar kan påverka kvaliteten negativt. Det är en seriös fråga, eftersom kvaliteten och barns trygghet alltid måste stå i centrum.

Regeringen bedömer att tillkännagivandet är besvarat eftersom man faktiskt har agerat för att stärka kvaliteten där den är som viktigast för riskbedömningar och barnets säkerhet i vårdnads-, boende- och umgängesärenden. Genom uppdraget till berörda myndigheter stärks stödet till socialtjänsten, och förutsättningarna för mer robusta och träffsäkra bedömningar ökar.

Det är också viktigt att säga att en uppföljning måste göras på ett sätt som leder till praktisk nytta, så att det inte bara blir en rapport om en rapport. Regeringens åtgärder handlar om att förbättra kvaliteten i verkligheten i den vardag där socialtjänst och familjerätt arbetar. Därför är det rimligt att bedöma att tillkännagivandet är slutbehandlat.

Fru talman! Att vi samtidigt värnar effektivitet i handläggningen är också en del av regelförenklingsarbetet. Kortare ledtider och tydligare processer får aldrig åstadkommas på bekostnad av säkerhet. Men det ska heller inte krävas onödigt långa processer när bättre verktyg och arbetssätt finns.

Fru talman! Det är lite förvånande att det finns ett så stort motstånd mot att anse tillkännagivandet som besvarat. Det gäller särskilt utifrån Socialdemokraternas utgångspunkt, med tanke på att Socialdemokraterna motsatte sig tillkännagivandet. De motsatte sig det med motiveringen att det var helt onödigt med den här formen av uppföljning eftersom regeringen sysslade med det ändå. Nu tycker man tydligen att det är fel att ta bort samma tillkännagivande som man från början inte tyckte behövdes.

Fru talman! Det andra tillkännagivandet gäller möjligheten att bekräfta föräldraskap digitalt före barnets födelse. Regeringen har här gjort bedömningen att tillkännagivandet är besvarat genom att den har intagit inställningen: Dagens ordning fungerar, har ett brett genomslag och skapar enligt regeringen tillräcklig trygghet för barnet. Eftersom regeringspartierna är överens om denna tolkning och Socialdemokraterna aldrig stöttat tillkännagivandet finns det inte längre någon majoritet i riksdagen för att tolka tillkännagivandet som något mer långtgående än så.

För Sverigedemokraternas del efterfrågar vi betydligt mer än tillkännagivandet, eller vad regeringen tolkat in i tillkännagivandet. Vi efterfrågar ett helt annat system för att fastställa faderskap. Vi vill att faderskapet, om möjligt, ska vara klarlagt och fastställt innan barnet föds, så att så många barn som möjligt föds med två kända föräldrar. Till det bör man också koppla en gemensam vårdnad, om det inte finns uppenbara skäl emot det.

Men ett sådant nytt system för föräldraskap och gemensam vårdnad är inte det som lyfts fram i tillkännagivandet. Det verkar inte heller finnas en riksdagsmajoritet för en sådan mer långtgående förändring, då jag bara kan se att det är vi i Sverigedemokraterna och i viss mån Centerpartiet som vill förändra detta.

Då det inte finns någon egentlig majoritet för något annat är det rimligt att tillkännagivandet anses besvarat, även om mitt parti självklart skulle vilja se något annat på området.

Avslutningsvis, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

Herr talman! Sverigedemokraterna har tillsammans med regeringen genomfört den största upprustningen av totalförsvaret i modern tid. Den socialdemokratiska regeringens insatser för totalförsvaret under föregående mandatperiod var närmast en axelryckning i jämförelse med våra satsningar.

Men trots stora satsningar återstår det mycket arbete. Sverigedemokraterna har återkommande uppmärksammat regeringen på att det inom stora delar av statsförvaltningen flyter på som om världsläget varit oförändrat sedan Sovjetunionens fall.

De viktiga länsstyrelserna verkar inte alls vara med på noterna. Vid en överblick av flera länsstyrelsers kalendarier och publikationer ser man att det är ett övervägande fokus på allt annat än myndigheternas verksamhet kopplad till totalförsvaret. Satsningar på totalförsvaret är alltså inte riktade satsningar på att tala lite om klimatet, utbildningar eller jämställdhet och rasism i svensk sjukvård.

Jag vill med anledning av detta fråga civilminister Erik Slottner om han kan redogöra för regeringens viktiga styrning av länsstyrelserna när det gäller totalförsvaret och kanske förklara varför länsstyrelserna inte verkar anse att det är en prioriterad fråga.