Nadja Awad

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Jag vill tacka statsrådet för den här interpellationsdebatten och tidigare debatter som vi har haft.

Jag tänker att de som har följt den här debatten och tidigare debatter nog har kunnat identifiera de ideologiska skillnaderna i vad Vänsterpartiet och vad en högerregering vill på funktionsrättsområdet.

För oss är det viktigt att stoppa nedskärningar i LSS och att lägga ledsagning separat i en ny lagstiftning. Det är viktigt att säkerställa att tillgången till hjälpmedel är jämlik över hela landet och inte styrs av någons postadress. Vi ska rädda färdtjänsten och tolktjänsten. Vi ska göra Arbetsförmedlingen tillgänglig, och vi ska stoppa nedskärningarna i svensk skola. Inget barn ska hamna efter. Vi kommer också att säkerställa att människor i kris eller i krig har ett skyddsrum tillgängligt.

Det är en rad olika förslag som vi har lagt på riksdagens bord för att kunna rösta om och som Tidöpartierna gång på gång har röstat ned. Vi har också i oppositionen samlat ett antal förslag som vi har fått igenom i form av ett tillkännagivande till regeringen. Det rör alltifrån assistansersättning till ledsagning. Men regeringen har valt att inte gå vidare med detta trots att det har varit demokratiskt rätt att göra det.

Regeringen har alltså valt att strunta i riksdagens majoritet i de här frågorna, och det tycker jag är symtomatiskt för hur den här regeringen och Sverigedemokraterna har valt att inte prioritera funktionsrättsområdet. Man har velat prioritera annat. Det hoppas jag att de som har följt den här debatten och tidigare debatter med oss kan konstatera.

Fru talman! Bara under tre av de senaste tjugo åren i Sveriges riksdag har budgetförslag från Vänsterpartiet tillsammans med Socialdemokraterna och Miljöpartiet gått igenom. I över 15 år har högerbudgetar styrt Sverige på alla områden: välfärden, socialförsäkringssystemet och så vidare. Det är alltså högerbudgetar som har levererat exempelvis nedskärningar i den svenska skolan, äldreomsorgen och vården, skurit ned i LSS, försämrat socialförsäkringssystemet och inte säkerställt direkt att färdtjänsten är jämlik över hela landet. Vi kan rada upp en massa andra saker.

Som statsrådet var inne på tycker jag att vi behöver prata om fakta. Det är faktiskt högerpolitik som har styrt Sverige under de senaste 20 åren. Men jag kommer inte stå här och försvara de socialdemokratiskt ledda regeringarna, för vi har varit i opposition under väldigt många år.

Vi har sett att regeringar i omgångar inte har tagit ansvar på funktionsrättsområdet så som behövs för att det på riktigt ska bli en förändring för människor med funktionsnedsättning och deras anhöriga. Det är därför – för att det ska bli en förändring – som vi har lagt fram förslag efter förslag i Sveriges riksdag, och det är därför jag har ställt ett antal interpellationer. Vi har inte haft debatter om lagförslag. Statsrådet och regeringen har ju knappt lagt fram några propositioner på funktionsrättsområdet. Ett antal utredningar ligger och dammar på Regeringskansliet.

Jag kan nämna exempelvis färdtjänstutredningen, som inte har plockats upp. I stället halverade man kostnaden för kollektivtrafiken men inte för färdtjänsten, som är fortsatt dyr. Dessutom får människor med funktionsnedsättningar ibland inte ens rätt till färdtjänst, eller så förlorar de det tillstånd som de haft kanske i många år. Det är rent av diskriminerande. Varför ska människor med normerande funktionalitet kunna få halverade kollektivtrafikutgifter men inte människor med funktionsnedsättningar, som är beroende av färdtjänst?

Vi har också tolktjänstutredningen. Det finns döva eller hörselskadade människor som inte kan få ett jobb i dag. Arbetsgivare har inte råd att anställa dem därför att de inte kan betala för tolk. Det finns en tolktjänstutredning som skulle kunna plockas upp av statsrådet och regeringen för att säkerställa att dessa människor inte hamnar i och fortsätter att vara i långtidsarbetslöshet. Den utredningen har vi inte sett något av.

När det gäller LSS är det väldigt hög svansföring i det man har att säga om kommunerna och vad de har för ansvar. Men vad har regeringen för ansvar? Man hade fyra år på sig att tillsätta en utredning om att rätta till behovsbedömningarna för att sedan införa ett förstatligande av assistansen. Ingenting har hänt på det området.

Ledsagningen blev en handlingsplan, men inte någon ny lagstiftning.

Var är lagstiftningarna? Det är min fråga.

Fru talman! Statminister Ulf Kristersson behöver inte räkna i minuter och sekunder hur lång tid ett toalettbesök eller en dusch får ta så som en person med funktionsnedsättning behöver göra för att kunna få personlig assistans.

Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson kommer aldrig att tvingas leva på 12 235 kronor i månaden så som en person med funktionsnedsättning som får sjuk- och aktivitetsersättning tvingas göra.

Vice statsminister Ebba Busch kan röra sig fritt i samhället, ta en fika med en vän, åka på semester eller gå på konsert, medan en person med funktionsnedsättning som inte får vare sig ledsagning, färdtjänst, personlig assistans, tolk eller hjälpmedel inte kan göra något av detta.

Liberalernas Simona Mohamsson vill bygga vackra skolor som ger henne gåshud, men hon verkar inte bry sig särskilt mycket om att barn och unga med funktionsnedsättningar faktiskt mår dåligt av att vara i svensk skola, alldeles oavsett hur den ser ut, därför att de inte tycker att de lyckas nå sina mål och därför känner en enorm hopplöshet inför framtiden.

I fyra år har statsminister Ulf Kristersson och hans regering gjort livet betydligt sämre för människor med funktionsnedsättningar och deras anhöriga medan de har gjort livet betydligt mycket bättre för sig själva och de allra rikaste i samhället.

Det är svårare i dag att få assistans och att få behålla assistansen, och man riskerar att bli återbetalningsskyldig för miljontals kronor. När människor kämpar i systemet för att få assistans behöver de uppge i minuter och sekunder hur lång tid ett toalettbesök, en dusch eller av- och påklädning tar. Som synskadad är det i dag svårare än någonsin att få ledsagning, och människor som lever på sjuk- och aktivitetsersättning lever i fattigdom. De som jobbar i daglig verksamhet får sämre möjligheter till ett jobb och en utbildning, och de får dessutom en alltför liten habiliteringsersättning för det arbete som de gör.

Människor som bor i LSS-bostäder har väktare som övervakar dem i deras egna hem därför att det saknas behörig personal. Bostäderna är heller inte tillräckligt anpassade samtidigt som hyrorna skenar iväg, och hjälpmedel kostar olika mycket beroende på vilken adress man har.

Färdtjänsten är för dyr, och människor förlorar i dag rätten till den. Tolktjänsten är inte heller tillgänglig, så döva får inte tolk på jobbet. De kan till och med bli opererade och vakna upp utan att ha en tolk bredvid sig.

Det är svårare att få jobb i dag om man har en funktionsnedsättning. Barn och unga med funktionsnedsättningar får inte stöd i tid eller över huvud taget i svensk skola och utbildning, som drabbats av rekordstora nedskärningar.

I kris eller krig kan det inte garanteras att människor med funktionsnedsättningar får plats i ett skyddsrum i tid.

Regeringen och Sverigedemokraterna har haft fyra år på sig att åtgärda detta systemfel. I stället valde de att prioritera skattesänkningar för sig själva och de allra rikaste, med uppemot 110 miljarder kronor. De svek sitt löfte om assistansersättningen så att vi i Vänsterpartiet behövde KU-anmäla tre av regeringens ministrar. Vi fick rätt av utskottet.

Samtidigt har Tidöpartierna röstat ned förslag efter förslag från oss i Vänsterpartiet – förslag som skulle ge människor med funktionsnedsättningar ett liv i frihet och delaktighet, som alla andra.

Fru talman! Min fråga till statsrådet är: Varför ska människor med funktionsnedsättningar och deras anhöriga ge Tidöregeringen förnyat förtroende när de har blivit så gravt svikna i fyra år?

Fru talman! Jag vill tacka äldreministern för den här debatten.

Jag har några slutord. Kommuner kan redovisa ett positivt resultat efter att de har dragit ned i verksamheten, så att det är en mindre grupp utbildad personal som jobbar och som behöver ta hand om fler. Det är så kommuner tyvärr behöver hantera dagens ekonomi. De behöver göra neddragningar för att kunna få ett positivt resultat.

I stället hade man kunnat höja och indexera statsbidragen så fort den här regeringen hade tillsatts. Men man valde att inte göra det. Man tyckte att antingen skulle den kommunala skatten höjas eller så skulle det göras neddragningar i välfärdens verksamhet för att – med äldreministerns egna ord – det är viktigt att effektivisera arbetet.

Vi i Vänsterpartiet ser en helt annan väg. Det är därför vi återkommande har lyft – liksom Kommunal, PRO och SPF Seniorerna – att vi behöver ta äldreomsorgen på allvar genom att införa en nationell kriskommission. Det handlar om att titta på vilka resurser som behöver tillföras, hur många fler vi behöver anställa och på vilket sätt vi kan avskaffa minutscheman, arbetstidsförkorta eller stoppa vinstjakten. Det var våra initiala krav, och vi fick med oss hela oppositionen på förslaget om en sådan nationell kriskommission. Men Tidöpartierna röstade ned det när vi lade fram det som ett förslag i utskottet.

Vi har alltså visat handlingskraft. Jag och många andra ute i landet hade önskat att regeringen och Sverigedemokraterna hade visat samma typ av handlingskraft i äldreomsorgsfrågor.

Fru talman! Jag vill bara korrigera ett faktafel. Vänsterpartiet är inte med och styr i Umeå.

Äldreministern lyfter upp vikten av den stora upprustningen av ledarskapet men vill inte tala om sitt eget ledarskap. Äldreministern är ansvarig för hela landets äldreomsorg utifrån vad regeringen själv kan göra genom lagändringar och statliga finansiella resurser.

Det är beklagligt att äldreministern i varje debatt vill hänvisa till alla andras ansvar och kommunernas och regionernas ansvar för att säkerställa att vi har kompetent personal som har råd och orkar att arbeta ett helt yrkesliv och att säkerställa att äldre får den vård och omsorg som de har rätt till. Men hon vägrar att tala om sitt eget ledarskap och hur det har brustit i fyra år.

Jag har inte träffat en enda undersköterska som är nöjd med hur hennes arbetssituation ser ut. Det är en följd av att regeringen med hjälp av Sverigedemokraterna har dragit ned på de statliga finansiella resurserna till kommunerna och regionerna så att de går med underskott.

Det har varit andra prioriteringar som har varit viktiga. Det är exempelvis skattesänkningar för de allra rikaste, som jag nämnde i mitt inledningsanförande. Man har sänkt skatten med uppemot 110 miljarder kronor på fyra år, något som framför allt har gynnat de allra rikaste, i stället för att höja och indexera statsbidragen till kommunerna.

Vad har konsekvensen blivit? Det är väldigt spännande att äldreministern också är socialförsäkringsminister, eller hur? Å ena sidan drar man ned på de statliga finansiella resurserna till kommunerna så att vi har färre i personalen som springer till fler äldre. De sliter ut sina kroppar och har helt enkelt inte råd att ge sina barn mat eller köpa kläder för att se till att de inte fryser under våra kallaste vinterdagar.

När vi å andra sidan har helt utslitna äldreomsorgsarbetare som söker sjukpenning utförsäkras de från Försäkringskassan. Regeringen pressar med ena handen arbetssituationen för undersköterskor och vårdbiträden så att de går sönder. När de sedan sjukskrivs på lång tid får de inte ens sjukpenning, eller så blir de utförsäkrade och hamnar i fattigdom.

Det låter som ett helt perfekt borgerligt moderat kretslopp. Man följer hela kretsloppet. Det är vad det blir när man har en moderatledd regering som i det här fallet leder landets äldreomsorg och socialförsäkringssystem.

Jag undrar om ministern är stolt över det arbete som man har gjort för undersköterskorna. Är man stolt över att de slits ut? De bär på en väldigt stor yrkesstolthet. Jag har inte träffat en enda undersköterska som inte älskar sitt jobb och brinner för det. Men de har inte förutsättningarna för att kunna jobba kvar ett helt yrkesliv. Är äldreministern stolt över det arbete som regeringen har gjort för undersköterskorna?

Fru talman! Statsminister Ulf Kristersson har nog aldrig behövt säga att han inte har råd att köpa kläder till sina barn. Men det har undersköterskan Sandra, som säger att hennes mamma skjuter till pengar för att hon ska kunna köpa kläder. Själv tar hon bara en kopp te när barnen äter middag när det krisar sig rent ekonomiskt.

Ebba Busch har nog aldrig behövt söka sjukpenning från Försäkringskassan för att hennes kropp varit utsliten av att ha jobbat i äldreomsorgen. Men personalen i äldreomsorgen vet exakt vad det innebär, för det är just nu den mest sjukskrivna yrkesgruppen i Sverige. En sjukskriven ensamstående kvinna och undersköterska som blivit utförsäkrad från Försäkringskassan hörde av sig till Oskarshamns-Nytt för att säga: ”Jag sitter riktigt i skiten – jag har ingen som kan hjälpa mig.”

Jimmie Åkesson har nog aldrig behövt ta tid på hur länge han ska få vara på toaletten eller duscha. Men för Curt får ett toalettbesök ta max 10 minuter och en duschning max 30 minuter, enligt minutstyrningen i Umeå.

Simona Mohamsson har nog aldrig behövt missa en lunchrast bara för att hon inte haft tillräckligt många kollegor som hade kunnat byta av henne. Äldreomsorgspersonalen däremot undviker att dricka vätskeersättning under sommarens varmaste dagar för att slippa tidsödande toalettbesök, och de kan nästan aldrig ta ut sin fulla lagenliga lunchrast.

Äldreminister Anna Tenje har nog aldrig tvingats äta en Finduslåda sju dagar i veckan. Annelie Persson i Hjo har tröttnat på mikromaten. Hon säger: Smakmässigt börjar det ta stopp – det är inte gott.

Finansminister Elisabeth Svantesson har inte någon gång betalat den straffavgift som karensavdraget är. Av regeringens 24 ministrar har ingen anmält sig sjuk under mandatperioden. Därmed har alla sluppit karensavdraget, trots att flera statsråd behövt ställa in uppdrag på grund av sjukdom. Men vårdbiträden oroar sig för att vara sjuka och därmed behöva betala en straffavgift på tusentals kronor varje år.

Fru talman! Det är inte första eller sista gången jag drar dessa paralleller. Som riksdagsledamot för Sveriges alla invånare vill jag vara med och skapa ett samhälle, inte parallellsamhällen där den ekonomiska och politiska eliten gör det bättre för sig själva och varandra medan arbetar- och underklassen – kalla det vanligt folk – får det sämre. Vi politiker ska företräda hela svenska folket, inte våra egna intressen och de allra rikaste.

Minutjakten i äldreomsorgen har alltid varit vida känd. Men den har försämrats med åren, även av att regeringen och Sverigedemokraterna under de här fyra åren har prioriterat att sänka skatten med över 100 miljarder kronor, vilket framför allt gynnat de allra rikaste. Som en konsekvens av det har Sveriges kommuner och regioner år efter år rapporterat om att de går med underskott. Det är färre i personalen, sämre löner, sämre arbetstider och ökande arbetsbelastning.

Trots att regeringen och Sverigedemokraterna höjer kraven på personalen tillförs inte tillräckliga statliga resurser. De som får ta den notan är lågavlönad vård- och omsorgspersonal – i form av utslitna kroppar – och äldre omsorgstagare som får sämre mat och får träffa fler vikarier än vad de hade velat. Samtidigt har Tidöpartierna röstat ned förslag på förslag på förslag från oss i Vänsterpartiet som faktiskt skulle rädda äldreomsorgen på riktigt.

Min fråga till äldreminister Anna Tenje är: Varför ska äldreomsorgens arbetare och äldre omsorgstagare ge Tidöregeringen förnyat förtroende när de upplever sig ha blivit svikna så gravt i fyra år?

Fru talman! Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar och jag har postat fyra tidtagarur – ett var till Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson, Ebba Busch och Simona Mohamsson – för att uppmärksamma hur regeringen med hjälp av Sverigedemokraterna har gjort minutjakten i äldreomsorgen mycket, mycket värre.

När de sänker skatten för de allra rikaste och samtidigt gör nedskärningar för kommunerna och tillåter skattepengar att försvinna till vd:ars löner och aktieägares utdelningar är det äldreomsorgens personal och våra äldre som får ta notan. Undersköterskor och vårdbiträden får springa fortare mellan fler äldre. De får inte ens en bra lön och pension som tack. De äldre känner sig tvungna att be om ursäkt för att toalettbesöket har tagit längre tid än minutstyrningen tillåter.

Regeringen och Sverigedemokraterna verkar inte ta krisen på allvar. Vi uppmanar er därför att själva testa den minutjakt som finns inom äldreomsorgen och som ni har förvärrat med marknadsliberal politik. Klarar Ulf Kristersson att gå på toaletten på fyra minuter? Klarar Jimmie Åkesson att borsta tänderna på tre minuter? Klarar Ebba Busch att duscha på tolv minuter? Klarar Simona Mohamsson att äta upp maten på åtta minuter?

Fundera sedan på hur det hade fungerat om ni hade varit äldre! Skulle det ha känts som en värdig situation att äta, duscha eller gå på toaletten medan klockan tickar? Kanske skulle ett sådant tankeexperiment inspirera till en humanare omsorgspolitik i framtiden.

Som partiledare för regeringsunderlaget och som ansvarig minister har man det yttersta ansvaret för att vi ska ha en fungerande välfärd i Sverige. När det handlar om något så basalt som att på ålderns höst få hjälp i sin vardag har den här regeringen med hjälp av Sverigedemokraterna misslyckats.

Med det sagt vill jag räcka över ett brev med tidtagarur och ett personligt brev till äldreministern, som jag hoppas att hon vill ta emot.

Fru talman! Ministern vill prata om de äldre och hur den här regeringen med hjälp av Sverigedemokraterna bryr sig om de äldre. Då ska jag lyfta fram tre fall av äldre som har vanvårdats av vinstjagande företag och bolag i vården och äldreomsorgen.

Personal och anhöriga larmade om att äldre fått sår med infektioner, rinnande var och larver på äldreboendet Silverpark i Täby, som ägs av Vardaga. Det här har inte ministern gått ut och fördömt en enda gång.

En kvinna med kognitiv svikt fick svåra brännskador på Forenede Cares boende Duvan i Linköping. Hon låg ensam i skållhett vatten och tvingades amputera benet. Vd:n tvingades avgå efter skandalen. Ministern har inte fördömt det här i medierna en enda gång.

Rose-Marie, 82 år, blev sittande i sin egen urin i tio dagar, trots dagliga besök från Attendos hemtjänst. Hennes tår svartnade, och det slutade med att hon tvingades amputera benet. Hon fick hemtjänst av Attendo.

Kom inte och säg att Vänsterpartiet inte värnar de äldre! Det är vi som vill förbjuda dessa oseriösa, kriminella vård- och omsorgsbolag och företag som vanvårdar våra äldre strukturellt runt om i Sverige för att de prioriterar att vinstmaximera så att de kan plocka ut miljardvinster. Deras prioritering är gigantiska löner för vd:ar och gigantiska utdelningar för aktieägare, inte att säkerställa att de har tillräckligt mycket personal som kan ge vård och omsorg i tid så att inga äldre får sår med infektioner, rinnande var och larver, får så svåra brännskador att de tvingas amputera kroppsdelar eller blir sittande i sin egen urin i tio dagar.

Är det så här vi ska behandla våra äldre? Det tror jag inte att regeringen och Sverigedemokraterna vill.

Varför gör ni ingenting åt vinstmaximeringen? Varför stoppar ni den inte? Stryp de ekonomiska incitamenten för de oseriösa kriminella vård- och omsorgsbolagen!

Ni kan ha valfrihet för de seriösa aktörerna, till exempel stiftelser som inte är vinstdrivande. De kan fortsätta vara kvar i äldreomsorgen och fortsätta leverera den så kallade valfriheten som den här regeringen med hjälp av Sverigedemokraterna vurmar om så himla mycket. Men det får inte ske på bekostnad av de äldre och personalens välmående.

Jag vill ta upp en annan sak, på tal om att anklaga Vänsterpartiet för att inte värna om de äldre. I de senaste mätningarna av vilka partier man har förtroende för i fråga om äldreomsorgen ligger Vänsterpartiet på topp tre på listan. Vi har sparkat bort Sverigedemokraterna från topp tre, och vi får högre förtroende i dessa frågor än vad ministerns eget parti får.

Det beror på att vi vid uppmärksammade och återkommande fall i medierna om äldre som vanvårdats eller om personal som inte har råd har fördömt detta. Vi har också presenterat förslag, till exempel om en kriskommission för äldreomsorgen. Vi behandlar äldreomsorgen utifrån vad den är och vad personal, äldre och anhöriga larmar om: Det är kris i äldreomsorgen. Den krisen har regeringen och Sverigedemokraterna inte hörsammat, utan man har prioriterat skattesänkningar för de allra rikaste.

Min fråga är: Varför stryper ni inte de ekonomiska incitamenten för dessa oseriösa kriminella vård- och omsorgsbolag?

Fru talman! Statsminister Ulf Kristersson och hans regering jagar fattiga, arbetslösa, sjuka och människor med funktionsnedsättning som får assistans som om de vore kriminella. Men vård- och omsorgsbolag, som fuskar på riktigt och till och med begår brott, får komma undan gång på gång. Samtidigt får bolagen till och med tjäna gigantiska summor pengar på det. I år fick ägarna till vård- och omsorgsbolaget Attendo dela på 260 miljoner kronor – en kvarts miljard kronor. Det är den högsta utdelningen sedan börsnoteringen 2015.

I år fick vd:n för Attendo, Martin Tivéus, 22 miljoner kronor i lön och andra förmåner.

Hur sjutton kan regeringen och Sverigedemokraterna tillåta att bolag tjänar så mycket pengar på att ge vård och omsorg som inte ens håller måttet? Samtidigt har undersköterskor inte råd att bli sjuka och unga vårdbiträden inte råd att flytta hemifrån. Samtidigt får äldre mikrad mat sju dagar i veckan.

Vård- och omsorgsbolag levererar sämre kvalitet, enligt forskning. De har färre anställda och färre utbildade. De har färre med heltidsanställning och fast anställning. De har även färre nöjda brukare och äldre. Personalen har de lägsta lönerna. En heltidsanställd inom privat äldreomsorg tjänar nästan 2 500 kronor mindre per månad än en heltidsanställd inom den kommunala äldreomsorgen.

Det är helt ofattbart att vi har aktiebolag i svensk välfärd som kan omvandla våra skattepengar till gigantiska löner till vd:ar och gigantiska utdelningar till aktieägare. Regeringen och Sverigedemokraterna ser på medan roffandet fortsätter och stoppar inte vinstjakten i vården och äldreomsorgen. Tvärtom har de låtit de här vinstjagande bolagen fortsätta etablera sig i kommunerna trots att de fuskar, vanvårdar och polisanmäls för misstänkta brott.

Över 70 hemtjänstföretag har blivit av med sina avtal med kommuner de senaste fem åren. Det beror bland annat på fusk, dålig skötsel och misstänkta brott. Och 15 kommuner säger att de har polisanmält företag, men hittills har bara en anmälan lett till att någon har dömts för brott.

Fru talman! I kommuner där Vänsterpartiet är med och styr säger man upp avtal med de här företagen och bolagen. Men de fortsätter etablera sig i andra kommuner, där högerpartier är med och styr.

När det gäller fattiga barnfamiljer, människor med funktionsnedsättningar och arbetslösa ska man jaga dem för fusk och misstanke om brott i socialförsäkringssystemet. Men vård- och omsorgsbolag får uppenbarligen straffrihet av den här regeringen.

Äldreministern har exempelvis inte en enda gång varit ute i medierna och kritiserat privat vinstdriven äldreomsorg. Hon kritiserar bara den kommunala äldreomsorgen. Hur kommer det sig att ministern har dubbla måttstockar i frågan?

Exempelvis har vård- och omsorgsbolaget Attendo polisanmälts för systematiskt fusk i form av överfakturering av hemtjänsttimmar, och minst två anställda har polisanmälts misstänkta för drogförsäljning på arbetstid.

Rose-Marie, 82 år, blev sittande i sin egen urin i tio dagar, trots dagliga besök från Attendos hemtjänst. Hennes tår svartnade, och det slutade med att hon tvingades amputera benet. Äldreministern har inte yttrat ett enda ord om detta i medierna.

Varför skyddar äldreministern och regeringen de här välfärdsbolagen?

En av Sveriges rikaste välfärdsmiljardärer, Per Josefsson, ägare till välfärdsjätten Attendo, donerade 200 000 kronor till Moderaterna under 2025. Det visar en genomgång av partiets årsredovisning, så jag ställer frågan till äldreministern: Är donationen från välfärdsmiljardären en present till Moderaterna och regeringen för att de inte har bekämpat vinstjakten i äldreomsorgen?

Herr talman! Jag vill först och främst tacka för debatten, som har varit väldigt lärorik för min del.

Jag kan ju bara lyfta upp de olika fallen, som jag gjorde i mitt första anförande. Min mamma, exempelvis, gick nyligen i pension och har opererats för artros i båda knäna. Hon blev mycket bättre efter operationerna, men när det snöar och vägarna är isiga är det ändå svårt för henne att ta sig ut för att handla.

Det här är en fråga om hur vi säkerställer ett samhälle där ingen ska känna att väder och väglag hindrar en från att handla, ta en promenad eller hämta barnen i skolan. Jag lyfter därför det här mer utifrån en mellanmänsklig aspekt.

Det är också en väldigt svår fråga hur man ska organisera infrastrukturen och finansieringen med det delade ansvaret mellan staten och kommunerna. Jag uppskattar därför att ministern verkar tycka att det är viktigt med fortsatt dialog med Trafikverket, som ansvarar för det statliga vägnätet, men också med kommunerna. Alla har ju ett ansvar att säkerställa att det är möjligt att röra sig ute i samhället, oavsett vad man har för funktionsförmåga.

Det finns absolut ett viktigt arbete framöver för att säkerställa att kommunerna tar sitt ansvar, men det handlar också om vilka förutsättningar de har för att ta ett sådant ansvar. Jag ser därför att vi kommer att få anledning att följa upp det här.

Herr talman! Jag tackar ministern för ännu ett intressant svar. Jag kan hålla med honom när det gäller många olika aspekter.

Det är intressant för mig att lära mig mer om infrastrukturfrågor. Jag sysslar vanligtvis med välfärdsfrågor på daglig basis, men i och med att jag är funktionsrättspolitisk talesperson och äldrepolitisk talesperson möter jag en grupp som isoleras i ofrihet i olika delar av vardagen. Jag har tidigare haft debatter med ministern om exempelvis färdtjänsten.

Just den här debatten tycker jag är väldigt intressant. När vi talar om upphandlingar handlar mycket om det kommunala ansvaret, som ministern säger. Jag vet att det finns kommuner, både sådana med högerstyre och sådana med vänsterstyre, som tycker att man behöver ta tillbaka snöröjningen i kommunal regi eller på något sätt upprätta regler för de olika upphandlingarna. När brister har upptäckts eller när det har överlappat väldigt dåligt har man kommunalt satt upp regler.

Just i år var vintern exceptionell; det snöade mer än på väldigt länge. Vi märker ju att människor med funktionsnedsättningar och äldre personer drabbas väldigt hårt av detta. Jag vill lära mig om de här frågorna. Jag kan instämma i att det behövs ett tydligare ledarskap. Detta gäller oavsett vilka det är som styr i de olika kommunerna, för det snöar ju i alla kommuner och regioner, oavsett om det är rödgröna eller blåa partier som styr.

Jag tycker att det är intressant att diskutera vad staten kan göra för att förhållningssättet i de här frågorna ska bli mer jämlikt över kommunernas gränser. Vilka dialoger kan ministern inleda med kommunala företrädare? När det gäller äldreomsorgen hänvisar den här regeringen ofta till det kommunala ansvaret. Det är självklart en viktig del, men man kan ändå inleda dialoger med kommuner om hur vi kan skapa jämlika förutsättningar. Drabbas vissa kommuner hårdare av pris- och kostnadsutvecklingen? Behöver mer resurser tillföras? Krävs det lagändringar? Behöver myndigheter få andra ansvarsområden eller utökade ansvarsområden?

Detta är ett försök från min sida att lära mig om de här frågorna. Jag vill fråga infrastrukturministern vilka dialoger man från regeringens håll kan inleda med kommunala företrädare för att säkerställa att snöröjningen och halkbekämpningen blir mer jämlik över landet.

Fru talman! Statsminister Ulf Kristersson och hans ministrar behöver aldrig oroa sig för att bli inlåsta i sina hem. Men människor med funktionsnedsättningar blir inlåsta och fängslade i sina hem varje gång vintern är här.

För varje vinter upprepas samma visa. Snön faller, och helt plötsligt förvandlas Sverige till en sluten anstalt för tiotusentals invånare.

Sonja, 88 år, blev fånge i sitt eget hem i över tio dagar. Hon tvingades avboka viktiga läkarbesök och hade nästan slut på mat. Med risk för att halka och skada sig riktigt ordentligt så gick hon ut ändå. Hon behövde ju handla mat.

För rullstolsburne och ALS-sjuke Torsten blir vintervädret ett allvarligt hinder. Han säger: Vissa dagar får jag helt enkelt låta bli att gå ut; jag kommer inte ut alls. Det är tråkigt och påfrestande. Jag vill ju ut. Jag har barn att hämta på skolan och mat att handla.

Dan Andersson, ordförande för Synskadades Riksförbund i Värmlands län, beskriver hur vintern drastiskt förändrar situationen för människor med synnedsättning. Då undviker han att gå ut, för det finns en risk att gå vilse eller skada sig. Måste han lämna hemmet ringer han först sina vänner för att höra hur vägarna är skötta.

Att hjälpa sina medmänniskor är nummer ett. Det ska man verkligen göra, säger Andreas Liljas, 17 år. Han var ute 40 timmar en vecka för att skotta snö. Det är väldigt fint.

Men i slutändan är det politikens ansvar att säkerställa att tillgänglighet inte är valfri och inte kan vara beroende av väderlek, för den påverkar människors materiella och sociala livsvillkor.

Staten och kommuner prioriterar bilvägar. Men varje vinter är trottoarerna isiga, övergångsställen oplogade och ramper, hållplatser och parkering för rörelsehindrade blockerade av snö. Då osynliggörs vissa invånare.

Resultatet blir att människor med funktionsnedsättning stängs ute från arbete, vård och vardagsliv. De får leva ett liv i ofrihet, isolering och fattigdom. Vi kan inte acceptera det eller skador och risk för liv.

Fru talman! Regeringen behöver förstärka nollvisionen genom ett utökat fokus på oskyddade trafikanter. Vi kan inte bara sitta och titta på hur oskyddade trafikanter är överrepresenterade i olycksstatistiken år efter år.

Fru talman! Det hade ändå varit kul om statsminister Ulf Kristersson personligen kunde gå ut och skotta alla vägar med sin lilla traktor, som han gjorde i Stockholm. Men det kan han inte.

Kommunerna sitter med en ansträngd budget där statsbidragen urholkats över tid och där de kraftigt ökande kostnaderna för energi och drivmedel påverkar kostnaderna för uppvärmning, gatubelysning, transporter och snöröjning.

De faktorerna är en stor del av förklaringen till att snöröjning och halkbekämpning i dessa miljöer inte har fungerat, tillsammans med den fragmentering som upphandling av snöröjning har lett till.

I exempelvis större städer finns det ett stort antal avtal där det blir problem med övergången eller gränsen mellan olika områden. Det gör det svårt att bedriva en effektiv snöröjning på totalen. Det gör det också väldigt svårt att få en överblick.

Jag tackar ministern för det inledande svaret. Jag undrar också: Vad anser ministern om att de generella statsbidragen behöver följa prisutvecklingen, kostnadsutvecklingen och befolkningsutvecklingen generellt, så att kommunerna har råd att snöröja och halkbekämpa i tid? Vad anser ministern om den fragmentering som upphandlad snöröjning har lett till?

Herr talman! Tack, ministern, för den här debatten!

Jag vill kontra när det gäller ministerns påstående om att man har stöttat kommuner och regioner med budgetar. Jag skulle nog inte kalla nedskärningsbudgetar för att stötta. Man har sänkt skatten med 120 miljarder kronor under den här mandatperioden, vilket i princip bara har gynnat de allra rikaste, och därmed levererat nedskärningsbudgetar som har lett till att minst 130 kommuner runt om i landet blöder.

Det är äldreomsorgen som har fått ta mest stryk. Det är våra undersköterskor och vårdbiträden som helt enkelt får springa fortare mellan omsorgstagare för en sämre lön och en lägre pension att leva på senare. Liberalerna vill i stället se fler miljardärer.

Vänsterpartiet vill att alla välfärdens arbetare ska få en arbetstidsförkortning så att de har ork och möjlighet att arbeta ett helt yrkesliv, och vi vill att de ska ha löner att kunna leva på. Det är inte bara ministrar, politiker och vd:ar som ska få den möjligheten utan också välfärdens arbetare.

Detta är faktiskt vad hela debatten i grund och botten har handlat om: finansiering. Vill regeringen ta ett statligt ansvar för att säkerställa att våra välfärdsarbetare, framför allt kvinnor, får löner att leva på? Vi har fått svar i dag. Det är inte prioriterat av den här regeringen. De, speciellt Liberalerna, har ett vallöfte: De vill se fler miljardärer och färre arbetare som har råd att leva.

(Applåder)

Herr talman! Regeringen verkar över huvud taget inte respektera den svenska modellen när vi pratar om välfärdsverksamheter. Vårt förslag om ett kvinnolönelyft berör välfärdens arbetare. Det är kvinnor som tjänar 6 000 kronor mindre i månaden än en arbetarman i industrin. Så ser siffrorna ut i dag.

Regeringen med hjälp av Sverigedemokraterna slår ned just den svenska modellen när man skickar nedskärningsbudgetar till kommuner och regioner så att de som arbetsgivare inte kan satsa extra mycket på att höja undersköterskors eller barnskötares löner. Och det är ju de verksamheterna vi pratar om. Välfärden är skattefinansierade verksamheter som politiken har ansvar för.

Det är inte möjligt för arbetsmarknadsminister Johan Britz och den här högerregeringen att friskriva sig från allt ansvar som en regering faktiskt har. Kommuner och regioner som arbetsgivare är till stor del beroende av finansiering från staten. Det är det hela vårt förslag om ett kvinnolönelyft grundar sig i.

Vi föreslår att staten genom en riktad satsning om totalt 30 miljarder kronor över tio år minskar lönegapet mellan kvinnodominerade välfärdsyrken och mansdominerade yrken. Det handlar inte om att vi lägger oss i den svenska modellen. Det handlar om att vi med statlig finansiering vill stötta den svenska modellen och sluta det diskriminerande, arbetsföraktande lönegapet mellan välfärdskvinnor som sliter ut sina kroppar dag in och dag ut för att ge vård och omsorg i äldreomsorgen eller för att se till att bussen går i tid. Det är den satsningen vi vill att regeringen och Sverigedemokraterna ska genomföra.

Om regeringen och Sverigedemokraterna inte vill satsa statliga medel hos kommunerna och regionerna kan de ju säga det i stället för att attackera Vänsterpartiet för att vilja slå ned den svenska modellen. Det tycker jag är ett fördummande av debatten, herr talman, för ingenstans har vare sig jag, Ciczie Weidby eller Vänsterpartiet konstaterat att vi vill slå ned den svenska modellen. Vi vill bara stärka den.

Kommuner och regioner behöver ges förutsättningar att satsa extra mycket på att höja lönerna, till och med över riktmärket, för de välfärdsyrken som är extra eftersatta. Frågan kvarstår fortfarande: Vad vill ministern, regeringen och Sverigedemokraterna göra? Vill man göra en sådan statlig satsning eller inte? Det är ju bara att tala om det nu för våra väljare som följer den här debatten.

Detta kommer vi att fortsätta trycka på under hela valrörelsen, för det är en valfråga för oss i Vänsterpartiet. Vi garanterar att när Vänsterpartiet är med och styr, så som vi styr i Göteborg, Norrköping och Laxå, höjs undersköterskors och personliga assistenters löner. Vi ska se till att göra det jämlikt över hela landet.

Ministern kanske vill göra ett litet avslöjande om att man tänker göra någon liknande satsning från staten med finansiella medel? Då är det bara att säga det, klart och tydligt. Ja eller nej?

Herr talman! Statsminister Ulf Kristersson och hans regering har löner som de allra flesta människor bara kan drömma om. Men de vill inte se till att alla arbetare också har bra löner att leva på. De har prioriterat att göra de rikaste rikare.

Ulf Kristersson och hans ministrar har höjt sina egna löner. Jimmie Åkesson och riksdagsledamöter har höjt sina egna löner, men Vänsterpartiet har konsekvent röstat nej till dessa lönehöjningar för ministrar och riksdagsledamöter.

Vd:ar för vård- och omsorgsbolag kan göra om våra skattepengar till gigantiska löner. De kan till och med tjäna mer än vad statsministern gör. Vd:n för vård- och omsorgsbolaget Attendo, Martin Tivéus, tjänar 876 500 kronor. Vd:n för Ambea, Mark Jensen, tjänar 550 000 kronor. Capios vd, Britta Wallgren, tjänade under 2022 cirka 18 miljoner kronor. När Petra Karlsson Ekström, vd:n för ÖBO, det kommunala bostadsbolaget i min hemkommun Örebro, tillträdde fick hon en lön på 192 000 kronor, och på den tiden blev hon till och med bättre betald än Sveriges statsminister. Vd:n för det statliga bolaget Vattenfall, Anna Borg, har en månadslön på cirka 1,6 miljoner kronor. Tågbolaget SJ:s vd, Monica Lingegård, tjänar 551 000 kronor i månaden.

Herr talman! Detta är orimligt höga löner, speciellt för vd:ar för välfärdsbolag, kommunala och statliga bolag, som sticker i ögonen på alla vanliga arbetare. Och framför allt: När vanliga arbetare bevittnar att deras löneutveckling inte följer hyreshöjningarna och prisutvecklingen på mat, kläder och medicin upplevs det som en väldigt stor orättvisa.

Undersköterskor, vårdbiträden, personliga assistenter, bussförare, barnskötare, elevassistenter, förskollärare – de som arbetar inom vård, skola, omsorg, LSS och kollektivtrafik – har bland de lägsta lönerna i landet. Arbetare i den svenska välfärden har de lägsta lönerna i hela EU. En ensamstående undersköterska är beroende av att anhöriga köper kläder till barnen. Personliga assistenter tvingas lämna yrket för att de inte längre har råd. Förskollärare kan ha arbetat i svensk skola i 30 år men ändå inte ha fått en värdig löneutveckling.

Vi kommer inte att kunna locka unga eller personer som ställer om senare i livet till att vilja arbeta i välfärden när de vet att de kommer att vara i botten på löneligan och fattigpensionärer senare i livet. Människor som arbetar i välfärden och älskar sina jobb tvingas lämna dem för att de ruineras ekonomiskt. Dessutom riskerar de utmattning och sjukskrivningar längs vägen, eftersom arbetsbördan inom välfärden är enorm.

Samtidigt står vi inför en personal- och kompetensförsörjningskris i exempelvis äldreomsorgen. Men runt om i landet där Vänsterpartiet är med och styr har man satsat extra mycket på att höja lönerna för arbetare i välfärden. I Göteborg fryste politikerna sina löner för att i stället satsa extra på att höja undersköterskors löner. I Norrköping gynnas över 2 600 välfärdsarbetare av en extra lönehöjning. I Laxå gör man också en särskild lönesatsning på personliga assistenter och sjuksköterskor.

Sammanfattningsvis, herr talman, krävs det att Vänsterpartiet är med och styr för att lönerna i välfärden ska höjas mer än riktmärket. Det är vad vi vet. Men vad har regeringen och Sverigedemokraterna gjort konkret för att arbetsmarknadens parter inom välfärdsverksamheter i kommuner och regioner ska få förutsättningar att satsa extra mycket på arbetares löner – framför allt kvinnliga arbetares löner, som är mer eftersatta?

Herr talman! Jag kommer verkligen att titta på den presskonferensen. Jag hoppas att regeringen då presenterar ett förslag om hur man ska återställa LSS-lagens intention och säkerställa att alla får assistans, ledsagning och kontaktperson. Detta skärs det just nu ned på runt om i landet, eftersom regeringen har prioriterat skattesänkningar för de allra rikaste så att kommuner ruineras ekonomiskt och inte kan bevilja insatser. Det ser ojämlikt ut över hela landet, och vi har rättsfall som styr över LSS-praxis. Jag hoppas att regeringen kan presentera något som skulle innebära att LSS-lagens intention återställs på riktigt.

Den andra frågan gäller att det ännu en gång ska behöva dröja med allt som rör rätten för människor med funktionsnedsättningar till ett liv i frihet och med samma delaktighet som alla andra. Vi har väntat i många år på en proposition om förstatligande av assistansen. Vi har väntat i många år på en utredning om behovsbedömningar för att se dem som en helhet utifrån grundläggande behov. Vi har väntat i många år på att färdtjänstutredningen och tolktjänstutredningen ska plockas upp och dammas av på Regeringskansliet.

Detta handlar om att människor med funktionsnedsättningar och deras anhöriga upplever att det tar alldeles för lång tid på de här områdena. Nu har man sagt i vårbudgeten att Försäkringskassan ska få detta uppdrag. Nästan två månader har gått, och ännu har de inte fått det.

Klockan tickar, ministern. Snart är det val. Jag råder ministern att skynda på lite i dessa frågor om förtroendet ska kunna återställas på riktigt.

Herr talman! Jag ska bemöta några saker. Ministern nämnde det uppdrag som regeringen har presenterat i vårbudgeten om att låta Försäkringskassan lämna förslag om timschablonen. Jag har kollat upp detta för att se om Försäkringskassan har fått uppdraget. Det har snart gått två månader sedan vårbudgeten presenterades, och enligt uppgifter från Heja Olika och Försäkringskassan har det fortfarande inte lämnats någon information om vare sig hur eller när Försäkringskassan ska föreslå timschablonen.

Försäkringskassan har fram till i dag ännu inte fått regeringsuppdraget om uppräkning av assistansersättningen. Jag undrar varför det har gått så här lång tid utan att Försäkringskassan har fått något officiellt uppdrag från regeringen om att titta på, som ministern var inne på, hur arbetet ska utformas framöver, storleken på timschablonen samt hur och när den ska presenteras.

Oron växer nu för att uppräkningen av timschablonen blir både alltför sen och alltför liten i och med att Försäkringskassan ännu inte har fått det här regeringsuppdraget. Det är egentligen min fråga till ministern: Varför har regeringen inte gett detta uppdrag till Försäkringskassan än?

Herr talman! Tack, ministern, för svaret! Jag hoppas att vi kan ha en konstruktiv debatt om assistansersättningen.

Jag lämnade in interpellationen och hoppades på att debatten skulle kunna genomföras innan vårbudgeten lades fram, men jag förstår att ministern har fullt upp.

Läget inom personlig assistans är katastrofalt. Assistansersättningen är för låg. Det löfte som regeringen och Sverigedemokraterna har gett om en indexering av assistansersättningen har lagts på is; det framkom i vårbudgeten.

Regeringen valde dessutom att strunta i tillkännagivandet från en majoritet i riksdagen om en indexering av assistansersättningen. Det är en demokratisk fråga.

Det är också en fråga om verkligheten och hur den verkligheten kommer att se ut för de assistansberättigade, för personalen inom assistansen och för assistansanordnarna. Vem ska ta passen i sommar eller i andra obemannade scheman? Jag antar att det inte är regeringens ministrar som kommer att göra det, utan regeringen och Sverigedemokraterna kommer att tvinga anhöriga att täcka upp mer än vad de redan gör.

Det blir svårt att behålla duktiga assistenter, för de är lågavlönade i dag. Assistansberättigade kommer inte att få den assistans de behöver och är beroende av. Det görs neddragningar i introduktion och utbildning för personliga assistenter, vilket i synnerhet drabbar den assistansberättigade.

Som ministern nämnde har regeringen i vårbudgeten skrivit att den avser att låta Försäkringskassan lämna förslag om timschablonen. De som följer debatten och som själva har drabbats av assistansersättningens utformande genom åren vet att Sverige har haft detta system redan tidigare. Det system som Försäkringskassan då använde för att beräkna storleken på assistansersättningens timschablon stämde inte överens med hur det såg ut i verkligheten. Assistansen blev underfinansierad, för det fanns inga säkra uppgifter om assistenternas verkliga lönenivå, oavsett om man arbetade kommunalt eller privat.

Jag kommer nu att rabbla upp ett väldigt komplicerat sätt att arbeta på: När Försäkringskassan beräknade storleken på timschablonen utgick man från konsumentprisindex för det som inte var lönekostnader, exempelvis utbildning och arbetsmiljö. När det gällde lönekostnader var utgångspunkten uppgifter från tidigare SKL och SCB om löner för personliga assistenter. Utifrån deras löneuppgifter viktade Försäkringskassan det hela efter andelen kommun- och privatanställda i dagsläget och räknade sedan – på detta komplicerade sätt – upp de beräknade timlöneökningarna enligt Konjunkturinstitutets prognoser. Sammanfattningsvis var detta alltså ett väldigt komplicerat och inte så träffsäkert system.

Det var också så att Försäkringskassan ofta ändå föreslog relativt stora höjningar av timschablonen. Men efter att den dåtida regeringen hela tiden fastställde schablonen till en annan nivå än den som Försäkringskassan föreslog dämpades kraven efter dessa signaler från regeringen.

Min fråga inledningsvis till ministern är därför: Varför väljer Tidöregeringen att gå tillbaka det här systemet, som uppenbarligen inte funkade?

Fru talman! Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och Ebba Busch har sänkt skatten för sig själva och för de 51 miljardärer och 575 000 miljonärer som vi har i Sverige. De rikaste kommer ju inte att vara beroende av att anhöriga vårdar dem och ger dem stöd eller att vara beroende av skattefinansierad äldreomsorg, för de har alltid kunnat köpa den vård och omsorg de behöver.

På samma gång har regeringen och Sverigedemokraterna genomfört nedskärningar i svensk äldreomsorg, som minst 130 kommuner blöder pengar till. Resultatet av det är mindre personal, som stressar mer för att hinna med. De har jämt samvetskval men belönas inte direkt med en bra lön. Äldre väntar olagligt länge för att få äldreomsorg. De får sämre kost och känner att de behöver be om ursäkt om toalettbesöket tar längre tid än vad minutstyrningen tillåter.

Samtidigt tillåter regeringen och Sverigedemokraterna att våra skattepengar försvinner som löner till vård- och omsorgsbolagens vd:ar och utdelningar till aktieägare, trots att det larmas om mycket allvarliga problem med vinstjakt inom äldreomsorgen. Det rör sig om fusk, kriminalitet, vanvård och sämre arbetsvillkor.

I det läget ska anhöriga utföra obetald vård och omsorg när välfärdens äldreomsorg är nedskuren, bortprioriterad och marknadiserad. Oftast är det kvinnor som får dra det tyngsta lasset. Det är en fru, en dotter eller en syster. Det här är en kvinnofälla.

Vänsterpartiet kräver att en haverikommission tillsätts för att granska hela äldreomsorgen, alltifrån finansieringen och arbetsvillkoren till vinstjakten. Det ska inte gå att blunda längre för en kris i välfärden som Tidöregeringen har fördjupat.

Nu ger dock regeringen och Sverigedemokraterna sken av att prioritera äldreomsorgen i och med dagens proposition som vi i riksdagen ska debattera och rösta om. Regeringen presenterar förslag för att stärka stödet till äldre och anhöriga.

Vänsterpartiet har grundsynen att vården och omsorgen liksom anhörigstödet behöver utvecklas. Men vi i Vänsterpartiet är helt övertygade om att det bästa stödet som anhöriga kan få är en välfärd som har god kvalitet och finns i hela landet. Det finns nog inget som gläder och underlättar för de anhöriga mer än när äldre får vård och omsorg i tid och utifrån behov, av välfärdspersonal som mår bra på jobbet och har råd att jobba kvar.

Ett av regeringens förslag är att det ska erbjudas en fast omsorgskontakt för den som bor i särskilt boende för äldre personer. Detta stöder vi i Vänsterpartiet, för vi tror att den fasta omsorgskontakten kan tillgodose den enskildes behov av trygghet, kontinuitet, individanpassad vård och omsorg och samordning. Den fasta omsorgskontakten kan också ha en viktig roll för anhöriga och bidra till deras trygghet.

Regeringen föreslår att endast undersköterskor ska kunna utses till fast omsorgskontakt i särskilt boende för äldre. Vänsterpartiet instämmer i detta. Men verkligheten i landets olika kommuner är att undersköterskebristen är akut och långvarig. Det finns i dag, om ingenting görs, en uppenbar risk att undersköterskor tvingas ta ansvar för orimligt många omsorgstagare, vilket direkt motverkar propositionens mål om kontinuitet och trygghet. Den fasta omsorgskontakten i hemtjänsten har redan visat att det är svårt att säkerställa en jämlik tillgång till omsorgskontakt över hela landet eftersom det saknas utbildad personal. Det ställs mer och mer krav på dem som redan är verksamma, vilket gör att de till slut går sönder av arbetsbelastningen och i värsta fall lämnar äldreomsorgen.

Om regeringens förslag ska bli lyckosamt måste fler vilja utbilda sig till undersköterskor samtidigt som dagens undersköterskor måste vilja stanna kvar i yrket. För att detta ska vara möjligt behöver regeringen och Sverigedemokraterna agera för att öka attraktiviteten i att utbilda sig till och jobba som undersköterska.

I stället har regeringen och Sverigedemokraterna under den här mandatperioden bara ökat kraven på undersköterskorna och annan personal i äldreomsorgen. Arbetare går sönder av arbetsbelastningen eftersom de saknar kollegor. Arbetare ruineras ekonomiskt eftersom lönerna i svensk äldreomsorg är sämst i hela EU, enligt nya siffror. De styrs av minutjakt och jobbar längre tid än vad som är fallet i många andra EU-länder. Om de blir sjuka tvingas de betala en straffavgift på tusentals kronor. Om de blir långvarigt sjukskrivna blir de utförsäkrade. Mitt i en personal- och kompetensförsörjningskris utvisas också undersköterskor och vårdbiträden på löpande band.

Varför har inte regeringen och Sverigedemokraterna presenterat förslag om mer resurser till kommunerna så att de är välfinansierade, så att äldreomsorgen får mer personal, har råd att vidareutbilda personal och kan satsa på att höja lönerna för arbetare och på arbetstidsförkortning? Och varför har man inte avskaffat karensavdraget, infört nationella bemanningsriktlinjer som heltid och tillsvidareanställning och stoppat minutstyrning och delade turer?

Sedan en annan fråga: Varför tillåter regeringen och Sverigedemokraterna att våra skattepengar försvinner till vd:ars löner och aktieägares utdelningar i stället för att låta dem stanna i äldreomsorgen så att vård och omsorg med hög kvalitet kan ges över hela landet, av personal som mår bra på jobbet och har råd att jobba kvar? Det är dessa insatser som avlastar de anhöriga.

Vi kan ta bara ett exempel. Mark Jensen, vd för ett av Sveriges största vård- och omsorgsbolag Ambea, tjänar 550 000 kronor varje månad. Vi snackar om över en halv miljon kronor. Det är lika mycket som 22 vårdbiträdens löner tillsammans. Samtidigt vet vi att det är sämre löner, sämre pensioner och mindre personal inom just vinstjagande vård- och omsorgsbolag.

Detta är resultatet av att våra skattepengar inte stannar i äldreomsorgen utan tillåts försvinna. I stället för att gå till personalens löner och de äldres rätt till plats på särskilda boenden blir de till vinster för vd:ar och utdelningar till aktieägare. Dessutom kommer dessa företag och bolag undan med fusk och vanvård och tillåts fortsätta att etablera sig. Därför måste vinstjakten i svensk välfärd avslutas.

Jag förstår därför inte hur regeringen och Sverigedemokraterna ska kunna trolla fram 50 000 nya anställda inom äldreomsorgen till 2030 utan de här satsningarna. Ekvationen är enkel: Om inte politiken lyckas göra så att personal inte blir sjuk och fattig av att arbeta i svensk äldreomsorg kommer anhöriga, varav majoriteten är kvinnor, tvingas ge obetald vård och omsorg. De tar ledigt från jobbet för att gå på läkarbesök med mamma. De hjälper pappa med duschningen om han inte har velat duscha när den minutstyrda hemtjänsten har bestämt att han ska duscha eller lagar mat åt systern för att hon inte vill ha mikromat varje dag.

Därför, fru talman, yrkar vi i Vänsterpartiet bifall till vår reservation 1. Vi måste lösa personal- och kompetensförsörjningskrisen för att säkra kvaliteten i nutidens och framtidens äldreomsorg.

Avslutningsvis vill jag också säga att det är positivt att avlösarservice enligt LSS föreslås bli mer flexibel och även ska kunna utföras utanför hemmet. Samtidigt är det anmärkningsvärt att regeringen väljer att bara plocka ut en minimal del av LSS-utredningen från 2018 utan att också förhålla sig till hur rätten till assistans, ledsagning och avlösning hänger samman systematiskt. När enskilda delar förändras utan helhetsgrepp riskerar personer med funktionsnedsättning att drabbas av otydlighet, ojämlikhet och rättsosäkerhet. En reform av LSS måste bygga på systemförståelse och kan inte göras på lösryckta grunder.

Vi anser att regeringen bör återkomma med ett samlat förslag, där avlösarservice, ledsagning och personlig assistans behandlas i sitt systematiska sammanhang enligt LSS-lagstiftningens intentioner. En sådan reform bör även syfta till att stärka förutsättningarna för anhöriga genom att säkerställa att insatserna blir tillgängliga, rättssäkra och tillräckliga för att förebygga att anhöriga tvingas kompensera med eget stöd och därmed riskera försämrad livskvalitet och ohälsa.

Jag vill tillägga att LSS har en övre åldersgräns, i dag 66 år, över vilken det inte längre går att söka personlig assistans. Den åldersgränsen är diskriminerande och bör tas bort. Åldersgränsen gör att många som skulle ha nytta av insatsen får söka annat stöd eller blir utan stöd. Eftersom jag inte fick tillåtelse att yrka bifall till en sådan reservation, eftersom detta inte ansågs hänga ihop med propositionen, vill jag ändå lyfta det för protokollet.

Fru talman! Ulf Kristersson, Jimmie Åkesson och Ebba Busch har sänkt skatten för sig själva och för de 51 miljardärer och 575 000 miljonärer som vi har i Sverige. De rikaste kommer ju inte att vara beroende av att anhöriga vårdar dem och ger dem stöd eller att vara beroende av skattefinansierad äldreomsorg, för de har alltid kunnat köpa den vård och omsorg de behöver.

På samma gång har regeringen och Sverigedemokraterna genomfört nedskärningar i svensk äldreomsorg, som minst 130 kommuner blöder pengar till. Resultatet av det är mindre personal, som stressar mer för att hinna med. De har jämt samvetskval men belönas inte direkt med en bra lön. Äldre väntar olagligt länge för att få äldreomsorg. De får sämre kost och känner att de behöver be om ursäkt om toalettbesöket tar längre tid än vad minutstyrningen tillåter.

Samtidigt tillåter regeringen och Sverigedemokraterna att våra skattepengar försvinner som löner till vård- och omsorgsbolagens vd:ar och utdelningar till aktieägare, trots att det larmas om mycket allvarliga problem med vinstjakt inom äldreomsorgen. Det rör sig om fusk, kriminalitet, vanvård och sämre arbetsvillkor.

I det läget ska anhöriga utföra obetald vård och omsorg när välfärdens äldreomsorg är nedskuren, bortprioriterad och marknadiserad. Oftast är det kvinnor som får dra det tyngsta lasset. Det är en fru, en dotter eller en syster. Det här är en kvinnofälla.

Vänsterpartiet kräver att en haverikommission tillsätts för att granska hela äldreomsorgen, alltifrån finansieringen och arbetsvillkoren till vinstjakten. Det ska inte gå att blunda längre för en kris i välfärden som Tidöregeringen har fördjupat.

Nu ger dock regeringen och Sverigedemokraterna sken av att prioritera äldreomsorgen i och med dagens proposition som vi i riksdagen ska debattera och rösta om. Regeringen presenterar förslag för att stärka stödet till äldre och anhöriga.

Vänsterpartiet har grundsynen att vården och omsorgen liksom anhörigstödet behöver utvecklas. Men vi i Vänsterpartiet är helt övertygade om att det bästa stödet som anhöriga kan få är en välfärd som har god kvalitet och finns i hela landet. Det finns nog inget som gläder och underlättar för de anhöriga mer än när äldre får vård och omsorg i tid och utifrån behov, av välfärdspersonal som mår bra på jobbet och har råd att jobba kvar.

Ett av regeringens förslag är att det ska erbjudas en fast omsorgskontakt för den som bor i särskilt boende för äldre personer. Detta stöder vi i Vänsterpartiet, för vi tror att den fasta omsorgskontakten kan tillgodose den enskildes behov av trygghet, kontinuitet, individanpassad vård och omsorg och samordning. Den fasta omsorgskontakten kan också ha en viktig roll för anhöriga och bidra till deras trygghet.

Regeringen föreslår att endast undersköterskor ska kunna utses till fast omsorgskontakt i särskilt boende för äldre. Vänsterpartiet instämmer i detta. Men verkligheten i landets olika kommuner är att undersköterskebristen är akut och långvarig. Det finns i dag, om ingenting görs, en uppenbar risk att undersköterskor tvingas ta ansvar för orimligt många omsorgstagare, vilket direkt motverkar propositionens mål om kontinuitet och trygghet. Den fasta omsorgskontakten i hemtjänsten har redan visat att det är svårt att säkerställa en jämlik tillgång till omsorgskontakt över hela landet eftersom det saknas utbildad personal. Det ställs mer och mer krav på dem som redan är verksamma, vilket gör att de till slut går sönder av arbetsbelastningen och i värsta fall lämnar äldreomsorgen.

Om regeringens förslag ska bli lyckosamt måste fler vilja utbilda sig till undersköterskor samtidigt som dagens undersköterskor måste vilja stanna kvar i yrket. För att detta ska vara möjligt behöver regeringen och Sverigedemokraterna agera för att öka attraktiviteten i att utbilda sig till och jobba som undersköterska.

I stället har regeringen och Sverigedemokraterna under den här mandatperioden bara ökat kraven på undersköterskorna och annan personal i äldreomsorgen. Arbetare går sönder av arbetsbelastningen eftersom de saknar kollegor. Arbetare ruineras ekonomiskt eftersom lönerna i svensk äldreomsorg är sämst i hela EU, enligt nya siffror. De styrs av minutjakt och jobbar längre tid än vad som är fallet i många andra EU-länder. Om de blir sjuka tvingas de betala en straffavgift på tusentals kronor. Om de blir långvarigt sjukskrivna blir de utförsäkrade. Mitt i en personal- och kompetensförsörjningskris utvisas också undersköterskor och vårdbiträden på löpande band.

Varför har inte regeringen och Sverigedemokraterna presenterat förslag om mer resurser till kommunerna så att de är välfinansierade, så att äldreomsorgen får mer personal, har råd att vidareutbilda personal och kan satsa på att höja lönerna för arbetare och på arbetstidsförkortning? Och varför har man inte avskaffat karensavdraget, infört nationella bemanningsriktlinjer som heltid och tillsvidareanställning och stoppat minutstyrning och delade turer?

Sedan en annan fråga: Varför tillåter regeringen och Sverigedemokraterna att våra skattepengar försvinner till vd:ars löner och aktieägares utdelningar i stället för att låta dem stanna i äldreomsorgen så att vård och omsorg med hög kvalitet kan ges över hela landet, av personal som mår bra på jobbet och har råd att jobba kvar? Det är dessa insatser som avlastar de anhöriga.

Vi kan ta bara ett exempel. Mark Jensen, vd för ett av Sveriges största vård- och omsorgsbolag Ambea, tjänar 550 000 kronor varje månad. Vi snackar om över en halv miljon kronor. Det är lika mycket som 22 vårdbiträdens löner tillsammans. Samtidigt vet vi att det är sämre löner, sämre pensioner och mindre personal inom just vinstjagande vård- och omsorgsbolag.

Detta är resultatet av att våra skattepengar inte stannar i äldreomsorgen utan tillåts försvinna. I stället för att gå till personalens löner och de äldres rätt till plats på särskilda boenden blir de till vinster för vd:ar och utdelningar till aktieägare. Dessutom kommer dessa företag och bolag undan med fusk och vanvård och tillåts fortsätta att etablera sig. Därför måste vinstjakten i svensk välfärd avslutas.

Jag förstår därför inte hur regeringen och Sverigedemokraterna ska kunna trolla fram 50 000 nya anställda inom äldreomsorgen till 2030 utan de här satsningarna. Ekvationen är enkel: Om inte politiken lyckas göra så att personal inte blir sjuk och fattig av att arbeta i svensk äldreomsorg kommer anhöriga, varav majoriteten är kvinnor, tvingas ge obetald vård och omsorg. De tar ledigt från jobbet för att gå på läkarbesök med mamma. De hjälper pappa med duschningen om han inte har velat duscha när den minutstyrda hemtjänsten har bestämt att han ska duscha eller lagar mat åt systern för att hon inte vill ha mikromat varje dag.

Därför, fru talman, yrkar vi i Vänsterpartiet bifall till vår reservation 1. Vi måste lösa personal- och kompetensförsörjningskrisen för att säkra kvaliteten i nutidens och framtidens äldreomsorg.

Avslutningsvis vill jag också säga att det är positivt att avlösarservice enligt LSS föreslås bli mer flexibel och även ska kunna utföras utanför hemmet. Samtidigt är det anmärkningsvärt att regeringen väljer att bara plocka ut en minimal del av LSS-utredningen från 2018 utan att också förhålla sig till hur rätten till assistans, ledsagning och avlösning hänger samman systematiskt. När enskilda delar förändras utan helhetsgrepp riskerar personer med funktionsnedsättning att drabbas av otydlighet, ojämlikhet och rättsosäkerhet. En reform av LSS måste bygga på systemförståelse och kan inte göras på lösryckta grunder.

Vi anser att regeringen bör återkomma med ett samlat förslag, där avlösarservice, ledsagning och personlig assistans behandlas i sitt systematiska sammanhang enligt LSS-lagstiftningens intentioner. En sådan reform bör även syfta till att stärka förutsättningarna för anhöriga genom att säkerställa att insatserna blir tillgängliga, rättssäkra och tillräckliga för att förebygga att anhöriga tvingas kompensera med eget stöd och därmed riskera försämrad livskvalitet och ohälsa.

Jag vill tillägga att LSS har en övre åldersgräns, i dag 66 år, över vilken det inte längre går att söka personlig assistans. Den åldersgränsen är diskriminerande och bör tas bort. Åldersgränsen gör att många som skulle ha nytta av insatsen får söka annat stöd eller blir utan stöd. Eftersom jag inte fick tillåtelse att yrka bifall till en sådan reservation, eftersom detta inte ansågs hänga ihop med propositionen, vill jag ändå lyfta det för protokollet.