Herr talman, åhörare och ledamöter! För fyra år sedan tog den här regeringen över en migrationspolitik som präglades av oreda och utanförskap. Bakgrunden till det var ett asylmottagande som under alldeles för många år hade legat på en alldeles för hög nivå. Från Sveriges sida tog vi återkommande ett mycket större ansvar än vad vi hade behövt göra. Det var ett ansvar som inte stod i proportion till vår folkmängd eller, för den delen, till vår förmåga att lyckas med integrationen av människor som kommer till vårt land.
Sveriges regler var långt generösare än andra länders. Detta skapade stora integrationsproblem och väldigt höga kostnader. Det skapade också en lång rad problem med integrationen. Alldeles för många barn växte upp i familjer där mamma och pappa inte gick till jobbet, där man inte lärde sig det svenska språket och där man inte upplevde att man var en del av Sverige. Det sistnämnda handlar om mycket mer än bara geografi – det handlar också om en gemenskap.
Det skapades ett vi-och-dom-samhälle, herr talman. Detta blev följden av den kravlösa migrationspolitiken och alla vackra ord som användes för att argumentera för den.
Det här var dock inte de enda problemen. Det fördes en integrationspolitik där man inte tog viktiga och svåra frågor på allvar. Egentligen är det väl märkligt, herr talman, att det är först 2026 som man måste tala svenska för att bli medborgare i vårt land.
Under många år lade vi förslag på bordet, men de röstades ned av partierna till vänster. Personer som begick allvarliga brott i Sverige och som inte var svenska medborgare fick ändå stanna. De kunde fortsätta att begå brott, skapa brottsoffer och förstöra människors liv. Trots alla ord om att det skulle bli förändring, år ut och år in, fick grovt kriminella personer närmast en fristad i vårt land.
Det här var den situation som vi ärvde för fyra år sedan. Det handlade om utanförskap, problem med kriminalitet och ibland till och med klanvälde. Det var också därför vi i valet för fyra år sedan fick ett väldigt tydligt uppdrag av svenska folket att städa bort de här problemen och återta kontrollen över den migrationspolitik som hade lett Sverige rakt in i en återvändsgränd.
Fyra år senare har Sverige den lägsta asylrelaterade invandringen på 40 år. Vi har lagt om politiken, och vi har gjort det av en enda anledning. Anledningen är att Sverige ska få en möjlighet att lyckas med integrationen av alla de människor som har kommit hit de senaste åren. Vi ska inte blunda för de enorma problem som faktiskt finns i vårt land, till exempel alla barn som växer upp i utanförskap och inte ser sina föräldrar gå och arbeta.
Man kan göra väldigt mycket för att integrationen ska fungera bättre. Jag vill tillstå att detta är komplicerat, herr talman, men en sak är jag helt övertygad om: Det finns ingen integrationspolitik i världen som klarar av en återgång till den gamla migrationspolitik med vilken vi i Sverige år ut och år in tog emot massvis med människor utan en tanke på hur det skulle bli när de kom till vårt land. Det var en rent ut sagt oansvarig politik.
Sverige beskrevs för några år sedan i internationella medier som ett varnande skräckexempel. Jag tappade nästan räkningen på antalet artiklar som skrevs om landet där människor inte ens hade tak över huvudet och där skjutningar på gator och torg inträffade nästan varje dag. Så såg det ut i Sverige för bara några år sedan; det kan vara bra att påminna sig om det ibland.
I dag kommer samma journalister till Sverige och skriver helt andra artiklar. De frågar hur det är möjligt att Sverige, som följer alla internationella konventioner, har lyckats minska asylinvandringen så kraftigt för att ta tag i de stora integrationsproblem som den förra regeringen verkade vara helt ointresserad av att hantera. Det är faktiskt en remarkabel förändring som har skett.
Preskriptionsreglerna har förändrats. Det lönar sig inte längre att gå under jord och bli en del av skuggsamhället. Man kan inte längre söka asyl på nytt efter bara fyra år, utan nu måste man lämna Sverige om man får avslag på sin ansökan för att preskriptionstiden ska börja löpa.
Efter fyra år med borgerlig regering får Sverige nu det tuffaste regelverket för brottsutvisningar i hela Norden. Vi har ändrat lagen så att brottsutvisade med verkställighetshinder inte längre blir bidragsförsörjda. Så såg det faktiskt ut. Tidigare fick brottslingar som inte åkte hem bidrag, och då var det kanske inte så konstigt att de inte ville åka hem. Denna tidigare ordning var minst sagt stötande både för brottsoffren och för skattebetalarna.
Vi har flyttat fokus från flyktingmottagande till högkvalificerad arbetskraftsinvandring. När vi tillträdde var den genomsnittliga handläggningstiden för ett arbetstillstånd för denna grupp över 100 dagar. Nu är vi nere på under 20 dagar.
Detta är några få men ändå betydelsefulla exempel på vad som har gjorts denna mandatperiod. Men vi är givetvis inte klara, för då hade jag inte stått här i dag i denna debatt.
Fru talman! När dessa förändringar har gått igenom är det stora städjobbet i migrationspolitiken klart. Nu har vi bättre möjligheter än tidigare att lyckas med integrationen av alla människor som har kommit till Sverige de senaste tio åren.
Låt mig bara säga det självklara: De allra flesta människor som kommer till Sverige vill arbeta och göra rätt för sig, och de begår inga brott. De blir minst lika provocerade som alla andra när personer begår brott men inte blir utvisade. Väldigt många gör allt rätt i dag. De arbetar i välfärden och i svenska företag eller startar företag i en lång rad branscher.
Med detta sagt går det inte att blunda för att utanförskapsproblemen fortfarande finns. Om man inte ser att vi i dag har 180 utanförskapsområden i vårt fantastiska land och 700 000 människor, varav många barn, som lever i detta utanförskap är man mer än vällovligt naiv. Då rekommenderar jag att man lämnar kammaren och ser hur verkligheten faktiskt ser ut. Den är inte alltid vacker, och vi har ett ansvar att förändra den.
Fru talman! Anhöriginvandringen har under många år varit väldigt hög. Över en halv miljon människor har beviljats uppehållstillstånd på grund av anknytning de senaste tio åren. Detta har tillåtits att ske på villkor som inte värnar livschanser eller möjligheter för den som faktiskt kommer till Sverige som anhörig. Det borde inte kännas rätt och riktigt för någon att leende välkomna människor till Sverige rakt in i ett livslångt utanförskap, utan det borde ligga i allas intresse att ställa viktiga krav för att detta ska fungera och att säga att i Sverige finns fantastiska möjligheter för den som arbetar och anstränger sig men att ingen annan kommer att göra jobbet åt en. Man har ett eget ansvar att efter bästa förmåga vara med och bidra och arbeta.
Det är precis detta propositionen handlar om. Det är ett viktigt led i arbetet mot utanförskap och för att se till att villkoren för denna typ av anhöriginvandring är rimlig, uppmuntra människor att arbeta och göra rätt för sig och undvika att notan får betalas av barn som växer upp i utanförskap, av skattebetalare i form av högre skatter och av småföretag i form av högre arbetsgivaravgifter. Någon måste nämligen betala. Det finns inga dolda sedelpressar som kan skapa miljard på miljard, utan någon måste faktiskt betala.
Fru talman! De nya regler riksdagen har att ta ställning till har som utgångspunkt att inte vara mer generösa än vad som följer av EU-rätten och Sveriges övriga internationella åtaganden. Precis som har påpekats här föreslås en väntetid på två år för anhöriginvandring, vilket ska vara huvudregeln. Syftet är bland annat att personer som vill ta sin familj till Sverige ska ha mer tid på sig att etablera sig och bli en del av vårt land. Liknande regler finns redan runt om i Europa, till exempel i vårt östra grannland Finland. Detta ska gälla personer med tidsbegränsat uppehållstillstånd. Medborgare kommer inte att omfattas av samma regler eftersom de inte behöver uppehållstillstånd. Alternativt skyddsbehövande omfattas medan vissa flyktingar undantas.
Vi föreslår också att försörjningskravet ska omfatta fler fall än i dag, och det ska också prövas återkommande i samband med förlängning av uppehållstillstånd. Skälet till det är att personer som kommer till Sverige och vill ta sina anhöriga till vårt land, vilket givetvis är en fullt rimlig önskan, också ska kunna försörja dessa personer. Det ska finnas en bostad av tillräcklig storlek, det ska finnas en fast punkt i tillvaron och det ska finnas en inkomst – både för integrationens skull och för att skattebetalarna inte ska behöva ta notan. Alla hårt arbetande människor i vårt land ska veta att deras pengar går till rätt saker, inte till att betala för ökat utanförskap och högre bidrag.
Det finns också förslag om att utöka möjligheten att neka uppehållstillstånd. Det ska regelmässigt tas hänsyn till om det finns risk för familjemedlemmar att utsättas för våld eller andra kränkningar om uppehållstillstånd beviljas. Man ska också kunna ta hänsyn till både vandel och skötsamhet.
Fru talman! Vi kan med denna debatt summera en intensiv och reforminriktad mandatperiod. Det tror jag att alla kan hålla med om. Som jag inledde med att säga ärvde regeringen en svår situation där det i migrationspolitiken under en lång rad år hade låtit som att det fanns väldigt enkla svar på väldigt komplicerade frågor och där stora samhällsproblem, till exempel integrationsproblem, regelmässigt hade sopats under mattan.
Nu säger samma partier som en gång ledde oss in i flyktingkrisen att Sverige ska återgå till precis den politik som ledde oss in i just denna kris. I inte mindre än sex gemensamma reservationer gör oppositionen gemensam sak. Låt mig gratulera Vänsterpartiet och Miljöpartiet till detta, för det är uppenbart att det är ni som håller i taktpinnen här och att Socialdemokraterna följer efter. Det ser vi svart på vitt i betänkandet.
Det jag tycker är allvarligt, fru talman, är att minnet hos vissa partier verkar fruktansvärt kort. Ibland låter det som att flyktingkrisen för 10 år sedan var för 100 år sedan. Men när 80 000 personer nyligen stormade en gräns på bara ett enda dygn ställdes frågan om risken har ökat för att det ska bli en ny kris. Ja, självklart har risken ökat. Annars skulle detta inte ha skett och nästan 100 personer dött under ett enda dygn.
Jag tycker att det är viktigt att lära sig av gamla misstag, och trots alla fantastiska ansträngningar som har gjorts och trots att så många människor som har invandrat till Sverige arbetar och gör rätt för sig och är en uppskattad del av vårt land går det inte att blunda för att vi som sagt har 180 utanförskapsområden och 700 000 människor i utanförskap. Är detta då verkligen ett bra tillfälle att återgå till den i mångt och mycket kravlösa politik som var en bidragande faktor till just detta utanförskap? Det är väl det denna debatt handlar om.
Med en sådan politik kommer det att vara väldigt svårt att lyckas med integrationen. Det kommer dessutom att göra att Sverige återigen blir ett mer attraktivt land för asylinvandring. Det är uppenbart så. Denna läxa lärde sig Sverige under flyktingkrisen för tio år sedan. Var det en slump att det kom 250 000 asylsökande till Sverige under två år medan det kom bara en bråkdel så många till våra nordiska grannländer? Nej, det var ingen slump utan en konsekvens av ett regelverk.
Den här politiken beskrivs ibland som human. Men det finns inget humant i att skapa stora integrationsproblem. Det finns inget humant i att se utanförskapet växa fram – det är snarare tvärtom.
Jag vänder mig nu till dig som tittar och lyssnar på debatten. Du som jobbar, har du verkligen råd med en återgång till den gamla politiken? Någon måste ju betala för utanförskapet. Har du verkligen råd med de höjda skatter på arbete och företagande som kommer att bli konsekvensen om bandet backas tillbaka till den gamla migrationspolitiken?
Fru talman! Jag tror att det är viktigt att vi i stället håller kursen och inte återvänder till den politik som skapade problemen. Den har prövats förut, och den har misslyckats förut.
Det finns ingenting som talar för att den skulle fungera bättre den här gången, utan vi ska hålla fast vid vår arbetslinje. Vi ska hålla fast vid en låg asylinvandring så att vi kan lyckas med integrationen. Vi ska hålla fast vid att det är viktigt att till exempel lära sig lite svenska om man ska bli medborgare i vårt fantastiska land. Vi ska hålla fast vid att den som kommer till Sverige och begår brott och inte är medborgare själv har valt bort att vara en del av vår gemenskap. Då ska man bli utvisad.
Det här är viktigt. Det är så vi håller ihop Sverige. Det är så vi tar vårt land framåt.
(Applåder)
(TREDJE VICE TALMANNEN: Jag noterar att migrationsministern använde mer än 50 procent utöver den tid som migrationsministern anmält.)
