Riksflödet
Logga in
Lorena Delgado Varas
Lorena Delgado Varas

Källa: Sveriges riksdag, öppna data.

Är det här du?Ta över profilen för att byta bild, skriva egna inlägg och koppla dina konton.Ta över profilen

Lorena Delgado Varas

Partilös · lämnade Vänsterpartiet 2025
KontaktaAnförandenRöster
Dela
Dela
riksflodet.se/ledamot/0852475703226
QR-kod till din sida
Spara QR-koden
0
Talade i kammaren · · Stockholms kommun

Skärpta regler för unga lagöverträdare

Fru talman! Det som nu händer i Sverige är ytterst allvarligt i många avseenden. Vi vet exakt vilka som drabbas och som kommer att fortsätta drabbas. Det är inte ministersöner som deltar i kriminella våldsgäng som kommer att fängslas. Det är barn i arbetarfamiljer, familjer som kanske har sociala svårigheter och familjer i vissa geografiska områden. Det är svarta barn. Det är bruna barn.

Regering efter regering har rivit ned alla skyddsnät under decennier. Något som många av oss flaggade för har blivit verklighet, det vill säga att kriminella utnyttjar barn till de brott de vill ska begås.

Lösningen från dem som varit ansvariga för utvecklingen blir alltså fängelsestraff för de barn som inte fått ett skyddsnät. Och inte bara det, de inför också åtgärder som gör livet tuffare för familjer i våra förorter – straff för föräldrar om socialtjänstens åtgärder inte följs, skärpta bidragsregler som slår mot de mest utsatta och övervakning som normaliseras.

Vi har ett samhälle som alltmer präglas av repression och kontroll. Familjer med uppehållstillstånd får aldrig veta om de egentligen har en framtid här. Ni kan fråga er själva: Vad tror ni händer när familjer knäcks ekonomiskt, när föräldrar lever under en ständig press och när tilliten till samhället raseras?

Rekryteringsbasen för de kriminella gängen är inte en slump utan ett resultat av ett strukturellt utanförskap. Ungdomar växer upp i områden där skolan inte har tillräckligt med resurser, där det inte finns en meningsfull fritid och där föräldrar kämpar för att få vardagen att gå ihop. Det är barnen som står utanför, som inte ser en framtid med jobb och bostad, som sedan blir måltavlor för gängens rekryterare.

Rekryteringen har blivit professionaliserad och sker numera i sociala medier och krypterade chattar. Polisen varnar nu för att alla barn med mobiltelefon är i riskzonen.

Vi har nu nått en punkt där barn i 12–13-årsåldern rekryteras. För att ett barn ska kunna välja en ljusare väg, en hoppets väg, måste den vägen vara synlig, tillgänglig och trovärdig. I dag är den inte det för många barn i våra förorter. De ser ingen skola som fångar upp dem, ingen fritidsgård som ger dem en meningsfull gemenskap och ingen framtid med jobb och bostad. Samhället bygger på oändlig konsumtion för att man ska kunna sig som en del av det.

Forskningen är glasklar. Vi vet att skyddsfaktorer i form av en fungerande skola, en stabil familj och en meningsfull fritid är det som håller barn borta från kriminalitet. Det är där det förebyggande arbetet måste börja, det vill säga med tidiga samordnade insatser där skola, socialtjänst, polis och fritidssektor samverkar. Men för att bryta rekryteringskedjan måste insatserna få de resurser de behöver för att växa.

Barnen lockas tyvärr av pengar, status och gemenskap. Men när de väl är inne används hot mot både dem och familjen för att hålla dem kvar. Det är starka krafter vi pratar om. Låt oss tala klarspråk. Det här handlar om marknadsekonomins vidrigaste form där barns liv är prissatta och deras ”ostraffbarhet” är en tillgång som utnyttjas maximalt av drogindustrin.

Vad gör politikerna? De förstärker precis de strukturer som gör barn till lätta byten för kriminella nätverk. Ett samhälle som övervakar och straffar familjer, som tvingar föräldrar in i en omöjlig ekvation mellan jobb, boende, barnens framtid, uppehåll och så vidare, gör det svårt att ha koll. Det gör det svårt att hålla gängens rekryteringsmaskineri borta.

I allt detta – var hittar barn och unga vägen till hopp om en bättre framtid? Jag har flera gånger tagit upp att jag själv kommer från och bor i Skärholmen. Jag vill gärna ta upp ett par exempel från Skärholmen. Ministern nämnde att vi ska prata om verkligheten, inte om forskningen. Jag tycker att man kan prata om båda.

Första gången ett barn mötte polisens repression var han och hans kompisar elva år. Barnet hade spelat fotboll med sina kompisar och var på väg från fotbollsplanen med två av kompisarna. De stoppades av polisen, och de fick frågan om vart de var på väg. Varför var de så svettiga?

Den ena kompisen, ljus i hudfärgen, ombads vänta medan de andra två togs åt var sitt håll för förhör. De två barn som togs till förhör var båda svarta. Året efter, när barnen var 12 år gamla, hade alla tre haft upplevelsen av att ha blivit förhörda av polisen.

Innan jag kom till riksdagen var jag ordförande i Skärholmens stadsdelsnämnd. En av de första sakerna jag gjorde var att bilda ett ungdomsråd. De fick egen budget och frihet att jobba med vad de tyckte var viktigt. En av de första sakerna de ville göra var att ha ett samtal med polisen. Det var ett tufft möte. Var och en av ungdomarna i Skärholmens ungdomsråds styrelse hade varit med om situationer där de hade blivit illa bemötta av polisen. De upplevde att det var jobbigt att följa med småsyskonen till parken för att de kanske skulle möta polisen och bli förhörda. Sedan var det hur polisen bemötte nattvandrarna, på ett kanske inte så respektfullt sätt när man egentligen ska samarbeta med varandra.

Det finns mycket att berätta om mötena mellan ungdomarna och polisen. Jag vet att de tog vara på upplevelserna.

Från Skärholmen finns många andra berättelser, till exempel om den ensamstående mamman som förlorade rätten till ensam vårdnad om barnen mot en våldsam pappa, som såklart var en del av inte så trevliga miljöer.

Det finns också exempel där socialsekreterare har försökt lägga fram planer för att rädda ungdomar och barn från kriminalitet, men inte har kunnat fullfölja dem därför att resurserna inte har funnits på plats. Det är sorgligt. Ett par månader senare är situationen såklart mycket värre.

Det är de rösterna vi ska lyssna på när vi pratar om hur vi kan göra ungdomars och barns framtid bättre. Det är inte genom att de får möta repressiva krafter eller överarbetade socialsekreterare som inte har vare sig resurserna eller orken att ta hand om dem.

Det här är politik som skapar brottslingar, inte en politik som förebygger brott. De kriminella nätverken kan inte rekrytera från starka familjer och trygga skolor. Det vet vi. De rekryterar från kaos och förtvivlan. Den här regeringen bygger med många politikers tysta medgivande just nu ett Sverige med mer av kaos och förtvivlan för familjerna.

Den här politiken kommer snarare att sänka åldern på dem som rekryteras. Vi varnade för detta för flera år sedan, och nu blir det ytterligare en sänkning av åldern. Det här kommer inte att stoppa gängkriminaliteten. Drogaffärerna i de rika kvarteren går ju så himla bra.

Det är ett annat arbete som behövs. Vi behöver skydda barnen och ungdomarna, och vi behöver stoppa det som gör att pengarna rullar in.

Det behövs ett annat samhällsbygge; ett samhällsbygge som skyddar barnen från kaos och förtvivlan, som stärker familjerna, som ger barnen hopp om en annan framtid. I framtidens vänster och i Stockholms vänsterallians vill vi det. Vi vet att ett annat samhälle är möjligt; ett samhälle som satsar på välfärd och skola samt ger familjer en stabil grund att stå på, inte ett samhälle som bygger fler murar och sedan förvånas över att barnen kastas in mot dem.

Att straffa barn för vuxnas misslyckanden är inte politik. Det är ett svek. Att låsa in ett barn är att cementera en kriminell identitet. Det vet vi från Danmark. Det handlar inte om rehabilitering, utan det handlar om att bryta kontakten med skolan, familjen, med ett normalt liv. Det är inte en sund miljö att växa upp i.

Vi pratar om barn som i regel själva är offer, som oftast har utsatts för grov brottslighet och som nu utnyttjas av vuxna. De ska inte straffas för att vi vuxna inte har kunnat skydda dem.

Våra förorter kommer att drabbas ännu hårdare. Det är där barnen växer upp i utanförskap, och det är där de möter rasism i tidig ålder. Det är där föräldrarna ibland har dubbla jobb för att klara ekonomin. Det är där man bor trångt, och det är där man inte vet om man får stanna i Sverige. Det är där skolan inte har kraften att synliggöra var och en av barnen. Det är där gängen rekryterar.

Att ersätta sociala insatser med fängelse är att ge upp hoppet om en bättre framtid för just dessa barn. Vi behöver satsningar på skola, fritidsgårdar och socialtjänst och ett förebyggande arbete som faktiskt fungerar.

Vi som kommer från och bor i förorterna och som vet vad det innebär att leva i de områdena säger ifrån. Och vi är inte ensamma. Det finns en bred allians av civilsamhällesorganisationer, såsom Rädda Barnen, Bris och Barnrättsbyrån, och fackförbund som står emot det här.

Tillsammans med nya politiska krafter som vill skapa ett rättvisare och mer demokratiskt samhälle, så som vi vill göra här i Stockholm, kräver vi en politik som bygger upp och inte river ned.

Mina medmänniskor! Låt oss inte vara ett land som straffar barn för vuxnas brott. Låt oss inte vara ett samhälle som låser in 14-åringar. För det är ett samhälle som har gett upp. Jag vägrar gå med på att vi ger upp om våra barn. Det gör vi inte nu, inte någonsin.

Till dig i Skärholmen eller annan förort som inte ser hoppet om en vacker framtid vill jag säga: Jag hoppas att du vågar be om hjälp, att du vågar berätta för någon vuxen om hoten och att du får veta att ditt liv inte ska präglas av våldschattar utan av att spela med dina kompisar, sparka fotboll, läsa i skolan och komma hem till värme.

Med det yrkar jag bifall till motion 2025/26:4234, det vill säga avslag på propositionen.

Röstade Nej · · UbU30 punkt 7

Skärpta villkor för friskolesektorn

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Röstade med minoriteten
Bifall — 303 ja mot 44 nej
Ja 303Nej 44Avstår 0Frånvarande 2
Röstade Ja · · UbU30 punkt 6

Skärpta villkor för friskolesektorn

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Röstade med majoriteten
Bifall — 306 ja mot 41 nej
Ja 306Nej 41Avstår 0Frånvarande 2
Röstade Nej · · UbU30 punkt 3

Skärpta villkor för friskolesektorn

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Röstade med minoriteten
Bifall — 215 ja mot 131 nej
Ja 215Nej 131Avstår 0Frånvarande 3
Lade fram en motion · 15 juli 2026

med anledning av prop. 2025/26:293 Skärpta regler för unga lagöverträdare

Motion 4234
Motion till riksdagen 2025/26:4234 av Lorena Delgado Varas m.fl. (-) med anledning av prop. 2025/26:293 Skärpta regler för unga lagöverträdare Innehållsförteckning Förslag till riksdagsbeslut En politik för straff, inte för framtid Barn är också offer för den kriminella exploateringen När samhället ser barnet men ändå inte ingriper Barnkonventionen och forskningen offras på populismens altare Ett rasifierat system för straff Riktade insatser mot barn i riskzon En kriminalpolitik som också tar brottsoffren på allvar Sverige behöver en annan politik Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår proposition 2025/26:293 Skärpta regler för unga lagöverträdare. En politik för straff, inte för framtid Regeringens proposition 2025/26:293 är nästa steg i en politik som sätter repression före rehabilitering, och symbolpolitik före kunskap. Förslaget innebär en fortsatt och historiskt långtgående skärpning av synen på unga lagöverträdare. Regeringen föreslår att straffbarhetsåldern sänks till 14 år för allvarliga brott, att ungdomsreduktionen avskaffas helt för unga myndiga och minskas för barn under 18 år, samt att straff­maximum för barn höjs till 18 års fängelse. Detta är fel väg att gå. Den grova brottsligheten är ett allvarligt samhällsproblem. Skjutningar, sprängningar och mord har orsakat ett oerhört mänskligt lidande. Människor har förlorat sina barn, sina syskon och sina föräldrar. Barn har dödats. Familjer har splittrats. Hela bostads­områden har levt med rädsla och otrygghet. Brottsoffer har rätt till rättvisa, upprättelse och trygghet. Just därför räcker det inte med politiska åtgärder som signalerar handlingskraft men saknar tillräckligt stöd för att faktiskt förhindra nästa brott. Det yttersta måttet på en framgångsrik kriminalpolitik är inte hur hårt samhället straffar efter att ett barn har begått ett grovt brott, utan hur många brott, hur många brottsoffer och hur många förstörda liv samhället lyckas förhindra. Vi delar självklart uppfattningen att den grova brottsligheten är ett allvarligt samhällsproblem. Men regeringens svar är en oproportionerlig och bristfälligt underbyggd straffrättslig expansion som inte vare sig är rätt väg att gå eller bygger på vetenskaplig evidens. Tvärtom undergräver propositionen grundläggande rättsstatliga principer och barnets rättigheter, riskerar att slå hårdast mot redan utsatta grupper och leder till orimliga resultat i det enskilda fallet. Vi yrkar därför avslag på hela propositionen. Barn är också offer för den kriminella exploateringen När ett barn rekryteras för att bära ett vapen, transportera narkotika, placera en sprängladdning eller begå ett mord måste samhället reagera kraftfullt. Men en ansvarsfull kriminalpolitik måste också våga se hela verkligheten. Barn som rekryteras av kriminella nätverk är inte enbart lagöverträdare. De kan samtidigt vara offer för manipulation, hot, skuldsättning, våld och systematisk exploatering av vuxna och äldre kriminella aktörer. De befinner sig längst ned i kriminella hierarkier och används som förbrukningsvaror av personer som själva försöker undvika straffrättsligt ansvar. När en vuxen kriminell rekryterar en fjortonåring för att bära ett vapen, transportera narkotika eller utföra ett mord är barnet inte den mäktigaste aktören i den relationen. Barnet är också föremål för exploatering. Ett samhälle som svarar genom att framför allt sänka straffbarhetsåldern riskerar att göra precis det som de kriminella nätverken själva gör: flytta ansvaret nedåt, från de vuxna organisatörerna och rekryterarna till barnen längst ned i hierarkin. Detta innebär inte att allvarliga brott ska lämnas utan konsekvenser. Barn måste hållas ansvariga på ett sätt som är förenligt med deras ålder, mognad, rättigheter och möjlighet till rehabilitering. Men samhällets fulla kraft bör riktas mot de vuxna och de kriminella strukturer som rekryterar, instruerar och exploaterar barn för egen vinning. Att bekämpa ungdomsbrottsligheten kräver därför kraftfullare insatser mot de vuxna aktörer som gör barn till verktyg för sin kriminalitet. När samhället ser barnet men ändå inte ingriper Enligt Brås rapport Barn under 15 år som begår allvarliga brott (2025:11) är nio av tio barn som utreds för allvarliga brott redan kända av socialtjänsten. Närmare hälften hade en tidigare ställd psykiatrisk diagnos och en tredjedel uppvisade hög aggressivitet och låg impulskontroll. Många växer upp med socioekonomiska utmaningar och i hem där föräldrarnas förmåga att ge tillräckligt stöd brister. Dessa uppgifter måste hanteras politiskt. När ett barn under flera år har varit känt av socialtjänsten, skolan, psykiatrin eller andra myndigheter och slutligen rekryteras av ett kriminellt nätverk och begår ett grovt brott kan samhällets svar inte begränsas till frågan om hur barnet ska straffas hårdare. Vi måste också våga fråga varför samhället inte förmådde ingripa tidigare. En stat som först misslyckas med att skydda ett barn från kriminalitet och sedan möter samma barn huvudsakligen med repression har misslyckats två gånger. Barn ska skyddas från brott. Barn ska skyddas från att begå brott. Och barn ska skyddas från de vuxna kriminella som rekryterar, exploaterar och använder dem som förbrukningsvaror i sina kriminella konflikter. Barnkonventionen och forskningen offras på populismens altare Regeringens förslag att sänka straffbarhetsåldern till 14 år och att ytterligare skärpa straffen för unga saknar stöd i både forskning och barnrätt. Barnkonventionen, som är svensk lag, kräver att barnets bästa ska beaktas i alla åtgärder som rör barn och att frihetsberövande av barn endast får användas som en sista utväg och under kortast lämpliga tid. FN:s barnrättskommitté har tydligt uttalat att den lägsta straffbarhetsåldern inte bör sättas under 14 år. En sänkning är alltså redan vid gränsen för vad som är acceptabelt, och en politik som syftar till att straffa allt yngre barn strider mot kommitténs tydliga rekommendationer. Forskning visar att frihetsberövande av barn och unga riskerar att förstärka kriminella identiteter och öka stigmatisering och marginalisering snarare än att rehabilitera. Det finns inget empiriskt stöd för att hårdare straff eller en sänkt straff­barhetsålder minskar ungdomsbrottsligheten. Tvärtom visar erfarenheter från Danmark att en sänkning av straffbarhetsåldern ledde till ökad brottslighet och försämrad skol­gång bland unga. Att minska ungdomsreduktionen och höja straffmaximum för barn innebär ett mycket långtgående avsteg från principen om att barn ska särbehandlas straffrättsligt. Det riskerar att göra påföljderna mindre rehabiliterande och mer skadliga, utan att regeringen har visat att reformen skulle minska brottsligheten. Ett rasifierat system för straff Denna politik riskerar att få förödande klass- och rasifieringsdimensioner. Det är ingen slump att debatten om sänkt straffbarhetsålder i hög grad riktas mot unga i socio­ekonomiskt utsatta områden, där en överrepresentation av negativt rasifierade barn och unga lever. Polisens och rättsväsendets selektiva blick, där unga med utländsk bakgrund oftare misstänks, stoppas och kontrolleras, gör så klart att de skärpta reglerna i praktiken slår hårdast mot just dessa grupper. Straffrätten verkar inte i ett socialt vakuum. Formellt generella regler kan få djupt ojämlika konsekvenser i ett samhälle präglat av segregation, ekonomisk ojämlikhet, rasism och skillnader i människors exponering för myndighetskontroll. När regeringen utvidgar statens repressiva makt mot barn utan att analysera hur reformerna påverkar olika grupper utifrån socioekonomisk utsatthet, diskriminering och strukturell ojämlikhet uppstår en allvarlig blindhet inför lagstiftningens faktiska konsekvenser. En kriminalpolitik kan vara formellt färgblind och samtidigt få rasifierade konsekvenser. Detta är en politik som straffar fattigdom och utanförskap i stället för att avskaffa dem. Straffen skärps för alla, men det är de som redan har minst resurser, minst skyddsnät och minst framtidstro som drabbas hårdast. När fokus ensidigt läggs på repression riskerar fler att fastna i kriminalitet; i stället för att få verkliga möjligheter till en annan framtid. Detta är inte ett argument för att förneka individuellt ansvar. Det är ett argument för att staten måste förstå den verklighet i vilken dess lagar verkar. Riktade insatser mot barn i riskzon För att förhindra att barn rekryteras in i gängen och förmås begå grova brott är det breda och långsiktigt förebyggande arbetet helt avgörande. Vi vill ge kraftigt stärkta resurser till vård, socialtjänst, psykiatri och skola. Dessa är verksamheter som varje dag möter barn och deras familjer och har störst möjligheter att förebygga en kriminell utveckling innan det första brottet sker. Kunskapen om vad som kännetecknar dessa barn är tydlig. Enligt Brås rapport Barn under 15 år som begår allvarliga brott (2025:11) visar studier på en omfattande problem­bild där nio av tio barn som utreds för allvarliga brott redan är kända av socialtjänsten. Närmare hälften hade en tidigare ställd psykiatrisk diagnos, och en tredjedel uppvisade hög aggressivitet och låg impulskontroll. Många växer upp med socioekonomiska utmaningar och i hem där föräldrars förmåga brister. Särskilt utsatta är de barn som är involverade i kriminella nätverk, där en fjärdedel av de utredda pojkarna bedöms tillhöra den gruppen och uppvisar en ännu mer komplex problematik. Forskningen och erfarenheter från vårt grannland Danmark visar att framgångsrikt brottsförebyggande arbete bygger på sociala insatser, inte på repression. I Danmark har antalet gängkriminella minskat med en tredjedel på tio år. Enligt forskare är det inte strängare straff eller sänkt straffmyndighetsålder som gett denna effekt, utan långsiktiga, riktade insatser som involverar hela familjen och barnets omgivning. Ett tydligt exempel är projektet De Aktive Drenge i Köpenhamn, där ett tätt nätverk av social­arbetare, lärare och kontaktpersoner punktmarkerade en grupp pojkar i riskzonen, med familjebehandling som en central del. Detta är insatser som vi vill sprida och utveckla i Sverige. Det är helt uppenbart att nästan alla barn som begår brott tidigt i livet har uppvisat riskbeteenden och att både skola, socialtjänst och ibland polis har haft kännedom om detta. Därför finns det stora möjligheter att fånga upp dessa barn och deras familjer redan innan det första brottet begås, genom bättre myndighetssamverkan och mer stöd till berörda familjer. Men tidig upptäckt är meningslös om den inte följs av faktiska insatser. Det räcker inte att ett barn är känt av socialtjänsten. Det räcker inte att skolan har rapporterat oro. Det räcker inte att flera myndigheter var för sig har delar av bilden. Samhället måste kunna agera snabbt, samordnat, uthålligt och med tillräckliga resurser. Att satsa på förebyggande arbete, som att stärka samverkansstrukturer såsom Sociala insatsgrupper (SIG) och SSPF (skola, socialtjänst, polis och fritid), är inte bara effektivt utan också en väl investerad samhällsresurs. Men samverkan får inte bli ett själv­ändamål eller en administrativ ritual. Den måste leda till konkreta, individuellt utformade och uppföljningsbara insatser för barnet och familjen. En kriminalpolitik som också tar brottsoffren på allvar Brottsofferperspektivet får aldrig reduceras till ett argument för högre straff. Den som verkligen tar brottsoffrens rätt till trygghet på allvar måste också ställa frågan om vilka åtgärder som faktiskt förhindrar att nya människor utsätts för brott. Varje skjutning som kan förhindras innebär ett potentiellt liv som räddas. Varje barn som förhindras från att rekryteras innebär ett potentiellt brottsoffer som aldrig skapas. Varje familj som får rätt stöd i tid kan innebära att en katastrof undviks. Det finns därför ingen motsättning mellan att försvara barns rättigheter och att stå på brottsoffrens sida. Tvärtom, en ineffektiv kriminalpolitik som prioriterar politisk signalering framför åtgärder som faktiskt minskar återfall och förhindrar nyrekrytering sviker också brottsoffren. Samhällets ansvar är inte fullgjort när domen faller, den verkliga framgången ligger i det brott som aldrig begås. Sverige behöver en annan politik Sverige behöver en kriminalpolitik som kombinerar rättssäkerhet med effektiv prevention. Det innebär, i motsats till regeringens förslag, att kraftfullt satsa på starka skolor och tidiga sociala insatser barn- och ungdomspsykiatri och missbruksvård avhopparverksamhet och arbetsmöjligheter bostadspolitik som ger familjer trygghet meningsfulla fritidsaktiviteter och en politik som aktivt motverkar rasism och utanförskap. Det här är att agera för framtiden, innan våldet sker. Ett samhälles styrka mäts inte i dess förmåga att straffa ett barn efter att allt redan har gått fel. Den mäts i dess förmåga att ingripa innan barnet står med ett vapen i handen, innan en familj förlorar sitt barn, innan ett nytt brottsoffer skapas och innan en ung människas framtid går förlorad. När ett barn rekryteras av vuxna kriminella har samhället en skyldighet att ingripa. När ett barn uppvisar allvarliga riskbeteenden har samhället en skyldighet att agera. När skolan, socialtjänsten och psykiatrin redan känner till barnet men insatserna ändå uteblir eller misslyckas måste staten våga granska sitt eget ansvar. Vi accepterar inte kriminaliteten. Vi accepterar inte att barn används som mördare åt vuxna kriminella. Vi accepterar inte att människor tvingas leva i rädsla eller att familjer förlorar sina barn till våldet. Men vi accepterar inte heller en politik där statens främsta svar på sitt eget före­byggande misslyckande är att bygga fler fängelseplatser för allt yngre barn. Barn ska hållas ansvariga på ett sätt som är förenligt med deras ålder, mognad, rättigheter och möjlighet till rehabilitering. De vuxna som rekryterar, manipulerar och exploaterar dem måste mötas av samhällets fulla kraft. Vår uppgift är inte bara att straffa gårdagens brott. Vår främsta uppgift måste vara att förhindra morgondagens. Att långsiktigt minska kriminaliteten kräver att samhället investerar i människors framtid, inte enbart i fler fängelseplatser och hårdare straff. Vi avstyrker därför propositionen i sin helhet. Lorena Delgado Varas (-) Malcolm Momodou Jallow (-) Daniel Riazat (-)
Lade fram en motion · 15 juli 2026

med anledning av prop. 2025/26:294 För barns rättigheter och trygghet – en ny lag om omhändertagande för vård av barn och unga

Motion 4233
Motion till riksdagen 2025/26:4233 av Lorena Delgado Varas m.fl. (-) med anledning av prop. 2025/26:294 För barns rättigheter och trygghet – en ny lag om omhändertagande för vård av barn och unga Innehållsförteckning Förslag till riksdagsbeslut En reform byggd på kontroll, inte omsorg När staten tar över ansvaret för ett barn måste staten också kunna hållas ansvarig Beredningen är ett hån mot barnens rättssäkerhet ”Destruktivt beteende” Funktionsnedsättning får inte omtolkas till destruktivt beteende FN rekommenderar förbud mot isolering av barn Barnets egen röst måste få verklig betydelse Skydda barnets vilja En reform som förstärker social utsatthet Sverige behöver en annan politik Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår proposition 2025/26:294 För barns rättigheter och trygghet – en ny lag om omhändertagande för vård av barn och unga. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med en samlad, barnrättsbaserad reform av den statliga barn- och ungdomsvården som bygger på kunskap, delaktighet och rättssäkerhet, inte ökade tvångsåtgärder och en formaliserad kontrollapparat, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. En reform byggd på kontroll, inte omsorg Regeringens proposition 2025/26:294 innebär en historiskt långtgående omstrukturering av tvångsvården av barn och unga. En ny lag om omhändertagande ska ersätta LVU, och de särskilda befogenheterna ska samlas i en separat lag. Vissa förslag, som att stärka barns rättigheter och rätten till offentligt biträde, är i sig positiva. Men helheten präglas av en oroande utveckling där barns utsatthet omdefinieras till ett eget problem och tvångsåtgärder riskerar att normaliseras. Barns rättigheter ska inte fungera som ett skyltfönster för en ordning som samtidigt utvidgar statens makt över deras liv, kroppar, rörelsefrihet och familjerelationer. De positiva delarna bör i stället genomföras inom ramen för en samlad och rättssäker reform som fullt ut utgår från barnkonventionen, barnets bästa och de erfarenheter som barn och unga själva bär med sig. Vi delar självklart uppfattningen att samhället måste erbjuda trygghet och stöd till utsatta barn. Men vi menar att regeringens svar är en oproportionerlig och bristfälligt underbyggd reform som inte vare sig är rätt väg att gå eller bygger på barnets bästa. Tvärtom undergräver propositionen grundläggande rättsstatliga principer, och den riskerar att slå hårdast mot redan utsatta grupper och leda till orimliga resultat i det enskilda fallet. Vi yrkar därför avslag på hela propositionen. När staten tar över ansvaret för ett barn måste staten också kunna hållas ansvarig Ett barn som staten omhändertar blir inte ett barn med färre rättigheter. Tvärtom. När staten tar över makten över ett barns boende, vardag, rörelsefrihet, vård och familje­kontakter ökar statens ansvar. Staten får inte först skilja ett barn från dess föräldrar med hänvisning till barnets behov av skydd och därefter utsätta samma barn för isolering, våld, bristande behand­ling, otrygghet eller nya trauman inom den offentliga vården. Ett omhändertagande måste innebära större trygghet än den miljö barnet lämnar. Allt annat är ett svek från den stat som lovade att skydda barnet. Ju större makt staten utövar över ett barn, desto starkare måste barnets rättssäkerhet, delaktighet och tillgång till oberoende prövning vara. Rättigheter utan möjlighet till ansvarsutkrävande riskerar att bli tomma löften. Beredningen är ett hån mot barnens rättssäkerhet Regeringen har brådstörtat tagit fram en proposition som bygger på förslag från fem olika utredningar, varav en aldrig har remitterats – samtidigt som remisstiden för en annan pågår. Utkastet till lagrådsremiss skickades ut över jul- och nyårshelgen, vilket flera remissinstanser påpekat kraftigt begränsade möjligheterna till en grundlig analys. Det är inte så en seriös regering lagstiftar. När det gäller frihetsberövanden, separation från föräldrar och tvångsåtgärder mot barn måste beredningskraven vara högre än så. Att bygga om grunden för tvångsvården i ett lapptäcke av parallella processer riskerar att skapa nya gränsdragningsproblem, osäkerhet för barn och familjer och en ökad rättsosäkerhet. Barn ska inte bära riskerna för en bristfälligt samordnad lagstiftningsprocess. ”Destruktivt beteende” Regeringen föreslår att ”socialt nedbrytande beteende” ska kompletteras med ”något annat destruktivt beteende”. Det här är ett farligt och oproportionerligt experiment. Barnrättsbyrån, Institutet för mänskliga rättigheter och flera andra remissinstanser varnar för att rekvisitet är vagt och riskerar att skuldbelägga barn för utsatthet som i själva verket är en följd av övergrepp, psykisk ohälsa eller bristande skydd från vuxenvärlden. Vi instämmer. Ett barn som utsatts för sexuell exploatering, våld eller allvarlig försummelse ska inte omhändertas för sitt eget ”destruktiva beteende”; barnet ska få vård och skydd utifrån sin utsatthet. Att omdefiniera ett barns trauma till ett eget problem är en politik som straffar barn för vuxenvärldens misslyckanden. Ett barns symtom får inte förvandlas till bevis mot barnet självt. Självskadebeteende, missbruk, destruktiva relationer eller andra riskbeteenden kan vara uttryck för trauma, sexuell exploatering, våldsutsatthet eller psykisk ohälsa. När staten omdefinierar dessa symtom till en självständig grund för tvångsingripande riskerar barnet att göras ansvarigt för den utsatthet som vuxenvärlden har orsakat eller misslyckats med att förhindra. Funktionsnedsättning får inte omtolkas till destruktivt beteende Det föreslagna rekvisitet innebär särskilda rättssäkerhetsrisker för barn med neuro­psykiatriska, intellektuella och andra funktionsnedsättningar. Beteenden som bottnar i autism, adhd, trauma, kommunikationssvårigheter, otillgängliga miljöer eller bristande stöd kan misstolkas som trots, aggressivitet eller destruktivitet. Barn med funktionsnedsättning ska få anpassat stöd, kompetent behandling och tillgängliga miljöer. De får inte mötas av utvidgad tvångsvård därför att samhället har misslyckats med att ge dem det stöd de behöver. Staten måste säkerställa att funktions­nedsättning inte patologiseras, kriminaliseras eller används som en genväg till mer ingripande tvångsåtgärder. FN rekommenderar förbud mot isolering av barn Regeringen väljer att föra över bestämmelser om avskiljning till den nya lagen. Detta trots att FN:s barnrättskommitté flera gånger rekommenderat Sverige att förbjuda isolering av barn och Sverige upprepade gånger har kritiserats för att nuvarande lagstiftning tillåter detta. Avskiljning och isolering är inte alltid identiska juridiska begrepp. Men när ett barn stängs in ensamt, skiljs från andra och berövas meningsfull mänsklig kontakt kan åtgärden i praktiken innebära isolering. Det är den faktiska upplevelsen och skadan för barnet som måste stå i centrum, inte enbart den formella beteckningen på åtgärden. Att i detta läge formalisera isoleringsmöjligheterna är ett direkt avsteg från Sveriges internationella åtaganden. Barn som vårdas inom Sis har ofta komplexa behov, tidigare trauman och psykisk ohälsa. Samhällets svar måste vara trygghet, vård och behandling, inte isolering och tvång. Enligt SNS-rapporten Överleva barndomen löper unga som placerats enligt LVU en ökad risk att dö i förtid. Detta visar på ett akut behov av en grundläggande reform som minskar tvånget och stärker vården. Barnets egen röst måste få verklig betydelse Motionen och propositionen rör barn vars liv formas av myndighetsbeslut, men lagstiftningen får inte utformas genom att vuxna enbart talar om barn. Barn och unga med egen erfarenhet av samhällsvård måste ges ett reellt inflytande över hur vården utformas, följs upp och utvärderas. Barn ska inte reduceras till objekt för vård, kontroll och myndighetsutövning. De är rättighetsbärare med egna erfarenheter, perspektiv och kunskaper. Barnets rätt att komma till tals måste därför vara praktiskt genomförbar och inte stanna vid en formell skyldighet att ”höra” barnet. Barn måste få information som de kan förstå, möjlighet att tala enskilt med oberoende personer och stöd att föra fram klagomål utan rädsla för repressalier. Deras erfarenheter måste också påverka verksamhetens utformning och statens beslut om framtida reformer. Skydda barnets vilja Vi ser ett värde i att barns anknytning till familjehem får större vikt, för att skapa stabilitet för barn som levt länge i ett familjehem. Men vi delar den oro som flera remissinstanser lyft fram. Anknytning till familjehemmet får inte bli en självständig tvångsgrund som håller kvar ett barn mot dess vilja, särskilt om barnet är 15 år eller äldre och den biologiska familjen kan erbjuda en trygg miljö. Barnets egen vilja och rätt till familjeliv måste väga tyngre. Risken är annars att familjehemmets ställning stärks på bekostnad av barnets rätt till självbestämmande. En reform som förstärker social utsatthet De som i praktiken ofta påverkas mest av en expansiv tvångsvårdspolitik är barn och unga i socioekonomiskt eftersatta områden, barn med funktionsnedsättning eller psykisk ohälsa och negativt rasifierade barn. Polisens och socialtjänstens selektiva blick, där negativt rasifierade barn oftare blir föremål för utredningar och tvångsåtgärder, kommer att leda till att dessa skärpta regler i praktiken slår hårdast mot redan utsatta grupper. Detta är en politik som straffar fattigdom och utanförskap i stället för att avskaffa den. När fokus ensidigt läggs på kontroll och tvång, att enbart agera mot symtomen, riskerar fler barn att fastna i en destruktiv utveckling i stället för att få verkliga möjligheter till en annan framtid. Det barn och unga behöver är hopp och möjligheter till en bättre framtid. Sverige behöver en annan politik Sverige behöver en barn- och ungdomsvård som bygger på barnets bästa, rättssäkerhet och faktisk kunskap. Det innebär, i motsats till regeringens förslag, en samlad reform av hela kedjan: från tidiga förebyggande insatser till trygga familjehemsplaceringar med kontinuitet och till en statlig ungdomsvård som präglas av vård och behandling, inte av tvång och isolering ett tydligt förbud mot avskiljning och isolering av barn minskad användning av tvångsåtgärder, genom stärkt kompetens, fler resurser och fungerande behandlingsmetoder en oberoende och förstärkt tillsyn av den statliga ungdomsvården, med tydliga klagomöjligheter för barn. Dessutom: starka skolor och tidiga sociala insatser barn- och ungdomspsykiatri och missbruksvård bostadspolitik som ger familjer trygghet meningsfulla fritidsaktiviteter och en politik som aktivt motverkar rasism och utanförskap. Att långsiktigt skydda och stödja utsatta barn kräver att samhället investerar i trygghet, omsorg, behandling och rättssäkerhet, inte i fler tvångsåtgärder och en formaliserad repressionsapparat. Ett samhälles styrka mäts inte i hur mycket makt det kan utöva över de mest utsatta barnen. Den mäts i hur väl det skyddar deras värdighet, lyssnar till deras röster och tar ansvar när staten själv brister. Ett barn som staten omhändertar förlorar inte sina rättigheter. Tvärtom. När staten tar över ansvaret för ett barns liv ökar statens skyldigheter. Ett omhändertagande måste innebära större trygghet än den miljö barnet lämnar. Allt annat är ett svek från den stat som lovade att skydda barnet. Lorena Delgado Varas (-) Malcolm Momodou Jallow (-) Daniel Riazat (-)
Replikerade på Daniel Riazat · · Stockholms kommun

Förbättrade förutsättningar för operativt militärt samarbete

Daniel Riazat–· i en replikJag tackar Lorena Delgado Varas så mycket för frågan. Det finns otroligt mycket att säga om det här. Det har pågått en väldigt odemokratisk process från början till slut under hela Natoprocessen, och svenska folket har…

Herr talman! Jag vill också tacka talmannen. Jag hann inte riktigt med det i slutet av mitt anförande. Det har varit åtta intressanta och lärorika år. Du har varit en del av den resan, tillsammans med all personal, som jag måste säga ställer upp 24:7 när man behöver hjälp. Jag hoppas att detta inte är min sista debatt, för vi har ett par interpellationer kvar att debattera. Men man vet ju inte om man träffar alla er då. Jag tackar också Daniel.

(TALMANNEN: Tack för de orden!)

Replikerade på Daniel Riazat · · Stockholms kommun

Förbättrade förutsättningar för operativt militärt samarbete

Daniel Riazat–· i sitt anförandeJag instämmer i vartenda ord som sades från talarstolen av Lorena Delgado Varas. I dag är vi här för att diskutera det som så felaktigt kallas förbättrade förutsättningar för operativt militärt samarbete, men som handlar…

Herr talman! Tidigare i debatten har det framförts – av Moderaterna, tror jag – att det är jättemånga i Sverige som verkligen stöder det här förslaget. Samtidigt ser vi att antalet medlemmar i fredsorganisationer ökar lavinartat. Det handlar väldigt mycket om framtidsutsikterna.

Vad vill du, Daniel Riazat, säga till Sveriges unga angående militariseringen? Vi två har diskuterat det här, men jag tycker att vi kan ta det öppet också. Det kommer bland annat att ske myndighetsutövning av utländska styrkor, som alltså kommer att kunna göra lite hur som helst. Kanske får vi också kärnvapen på vårt territorium.

Talade i kammaren · · Stockholms kommun

Förbättrade förutsättningar för operativt militärt samarbete

Herr talman! Till att börja med vill jag vända mig till er som är oroliga, till er som ser hur världsutvecklingen går, till er som oroar er för hur lätt det är att starta krig och hur lite utrymme det finns för en annan väg.

Jag vill vända mig till er som dagligen drabbas av att välfärden krymper och till våra barn och unga som i stället för att få en framtid där vi stoppar klimatkrisen får en framtid där de ska vara en del av militariseringen. De ska studera gentemot den, jobba inom den expanderande vapenindustrin och få Natoflaggor under Järvaveckan.

Det går snabbt nu, och det sker odemokratiskt och utan transparens. Många rustar nu för krig, och vi betalar priset med våra liv och vår välfärd.

I morgon röstar riksdagen om något som borde få varenda en av oss att stanna upp och fråga: Vad håller de på med egentligen? Regeringen vill ge sig själv makten att tillåta utländska militära styrkor att bedriva verksamhet i Sverige för avskräckning och försvar.

Läser man det finstilta kan man dock bli orolig. Det behöver nämligen inte föreligga något hot mot Sverige. Det behöver inte ens handla om att försvara Sverige. Med regeringens godkännande skulle utländska styrkor kunna genomföra militära operationer från svenskt territorium mot andra stater även i fredstid.

Tänk efter vad det betyder! Svensk mark kan bli bas för andras krig utan att riksdagen får säga ja eller nej och utan debatt och insyn. Sverige kan dras in i konflikter som inte har någonting med oss att göra. Regeringen kallar det samarbete. Jag kallar det att ge bort vår självständighet.

Vi ska inte glömma att Nato är en kärnvapenallians. Genom DCA-avtalet och detta förslag öppnas dörren för att kärnvapen ska kunna föras in i svenskt territorium. Att tillåta det är att göra Sverige till måltavla i ett kärnvapenkrig. Det är inte ansvarsfullt, utan det utsätter oss för fara.

Vi säger: Lägg ned vapnen! Höj lönerna! Vi vill ha välfärd, inte krig. Vi vill ha jobb, inte värnplikt. Vi vägrar finansiera upprustningen som hotar vår värld.

Därför säger jag nej till utländska stridsoperationer från svensk mark, nej till att Sverige dras in i andras krig, nej till kärnvapen i Sverige och nej till att makten flyttas från riksdagen. I stället borde vi säga upp DCA-avtalet, lämna Nato, bygga ett försvar som försvarar Sverige och inte andra länders krig och lägga pengarna på välfärden, där de hör hemma.

Till er alla som känner igen er i det här: Vi är många som vill prioritera livet framför våld och död. Vi ses på Londons fredskonferens den 20 juni, där tusentals från hela världen samlas för att säga ifrån, från fackföreningar till politiska partier. Jag vet att vi är många som vill prioritera livet framför våld och död.

Jag yrkar bifall till motion 4171 och avslag på hela propositionen.

Talade i kammaren · · Stockholms kommun

Skärpta regler om uppsikt och förvar

Herr talman! Det har varit en lång dag med tyvärr ganska hemska lagar som debatterats.

Jag vill börja med att berätta om när min familj flydde diktaturen i Chile. Det var ett tag sedan. Det första land vi kom till var Argentina. Det dröjde inte länge förrän den argentinska diktaturen började förfölja mina föräldrar. Mitt i den flykten föddes jag.

Den argentinska diktaturen krävde antingen att vi skulle lämna Argentina eller att vi skulle skickas tillbaka till Chile, där mina föräldrar var svartlistade för sitt politiska engagemang.

De ville också separera oss. Den argentinska militären tog mig från min mamma. Ni kan tänka er ångesten för föräldrar att bli separerade från sin sexmånadersbebis.

På den tiden agerade svensk diplomati annorlunda. De svenska tjänstemännen från ambassaden i Argentina lyckades övertala den argentinska militären att inte separera oss och att ge oss passage för att tillsammans få resa till Sverige. Det är så en diktatur agerar. Det är så demokratiska länder agerar för att stoppa dem.

Men nu är det alltså en svensk regering som föreslår att barn ska kunna separeras från sina föräldrar och låsas in i upp till tre månader och i säkerhetsärenden ända upp till sex månader. Dessutom kan de tvingas bära fotboja i upp till ett halvår – i en demokrati som Sverige år 2026, när man borde veta bättre.

Det är svårt att förstå varför den här regeringen hatar barn så mycket. Det är så många förslag mot barn just nu att det är hemskt.

Herr talman! Barn ska inte sitta i förvar. Barnkonventionen är lag i Sverige. Ändå vill majoriteten nu göra det lättare att frihetsberöva barn. Och inte nog med det – de vill också att barn eller vårdnadshavare ska kunna tas i förvar även om det innebär att barnet skiljs från sina föräldrar. Ingen nedre åldersgräns finns. Det innebär alltså att en sex månaders bebis rent lagligt kan ryckas ur sin mammas armar om myndigheterna finner att det finns synnerliga skäl.

Men detta är inte bara ett svenskt påhitt. Det följer faktiskt den mycket oroande trend som finns internationellt. Jag ska ta några exempel.

Australien har i åratal hållit asylsökande i förvar på avlägsna öar som Nauru och Manus Island. I praktiken är de öppna fängelser. Barn satt där inlåsta i åratal. FN:s barnrättskommitté fördömde systemet som grymt, omänskligt och förnedrande.

USA under Trumpadministrationen har sedan 2018 separerat tusentals barn från deras föräldrar i jakten på migranter. Små barn sitter i burliknande förvar medan föräldrarna hålls på andra sidan stängslet. Detta orsakar såklart omfattande trauman.

FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter kallade detta för statligt sanktionerad barnmisshandel, och även FN:s barnrättskommitté har uttalat sig om det. Man har slagit fast i sin gemensamma allmänna kommentar att varje barn alltid och under alla omständigheter har en grundläggande rätt till frihet och till att slippa frihetsberövas av migrationsskäl.

FN:s barnrättskommitté har slagit fast att frihetsberövande av barn på grund av barnets eller föräldrarnas migrationsstatus utgör en kränkning av barnets rättigheter och strider mot principen om barnets bästa. Barn får aldrig frihetsberövas av skäl som har samband med deras egen eller deras föräldrars migrationsstatus, och stater måste skyndsamt och fullständigt avskaffa migrationsförvar av barn. Alla former av migrationsförvar av barn bör förbjudas i lag. Ett sådant förbud måste fullt ut vara genomförbart i praktiken.

Detta är alltså inte mina egna ord. Det är FN:s officiella ståndpunkt. Ändå går den svenska regeringen rakt emot den. Man vill normalisera barnförvar, helt enkelt.

Ska Sverige vara Australien eller USA? Mekanismerna är desamma: längre förvarstider, separation av barn från föräldrar och gradvis normalisering av det som inte borde vara normalt. Historien har lärt oss att stater som går den här vägen med argument som nationell säkerhet, ordning och effektivitet går på en farlig väg. Vi har skyldighet att lära av historien och inte upprepa den.

Detta är en mycket större fråga än man vill göra gällande. Det är en ändring av hur man ser på barn i Sverige. Det kommer att ändra ett av fundamenten för vår stat, vårt land, som internationellt är känt för barns rättigheter. Det handlar helt enkelt om vad vi håller på att göra med hela vår rättsstat.

Andra delar av förslaget som också är oroväckande är till exempel att migrationsförvar ska bli mer som fängelse. Räcker de inte till blir det kriminalvårdsanstalter eller till och med polisarrester.

Man fortsätter medvetet att sudda ut gränsen mellan migrationsrätt och straffrätt. Vi säger nej. Personer som inte dömts för brott ska inte behandlas som brottslingar.

Ett av förslagen är också att införa besöksförbud vid minsta lilla smittorisk. Här har även Folkhälsomyndigheten varit kritisk, eftersom formuleringen ”risk för överförande av smitta” är så vag att den skulle kunna användas vid vanliga förkylningar. Då stängs anhöriga ute från att träffa de personer det handlar om. Civilsamhället stängs ute. Människor som flytt krig och fruktansvärda omständigheter ska alltså helt och hållet isoleras från mänsklig kontakt på grund av en förkylning.

Vad innebär det egentligen att förvaras på det här sättet? Jo, det leder till psykisk ohälsa, nedbrytning och social isolering. När en förälder sitter inlåst drabbas även barnet. Det måste vi väl ändå fatta år 2026?

I princip har alla stora remissinstanser sagt nej till det här. Många sågar förslagen helt, men regeringen väljer ändå att gå vidare.

Vi är tre riksdagsledamöter som säger nej till hela paketet. Vi säger nej till att låsa in barn. Vi säger nej till att skilja barn från deras föräldrar. Vi säger nej till fotboja för människor som inte dömts för brott, nej till att förvara migranter i fängelser, nej till fängsel, nej till besöksförbud, nej till att överföra människor direkt från tvångsvård till förvar och nej till förvarstider på upp till två år.

Vi är emot att effektivitet blir en ursäkt för att riva ned rättssäkerheten, trampa på barnkonventionen och behandla människor som misstänkta brottslingar bara för att de har en migrationsstatus.

Den här människorättskränkande politiken ser ut att fortsätta. Då är vägen helt enkelt att skapa motstånd via kommunerna, något som jag och en hel del andra kommer att göra via Stockholms vänsterallians och via Framtidens Vänster runt om i landet. Det handlar om att skapa center för att folk som söker asyl ska få hjälp och om att skydda personal som vill stå emot de lagar som nu vill göra skillnad på människor. Detta kommer att krävas.

För övrigt vill jag säga: Stoppa deportationen av Bella Demhat! Det görs farliga deportationer just nu, och det här skulle vara ytterligare en. Bella är en kurdisk transaktivist som hotas av deportation till Turkiet. Bella är en av många som behandlas fruktansvärt av det svenska asylsystemet.

Kamrater här i kammaren! Riv upp förslaget! Börja om! Gör processer som har med barnkonventionen, som säkerställer rättvisa processer! Asylrätten ska stå i centrum.

Jag yrkar bifall till vårt yrkande 1, som finns i reservation 1. Det handlar om att avslå allt. Jag yrkar också bifall till yrkande 5 i vår motion 2025/26:4167, som inte finns med i betänkandet.

Vi ställer oss bakom vilandeförklaringen.

Förste vice talmannen anmälde att Niels Paarup-Petersen och Annika Hirvonen m.fl. (C, MP) med stöd av 2 kap. 22 § första stycket regeringsformen, genom en skrivelse framställt yrkande om att vissa delar av de i betänkandet framlagda lagförslagen skulle vila i minst tolv månader.

Yrkandet om vilandeförklaring skulle tas upp till omröstning vid voteringen måndagen den 15 juni.

Den inkomna skrivelsen hade följande lydelse:

Till talmannen

Yrkande att förslag till lag om ändring i utlänningslagen i de delar som avser de föreslagna 10 kap. 4 § 1–2 pp. om nya grunder för uppsikt och förvar av barn, 7 § andra meningen om ny möjlighet att separera barn från sin vårdnadshavare genom förvarstagande samt 13 § 1 st. som ersätter nuvarande bestämmelse om tidsfrist för förvarshållande av barn i 10 kap. 5 § UtlL ska vila enligt 2 kap. 8 § regeringsformen jämlikt 2 kap. 22 § regeringsformen.

Socialförsäkringsutskottet har den 11 juni 2026 justerat betänkande 2025/26:SfU31. I betänkandet tillstyrker utskottet regeringens förslag till ändringar i utlänningslagen (2005:716) som bland annat innebär utvidgade möjligheter att ställa barn under uppsikt och ta barn i förvar, jämfört med idag.

Regeringens förslag i denna del innebär att barn som inte begått brott i fler situationer och under dubbelt så lång tid ska kunna omfattas av uppsikt eller förvar. Regeringen föreslår också att barn i vissa fall ska kunna skiljas från sina vårdnadshavare genom att barnet eller vårdnadshavaren tas i förvar. Sådana åtgärder innebär mycket ingripande begränsningar av barns och familjers vardag, privatliv och möjlighet att röra sig fritt. Förvar är ett frihetsberövande och förstärkt uppsikt med exempelvis elektronisk övervakning innebär en långtgående kontroll av hur barn, som redan befinner sig i en mycket utsatt situation, kan leva sitt liv. Enligt FN:s konvention om barnets rättigheter, som är svensk lag, får barn bara frihetsberövas som en sista utväg och under kortast lämpliga tid (artikel 37). FN:s kommitté för barnets rättigheter har dessutom rekommenderat Sverige att förbjuda och förhindra att barn placeras i förvar på grund av deras eller deras föräldrars migrationsstatus. Förslaget riskerar därmed att utgöra en allvarlig inskränkning av den i 2 kap. 8 § regeringsformen grundlagen reglerade rörelsefriheten. Sådana inskränkningar, särskilt när de riktas mot barn, bör föregås av mycket noggranna överväganden avseende proportionalitet, nödvändighet och förenlighet med barnkonventionen. Sådana överväganden har inte gjorts i tillräcklig utsträckning i den aktuella propositionen.

Till detta kan tilläggas att Lagrådet kritiserat regeringens hastiga lagstiftningsarbete på området. På mycket kort tid har regeringen lagt fram ett stort antal omfattande förslag till ändringar i utlänningslagen, samtidigt som svensk rätt ska anpassas till EU:s migrations- och asylpakt. Det gör helheten omöjlig att överblicka för såväl riksdagen, som remissinstanser, myndigheter, rättsväsende och de människor som berörs. Det är ett slarvigt och förhastat lagstiftningsarbete från regeringens sida.

Mot bakgrund av vad som anförs ovan, yrkar vi att förslaget om att förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) i de delar som avser 10 kap. 4 § 1–2 pp., 7 § andra meningen samt 13 § ska vila i minst tolv månader. Detta innebär att nu gällande regler om tidsfrist för förvar av barn i 10 kap. 5 § UtlL som fastslår att ett barn får inte hållas i förvar längre tid än 72 timmar eller, om det finns synnerliga skäl, ytterligare 72 timmar fortsatt ska tillämpas under vilandeförklaringen. Det innebär också att barn inte får ställas under uppsikt eller förvar under de nya grunder som föreslås i propositionen samt att barn inte får separeras från sina vårdnadshavare genom ett beslut om förvar.

Annika Hirvonen (MP)

Ulrika Westerlund (MP)

Camilla Hansén (MP)

Jacob Risberg (MP)

Katarina Luhr (MP)

Niels Paarup-Petersen (C)

Martin Ådahl (C)

Ulrika Liljeberg (C)

Anna Lasses (C)

Alireza Akhondi (C)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 juni.)

Talade i kammaren · · Stockholms kommun

Dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor

Fru talman! En ungdom som tidigare begått brott berättade att beslutet att få rehabilitering i stället för fängelse gjorde att han fick tillbaka kontrollen över sitt liv. Han lärde sig att leva efter reglerna och förstå vikten av att respektera sig själv, sin familj, sitt samhälle och värdet av en utbildning.

Vi står här i dag och debatterar regeringens proposition Dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor. Närmare 50 straffskalor skärps. En ny regel om dubbla straff införs, och häktningsmöjligheterna utvidgas kraftigt. Regeringen kallar det här en nödvändig upprättelse. Tyvärr menar många – och vi – att det undergräver rättsstatens grunder.

Självklart delar vi uppfattningen att det grova gängvåldet är ett akut samhällsproblem. Men att svara med en oproportionerlig straffrättsexpansion är att behandla symtomen och inte grunden. Kanske får det till och med konsekvensen att vi får ännu grövre och hårdare brottslighet. Forskning visar att det finns svagt eller inget stöd för att generellt höjda straffnivåer minskar brottsligheten. Advokatsamfundet, som företräder rättsväsendets egna professionella, avstyrker samtliga ändringsförslag. Deras slutsats är glasklar: Syftet är endast att höja repressionsnivån, och det finns inget som talar för att det kommer att påverka brottsutvecklingen.

Mest oroande är förslaget om dubbla straff. Samma gärning, som till exempel en misshandel, ska kunna straffas dubbelt så hårt beroende på om gärningsmannen eller offret råkar ha koppling till ett så kallat kriminellt nätverk.

Fru talman! Det är ett avsteg från proportionalitetsprincipen. En misshandel är en misshandel. Att påstå att den är dubbelt så allvarlig bara för att den sker i en viss kontext är inte särskilt logiskt och rättsligt.

Konsekvenserna blir direkt orimliga. Advokatsamfundets ordförande gav ett ganska tydligt exempel, som har nämnts ett par gånger här i dag. Om en kriminell misshandlar en annan kriminell blir det två års fängelse. Om han sedan går hem i vrede och misshandlar sin fru blir det ett år.

Enligt den logiken är det alltså mindre straffvärt att slå sin fru än att slå en annan kriminell. Att skapa en sådan ordning är absolut inte att bygga en rättsstat. Det är en ordning där makten kan stämpla någon som nätverkskriminell. Det ger oanade och orättvisa konsekvenser, särskilt som begreppet inte ens har en laglig definition.

Det betyder att en person kan bli stämplad som tillhörande ett kriminellt nätverk på olika grunder. Man kan titta på hur unga i dag stämplas som att de tillhör ett nätverk. Det kan vara att någon har lagt till dem i chatt där det finns kriminella. Eller de kanske är en del av ett kriminellt nätverk, men det finns ingenting som gör att man kan anta det.

Vi vet vilka som kommer att drabbas hårdast av detta. Det är redan utsatta grupper, såsom unga i socioekonomiskt eftersatta områden, personer med missbruk och personer som redan står längst ifrån samhällets skyddsnät. Den typen av politik kommer antagligen att straffa fattigdom och utanförskap i stället för att avskaffa dem.

Regeringen talar om att slå hårt mot gängbrottsligheten. Men man glömmer alla barn och kvinnor som genom hot, våld och sexuella övergrepp tvingas bära vapen, gömma droger eller agera kurirer. Med regeringens förslag straffas de lika hårt som gängledarna. Det kan göra att offren blir gärningspersoner. Det kommer inte att straffa dem som gör sig rika på bekostnad av personer som redan är i en utsatt situation. Man glömmer helt enkelt vilken makt gängledarna har över unga människor ute i landet.

Fru talman! Verklig upprättelse handlar inte alltid om längre straff. Kvinnor ska kunna berätta om övergrepp utan att själva bli åtalade. Mammor ska kunna skydda sina barn utan att bli misstänkliggjorda. Tjejer som tvingas in i gäng ska få stöd och inte fängelse. Barn ska skyddas från de riktiga kriminella och ges en chans till en bättre framtid.

Sverige behöver fler sociala insatser. Ofta avfärdas det med att vi på något sätt inte vill se den kriminalitet som finns. Men den som är aktiv ute i de områden där väldigt många drabbas vet att strukturerna inte fungerar. I dag överger socialtjänsten ibland unga mitt i pågående insatser för att det inte finns resurser. Man måste prioritera. Vilken unge ska man rädda, och vilken unge ska man vänta lite till med? Det är ett stort problem.

Vi har insatser som inte hanterar hela familjen utan kanske bara barnet. Man ser inte hela problembilden, där du har en familj som står utan resurser att kunna betala för månadens mat. Det är ett problem som vi behöver ta tag i innan vi går vidare till höjda straff, eller dubbla straff som i det här fallet.

Vi behöver en bättre skola. Det finns i dag barn och unga som går i skolan utan att någon ens reagerar på att de inte ens deltar i lektioner. Man har inte kapaciteten eller verktygen för att göra insatser.

Vi behöver missbruksvård. I dag kunde vi till exempel läsa om Brommahem. Det är också en del av detta. Vi har tillåtit privata företag göra sig rika på bekostnad av personer som inte har tak över huvudet. Där hamnar de personer som är mest utsatta i samhället. Det är kvinnor som har fått utstå våld, personer med missbruksproblem och unga som inte har någonstans att ta vägen. Vilket stöd får de av att leva på vandrarhem där de inte ens får rena sängar att sova i?

Vill ni verkligen göra någonting åt detta ska ni börja med att stötta familjer och stötta barnen. Ändra den verklighet som finns i dag och ge kommunerna de verktyg och resurser de behöver för att göra det! Skapa inte en miljö som kommer att generera ännu grövre brottslighet.

Gör någonting åt de människor som tjänar på detta! Det är inte de ungdomar som får fängelse, eller som riskerar att sättas i fängelse, när ni har fått igenom era lagar. Det är inte de som tjänar på detta. De förlorar. De kan inte ens tänka på en framtid efter 25 års ålder. De som tjänar på detta finns i kontoren här i innerstan. De vet hur man ska hantera pengarna och hur man ska göra sig ännu rikare på dem.

Det här är ett förslag som inte har fått någonting positivt från remissinstanserna. Lagrådet tycker inte heller att förslaget är bra. Vi yrkar avslag på hela propositionen och bifall till reservation 2 från Miljöpartiet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 juni.)

Talade i kammaren · · Stockholms kommun

Svenskt bidrag till Natos framskjutna närvaro i Finland

Fru talman! Det här blir kort. Vi är några i den här församlingen som säger nej till att Sverige blir Natos ledande krigsmakt i nord. Vi säger ja till nedrustning, diplomati och en självständig svensk säkerhetspolitik.

Historien visar att Natos militära interventioner inte skapar fred. De har snarare skapat kaos. Många länder har fortfarande inte reparerats efter det.

Sveriges plats är inte i frontlinjen för en kärnvapenallians. I ett förändrat säkerhetsläge innebär inte militär upptrappning att man stärker svensk säkerhet. Därför yrkar jag bifall till vår motion om att avslå propositionen, och vi säger nej till Nato på riktigt.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 8.)

Talade i kammaren · · Stockholms kommun

Svar på interpellation 2025/26:470 om Israels angrepp på flottiljen Global Sumud

Jag blir helt ställd av hur ministern svarar på mina frågor. Hon stoltserar med de miljoner Sverige skickar till Gaza. Samtidigt bidrar Sverige med minst lika mycket till Israel via handel och samarbeten. Svenska universitet har inte ens stoppats från att samarbeta med israeliska universitet trots att vi vet att de israeliska universiteten arbetar kontinuerligt med att förstärka folkmordet.

Regeringen kan inte ge bidrag på detta sätt och samtidigt stödja staten Israel. Det förlänger folkmordet. Det enda rätta vore att regeringen stoppar handeln och samarbetena med Israel och kräver att Israel upphör med sitt folkmord.

Ministern har haft många chanser att fördöma Israel, utreda och agera på riktigt, men hon har valt att inte göra det. I två och ett halvt år har ministern haft chansen att fördöma Israel men aldrig gjort det. Ministern väljer kontinuerligt Israel framför folkrätten. Det är sanningen. Det går inte att stoltsera med pengarna man skickar till humanitär hjälp när man samtidigt stöder israelisk militärindustri genom inköp till Sverige och stöder israeliska universitet som förstärker folkmordet. Det funkar inte. Detta vet ministern mycket väl, och därför drar man ut på det här.

Mina tankar går till människorna i Palestina, för det är de som står främst. Jag hoppas att ministern gör det hon bör göra.

Talade i kammaren · · Stockholms kommun

Svar på interpellation 2025/26:470 om Israels angrepp på flottiljen Global Sumud

Jag vet verkligen inte vad jag ska säga om ministerns svar om att Global Sumud Flotilla riktar ljus mot sig själv. Flera där blev våldtagna. Flera kom hem med brutna ben. Det enda de har med sig är mat, medicin och andra hjälpmedel för att kunna garantera en vardag i Gaza.

Regeringen skickar humanitärt stöd, men det humanitära stödet kommer ju inte fram i tillräcklig mängd. Folket i Gaza svälter, och det är sanningen. Folket får fortfarande utstå bomberna, och det är också en sanning.

Ministerns svar i dag är detsamma som efter den förra Global Sumud Flotilla: Israel har rätt att stoppa och kontrollera. Jag säger också samma sak igen: stoppa och kontrollera – inte kidnappa, inte tortera, inte våldta, inte misshandla.

Sverige ska följa de folkrättsliga principerna, och här ingår humanitär rätt. Tolkar man principerna korrekt får Sverige inte aktivt understödja en stat som begår brott. Ändå väljer ministern att göra det, dels genom att vara passiv, dels genom att öka handeln med Israel i stället för att stoppa den helt. Principerna innebär också att alla myndigheter ska agera för att stoppa överträdelserna. Då kan man inte agera med dubbla måttstockar, ministern, och agera mot Ryssland för att man är buddy med Ukraina men inte agera mot Israel för att man är buddy med en folkmordsstat.

För att en blockad ska vara laglig krävs flera saker, och vi och det internationella samfundet konstaterar att blockaden mot Gaza är olaglig. Det är grunden.

Alla båtar som bordades, och där volontärerna kidnappades, befann sig på internationellt vatten, långt från Israel och Gaza. De var utanför Grekland och Cypern, alltså inom EU. Det här är en kränkning av staters rättigheter, och det om något borde oroa ministern.

Israel agerar på detta sätt för att deras agerande inte har fått några som helst konsekvenser. Jag hoppas att ministern inte tar upp sanktionerna mot bosättarna, som var typ 15 förra året. Det är ingenting mot de konsekvenser Israels agerande borde ha fått för länge sedan.

Sanningen är att Israel inte har rätt att stoppa humanitär hjälp. Det vet jag, ministern och alla som jobbar med sådana här frågor. Detta är det viktigaste.

Sumud Flotilla transporterade mat, medicin och skolmaterial, inget annat. Man praktiserade civil olydnad, inte våld. Men det var våld man mötte.

Jag hoppas att ministern tar sitt ansvar och har mod att stå emot Israel, för det räcker nu. Det räcker med bomber, mördande och tortyr.

Talade i kammaren · · Stockholms kommun

Svar på interpellation 2025/26:470 om Israels angrepp på flottiljen Global Sumud

Jag hoppas att ministern den här gången stannar kvar och debatterar fullt ut, inte som förra gången.

Folkrättsliga principer kräver olika villkor för en laglig blockad. Vi har alltid konstaterat att Israels blockad av Gaza är olaglig. Oaktat det får Israel inte stoppa humanitär hjälp, men det var precis vad de gjorde. Eftersom blockaden är olaglig och Israel inte har rätt till vattnet utanför Gaza har de heller inte rätt att stoppa fartyg på internationellt vatten. Ändå säger ministern att Israel har ett visst utrymme. Det är fel – juridiskt fel – och det är farligt att ministern gång på gång säger detta.

Internationella domstolen utfärdade order i januari, mars och maj 2024 om omedelbar humanitär tillgång till Gaza. Global Sumud Flotilla opererade i enlighet med dessa order. Ändå valde Israel att attackera fartygen. Malmer nämner inte Internationella domstolen en enda gång.

Ministern reducerar de 175 civila och de ytterligare 485 till en konsulär fråga om en svensk, men frågan är mycket större än så. Gång på gång attackeras humanitära hjälpinsatser på internationellt vatten. Vad gör regeringen för att kräva ansvar och att lagen ska följas? Var finns solidariteten?

Ministerns svar handlar om att göra Sverige till ett land som inte tar ansvar och som ska slippa att göra något när ett folkmord sker. Detta har vi konstaterat för länge sedan.

Ministern berättade att hon haft kontakt med Israel och att hon förväntar sig att svenskars rättigheter respekteras. Israel bryr sig inte om förväntningar; det vet vi redan. Detta har vi konstaterat för länge sedan. Det Israel bryr sig om är konsekvenser. Så var är konsekvenserna för Israel? Var är fördömandena? Kontakt är inte diplomati. Kontakt är att vara medhjälpare till det som händer.

Ministern vägrar att svara på vad Sverige ska göra framåt. Jag frågade hur vi ska skydda framtida flottiljer. Svar: Inget. Hur ska vi stödja familjerna? Njaa, så där. Hur ska vi driva på för sanktioner i EU? Svar: Nästan ingenting. Ministern svarar inte på någonting. Hon berättar lite om vad hon har gjort, vilket är nästan ingenting – under mer än två år av pågående folkmord.

Det är flera folkrättsbrott som Malmer blundar för. Hon legitimerar en olaglig blockad. Hon ignorerar Internationella domstolen. Hon glömmer de hundratusentals som mördats under folkmordet. Hon glömmer de tusentals som kidnappats av Israel, som torterats, våldtagits och misshandlats, även de som hade för avsikt att föra fram humanitär hjälp. Hon erbjuder kontakt i stället för handling. Hon vägrar att svara, helt enkelt. Det är skamligt.

Lade fram en motion · 13 maj 2026

med anledning av prop. 2025/26:254 Förbättrade förutsättningar för operativt militärt samarbete

Motion 4171
Motion till riksdagen 2025/26:4171 av Lorena Delgado Varas m.fl. (-) med anledning av prop. 2025/26:254 Förbättrade förutsättningar för operativt militärt samarbete Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår proposition 2025/26:254 i dess helhet. Motivering Regeringens proposition innebär en genomgripande förändring av svensk säkerhets­politik. Förslaget går ut på att ge Nato och enskilda medlemsstater, särskilt USA, långtgående befogenheter att genomföra militär verksamhet på svenskt territorium: inklusive stridshandlingar från svensk mark mot mål utanför Sveriges gränser. Som konstateras i promemorian kan detta leda till att Sverige anses vara part i en väpnad konflikt, även om det inte är svenska styrkor som agerar. Regeringen ska alltså ensam kunna besluta om sådana överlåtelser av förvaltningsuppgifter, utan att riksdagen ges möjlighet till insyn eller godkännande i det enskilda fallet. Propositionen är inte en isolerad förändring. Sedan Natointrädet har makten systematiskt flyttats från riksdagen till regeringen: regeringen har getts rätt att skicka upp till 1 000 soldater utomlands utan riksdagsbeslut, krislagstiftning har införts som låter regeringen ta över riksdagens lagstiftande makt, utlandsspionerilagen kriminali­serar granskning av militärt samarbete och sekretessregler har skärpts. Denna proposition är ytterligare ett steg i samma riktning, en demokratisk urholkning som måste stoppas. Propositionen innebär också att undantag från tillståndsplikten för vapenexport utvidgas till alla Natoländer, inklusive Turkiet. Nato har inga mekanismer för att säkerställa demokrati eller mänskliga rättigheter. Detta riskerar att urholka Sveriges demokratikriterium och undergräva svensk utrikespolitiks grundläggande värderingar. Vidare saknas garantier för att utländska styrkor följer svenska regler för användning av vapenmakt (rules of engagement). Olika Natoländer har olika regler och det är inte tydligt vilka som gäller på svenskt territorium. Det räcker inte att förlita sig på att utländska soldater självmant sätter sig in i svensk lagstiftning. Det krävs mer! Ur ett antimilitaristiskt perspektiv är detta oacceptabelt. Varje steg mot att normali­sera utländsk militär närvaro på svensk mark är ett steg bort från en fredlig utrikes­politik. Historien visar gång på gång att militära allianser och upprustning leder till fler konflikter, inte färre. Den enda beprövade vägen till varaktig fred är nedrustning, diplomati och folkrättsligt förankrad konfliktlösning. Folklig kontroll och parlamentariskt inflytande måste värnas Sverige har en lång tradition av folklig förankring av säkerhetspolitiken. Beslut om att gå i krig eller att ställa svenskt territorium till förfogande för främmande makters krig­föring har traditionellt fattats av riksdagen – inte av regeringen ensam. Propositionen undergräver denna princip. Regeringen ska ges rätt att utan riksdagens godkännande överlåta förvaltningsuppgifter som innebär att utländska styrkor kan genomföra strids­handlingar från svensk mark. Det är en historiskt sett mycket farlig utveckling. När väl makten att fatta sådana beslut flyttas från det folkvalda parlamentet till Regeringskansliet, försvinner också den offentliga debatten och möjligheten för medborgarna att påverka; demokratin urholkas inifrån. Militära satsningar måste prioriteras om till välfärden Sverige rustar upp militärt i snabbare takt än någonsin. Försvarsbudgeten har ökat med tiotals miljarder kronor de senaste åren och förväntas fortsätta växa. Samtidigt kämpar skolor med underbemanning, äldreomsorgen har akut personalbrist, sjukvårdsköerna växer och bostadsbristen förvärras. Det är en prioriteringsfråga: varje miljard som läggs på stridsflyg, ubåtar och Natoanpassning är en miljard som inte går till att rusta upp välfärden. Vi menar att den största tryggheten för människor är en fungerande välfärd, inte fler vapen. En sjuksköterska på en akutmottagning, en lärare i en resurssvag skola eller en undersköterska i äldreomsorgen – eller rätten till ett hem – gör mer för människors faktiska säkerhet än en utplacerad Natobataljon. Regeringen bör därför omfördela en betydande del av de ökade militäranslagen till skola, vård, omsorg och bostads­byggande, där behoven är akuta och där pengarna gör verklig nytta för människors liv. Natos kärnvapen – ett existentiellt hot Nato är en kärnvapenallians, flera av Natos medlemsstater har kärnvapen och alliansens strategi bygger på ”kärnvapenavskräckning”. Genom att fördjupa samarbetet med Nato, och genom DCA-avtalet med USA, öppnar propositionen för att kärnvapen kan föras in på svenskt territorium. Att tillåta kärnvapen på svensk mark är att göra Sverige till ett potentiellt mål i ett framtida kärnvapenkrig. Det är en fullständigt oansvarig politik. Sverige bör i stället verka för en kärnvapenfri zon i Norden och aktivt stödja FN:s konvention om förbud mot kärnvapen (TPNW), som Sverige ännu inte har anslutit sig till. Avskräckning fungerar inte – fred byggs nedifrån Regeringens proposition vilar på en grundläggande missuppfattning: att säkerhet skapas genom militär avskräckning. Forskning om fred och konflikter visar något annat. Militär upprustning leder till säkerhetsdilemman: den ena statens upprustning uppfattas som ett hot av den andra, vilket leder till motupprustning och ökad spänning. Säkerhet skapas i stället genom: Folkrättsligt reglerad konfliktlösning: genom FN, OSSE och andra internationella forum. Nedrustningsavtal: som minskar mängden vapen och därmed risken för att de används. Diplomati och dialog: även med stater som vi har meningsskiljaktigheter med. Folkligt försvar: baserat på civil beredskap och icke våldsligt motstånd, inte på utländska trupper. Alternativet: en fredlig, solidarisk utrikespolitik Vi föreslår i stället en helt annan väg: Säg upp DCA-avtalet med USA. Avtalet ger USA rätt att använda svenska militära anläggningar och innebär att svensk lagstiftning sätts ur spel på dessa platser. Det är en oacceptabel inskränkning av svensk suveränitet. Verka för svenskt utträde ur Nato. Nato är en offensiv militärallians med en lång historia av krig, interventioner och folkrättsbrott: från bombningarna av Jugoslavien till kriget i Afghanistan och Libyen. Sverige ska inte vara en del av denna krigsmaskin. Bygg ett fredligt totalförsvar. Det svenska försvaret bör inriktas på att försvara svenskt territorium mot invasion, inte på att delta i Natos offensiva operationer runt om i världen. Civil beredskap, psykologiskt försvar och icke våldsligt motstånd är centrala delar av ett sådant försvar. Lägg resurserna på att stärka samhället, i stället för att öka säkerhetsriskerna för oss alla. Satsa på diplomati och konfliktlösning. Stöd en kärnvapenfri värld. Sverige bör ratificera FN:s kärnvapenförbud (TPNW) och aktivt verka för att kärnvapenmakterna nedrustar. Slutsats Regeringens proposition är ett steg i fel riktning. Den innebär minskad demokratisk kontroll, ökad militarisering och en farlig inriktning mot kärnvapensamarbete. Den undergräver möjligheten till en fredlig, solidarisk och folkrättsligt förankrad utrikes­politik. Riksdagen bör därför avslå propositionen och i stället ge regeringen till känna att Sverige ska verka för nedrustning, fredlig konfliktlösning och en folkligt förankrad säkerhetspolitik bortom Nato. Lorena Delgado Varas (-) Malcolm Momodou Jallow (-) Daniel Riazat (-)
Lade fram en motion · 13 maj 2026

med anledning av prop. 2025/26:262 Utmönstring av permanent uppehållstillstånd och anpassning av svensk rätt till EU:s migrations- och asylpakt

Motion 4170
Motion till riksdagen 2025/26:4170 av Malcolm Momodou Jallow m.fl. (-) med anledning av prop. 2025/26:262 Utmönstring av permanent uppehållstillstånd och anpassning av svensk rätt till EU:s migrations- och asylpakt Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår proposition 2025/26:262 i dess helhet. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att svensk migrations- och asylpolitik ska genomföras med beaktande av rättssäkerhet, proportionalitet, humanitet, barnets bästa och långsiktigt hållbar integration och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att genomförandet av EU:s migrations- och asylpakt inte får inskränka grundläggande rättigheter eller medföra mer långtgående restriktioner än vad unionsrätten kräver och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen ska återkomma med en ny och samlad konsekvensanalys av hur förslagen påverkar rättssäkerhet, barns rättigheter, integration, psykisk hälsa, kommunernas ansvar samt Sveriges internationella människorättsåtaganden och tillkännager detta för regeringen. Motivering Regeringens proposition innebär ett av de mest genomgripande och långtgående skiftena i svensk migrationspolitik i modern tid. Under förevändningen att svensk rätt ska anpassas till Europeiska unionens migrations- och asylpakt genomför regeringen i praktiken en ideologiskt driven omläggning av svensk migrationsrätt där tillfällighet, misstänkliggörande och rättighetsbegränsningar görs till permanenta principer. Propositionen måste därför avslås i sin helhet. Det handlar inte endast om tekniska anpassningar till unionsrätten. Det handlar om vilken rättsstat Sverige ska vara. Det handlar om vilket samhälle Sverige vill bygga. Och det handlar ytterst om huruvida människor som söker skydd ska mötas av rätts­säkerhet och mänsklig värdighet eller av permanenta undantagstillstånd präglade av osäkerhet och kontroll. Sverige ska inte använda EU:s migrationspakt som ett verktyg för att montera ned rättssäkerhet, permanenta människors otrygghet och normalisera en migrationspolitik byggd på misstänkliggörande och tillfällighet. Propositionen representerar ett tydligt skifte: från rättigheter till kontroll, från integration till osäkerhet, och från humanitet till avskräckning. Permanent otrygghet ersätter integration En av propositionens mest långtgående delar är utmönstringen av permanent uppehålls­tillstånd för flera grupper av människor med skyddsrelaterade uppehållstillstånd. Permanent uppehållstillstånd har historiskt varit en central grund för etablering och integration i Sverige. Människor som ska bygga ett liv behöver trygghet och stabilitet. Den som ska lära sig språket, arbeta, utbilda sig, starta företag, skapa trygghet för sina barn och bli en del av samhället måste kunna planera sin framtid. Regeringens politik går i motsatt riktning. Människor görs permanent tillfälliga. Familjer förväntas leva i långvarig osäkerhet. Barn riskerar att växa upp under ständig rädsla för att deras trygghet kan ryckas bort. Detta är inte integrationspolitik. Det är institutionaliserad otrygghet. Regeringen hävdar att förslagen ska främja integration och minska utanförskap. Men propositionen innehåller ingen övertygande analys som visar att ökad osäkerhet leder till bättre integration. Tvärtom visar erfarenheter från både Sverige och andra europeiska länder att långvarig tillfällighet riskerar att försvåra etablering på arbetsmarknaden, försämra psykisk hälsa och öka social utsatthet. Trygghet skapar integration. Otrygghet skapar rädsla och marginalisering. Allvarliga rättssäkerhetsproblem Propositionen innebär samtidigt betydande inskränkningar i rättssäkerheten för människor som söker skydd. Rätten till offentligt biträde begränsas i flera delar av asylprocessen trots att asyl­rätten är juridiskt komplex och att människor som söker skydd ofta befinner sig i extrem utsatthet, saknar språkkunskaper och i många fall bär på trauma från krig, tortyr eller förföljelse. En rättssäker asylprocess förutsätter att människor har reella möjligheter att förstå processen och tillvarata sina rättigheter. Det är därför särskilt anmärkningsvärt att Lagrådet riktar skarp kritik mot reger­ingens förslag och framhåller att begränsningarna riskerar att försämra den enskildes möjligheter att få en rättvis och korrekt prövning. En rättsstat prövas inte i hur den behandlar de starkaste. Den prövas i hur den be­handlar de mest utsatta. Lagrådets kritik är exceptionellt allvarlig Lagrådets yttrande är i flera delar ovanligt skarpt och bör tas på största allvar av riks­dagen. Lagrådet ifrågasätter inte endast enskilda tekniska lösningar utan riktar kritik mot själva beredningsprocessen och den politiska utgångspunkten för propositionen. Lagrådet konstaterar att den s.k. minimilinjen varit styrande redan från början och att frågan inte har utretts förutsättningslöst och kunskapsbaserat. Vidare framhålls att remiss­kritiken mot förslagen varit omfattande och att flera centrala konsekvenser inte analys­erats tillräckligt. Det är djupt problematiskt. Lagstiftning som påverkar människors grundläggande rättigheter måste vila på propor­tionalitet, rättssäkerhet och gedigna konsekvensanalyser, inte på politiskt förutbestämda slutsatser. När lagstiftning av denna omfattning drivs fram utan tillräckliga analyser riskerar rättsstatens legitimitet att försvagas. Barnets bästa åsidosätts Propositionen innebär även att biometriska uppgifter, inklusive fingeravtryck och foto­grafier, ska kunna tas från barn från sex års ålder. Barnkonventionen är svensk lag. Barnets bästa ska vara en primär övervägning i alla beslut som rör barn. Att genomföra kroppsliga ingrepp och omfattande registrering av mycket små barn kräver därför mycket starka skäl, tydliga proportionalitetsbedömningar och robusta rättssäkerhetsgarantier. Regeringen har inte visat att dessa krav är uppfyllda. Det är särskilt oroande att barn i migrationssystemet i allt större utsträckning riskerar att behandlas som säkerhetsobjekt snarare än som barn med egna rättigheter och skydds­behov. Sverige går längre än vad EU-rätten kräver Det är viktigt att understryka att stora delar av propositionen inte är juridiskt tvingande konsekvenser av EU:s migrationspakt. Regeringen väljer aktivt den mest restriktiva tolkningen och använder unionsrätten som politisk legitimering för att genomföra en migrationspolitik som går längre än vad EU-rätten kräver. Sverige är inte skyldigt att välja den hårdaste möjliga linjen. Sverige kan genomföra unionsrätten samtidigt som rättssäkerhet, humanitet och mänskliga rättigheter värnas. Det handlar därför ytterst om politiska prioriteringar. Ett demokratiskt vägval Att vara kritisk till propositionen innebär inte att vara emot reglerad migration eller ordning i migrationssystemet. Sverige ska ha ett rättssäkert och fungerande migrations­system. Men rättssäkerhet kan aldrig byggas genom att människor görs permanent otrygga. Ordning kan aldrig motivera att barns rättigheter försvagas. Effektivitet kan aldrig bli ett argument för att urholka mänskliga rättigheter. Frågan handlar därför inte enbart om migrationspolitik. Frågan handlar om vilket samhälle Sverige vill vara. Ett samhälle där människor möts av rättigheter, rättssäkerhet och mänsklig värdighet eller ett samhälle där tillfällighet, misstänkliggörande och av­skräckning görs till grundläggande principer i lagstiftningen. Riksdagen bör därför avslå propositionen i dess helhet. Malcolm Momodou Jallow (-) Lorena Delgado Varas (-) Daniel Riazat (-)
Lade fram en motion · 13 maj 2026

med anledning av prop. 2025/26:263 Stärkt återvändandeverksamhet

Motion 4169
Motion till riksdagen 2025/26:4169 av Malcolm Momodou Jallow m.fl. (-) med anledning av prop. 2025/26:263 Stärkt återvändandeverksamhet Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår proposition 2025/26:263 i dess helhet. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regler om återvändarverksamhet bör utformas och tillämpas på ett sätt som säkerställer rättssäkerhet, proportionalitet, skyddet för grundläggande fri- och rättigheter och principen om likabehandling, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att inre utlänningskontroller inte får leda till etnisk profilering, godtyckliga kontroller eller minskad tillit till myndigheter och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att tvångsåtgärder såsom husrannsakan, omhändertagande av mobiltelefoner, biometrisk autentisering och kopiering av privata uppgifter kräver starkare rättssäkerhetsgarantier än vad regeringen föreslår och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med en ny samlad konsekvensanalys av propositionens effekter på rättssäkerhet, integritet, barns rättigheter, diskriminering, myndighetstillit och Sveriges internationella människorättsåtaganden och tillkännager detta för regeringen. Motivering Regeringens proposition 2025/26:263 innebär en omfattande förstärkning av statens kontroll och tvångsbefogenheter inom migrationsområdet. Propositionen presenteras som ett sätt att effektivisera återvändandeverksamheten. I praktiken innebär den dock ett långtgående skifte i svensk migrationspolitik där fler myndigheter, fler register, fler tvångsmedel och mer övervakning görs till bärande principer. Riksdagen bör avslå propositionen i dess helhet. Ett rättssäkert och fungerande återvändandesystem är viktigt. Men återvändande­verksamhet får aldrig byggas genom att rättsstatens grundläggande principer försvagas. Effektivitet kan inte vara det enda måttet på god lagstiftning. Staten måste också respektera proportionalitet, integritet, likabehandling, barnets bästa och människors rätt till privat- och familjeliv. Propositionen riskerar att föra Sverige i en farlig riktning: från rättssäkerhet till kontroll, från tillit till misstänkliggörande och från myndighetsservice till angiveri och migrationsövervakning. Välfärdsmyndigheter ska inte göras till migrationspolis Regeringen föreslår att flera centrala myndigheter, däribland Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kronofogdemyndigheten, Pensionsmyndigheten och Skatteverket, på eget initiativ ska lämna uppgifter till Polismyndigheten om det finns anledning att anta att en person saknar rätt att vistas i Sverige. Detta är en principiellt mycket allvarlig förändring. Människor ska kunna kontakta myndigheter för att få information, stöd, service och rättigheter tillgodosedda utan rädsla för att kontakten automatiskt kan leda till angiveri och migrationskontroll. Om människor börjar undvika kontakt med myndigheter riskerar det att få allvarliga konsekvenser för både individen och samhället. Det kan innebära att människor inte söker stöd, inte fullgör skyldigheter, inte vågar kontakta myndigheter och inte får tillgång till rättigheter som de faktiskt har. Det riskerar också att försämra myndigheternas möjlighet att utföra sina grunduppdrag. Vi anser att välfärdsmyndigheter inte ska ges angiveriliknande uppgifter i migrations­kontrollen. En välfärdsstat bygger på tillit. Regeringens förslag riskerar att underminera den tilliten. Risk för etnisk profilering och godtyckliga kontroller Propositionen innebär att inre utlänningskontroller ska kunna vidtas om det finns anledning att anta att en utlänning saknar rätt att vistas i Sverige. Vid bedömningen ska särskild hänsyn tas till omständigheter som kan iakttas på platsen och uppgifter som Polismyndigheten eller Kustbevakningen förfogar över. Detta väcker allvarliga frågor om rättssäkerhet och diskriminering. Risken är uppenbar att människor som uppfattas som ”utländska” i större utsträckning blir föremål för kontroll. Det kan handla om hudfärg, språk, namn, klädsel, religion eller andra yttre markörer. För människor med utländsk bakgrund, afrosvenskar, muslimer och andra rasifierade grupper kan detta innebära en ökad risk för att stoppas, kontrol­leras och misstänkliggöras i vardagen. Det är inte acceptabelt. Ett demokratiskt samhälle får inte införa regler som i praktiken riskerar att skapa ett system där vissa kroppar kontrolleras mer än andra. Husrannsakan utan brottsmisstanke är oproportionerligt Regeringen föreslår att Polismyndigheten ska kunna genomföra husrannsakan för att söka efter pass eller andra identitetshandlingar. Husrannsakan är en mycket ingripande åtgärd. Att staten går in i människors hem är ett av de mest långtgående intrången i den personliga integriteten. Sådana åtgärder måste vara noggrant avgränsade, nödvändiga och proportionerliga. Det är särskilt problematiskt att åtgärden ska kunna användas inom migrations­kontrollen utan att personen är misstänkt för brott. Regeringen presenterar inte till­räckligt starka skäl för att en så ingripande åtgärd är nödvändig och proportionerlig i den omfattning som föreslås. Mobiltelefonen är människans mest privata rum Förslaget om att myndigheter ska kunna omhänderta och undersöka elektronisk kommunikationsutrustning är en av propositionens mest integritetskänsliga delar. En mobiltelefon innehåller i dag inte bara kontaktuppgifter. Den innehåller hela människors liv: familjebilder, privata samtal, medicinsk information, politiska och religiösa kontakter, ekonomiska uppgifter, platsdata, sociala relationer, juridisk kommunikation och i vissa fall uppgifter som är direkt kopplade till asylskäl. Att staten ges möjlighet att omhänderta, undersöka och kopiera uppgifter från en sådan enhet innebär ett mycket långtgående intrång i privatlivet. Särskilt problematiskt är att uppgifter som hittas i samband med en sådan undersök­ning ska kunna användas för andra ändamål än det ursprungliga syftet. Det öppnar för s.k. ändamålsglidning, där en åtgärd som motiveras med identitetskontroll i praktiken kan bli ett bredare verktyg för övervakning och brottsbekämpning. Detta är inte acceptabelt utan mycket tydligare rättssäkerhetsgarantier. Biometrisk registrering och registersamkörning riskerar att normalisera övervakning Propositionen innebär också utökade möjligheter att ta, lagra, använda och jämföra fingeravtryck och fotografier i utlännings- och medborgarskapsärenden. Uppgifter ska kunna användas för fler ändamål och jämföras med Polismyndighetens biometriregister. Säkerhetspolisen föreslås dessutom få direktåtkomst till Migrationsverkets register över fingeravtryck och fotografier. Detta väcker allvarliga frågor om integritet, proportionalitet och ändamålsglidning. Migrationssystemet får inte bli en bakväg till generell övervakning av människor med utländsk bakgrund. Den som söker skydd, uppehållstillstånd eller medborgarskap ska inte behandlas som ett säkerhetshot per automatik. Rätten till asyl och rätten till privatliv måste värnas även i ett system där staten har legitima behov av identitetskontroll. Barnets bästa och familjelivet måste väga tyngre Propositionen riskerar även att påverka barn och familjer. Om föräldrar undviker myndighetskontakt av rädsla för informationsöverföring kan det få direkta konsekvenser för barns rättigheter. Barn kan påverkas av att föräldrar inte söker stöd, inte vågar kontakta myndigheter eller lever i ökad rädsla för kontroll. Barnkonventionen är svensk lag. Barnets bästa måste vara en verklig och styrande princip, inte en formalitet i lagstiftningsprocessen. Regeringen har inte tillräckligt visat hur förslagen påverkar barn i praktiken. En rättssäker migrationspolitik kräver mer än kontroll Det finns behov av ett fungerande migrationspolitik. Men ett sådant arbete måste bygga på rättssäkerhet, tydlighet, juridiskt stöd, socialt arbete, diplomatiskt samarbete och respekt för mänskliga rättigheter. Regeringens proposition lägger i stället tyngdpunkten på kontroll, tvång, övervakning och angiveri. Det är fel väg. Sverige behöver inte ett migrationssystem där människor jagas djupare in i skugg­samhället. Sverige behöver ett system där myndigheter arbetar rättssäkert, humant och effektivt utan att montera ned tilliten mellan individ och samhälle. Riksdagen bör därför avslå proposition 2025/26:263 i dess helhet. Malcolm Momodou Jallow (-) Lorena Delgado Varas (-) Daniel Riazat (-)
Lade fram en motion · 13 maj 2026

med anledning av prop. 2025/26:264 Skärpta och tydligare krav på vandel för uppehållstillstånd

Motion 4168
Motion till riksdagen 2025/26:4168 av Malcolm Momodou Jallow m.fl. (-) med anledning av prop. 2025/26:264 Skärpta och tydligare krav på vandel för uppehållstillstånd Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår proposition 2025/26:264 i dess helhet. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att reglerna om vandel ska tillämpas rättssäkert, proportionerligt och förutsebart och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att vaga och subjektiva kriterier såsom ”bristande vandel”, ”bristande skötsamhet” och ”samröre” inte ska kunna ligga till grund för att neka eller återkalla uppehållstillstånd och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att humanitära hänsyn, barns rättigheter, familjeliv och proportionalitetsprincipen även fortsättningsvis ska väga tungt vid migrationsrättsliga bedömningar och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med en samlad analys av propositionens konsekvenser för rättssäkerhet, diskriminering, socioekonomisk utsatthet och Sveriges internationella människorättsåtaganden och tillkännager detta för regeringen. Motivering Regeringens proposition innebär ett grundläggande skifte i svensk migrationspolitik, där människors möjlighet att leva och stanna i Sverige i ökad utsträckning ska avgöras genom breda och subjektiva bedömningar av deras levnadssätt, skötsamhet och s.k. vandel. Riksdagen bör avslå propositionen i dess helhet. Sverige ska inte bygga ett migrationssystem där människors framtid avgörs genom vaga moralbedömningar av deras livssituation, sociala relationer eller ekonomiska förhållanden. En rättsstat förutsätter tydliga regler, förutsebarhet och rättssäkerhet. Så allvarliga konsekvenser som återkallelse av uppehållstillstånd eller avlägsnande ur landet måste vila på tydliga, objektiva och rättssäkra grunder. Propositionen går i motsatt riktning. Begreppet ”vandel” är vagt och öppet för långtgående tolkningar. Det riskerar att skapa godtycke, selektiv rättstillämpning och ökade möjligheter till diskriminerande bedömningar. Det blir oklart för den enskilde vilka handlingar, relationer eller omständigheter som kan leda till att uppehållstillstånd återkallas. Detta är särskilt problematiskt eftersom propositionen öppnar för att även andra omständigheter än lagförda brott ska kunna få mycket ingripande konsekvenser för människors rätt att vistas i Sverige. I praktiken riskerar propositionen att skapa ett system där människor bedöms inte bara utifrån vad de gjort, utan utifrån vem de känner, hur de lever och hur myndigheter uppfattar deras ”skötsamhet”. Det är inte förenligt med grundläggande rättsstatliga principer Särskilt oroande är att ekonomiska problem, skulder och påstådd bristande regel­efterlevnad ska kunna användas som delar av en vandelsbedömning. Skuldsättning och ekonomisk utsatthet är ofta kopplat till arbetslöshet, diskriminering, bostadsbrist och sociala förhållanden. Ett system där socioekonomisk utsatthet indirekt kan leda till återkallelse av uppehållstillstånd riskerar att skapa ett migrationssystem där fattigdom bestraffas. Propositionens skrivningar om ”samröre” med kriminella nätverk är också mycket problematiska. Människor ska bedömas utifrån sina egna handlingar, inte utifrån social närhet, familjeband eller vilka personer som finns i deras omgivning. Det finns också betydande risker för diskriminering och etnisk profilering. Lag­stiftning som bygger på vaga kriterier om ”skötsamhet” och ”vandel” riskerar att slå oproportionerligt hårt mot människor med utländsk bakgrund, människor från socio­ekonomiskt utsatta områden och grupper som redan i dag är föremål för överkontroll och misstänkliggörande. Att motsätta sig propositionen innebär inte att försvara kriminalitet eller missbruk av välfärdssystem. Sverige ska ha ett rättssäkert migrationssystem och tydliga regler. Men staten ska inte kunna återkalla människors rättigheter på vaga, subjektiva och morali­ser­ande grunder. Det handlar ytterst om vilket samhälle vi vill ha i Sverige. Ett samhälle byggt på rättssäkerhet, likabehandling och mänskliga rättigheter eller ett samhälle där människors liv och framtid avgörs genom diffusa bedömningar av deras ”vandel”. Riksdagen bör därför avslå propositionen i dess helhet. Malcolm Momodou Jallow (-) Lorena Delgado Varas (-) Daniel Riazat (-)
Lade fram en motion · 13 maj 2026

med anledning av prop. 2025/26:265 Skärpta regler om uppsikt och förvar

Motion 4167
Motion till riksdagen 2025/26:4167 av Malcolm Momodou Jallow m.fl. (-) med anledning av prop. 2025/26:265 Skärpta regler om uppsikt och förvar Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår proposition 2025/26:265 i dess helhet. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att frihetsberövanden inom migrationsrätten endast ska användas som en sista utväg, under så kort tid som möjligt och med starka rättssäkerhetsgarantier och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att elektronisk övervakning inom migrationsprocessen inte ska normaliseras eller användas oproportionerligt mot människor som inte dömts för brott, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att barnets bästa, familjeliv, psykisk hälsa och proportionalitetsprincipen ska väga tyngre vid beslut om uppsikt och förvar och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med en samlad analys av propositionens konsekvenser för mänskliga rättigheter, psykisk hälsa, barns rättigheter, diskriminering och Sveriges internationella åtaganden och tillkännager detta för regeringen. Motivering frihetsberövanden, övervakning och kontroll görs till alltmer centrala verktyg i migrationsprocessen. Riksdagen bör avslå propositionen i dess helhet. Förvar inom migrationsrätten är administrativa frihetsberövanden. Det handlar i många fall om människor som inte är misstänkta eller dömda för brott. Trots detta utvecklas systemet stegvis mot längre förvarstider, hårdare kontrollformer och ökad användning av övervakningsteknik. Detta är en mycket allvarlig utveckling. En rättsstat måste vara särskilt försiktig när den frihetsberövar människor som inte dömts för brott. Frihetsberövanden ska vara proportionerliga och individuellt motiverade och användas som en sista utväg under så kort tid som möjligt. Propositionen går i motsatt riktning. Förslaget om elektroniskt övervakad vistelseskyldighet innebär att människor i migrationsprocess ska kunna kontrolleras genom elektronisk övervakning trots att de inte dömts för brott. Detta riskerar att skapa ett system där människor med osäker migrationsstatus behandlas som säkerhetsrisker snarare än rättighetsbärare. Det innebär ett principiellt skifte från rättssäker migrationshantering till administrativ kontrollpolitik. Särskilt oroande är också förslagen om längre förvarstider och särskilda säkerhets­avdelningar. Det riskerar att ytterligare sudda ut gränsen mellan migrationsförvar och kriminalvård. Människor som söker skydd eller befinner sig i migrationsprocess ska inte behandlas som presumtiva brottslingar. Långvariga frihetsberövanden kan dessutom få mycket allvarliga konsekvenser för psykisk hälsa, familjeliv och barns situation. Många människor i migrationsprocess har redan erfarenheter av krig, våld, tortyr eller trauma. Ett system som bygger på längre frihetsberövanden och ökad kontroll riskerar att förvärra denna utsatthet. Barnkonventionen är svensk lag. Barnets bästa ska vara en verklig och styrande princip i alla beslut som påverkar barn och familjer. Att motsätta sig propositionen innebär inte att vara emot ordnade och rättssäkra återvändandeprocesser. Sverige ska ha ett fungerande migrationssystem. Men effektivitet får aldrig bli ett argument för oproportionerliga frihetsinskränkningar eller ökad övervakning av människor som inte dömts för brott. Frågan handlar ytterst om vilket samhälle Sverige vill vara – ett samhälle där rättssäkerhet, proportionalitet och mänskliga rättigheter står i centrum eller ett samhälle där allt fler människor frihetsberövas och övervakas inom ramen för migrations­politiken. Riksdagen bör därför avslå propositionen i dess helhet. Malcolm Momodou Jallow (-) Lorena Delgado Varas (-) Daniel Riazat (-)
Uppdrag
  • Nordiska rådet - Ledamot
    16 okt 2024 - 14 okt 2025 · Nordiska rådets svenska delegation
  • Nordiska rådet - Ledamot
    19 okt 2023 - 16 okt 2024 · Nordiska rådets svenska delegation
  • Utbildningsutskottet - Suppleant
    21 dec 2022 - 14 okt 2025 · Utbildningsutskottet
  • Justitieutskottet - Suppleant
    12 okt 2022 - 14 okt 2025 · Justitieutskottet
  • EU-nämnden - Suppleant
    12 okt 2022 - 14 okt 2025 · EU-nämnden
  • Nordiska rådet - Ledamot
    11 okt 2022 - 19 okt 2023 · Nordiska rådets svenska delegation
  • Näringsutskottet - Suppleant
    4 okt 2022 - 14 okt 2025 · Näringsutskottet
  • Kammaren - Riksdagsledamot
    26 sep 2022 - 28 sep 2026
  • Socialutskottet - Suppleant
    19 okt 2021 - 26 sep 2022 · Socialutskottet
  • Nordiska rådet - Ledamot
    13 okt 2021 - 11 okt 2022 · Nordiska rådets svenska delegation
  • Nordiska rådet - Ledamot
    14 okt 2020 - 13 okt 2021 · Nordiska rådets svenska delegation
  • Arbetsmarknadsutskottet - Suppleant
    18 mars 2020 - 26 sep 2022 · Arbetsmarknadsutskottet
  • Civilutskottet - Suppleant
    18 mars 2020 - 26 sep 2022 · Civilutskottet
  • Finansutskottet - Suppleant
    18 mars 2020 - 26 sep 2022 · Finansutskottet
  • Justitieutskottet - Suppleant
    18 mars 2020 - 26 sep 2022 · Justitieutskottet
  • Kulturutskottet - Suppleant
    18 mars 2020 - 26 sep 2022 · Kulturutskottet
  • Miljö- och jordbruksutskottet - Suppleant
    18 mars 2020 - 26 sep 2022 · Miljö- och jordbruksutskottet
  • Socialförsäkringsutskottet - Suppleant
    18 mars 2020 - 26 sep 2022 · Socialförsäkringsutskottet
  • Skatteutskottet - Suppleant
    18 mars 2020 - 26 sep 2022 · Skatteutskottet
  • Trafikutskottet - Suppleant
    18 mars 2020 - 26 sep 2022 · Trafikutskottet
  • Utbildningsutskottet - Suppleant
    18 mars 2020 - 26 sep 2022 · Utbildningsutskottet
  • Försvarsutskottet - Suppleant
    18 mars 2020 - 3 sep 2020 · Försvarsutskottet
  • Konstitutionsutskottet - Suppleant
    18 mars 2020 - 3 sep 2020 · Konstitutionsutskottet
  • Utrikesutskottet - Suppleant
    18 mars 2020 - 3 sep 2020 · Utrikesutskottet
  • Nordiska rådet - Ledamot
    2 okt 2019 - 14 okt 2020 · Nordiska rådets svenska delegation
  • EU-nämnden - Suppleant
    13 mars 2019 - 4 okt 2022 · EU-nämnden
  • Socialutskottet - Suppleant
    16 okt 2018 - 18 okt 2021 · Socialutskottet
  • Nordiska rådet - Ledamot
    9 okt 2018 - 2 okt 2019 · Nordiska rådets svenska delegation
  • Näringsutskottet - Suppleant
    2 okt 2018 - 26 sep 2022 · Näringsutskottet
  • Kammaren - Riksdagsledamot
    24 sep 2018 - 26 sep 2022