Åsa Eriksson

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Anna Tenje säger att hon ser problematiken. Det är i alla fall tacknämligt. Jag noterar dock att Anna Tenje inte har gjort någonting åt problematiken på de nästan fyra år som hon har varit ansvarig minister. Hon har inte ens lagt fram förslagen från bokstavsutredningen, som vi var överens om, om att sänka taket för antalet karensavdrag på ett år, till exempel. Det hade varit enkelt, om Anna Tenje och Moderaterna verkligen hade brytt sig om människor med små ekonomiska marginaler. Men det har man valt att inte göra.

Jag noterar också att Anna Tenje över huvud taget inte kommenterar de företag som har tagit bort karensavdraget och kan visa att de vinner på det ekonomiskt därför att sjukfrånvaron minskar. I stället målar hon upp en helt annan bild som ligger i linje med det Moderaterna verkar tro, eller i alla fall vill påskina, men kommenterar inte det som verkligheten visar.

Jag noterar också att Anna Tenje över huvud taget inte vill kommentera att det största partiet i den regering hon vill se vill ta bort karensavdraget i vissa yrken men inte har visat hur det ska kunna gå till. Detta är också något som intresseorganisationer och myndigheter avråder från.

Det verkar alltså inte finnas någon som helst plan för karensen. Vill man att karensavdraget, som är orättvist, ska tas bort får man rösta på Socialdemokraterna. Det är slutsatsen av den här debatten.

Människor ska inte bli fattigare av att vara sjuka. Människor ska inte behöva gå till jobbet sjuka, smitta ned kollegor, brukare och andra och göra sig själva en otjänst för att de inte har råd att stanna hemma. Vi ska ha ett samhälle där vi tar hand om varandra när det behövs, och då ska det orättvisa karensavdraget tas bort. Det vinner företagen på, det vinner de offentliga arbetsgivarna på och det vinner de anställda på.

Med det vill jag tacka statsrådet för mandatperiodens alla debatter i de viktiga socialförsäkringsfrågorna och önska Anna Tenje lycka till med kandidaturen till kommunfullmäktige i Växjö, tror jag att det var. Jag hoppas att det går bra, men jag hoppas att det går på ett annat sätt i riksdagsvalet.

(Applåder)

Herr talman! Ministern brukar försvara karensavdraget med att det behövs för att människor inte ska sjukskriva sig i onödan. Jag har betydligt större tilltro till svenska löntagare än så. Danska och finska löntagare verkar gå till jobbet mest hela tiden, trots att inget annat nordiskt land än Sverige har karensavdrag. Jag tror inte att svenskar vare sig är latare eller fuskar mer än danskar. Tror verkligen ministern det?

En sjuk undersköterska som går till äldreboendet för att hon eller han inte har råd med karensavdraget kan smitta gamla och sköra människor, en sjuk förskollärare kan smitta barn och kollegor och ett butiksbiträde kan smitta hundratals kunder under en arbetsdag. Den som inte får möjlighet att vila när kroppen säger ifrån riskerar dessutom att bli sjukare och borta från jobbet ännu längre.

Herr talman! Det finns arbetsgivare som själva har sett problemet och orättvisan och därför har kompenserat sina arbetstagare för karensavdraget. Detta visar att även om karensavdraget innebär en kostnad vinner arbetsgivarna ekonomiskt på att sjukfrånvaron som helhet sjunker. De går ekonomiskt plus på det och produktiviteten ökar.

Samma troliga resultat av ett borttaget karensavdrag beskrivs i statsrådets bokstavsutredning som hon har hänvisat till flera gånger och ändå inte genomfört ett enda förslag ifrån. I den står att läsa att trots att korttidsfrånvaron förmodligen kommer att öka med ett slopat karensavdrag – det är inte så konstigt, eftersom människor har råd att stanna hemma när de är sjuka – blir sjukfallen på totalen förmodligen kortare, eftersom man tillfrisknar snabbare om man vilar direkt.

Detta står att läsa i den bokstavsutredning som Anna Tenje har hänvisat till flera gånger. Kan det faktum att Anna Tenje ändå inte vill se fördelarna med ett slopat karensavdrag bero på ideologiska skygglappar och att hon därför väljer att leva i förnekelse?

Vi socialdemokrater vill ha ett arbetsliv där alla människor arbetar efter hela sin förmåga, där arbetsvillkoren inte gör dem sjuka, där det finns en ekonomisk trygghet och där människor får möjlighet att bli friska om de blir sjuka. Detta är väldigt viktigt för oss, och vi går till val med ett löfte: Om vi får väljarnas förtroende att bilda regering kommer vi att ta bort det orättvisa karensavdraget.

Jag undrar: Har Anna Tenje glömt bort att den siffra på 5–6 miljarder kronor för arbetsgivarnas kostnad för ett borttaget karensavdrag som Magdalena Andersson hänvisar till kommer från riksdagens oberoende utredningstjänst? Det är RUT som har kommit fram till den siffran.

Har Anna Tenje glömt att det i Socialdemokraternas budgetmotion finns med en halv miljard till de små arbetsgivare som riskerar att drabbas orimligt hårt av ett borttaget karensavdrag? Vad säger ministern till de företag som har tagit bort karensen och sett att sjukfrånvaron inte har ökat utan tvärtom har minskat på deras företag? Skiljer sig deras anställda från resten av svenska folket, eller varför vill Anna Tenje inte ta bort karensavdraget?

(Applåder)

Herr talman! Karensavdraget är i grunden en fråga om rättvisa. Sjukdom drabbar oss alla, men karensavdraget drabbar väldigt olika.

Den som kan ta datorn med hem, flytta ett möte och kanske jobba hemma med lite feber och ont i halsen behöver aldrig beröras av karensavdrag. Men undersköterskan kan inte vårda äldre hemifrån. Barnskötaren kan inte ta med förskolebarnen hem. Busschauffören kan inte köra bussen från köksbordet, och butiksbiträdet kan inte sitta i kassan på distans.

Nio av tio LO-medlemmar måste göra jobbet på jobbet. Många av arbetarkvinnorna har så många som fem karensavdrag på ett år, och det blir väldigt mycket pengar. Ungefär hälften av tjänstemannamännen har däremot noll karensavdrag under ett år. Det är djupt orättvist, och det är därför vi socialdemokrater vill ta bort karensavdraget.

Herr talman! Låt oss komma ihåg att den som är sjukanmäld ändå inte får full lön även när karensavdraget tas bort. Sjuklönen är som mest 80 procent. Det finns redan en, två och egentligen tre självrisker i sjukförsäkringen. Det kommer att vara två när karensavdraget tas bort. Men borgerliga politiker tycker tydligen inte att detta räcker, utan den som har oturen att bli sjuk och kanske till och med smittas på jobbet av sjuka elever eller patienter ska förlora ännu mer den första sjukdagen.

För familjer med små ekonomiska marginaler kan karensavdraget vara skillnaden mellan att ha råd med mat hela månaden och att inte ha det. Många människor som redan är ekonomiskt pressade reagerar precis som man kan förvänta sig i denna situation: De går till jobbet fast de är sjuka för att de inte har råd med karensavdraget. Det är så fel!

Herr talman! Handelsfackets undersökningar visar hur utbredd sjuknärvaron är. Nästan åtta av tio medlemmar uppger att de har gått till jobbet sjuka minst en gång under den senaste tolvmånadersperioden.

Vad det här innebär för smittspridning, minskad produktivitet och ännu fler sjukdomsfall har bland annat forskare på Gävle högskola tittat på. De konstaterar, i likhet med annan internationell forskning, att arbetsgivarnas kostnader för sjuknärvaro är högre än deras kostnader för sjukfrånvaro.

Herr talman! Sverigedemokraterna har också konstaterat problemet med det orättvisa karensavdraget. De har föreslagit att avdraget tas bort för människor i kontaktyrken. Detta har samtliga intresseorganisationer och myndigheter som var med i Anna Tenjes utredningsreferensgrupp avrått från på grund av orimliga gränsdragningsproblem. Men Sverigedemokraterna är det största partiet i den regering som Anna Tenje förmodligen vill se efter valet, och min fråga är därför: Hur ställer sig ministern till Sverigedemokraternas förslag om att ta bort karensavdraget för människor i kontaktyrken?

Herr talman! En närakut ersätter inte en dygnetruntöppen akutmottagning – lika lite som en brandsläckare kan ersätta en brandstation. Det är en helt annan funktion och en helt annan trygghet, och det ger framför allt en helt annan möjlighet att rädda liv i tid. Därför tycker jag att ministern behöver svara på det som är kärnan i denna debatt: Är Tidöregeringens linje att fler mindre akutsjukhus ska monteras ned? Eller är ministern beredd att stå upp för att akutvård ska finnas nära människor också utanför de största städerna och därmed inflationssäkra statsbidragen så att regionerna att upprätthålla akutvården?

Herr talman! Köpings sjukhus kan vara ett starkt akutsjukhus med dygnetruntöppen akut. Men då krävs politisk vilja, och den viljan saknas dessvärre; det har vi hört från regeringen här i dag. Därför är beskedet till alla som bor i KAK-området också tydligt: Bara med ett socialdemokratiskt styre i regionen och i regeringen kan nedmonteringen stoppas och tryggheten återupprättas.

En region är inte bara sin residensstad. Köping, Arboga, Kungsör och Skinnskatteberg ingår också i Västmanland och behöver närhet till en dygnetruntöppen akut, och så här ser det ut i många delar av Sverige.

Det här handlar om en ideologisk prioritering av vilken typ av sjukvård vi vill ha i Sverige. Det är ett viktigt val i höst, och vi vet vad vi kommer att jobba för.

Frågan till sjukvårdsministern kvarstår: Är Tidöregeringens linje att fler små akutsjukhus ska läggas ned, eller kommer de att få möjlighet att fortsätta ha öppet?

Herr talman! Tack, sjukvårdsministern, för svaret! Det var både tydliggörande och förvirrande.

Först och främst: Det finns ingen akutmottagning på Köpings sjukhus just nu, eftersom sjukvårdsministerns partikamrater och den övriga styrande majoriteten i Region Västmanland har stängt den. Det är därför den har problem med att hålla öppet – man har medvetet stängt den.

Före stängningen fanns det såvitt jag vet inga problem med att hålla öppet. Det fanns heller inga problem med kompetensförsörjning. Nu har vi däremot enorma problem med kompetensförsörjning.

De läkare och specialistsjuksköterskor som förut har jobbat med den verksamhet som finns på en akutmottagning som är dygnetruntöppen har nu valt att arbeta på andra sjukhus. De arbetsuppgifter som de är utbildade och tränade för finns inte där längre. Så nu finns det problem med kompetensförsörjning! Men det är något som den borgerliga majoriteten har skapat.

Det är väldigt välkommet att sjukvårdsministern säger att staten kan hjälpa till med resurser för att man ska kunna ha ett beredskapsperspektiv och vara beredd för både vardag och kris. Det är mycket bra. Men det allra enklaste vore om regeringen såg till att inflationssäkra statsbidragen så att regionerna inte var tvungna att skära ned vartenda år för att få budgeten att gå ihop. Det är det största problemet med välfärden just nu.

Eftersom regeringen har underlåtit att inflationssäkra statsbidragen utarmas nu regioner och kommuner. Man har satt dem på svältkur.

Vi socialdemokrater har alltid inflationssäkrade statsbidrag i våra budgetmotioner. Det har vi haft hela mandatperioden.

Vill sjukvårdsministern, om hon skulle få fortsätta efter valet i höst, satsa på riktade bidrag för beredskapssjukhus säger vi förstås inte nej till det, men det finns andra sätt som är enklare.

Köpingsborna förtjänar inte mindre vård. De förtjänar samma trygghet som andra. Låt mig vara rak och ärlig nu. Utan ett politiskt skifte i Region Västmanland kommer den stängda nattakuten i Köping inte att öppnas. Och utan ett politiskt skifte i regeringen kommer ännu fler sjukhus i Sverige tyvärr att listas som ”under avveckling”. Det behövs en annan politisk prioritering.

När viktiga behandlingar försvinner och verksamheter flyttas försvinner också förutsättningarna för att rekrytera och behålla personal. När kompetensen lämnar försvagas inte bara sjukhuset utan hela vårdens kvalitet i hela regionen.

Herr talman! Ett sjukhus kan inte ha stängt på natten, eftersom de akuta sjukdomarna inte tar kväll. Ska det vara ett akutsjukhus behöver det vara öppet dygnet runt. Trygghet kan inte centraliseras till de största städerna. Den måste finnas där människor bor. Avstånd spelar roll när det handlar om akut sjukdom. När regeringen kallar Köping avvecklingshotat i sitt uppdrag till Socialstyrelsen blir det en självuppfyllande politik.

Jag beklagar beskeden från sjukvårdsministern och kan bara konstatera att om väljarna vill ha en dygnetruntöppen akutmottagning i Köping behöver de rösta på andra partier än dem som nu styr Region Västmanland.

Herr talman! Köpings sjukhus är inte vilken verksamhet som helst. Det är en livlina. Det är ett löfte om att vården finns nära när minuter är livsavgörande.

Vad är det då som har hänt? Jo, efter valet 2022 fanns en bred enighet i Västmanland om att behålla akuten i Köping. Ändå beslutade den borgerliga regionmajoriteten i Västmanland 2024 – Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna med stöd av Sverigedemokraterna – att i praktiken avveckla akutsjukvården i Köping. Med en rösts marginal beslutade man att ersätta ett akutsjukhus med en närakut. Det är inte någon liten justering. Det är ett systemskifte.

Herr talman! Akuten stängs nattetid, specialistvård flyttas och operationer försvinner. Kvar blir mindre vård, längre avstånd och ökad otrygghet för västmanlänningarna.

Samtidigt, herr talman, säger regeringen i ett uppdrag till Socialstyrelsen att Köping är ett sjukhus som är föremål för avveckling. Det är allvarligt, för vad betyder det i praktiken? Jo, att staten tydligen räknar bort Köpings sjukhus som ett fullvärdigt akutsjukhus på grund av den borgerliga majoritetens impopulära beslut.

Här står vi nu i dag med en regionledning som monterar ned, en regering som klassar sjukhuset som avvecklingshotat och invånare som undrar vart tryggheten tog vägen.

Herr talman! Det här är inte bara en lokal fråga för Köping, utan här går en ideologisk skiljelinje för vilket samhälle vi vill ha.

För högern verkar sjukvård vara en fråga om struktur, centralisering och kalkylark. Statsrådet vill som bekant förstatliga hela sjukvården.

För oss socialdemokrater handlar sjukvård i stället om trygghet, närhet och jämlikhet. Därför säger vi: En hjärtinfarkt i Köping ska behandlas snabbt, inte transporteras längre bort, till Västerås. En stroke ska få vård direkt, inte efter en extra ambulansresa.

Herr talman! Förutom den uppenbara försämringen det här innebär för invånarna i Köping, Arboga, Kungsör och Skinnskatteberg verkar akutnedstängningen också medföra nya kostnader för regionen. Det har blivit fler transporter, det har blivit en betydligt högre belastning på Västerås sjukhus och det har blivit längre vårdtider.

Det här är inte effektivt. Avstånd dödar i akutsjukvården. Men det verkar ignoreras i borgarnas beslut.

Herr talman! Jag vill be sjukvårdsministern att besvara en viktig fråga i kväll. Varför står det i Socialstyrelsens uppdrag att Köpings sjukhus är föremål för nedläggning? Vad ligger bakom det?

Vi socialdemokrater är tydliga med var vi står. Vi vill återupprätta akutsjukvård dygnet runt i Köping. Vi vill att Köpings sjukhus ska vara ett riktigt sjukhus, inte föremål för avveckling. Varför skriver regeringen att Köpings sjukhus är föremål för avveckling?

Fru talman! Jag blir något konfunderad av statsrådets svar, för statsrådet kommenterade inte alls vem som bör stå för kostnaderna när någon behöver anlita hjälp för att få tillbaka sitt liv. Däremot pekade hon på regionernas ansvar. Ska jag tolka det som att statsrådet menar att det är regionerna som ska stå för kostnaden?

Skatteverket har tidigare medgett att man inte kontrollerar att den som skickar in dödsbevis faktiskt är läkare. Flera mediegranskningar har visat att vem som helst har kunnat få tag på blanketter och skicka in falska dödsbevis. Jag tror att det var fallet i Olofström, men det ska jag låta vara osagt.

För den som drabbas är det fruktansvärt att behöva strida för att få tillbaka sitt liv och behöva betala en massa pengar för att få tillbaka sitt liv. Det måste vara tydligt vem som ska stå för denna kostnad, och det ska inte vara den drabbade som oförskyllt har hamnat i denna situation.

Jag har därför några förslag till regeringen. Inför en nationell krisrutin för de här ovanliga men väldigt allvarliga fallen, sätt upp en tidsgräns för återställande och inför ett statligt ansvar för följdskador.

Det är inte rimligt att regionerna ska stå för dessa kostnader. Jag hoppas att det inte var vad statsrådet menade i sitt svar, men jag ber om ett förtydligande. Mannen i Sala, jag och alla medborgare i Sverige behöver få veta vem som ska ta notan om man har oturen att bli felaktigt dödförklarad och måste anlita juridisk hjälp för att återställa det.

Fru talman! Statsrådet sa flera gånger att det handlar om få fall. Jag tror inte att mannen i Västmanland blir ett dugg gladare av det.

Det här handlar om rättssäkerhet, om människovärde och om tilliten till staten. Jag hörde inte ett enda ord från statsrådet om att man vill göra någonting åt detta och att den som har drabbats även ekonomiskt borde få ersättning för sina kostnader. Jag hoppas att statsrådet återkommer till det i sitt nästa anförande.

För dem som drabbas handlar det inte om statistik eller om att det rör sig om få fall. De förlorar möjligheten att fungera som människor i samhället, men ändå verkar staten sakna ett tydligt ansvar för att snabbt återupprätta de drabbades liv. Den här regeringen verkar totalt sakna vilja att göra något åt detta, och det är det som oroar mig mest.

Systemet verkar vara byggt för registrering av död men inte för att hjälpa den som felaktigt dödförklaras tillbaka till livet. Jag inser att alla kan begå misstag och att misstag alltid kommer att ske, men när de sker måste den som drabbas givetvis få hjälp.

Jag tycker att den här debatten säger något större om synen på staten och det offentliga ansvaret. Jag tror att alla som hör berättelsen från Västmanland förstår att systemet inte funkar tillräckligt bra. Mellan 2020 och 2023 dödförklarades inte mindre än fyra personer felaktigt bara i den lilla orten Olofström. Det visar att detta också kan ske systematiskt, och det drabbar uppenbarligen alldeles för många.

Fru talman! Skatteverket säger att man inte ansvarar för kontrollen av dödsbeviset. Man säger också att man inte ansvarar för följdskadorna eller för kostnaderna som uppstår. Min fråga till regeringen är: Vem gör det? Det är regeringen som ytterst styr staten. Vem anser regeringen ska stå för de kostnader som drabbar en person som felaktigt dödförklaras? Den frågan hade jag velat få svar på från finansministern, men eftersom hon skickade frågan till sjukvårdsministern ber jag i stället om svar från sjukvårdsministern, som ju företräder hela regeringen i det här fallet.

Fru talman! När staten har gjort fel måste staten ta ansvar för konsekvenserna. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att man i Sverige i dag tvingas att anlita en jurist och själv betala för att få tillbaka sin identitet och sitt liv. Det borde vara självklart med en samordnad akutprocess i dessa visserligen få men väldigt allvarliga fall. Det borde vara självklart med ett tydligt ansvar – vem är det som ska göra det här och stå för kostnaderna? Det borde vara självklart med snabb återställning av identitet och tjänster. Man ska inte, som i fallet i Västmanland, behöva anlita en jurist för att få sin identitet återuppväckt.

Det handlar ytterst om tillit. Människor måste kunna lita på att staten inte bara är stark när den registrerar och fattar beslut utan också tar ansvar när någonting går fel.

Vem anser sjukvårdsministern ska ta kostnaderna när någon har blivit felaktigt dödförklarad?

Fru talman! Tack, Elisabet Lann, för svaret! Avslutningen i det här svaret är samma som i svaret från finansministern. Jag har ställt den här interpellationen eftersom det som sägs i svaret inte stämmer i praktiken, och det ska jag visa här i dag.

Fru talman! När vi talar om felaktiga dödförklaringar låter det nästan som någonting hämtat ur en roman eller kanske en svart komedi, något absurt som egentligen inte skulle kunna hända i Sverige 2026. Men det händer tyvärr, och det händer alldeles för ofta. Då rasar en människas tillvaro samman på några minuter.

Jag vill berätta om ett fall från Västmanland som tyvärr inträffade nyligen. En man går till banken för att få hjälp med ett vanligt ärende. Väl där får han beskedet att de tyvärr inte kan hjälpa honom, för han är död.

Han lever, han står framför dem, men i samhällets system är han död. Han är registrerad som avliden. Hans bank-id spärras, möjligheten att identifiera sig försvinner, kontakter med myndigheter fungerar förstås inte längre och när han försöker kontakta Skatteverket kan han inte legitimera sig. Sjukvården kan inte heller hjälpa honom vidare. Han får inte ens veta vem som har utfärdat det felaktiga dödsbeviset.

Fru talman! Jag ber alla som lyssnar att själva tänka sig in i situationen att man är avliden i samhällets ögon. Vad sjutton gör man då?

Det blev ett moment 22 som nästan var omöjligt att ta sig ur på egen hand. Till slut tvingades mannen anlita en jurist för att få hjälp. Efter tre veckors idogt arbete lyckades juristen häva den felaktiga dödförklaringen. Under dessa tre veckor hade en människa i praktiken varit raderad ur samhällets system.

Problemen slutade tyvärr inte där, fru talman. Skatteverket lyckades inte – eller försökte inte; jag vet inte vilket som är närmast sanningen – korrigera felet hos alla aktörer som tidigare hade underrättats om dödsfallet, vilket finansministern påstod i sitt svar. Det gjorde att mannen fick anlita juristen även för att hjälpa till med detta, och kostnaden fick han själv stå för. När han begärde ersättning blev svaret att Skatteverket inte har skyldighet att kontrollera att dödsbeviset stämmer och därför inte heller ansvarar för att ersätta honom.

Fru talman! Det här är inte bara ett administrativt misstag. Det här handlar om rättssäkerhet och om förtroendet för staten. När staten begår misstag, vilket kan hända, måste man givetvis stå för detta och ersätta personen i fråga för kostnader som uppstått på grund av misstaget.

Vi vet att detta inte är ett enstaka misstag. Skatteverket uppskattar att omkring 30 personer per år felaktigt registreras som avlidna. År 2022 utfärdades hela 46 felaktiga dödsintyg. Det verkar saknas ett tydligt ansvar för att återupprätta de drabbades liv. Därför undrar jag om ministern verkligen anser att dagens system fungerar tillräckligt bra.

Fru talman! Det är ju likt Anna Tenje att prata fint om vad hon vill göra, men vi ser tyvärr inte lika mycket verkstad.

Jag vill tro på Anna Tenje när hon säger att hon delar Socialdemokraternas inställning att alla ska ha tillgång till våra trygghetssystem – även elitidrottare, kulturarbetare och kombinatörer. Men om nu viljan är så stor att rätta till det här – vilket jag vill tro att den är – varför har då inte mer gjorts? Om jag minns rätt kom svaren från remissinstanserna in för ungefär två år sedan. Varför har inte statsrådet agerat? Om man menar allvar menar jag att det också måste synas att man går vidare och gör någonting för att rätta till problemen.

Jag frågar än en gång: Kommer Anna Tenje att leverera någon lösning på problemet under de här sista – om det nu är 194 – dagarna fram till valet? Det kan kanske kännas som oceaner av tid. Jag tycker själv att det känns som ganska kort tid för att få till en förändring, men för alla de människor som verkligen behöver en förbättrad tillgång till trygghetssystemen hoppas jag att jag har fel så att de kan ha en ekonomisk trygghet när de blir sjuka eller skadade och så att de vågar skaffa barn och bilda familj.

För sista gången i dag: Kommer Anna Tenje att presentera ett förslag till lösning på problemet under den här mandatperioden?

Fru talman och Anna Tenje! Statsrådet säger att regeringen bereder frågan vidare, och det är ju ett standarduttryck när en fråga inte är prioriterad eller när partierna i regeringsunderlaget kanske inte kan komma överens – vad vet jag?

Det är färre än 200 dagar kvar till valet, så Anna Tenje har färre än 200 dagar på sig att komma med några förslag som kan göra skillnad för Sveriges elitidrottare, kulturarbetare och andra kombinatörer, om hon menar allvar med att hon vill förbättra tryggheten för dem.

Det har gått tre och ett halvt år. Jag menar att man om man hade velat gå vidare med något eller några av förslagen i SGI-utredningen antingen hade kunnat lägga fram en proposition eller – om man inte är nöjd med förslagen som de ser ut i utredningen – åtminstone ha tillsatt ytterligare en utredning som jobbar vidare med det man inte är helt nöjd med. Frågan är ju om regeringen har någon ambition att faktiskt göra skillnad för de här människorna. Jag ser inte det, tyvärr.

Den socialdemokratiska ideologin bygger på att vi står tillsammans. Vi bygger samhället tillsammans, och vi tar hand om varandra även vid sjukdom och föräldraskap och tryggar att ingen ska stå ensam när livet svänger. Det här gäller även elitidrottare, kombinatörer och kulturarbetare. Vi menar att ett tryggare SGI-system som speglar verklighetens arbetssätt och inkomster stärker både individen och samhället som helhet. Det säkerställer också att vi även i framtiden kan ha ett levande kulturliv, framgångsrika elitidrottare och många framgångsrika kombinatörer.

Fru talman! Statsrådet tog upp TCO:s remissvar som en anledning till att förslagen inte har genomförts än. TCO är ju en centralorganisation som upprepade gånger har framfört behov av förändringar för medlemmar i deras olika fackförbund som jobbar som just kombinatörer. De trycker alltså också på och vill att regeringen ska agera i frågan.

Den sjukpenninggrundande inkomsten måste vara både förutsebar och rättvis för alla som arbetar. Det tycker jag att regeringen borde hålla med om och agera på. Vi socialdemokrater motionerade i riksdagen om att regeringen borde gå vidare med lagstiftning och proposition och inte låta frågan vila.

Som min kollega Jessica Rodén sa är det inte rimligt att personer som betalar in till försäkringen ska stå utan skydd när de blir sjuka eller föräldrar. Det ska vara enkelt att räkna ut sin SGI, och den ska vara förutsebar. Man ska ha tillgång till trygghetssystemen som alla andra.

Fru talman! Jag försöker än en gång ställa frågan: Tycker Anna Tenje att det är rimligt att idrottare, kulturarbetare och kombinatörer inte har samma tillgång till socialförsäkringssystemet som människor som har en anställning? Och om hon inte tycker att det är rimligt, kommer hon då att göra någonting under de här sista 195 dagarna – eller vad det nu är – hon innehar statsrådsposten, för att öka tryggheten?

Fru talman! Tack, Anna Tenje, för svaret!

Vilka fantastiska insatser vi har fått se i de nyligen avslutade olympiska spelen! Våra svenska elitidrottare har tagit rekordmånga medaljer, fått mängder av människor att glädjas tillsammans framför skärmarna och gett oss alla stolthet.

Men bakom framgångarna finns en verklighet som alldeles för ofta tyvärr förblir osynlig. Våra elitidrottare saknar trygghet i socialförsäkringssystemet. När de blir sjuka eller ska bli föräldrar syns det här väldigt tydligt, och flera drar sig för att bilda familj därför att socialförsäkringssystemet är så osäkert för dem.

Med nuvarande regelverk räknas inte stipendier eller prestationsbaserade inkomster som sjukpenninggrundande inkomst. Det påverkar förstås eventuell föräldrapenning eller sjukpenning när den aktiva är skadad eller sjuk eller får barn. Detta har Riksidrottsförbundet påpekat länge. Det gör det extra svårt för elitidrottare att få samma trygghet som vi andra.

Fru talman! Vi socialdemokrater tillsatte den utredning som brukar kallas SGI-utredningen när vi hade regeringsmakten. Den skulle bland annat föreslå ändringar på det här området, men utredningen hann inte bli klar innan Anna Tenje och Tidöregeringen tog över ansvaret. Sedan dess har det inte hänt särskilt mycket, tyvärr, vilket framgår av statsrådets svar.

Fru talman! Den här problematiken är inte unik för idrottens värld. I det moderna arbetslivet jobbar allt fler som kombinatörer, det vill säga kombinerar egna projekt, frilansuppdrag, uppdrag hos arbetsgivare eller stipendiestöd med en traditionell anställning. Det är verkligheten för många skådespelare, filmskapare, scenkonstnärer och andra. Fackförbundet Scen & Film och organisationen Klys har upprepade gånger under flera år förtjänstfullt lyft fram att regeringen borde ta tag i åtminstone några av SIG-utredningens förslag för att ge kombinatörer bättre trygghet.

Fru talman! Om vi vill ha ett levande kulturliv, om vi vill ha trygghet även för människor som inte har en traditionell tillsvidareanställning och om vi vill ha människor som satsar på sin elitidrott och även framgent kan ge oss stora internationella framgångar, då måste tryggheten stärkas.

Möjligheten att göra skillnad här har Anna Tenje just nu, men hittills har vi inte sett särskilt mycket av det. Vi jublar när Sverige tar OS-medaljer, och vi applåderar skådespelarna på scenen. Men när elitidrottaren skadar sig eller kulturarbetaren blir förälder sviktar tyvärr tryggheten, och det håller inte.

I ett modernt arbetsliv med kombinatörer, frilansare och andra måste sjukförsäkringen spegla verkliga inkomster. Trygghet ska inte bero på anställningsform. Den ska gälla alla som arbetar och bygger Sverige starkt. Det tycker i alla fall vi socialdemokrater.

Min fråga till Anna Tenje är om hon tycker att det är rimligt att elitidrottare, kulturarbetare, kombinatörer och andra som inte har en traditionell anställning inte har samma rätt till social trygghet som vi andra.

Fru talman! Den första delen är en enkel fråga: Betyder Anna Tenjes svar att Försäkringskassan alltid varsamt frågar om våld i relation när de utreder sjukpenningärenden?

Den andra delen är att Anna Tenje inte alls kommenterade att Försäkringskassan inte längre erbjuder dialogstöd för att föräldrar ska nå en överenskommelse om skäligt underhållsstöd. Jag ger därför Anna Tenje ytterligare en möjlighet att svara på frågan.

Alltså: Kan jag tolka Anna Tenjes svar som att Försäkringskassan kommer att fortsätta att alltid ställa frågan om våld när de utreder rätten till sjukpenning? Och kommer Anna Tenje att vidta åtgärder så att Försäkringskassan återigen erbjuder dialoghjälp för föräldrar som inte kommer överens om nivån på underhållsstöd?

Fru talman! Det är bra att Försäkringskassan har vidtagit åtgärder. Jag hörde inte att regeringen har gjort något, men det kanske inte behövdes.

Om jag fattar Anna Tenje rätt frågar Försäkringskassan om våld när det är påkallat. När är det? Är det när någon kommer in med blåmärken i ansiktet? Varför inte fortsätta med den rutinmässiga frågan så att vi kan upptäcka så många typer av våld som möjligt? Oaktat JO-domen borde det gå att utarbeta rutiner som är förenliga med den eftersom Arbetsförmedlingen rutinmässigt ställer frågor om våld i mötet med arbetssökande. Enligt handläggare på Arbetsförmedlingen fortsätter man att ställa frågor om våld eftersom det är av vikt för den arbetssökandes förmåga att ta ett jobb. Hur kan det vara olika på olika statliga myndigheter? Anna Tenje får gärna utveckla sitt svar.

Fru talman! Något annat som har hänt under Tidöregeringen är att Försäkringskassan inte längre erbjuder möjlighet till dialoghjälp angående underhåll. Detta togs bort 2023, enligt uppgift från Försäkringskassan. Jag gissar att det beror på att det var samma år som Försäkringskassan fick neddragna förvaltningsanslag från Anna Tenjes regering. Detta är ett slag i ansiktet på kvinnor som har lyckats ta sig ur en våldsam relation och som inte kan få pappan till de gemensamma barnen att betala skäligt underhåll.

En av alla dessa kvinnor har kontaktat mig, och hon skriver så här: ”Jag flydde från en man som utsatt mig för våld, både fysiskt, psykiskt, sexuellt och ekonomiskt. Han utsatte även barnen för psykiskt och fysiskt våld. Förut fanns möjlighet till ett möte med Försäkringskassan om föräldrarna inte var överens om lämpligt underhåll. Då fanns en tjänsteperson som var insatt och duktig som kunde försöka medla. Detta är nu helt borttaget. Föräldrarna ska själva komma överens. Hur lätt är det att gå till mannen som våldtagit, förnedrat och utsatt dig för våld och be om mer pengar? Vem tror på allvar att han säger ja?”

Jag undrar vad Anna Tenje gör i sin styrning av Försäkringskassan för att denna möjlighet till dialoghjälp ska återinföras. Jag tror att detta är oerhört viktigt för många av de kvinnor som i dag kämpar med ekonomin och kämpar för att ha råd med mat och vinterkläder till barnen och som inte får ett skäligt underhåll efter att de har lämnat barnens pappa.

Förutom frågan om vad som skiljer Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen åt eftersom den ena ska ställa frågor om våld när det är påkallat medan den andra gör det rutinmässigt undrar jag om ministern avser att vidta åtgärder så att Försäkringskassan åter kan erbjuda dialoghjälp vid frågor om underhåll.

Fru talman! Det är faktiskt smärtsamt att ta del av Anna Tenjes svar på den här frågan. Såvitt jag kan höra har hon inte lyft ett finger sedan JO-domen kom i maj för att Försäkringskassans handläggare ska kunna fortsätta att ställa den så viktiga frågan om våld i relation när de utreder sjukpenningärenden. Det är frustrerande. Framför allt är det ett svek mot alla de kvinnor som lever med män som utsätter dem för olika typer av våld varje dag.

Det är också helt uppenbart att de vackra orden om vikten av att bekämpa mäns våld mot kvinnor, som vi alla ställer oss bakom, är tomma ord – åtminstone när det gäller Försäkringskassan och dess uppdrag att utreda rätt till sjukpenning.

Fru talman! Låt mig förklara bakgrunden. Försäkringskassan och ett antal andra myndigheter har, sedan den socialdemokratiska regeringen ålade dem detta 2018, i uppdrag att öka upptäckten av våld i nära relationer. Detta ledde till att Försäkringskassan införde rutinmässiga frågor i vissa ärendeslag, inklusive sjukpenningärenden. I maj kom dock en dom i JO som sa att det är fel av en handläggare att ställa frågor om våld när rätten till sjukpenning utreds.

Jag har tagit del av ett av Försäkringskassans informationsmeddelanden från avdelningen för sjukförsäkringen från den 7 november förra året där det framgår att kapitlet om att ställa frågor om våld har omarbetats. Jag tog då kontakt med handläggare som utreder rätten till sjukpenning och fick då veta att de har uppmanats att inte längre ställa frågor om våld i relation när de utreder rätten till sjukpenning. Detta är givetvis oerhört problematiskt med tanke på alla de tusentals kvinnor som lider varje dag.

Fru talman! Den 27 november förra året fick Anna Tenje en fråga av min kollega Ida Karkiainen om detta, och då svarade Anna Tenje att hon inte kände till domen men att hon ”definitivt skulle säkerställa att Försäkringskassan fortsätter att ställa frågor om våld i relation”. Jag har trots detta inte kunnat hitta några spår av att Anna Tenje eller någon annan i regeringen har vidtagit några åtgärder. Jag ber därför Anna Tenje att upplysa mig och alla andra om vad hon har gjort så att Försäkringskassans handläggare ska fortsätta att ställa dessa viktiga frågor. Det är nämligen vårt ansvar att överallt göra vad vi kan för att upptäcka våld och hjälpa dem som lider av det ut ur situationen.

Herr talman! Vi socialdemokrater står alltid upp för trygghet, solidaritet och ett samhälle som håller ihop, och det gör vi även i dag. I vårt samhällsbygge är en stabil sjukförsäkring en viktig hörnsten. Men det ska vara en försäkring som också hjälper människor tillbaka till arbete så fort som det är möjligt.

Det här förslaget från regeringen, som vi i huvudsak tycker är bra, berör just detta fundament: möjligheten att arbetspröva med bibehållen sjukpenning. Målet är förstås att sjukskrivningarna ska vara så få och så korta som möjligt men att den ekonomiska tryggheten ska finnas där för individen när arbetsförmågan är nedsatt.

Herr talman! Att sänka trösklarna för att stegvis komma tillbaka till arbete är viktigt. Samtidigt får det inte bli ett sätt för oseriösa arbetsgivare att utnyttja systemet på ett sätt som inte är avsett. Jag återkommer till det. Vår ambition är att skapa en trygg väg tillbaka för dem som kan och behöver pröva sin arbetsförmåga men inte är redo för upptrappning i lönearbete riktigt än.

Vi socialdemokrater yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet, med reservation för vårt särskilda yttrande. Det gör vi för att grunden i förslaget är rätt. Människor ska kunna närma sig arbetslivet i lagom takt och med tryggheten att deras försörjning inte äventyras under tiden.

Herr talman! Remissinstanserna har dock pekat på viktiga farhågor som vi socialdemokrater delar till vissa delar, och vi tar dem på största allvar.

Sveriges läkarförbund lyfter till exempel att patienter som är aktuella för arbetsprövning ofta tillhör en skör grupp. Det finns medicinska risker med för hastiga övergångar: risk för att tillståndet försämras och för att kroniska besvär förvärras. Detta måste vi ta med oss. Sveriges läkarförbund efterfrågar tydliga rutiner för samverkan med vården och ett absolut fokus på patientens hälsa och värdighet.

Vi socialdemokrater har i tidigare interpellationsdebatter med ansvarigt statsråd påpekat att Försäkringskassans samordningsuppdrag måste förtydligas. Detta har ISF varit otroligt tydliga med i sin uppföljning av samordningsuppdraget.

Herr talman! Vi noterar också oron för att arbetsprövning kan bli ett påtryckningsmedel. Detta är något som Läkarförbundet uttryckligen varnar för. Ingen sjukskriven ska behöva känna sig pressad tillbaka till arbetet för tidigt eller riskera att bli utnyttjad i en sårbar situation. Däremot ska möjligheten förstås finnas, om man vill pröva sin arbetsförmåga.

Även Försäkringskassan pekar på brister och oklarheter i förslaget. De efterfrågar en tydligare koppling till samordningsuppdraget, nota bene, och menar att det måste klargöras att arbetsprövning är en del av arbetsgivarnas rehabiliteringsansvar.

Herr talman! Från fackligt håll görs liknande viktiga inspel. LO tillstyrker förslaget men understryker att det måste vara glasklart att den försäkrade inte riskerar att få sin sjukpenning ifrågasatt på grund av att man deltar i arbetsprövning. Den tryggheten är förstås avgörande. LO anser också att den lokala fackliga organisationen ska kunna delta i diskussionerna om arbetstagaren så önskar, som stöd vid rehabilitering och arbetsanpassning.

TCO tillstyrker också förslaget men pekar på en del praktiska problem. Reglerna måste fungera även för dem som har flera anställningar och för dem som har en deltidssjukskrivning. Detta är ett viktigt perspektiv i det arbetsliv vi har i dag.

Facken varnar också för att oseriösa arbetsgivare skulle kunna utnyttja anställda som gratis arbetskraft, vilket förstås är helt oacceptabelt och något som vi måste stävja. Detta är anledningen till att vi socialdemokrater inte vill se ännu längre prövotider; då ökar den risken.

Herr talman! Alla dessa farhågor är legitima. Det handlar om trygghet, rättvisa och respekt för varje individs förutsättningar. Det är värden som vi socialdemokrater inte kompromissar med. Trots detta landar vi i att fördelarna med förslaget överväger. Den här reformen skapar en ny och viktig möjlighet för sjukskrivna att närma sig arbete utan att tappa ekonomisk trygghet.

Sammantaget innebär detta att vi kan stå bakom propositionen eftersom vi ser potentialen. Med rätt justeringar kan den göra verklig skillnad för sjukskrivna som vill tillbaka till arbetslivet. Detta är i grunden en reform som stärker möjligheten för människor att växa, delta och komma tillbaka – något som ligger helt i linje med vår syn på arbete, gemenskap och trygghet.

Vi yrkar alltså bifall till förslaget i betänkandet men har som sagt ett särskilt yttrande.

Herr talman! Det är tur att det finns en inspelning. Jag uppmanar landsbygdsministern att lyssna på den, för då kommer han nog att ångra en del av de anklagelser han just har levererat.

Denna debatt handlar bara om jaktarrenden. Landsbygdsministern och jag har tidigare debatterat svinpesten, och då var det företag som inte fick den ersättning de hade krävt. Då liksom nu argumenterar Peter Kullgren som att epizootilagen är den enda lagstiftningen i Sverige, men det finns andra möjligheter om regeringen skulle vilja.

Jag har aldrig påstått att statsrådet ska överpröva myndigheternas tolkning av lagstiftningen. Myndigheterna gör sitt jobb och tolkar lagstiftningen så som den ser ut. Men det finns andra möjligheter om man vill. Det är dock tydligt att denna regering inte vill ge ersättning till de jägare som har betalat för ett jaktarrende de inte kunde använda för att staten belade markerna med restriktioner. Det är detta debatten handlar om.

Känslan att ha blivit utnyttjad kommer att sända en signal till resten av Sverige, och det är detta jag och Socialdemokraterna är rädda för.

Svaret är tydligt: Regeringen kommer inte att agera. Jag kan bara beklaga det.

Herr talman! Det är bara Peter Kullgren som blandar ihop detta. Jag har bara pratat om jaktarrende, och det är rubriken på interpellationen. Det är dessa pengar jaktlagen inte har fått, och det är de besvikna över. De känner sig utnyttjade. De ställde upp och fixade men kunde inte jaga över huvud taget för att det var restriktioner, och nu när de kan jaga finns det inga svin. De tycker att de borde få ersättning för de jaktarrenden de betalade för men inte kunde använda. Det är detta artikeln och min interpellation handlar om.

Jag kan inte tolka Peter Kullgrens svar på något annat sätt än att han tycker att detta är bra. Det är signalen till alla Sveriges jägare och alla andra som funderar på att ställa upp när samhället kallar. Så här blev det.

Regeringen tänker uppenbarligen inte göra något åt detta. Det tycker jag är synd, och jag tror att alla jägare i Persbo jaktlag också tycker att det är väldigt synd och tråkigt. Det skickar inga bra signaler till andra som funderar på att ställa upp i framtiden.

Signalen från regeringen är tydlig, och jag beklagar det men noterar det.

Herr talman! Bakgrunden till min interpellation är en ganska lång artikel i tidskriften Svensk Jakt i december förra året, där man redogör för det uppkomna fallet där jaktlagen i Fagersta och Norberg, precis så som landsbygdsministern redogjorde för, ryckte ut i stort sett mangrant. De tog ledigt från jobbet, tog semester och gick timme ut och timme in genom snårig skog i alla typer av väder för att leta efter kadaver och hitta fler svin för att stoppa svinpesten. De gjorde det rekordsnabbt, precis som landsbygdsministern säger.

Ministern var själv på besök i Fagersta, vilket uppskattades. Enligt tidskriften sa ministern att om myndigheterna skulle misslyckas med att ersätta dem som hade hjälpt till med att stoppa smittan skulle regeringen ta ansvar. Det ser vi tyvärr ingenting av nu, herr talman.

Jag har själv pratat med Lennart Skansfors, som leder Persbo jaktlag och som artikeln handlade om, för att förstå deras kritik bättre. Han berättade att de är 13 personer i laget – 13 vanliga människor, boende huvudsakligen i Fagersta och Norberg, som ställde upp när samhället kallade. Han sa att några av dem har lagt så mycket som 500 timmar på att genomsöka skog och leta smittade svin.

”Vi gjorde det för att samhället bad oss om det. Men regeringen struntar i oss nu när det är över”, sa han. ”Pengarna i sig har inte så stor betydelse, utan det är känslan som är det värsta – att vi blev utnyttjade.”

Herr talman! Det här är starka ord, men de kommer ur en väldigt konkret verklighet. Jakten är många av jägarnas huvudsakliga intresse, och det är en livsstil som de förbjöds att utöva under restriktionerna. Marker stängdes. Arrendena var förstås redan betalade. När jägarna sedan vände sig till Jordbruksverket för att få ersättning för arrendet fick de nej med hänvisning till att arrendet redan var betalt. Ja, jaktarrenden betalas vanligen årsvis, och det var ingen som visste att det skulle bli svinpest och restriktioner.

Jag tycker att regeringen gömmer sig bakom myndigheten och låter myndigheten ta smällen. Myndigheten måste givetvis följa lagstiftningen. Jag säger ingenting annat. Men om myndigheten inte kan bevilja ersättning för att arrendet var betalt innan svinpesten upptäcktes måste väl regeringen kunna rycka in och göra någonting åt det här?

Det som händer annars är att dessa jägare, och en massa andra, känner sig lurade. Det skickar även en signal till hela samhället att nästa gång det blir en kris, kanske ett svinpestutbrott någon annanstans i Sverige, kommer jägare och frivilliga att fundera på om de verkligen ska lägga ned en massa tid, ta ledigt från jobbet och ställa upp för samhället om de när det är över kommer att känna sig utnyttjade och inte ha fått betalt för sina kostnader för något de inte har haft någon glädje av.

Herr talman! Min fråga till statsrådet är därför: Kommer regeringen att ta ansvar och kompensera dessa jägare så att de kan känna att de har fått uppskattning?