Camilla Hansén

Herr talman! I de här dagarna startar Sveriges lärare, elever och rektorer upp verksamheterna i svensk skola. Utbildningsutskottet här i riksdagen verkar ha fått kvarsittning av regeringen.

I dag, herr talman, borde vi ha samlats här i Sveriges riksdag för att en gång för alla stoppa vinsterna i skolan. Men det gör vi inte. Det är märkligt eftersom ungefär 70 procent av Sveriges väljare vill få bort vinsterna ur skolan. Nio av tio lärare vill få bort vinsterna ur skolan. Ändå har vi inget sådant förslag att diskutera. Man kan undra varför.

När Tidöregeringen tillträdde arbetade en utredning med att ta reda på hur den här majoriteten av svenska folket skulle kunna få sina önskemål och sina förhoppningar – att stoppa vinstutdelningarna och stoppa marknadsskolan – uppfyllda.

Den nya regeringen ändrade direktiven och bytte utredare. Detta med förbud mot vinstutdelning skars med kirurgisk precision bort ur utredningsdirektiven. Därför står vi här utan ett underlag som gör det möjligt att genomföra det som en stor del av svenska folket vill.

Tack för ingenting, Tidöregeringen!

Varför står vi då här? Jo, av något oklart skäl vill den här regeringen pressa igenom ett senkommet beslut om skärpta villkor för friskolesektorn. Det innehåller flera delar som ändå får duga i väntan på att vi får en ny regering som på riktigt åtgärdar problemet med vinsterna.

I väntan på ett vinstförbud blir det nu ett vinstförbud under de första fem åren efter nyetablering, efter ägarförändringar och efter föreläggande om kvalitetsbrister från Skolinspektionen. Det är förvisso helt rimligt, men det är fullständigt otillräckligt.

Efter fem år med samma ägare är det fritt fram att fortsätta dela ut vinster till ägarna, köpa våffelstugor, skärgårdstomter, lyxbilar och allt vad det är och att instruera förskollärarna och säga: På den här förskolan får barnen inte lära sig att bre sina mackor själva, för smöret är för dyrt. Vi behöver ta ut vinst.

Det är bra att ställa hårdare krav på ekonomisk långsiktighet både vid ansökan och tillsyn. Självklart ska skolpengen betalas tillbaka om man bryter mot reglerna och ändå delar ut vinst eller för över pengarna till en annan verksamhet. Och det är självklart rätt att en friskola som planerar att lägga ned sin verksamhet behöver tala om det för den kommun som den friskolan finns i. Det är ju kommunen som har det yttersta ansvaret för barnens utbildning.

De här åtgärderna är viktiga, men en del blir onödigt krångliga eftersom regeringen inte tar tag i det stora överhängande problemet när det gäller svensk skolas finansiering och organisering: att man har vinster som drivkraft i stället för att drivas av att ge eleverna utbildning.

För Miljöpartiet är det viktigt att värna idéburna friskolor. Det är friskolor som fyller en viktig funktion i närsamhället där de finns. De bidrar till en pedagogisk mångfald och till en viktig valfrihet för föräldrar och elever. De finns ofta på landsbygden, där det finns ett engagemang i samhället när det gäller att ha en skola just där.

I Miljöpartiet är vi oroliga för att regeringens halvhjärtade försök att fasa ut vinster riskerar att slå undan fötterna på just dessa skolor men att det skyddar de stora koncernerna, som kan fortsätta ta ut vinst och som har större muskler när det gäller att organisera sig och hantera en utökad och krångligare tillsyn. Därför, herr talman, vill vi att den här reformen – och konsekvenserna av den – utvärderas, särskilt med en blick på vad den gör för idéburna skolor och mindre skolor.

Herr talman! Vi står som bekant inför ett val som sker om några veckor. I ljuset av det är det intressant att veta vad de olika partierna tycker när det gäller vinster i skolan. Nu vet vi. Tidöpartierna står långt bort från väljarna och medborgarna.

För Miljöpartiet är det enkelt och tydligt. Vi har de senaste 10–15 åren tydligt motsatt oss att de pengar som skattebetalarna investerar i utbildning ska kunna användas till vad som helst. Om verksamheten finansieras med skattepengar och går med vinst ska pengarna tillbaka till verksamheten. De ska gå till lärare och till elever. De ska inte delas ut till någon annan, förutom när det går till som det gör när det offentliga delar ut vinst till ägarna. När vi har en verksamhet som når alla sina mål sänker vi skatten. Det är så återbäringen går till i offentlig förvaltning och med skattebetalarnas pengar.

Med en ny regering vill vi omedelbart ta fram de utredningsunderlag som krävs för att vi ska kunna förbjuda vinster i skolan. Med det lämnar vi marknadsskolan bakom oss och lägger grunden för en ny tid för svensk skola, där skattebetalarna får utbildning för pengarna och vi kan bygga upp en likvärdig skola i absolut världsklass.

Miljöpartiet vill sätta fokus på eleverna, på rektorerna, på lärarna och på kunskapsutvecklingen. Vi vill sätta fokus på att öka lärarbehörigheten, minska klasserna, stärka skolan i hela landet och öka statens ansvar för skolans finansiering. Vi vill stoppa marknadsskolan en gång för alla och börja fokusera på vad svensk skola behöver efter marknadsskolan.

Skolan är en bred och långsiktig verksamhet som behöver politisk samling och breda överenskommelser. Det handlar om att gemensamt kunna lägga grunden för långsiktiga beslut, att sitta i samma rum, att lyssna på forskare och experter, att diskutera olika politiska värderingar och att göra analyser och avvägningar om skolans framtid tillsammans.

Det handlar om att svensk skola behöver ett politiskt ansvarstagande på en nationell nivå, där vi ser till att det finns förutsättningar för dem som gör jobbet på riktigt – eleverna, lärarna, rektorerna. Det är där skolan faktiskt blir till på riktigt. Det är inte här. Det är i klassrummet. Det är där förutsättningarna ska finnas.

Skolans viktigaste uppdrag är att ge utbildning och bildning till barn och unga, att ge dem de kunskaper och de förmågor som de behöver för att vara aktiva och ansvarstagande medborgare i ett samhälle som just nu är statt i en oerhört stor förändring.

Vi behöver ta ett långsiktigt ansvar gemensamt från nationell nivå. Det hör jag ofta från lärare, rektorer och föräldrar. Det finns en förväntan hos svenska folket på dem som driver den nationella skolpolitiken.

Herr talman! Det svensk skola behöver är skickliga lärare som har tid för sina elever. Vår uppgift är att ge dem de bästa förutsättningarna. Då måste alla resurser gå till klassrummet. Vi behöver skolor som anställer behöriga och legitimerade lärare och som har slöjdsalar och kemisalar. Det behövs djur på djurutbildningarna och maskiner på maskinutbildningarna.

Herr talman! Ja, det är snart valdag. Jag vill återigen nämna den starka majoritet som finns i befolkningen som är för att man tar bort vinsterna från skolan. Ungefär 70 procent vill inte ha vinstutdelande skolor. Det är en tydlig majoritet. De väljarna finns till höger och till vänster på den politiska skalan. De finns på landsbygden och i städerna. De finns bland de politiskt intresserade medborgarna och bland dem som inte är så intresserade av politik.

Bland lärarna är det nio av tio som inte vill ha vinstutdelning i svensk skola. Även bland lärarna i friskolor vill en majoritet ta bort vinsterna. Det här blir valet där de här rösterna kan göra skillnad på riktigt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation 1, som handlar om att stoppa marknadsskolan, och till reservation 6, som handlar om att utvärdera konsekvenserna av den här lagstiftningen med fokus på små och idéburna skolor.

(Applåder)

I detta anförande instämde Katarina Luhr, Nils Seye Larsen och Malte Tängmark Roos (alla MP).

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Grunden för regeringens politik har varit: Tillbaka till grunderna! Det är därför jag refererar till att backa. Vi har också kritiserat en del av de reformer som handlar om att backa, som att man rycker undan stödet till elevinflytande. Man tror också att det som behövs för en bra skola är fler verktyg för disciplinering av elever. Det är att backa. Andra får väl debattera hur långt tillbaka i tiden Tidöregeringen har velat backa.

När jag pratar om vad jag vill ska komma sedan handlar det om en vision för skolan som är framåtsyftande. Det handlar om vad vi vill med skolan i Sverige, nu och framåt. Vad krävs av en skola som utbildar dem som kommer att leva inpå nästa århundrade? Vad vill vi att de ska bära med sig för värderingar? Vad tror vi om de samhällsproblem de ska lösa?

Det är en framåtsyftande vision. Det handlar om en skola som ger barn verktygen att hantera det som komma skall. De som nu är unga, de som nu är barn och de som ännu inte är födda kommer att ha väldigt stora problem att lösa eftersom vi i vår generation inte klarar av att hantera exempelvis klimatkrisen eller naturkrisen. Det kommer i värsta fall att leda till en social oro som de behöver ha verktygen att hantera.

Vad är det för verktyg de behöver? Vad är det för kunskaper? Det vill jag att vi pratar om i Sverige för att väcka framtidstro. Där är skolan något som vi alla har en vision om, som vi drömmer om och som vi känner gör oss starka.

Fru talman! Jag förstår att det finns goda skäl för Tidöregeringen att försöka utså tveksamhet när det gäller huruvida Miljöpartiet kan rösta för lagreformer på våren och sedan stå för dem efter den 13 september. Om detta hade varit en konflikt jag sökt hade vi avstyrkt era propositioner hela vägen denna vår och tagit den konflikten i valrörelsen. Nu är det inte en konflikt jag söker eftersom den inte finns. Det finns inga skäl att låta påskina att det finns tveksamheter kring detta.

Jag inledde mitt anförande med att tala om att Miljöpartiet står bakom de flesta av regeringens reformer – att reglera arbetstiden, att se till att elever får rätt stöd i rätt tid, att skapa lugn och ro i klassrummen och att se över läroplanerna. Men som jag också sa är min, Miljöpartiets och oppositionens uppgift inte att agera hallelujakör åt Tidöregeringen. Vi ser brister i de reformer ni lägger fram. Vi hyser oro för deras genomförande.

Vi har pratat om finansieringen när det gäller arbetstidsreglering för lärare. Vi ser inte att ni har tagit det på allvar. Detta utsätter svenska elever och svenska lärare för risker. Det behöver en ny regering ta tag i.

Jag hoppas självklart, när vi nu står i en valrörelse, att det kommer att vara en annan regering än den som sitter nu som tar vid arbetet med att genomföra de viktiga beslut vi har fattat. Jag hoppas också att vi kan lämna arbetssättet ”Här är min sida i politiken”. Skolan kräver breda överenskommelser, och då får man jobba på det sättet hela vägen.

(Applåder)

Fru talman! Vi närmar oss nu slutet på hanteringen av det stora reformpaketet som regeringen har sjösatt den här mandatperioden.

Som ni som suttit här i kammaren vet står Miljöpartiet bakom de flesta reformerna, som att reglera lärares arbetstid, se till att elever får rätt stöd i rätt tid, skapa lugn och ro i klassrummet och att se över läroplanerna. Det betyder inte att vi är nöjda, men jag vill vara tydlig med att det finns ett brett politiskt stöd för flera av reformerna.

Jag vill understryka det därför att det finns de som vill misstänkliggöra den samstämmighet som finns. Jag föreställer mig att det är för att påvisa någon form av sårbarhet och väcka misstro om vad som kan hända efter valet. Som opposition är inte vår roll att vara något slags hallelujakör bakom utbildningsministern. Vår uppgift är ju att granska regeringens politik.

Nästa mandatperiod hoppas jag att vi som har ansvaret för att genomföra de här reformerna kommer att ta det på stort allvar. Vi kommer att behöva ta ett helhetsgrepp om reformerna vad gäller genomförande, uppföljning och utvärdering.

I dag avslutar vi riksdagens skoldebatter inför sommaren med att debattera ett likvärdigt betygsystem. Svensk skola behöver ett nytt betygssystem. Det råder ingen tvekan om det. Behovet har varit påtagligt länge.

Betygsutredaren Magnus Henrekson satte ord på mina tankar om vårt nuvarande betygssystem i Vi Lärare mot slutet av utredningstiden. Han sa: ”Dagens betygssystem är bland det mest demoraliserande som finns i Sverige. Det är godtyckligt, skadligt och korrumperande. Jag tycker även att det är emotionellt väldigt stötande.”

Miljöpartiet instämmer i att det behövs ett nytt betygssystem. Det nuvarande är skadligt för ungas kunskapsutveckling, framför allt genom det som kallas den skarpa F-gränsen. Syftet med det nya betygssystemet beskrivs som att lärares och elevers fokus ska flyttas från betyg till kunskap. Det är en viktig ambition. Här vill Miljöpartiet framhålla vikten av att det är behöriga och legitimerade lärare som bedriver undervisning och betygsättning. Det är det viktigaste för att sätta fokus på kunskap. Det är en grundläggande förutsättning, och här krävs större politisk samling.

Miljöpartiet har alltid varit kritiskt till tron att all viktig kunskap kan vägas och mätas och göras om till en siffra i en tabell. Samhällets uppgift är att sträva efter att alla barn och elever, oavsett bakgrund och bostadsort, ska få likvärdiga möjligheter att nå skolans mål och utvecklas utifrån sina förutsättningar. Bedömningen i skolan ska i första hand handla om att främja lärande och utveckling, inte om sortering inför nästa steg. Betyg ska inte heller vara det enda möjliga urvalsinstrumentet för fortsatta studier, och Miljöpartiet vill inte att betyg ges före högstadiet.

Miljöpartiet har drivit på för att ta bort den skarpa F-gränsen, och vi är positiva till att regeringen nu föreslår att ta bort den. Men det är oklart om det här systemet kommer att leda till mer fokus på kunskap och mindre fokus på prov och betyg. Det är till exempel inte tydligt hur en tiogradig betygsskala ska bli tydligare för läraren att använda och enklare för eleven att förstå. Det är inte heller tydligt hur det faktum att Sverige fortfarande har en marknadsskola, där betyg fortsatt kommer att vara ett konkurrensmedel, kommer att påverka betygssystemet på sikt.

Det nya betygssystemet bygger även på digitala nationella prov. Det är oklart om Skolverket har den förmåga som krävs för att säkerställa digitala system för att hantera det stora antal elever som ska göra många prov vid samma tid. Det får ifrågasättas om kapaciteten finns för att ta fram den här typen av nationella slutprov.

Det föreslagna systemet fäster stor vikt vid de nationella slutproven, som huvudsakligen ska rättas digitalt och följaktligen ha frågor som bygger på att proven ska fungera med digital rättning, med ett stort inslag av flervalsfrågor och korta svar.

Flera remissinstanser påpekar risken för hur detta kan komma att påverka lärares undervisningsmetoder. Det kan leda till att undervisningen utformas för att prestera goda resultat på provet i stället för att hålla fokus på hela ämnets bredd och på olika sätt att visa kunskap. Eleverna riskerar att lära sig för provet snarare än att lära sig för livet. Det står i motsats till regeringens intention att det nya betygssystemet ska fokusera mer på kunskaper än på betyg.

Fru talman! Eleverna beskriver stress kopplat till prov. I rapporten Det enda jag tänker på är stress och skola från Tim Bergling Foundation, Sveriges Elevkårer och Sveriges Elevråd framkommer tydligt att prov påverkar många ungas hälsa negativt redan som det är i dag, med lärarnas egna prov och de nationella proven.

Att ha ett betygssystem som fäster stor vikt vid enskilda extra avgörande prov, det som kallas high-stakes tests, är att utsätta unga för en större stress eftersom de nya nationella slutproven kommer att vara än mer avgörande.

För att förebygga de negativa konsekvenserna av denna förväntade ökade provbelastning krävs – och jag upprepar – att bedömningen görs av behöriga och legitimerade lärare som är tränade för uppgiften. Utöver den grundförutsättningen krävs stora informationsinsatser om det nya betygssystemets tiogradiga betygsskala och beräkningen av meritvärden för att undvika onödig stress inte bara hos elever utan också hos lärare och föräldrar.

Jag vill lyfta fram två speciella omständigheter som det också behöver tas hänsyn till.

Kungliga Musikhögskolan har i sitt remissvar framfört att man är oroad över hur de konstnärliga ämnena hanteras i det nya betygssystemet. De ser risker med att det blir fler provtyper i konstnärliga ämnen där man inte har behov av att mäta kunskap på det sättet och där man har andra vägar att komma vidare.

Vi har redan berört nationella prov för döva och hörselskadade. Här behöver tillgängligheten ökas, till exempel genom att proven översätts till teckenspråk, som är elevernas förstaspråk.

Fru talman! Nu står vi här i den sista viktiga debatten om regeringens stora reformpaket. Det här borde vara ett tillfälle för stolthet över gemensamt ansvarstagande och framtidstro, men det jag känner är besvikelse. Jag känner besvikelse över att vi inte kan ge det som många lärare, rektorer, föräldrar och elever vill ha och ber om: breda, trygga överenskommelser som vi vet håller över tid därför att vi alla har varit en del av att ta fram dem.

Regeringens arbetssätt har präglats av fokus på att få majoritet på sin sida av politiken i stället för av de breda överenskommelser som det innebär när man till exempel sätter alla partier i en parlamentarisk utredning. Kanske är det därför utbildningsministern inte är här för att debattera en enda av sina stora signaturreformer. Hennes jobb är gjort; hon har fixat majoriteten på sin sida i politiken.

Regeringens arbete har handlat om att trycka ut reform på reform i hög takt med visionen att skolan ska tillbaka till grunderna. Det är en rätt sorglig variant av vision – att backa in i framtiden.

En viktig uppgift för en kommande regering blir att tillsammans med elever, lärare, föräldrar, arbetsgivare, forskare, ja, tillsammans med Sverige, formulera en framåtsyftande vision om vad framtidens skola ska vara – en vision om vilken roll skolan ska fylla och vilka kunskaper som behövs, såväl nya som gamla, i en föränderlig omvärld.

Det här behöver vi göra under nästa mandatperiod, och det är ett arbete som jag ser fram emot att göra tillsammans.

Med det yrkar jag bifall till reservation 6, som handlar om genomförande, uppföljning och utvärdering av de nya betygen.

Fru talman! För mig är det en annan sak att känna anspänning inför att man ska prestera någonting. Kanske känner både Joar Forssell och jag sådan anspänning när vi ska kliva upp i talarstolen. Det är en stress man ska ha för att prestera bättre.

Rapporten Det enda jag tänker på är stress och skola handlar om ohälsosam stress. En sådan stress vill vi ju inte ha, vare sig i arbetslivet, här i riksdagen eller i skolan. Det jag fokuserar på är att man lägger ännu mer tyngd på någonting som redan orsakar psykisk ohälsa bland elever. Jag tror dock inte heller att man kan göra livet till något slags resa på en räkmacka genom skolan, där allting är härligt hela tiden, utan det är klart att det kommer att komma tuffa utmaningar ibland.

Jag vill höra vilka medskick regeringen gör för att förbättra ungdomars psykiska hälsa i relation till att man härifrån bestämmer att vi ska ha fler prov som har större påverkan på elevernas framtid. Flera remissinstanser har påpekat att detta också riskerar att påverka undervisningen negativt. Alla kommer att veta att de nationella slutproven är jätteviktiga för skolan, för den enskilda eleven och för lärarna. Risken är att man lägger upp undervisningen så att den ska ge bra testresultat, och denna risk påtalas och är reell.

Proven ska också anpassas för att kunna vara digitala och rättas digitalt, vilket betyder att spannet för vad man kan testa med dessa format blir smalare.

Hur vill regeringen förbereda för detta så att de negativa konsekvenserna undviks?

Fru talman! Tack, Joar Forssell, för anförandet och replikskiftet!

Även jag är intresserad av de nationella slutproven, men kanske ur ett lite annat perspektiv. Nationella slutprov blir ju väldigt betydelsefulla för eleverna. På engelska brukar man kalla det high-stakes tests. De här proven väger väldigt tungt för elevernas framtid. Detta lyfts fram som en risk av remissinstanser. Sveriges Elevkårer och Sveriges Elevråd beskriver i sitt remissvar att dessa prov orsakar otroligt hög stress för våra skolelever. Nu kommer det fler och ännu tyngre prov. Det blir prov som har otroligt stor tyngd och som påverkar elevernas framtid otroligt mycket.

Vilka medskick gör regeringen när det gäller de här proven för att de inte ska orsaka mer stress för Sveriges elever, som redan – på grund av skolsystemet – beskrivs uppleva mer stress än vad elever i Sveriges grannländer gör?

Herr talman! Det känns särskilt spännande och roligt att debattera just det här ärendet, för sedan min första dag i utbildningsutskottet har jag sagt att ”skickliga lärare som har tillräckligt med tid för sina elever” är det som svensk skola behöver. Miljöpartiet står alltså tydligt bakom att Sveriges lärares arbetstid behöver regleras.

Men, tro det eller ej, de viktigaste människorna i skolan är inte lärarna. Det är eleverna. De viktigaste människorna i skolan är eleverna. Allt vi gör kretsar runt hur de ska få de bästa förutsättningarna att utvecklas som människor och lägga grunden för ett liv där de har makt över sin tillvaro och sin framtid.

Därför måste denna reform genomföras så att Sveriges elever inte får en sämre utbildning och så att de inte möter färre behöriga lärare, får fler inställda lektioner eller får möta fler outbildade vikarier. Det kräver en regering som lägger pengarna på bordet för att genomföra den här reformen. Jag hoppas att vi kommer att ha en sådan regering efter valet.

Svensk skola presterar väl på många sätt. Skolverket beskriver i sin lägesrapport att de flesta elever trivs i skolan. Kunskaperna är på en nivå på eller över OECD:s snitt, och de ökar sedan pandemin. Lärarbehörigheten ökar, och fler lärare anger att de trivs med sitt yrke.

Samtidigt ökar skillnaderna mellan hög- och lågpresterande elever, socioekonomisk bakgrund påverkar resultaten och likvärdigheten brister, med stora skillnader vad gäller till exempel andelen behöriga lärare runt om i landet. Så kan vi inte ha det.

Att vara lärare är Sveriges viktigaste jobb. En avgörande förutsättning för att både förskola och skola ska vara en plats för kunskap, utveckling och gemenskap är lärarna.

Vi vill stärka lärarnas ställning på flera olika sätt, bland annat genom att förbättra arbetsvillkoren samt ge mer tid till det som är kärnan i arbetet: undervisningen och relationen till barnen och eleverna. Lärare behöver vara garanterade tid för att planera, genomföra och följa upp sin undervisning, vilket vi nu kommer att besluta om.

Herr talman! Sverige har lärarbrist, och den prognostiseras fortsätta de kommande tio åren. Reformer för att förbättra lärares arbetsmiljö är viktiga för att fler ska vilja bli lärare och för att läraryrket ska vara attraktivt och prestigefyllt. Därför är det här beslutet viktigt, då det har tydligt fokus på att hög kvalitet i undervisningen förutsätter tid för planering och utvärdering. Men vi i Miljöpartiet är ändå oroade för att finansieringen och genomförandet brister.

Den här reformen förutsätter att skolans finansiering stärks och särskilda satsningar görs för att öka andelen behöriga lärare i hela landet. Om den här reformen brister i genomförandet finns det risk att priset för bättre arbetsvillkor blir fler inställda lektioner. Det är särskilt påtagligt på landsbygd och i glesbygd.

Vi vill verkligen understryka att utbildningen måste vara likvärdig och hålla hög kvalitet i hela landet. Därför vill vi att staten ska ta ett större ansvar för att skolor i hela landet ska ha tillräckliga resurser genom ett sektorsbidrag där staten tar större ansvar och ser till att det finns tillräcklig finansiering.

Sveriges Lärares debatt nämndes här. Jag tog upp exemplet från Gällivare kommun, som också har berättat om det här i olika medier. Om den här reformen inte genomförs riskerar alltså deras elever att möta fler outbildade vikarier och att fler lektioner ställs in. I andra kommuner som jag har besökt säger man: ”Nej, det kommer inte att bli så stor skillnad för oss. Vi ligger redan inom spannet som utredningen säger.”

I en kommun med lärarbrist, där man redan har låg andel behöriga lärare och redan har låga resultat, måste vi kunna göra satsningar för att de eleverna ska få en likvärdig utbildning. Därför är det viktigt att vi utvärderar det här reformpaketet, som vi precis hinner besluta om innan mandatperioden slutar.

Herr talman! Dagens debatt och nästa veckas beslut i frågan är ett starkt och tydligt besked från alla riksdagens partier. Lärares arbetstid ska återregleras, och det är en viktig reform för lärarna i Sverige. Alla partier är helt överens om det.

Tyvärr har regeringens val av arbetssätt i alla de här stora reformerna gjort att det finns en osäkerhet kring genomförandet. Vi i oppositionen har inte på något sätt varit delaktiga i arbetet med att ta fram de här reformerna. Jag hade hellre sett att vi hade gjort ordentliga parlamentariska utredningar så att alla partier hade varit delaktiga i stora och genomgripande reformer, som vi ju vill ska hålla i många mandatperioder. Då skulle till exempel inte lärare runt om i Sverige behöva gå på olika utspel om att det finns någon form av tvekan bland en del av oppositionspartierna när det gäller den här reformen. Det gör det ju inte – inte i sak. Däremot är vi oroade över att regeringen inte finansierar sina reformer och att de därmed inte kommer att få den effekt vi vill se.

Sveriges lärare och elever runt om i landet är värda en regering som inte bara skriver reformer. De förtjänar en regering som visar ledarskap, bygger breda överenskommelser och lyfter blicken, så att vi tillsammans kan sätta visionen för hur svensk skola ska utvecklas mot en framtid som vi vet kommer att utmana oss på många olika sätt. En sådan regering hoppas jag att vi har efter september.

Jag yrkar bifall till oppositionens gemensamma reservation nummer 2.

Herr talman! I dag debatterar vi utrikesutskottets betänkande om verksamheten i EU under förra året. Det är en debatt som brukar kunna vara ganska vid. Det finns många frågor att lyfta, men fokus på Ukraina är förstås givet även i årets debatt.

Låt mig börja med ett fundament. Europeiska unionen är i sin kärna ett fredsprojekt. Efter två världskrig valde Europas länder samarbete framför konflikt. Genom ekonomisk integration, politisk dialog och gemensamma institutioner skapades ett system där krig mellan medlemsstaterna blev otänkbart. Det är ingen liten prestation. Tvärtom är det en historisk framgång som vi inte får ta för given.

EU har fortsatt att visa sin styrka i en tid präglad av kriser. Under de senaste åren har unionen agerat samlat i stödet till Ukraina, i hanteringen av pandemins efterverkningar och i arbetet för att stärka Europas ekonomiska motståndskraft. Det är ett bevis på att EU fungerar och att EU behövs. Samtidigt innebär lojalitet med EU-projektet inte en okritisk inställning. Tvärtom är det vår skyldighet att påtala brister och att bidra till att göra unionen bättre, starkare och mer rättvis.

En brist är att EU ännu inte fullt ut har lyckats stoppa importen av rysk fossil energi. Trots omfattande sanktioner fortsätter europeiska ekonomier direkt eller indirekt att vara beroende av rysk olja och gas. Detta är djupt problematiskt. Varje euro som går till rysk energiexport riskerar att bidra till finansieringen av Rysslands folkrättsvidriga krig i Ukraina. Det här måste få ett slut. EU måste ta nästa steg, både genom att täppa till kryphål i sanktionerna och genom att accelerera den gröna omställningen. Att minska beroendet av fossil energi är inte bara en klimatfråga; det är en säkerhetspolitisk nödvändighet.

Klimatpolitiken är ett område där vi ser både framsteg och oroande tendenser. EU:s gröna giv har varit ett historiskt viktigt initiativ. Det har inriktats på klimatneutralitet och stärkt innovation, och man har visat globalt ledarskap. Men vi ser nu hur högerkrafter inom Europa försöker montera ned eller urvattna detta arbete. Klimatmål ifrågasätts. Miljölagstiftning försvagas. Kortsiktiga ekonomiska intressen tillåts gå före planetens och kommande generationers behov. Det är en farlig väg, för klimatkrisen tar inte paus för politiska svängningar. Tvärtom krävs mer samarbete, mer ambition och tydligare ledarskap. EU måste fortsätta vara en global kraft för klimatansvar. EU får inte backa undan.

Herr talman! Jag vill i år även lyfta fram EU:s roll i en alltmer komplex geopolitisk verklighet, inte minst i relation till Kina och den bredare globala utvecklingen. I dag ser vi hur Kina stärker sin position, inte bara ekonomiskt utan också geopolitiskt, ofta i samverkan med andra auktoritära stater.

Relationen mellan Kina och Ryssland har fördjupats, och det får direkta konsekvenser för Europas och Sveriges säkerhet. Trots att EU infört omfattande sanktioner mot Ryssland efter invasionen av Ukraina har Ryssland kunnat hålla sin ekonomi vid liv. En avgörande faktor är handeln med Kina. Ryssland exporterar stora mängder olja till rabatterade priser samtidigt som kinesiska aktörer förser Ryssland med tekniska komponenter – många med dubbla användningsområden – som stärker både industri och krigsmakt.

Det här är oacceptabelt. Därför menar vi att EU bör införa så kallade sekundära sanktioner riktade mot länder, företag och individer som bidrar till att kringgå sanktionerna eller direkt stödjer den ryska krigsekonomin. Sanktionerna måste vara effektiva, annars riskerar de att bara bli symbolpolitik.

Herr talman! En särskilt oroande utveckling ser vi i Hongkong. Det som en gång var ett relativt öppet och välfungerande finansiellt centrum står nu i allt högre grad under den kinesiska auktoritära statens kontroll. Rapporter visar att Hongkong i dag används som nod för att kringgå internationella sanktioner. Handeln med länder som Ryssland, Nordkorea och Iran fortgår trots tydliga internationella regelverk.

Exporten från Hongkong till Ryssland har ökat markant sedan invasionen av Ukraina 2022, och stadens ledning har öppet signalerat att man inte avser att följa sanktionerna. Det innebär att Hongkong i praktiken kan bidra till att förse Rysslands krigsmaskineri med komponenter som används i produktion av missiler och flygplan. I vissa fall rör det sig om varor som kan spåras till västerländska företag.

Det här visar på en allvarlig brist i dagens exportkontroller, inte minst när det gäller produkter med dubbla användningsområden. Sverige och EU måste agera. Vi behöver skärpt lagstiftning, bättre kontrollmekanismer och ökad transparens.

Herr talman! Vi måste också blicka framåt. EU:s gröna omställning är avgörande, men den får inte bygga på nya beroenden eller på exploatering av människor och miljö i andra delar av världen.

Kina dominerar i dag marknaden för flera kritiska råvaror och teknologier som är nödvändiga för elektrifiering, såsom batterier, solceller och sällsynta jordartsmetaller. Det skapar ett strategiskt beroende som EU måste minska. Därför är det positivt att EU har inlett granskningar av kinesiska subventioner och arbetar med att stärka den egna produktionen. Men mer behöver göras.

Vi behöver öka återvinningen av kritiska material, utveckla europeisk industri och säkerställa att våra leveranskedjor är hållbara både socialt och miljömässigt. Det innebär att den internationella handeln med så kallade konfliktmineraler måste regleras bättre. Dagens system är i stor utsträckning frivilliga, och det räcker inte. EU bör verka för bindande lagstiftning och ett globalt certifieringssystem som säkerställer transparens, rimliga arbetsvillkor och ansvar.

Herr talman! Elektrifiering av transportsektorn är en nyckel i klimatomställningen. Här har europeiska bilföretag tagit viktiga steg, och det är avgörande att politiken hänger med. EU:s klimattullar är ett viktigt verktyg för att driva på global omställning och förhindra att smutsig produktion flyttar utomlands. Men vi måste också fortsätta utveckla våra instrument. Handels- och klimatpolitik behöver gå hand i hand. Det handlar om rättvisa konkurrensvillkor men även om att ta globalt ansvar.

Avslutningsvis: Europeiska unionen är ett av de mest framgångsrika fredsprojekten i världshistorien. Det har skapat stabilitet, välstånd och samarbete i en region som en gång präglades av konflikt. Men EU är inte färdigt. Det är ett pågående projekt som måste utvecklas i takt med vår tid.

Vi måste stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter både inom och utanför Europa. Vi måste vara konsekventa i vårt stöd till Ukraina och i vårt motstånd mot auktoritära regimer. Vi måste stärka EU:s sanktioner och se till att de efterlevs. Vi måste försvara och vidareutveckla den gröna omställningen. Detta behöver vi göra tillsammans.

I en värld som blir alltmer osäker är det tydligt att det är genom samarbete, inte splittring, som vi bygger fred, säkerhet och framtidstro. Med det vill jag yrka bifall till reservation 10, som handlar om sanktioner.

Fru talman! Miljöpartiet har i många år drivit på för att relevant stöd ska sättas in tidigt i skolgången för de elever som behöver extra stöd. Vi välkomnar reformer som underlättar för elever att få stöd när behov identifieras. Detta har man arbetat med också under tidigare mandatperioder, och det arbetet finns också med i de här förslagen.

Det är viktigt att reformerna leder till att fler får det stöd de har rätt till och inte på något sätt minskar rätten till stöd i skolan. Miljöpartiet vill särskilt betona vikten av att elever med särskilt stödbehov får hjälp av behöriga lärare som har tillräckligt med tid och tillräcklig kompetens för att ge det stöd som behövs.

En grundförutsättning för att alla elever ska få det stöd de behöver är att lärarna i grunduppdraget har möjlighet att bedriva god undervisning med tid för planering och uppföljning. För att genomföra detta krävs förstås investeringar i utbildning, bland annat för lärare, speciallärare och specialpedagoger. Vi har inte riktigt sett de investeringarna under den här mandatperioden. Miljöpartiet delar därför den oro som många remissinstanser uttrycker för att bristande finansiering är en risk för att regeringens reformer inte kommer att ge avsedd effekt och för att eleverna helt enkelt inte kommer att få det stöd som de har rätt till.

En grundförutsättning för hög kvalitet på undervisningen i klassrummet är att den bedrivs av behöriga och legitimerade lärare och är baserad på vetenskap och beprövad erfarenhet. Det är viktigt att också den undervisning som bedrivs i särskilda undervisningsgrupper eller enskilt håller hög kvalitet.

Jag delar den bild som presenterades i ett tidigare anförande, nämligen att vi alltför ofta ser att den som behöver mest stöd undervisas av en oerfaren lärare eller kanske till och med av en person som inte ens har utbildning för uppdraget.

En oro för reformens genomförande gäller kvaliteten på undervisningen. Skolinspektionens granskning av särskild undervisning i dag visar att centrala delar av undervisningen inte genomförs, utan eleverna lämnas ofta ensamma med skriftliga uppgifter och får inte stöd. Jag ser en risk för att denna typ av undervisning kommer att öka, utifrån den nya läroplanens syn på kunskap, som signalerar att eleven är en passiv mottagare av kunskap snarare än att vara aktiv i att bearbeta och behandla kunskap.

Risken för att eleverna i särskilda undervisningsgrupper inte undervisas av kvalificerade lärare är särskilt stor i kommuner som redan har lärarbrist. Det är viktigt att skolhuvudmännen har möjlighet att organisera stödundervisningen, med särskilda undervisningsgrupper och eventuellt anpassad skolgång, på bästa sätt utifrån de förutsättningar som finns lokalt – alltså att regeringen inte är inne och detaljstyr för mycket.

Något som bland andra Sveriges Elevkårer framför som viktigt i sammanhanget är att stödet måste anpassas efter elevens behov och att skolan parallellt behöver arbeta med de negativa effekter som undervisning enskilt eller i särskild grupp kan medföra. Att elevernas behov tas i beaktande på bästa sätt är särskilt viktigt, och det är grundat i funktionsrättskonventionen och barnkonventionen.

Läsa-skriva-räkna-garantin och de nationella proven ersätts nu med standardiserade tester som ska genomföras på höstterminen i trean för att identifiera elever som har behov av stöd i läsning, skrivning och matematik. Det viktiga kommer även i fortsättningen att vara, precis som när det gällde läsa-skriva-räkna-garantin, att när lärarna väl har identifierat ett behov av stöd kan rektorns svar inte vara att man inte har råd med det. Kärnan i det här är att det stöd som man identifierar ett behov av också måste ges.

Jag vill ge en sammanfattande kommentar till de stora reformpaket som vi debatterar de här veckorna. Det finns en överhängande risk för att de här reformerna inte leder till att elever blir bättre på att läsa, skriva och räkna eller att hantera de utmaningar de ställs inför. Risken är att det bara blir reformer för reformernas skull, för regeringen är inte beredd att göra de investeringar som krävs.

Det behövs skickliga lärare som har tillräckligt med tid med sina elever. Om kvaliteten ska öka måste eleverna mötas av behöriga lärare, speciallärare och specialpedagoger. Om regeringen inte gör den hemläxan innebär reformen att vissa elever i vissa delar av landet riskerar att få fler lektioner med obehöriga lärare och fler inställda lektioner. Så kan vi ju inte ha det!

Jag ser inte att regeringen tar detta på tillräckligt stort allvar.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 4, som handlar om att se till att stödet anpassas efter elevernas behov ur barnrätts- och funktionsrättsperspektiv.

(Applåder)

Fru talman! Skolan är en plats för att ge alla barn likvärdiga möjligheter till bildning, kreativitet och kulturupplevelser. Skolan ska ge varje barn möjlighet att vara sig själv och växa till den hen vill vara. Genom skolan ska barn och ungdomar få lusten och redskapen att lära och utvecklas genom livet. Skollagen och läroplanerna lägger grunden för vad svensk skola ska vara.

Vår samtid präglas av ett antal stora globala megatrender som påverkar hur vårt system för utbildning behöver organiseras för att stärka vårt samhälle och alla individer. Bland det som kallas globala megatrender brukar nämnas klimatförändringar, globalisering, digitalisering och teknisk utveckling och så vidare. Dagens elever är världsmedborgare och makthavare som har förmågan att vara en del av det hållbara samhällsbygget i ljuset av de globala megatrender som kommer att påverka dem under hela deras livstid. Kunskapen de ska ha med sig ut i livet lägger vi grunden för i skolan.

Inledningsvis, fru talman, instämmer Miljöpartiet i att det behövs en ordnad struktur för skolväsendets styrning, och det finns absolut ett behov av att förnya de inledande delarna av läroplanen. Vi tycker att det ska vara en enkel och tydlig struktur som är lätt att överblicka och förstå. Däremot tycker vi att regeringen går för långt med principen att förenkla, och det gör att texten tappar viktigt innehåll. Det kan till exempel vara att nämna diskrimineringsgrunderna och de nationella minoriteterna. Det står också i motsats till utredningens förslag om att i andra delar ge extremt detaljerade instruktioner till lärare om hur de ska bedriva undervisningen.

Miljöpartiet gör några medskick när det gäller sexualundervisning, elevinflytande, hållbar utveckling, ansvarsfull digitalisering och AI. Här anser vi att regeringen behöver stärka de delarna i det kommande förordningsarbetet.

Först vill jag säga något om utbildningens syfte. Regeringen ändrar alltså den tidigare lagtexten om att syftet med utbildningen är ”att eleverna ska inhämta och utveckla kunskaper och värden” till ”att förmedla och förankra kunskaper och värden hos barn och elever”.

Det här kan tyckas vara ord som inte gör så stor skillnad, men de signalerar en kunskapssyn där eleverna går från att vara en aktiv del i lärandet till att vara passiva mottagare av kunskaper som någon annan förankrar i dem. Det är en förenklad syn på kunskap, och vi vill se en bredare kunskapssyn i dokumenten.

Det är också av vikt att elever lär sig olika strategier för att skaffa sig nya kunskaper; man behöver lägga grunden för det livslånga lärandet. Miljöpartiet vill därför se ett bredare syfte med utgångspunkten för skrivningarna i läroplanerna.

Vi har redan pratat mycket om sexualitet, samtycke och relationer, och mycket har redan sagts om regeringens bortprioritering av sexualundervisningen. Miljöpartiet anser att skrivningar om sexualitet, samtycke och relationer ska finnas i läroplanens inledande delar, att de ska finnas kvar under rubriken ”Rektors ansvar” och att de även i fortsättningen ska förekomma i en stor bredd av kursplaner med tydlig progression.

Sexualundervisningen ska vara läroplansbaserad, ämnesövergripande och återkommande i enlighet med rekommendationer från internationella organ som Unesco och WHO.

Vi står verkligen inte ensamma här, och vi vill att regeringen i förordningsarbetet lägger grunden för en sexualundervisning som följer rekommendationerna. Sverige är inte ett land som ska backa på det ämnesområdet.

Fru talman! Även elevinflytande har diskuterats. Jag nöjer mig med att understryka att hela oppositionen står enad om att vi ska värna elevinflytande. Jag vill verkligen uttrycka min oro för regeringens sätt att beskriva och värdera elevers inflytande. Vi kan se de vägval regeringspartierna gör när de kommunicerar om eleverna och deras inflytande. Redan beskrivningen riskerar att minska elevernas inflytande och göra att eleverna upplever att deras åsikter inte har ett lika högt värde längre. Jag hör också hur ledamöter i debatten beskriver elevinflytande som ett problem, när vi vet att det är viktigt för till exempel en bra skolkultur, studiero och en bra skola med goda relationer mellan lärare och elever.

Det är eleverna som har den bästa kunskapen om hur deras vardag ser ut. Det är viktigt att deras lagstadgade inflytande i utbildningen verkställs, till exempel att skolan stöder elevernas organisering och arbetar strukturerat med elevskyddsombud och skyddsronder.

Eleverna har en lagstadgad rätt till inflytande över sin utbildning, och det behöver tydligt framgå i skollag och läroplaner.

Jag vill även lyfta fram några områden som inte lyfts fram i särskilt många andra sammanhang. Det handlar bland annat om lärande för hållbar utveckling. De här läroplanerna finns i en kontext som påverkar innehållet. Vi står mitt i en klimat- och naturkris som har en enorm påverkan på samhällets utveckling och som kommande generationer kommer att behöva hantera, på grund av våra generationers misslyckande med att minska utsläppen.

Miljöpartiet vill att vikten av lärande för hållbar utveckling ska framgå tydligare i skolväsendets uppdrag. Det kan framgå i de inledande delarna, under rubriken Skolan står för samhällsanknytning och under Skolans mål. Det behöver kompletteras så att det framgår att varje elev behöver handlingsberedskap för att kunna agera på ett sätt som stärker den hållbara utvecklingen ur ekologiska, ekonomiska och sociala aspekter, både för sig själv och tillsammans med andra.

Fru talman! Slutligen vill jag säga något om ansvarsfull digitalisering och AI inom utbildningsväsendet. Liksom flera remissinstanser är vi i Miljöpartiet kritiska till regeringens bristande arbete när det gäller att stärka svenska elevers digitala kompetens. Regeringen har ingen egentlig strategi för hur digitalisering och AI ska hanteras i skolväsendet. Det gör att Sverige halkar efter andra länder.

Samhällsförändringarna går mycket fort och påverkar oundvikligen alla samhällssektorer. Vi behöver ha förmågan att agera både snabbt och eftertänksamt. Det är av yttersta vikt att digitaliseringen är baserad på forskning och beprövad erfarenhet. Beslut om det pedagogiska arbetet ska fattas av lärarna, som är närmast eleverna. Därför behövs det satsningar på lärares kompetensutveckling.

Samtidigt som digitaliseringen och AI lägger ett nytt raster över samhället och utbildningen får vi inte tappa grunden i den pedagogiska verksamheten. Det är det som är skolans kärna. I den mångvetenskapliga kunskap som redan finns om barns utveckling och inlärning tar vi oss också an framtidens kunskapsutveckling utifrån förändringarna som nu sker.

Det är många remissinstanser som har kritiserat hur Läroplansutredningen hanterar digital kompetens. Det som Miljöpartiet liksom några av dem vill se är att man lyfter upp det här området, till exempel i avsnittet om att skolan står för samhällsanknytning, med konkreta skrivningar avseende de kunskaper eleverna behöver ha för att hantera den digitala värld som vi nu lever i och hur de får kunskap för vidare studier och arbetsliv. För att den styrningen ska bli komplett behöver regeringen besluta om en strategi för skolväsendets digitalisering och AI-användning i skolan.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1, om kunskapssyn, och reservation 11, om dels att lyfta digital kompetens, dels lärande för hållbar utveckling i kommande läroplaner.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 19.)

Fru talman! Jag hörde verkligen inget svar från Mathias Bengtsson på min fråga. Jag undrade: Hur tänker en kommande regering ta strategiskt ansvar för att de här tioåringarna ska få den kunskap de behöver? De behöver få lära sig att det inte är en bra grej att ha sin AI som bästa kompis.

Mathias Bengtsson sa just att man struntar i att 90 procent av tioåringarna i en klass använder AI, men när de kommer till högstadiet ska de få lära sig lite teori om hur AI fungerar. Det är verkligen att lämna barnen i sticket så som världen ser ut i dag.

Nu kommer allt att bygga på att barn växer upp i familjer där det finns kunskap om vad AI är för något, där man tillbringar tid med sina barn, där man ägnar sig åt alla de saker som jag vet att Kristdemokraterna understryker, nämligen aktiv fritid och läsning – som absolut är bra saker. De barnen får lära sig hur man hanterar den digitala världen som den ser ut i dag. Barn som inte lever under sådana omständigheter kommer inte att lära sig detta eftersom Kristdemokraterna tycker att man i skolan ska få lära sig om världen utanför när man går i högstadiet eller gymnasiet. Då kan det handla lite om programmering.

Jag blir djupt bekymrad över ointresset av att se till att barn kan stärkas och skyddas av kunskap. Det är ändå en grundläggande sak när man pratar om utbildning.

Jag frågar igen: Hur tänker en kommande regering, om KD får bestämma över området, se till att lärarna för tioåringarna i årskurs 4 har den kunskap de behöver för att se till att barnen kan leva ett säkert liv i den digitala världen?

Fru talman! Det har hänt att Mathias Bengtsson och jag pitchats mot varandra i fråga om just digitalisering när vi mötts i valdebatter. Jag vill ställa en fråga som jag ställde till civilministern förra veckan. Den handlar om digital kompetens och AI-kompetens.

I årskurs 4 i ett utsatt område har det ställts frågor till eleverna om AI. Ungefär 90 procent av eleverna använder AI. Två tredjedelar av klassen säger att de ser sin AI som en vän, en tredjedel som en nära vän. En del av eleverna berättar att det första de gör på morgonen är att fråga sin AI: Hur mår du?

Den här mandatperioden har regeringen lagt en våt filt över allting som har med digital kompetens i skolan att göra och uttryckligen uteslutit skolväsendet från arbetet med AI-strategin. Till slut kom det in några skrivningar om skolan som handlar om att elever i högstadie- och gymnasieåldern ska få kunskap om hur AI påverkar individ och samhälle och att lärarna behöver kompetens för att kunna se risker och möjligheter med AI.

I handlingsplanen som ska göra det här till verklighet finns ingenting om skolan. Då undrar jag vem det är som ska ta ansvar för att de här små barnen får den kunskap som de behöver för att hantera livet som det ser ut här och nu.

Erik Slottner kunde inte riktigt svara på frågan, men jag hoppas att Mathias Bengtsson kan göra det. Hur tänker Kristdemokraterna ta ett strategiskt ansvar för skolväsendets arbete med digital kompetens och AI?

Fru talman! Jag menar att det är forskarsamhället och forskarna som ska hantera de olika bedömningarna och konflikterna och göra sammanvägningen av kunskap. Jag hörde att Moderaterna nu förespråkar att man från politiskt håll på regeringsnivå styr myndigheter mot vissa metoder och vetenskapliga discipliner.

Ledamoten tog också upp regeringens förtydligade uppdrag med läroplanerna, vilket även nämndes förra veckan. Ledamoten sa då att oberoende experter från Läroplansutredningen har getts en aktiv roll i det här arbetet. Man har tillsatt en särskild samordnare inom kognitionsforskning. Det blir väldigt tydligt att man verkligen sätter tryck på en viss disciplin.

När det gäller det här med att en offentlig utrednings experter handplockas till en expertmyndighet handlar det för mig om olika typer av rekryteringar. En regering har såklart makt att handplocka de personer som man vill ska sitta med i en utredning, men om det gäller en statlig anställning för ett statligt uppdrag ska tjänsten tillsättas utifrån förtjänst och skicklighet, det vill säga på meritbaserad grund.

Jag blir lite förvånad över att det verkar gå en direktlinje mellan att vara en av regeringen politiskt utsedd expert till att arbeta på en oberoende expertmyndighet med att skriva de här läroplanerna. Jag undrar därför: Hur har man gjort urvalet av experter som ska jobba på Skolverket? Innebär det här att experterna från Läroplansutredningen har den ämnesdidaktiska kompetens som krävs för att skriva kursplanerna?

Fru talman! Jag tackar Josefin Malmqvist för anförandet och en grundlig genomgång av regeringens politik när det gäller läroplanerna.

Josefin Malmqvist tog upp Skolverkets arbete med läroplanerna och refererade till tidigare inlägg i debatten. Det gjorde Malmqvist även i förra veckans debatt när vi diskuterade vetenskaplig grund. Hon exemplifierade då med att Skolverket har fått i uppdrag att säkerställa intern kompetens inom kognitionsvetenskap, och just kognitionsvetenskap tog ledamoten upp under anförandet.

Jag undrar: Om man nu tycker att det är väldigt viktigt med vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, hur kommer det sig att det är så viktigt för den här regeringen att peka ut exakta metodval och vilken vetenskaplig grund som ska gälla på en oberoende expertmyndighet som Skolverket?

Fru talman! Det har hänt några gånger här i kammaren att Joar Forssell har gett mig lektioner i hur processerna i kammaren fungerar. Jag gengäldar den tjänsten med att påminna om att det här är ett replikskifte. Jag ställer en fråga, och då är det meningen att ledamoten ska svara på den frågan. Men tack för historiebeskrivningen!

Det jag vill veta om det ärende som vi debatterar i dag är: Om man är ett parti som tycker att kunskap är viktigt, varför väljer man att peka ut en vetenskaplig disciplin när skolan och utbildningsväsendet grundar sig på mångvetenskaplig kunskap, kunskap som kommer från många olika discipliner?

För mig låter det som att man säger att man vill ha vetenskapligt stöd men att det inte blir lika viktigt längre när man själv agerar med sina politiska beslut. Jag vill därför veta hur det kommer sig att ni pekar ut just kognitionsvetenskap som den viktigaste vetenskapliga grunden för de här läroplanerna.

Fru talman! Tack, Joar Forssell, för anförandet och svaren i replikskiftena!

Nu har Liberalerna suttit på Utbildningsdepartementet en mandatperiod, och Liberalerna gör vad Liberalerna gör på Utbildningsdepartementet. De lägger fram nya läroplaner som ska ersätta de gamla som inte är så bra längre, vilket Liberalerna gjort förut när de ersatt dem som fanns förut och som inte var så bra längre, vilka Liberalerna också hade tagit fram.

Som av en händelse sammanfaller denna debatt med att Liberalerna har presenterat sin politik för nästa mandatperiod. Det dyker upp en del exempel både i betänkandet och i deras presentation som väcker frågor om vad som kommer att hända om Liberalerna mot förmodan sitter kvar i riksdagen och på Utbildningsdepartementet.

Man vill kasta elevinflytandet under bussen. Det räcker med att bestämma om lite kul grejer på rasten. Det är helt häpnadsväckande att Liberalerna stenhårt står fast vid en digitaliserings- och AI-politik för skolan, något som fått det politiska vetenskapliga samtalet att fullständigt haverera den här mandatperioden.

Man vill också att lärare ska få fler befogenheter, vilket vi känner igen från disciplineringsdebatten. Tydligen behöver de ännu större befogenheter nästa mandatperiod, men bara i utsatta områden.

Vissa saker är vi överens om, och det finns vetenskapligt stöd för dem. Det gäller till exempel vikten av studiero och utbildade lärare. Det här finns med. Men det som väcker frågor hos mig är den sviktande inställningen till vetenskaplig grund för sina politiska förslag.

Låt mig runda av det här till en väldigt konkret fråga. Hur kommer det sig att Liberalerna i läroplanerna väljer att peka ut en vetenskaplig disciplin som grund i stället för en bred utbildningsvetenskaplig disciplin?

Herr talman! Tack, civilministern, för svaret på en helt annan fråga!

I strategin finns det skrivningar – jag beskrev dem i frågan – om vilken kunskap äldre barn behöver. I handlingsplanen finns det ingenting om skolan.

Jag vill fortfarande veta på vilket sätt regeringen kommer att se till att dessa tioåringar och deras lärare får den kunskap de behöver för att kunna hantera AI, som precis som ministern beskriver tränger sig in i allt fler livsutrymmen.

Detta är inte en fråga om val av läromedel eller plattor i skolan. Svara på frågan jag ställer, tack!

Herr talman! I en årskurs 4 i ett utsatt område använder ungefär 90 procent av eleverna AI. Två tredjedelar ser AI som en vän. En tredjedel ser AI som en nära vän. Det första en del elever gör när de vaknar på morgonen är att fråga sin AI: Hur mår du?

Tidöregeringen uteslöt länge hela skolan från allt AI-arbete, till exempel arbetet med AI-strategin, men tryckte i sista minuten in att elever på högstadiet och gymnasiet behöver kunskap om AI:s påverkan på samhälle och individ och att lärare behöver kompetensutveckling och stöd vad gäller möjligheter och risker med AI.

I den handlingsplan som ska leda till att strategin blir verklighet finns ingenting om skolan – ingenting!

Jag undrar, Erik Slottner, vilket strategiskt ansvar regeringen tänker ta för att även tioåringar ska få den kunskap de behöver.

Fru talman! Utbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet, som det står i skollagen och läroplanerna. Riksrevisionens slutsats är enkel men allvarlig: Statens arbete för att säkerställa detta är inte effektivt. Det innebär i praktiken att lärare, rektorer och skolhuvudmän inte får det stöd de behöver och att elever riskerar att inte nå så långt som de annars hade kunnat göra.

Regeringen får kritik för att arbetet inte är effektivt och för att stöden finns i olika format och inte når lärarna. Regeringens styrning främjar inte stöd till dem som arbetar i skolan. Regeringen får också kritik för att det har förekommit att den i sina regeringsuppdrag har pekat ut specifika forskningsresultat som den anser ska beaktas i genomförandet.

I rapporten framkommer att Skolverket upplever det som utmanande att arbeta på ett objektivt sätt med vetenskapliga underlag när uppdragsgivaren dels skriver att arbetet ska utföras på vetenskaplig grund, dels redan i uppdraget hänvisar till specifika forskningsresultat.

Fru talman! Riksrevisionen ger en rad rekommendationer. Miljöpartiet står bakom dessa rekommendationer och oppositionens samlade reservation om att faktiskt genomföra de åtgärder som Riksrevisionen föreslår. Regeringen svarar att de kan komma att återkomma i frågan. Vi svarar: Vi kommer att ta rekommendationerna på allvar och se till att skolan får möjlighet att leverera på det krav som ställs i lagstiftningen: att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.

Jag vill att den utbildningsvetenskapliga forskning av hög kvalitet som bedrivs i Sverige, och för all del även internationellt, ska vara tillgänglig för dem som arbetar i skolan. De ska få det stöd de behöver för att arbeta utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet.

Ett sätt att förbättra den vetenskapliga grunden är att satsa på systematiska och heltäckande forskningsöversikter som baseras på forskning av hög kvalitet och som är relevanta för svensk skola. Med hjälp av dem kan man identifiera vilka kunskapsluckor som finns.

Jag vill också att den praktiknära forskningen ska vara en naturlig del av skolvardagen, både för att fånga upp forskningsfrågor och för att lärares erfarenhet ska plockas upp, prövas och beaktas i utvecklingsarbetet.

För att sammanfatta, fru talman: Regeringen kan komma att återkomma i den här frågan. Om drygt hundra dagar hoppas jag att vi har en ny regering. Det vi säger i vår motion är att vi kommer att se till att lärares möjligheter att arbeta utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet stärks.

Jag yrkar bifall till reservationen.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 3 juni.)

Herr talman! Josefin Malmqvist, jag tycker att det är lämpligt att man håller sig till sanningen. Ledamoten vet mycket väl att Miljöpartiet står bakom flertalet av förslagen i den här propositionen. Försök inte låta påskina någonting annat!

Det har gjorts en utredning, med smala direktiv, av en person som är mycket erfaren och kompetent men som kanske inte kan de juridiska aspekterna kring rättigheter. Institutet för mänskliga rättigheter avstyrker att ta bort dokumentationen när det gäller kvarsittning och utvisning därför att utredningen i den delen är bristfällig. Moderaterna får stå för att man lägger fram en utredning trots att man har fått ett svar från det institut som ska bevaka mänskliga rättigheter i Sverige.

Nu är det utrett, och vi har några invändningar mot propositionen. Vi ger också lärare och rektorer fler verktyg, men vi hyllar inte detaljstyrning. I en skola där lärare har tid för sina elever, där rektorer har tid att utföra sitt arbete, där kommer studieron att bli bättre och där kommer tryggheten att bli bättre.

Det vi har sett den här mandatperioden är en regering som tvår sina händer när det gäller kommunernas ekonomiska situation, särskilt i början av mandatperioden. Oppositionen har hela tiden, i olika grad, lagt mer pengar på detta än regeringen, och regeringsföreträdarna har tvått sina händer. När pandemi och krig gör att kostnaderna skenar och kommunerna säger hur mycket pengar de behöver för att bibehålla nivån i välfärden, då säger regeringen nej.

Det behövs riktiga satsningar på skolan. Man behöver lägga pengarna på bordet till lärare och elever. Det kommer att behövas framöver.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 3 juni.)