Camilla Hansén

Motion till riksdagen 2026/27:35 av Leila Ali Elmi m.fl. (MP) med anledning av prop. 2025/26:287 Ny politisk inriktning för ett starkare filmland Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om inrättandet av en filmfond och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en medfinansieringsavgift för strömningstjänster och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om biografmoms och avgifter för filmfondens finansiering och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag på hur man ska begränsa och förhindra distribution av illegal ip-tv och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att säkerställa Svenska Filminstitutets flexibilitet och självständighet i stödgivningen och tillkännager detta för regeringen. Motivering Sverige har en lång tradition som framstående filmnation. Historien kan visa upp en mängd namnkunniga svenska regissörer, manusförfattare, skådespelare och banbrytande filmer. Trots det ligger Sverige på bottennivå i Norden och Europa vad gäller offentlig finansiering av film- och tv-produktion. Film är ett brett kulturmedium som en stor del av befolkningen tar del av på olika vis, och samtidigt är det en konstform som kräver mycket specialkunnande och tillräckliga medel för produktion. Under de senaste regeringarna där Miljöpartiet har ingått har flera steg tagits för att stärka svensk films förutsättningar. Övergången till en ny, statlig filmpolitik, de omfattande kris- och åter­startsstöden under och efter pandemin samt det efterlängtade införandet av produktions­incitament för film är några av de åtgärder som vidtagits. Men omvärlden är stadd i snabb förändring och mer behöver göras för att svensk film ska stå stark i en tid med delvis nya förutsättningar. Det gäller såväl finansiering och produktion som distribution. På en övergripande nivå är det även viktigt att arbetet på filmområdet präglas av och bidrar till de nationella kulturpolitiska målen. Utredningen Publiken i fokus – reformer för ett starkare filmland (SOU 2025:24) som presenterades våren 2025 var därför efterlängtad. Tyvärr kan Miljöpartiet konstatera att flera av de förslag som Filmutredningen presenterade saknas i regeringens proposition. Filmfonden I Filmutredningen föreslås inrättandet av en ny filmfond med finansiering från såväl staten som filmbranschens aktörer. Utredningen framhåller uttryckligen att fonden kan byggas upp successivt om delar av finansieringen visar sig vara svåra att åstadkomma på kort sikt. Utredningen pekar därmed på möjligheten att genomföra reformen stegvis, utan att samtliga finansieringskällor behöver vara på plats från början. Som ett inledande steg föreslås bl.a. en tydligare uppdelning av Filminstitutets anslag för att särskilja medel för stödgivning, löpande verksamhet och den föreslagna fonden. Regeringen konstaterar i propositionen att förslaget om en filmfond har fått ett i huvudsak positivt mottagande, men hänvisar till behovet av ytterligare utredning av fondens organisation och finansiering. Frågorna har därför överlämnats till en ny utredning, En finansieringsstruktur för att stärka filmbranschen (dir. 2026:54). Behovet av fortsatta juridiska och organisatoriska överväganden är befogat, inte minst mot bakgrund av Filminstitutets synpunkter om stiftelsens ansvar och styrning. Miljöpartiet anser emellertid inte att det är befogat att alla delar av reformen skjuts upp. Regeringen hade redan i propositionen kunnat ange en tydlig inriktning för ett steg­vist införande av filmfonden och föreslå förberedande åtgärder, exempelvis för att skapa en mer avgränsad ekonomisk struktur för de stöd och resurser som på sikt kan omfattas av fonden. Den fortsatta utredningen av fondens slutliga organisation och finansiering bör därför inte utesluta att förberedande åtgärder vidtas parallellt. Regeringen bör återkomma med en plan för ett stegvist införande av en ny filmfond där de rättsliga förutsättningarna säkerställs och finansieringen kan breddas successivt. Medfinansieringsavgift för strömningstjänster En del av finansieringen för filmfonden föreslås i betänkandet bestå av att strömnings­tjänster betalar en avgift, en s.k. streamingskatt, för att bidra till infrastrukturen för svensk film. Trots att ett liknande system har införts i de flesta andra europeiska länder hävdar regeringen att det saknas förutsättningar för att gå vidare med utredningens förslag. Miljöpartiet motsätter sig regeringens resonemang. Regeringen bör återkomma med ett förslag på system för medfinansiering av svensk film och tv-produktion, i linje med de förslag som ges i utredningen. Förslag om sänkt biomoms och biografavgifter En central del av utredningens förslag om svensk films finansiering bygger på att mervärdesskatten på biografföreställningar sänks från 25 till 6 procent samtidigt som biografägarna, genom avtal med Svenska Filminstitutet, åtar sig att betala en avgift motsvarande 10 procent av bruttobiljettintäkterna till en gemensam finansierings­struktur. Förslaget bygger vidare på den avtalsbaserade finansiering som tidigare tillämpats inom ramen för de svenska filmavtalen. En sådan modell skulle kunna bidra till att förena en förändrad beskattning av biografföreställningar med ett långsiktigt ekonomiskt bidrag från biografledet till svensk filmproduktion. Regeringen konstaterar i propositionen att förslaget om biografavgifter förutsätter ett avtal mellan Filminstitutet och biografägarna och att det därför inte kan genomföras i nuläget. Samtidigt är direktiven i regeringens nya utredning, som ska analysera formerna för en breddad finansiering, uttryckligen förhindrade att göra analyser eller lämna författningsförslag på skatteområdet. Det innebär att det saknas ett samlat utredningsuppdrag för den modell där en sänkning av biomomsen kombineras med avtalsbaserade biografavgifter. Det bör därför säker­ställas att förutsättningarna för en sådan lösning kan prövas i sin helhet. Regeringen bör genom tilläggsdirektiv till den pågående utredningen, eller genom en separat men samordnad beredning av skattefrågorna, säkerställa att såväl avtalskonstruk­tionen som dess rättsliga och ekonomiska förutsättningar kan analyseras. I detta arbete bör särskild hänsyn tas till mindre och ideellt drivna biografer, avtalets frivilliga karaktär samt hur de tillförda medlen kan bidra till en långsiktig och transparent finansiering av svensk film. Förhindra illegal ip-tv Även förslaget om att begränsa och förhindra distribution av illegal ip-tv avser regeringen att utreda mer. Propositionen beskriver hur de rättsliga och praktiska förutsättningarna för s.k. live-blockering behöver utredas vidare. Dock framgår det inte hur. Förslaget nämns inte i den nya utredning om finansieringsstruktur för att stärka filmbranschen som är tillsatt. Miljöpartiet uppmanar därför regeringen att återkomma i frågan. Nya filmförordningen om inriktning för stödgivning Miljöpartiet är i grunden positiva till ansatsen i den nya förordningen om statsbidrag till film. Systemet för statsbidrag ska vara grundat på transparens och förutsägbarhet. Samtidigt vill Miljöpartiet betona vikten av att Svenska Filminstitutets stödgivning fortsatt ska vara flexibel och kunna anpassas efter behov. Flera remissinstanser, bl.a. Myndigheten för kulturanalys och Svenska Filmakademin, har betonat vikten av att Filminstitutet behåller möjligheten att utveckla och anpassa olika stödformer. Filminstitutet har också framfört invändningar mot delar av utred­ningens förordningsförslag som riskerar att begränsa handlingsutrymmet, bl.a. när det gäller möjligheten att stödja regional och kommunal samverkan och att självständigt bedöma vilka filmer som bör omfattas av biografstödet. Det är angeläget att den nya förordningen ger tydliga och rättssäkra ramar samtidigt som Filminstitutet, i dialog med filmbranschen, ges tillräckligt handlingsutrymme att utveckla stödformerna utifrån nya förutsättningar och behov. Detta är också viktigt för att värna Filminstitutets självständighet och principen om armlängds avstånd. Leila Ali Elmi (MP) Mohamed Abdukani (MP) Camilla Hansén (MP) Annika Hirvonen (MP) Jan Riise (MP) Nils Seye Larsen (MP) Ulrika Westerlund (MP)

Motion till riksdagen 2026/27:2 av Daniel Helldén m.fl. (MP) Stopp för tonårsutvisningar Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att snarast ta fram ett permanent stopp på tonårsutvisningar och utvisningar av unga vuxna och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att återinföra bestämmelsen som riksdagen avskaffade 2023 om särskilt ömmande omständigheter för vuxna med stark anknytning till Sverige och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ändra utlänningslagen så att ungdomar som redan utvisats ska få möjlighet att återvända till Sverige, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att unga som vuxit upp i Sverige ska få samma rätt till kostnadsfri högre utbildning som svenskar och EU-medborgare, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Motivering Under hela valrörelsen har Tidöpartiernas företrädare påstått inför svenska folket att tonårsutvisningarna sedan länge är stoppade. Samtidigt har vi bevittnat utvisningar av flera unga vuxna som levt hela sin ungdomstid i Sverige. Nu finns en ny majoritet i Sveriges riksdag. Riksdagen bör uppmana regeringen att snarast presentera en permanent lösning som på riktigt stoppar alla tonårsutvisningar och utvisningar av unga vuxna efter 21 års ålder. Fram tills att en permanent lösning finns på plats bör riksdagen återinföra möjligheten till uppehållstillstånd för särskilt ömmande omständigheter för vuxna med stark anknytning till Sverige. Den 1 oktober börjar nya tillfälliga regler att gälla som ger vissa av dessa ungdomar möjlighet att stanna i Sverige om de har en anställning som uppställer strikta administrativa krav och de höga lönekraven på 34 470 kr/månaden alternativt om de kan betala för en studieplats på ett universitet eller en högskola. Kostnaden för ett års studier varierar kraftigt och kan uppgå till en bra bit över 100 000 kr/år. Om de studerar begränsas också deras möjlighet att arbeta till maximalt 15 h/vecka. Många ungdomar kommer av olika skäl inte att ha möjlighet att stanna. Dessa ungdomar borde ha samma rätt till kostnadsfri högre utbildning som svenskar och EU-medborgare. Detta bör riks­dagen tillkännage för regeringen. För de unga som redan tvingats ut ur Sverige saknas idag en tydlig väg tillbaka. Flera ungdomar har nekats tillstånd att komma tillbaka till Sverige trots att de uppfyllt kraven på att vara antagna till en studieplats m.m. Detta på grund av att det varit tydligt att de inte främst vill komma till Sverige för studierna eller arbetet, utan för att deras familjer, vänner och hela liv finns här. Detta är fullkomligt bakvänt. Att ungdomarna har stark anknytning till Sverige ska tala för att de snarast ska få komma hem igen, inte innebära att de får avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd i Sverige. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ändra utlänningslagen så att ungdomar som redan utvisats ska få möjlighet att återvända till Sverige och tillkännager detta för regeringen. Daniel Helldén (MP) Amanda Lind (MP) Annika Hirvonen (MP) Leila Ali Elmi (MP) Janine Alm Ericson (MP) Camilla Hansén (MP) Rebecka Le Moine (MP) Emma Nohrén (MP) Jan Riise (MP) Jacob Risberg (MP) Nils Seye Larsen (MP) Ulrika Westerlund (MP) Mohamed Abdukani (MP) Ajda Asgari (MP) Gurgin Bakircioglu (MP) Marcus Friberg (MP) Mursal Isa (MP) Åsa Lindhagen (MP) Hanna Lindqvist (MP) Bassem Nasr (MP) Rikard Salander (MP) Nila Vikhe Patil (MP)

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Motion till riksdagen 2025/26:4226 av Annika Hirvonen m.fl. (MP) med anledning av prop. 2025/26:301 Skärpta villkor för anhöriginvandring Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) i de delar som avser 5 kap. 3–3 f och 3 h §§ samt regeringens förslag såvitt avser upphävande av nuvarande bestämmelser i motsvarande delar. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) i de delar som avser 5 kap. 3 i §. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) i de delar som avser 5 kap. 3 j–l §§, 5 b kap. 19 §, 6 a kap. 9 och 10 a §§ samt 6 b kap. 14 §. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) i de delar som avser 5 kap. 16, 17 a, 17 b och 18 §§ samt 7 kap. 3 §. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) i de delar som avser 13 kap. 15 och 16 §§. Riksdagen antar 5 kap. 3 a § regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) med den ändringen att paragrafen ska ha den lydelse som framgår av motionens bilaga. Riksdagen antar 5 kap. 3 e § regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) med den ändringen att paragrafen ska ha den lydelse som framgår av motionens bilaga. Riksdagen antar 5 kap. 3 k § regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) med den ändringen att paragrafen ska ha den lydelse som framgår av motionens bilaga. Riksdagen antar 5 kap. 3 g § regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) med den ändringen att paragrafen ska ha den lydelse som framgår av motionens bilaga. Riksdagen antar 5 kap. 18 b § regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) med den ändringen att paragrafen ska ha den lydelse som framgår av motionens bilaga. Riksdagen antar 5 b kap. 15 a § regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) med den ändringen att paragrafen ska ha den lydelse som framgår av motionens bilaga. Riksdagen antar 6 a kap. 4 b § regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) med den ändringen att paragrafen ska ha den lydelse som framgår av motionens bilaga. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att snarast återinföra den grund för särskilt ömmande omständigheter som gäller personer som har en särskild anknytning till Sverige, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att de som haft uppehållstillstånd på grund av anknytning som barn och som fått ett utvisningsbeslut som vunnit laga kraft och lämnat Sverige bör få en möjlighet att återvända hem och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att reglerna om uppehållstillstånd på grund av anknytning som barn inte bör vara fakultativa utan tvingande och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att justera rätten till studiestöd från CSN och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen antar 5 kap. 3 i § regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) med den ändringen att paragrafen ska ha den lydelse som framgår av motionens bilaga. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med en utvärdering av Migrationsverkets handläggningstider och hur de redan i dag påverkar vistelsetiden och familjers möjlighet att återförenas i Sverige och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen antar 5 kap. 3 j § regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) med den ändringen att paragrafen ska ha den lydelse som framgår av motionens bilaga. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör säkerställa att reglerna om DNA-analys inte leder till diskriminering av hbtqi-familjer eller andra familjer utan genetiskt släktskap och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med förslag till lagändring som innebär att andra familjeband än biologiska erkänns tydligare och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma med en utvärdering av om de nya reglerna om DNA-analys lett till orimliga konsekvenser för barn, hbtqi-familjer och barn som tillkommit genom övergrepp, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma till riksdagen med lagförslag om eventuella följdändringar och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att införa övergångsbestämmelser och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behovet av en samlad översyn av förslagen på migrationsområdet, för att säkerställa en samlad analys och harmonisering, och tillkännager detta för regeringen. Motivering Regeringens förslag är en familjesplittringslag. Det är en medveten nedmontering av rätten till familjeliv, som skyddas av såväl internationella konventioner som svensk lag. Förslagen försvagar barns rätt till sina föräldrar och försämrar förutsättningarna för integration i Sverige. I stället utgår de från en politisk vilja att kraftigt försämra möjligheten för människor att återförenas och leva tillsammans med sina närmaste i Sverige. På punkt efter punkt sätter regeringen upp nya hinder mellan föräldrar och barn, mellan makar och sambor och mellan unga människor och de land där de har vuxit upp. Det är en skam för Sverige. Miljöpartiet står upp för en human och rättssäker migrationspolitik som bygger på att människor som söker skydd i Sverige eller som studerar, arbetar eller vill återförenas med sin familj här ska kunna bygga ett liv här. Det är inte bara en fråga om med­mänsklighet och grundläggande fri- och rättigheter. Det stärker också integrationen och tilliten till det offentliga och Sverige som land. Regeringens förslag gör det motsatta. Det tvingar in människor i långvarig osäkerhet vad gäller om de och deras familjer får stanna och krossar därmed förutsättningarna för att de ska våga planera för en framtid här. Miljöpartiet står inte bakom majoriteten av regeringens förslag, men i några delar tycker vi att förslagen innebär förbättringar. Det gäller bl.a. förslaget om att slopa kravet på att barn ska vara ogifta för att omfattas av reglerna om anknytning. Sverige varken tillåter eller erkänner barnäktenskap. Det är inte acceptabelt att barnäktenskap då ska få den rättsliga följden att barnet inte får leva med sina föräldrar. Vi välkomnar även att den kraftiga opinionen mot tonårsutvisningarna gjort att regeringen till slut tvingas agera mot de orättvisa tonårsutvisningarna. Dessvärre är regeringens förslag otillräckligt och måste förbättras avsevärt för att på riktigt hindra att unga som vuxit upp i Sverige utvisas. Utöver detta avslår Miljöpartiet regeringens övriga förslag. I händelse av att det inte finns en majoritet i kammaren för att avslå delar av propositionen har vi för avsikt att förbättra förslagen i vissa delar och lägger därför fram ett antal andrahandsyrkanden. Yrkande 6–8, 16, 18 och 20 ska betraktas som andrahandsyrkanden och är därav relevanta i händelse av att en majoritet i kammaren inte avslår de delar av propositionen där vi inte yrkat på avslag. Regeringen monterar ned rätten till familjeliv Regeringen föreslår en genomgripande omstrukturering av reglerna om anhörig­invandring. På flera plan utformar regeringen reglerna olika för olika grupper, vilket kommer att göra regelverket mer splittrat och svåröverskådligt och mindre förutsägbart. Dels ska reglerna om anhöriginvandring bara vara tvingande där EU-rätten kräver det. Detta trots att det är en mänsklig rättighet att få leva med sin familj. I övrigt ska reglerna vara fakultativa, dvs. ge en möjlighet snarare än en rätt till familjeåterförening. Det gäller bl.a. anhöriga till svenska medborgare, nordiska medborgare, personer med permanent uppehållsrätt och subsidiärt skyddsbehövande. Dels försvårar regeringen möjligheten att leva i Sverige med en blivande make, maka och sambo samtidigt som barns rätt till sina föräldrar utformas olika beroende på om barnet har ett permanent eller tidsbegränsat uppehållstillstånd. Kritiken från remissinstanserna är omfattande. Civil Rights Defenders, Institutet för mänskliga rättigheter, Svenska Röda Korset, Umeå universitet och Uppsala universitet motsätter sig att regler utanför EU-rättens tvingande område görs fakultativa. De pekar på att det försvagar rätten till familjeliv, ökar risken för godtycke och särskilt drabbar barn med subsidiär skyddsstatus. Asylrättscentrum ifrågasätter om regeringens uttalade syfte, en långsiktigt hållbar och stram migrationspolitik, över huvud taget är förenligt med familjeåterföreningsdirektivets syfte att underlätta familjeåterförening. Miljöpartiet delar denna kritik. Inte minst anser vi, i likhet med bl.a. Asylrättscentrum och Rädda Barnen, att bestämmelsen om uppehållstillstånd på grund av anknytning till barn även bör omfatta barn med ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Möjligheterna för ett barn att ha trygga vuxna runt sig ska inte avgöras av barnets migrationsstatus. Vidare anser vi att de regler som möjliggör familjeåterförening inte bör göras fakultativa i de delar som inte omfattas av EU-rättens tvingande krav. Rätten till familj är mer grundläggande än så och följer bl.a. av Europakonventionens artikel 8. Familje­återföreningsdirektivets syfte är att underlätta återförening och skapa förutsättningar för stabilitet och integration. Därutöver bör även subsidiärt skyddsbehövande, inklusive ensamkommande barn med subsidiär skyddsstatus, ha samma möjligheter till familje­återförening som flyktingar. Att låta barns möjlighet att leva med sina föräldrar bero på skyddsgrund är oacceptabelt. Regeringen säger sig vilja skapa ”ordning och reda” i migrationspolitiken men gör i stället regelverket mer splittrat och svåröverskådligt än det redan är i dag. Vem du får leva med och bygga din framtid med ska inte avgöras av migrationsstatus. Det ska avgöras av familjeband och utgå från principen om barnets bästa och skyddet för privatliv och familjeliv. Miljöpartiet anser också att samma grundläggande regler bör gälla lika för en blivande make, maka eller sambo oavsett anknytningspersonens medborgarskap eller migrationsstatus. Om riksdagen ändå väljer att införa en särskild undantagsregel för par som inte kunnat leva tillsammans utanför Sverige bör den inte bygga på ett orimligt högt krav på synnerliga svårigheter eftersom det i praktiken innebär att par som inte kunnat leva ihop hålls separerade. Den bör i stället ta sikte på om sammanboende inte varit möjligt, inte kunnat ske eller inte varit realistiskt. Det är särskilt viktigt för hbtqi-personer, personer i hederskontext och andra som av andra skäl inte har kunnat leva öppet tillsammans. Det uttalade syftet med regeringens förslag är att Sverige ska lägga sig på EU-rättens miniminivå, även när det gäller barn, skyddsbehövande och familjer som redan splittrats på grund av krig, flykt eller förföljelse. Detta utgör inte ett godtagbart syfte för inskränkning av rätten till familjeliv. Både regeringen och utredningen bedömer att förslagen, i vart fall på längre sikt, kan komma att bidra till en minskad asylinvandring – något som regeringen upprepade gånger har beskrivit som en förutsättning för en lyckad integration. Samtidigt medger utredningen att det är svårt att göra några säkra antaganden om förslagets effekter för asylinvandringen. Någon forskning som stöder påståendet att förslagen skulle stärka integrationen presenteras inte heller. För Miljöpartiet är det uppenbart att regeringens förslag om skärpta regler för anhörig­invandring är kontraproduktiva även för integrationen. Om människor hålls separerade från sina närstående ökar risken för psykisk ohälsa, vilket i sin tur kan försvaga deras förutsättningar för att integrera sig i Sverige genom språk, studier och arbete. Tonårsutvisningarna måste stoppas på riktigt Miljöpartiet välkomnar att regeringen till slut, tack vare en överväldigande opinion, tvingats att adressera problemet med de orättvisa och orimliga tonårsutvisningarna. Det är en direkt följd av att regeringen och Sverigedemokraterna tog bort den humanitära skyddsgrunden genom en lagändring 2023. Redan när dessa förändringar genomfördes varnade Miljöpartiet för att konsekvenserna av förslagen skulle bli allvarliga. Vi, likt bl.a. Barnombudsmannen, Institutet för mänskliga rättigheter, Rädda Barnen och Unicef Sverige, varnade då för att barn som rotat sig i Sverige och har en stark anknytning till landet i större utsträckning skulle nekas uppehållstillstånd. Det är exakt den utvecklingen vi kunnat se sedan dess.[1] Det är positivt att regeringen backar från utredningens orimliga förslag om att det för unga mellan 18 och 21 år ska krävas ett särskilt beroendeförhållande mellan barnet och anknytningspersonen. En sådan konstruktion hade missgynnat de ungdomar som börjat ta steg in i vuxenlivet genom studier, arbete, eget boende eller annan etablering. Att regeringen nu föreslår en mer generell regel för unga under 21 år visar att motståndet mot regeringens utvisningspolitik har haft effekt. Det är även välkommet att regeringen tillmötesgår de synpunkter som bl.a. Sveriges universitetslärare och forskare (Sulf) framförde om att bestämmelsen även bör omfatta anknytning till personer med uppehållstillstånd som t.ex. varaktigt bosatt eller som forskare, med EU-blåkort eller med tillstånd för företagsintern förflyttning (ICT). Det följer nu av att reglerna om vem som får vara anknytningsperson får en mer generell utformning. Men regeringens korrigering av utredningens förslag ändrar inte det grundläggande problemet. Med regeringens modell riskerar unga att utvisas på sin 21-årsdag i stället för på sin 18-årsdag. Barn och unga kommer att fortsätta att växa upp i Sverige med en ständig osäkerhet vad gäller om de får stanna i det land som de ser som sitt hem. För att få stanna krävs det fortfarande att unga som vuxit upp här uppfyller samma villkor som personer som ansöker om att få komma hit från utlandet. Regeringen skriver själva att den nya regleringen rör ”ett mindre antal” och att inga nya tillståndsgrunder införs. Det är inte en verklig lösning. Många unga kommer fortfarande att stoppas av lönekrav, studieavgifter eller andra villkor som är omöjliga att uppfylla i deras situation. Den som ansöker om arbets­tillstånd behöver leva upp till regeringens orimliga lönekrav på 33 490 kronor i månaden. Hur ska en 21-åring ha några rimliga förutsättningar att leva upp till det kravet? Den som i stället vill studera kan behöva betala studieavgifter på över hund­ratusen kronor per år, eftersom personer med ett tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av anknytning som huvudregel inte har rätt till svenskt studiestöd. Det är anmärkningsvärt att regeringen inte åtminstone samtidigt justerar studiestödslagen i denna del så att även personer med uppehållstillstånd på grund av anknytning till personer med arbetstillstånd, EU-blåkort, ICT eller forskare ska kunna beviljas studiemedel. Även om den här ventilen är avsedd som en permanent lösning ger den alltså bara en tillfällig respit till 21 års ålder för dem som omfattas. Eftersom regeringen också har avskaffat möjligheten att få permanent uppehållstillstånd för många anhöriginvandrare kommer alltså problemet att kvarstå. Miljöpartiet anser att unga som vuxit upp i Sverige och som haft uppehållstillstånd på grund av anknytning som barn ska kunna stanna även efter att de fyllt 21 år. Det är orimligt att kräva att dessa ungdomar ska beviljas uppehållstillstånd genom arbete och studier som om de aldrig bott i Sverige. Personer som vuxit upp i Sverige måste kunna stanna här genom anknytningen till Sverige. Miljöpartiet föreslår därför nu konkreta lagändringar som skulle leda till att fler får stanna. Regeln för unga under 21 år bör ses som en miniminivå och kompletteras med en möjlighet för unga över 21 år att stanna om de har en stark anknytning till Sverige genom sin uppväxt, sin skolgång, sitt arbete, sitt språk och övrig etablering. Den mest ändamålsenliga lösningen för att i lagstiftningen åstadkomma en sådan ventil är att införa en grund för uppehållstillstånd som personer som har anknytning till Sverige kan få stadga igenom. Det snabbaste sättet vore att återinföra den grund för särskilt ömmande omständigheter för personer som just har haft uppehållstillstånd i Sverige och som har en särskild anknytning till Sverige som regeringen avskaffade 2023 i utlänningslagen. Bestämmelsen om särskilt ömmande omständigheter för barn infördes 2014 i syfte att lyfta fram barnrättsperspektivet, framhålla principen om barnets bästa och göra så att fler barn skulle kunna beviljas uppehållstillstånd (prop. 2013/14:216). Ett viktigt skäl till införandet av bestämmelsen var att det förekom mycket ömmande fall som föll utanför den tidigare bestämmelsens tillämpningsområde. De skäl som låg bakom lagändringen gäller än i dag, vilket även påtalats av bl.a. Barnombudsmannen och Svenska Röda Korset. Det är dessutom viktigt att notera att bestämmelsen om särskilt ömmande omständigheter är en undantagsbestämmelse och att relativt få har beviljats uppehålls­tillstånd med stöd av den. Att rekvisitet är ”särskilt ömmande” och inte ”synnerligen ömmande” för barn handlar om att markera en gradskillnad – det ska inte krävas lika allvarliga omständigheter för barn som för vuxna. År 2021 fick även vissa vuxna en möjlighet till uppehållstillstånd på grund av särskilt ömmande omständigheter, exempelvis personer som vistats i Sverige med uppehållstillstånd och som under den tiden fått en särskild anknytning till Sverige. Det innebar att även unga som vuxit upp här och som annars skulle utvisas på 18-årsdagen fick möjlighet att stanna. Det skäl som bl.a. anfördes då var att det inte var rimligt att i de fall en person vistats en längre tid i Sverige med tidsbegränsat uppehållstillstånd och under den tiden rotat sig i landet ställa samma höga krav på restriktivitet gällande bedömningen av frågan om det förelåg skäl att låta personen stanna i Sverige, som för en person som inte hade haft uppehålls­tillstånd (prop. 2020/21:191 s. 114–117). Mot bakgrund av detta ser vi starka skäl för att återigen införa en möjlighet till uppehållstillstånd på grund av särskilt ömmande omständigheter för vuxna. Vi yrkar därför på att den grunden för uppehållstillstånd ska införas. En tillfällig ventil räcker inte för unga som redan har sitt liv här Efter starka påtryckningar från berörda ungdomar, civilsamhället och oppositionen har regeringen även tvingats att komplettera utredningens förslag med en ventil för alla de ungdomar som redan drabbats av regeringens utvisningspolitik. Miljöpartiet ser att förslaget kan hjälpa vissa unga som annars skulle ha tvingats att lämna Sverige. Under alldeles för lång tid har unga som levt här riskerat att utvisas, trots att deras familj, vardag och framtid finns här. Att regeringen nu underlättar för några är välkommet. Men förslaget är för snävt och kortvarigt och besvarar inte en central fråga: Vad händer med dem som redan hunnit bli äldre under tiden? Förslaget kräver bl.a. att utvisningsbeslutet vann laga kraft den 1 januari 2025 eller senare och att den unge hade uppehållstillstånd som barn så sent som efter oktober 2023. Den som faller utanför dessa datum faller utanför regeringens lösning. Det blir därmed inte anknytningen till Sverige, språket, skolgången eller familjelivet som blir avgörande för utgången, utan ett datum på ett papper. Lagändringen gäller dessutom bara fram till den 1 januari 2028. Den som får möjlighet att ansöka måste innan dess hinna avsluta sina studier, uppfylla lönekravet eller kraven för fortsatta studier och få sin ansökan prövad innan lagen upphör att gälla. I praktiken förväntas en ung person som just tagit studenten att, med en gymnasie­examen, få en fast anställning och en lön som många vuxna med lång arbetslivs­erfarenhet har svårt att uppnå – eller själv finansiera mycket höga studieavgifter. Det är totalt verklighetsfrånvänt. Till sist har regeringen fortfarande inte klarlagt vad som ska hända med de ungdomar som är över 21 år; de omfattas varken av regeringens permanenta ventil eller av tillfälliga lösningar. Ayla är ett exempel. Hon kom till Sverige genom familje­anknytning, och nu är hon asylsökande och på väg att fylla 22. Vad händer med systrarna Darya och Donya som redan blivit utvisade till Iran eller Tawan som var tvungen att lämna landet en vecka före regeringens presskonferens? Unga som i praktiken tillhör samma grupp riskerar att behandlas olika bara för att tiden har gått och de hunnit bli äldre. En verklig lösning på tonårsutvisningarna måste utgå från dem som berörs, från deras anknytning till Sverige, deras etablering i samhället och de liv de redan lever här. Unga som vuxit upp i Sverige ska inte falla mellan stolarna bara för att de fyllt 21 år. För den som vuxit upp i Sverige, är fullt ut etablerad och är en tillgång för samhället borde det väga tyngre än att leva upp till orimliga lönekrav eller höga studieavgifter. Miljöpartiet vill därför att utökade möjligheter för vissa anhöriginvandrare att ansöka om uppehålls­tillstånd inifrån Sverige görs permanenta. Dessutom bör inga trubbiga tidsgränser för när utvisningsbeslutet vunnit laga kraft införas. Inte minst bör regleringen för unga under 21 år ses som en miniminivå, som kompletteras med en lösning för tiden efter 21 års ålder. Vi anser att även unga över 21 år som har eller får ett lagakraftvunnet utvisningsbeslut på grund av regeringens tonårsutvisningar bör få möjlighet att stanna om de har en stark anknytning till Sverige genom sin uppväxt, sin skolgång, sitt arbete, sitt språk och övrig etablering. Detta bör gälla för unga oavsett om de befinner sig i Sverige eller utomlands. I takt med att människor i allt fler skiftande situationer kommer att ha levt länge i Sverige på tidsbegränsade uppehållstillstånd vore det motiverat att överväga om det borde införas en utökad rätt att söka uppehållstillstånd från Sverige på nya grunder i fler fall. Förslaget om väntetid är ett förslag om familjesplittring Regeringens förslag om en reglerad väntetid är ett av de tydligaste exemplen på att propositionen är en familjesplittringslag. För en person som flytt från krig eller förtryck och fått skydd i Sverige innebär förslaget att familjen först ska invänta asylprocessen, därefter vänta två år och sedan vänta igen på att Migrationsverket ska handlägga anknytningsärendet. När ärendet väl avgörs kan det ha gått flera år sedan familje­medlemmarna senast såg varandra. För ett barn kan det handla om stora delar av uppväxten och barnets mest formativa år. Det är tid som aldrig kan återfås. Miljöpartiet är mycket kritiskt till förslaget om väntetid. Det kommer att starkt bidra till att hålla familjer isär under en orimligt lång tid, försämra integrationen och öka den psykiska belastningen för människor som redan befinner sig i en sårbar och utsatt situation. För anknytningspersonen som befinner sig i Sverige är det uppenbart att förutsättningarna att lära sig svenska, arbeta, studera och bygga ett liv här försämras avsevärt när hen hålls separerad från sin familj. Även här är remisskritiken massiv. Asylrättscentrum, Arbetsförmedlingen, Barnombudsmannen, Civil Rights Defenders, Diskrimineringsombudsmannen, Institutet för mänskliga rättigheter, Rädda Barnen, Svenska Röda Korset, Advokatsamfundet, UNHCR och Umeå universitet hör till de som avstyrker eller är negativa till förslaget. Kritiken handlar framför allt om att den faktiska väntetiden blir betydligt längre än två år när asylprocessen och Migrationsverkets handläggningstider räknas in; Asylrätts­centrum bedömer att den samlade väntetiden kan bli mer än fyra år. Remissinstanserna lyfter också fram att familjeseparation försämrar integrationen och att dagens försörjningskrav redan skapar en väntetid. Advokatsamfundet pekar på att med dagens system är väntetiden i anknytningsärenden i genomsnitt 410 dagar, dvs. väl över ett år. Enligt Migrationsverkets egen statistik är handläggningstiden i anknytningsärenden i genomsnitt 15 månader för att bo med en partner, 18 månader för barn som ska bo med en förälder och 24 månader för föräldrar till barn i Sverige.[2] Mot bakgrund av detta är det anmärkningsvärt att regeringen inte gör en tillräcklig analys av hur Migrations­verkets handläggningstider redan i dag utgör en väntetid. Om riksdagen inför någon form av väntetid så måste väntetiden räknas från den dag då ansökan om uppehållstillstånd görs av anknytningspersonen i Sverige, inte från ett beviljat beslut. Dessutom måste ärenden som rör barn undantas. Barn ska inte tvingas att leva utan sina föräldrar under en betydande del av barndomen. Som Barnombuds­mannen påpekar kan familjeåterföreningsärenden som rör barn handläggas humant och skyndsamt. Ett skärpt försörjningskrav omöjliggör familjeåterförening Försörjningskravet är redan i dag ett av de största hindren för familjeåterförening. Att höja nivån, räkna bort vissa inkomster, såsom ersättning från arbetslöshetsförsäkring och andra ersättningar med anledning av arbetslöshet, återkommande pröva kravet vid förlängning och begränsa undantagen innebär att familjeåterförening i praktiken omöjliggörs för många. Det innebär också att familjer som redan lever tillsammans i Sverige kommer att splittras. Regeringens egen utredning anser att försörjningskravet borde ligga kvar på dagens nivå och att ersättning från arbetslöshetsförsäkring eller annan liknande arbetsrelaterad ersättning även fortsättningsvis bör jämställas med lön. Även flera remissinstanser framhåller att försörjningskravet inte bör höjas och att en höjning kan förhindra familjeåterförening. Svenska Röda Korset framhåller att försörjningskravet kan motverka etablering och avstyrker att kravet ska gälla vid förlängning eftersom det riskerar att skapa inlåsning i vissa yrken, otrygghet, psykisk ohälsa och försämrad integration. Civil Rights Defenders lyfter risker för ökat beroende av arbetsgivare, hinder för vidareutbildning och skenanställningar. Vissa remissinstanser, som Civil Rights Defenders, Förvaltningsrätten i Malmö och Sveriges advokatsamfund, ifråga­sätter om förslagen är förenliga med familjeåterföreningsdirektivet och Europa­konventionen. Även Migrationsverket befarar att vissa beslut kan komma att stå i strid med direktivet och konventionen. Det är mycket allvarligt. Svenskt Näringsliv och Saco varnar för negativa effekter på Sveriges möjligheter att attrahera och behålla internationell kompetens, vilket även Migrationsverket håller med om. Saco och Sulf avstyrker särskilt försörjningskrav för forskare. De pekar på att förslaget lägger försörjningsansvaret på familjemedlemmen i stället för på anknytnings­personen, trots att nyanlända anhöriga ofta saknar egen inkomst den första tiden av förklarliga skäl. Regeringen tycks förutsätta att båda parter i relationen har ett arbete före ankomsten. Det är verklighetsfrånvänt och riskerar att göra Sverige mindre attraktivt för internationell forskningskompetens. Det är anmärkningsvärt att regeringen inte tar hänsyn till utredningens bedömning och remissinstansernas synpunkter, utan i stället föreslår ett kraftigt skärpt försörjnings­krav. Vad detta orimliga krav innebär i praktiken återkommer vi till längre ned. För Miljöpartiet är det helt uppenbart att det nya kravet kommer att slå särskilt hårt mot personer som står långt ifrån arbetsmarknaden, men även mot människor i lågavlönade men samhällsbärande yrken, ensamstående föräldrar, kvinnor, barnfamiljer och personer med funktionsnedsättning. Regeringens förslag om att splittra familjer måste stoppas Eftersom försörjningskravet även ska gälla i förlängningssituationer kommer även familjer som redan lever tillsammans och som etablerat sig i Sverige att splittras. Det är inhumant och orimligt. Ingen ska behöva välja bort ett av sina äldre barn bara för att en lillebror föds och familjen inte får en större lägenhet eller högre lön. Familjer som är etablerade ska inte dras isär bara för att en förälder blir av med jobbet, får cancer eller vidareutbildar sig. Barn har rätt att växa upp med sina föräldrar oavsett föräldrarnas lön Enligt Miljöpartiets mening bör försörjningskravet i anknytningsärenden avskaffas helt. Det är i linje med familjeåterföreningsdirektivets syfte och skapar bättre incitament för integration än orimligt höga krav som vanliga människor inte har realistiska möjligheter att uppnå. Detta framgår även av EU-domstolens uttalanden. EU-domstolen har slagit fast att medlemsstaternas möjligheter att införa försörjningskrav ska tolkas restriktivt och tillämpas med respekt för EU-stadgans artikel 7 om rätten till familjeliv och artikel 24 om barnets bästa. De har också understrukit att familjeåterförening bidrar till social och kulturell stabilitet och därmed underlättar integrationen.[3] I stället för att splittra familjer borde regeringen stärka människors faktiska möjlighet till etablering: kortare handläggningstider, språkundervisning från dag ett, bättre möjligheter att snabbt komma i arbete och större möjligheter att kombinera arbetet med studier. Framför allt behöver Sverige skapa trygga uppehållstillstånd som ger människor möjlighet att planera sin framtid och ett regelverk som gör det lättare, inte svårare, för familjer att leva tillsammans. Oavsett om det gäller en första ansökan eller en förlängningsansökan så innebär regeringens förslag att den som ska leva upp till försörjningskravet behöver ha en lön efter avdrag för preliminär skatt som uppgår till 1,30 gånger normalbeloppet utöver den faktiska bostadskostnaden. Enligt regeringens egna beräkningar betyder det att den som vill leva med sin partner i Sverige behöver en lön före skatt på 31 364 kronor. För en familj med två vuxna och två barn krävs att anknytningspersonen tjänar 52 860 kronor i månaden före skatt. Frågan är hur många som faktiskt har en rimlig möjlighet att leva upp till det. För att ge perspektiv till regeringens förslag kan nämnas att bland utrikesfödda män och kvinnor är service-, omsorgs- och försäljningsyrken några av de vanligaste yrkes­områdena.[4] Inom dessa yrkesgrupper är den genomsnittliga månadslönen före skatt 33 100 kronor för butikspersonal, 32 800 kronor för undersköterskor, 28 700 kronor för vårdbiträden och 27 500 kronor för barnskötare. Då har hänsyn inte tagits till löne­skillnader mellan könen, ålder och var man bor i landet. Bland utrikesfödda män är det i jämförelse med utrikesfödda kvinnor något vanligare med yrken som kräver högskole­utbildning, t.ex. lärare, sjuksköterskor och lärare. Även inom dessa yrkesgrupper skulle det vara svårt för en familj på fler än två personer att leva upp till regeringens krav. En nyexaminerad lärare har en genomsnittslön på 40 300 kronor, en sjuksköterska 43 900 kronor och en grundskollärare 40 200 kronor.[5] Miljöpartiet står inte bakom regeringens verklighetsfrånvända försörjningskrav. Om försörjningskrav ändå införs bör det inte tillämpas vid förlängningssituationer, och vid förstagångsansökan är det viktigt att undantaget för barnfamiljer respekteras. Dessutom måste arbetslöshetsförsäkring och andra arbetsrelaterade ersättningar även fortsatt kunna beaktas som inkomst, på samma sätt som det görs i dag. Dagens undantag från försörjningskravet bör ligga kvar och kravet på synnerliga skäl för en blivande make eller sambo bör inte införas. Regeringen försvagar skyddet för människor som byggt ett liv i Sverige Regeringen föreslår att det i vissa anknytningsärenden särskilt ska beaktas om anknytningspersonen eller en annan familjemedlem kan antas komma att utsättas för våld eller en annan allvarlig kränkning av sin frihet eller frid av utlänningen om ansökan beviljas. Regeringen väljer alltså en framåtsyftande riskbedömning, till skillnad från utredningen som föreslog att det särskilt skulle beaktas om utlänningen tidigare utsatt anknytningspersonen eller en annan familjemedlem för våld eller en allvarlig kränkning. Samtidigt föreslås att möjligheten att få fortsatt uppehållstillstånd på grund av särskild anknytning till Sverige tas bort när den relation som legat till grund för tillståndet har upphört. Miljöpartiet delar självklart strävan efter att skydda våldsutsatta. Lagstiftningen ska säkerställa att den som kommer till Sverige inte blir fast i en destruktiv relation men också att den som redan lever i en sådan relation vågar att lämna den utan risk för att utvisas. Det är särskilt allvarligt att regeringen tar bort möjligheten till fortsatt uppehålls­tillstånd på grund av särskild anknytning till Sverige när en anknytningsgrundande relation upphör. I dag kan den bestämmelsen få betydelse för personer som etablerat sig i Sverige genom arbete, språk, familj och vänner. Den kan också vara avgörande för personer som behöver lämna en relation men inte kan bevisa våld eller allvarliga kränkningar på det sätt som krävs. Regeringen väljer nu att ta bort en viktig ventil i systemet och ersätter den med en smalare ventil som regeringen själv beskriver som en skärpning av tillämpningen. Regeringen säger att den nya ventilen i fråga om särskilt ömmande omständigheter ska kunna skydda utsatta men beskriver samtidigt själv att det är fråga om en skärpning. Det är motsägelsefullt. Om regeringen på riktigt vill skydda människor i våldsamma eller destruktiva relationer är det olämpligt att samtidigt göra det svårare för människor som etablerat sig i Sverige att lämna sådana relationer. Det finns många goda skäl att avsluta en relation, även när det inte förekommit våld eller när det inte kan bevisas. Ingen ska tvingas att stanna i en relation av rädsla för utvisning. Miljöpartiet anser att möjligheten till fortsatt uppehållstillstånd på grund av särskild anknytning till Sverige ska finnas kvar enligt den ordning som gäller i dag. Det är en nödvändig rättssäkerhetsventil. Rätten till familj får inte reduceras till en fråga om biologi Miljöpartiet anser att Migrationsverket ska ha möjlighet att utreda släktskap när det bedöms som nödvändigt. En DNA-analys kan i vissa fall hjälpa familjer som saknar handlingar som bekräftar deras släktskap, t.ex. när familjer splittras under flykt eller kommer från länder där fungerande folkbokföring saknas. Möjligheten att genomföra DNA-analyser finns redan i dag och används begränsat. År 2024 beviljades 24 504 uppehållstillstånd på grund av anknytning enligt 5 kap. 3 och 3 a §§ utlänningslagen, medan DNA-analys användes i 544 ärenden. Regeringen har inte visat att det finns ett konkret problem som motiverar skärpta beviskrav eller en ordning som i praktiken leder till fler DNA-tester. Till exempel har man inte kunnat visa hur vanligt det är att personer avstår från DNA-analys eller hur vanligt det är med ogrundade påståenden om släktskap. Remissinstanserna lyfter fram att DNA-analys kan vara viktigt för familjeåter­förening för personer som saknar fungerande identitetshandlingar men varnar för att frivilligheten i praktiken urholkas om den som inte ger sitt medgivande till DNA-analys riskerar att nekas familjeåterförening. Bland andra Diskrimineringsombudsmannen (DO) avstyrker förslaget och pekar på att personer från vissa länder riskerar att behöva genomgå DNA-analys oftare än andra, vilket kan få indirekta effekter kopplade till etnisk tillhörighet. DO varnar också för konsekvenser för barn utan genetisk koppling till sina sociala föräldrar samt för samkönade par och transpersoner som föräldrar. Miljöpartiet delar uppfattningen att förslaget bygger på en alltför snäv syn på familjer. Familjer är inte alltid biologiska. Barn kan ha vuxit upp med en social förälder, en styvförälder, en släkting eller i en hbtqi-familj. Barn kan ha tillkommit genom övergrepp eller i situationer där det biologiska släktskapet inte motsvarar barnets faktiska familjeliv. En lagstiftning som sätter för stor vikt vid biologiskt släktskap riskerar att drabba familjekonstellationer som skiljer sig från normen. Dessutom ska oron för att förslaget riskerar att urholka frivilligheten inte under­skattas. DNA-analys ska även fortsättningsvis vara frivillig och användas restriktivt när annan dokumentation inte räcker. Det är viktigt att denna möjlighet inte missbrukas eller normaliseras till en generell kontrollåtgärd. Det måste tydligt framgå att en helhetsbedömning av familjeliv och barnets bästa ska göras. Behov av övergångsbestämmelser Det är anmärkningsvärt att regeringen inte föreslår några övergångsbestämmelser för förslag om ändringar i utlänningslagen (2005:716) i de delar som avser 5 kap. 3–3 f §§, 3 h §, 3 j–l §§, 6 kap. 4 § st, 9 §, 10 a §, 16–18 §§, 6 b kap. 14 §, 7 kap. 3 § samt 13 kap. 15–16 §§. Särskilt eftersom propositionen innehåller omfattande lagändringar som ska träda i kraft om mindre än tre månader. Det är välkommet att regeringen föreslår att kravet på vistelsetid för uppehållstillstånd på grund av anknytning inte ska tillämpas på ärenden där ansökan om uppehållstillstånd har inkommit till Migrationsverket före ikraftträdandet eller ansökan om förlängning av ett tidsbegränsat uppehållstillstånd. Det är dock otillräckligt för att säkerställa en rättssäker tillämpning. Regeringens egen utredning bedömer att ett direkt ikraftträdande av förslagen kan leda till att lika ärenden behandlas olika beroende på handläggningstid, att redan beredda ärenden kan behöva kompletteras, att belastningen på Migrationsverket kan väntas öka och att enskilda som överklagar beslut i enlighet med de äldre reglerna hamnar i ett sämre läge genom överklagandet. Utredningen resonerar kring nackdelarna med att inte införa övergångsbestämmelser och fördelarna med detsamma och resonemanget om fördelarna är mindre utvecklade. Det enda argumentet för att inte införa övergångsbestämmelser är att reglerna snabbt kan få genomslag och att Migrationsverket och migrationsdomstolarna då slipper att tillämpa parallella regelsystem. Huruvida det innebär en minskad belastning för myndigheten och domstolarna att slippa tillämpa parallella regelsystem jämfört med att inte göra det framgår inte. Vi kan konstatera att dessa argument, att säkerställa ett snabbt genomslag och undvika parallella regelsystem, är argument som skulle kunna anföras för alla nya lagförslag. Det görs emellertid inte; tvärtom är det snarare regel än undantag att införa nya lagar med övergångsbestämmelser. Dessutom anger utredningen inga skäl för varför det är så angeläget att snabbt införa de nya reglerna och undvika parallella regelsystem. Hade det varit så att de nya reglerna var gynnande för enskilda, så hade det kunnat vara skäl för ett snabbt genomförande. Så är dock inte fallet nu. Enligt Miljöpartiet måste människor kunna lita på att livsavgörande myndighetsbeslut prövas likvärdigt och enligt förutsebara regler. Den som lämnat in en ansökan enligt gällande regler ska inte drabbas av att regeringen vill få genomslag för en skärpning så snabbt som möjligt. Den som överklagar ett beslut ska inte hamna i ett sämre läge därför att processen tar tid. Regeringens föreslagna tillämpning riskerar att försämra barns möjlighet att leva med sina föräldrar, kränka rätten till familjeliv och splittra familjer som redan lever i Sverige. Att regeringen vill att nya, strängare regler ska få genomslag så snabbt som möjligt kan inte tolkas på något annat sätt än att regeringen inte är villig att visa hänsyn till familjer som redan lever tillsammans i Sverige. Flera remissinstanser delar Miljöpartiets kritik. Advokatsamfundet avstyrker att lagändringarna som huvudregel ska tillämpas utan övergångsbestämmelser, eftersom det leder till mindre förutsebarhet, mindre enhetlighet och mindre rättssäkerhet. Civil Rights Defenders hänvisar till att grundläggande rättsprinciper såsom legalitet, förutsebarhet och berättigade förväntningar måste värnas, liksom likhetsprincipen i 1 kap. 9 § regeringsformen. Att tillämpa olika regler på samtidigt inledda ärenden enbart på grund av varierande handläggningstid strider mot likhetsprincipen enligt organisa­tionen. Civil Rights Defenders ser även allvarligt på att enskilda genom överklagande kan försämra sin situation, vilket strider mot förbudet mot reformatio in pejus och vars förenlighet med 29 § förvaltningsprocesslagen kan ifrågasättas. I kombination med förslagen om en begränsad tillgång till offentliga biträden kan avsaknaden av övergångsbestämmelser få avsevärda negativa konsekvenser för enskilda. Miljöpartiet anser att äldre bestämmelser som berör anhöriginvandring ska gälla för ärenden som har inletts före ikraftträdandet. Äldre bestämmelser ska också gälla vid överklagande av beslut som har meddelats före ikraftträdandet. Det är en enkel och grundläggande rättssäkerhetsprincip. Det innebär att regeringens förslag som innebär skärpta regler för anhöriginvandring, skärpt försörjningskrav, skärpt vandelsprövning och DNA-test bara bör gälla för ärenden som inletts efter ikraftträdandet. Nya regler som möjliggör för unga mellan 18 och 21 år att få uppehållstillstånd på grund av anknytning samt de tillfälligt utökade möjligheterna för vissa anhöriginvandrare att ansöka om uppehållstillstånd inifrån Sverige bör inte omfattas av övergångs­bestämmelser. Mot den bakgrunden anser vi att det behöver införas övergångsbestämmelser i enlighet med vad som framgår nedan. Det innebär att regeringen bör återkomma till riksdagen med övergångsbestämmelser som formuleras enligt följande: Äldre föreskrifter gäller för ärenden som inletts före ikraftträdandet och som berörs av förslag om ändringar i utlänningslagen (2005:716) i de delar som avser 5 kap. 3–3 f §§, 3 h §, 3 j–l §§, 6 kap. 4 § st 9 §, 10 a §, 16–18 §§, 6 b kap. 14 §, 7 kap. 3 § samt 13 kap. 15–16 §§. Äldre föreskrifter gäller vid överklagande av beslut av ärenden som har meddelats före ikraftträdandet och som berörs av förslag om ändringar i utlänningslagen (2005:716) i de delar som avser 5 kap. 3–3 f §§, 3 h §, 3 j–l §§, 6 kap. 4 § st 9 §, 10 a, 16–18 §§, 6 b kap. 14 §, 7 kap. 3 § samt 13 kap. 15–16 §§. Övergångsbestämmelser bör inte gälla i ärenden som berör unga mellan 18 och 21 år som ska kunna få uppehållstillstånd på grund av anknytning samt tillfälligt utökade möjligheter för vissa anhöriginvandrare att ansöka om uppehållstillstånd inifrån Sverige. Detta bör riksdagen ställa sig bakom och tillkännage för regeringen. Behov av bättre överblick på migrationsområdet På kort tid har regeringen drivit igenom flera stora reformer på migrationsrättens område: utmönstring av permanenta uppehållstillstånd, skärpta vandelskrav, skärpta krav för medborgarskap, en ny mottagandelag, en angiverilag och nu en familjesplittringslag. Institutet för mänskliga rättigheter, Uppsala universitet, Civil Rights Defenders, Rädda Barnen och flera andra remissinstanser har återkommande varnat för att den höga reformtakten gör det svårt att överblicka de sammantagna konsekvenserna. Barnombudsmannen har kritiserat att analyserna av barns rättigheter är bristfälliga. Diskrimineringsombudsmannen har varnat för att förslagen ökar skillnaderna mellan svenska medborgare och andra som lever i Sverige och för diskriminerande effekter för bl.a. personer med en viss etnisk tillhörighet, religion eller trosuppfattning, kvinnor, personer med funktionsnedsättning, hbtqi-personer, barn och äldre. Domstolsverket, Kammarrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Göteborg, Förvaltningsrätten i Malmö och Justitiekanslern pekar alla i samma riktning – regeringen driver igenom omfattande förändringar på ett redan mycket komplext rättsområde utan en tillräcklig samlad konsekvensanalys. Det kommer i sin tur att få konsekvenser för lagstiftningens kvalitet, rättssäkerheten och tillämpningen och i förlängningen för enskilda individer och deras familjer. På ett övergripande plan efterfrågar dessa remissinstanser en samlad konsekvensbedömning, särskilt kopplat till migrationsdomstolarnas belastning och behovet av samordning. Miljöpartiet har i tidigare lagstiftningsärenden hänvisat till att flera remissinstanser, bl.a. Justitiekanslern och Uppsala universitet, påtalat svårigheterna att skapa sig en helhetsbild av alla de förestående förändringarna av det migrationsrättsliga systemet då de behandlas i flera parallella utredningar. Det nu aktuella förslaget utgör ytterligare ett exempel på hur regeringen lämnar ett utredningsuppdrag där uppgiften är avgränsad men rättsfrågorna vidsträckta. Detta minskar överblickbarheten. Därutöver måste utlänningslagen ses över i grunden och som en helhet för att bli begriplig och rättssäker. Bilaga Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 kap. Uppehållstillstånd på grund av anknytning till personer med 3 a § Uppehållstillstånd på grund av anknytning till en person som är bosatt i Sverige och har permanent uppehållstillstånd eller ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med en giltighetstid om minst ett år och välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd ska, om inte annat följer av andra stycket eller 17 a eller 17 b §, ges till en utlänning som är 1. anknytningspersonens make eller sambo, 2. barn till anknytningspersonen och anknytningspersonens make eller sambo, 3. barn till anknytningspersonen, om barnet står under dennes vårdnad, eller 4. barn till anknytningspersonens make eller sambo, om barnet står under dennes vårdnad. Första stycket gäller inte om anknytningspersonen 1. har uppehållstillstånd med tillfälligt skydd enligt 21 kap., eller 2. är subsidiärt skyddsbehövande eller har beviljats uppehållstillstånd enligt 12 kap. 18 § av motsvarande skäl. Uppehållstillstånd på grund av anknytning till en sådan person som avses i andra stycket 2 som är bosatt i Sverige och har ett sådant uppehållstillstånd som anges i första stycket får ges till en utlänning som är 1. anknytningspersonens make eller sambo, 2. barn till anknytningspersonen och anknytningspersonens make eller sambo, 3. barn till anknytningspersonen, om barnet står under dennes vårdnad, eller 4. barn till anknytningspersonens make eller sambo, om barnet står under dennes vårdnad. Uppehållstillstånd på grund av anknytning till en person som är bosatt i Sverige och har permanent uppehållstillstånd eller ett tidsbegränsat uppehållstillstånd med en giltighetstid om minst ett år och välgrundade utsikter att beviljas varaktigt uppehållstillstånd ska, om inte annat följer av andra stycket eller 17 a eller 17 b §, ges till en utlänning som är 1. anknytningspersonens make eller sambo, 2. barn till anknytningspersonen och anknytningspersonens make eller sambo, 3. barn till anknytningspersonen, om barnet står under dennes vårdnad, eller 4. barn till anknytningspersonens make eller sambo, om barnet står under dennes vårdnad. Första stycket gäller inte om anknytningspersonen 1. har uppehållstillstånd med tillfälligt skydd enligt 21 kap., eller 2. är subsidiärt skyddsbehövande eller har beviljats uppehållstillstånd enligt 12 kap. 18 § av motsvarande skäl. Uppehållstillstånd på grund av anknytning till en sådan person som avses i andra stycket 2 som är bosatt i Sverige och har ett sådant uppehållstillstånd som anges i första stycket får ges till en utlänning som är 1. anknytningspersonens make eller sambo, 2. barn till anknytningspersonen och anknytningspersonens make eller sambo, 3. barn till anknytningspersonen, om barnet står under dennes vårdnad, eller 4. barn till anknytningspersonens make eller sambo, om barnet står under dennes vårdnad. 5 kap. Uppehållstillstånd på grund av anknytning till barn 3 e § Uppehållstillstånd på grund av anknytning till ett barn som är bosatt i Sverige och är svensk medborgare eller medborgare i något annat nordiskt land eller har permanent uppehållsrätt eller permanent uppehållstillstånd får ges till en utlänning som 1. är förälder till och vårdnadshavare för samt sammanbor med barnet, eller 2. utövar umgänge med barnet, som inte är av begränsad omfattning. Uppehållstillstånd på grund av anknytning till ett barn som är bosatt i Sverige och är svensk medborgare eller medborgare i något annat nordiskt land eller har permanent uppehållsrätt eller permanent uppehållstillstånd eller tillfälligt uppehållstillstånd får ges till en utlänning som 1. är förälder till och vårdnadshavare för samt sammanbor med barnet, eller 2. utövar umgänge med barnet, som inte är av begränsad omfattning. 5 kap. Uppehållstillstånd på grund av anknytning i särskilda situationer 3 g § Uppehållstillstånd på grund av anknytning till en sådan anknytningsperson som avses i 3 eller 3 a § får ges till en utlänning som på annat sätt än vad som i övrigt anges i detta kapitel är nära anhörig till anknytningspersonen, om 1. utlänningen har ingått i samma hushåll som anknytningspersonen och det finns ett särskilt beroendeförhållande mellan dem som fanns redan i hemlandet, eller 2. utlänningen tidigare har haft uppehållstillstånd i Sverige på grund av anknytning till anknytningspersonen och a) är under 21 år, eller b) ingår i samma hushåll som anknytningspersonen och det finns ett särskilt beroendeförhållande mellan dem. Uppehållstillstånd på grund av anknytning till en sådan anknytningsperson som avses i 3 eller 3 a § får ges till en utlänning som på annat sätt än vad som i övrigt anges i detta kapitel är nära anhörig till anknytningspersonen, om 1. utlänningen har ingått i samma hushåll som anknytningspersonen och det finns ett särskilt beroendeförhållande mellan dem som fanns redan i hemlandet, eller 2. utlänningen tidigare har haft uppehållstillstånd i Sverige på grund av anknytning till anknytningspersonen och a) är under 21 år, eller är en vuxen person som har vistats i Sverige med uppehållstillstånd och under den tiden fått en särskild anknytning till Sverige. Vid bedömningen av om det finns en särskild anknytning får även sådan anknytning beaktas som har uppstått under tiden mellan det att ansökan om asyl gavs in och att uppehållstillstånd beviljas, eller b) ingår i samma hushåll som anknytningspersonen och det finns ett särskilt beroendeförhållande mellan dem. 5 kap. Krav på vistelsetid i Sverige för vissa anknytningspersoner 3 i § Om anknytningspersonen har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd får uppehållstillstånd på grund av anknytning till honom eller henne enligt 3 a §, 3 f § eller 3 g § 1 beviljas endast om anknytningspersonen har vistats i Sverige med uppehållstillstånd sedan minst två år när ansökan om uppehållstillstånd på grund av anknytning gavs in. Kravet på vistelsetid gäller inte om 1. anknytningspersonen har beviljats internationellt skydd som flykting och familjebanden mellan utlänningen och anknytningspersonen har etablerats före anknytningspersonens inresa i Sverige, eller 2. utlänningen är ett barn som har fötts i Sverige och anknytningspersonen är barnets förälder och sammanbor med barnet i Sverige. Utöver det som framgår av andra stycket får undantag från kravet på vistelsetid medges om det finns särskilda skäl. Om anknytningspersonen har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd får uppehållstillstånd på grund av anknytning till honom eller henne enligt 3 a §, 3 f § eller 3 g § 1 beviljas endast om anknytningspersonen har vistats i Sverige med uppehållstillstånd sedan minst två år när ansökan om uppehållstillstånd på grund av anknytning gavs in. vid tidpunkten för ansökan om uppehållstillstånd på grund av anknytning, har vistats i Sverige sedan minst två år räknat från den dag då han eller hon ansökte om internationellt skydd eller på annat sätt legaliserade sin vistelse i Sverige. Kravet på vistelsetid gäller inte om 1. anknytningspersonen har beviljats internationellt skydd som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande och familjebanden mellan utlänningen och anknytningspersonen har etablerats före anknytningspersonens inresa i Sverige, eller 2. utlänningen är ett barn som har fötts i Sverige och anknytningspersonen är barnets förälder och sammanbor med barnet i Sverige, eller 3. utlänningen är ett barn under 18 år som befinner sig utanför Sverige och som ansöker om uppehållstillstånd på grund av anknytning till en förälder i Sverige. Utöver det som framgår av andra stycket får undantag från kravet på vistelsetid medges om det finns särskilda skäl. 5 kap. Krav på försörjning och bostad för uppehållstillstånd på grund av anknytning 3 j § Uppehållstillstånd på grund av anknytning till en person enligt 3, 3 a, 3 f eller 3 g § får beviljas endast om anknytningspersonen kan försörja sig och utlänningen samt har en bostad av tillräcklig storlek och standard för sig och utlänningen. Första stycket gäller inte om 1. anknytningspersonen är ett barn, 2. utlänningen är ett barn som har fötts i Sverige och anknytningspersonen är barnets förälder och sammanbor med barnet i Sverige, eller 3. anknytningspersonen är medborgare i Sverige eller en annan EES-stat eller Schweiz, utlänningen är anknytningspersonens make eller sambo och utlänningen och anknytningspersonen har sammanbott utomlands en längre tid eller det på något annat sätt står klart att förhållandet är väl etablerat. Uppehållstillstånd på grund av anknytning till en person enligt 3, 3 a, 3 f eller 3 g § får beviljas endast om anknytningspersonen kan försörja sig och utlänningen samt har en bostad av tillräcklig storlek och standard för sig och utlänningen. Detta gäller dock inte vid prövning av en ansökan om fortsatt uppehållstillstånd. Första stycket gäller inte om 1. anknytningspersonen är ett barn, 2. utlänningen är ett barn som har fötts i Sverige och anknytningspersonen är barnets förälder och sammanbor med barnet i Sverige, eller 3. anknytningspersonen är medborgare i Sverige eller en annan EES-stat eller Schweiz, utlänningen är anknytningspersonens make eller sambo och utlänningen och anknytningspersonen har sammanbott utomlands en längre tid eller det på något annat sätt står klart att förhållandet är väl etablerat. 5 kap. 3 k § Om anknytningspersonen har beviljats internationellt skydd som flykting gäller 3 j § endast om 1. ansökan om uppehållstillstånd görs senare än tre månader efter det att anknytningspersonen har beviljats internationellt skydd som flykting, 2. familjeåterförening är möjlig i ett land utanför EU som anknytningspersonen eller utlänningen har en särskild anknytning till, eller 3. familjebanden mellan utlänningen och anknytningspersonen inte har etablerats före anknytningspersonens inresa i Sverige. Om anknytningspersonen har beviljats internationellt skydd som flykting gäller 3 j § endast om 1. ansökan om uppehållstillstånd görs senare än tre månader efter det att anknytningspersonen har beviljats internationellt skydd som flykting eller subsidiärt skyddsbehövande, eller 2. familjeåterförening är möjlig i ett land utanför EU som anknytningspersonen eller utlänningen har en särskild anknytning till, eller 2. familjebanden mellan utlänningen och anknytningspersonen inte har etablerats före anknytningspersonens inresa i Sverige. 5 kap. Giltighetstiden för uppehållstillstånd på grund av anknytning 18 b § Det som föreskrivs i 18 § första stycket gäller inte för en utlänning som efter den 1 oktober 2023 har haft uppehållstillstånd i Sverige på grund av anknytning i egenskap av barn till en förälder eller till förälderns make eller sambo. En ansökan om uppehållstillstånd efter inresan i Sverige får bifallas för en utlänning som avses i första stycket utan hinder av ett lagakraftvunnet utvisningsbeslut om det beslutet fick laga kraft den 1 januari 2025 eller senare. Det som föreskrivs i 18 § första stycket gäller inte för en utlänning som efter den 1 oktober 2023 har haft uppehållstillstånd i Sverige på grund av anknytning i egenskap av barn till en förälder eller till förälderns make eller sambo. En ansökan om uppehållstillstånd efter inresan i Sverige får bifallas för en utlänning som avses i första stycket utan hinder av ett lagakraftvunnet utvisningsbeslut om det beslutet fick laga kraft den 1 januari 2025 eller senare. 5 b kap. 15 a § Det som föreskrivs i 15 § första stycket gäller inte för en utlänning som efter den 1 oktober 2023 har haft uppehållstillstånd i Sverige på grund av anknytning i egenskap av barn till en förälder eller till förälderns make eller sambo. En ansökan om uppehållstillstånd efter inresan i Sverige får bifallas för en utlänning som avses i första stycket utan hinder av ett lagakraftvunnet utvisningsbeslut om det beslutet fick laga kraft den 1 januari 2025 eller senare. Det som föreskrivs i 15 § första stycket gäller inte för en utlänning som efter den 1 oktober 2023 har haft uppehållstillstånd i Sverige på grund av anknytning i egenskap av barn till en förälder eller till förälderns make eller sambo. En ansökan om uppehållstillstånd efter inresan i Sverige får bifallas för en utlänning som avses i första stycket utan hinder av ett lagakraftvunnet utvisningsbeslut om det beslutet fick laga kraft den 1 januari 2025 eller senare. 6 a kap. 4 b § Det som föreskrivs i 4 § första stycket gäller inte för en utlänning som efter den 1 oktober 2023 har haft uppehållstillstånd i Sverige på grund av anknytning i egenskap av barn till en förälder eller till förälderns make eller sambo. En ansökan om EU-blåkort efter inresan i Sverige får bifallas för en utlänning som avses i första stycket utan hinder av ett lagakraftvunnet utvisningsbeslut om det beslutet fick laga kraft den 1 januari 2025 eller senare. Det som föreskrivs i 4 § första stycket gäller inte för en utlänning som efter den 1 oktober 2023 har haft uppehållstillstånd i Sverige på grund av anknytning i egenskap av barn till en förälder eller till förälderns make eller sambo. En ansökan om EU-blåkort efter inresan i Sverige får bifallas för en utlänning som avses i första stycket utan hinder av ett lagakraftvunnet utvisningsbeslut om det beslutet fick laga kraft den 1 januari 2025 eller senare. Annika Hirvonen (MP) Mats Berglund (MP) Camilla Hansén (MP) Jan Riise (MP) Nils Seye Larsen (MP) Ulrika Westerlund (MP) [1] Motion 2023/24:2746 av Annika Hirvonen m.fl. (MP) med anledning av prop. 2023/24:18 Vissa skärpta villkor för anhöriginvandring och begränsade möjligheter till uppehållstillstånd av humanitära skäl. [2] https://www.migrationsverket.se/kontakta-oss/vantetider.html#svid10_4e31eed3197084b85881ed. [3] (C-578/08) och (C-356/11 och 357/11). [4] https://www.scb.se/hitta-statistik/statistik-efter-amne/befolkning-och-levnadsforhallanden/integration/integration--analys/pong/statistiknyhet/integration--statistik-och-analys-/. [5] https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/lonesok/Search?lon=barnsk%C3%B6tare.

Motion till riksdagen 2025/26:4225 av Camilla Hansén m.fl. (MP) med anledning av prop. 2025/26:292 Skärpta villkor för friskolesektorn Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att en utredning snarast ska föreslå hur ett förbud mot vinstutdelning från enskilda huvudmän för förskola, förskoleklass, grundskola, grundsärskola och fritidshem, samt gymnasieskola och gymnasiesärskola, kan införas och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att värna idéburna skolenheters särart och omfattningen av ett värdeöverföringsförbud och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om idéburna skolenheter och särredovisning och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om uppföljning och utvärdering av lagens konsekvenser och tillkännager detta för regeringen. Motivering Villkoren för friskolesektorn behöver skärpas, men Miljöpartiets bedömning är att regeringens förslag är både otillräckligt och för komplext för att ge tillräcklig effekt mot de brister som ett utpräglat system med marknadsskola innebär. Otillräckligheten handlar om att regeringen inte tagit fram underlag för att riksdagen ska kunna ta ställning till ett förbud mot vinstutdelning från enskilda huvudmän. Komplexiteten handlar om att tillsynen kräver stora resurser av både myndigheter, skolhuvudmän och lärare – resurser som borde satsas på att alla elever ska möta skickliga lärare som har tillräckligt med tid för sina elever. Riksdagen har fattat beslut i en rad frågor som begränsar negativa effekter av friskolesektorns vinstincitament, t.ex. nytt betygssystem som minskar risken för glädjebetyg, regler kring tillgång till läromedel av hög kvalitet, beslut om att alla skolor ska ha bemannade skolbibliotek, ägar- och ledningsprövning, krav på ekonomisk stabilitet samt utökade möjligheter att stänga skolor med allvarliga brister. Regeringen har nu lagt ett tunt förslag om reglering av friskolemarknaden på riksdagens bord. De ursprungliga direktiven till utredningen En skola utan vinstintresse (dir. 2022:102) innehöll uppdrag om att utreda och föreslå förbud mot vinstutdelning. Tidöregeringen ändrade direktiven och bytte utredare. På grund av att regeringen bröt ut en bärande del av vad som behövs för att skärpa villkoren för friskolesektorn – att utreda hur ett vinstförbud kan gå till och lägga skarpa förslag om det – så är den här propositionens förslag otillräckliga. Miljöpartiet vill i stället se en utredning som analyserar hur ett vinstförbud för enskilda huvudmän i förskola, skola, gymnasieskola, grundsärskola, gymnasiesärskola och fritidshem ska genomföras och som lägger skarpa lagförslag om det. Svenska folkets stöd för att förbjuda företag med vinstsyfte att driva skolor har vuxit de senaste drygt tio åren, till att vi i dag är i ett läge där 70 procent inte vill ha vinster i skolan. Stödet för att stoppa vinsterna är starkt över olika åldersgrupper (mellan 59 och 74 procent är positiva), över utbildningsnivåer (66–75 procent), oavsett om du bor i stad eller på landet (69–73 procent) och över grupper med olika nivå av politiskt intresse (68–71 procent). Stödet skiljer sig åt något beroende på hur de som svarat beskriver sin position på en politisk vänster-högerskala, där det finns en klar majoritet för att förbjuda att skolor drivs av företag med vinstintresse i gruppen för de som beskriver sig som ”klart till vänster” (87 procent), ”något till vänster” (88 procent), ”varken höger eller vänster” (68 procent) och ”något till höger” (59 procent). Endast i gruppen som placerar sig ”klart till höger” är det endast en minoritet som vill förbjuda vinstintresse (42 procent tycker det är ett bra förslag), allt enligt SOM-institutets mätningar Allmän­hetens åsikter om politiska förslag 2025 (rapport 2026:23). Motståndet mot vinster i skolan är också stort bland skolans medarbetare. Som Sveriges Lärare påpekar i sitt remissvar är nio av tio lärare i grund- och gymnasieskolan emot att skolor ska kunna ta ut vinst utan att återinvestera den i verksamheten. Även bland de lärare som arbetar i vinstdrivande friskolor är motståndet stort. En mycket klar majoritet bland lärarna i alla vinstdrivande skolor, inom samtliga skolformer är emot vinstintresset: i grundskola F–6 nästan åtta av tio lärare, i grundskola 7–9 över sex av tio och i gymnasieskolan över sju av tio lärare. Även om propositionens övergripande ansats inte är tillräcklig, ser vi att det finns vissa förslag som är ett steg i rätt riktning. Värdeöverföringsförbud och vidare uppföljning Miljöpartiet accepterar förslaget om ett värdeöverföringsförbud för huvudmän, men är skeptiska när det gällere den korta tidsfristen på fem år samt den allmänna omfatt­ningen. Miljöpartiet instämmer i kritiken från flera remissinstanser – som bl.a. Malmö, Skellefteå och Stockholms kommuner, Idéburna skolors riksförbund, Sveriges Lärare, Sveriges Skolledare, Föräldraalliansen Sverige, Waldorfskolefederationen och LO – att grundproblemet kvarstår och skolkoncerner kommer fortsatt att kunna göra vinst på bekostnad av barns och ungas utbildning. Därför vill Miljöpartiet att förbud mot vinstutdelning ska utredas snarast. Vi vill också lyfta fram risken att värdeöverföringsförbud får oproportionerliga konsekvenser för idéburna huvudmän. Dessa bedriver verksamhet utan vinstsyfte och har i regel inte möjlighet att dela ut överskott till ägare. Ett generellt värdeöverförings­förbud som omfattar samtliga enskilda huvudmän riskerar därför att träffa även verksamheter som inte ger upphov till de problem som regleringen syftar till att motverka. Regeringen bör därför analysera konsekvenserna för idéburna huvudmän särskilt och överväga undantag eller en anpassad reglering som tar hänsyn till deras associationsform och verksamhetens särart. Förslaget omfattar dessutom bara etablerade skolkoncerner, vilket riskerar att leda till en cementering av den befintliga skol­marknaden. För att undvika oligopolbildning samt säkerställa små idéburna aktörers fortlevnad, föreslår Miljöpartiet att förslagens konsekvenser utvärderas inom en skälig tid, förslagsvis två år efter att lagen trätt i kraft, dvs. under 2029. Reformera skolpengsmodellen Så länge skolor kan välja elever och göra neddragningar i sin verksamhet på grund av olika ansvar mellan kommunala och fristående skolor, kommer en ojämlikhet och problematik med systemet att finnas. Miljöpartiet anser därför att skolpengsmodellen behöver reformeras. Skolpengssystemet måste göras om så att de kommunala skolorna kompenseras för det lagstadgade ansvar de har för alla skolelever i kommunen och att större hänsyn tas till de kommunala skolornas fasta och trögrörliga kostnader. Därför vill Miljöpartiet att en översyn av friskolesektorn kompletteras med förslag som ser till att skolor ersätts för det samhällsansvar de tar genom utbudsansvaret och de merkostnader som följer av det. Särredovisning Miljöpartiet ser ett behov av förslaget om särredovisning för att kontrollera värde­överföringar. Som Skolinspektionen och Skolverket resonerar är särredovisning en förutsättning för ökad transparens och för att kunna utöva tillsyn. Vi ser dock också risker med att förslaget blir kontraproduktivt och riskerar att drabba mindre idéburna aktörer. Likt kommunala huvudmän som är undantagna från regeln, är idéburna skolor inte heller vinstdrivande. Förslaget kan därmed leda till en ökad administration för dessa typer av skolor, som särskilt drabbar små skolenheter på lands- och glesbygd. Därför vill Miljöpartiet att idéburna huvudmän inte ska omfattas av samma krav på särredovis­ning, men deras redovisning behöver vara öppen och transparent så att vem som helst kan granska grunden för överföringar mellan skolenheter. Camilla Hansén (MP) Mats Berglund (MP) Annika Hirvonen (MP) Jan Riise (MP) Nils Seye Larsen (MP) Ulrika Westerlund (MP)

Motion till riksdagen 2025/26:4224 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) med anledning av prop. 2025/26:295 Förebyggande insatser inom socialtjänsten till skydd för barn och unga vid bristande medverkan Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår proposition 2025/26:295, utom i den del som avser ändringar i socialförsäkringsbalken och lagen (2025:1478) om ändring i socialförsäkringsbalken angående tillfällig föräldrapenning. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen snarast ska återkomma till riksdagen med lagförslag om eventuella följdändringar och tillkännager detta för regeringen. Motivering Så sent som i juli förra året trädde den nya socialtjänstlagen i kraft (prop. 2024/25:89), en viktig lagstiftning som Miljöpartiet länge efterfrågat och som kommer att stärka socialtjänstens arbete. Mot den bakgrunden är det förslag som regeringen lägger fram i denna proposition särskilt allvarligt. Propositionen innehåller ett antal förslag som Miljöpartiet anser riskerar att underminera tilliten till socialtjänsten och försvåra deras förebyggande arbete. Propositionens förslag har beretts i Ds 2024:30 En lag om insatser inom social­tjänsten till vårdnadshavare, barn och unga när samtycke saknas, även kallad mellan­tvångsutredningen eller LIV i debatten. En stor majoritet av remissinstanserna avstyrkte eller var negativa till utredningens förslag, däribland Institutet för mänskliga rättigheter, Barnombudsmannen, Socialstyrelsen, Vision, Föreningen Sveriges socialchefer (FSS), Barnrättsbyrån, Bris och Brottsförebyggande rådet. På ett övergripande plan uppmärk­sammar remissinstanserna tre allvarliga konsekvenser av förslagen, om de genomförs. Till att börja med kan förslagen underminera tilliten till socialtjänsten, något som utredningen själv också uppmärksammar. Att göra användningen av tvångsåtgärder till en del av socialtjänstens uppgifter riskerar att minska människors benägenhet att vända sig till och vilja ta emot stöd och hjälp från socialtjänsten. Socialstyrelsen lyfter fram att socialtjänstens kärnuppdrag för barn och unga är att verka stödjande och hjälpande, men med utredningens förslag är risken att fokus skiftas till mer kontroll och repression. FSS ser en stor risk att socialtjänstens uppdrag och arbete ses som och blir en stödfunktion till Kriminalvårdens och polisens uppdrag, snarare än en egen profession där kunskap om det sociala arbetets praktik är vägledande för arbetssätt och metoder. Bland annat SKR lyfter att socialtjänsten redan i dag brottas med bristande tillit; de senaste årens LVU-kampanj har tydligt visat på rädslan som många vårdnadshavare, barn och unga känner inför kontakt med socialtjänsten. Vidare pekar remissinstanserna på att förslagen bygger på bristande forskning och erfarenhet. Tvingande öppenvårdsinsatser har så gott som obefintligt stöd för att de fungerar eller har en brottsförebyggande inverkan på barn. Utredningen tar själv upp att den tillgängliga forskningen beträffande socialt arbete, insatser och behandlingsmetoder till största delen rör sådant som bedrivs på frivillig väg. Utredningen har inte kunnat påvisa något vetenskapligt stöd för hur tvångsåtgärder ska leda till en positiv förändring för barn. Forskning visar i stället att egen vilja, tillitsbaserade metoder och delaktighet är viktiga förutsättningar för att insatser inom socialt arbete ska leda till långsiktigt hållbara förändringar. Till sist så motarbetar detta förslag den nya socialtjänstlagen. I princip samtliga remissvar inklusive de från Advokatsamfundet, Bris och Rädda Barnen uppmärk­sammar att den nya socialtjänstlagen (SoL) har som mål att arbeta förebyggande samt skapa tillit och tillgänglighet, och de har en oro över hur förslagen i LIV krockar med dessa mål. I den nya socialtjänstlagen finns det också krav på att socialtjänstens arbete ska bedrivas i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet – och detta blir svårt då förslagen i LIV som sagt saknar vetenskapligt stöd. Dessutom är omställningen för Sveriges 290 kommuner till nya SoL något som kräver socialtjänstens resurser och arbetsro, inte parallella nya arbetssätt för tvång. Barnrättsbyrån varnar även för att den förskjutning som görs av straffrättsliga åtgärder in i det socialrättsliga systemet riskerar att motverka syftet med nya SoL, då många av förslagen urholkar barnperspektivet och sänker förtroendet för socialtjänsten. Miljöpartiet delar remissinstansernas kritik. Om repressiva åtgärder ska riktas mot barn och unga måste det finnas tydliga indikationer på att åtgärderna ger positiva effekter. Så är inte fallet här. Det framgår inte minst av förslaget om att socialnämnden får besluta om att vårdnadshavare, barn och unga ska delta i öppna insatser när samtycke saknas. Beslut om sådana insatser ska dessutom kunna förenas med särskilda föreskrifter. Som bl.a. Bris framhåller menar vi att syftet som utredningen anger, att tidiga tvångsåtgärder skulle kunna förebygga mer ingripande åtgärder såsom tvångs­placering, vilar på en felaktig och riskfylld föreställning om att tvång kan leda till ökat samtycke. Snarare är ett välfungerande samarbete och ömsesidigt förtroende mellan vårdnadshavare och socialtjänst avgörande för att barn ska få rätt stöd i rätt tid. Forskning visar att vårdnadshavare som har tillit till socialtjänsten är mer benägna att söka hjälp i ett tidigt skede, vilket kan förebygga att problem fördjupas. Om förtroendet brister finns det en risk för att vårdnadshavare undviker kontakt med socialtjänsten, vilket i sin tur kan försämra möjligheterna att tillgodose barnets behov av stöd. Nej till insatser när samtycke saknas Miljöpartiet ifrågasätter behovet av att införa nya insatser när samtycke saknas. I dag saknas underlag om varför föräldrar tackar nej till socialtjänstens insatser. Utredningen och promemorian uppskattar ”att cirka 40 procent av de barn och unga vars behov utreds av socialnämnder och som bedöms vara i behov av stöd inte får det till följd av bristande samtycke från barnet eller den unge själv eller av barnets vårdnadshavare.” Enligt vår mening visar detta på behovet av en djupare analys av varför barn, unga eller föräldrar tackar nej. Då går det att bättre förstå hur frivilliga insatser fortsatt kan vara vägledande men erbjudas på andra sätt. Framför allt barnrättsorganisationer lyfter fram att deras erfarenhet visar på att bristen på tillit och rädsla för myndigheterna eller att insatserna inte är anpassade efter familjens behov är några av skälen till att vårdnads­havare tackar nej till insatser. Därmed skulle tvångsåtgärder riskera att upprätthålla och öka skälen till att vårdnadshavare tackar nej. Därtill är det främst i den låga åldern 0–2 år som insatser inte når barn. Detta är inte åldern för brottsdebut, vilket ju är orsaken till de föreslagna tvångsåtgärderna. Regeringen föreslår att insatser utan samtycke ska kunna förenas med särskilda föreskrifter, däribland vite mot föräldrarna. Syftet med ett vitesföreläggandet ska vara att socialnämndens beslut om insatser utan vårdnadshavarnas samtycke efterlevs av vårdnadshavarna. Detta är en del av förslaget som Miljöpartiet, liksom Maskrosbarn, Barnrättsbyrån och SOS Barnbyar, är mycket kritiskt till. Vi befarar att en sådan ordning ytterst riskerar att drabba barnen och redan ekonomiskt och socialt utsatta familjer. Dessutom utgår förslaget från en felaktig bild av varför vårdnadshavare inte tar emot insatser. Som FSS framhåller handlar det oftast om att vårdnadshavare inte har rätt förutsättningar, förmåga, förståelse eller tilltro till samhällets stöd. Detta avhjälps inte genom vitesförelägganden utan kräver andra metoder och arbetssätt. Dessutom riskerar vitesförelägganden att ge ytterligare en administrativ arbetsbelastning för social­sekreterare som minskar deras möjlighet att arbeta förebyggande och stödjande. För Miljöpartiet är det uppenbart att förslaget om vitesförelägganden kommer att drabba familjer som redan är ekonomiskt utsatta och vårdnadshavare med svag föräldraförmåga eller låg förståelse för och tillit till samhällets stöd, vilket inte kan åtgärdas genom ett vitesföreläggande. Det saknas dessutom evidens för att vite skulle leda till bättre efterlevnad av socialtjänstens beslut, vilket bl.a. Göteborgs och Lunds universitet framhåller. Ytterligare föreskrifter som regeringen föreslår och som ska kunna riktas mot barn och unga är drogtester, för att kunna kontrollera de ungas nykterhet och drogfrihet, samt fotbojor, för att kontrollera att de unga uppehåller sig på anvisade platser. Miljöpartiet avstyrker dessa förslag, i likhet med bl.a. JO, Diskrimineringsombudsmannen, Rädda Barnen, Advokatsamfundet, Bris, Institutet för mänskliga rättigheter och Social­styrelsen. Att socialnämnden ska arbeta för och ta initiativ till att förebygga och motverka skadligt bruk och beroende är en självklarhet och framgår av dagens regelverk i SoL. Ökad användning av drogtester kan visserligen upptäcka droganvändning men inte avskräcka från droganvändning. Propositionens förslag riskerar i stället, vilket flera remissinstanser påtalar, att underminera insatser inom öppen vård. Drogtest och fotboja är mycket ingripande och ett stort ingrepp i den enskildes integritet. Det framstår inte som en proportionerlig förebyggande insats utan snarare som en disciplinär insats, som riskerar att stå i strid med regeringsformen, Europakonventionen samt barn­konventionen. Detta gäller särskilt drogtester, då det inte föreslås någon nedre åldersgräns för när det ska kunna beslutas om dem. Enligt Miljöpartiet är förslaget om fotboja särskilt anmärkningsvärt. I dag är fotboja bara aktuellt för den som dömts för brott eller som fått ett utvidgat kontaktförbud och riskerar att överträda det. Det finns därmed en risk att både omgivningen och den övervakade uppfattar sig som kriminell. Stigmatiseringen, utanförskapet och upplevelsen av att bli ”stämplad” som kriminell kan i sig skapa ett kriminellt beteende. Det kan också ifrågasättas om fotboja på barn som inte dömts för brott kommer att få avsedd effekt. Som Institutet för mänskliga rättigheter lyfter fram så rekryteras och deltar barn och unga i brottslighet via digitala plattformar; därför är rörelserestriktioner inte nödvändigtvis ett brottsförebyggande skydd. Flera remissinstanser hänvisar också till erfarenheter från Danmark, där möjligheten att använda elektronisk övervakning avskaffades bara två år efter införandet. Skälet till avskaffandet var att möjligheten till elektronisk övervakning inte var rätt väg att gå för att förebygga ett kriminellt och asocialt beteende. Det ökade stigmatiseringen och innebar integritetsintrång, och bättre alternativ fanns. Sammantaget menar Miljöpartiet att användning av fotboja på barn som inte dömts för brott är en betydande maktförskjutning och en mycket ingripande åtgärd som det saknas såväl skäl som tillräckliga rättssäkerhetsgarantier för att införa. Även detta förslag går emot riktlinjerna om att socialtjänstens verksamhet ska baseras på beprövad erfarenhet och vetenskap, och det försämrar det förebyggande arbetet. Förslaget om att socialtjänsten ska hålla allvarssamtal med unga vid misstanke om brott är ytterligare ett arbetssätt och en åtgärd som saknar tydlig evidens. Som fler remissinstanser lyfter fram i sina remissvar finns det redan liknande möjligheter och arbetssätt inom befintlig lagstiftning. Både Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten avstyrker förslaget med motiveringen att det redan finns stöd i befintlig lagstiftning för socialtjänsten för att stödja och hjälpa brottsmisstänkta barn. Miljöpartiet ställer sig likt Lagrådet skeptiskt till förslaget om att Polismyndighetens deltagande ska vara huvud­regeln. Även vad gäller förslaget om tillfälligt omhändertagande och polishandräckning ser Miljöpartiet hur socialtjänstens grundläggande utgångspunkt om frivilliga insatser och självbestämmande urholkas. Förslaget utgör också ett betydande intrång i den personliga integriteten och riskerar att undergräva tilliten till socialtjänsten, som bl.a. Civil Rights Defenders, Maskrosbarn och Socialstyrelsen påtalar. Med anledning av det avstyrker Miljöpartiet lagförslaget. Miljöpartiet delar regeringens beskrivning att utvecklingen när det gäller barns involvering i kriminalitet är mycket allvarlig. Socialtjänsten har, tillsammans med rättsväsendet, en viktig roll i att stärka det förebyggande arbetet och bidra till att fler barn både kan hindras från att dras in i kriminalitet och kan få hjälp att lämna densamma. Miljöpartiet delar däremot inte uppfattningen att fler insatser utan samtycke, tvångsåtgärder, vitesförelägganden, drogtester och fotboja kommer att bidra till att hjälpa fler barn och deras familjer. Redan i dag finns det möjlighet att besluta om mellantvång, genom 22 § LVU. Både utredningen och remissinstanser lyfter fram att bestämmelsen sällan används. För att åtgärda det har man länge försökt att höja kunskapen om att bestämmelsen finns och om hur den ska användas, men utan någon avsevärd effekt. En orsak till det låga användandet sägs vara att socialtjänsten fått bättre metoder för öppenvård och behandling. Utredningen anger dock det låga användandet som skäl för att ta bort 22 § i LVU och ersätta den med LIV. LIV innehåller fler delar än 22 § LVU, t.ex. föräldraföreläggande och vite. Miljöpartiet håller med om att i de fall där föräldrarna inte vill att barnen ska få hjälp från socialtjänsten kan det behövas större möjligheter till insatser. Den 24 maj 2023 fattade riksdagen därför beslut om att sänka åldersgränsen från 15 år till 12 år för när barn ska kunna få egna insatser även om föräldrar inte samtycker (prop. 2022/23:64). Det är ett steg i rätt riktning. Miljöpartiet anser dock att även yngre barn ska kunna få sådana insatser, och t.ex. delta i en stödgrupp med andra barn till föräldrar med missbruksproblem. Vi anser att regeringen bör återkomma med ett nytt förslag som innebär att även barn under 12 år ska kunna få ta del av öppna insatser. Med det sagt anser vi att det är stor skillnad på dessa typer av förslag och de åtgärder som regeringen nu föreslår. Det menar även Barnombudsmannen i sitt remissvar till Ds 2024:30. De skriver att de inte har något att invända mot att åtgärder sätts in utan vårdnadshavares samtycke i situationer där det är lämpligt och för barnets bästa. Barnombudsmannen menar däremot att regeringens förslag varken är lämpliga eller tillräckliga för att säkerställa att barn får det stöd och det skydd från våld och övergrepp som de har rätt till. Miljöpartiet delar den bedömningen. Det finns en problematik kring att vårdnadshavare tackar nej till insatser. Konsekvenserna blir att barn inte får tillgång till stöd och insatser som det finns ett konstaterat behov av. Det finns däremot inga belägg, varken i forskning eller i regeringens förslag, som visar att insatser utan vårdnadshavares samtycke kan komma till rätta med detta. Att vårdnadshavare, mot sitt samtycke, tvingas att ta emot en föräldrastödjande insats är inte skyddande i sig för barnet i fråga. Det är när insatsen leder till en positiv förändring som insatsen blir skyddande. Denna typ av påtvingade insatser har inget stöd i forskning och därmed har inte heller utredningen kunnat påvisa något sådant stöd – att insatser utan samtycke skulle ha denna avsedda effekt. Tidiga och förebyggande insatser till barn och unga behöver bygga på tillit, motivation och delaktighet – särskilt om syftet är att få till ett socialt förändringsarbete. Att införa tvång som verktyg för detta riskerar snarare att bli kontraproduktivt genom att skada tillit, motivation och delaktighet för barn och unga. Ulrika Westerlund (MP) Nils Seye Larsen (MP) Mats Berglund (MP) Camilla Hansén (MP) Annika Hirvonen (MP) Jan Riise (MP)

Motion till riksdagen 2025/26:4223 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) med anledning av prop. 2025/26:297 Ett nytt straffrättsligt påföljdssystem Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår regeringens proposition 2025/26:297 Ett nytt straffrättsligt påföljdssystem. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör göra en ny översyn av brottsbalken, med brett mandat och ordentligt med tid att föreslå förbättringar och bara sådana straffskärpningar som bedöms motiverade, och tillkännager detta för regeringen. Motivering Den grova brottsligheten i Sverige är ett mycket allvarligt samhällsproblem. Skjutningar, sprängningar, narkotikahandel, ekonomisk brottslighet, våld i nära relationer och sexualbrott skapar stor otrygghet både i hemmet, på gator och torg och i samhället i stort. Samhället måste göra mer för att förebygga kriminalitet och skydda människor från brott. Brottsoffer ska få upprättelse och den som begår allvarliga brott ska mötas av tydliga men proportionerliga och rättssäkra straff. Denna utgångspunkt motsvarar den linje Miljöpartiet tidigare angett bl.a. med anledning av proposition 2025/26:218 Dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor. Straffskärpningar kan vara motiverade när de är väl avvägda, rättssäkra, träffsäkra och förankrade i ett tydligt behov. Under Miljöpartiets tid i regering genomfördes ett stort antal straffskärpningar och andra reformer för att stärka samhällets förmåga att bekämpa brott. Vi skärpte bl.a. straffen för brott som ofta förekommer i den kriminella miljön, stärkte lagstiftningen mot sexualbrott och gjorde det straffbart att involvera barn i brottslighet. Det Miljöpartiet vänder sig mot är långtgående, påskyndade och ogenomtänkta straffskärpningar som inte har någon påvisad effekt för brottsligheten. Enligt oss måste det yttersta målet med skärpta straff vara att de ska minska risken för att brott begås, men också stärka rättssäkerheten och göra påföljdssystemet mer sammanhängande. Miljöpartiet kan däremot konstatera att de straffskärpningar som regeringen föreslår i proposition 2025/26:297, återigen, visar på stora brister. Regeringen går fram med den kanske mest genomgripande reformen på straffrättens område utan att visa att förslagen kommer att minska brottsligheten, stärka rättssäkerheten och ge ett mer samman­hängande och proportionerligt påföljdssystem. Tvärtom riskerar förslagen att göra påföljdssystemet ännu mer osammanhängande och rättsosäkert. Det duger inte för en så långtgående reform av brottsbalken. Det handlar inte bara om enstaka brister, utan om att förslaget som helhet vilar på en svag analys, otydlig systematik och otillräcklig hänsyn till hur reformerna påverkar lagstiftningen, rättsväsendet och Kriminalvården som helhet. Vi kan inte betrakta regeringens förslag som något annat än straffpopulism. Regeringen lägger om centrala delar av straffrätten i ett högt tempo, trots att remiss­instanserna och Lagrådet återkommande har pekat på att förslagen brister, att helheten är svåröverskådlig samt att förslag saknar stöd i forskning och riskerar att innebära stora konsekvenser för såväl enskilda som samhället i stort. Som exempel kan nämnas att straffen för olika slags brott inte kommer att stå i rimlig proportion till varandra och att förslagen kommer att leda till mycket stora kostnader, en kraftigt ökad belastning på Kriminalvården och försämrade möjligheter att förebygga återfall i brott. Det är inte att ta ansvar. Miljöpartiet vill i stället göra en översyn av brottsbalken, och en sådan översyn bör också få i uppdrag att föreslå straffskärpningar där det bedöms som motiverat och effektivt. Omläggningen av påföljdssystemet riskerar att försämra rättssäkerheten Regeringens proposition innehåller fyra förändringar som tillsammans innebär en genomgripande omläggning av påföljdssystemet. Ett system med villkorligt fängelse ska införas, straffmätningen ska ändras så att hela straffskalan används i större utsträckning, dagens ordning vid flerfaldig brottslighet – ofta beskriven som mängd­rabatt – ska ersättas med en utgångspunkt om att de enskilda brottens straffvärden ska läggas samman, och flera strafflindringsgrunder, de s.k. billighetsskälen, ska tas bort eller begränsas. Regeringen beskriver detta som en modernisering. Miljöpartiet menar att det i praktiken handlar om en kraftig repressionsökning som riskerar att göra systemet mindre rättssäkert, förutsägbart och verkningsfullt för att förebygga återfall. Förslaget om villkorligt fängelse kan vid en första anblick framstå som en mindre förändring av dagens påföljdssystem. Det ska också sägas att Miljöpartiet i grunden förespråkar att fler påföljder avtjänas utanför anstalt när så bedöms vara lämpligt, rätts­säkert och återfallsförebyggande. Men regeringens förslag är betydligt mer genom­gripande än vad begreppet villkorligt fängelse ger sken av. Förslaget innebär att påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn utmönstras och ersätts med ett påföljds­system för vuxna som bara består av böter eller fängelse. Därmed upphävs 30 kap. 4 § brottsbalken, den bestämmelse som i dag stadgar att vid val av påföljd ska rätten fästa särskild vikt vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Därmed markeras att fängelse ska användas i sista hand. 30 kap. 4 § ger därmed uttryck för en central princip i svensk straffrätt: att straff utgör statens yttersta maktmedel mot medborgarna och att en maktutövning av detta slag bör präglas av måttfullhet. Därför ska fängelse undvikas när så är möjligt. Med regeringens förslag utmönstras påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn och domstolen ska i stället, när böter inte räcker och det inte är fråga om särskilda ungdomspåföljder eller rättspsykiatrisk vård, alltid döma till fängelse med en angiven strafftid. Detta är en principiell förskjutning som Miljöpartiet ser mycket allvarligt på. Lagrådet menar visserligen att skillnaden mellan det nya systemet och dagens system i praktiken inte kommer att bli så stor men varnar samtidigt för att reformen kommer att innebära en besvärlig övergångsfas med spretig rättstillämpning under flera år. Lagrådet framhåller också att förslaget innebär mindre möjligheter för domstolarna att ta individuella hänsyn vid påföljdsvalet, vilket Lagrådet ifrågasätter om det är önskvärt och i linje med svensk rättstradition. En före detta domare beskrev i DN den 11 mars 2026 betydelsen av 30 kap. 4 § och konsekvenserna av att den nu upphävs. Hon varnade för att böter och fängelse blir de bärande alternativen i påföljdssystemet, medan vård och rehabilitering blir undantag. Vidare skrev hon att det är synd ”eftersom vårdinsatser räddat många, varit en räddning för anhöriga och för andra runtomkring någon som begått ett mindre allvarligt brott. Som till exempel lider av psykisk ohälsa, intellektuella funktionsvariationer eller som missbrukar och inte kan ta sig ur det av egen kraft.” Självklart ska den som gjort sig skyldig till allvarliga brott dömas till frihets­berövande påföljder; det framgår redan i dag av 30 kap. 4 § andra stycket. Men enligt Miljöpartiet är det viktigt att det finns en ventil i systemet, att domstolarna kan beakta enskilda omständigheter. Problemet med att regeringen upphäver den aktuella paragrafen är att vi kommer att låsa in de som vi inte låser in i dag. Det vill säga gärningspersoner som tidigare är ostraffade och som begått ett trafikbrott, en stöld eller en mindre skadegörelse. Det gör inte samhället tryggare. Det riskerar i stället att leda till orimliga straff och att fler dras in i kriminalitet, till ökad belastning på Kriminalvården och till sämre möjligheter att bryta missbruk, psykisk ohälsa och återfall i brott. När det gäller regeringens förslag om att straffmätningen ska ske på ett mer nyanserat sätt är Miljöpartiet också kritiska. Regeringen säger sig vilja åstadkomma att hela straffskalan ska användas i högre utsträckning, men Lagrådet menar att det inte är säkert att bestämmelsen ger domstolarna större utrymme. Tvärtom tolkar Lagrådet förslaget som att lagstiftaren vill styra rättstillämpningen i en viss riktning. Därmed tangerar förslaget en principiell fråga om ansvarsfördelningen mellan lagstiftaren och domstolarna. Det är en slutsats som regeringen inte borde underskatta. I en rättsstat är det helt centralt att värna domstolarnas uppgift att skipa rättvisa i det enskilda fallet. I linje med det är det rimligt att lagstiftaren sätter de ramar som straffskalorna innebär och ger viss vägledning kring vilka omständigheter som ska beaktas i det enskilda fallet – men domstolarna bör avgöra den exakta straffmätningen. Vidare bedömer Lagrådet att förslaget öppnar upp för olika tolkningar och att det sannolikt kommer att krävas lång tid och flera vägledande avgöranden innan tillämpningen blir enhetlig och förutsägbar. Lagrådet uppger att det är ”högst oklart hur en lagändring av detta slag i praktiken påverkar metoden för straffmätning”. Flera remissinstanser har dessutom ifrågasatt om det över huvud taget finns behov av en sådan generell lagändring, eftersom domstolarna redan i dag gör nyanserade straffvärdesbedömningar och eftersom en sådan förändring riskerar att få svåröverblickbara samlade effekter. Återigen driver regeringen igenom ett förslag utan att klargöra dess konsekvenser. Lagrådet är även starkt kritisk till och avstyrker förslaget om att i princip slopa mängdrabatten, vilket kan väntas leda till betydligt högre straff i jämförelse med i dag, även för mindre allvarlig brottslighet. Det framgår tydligt av Lagrådets yttrande att en slopad mängdrabatt får stora konsekvenser för rättstillämpningen. Förslaget kommer att innebära att den ordning som arbetats upp i rättstillämpningen i dag, genom lagstiftning, rättspraxis och juridisk litteratur, blir irrelevant. I stället kommer en ny ordning att behöva tas fram – och inför ett sånt skifte är det angeläget att nya lagar tas fram med stor omsorg och byggs upp på ett sådant sätt att ändringen av rättsläget kan få ett enhetligt genomslag. Lagrådet menar att så inte är fallet här, och i stället kommer lagstiftningen bli mindre förutsägbar och rättssäker. Miljöpartiet menar inte att flerfaldig brottslighet ska sakna betydelse. Tvärtom ska den som begår flera brott kunna få ett straff som tydligt speglar den samlade brottslighetens allvar. Samtidigt måste det finnas utrymme för domstolarna att beakta omständigheterna i det enskilda fallet och inte minst ta hänsyn till vilken typ av brottslighet det handlar om. Det är heller inte realistiskt att döma ut straff som är en fullständig summering av straffvärdet för de enskilda brotten eftersom det gör påföljdssystemet mer osammanhängande och oproportionerligt. I teorin kan det innebära att flera mindre allvarliga brott kommer upp i samma straffvärde som ett eller ett par mycket allvarliga brott. Vi menar därför att en helhetsbedömning måste göras från fall till fall, och det måste finnas ett mått av proportionalitet när tillkommande brotts inverkan på straffmätningen ska bedömas. Även förslagen om att ta bort eller begränsa vissa billighetsskäl är problematiska. Billighetsskälen finns för att domstolen ska kunna undvika orimliga eller orättvisa konsekvenser och för att ge domstolarna en ventil för omständigheter som inte kan förutses. Lagrådet konstaterar att systemet bygger på normer som sedan länge är vedertagna i rättsordningen och ställer sig mycket tveksamt till regeringens förslag. Lagrådet pekar också på att det är svårt att förena en sådan begränsning med reformens påstådda syfte om en mer nyanserad straffmätning. Miljöpartiet delar den kritiken. Brottsofferperspektivet stärks inte av att domstolarna får sämre möjligheter att undvika uppenbart orimliga utfall. Brottsofferperspektivet stärks genom att brott förebyggs, brott utreds, rättegångar genomförs i god tid, brottsoffer får stöd och skydd och den som avtjänat sitt straff får verkliga förutsättningar att inte återfalla i brott. Regeringen lämnar inget förslag om ikraftträdande Det är särskilt anmärkningsvärt att regeringen inte lämnar något förslag om när lagändringarna ska träda i kraft. Som skäl för detta uppger regeringen att det inte är möjligt att bedöma när Kriminalvården kommer att ha den kapacitet som krävs för att hantera förslagen. Som vi vet är Kriminalvården, redan i dag, i en mycket pressad situation med överbeläggningar, personalbrist och kommande reformer. Därav föreslås inget bestämt datum, utan regeringen hänvisar i stället till att lagändringarna ska träda i kraft den dag som regeringen bestämmer. Lagrådet riktar tydlig kritik mot detta förfarande. Frånvaron av förslag på ikraftträdande måste antas innebära ett ikraftträdande först om flera år. Lagrådet anser därför att det inte kan finnas något behov av ett riksdagsbeslut i närtid. Miljöpartiet delar Lagrådets invändning. Det är en märklig, närmast unik ordning att pressa igenom en av de största straffrättsliga reformerna någonsin utan att kunna ange när den ska börja gälla. Att regeringen inte kan föreslå ett datum för ikraftträdande visar det som rättsväsendet, myndigheter, civilsamhället och Lagrådet varnat för hela mandatperioden: Regeringens rättspolitik har pressat rättsväsendet för hårt. Konsekvenserna blir att regeringen inte ens kan förverkliga sin egen politik på ett ansvarsfullt sätt. Hänsyn bör tas till Lagrådets synpunkter Miljöpartiet anser att den ovanligt skarpa kritik som Lagrådet riktat mot regeringens förslag väger tungt. Lagrådet avstyrker visserligen inte lagförslaget i sin helhet men avstyrker förslagen om ökad användning av hela straffskalan och om straffvärdes­bedömningen vid flerfaldig brottslighet, vilket måste förstås som två bärande förslag av helheten. Förslagen innebär enligt Lagrådet en mycket långtgående omläggning av påföljdssystemet, och Lagrådets samlade intryck är att beredningen inte lever upp till de krav som måste ställas på lagstiftning av detta slag. Vidare lyfter Lagrådet att de brister som flera av utredningens experter och flera remissinstanser pekat på kvarstår och att remissinstansernas synpunkter inte fått något större avtryck på förslagen. Att regeringen väljer att gå vidare trots Lagrådets kritik visar på ett anmärkningsvärt lågt intresse för rättsstatens grundläggande principer. Regeringen bör därför inte driva igenom propositionen i dess nuvarande form. Om regeringen vill genomföra en så genomgripande omläggning av straffrätten måste förslagen vila på forskning och beprövad erfarenhet, lagstiftningen måste hålla hög kvalitet och lagstiftningsprocessen måste få ta tid. Här har regeringen agerat tvärtom, vilket riskerar att leda till att vi får ett otydligt påföljdssystem som ökar belastningen på rättsväsendet och inte leder till att fler brottsoffer skyddas. Behov av en ny och samlad översyn av brottsbalken Bristerna i regeringens förslag hänger nära samman med hur underlaget till reformen tagits fram. Straffreformutredningen (SOU 2025:66) hade tjugotvå månader på sig för att ta fram ett mycket omfattande underlag på nästan tvåtusen sidor. Utredningstiden förkortades dessutom med två månader, efter tilläggsdirektiv i januari 2024. Tre av utredningens experter menar att tidsbristen innebar att arbetet i huvudsak fick inriktas på att ta fram lagtekniskt fungerande författningsförslag som svarade mot direktivets önskemål om en högre repressionsnivå – snarare än att göra en fullständig och förutsättningslös analys av brottsbalken. Experterna framhåller också att det inte är möjligt att förutse konsekvenserna för kriminalpolitiken eller för lagöverträdare. Miljöpartiet anser att en utredning som saknar tid att bedöma förslagens samlade konsekvenser och om de föreslagna straffskärpningarna kommer att leda till minskad brottslighet inte bör ligga till grund för ny lagstiftning. Det gäller särskilt på ett område där flera parallella och nyligen genomförda reformer påverkar den samlade effekten. Straffrätten måste hanteras utifrån ett helhetsperspektiv. Vi i Miljöpartiet vill se ett omtag. Vi delar uppfattningen att det behövs en översyn av brottsbalken. Den översyn regeringen har låtit göra har dock inte varit tillräcklig. Miljöpartiet anser att en ny översyn av brottsbalken bör ha ett brett mandat och ordentligt med tid att dels analysera och föreslå förbättringar och sådana straff­skärpningar som kan vara motiverade, dels bedöma konsekvenserna. Det handlar om att föreslå reformer som faktiskt kan bidra till att minska brottsligheten och minska risken för återfall i brott. Sverige behöver en straffrätt som är både tydlig, genomtänkt och träffsäker. Då duger inte regeringens hastverk. Bristande forskningsunderlag Regeringens proposition vilar på antagandet att strängare straff i sig ska bidra till minskad brottslighet och ökad trygghet. Både Lagrådet och flera remissinstanser menar däremot att regeringen saknar tillräckligt forskningsunderlag för att dra sådana slutsatser. Som Lagrådet också noterar påstår inte regeringen att förslagen kommer att minska brottsligheten i någon betydande form. Forskningen ger inte heller något tydligt stöd för att straffets stränghet i sig har en brottsavhållande effekt. Däremot finns det mer som talar för att sociala förebyggande insatser har större betydelse för om brott begås eller inte. Miljöpartiet utgår från att alla partier har som mål för sin kriminalpolitik att brottsligheten ska minska, dvs. att färre personer alls ska behöva få erfarenhet av att vara brottsoffer. Om det är målet måste politiken utformas utifrån vad som faktiskt fungerar. Hårdare straff kan i vissa fall vara motiverade för att visa på brottets allvar eller hindra farliga individer från att begå nya brott. Men när regeringen använder minskad brottslighet och ökad trygghet som centrala argument för generella straff­skärpningar, då måste de också kunna visa att åtgärderna rimligen leder dit. Intressant i sammanhanget måste väl också vara att den som straffas inte begår nya brott och skapar nya brottsoffer. Stora kostnader för skattebetalarna och ökad belastning på Kriminalvården Det är uppenbart att regeringens samlade straffrättsreform kommer att få stora ekonomiska och praktiska konsekvenser. Enligt utredningens uppskattningar kan förslagen medföra kostnader på mellan 16,3 och 23,2 miljarder kronor per år. Samtidigt bedömer Kriminalvården att beräkningarna är grova och inte fullt ut tar hänsyn till andra reformer som redan genomförts eller bereds. Kostnaderna för skattebetalarna riskerar alltså att bli ännu större än vad regeringen förutspår. Kriminalvården uppskattar även att den samlade effekten av Straffreformutredningens förslag, tillsammans med andra straffskärpningar, kan innebära ett behov av omkring 29 000 fler platser i häkten och anstalter till år 2034. Det motsvarar nästan en tredubblad kapacitet jämfört med i dag. Miljöpartiet kan konstatera att belastningen på Kriminalvården redan i dag är stor. Överbeläggningar ökar risken för hot och våld för både intagna och personal, och den snabba expansionen riskerar att försämra vårdkvaliteten och det återfallsförebyggande arbetet. Regeringens straffreform kommer att kräva en omfattande expansion hos en redan pressad myndighet, med fler lokaler, stärkt säkerhetsarbete och ett stort rekryteringsbehov. Allt detta kommer att kräva stora offentliga investeringar under lång tid. Om expansionen går snabbare än möjligheterna att rekrytera, utbilda och behålla erfaren personal riskerar resultatet av regeringens förslag att bli sämre säkerhet för personal och intagna, en ansträngd arbetsmiljö och inte minst lägre kvalitet i den vård och rehabilitering som Kriminalvården erbjuder intagna. Miljöpartiet vill ge Kriminalvården de resurser som krävs för att hantera dagens situation och bygga ut kapaciteten där det behövs. Vi kan däremot inte stå bakom en kriminalpolitik som fyller anstalterna i en högre takt än vad rättsväsendet och Kriminal­vården rimligen kan hantera. Det är inte ansvarsfullt mot varken intagna, personal, brottsoffer eller skattebetalare. Vi ser i stället behov av andra lösningar som kan minska belastningen på anstalterna, t.ex. är det välkommet att vi nu infört större möjligheter till elektronisk övervakning när det är lämpligt och rättssäkert. Vi vill också stärka Kriminalvårdens förutsättningar att arbeta med behandling, utbildning, utslussning och avhopparverksamhet så att färre återfaller i brott. Konsekvenserna för det återfallsförebyggande arbetet Ett av de mest allvarliga problemen med regeringens förslag är konsekvenserna för det återfallsförebyggande arbetet. En kriminalpolitik som nästan ensidigt fokuserar på inlåsning riskerar att förbise vad som faktiskt krävs för att människor inte ska begå nya brott efter frigivning. Om anstalterna blir mer överfulla, om personaltätheten sjunker och om rehabiliteringen försvagas finns en uppenbar risk att fler lämnar kriminalvården med svagare framtidsutsikter och högre återfallsrisk. Kriminalvården har själv varnat för att regeringens förslag kommer att ha mycket stor påverkan på myndighetens verksamhet och kapacitet. Detta tillsammans med den pressade situation som Kriminalvården redan befinner sig i riskerar att försämra myndighetens möjligheter att bedriva ett kvalitativt återfallsförebyggande arbete. Kriminalvården är kritisk till att fokus i utredningen ligger på stärkt brottsoffer­perspektiv och samhällsskydd, snarare än rehabilitering av gärningsmannen. Detta fokus medför att det saknas ett resonemang om vad som är verkligt effektivt för att förhindra brottslighet och hur systemet kan utformas för att verka återfallsförebyggande. För Miljöpartiet är det självklart att den som begår brott ska mötas av tydliga konsekvenser. Samtidigt måste samhället göra mer för att den som avtjänat sitt straff inte begår nya brott. Annars sviker vi både brottsoffer och tryggheten i samhället. Därför vill vi stärka Kriminalvårdens förutsättningar att bedriva kvalificerat återfallsförebyggande arbete, förbättra möjligheterna till rehabilitering, vård och utslussning samt stärka avhopparinsatserna och använda de verktyg som faktiskt kan bryta rekrytering, missbruk, våldsspiraler och återfall. Det är så tryggheten byggs på riktigt. Ulrika Westerlund (MP) Mats Berglund (MP) Camilla Hansén (MP) Annika Hirvonen (MP) Jan Riise (MP) Nils Seye Larsen (MP)

Motion till riksdagen 2025/26:4222 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) med anledning av prop. 2025/26:293 Skärpta regler för unga lagöverträdare Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår regeringens förslag i de delar det avser en sänkning av straffbarhetsåldern till 14 år. Riksdagen avslår regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken i de delar det avser 29 kap. 7 §. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör återkomma till riksdagen med lagförslag om nödvändiga följdändringar och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör genomföra en översyn av reglerna om ungdomsreduktion och tillkännager detta för regeringen. Motivering För Miljöpartiet är det självklart att samhället ska agera kraftfullt mot grov brottslighet, det gäller även när barn begår mycket allvarliga brott. För oss är det lika självklart att reaktionen måste vara träffsäker och effektiv och leda till att barnet får en chans till rehabilitering och återanpassning. Regeringens förslag i proposition 2025/26:293 går dessvärre i motsatt riktning och kommer att innebära en tydlig förskjutning, inte bara i synen på unga lagöverträdare, utan också från förebyggande, sociala och vårdande insatser till ökad repression mot barn och unga. Vad vi ser nu är en stressad och desperat regering, som inte ens har stöd i de egna leden för sin egen politik. Vi har, tillsammans med remissinstanser och experter, konsekvent sagt nej till att sänka straffmyndighetsåldern. Men regeringen har tyckt sig veta bättre, men i sista stund tvingas man att backa på sin egen politik. Det är välkommet, men samtidigt beklagligt hur regeringen fortsätter att hantera en så allvarlig fråga som att sätta barn i fängelse så slarvigt. Vi återkommer till regeringens hafsverk till hantering senare. Att regeringen backar ändrar däremot ingenting – de många och allvarliga problemen med en sänkt straffmyndighetsålder för vissa brott kvarstår oavsett om barnen är 13 eller 14 år gamla. FN:s barnrättskommitté uppmanade Sverige 2023 att behålla straffbarhets­åldern på 15 år. Det är en uppmaning som inte går att missuppfatta. Ändå tillsatte Tidöregeringen en utredning samma år som skulle överväga och, om lämpligt, lämna förslag om sänkt straffbarhetsålder. Den utredningen föreslog en sänkning till 14 år, och i princip alla remissinstanser avstyrker förslaget. Institutet för mänskliga rättigheter, Rädda Barnen, Barnombudsmannen, Brå och Socialstyrelsen är bara några av de aktörer som tydligt pekat på att det är en mycket dålig idé att barn så unga som 14 år ska kunna dömas till fängelse. Även myndigheter och professioner som kommer att möta barnen i praktiken har ifrågasatt förslaget: Kriminalvården bedöms sakna resurser och kompetens för att hantera barn i den unga åldern, Polismyndigheten varnar för att reformer i den här riktningen kan leda till att ännu yngre barn dras in i kriminalitet och både Åklagarmyndigheten och Advokatsamfundet lyfter fram risk för tillämpnings­problem och rättsosäkerhet. Barnkonventionen är svensk lag. I stället för att säkerställa den rätt till skydd som barnkonventionen innehåller och sträva efter att skyddet bibehålls eller stärks, behandlar regeringens förslag konventionens bestämmelser som hinder att ta sig förbi. Man menar att en inskränkning och kränkning av en rättighet är okej så länge det inte görs med barnkonventionen som grund, utan med syftet ”samhällsskydd” eller ”brottsoffers upprättelse”. Det är ett helt felaktigt sätt att hantera folkrättsliga förpliktelser om mänskliga rättigheter, förpliktelser som dessutom gäller som svensk lag, vilket också Institutet för mänskliga rättigheter påpekar. Barn och unga som begår brott ska naturligtvis mötas av konsekvenser till följd av sitt agerande – men på ett sätt som är förenligt med barnkonventionen och som bygger på kunskap om barns utveckling, barns behov och vad som faktiskt minskar risken för att de begår nya brott. Att sätta barn i fängelse är ett radikalt avsteg från en lång svensk rättstradition av att särbehandla barn och unga i straffrättsligt hänseende. Principen bygger på erfarenheten att straffrättsliga ingripanden mot unga människor måste anpassas till den unges brist på mognad, impulskontroll och att bedöma konsekvenserna av sitt handlande. Miljöpartiet ställer sig därför inte bakom regeringens förslag, med undantag för de delar som handlar om att påföljden ungdomsövervakning skärps, att regleringen vid misskötsamhet av påföljderna ungdomsvård och ungdomstjänst skärps och att gränsen för när bevistalan ska väckas sänks. Vi har konsekvent sagt nej till att sänka straffbarhetsåldern och kommer fortsätta att göra det. Vi kommer inte att medverka till att sänka straffmyndighetsåldern och riskera att en kriminell identitet cementeras. Miljöpartiet pekar ut en annan riktning: Behåll straffmyndighetsålder vid 15 år och reformera insatserna hos Sis. När barn begår grova brott är det samhällets misslyckande. Samhällets misslyckanden ska inte dumpas över på barnens axlar. Vi vill i stället se tidigt förebyggande insatser, stärkta insatser hos Sis och en trygg utslussning. Barn skiljer sig från vuxna i fråga om mognad, impulskontroll och förmåga att överblicka konsekvenser. Straffsystemet måste kunna ta hänsyn till det. Sänkt straffmyndighetsålder strider mot barns rättigheter Miljöpartiets utgångspunkt är tydlig: barnkonventionen är svensk lag. Den kräver att barnets bästa ska beaktas i alla åtgärder som rör barn, och att frihetsberövande av barn endast får användas som en sista utväg och under kortast lämpliga tid. Mot den bakgrunden har FN:s barnrättskommitté tydligt uttalat att den lägsta straffbarhetsåldern inte bör sättas under 14 år, att stater bör eftersträva en högre nivå och att stater under inga omständigheter bör sänka en befintlig straffmyndighetsålder. Ett stort antal remissinstanser, inklusive Barnombudsmannen, Bris, Rädda Barnen, Barnrättsbyrån och Unicef Sverige, har också påpekat för regeringen att en sänkt straffmyndighetsålder strider mot barnkonventionen, oavsett om man sänker till 14 eller 13 år. Förslag om att sänka straffbarhetsåldern är inte värdigt en rättsstat som gjort barnkonventionen till lag och därmed lovat att säkerställa barns skydd och stöd. Att sänka straffmyndighetsåldern är ett av de mest långtgående skiftena i svensk barn- och straffrätt. Ändå präglas processen av påskyndade processer, parallella utredningar och uppdrag till myndigheter och bristande överblick. Inte minst har regeringen hanterat kopplingen mellan frågan om att inrätta ungdomsfängelser (prop. 2025/26:132 Frihetsberövande påföljder för barn och unga) till frågan om sänkt straffmyndighetsålder ogenomtänkt, hastigt och utan möjlighet att analysera konsekvenserna av helheten. Utredningen om ungdomsfängelser byggde på en straffmyndighetsålder på 15 år och gjorde inte analyser utifrån en lägre ålder. Utredningen konstaterar t.o.m. att ”om straffmyndighetsåldern sänks kan det finnas goda skäl för att behålla påföljden sluten ungdomsvård för den ålderskategorin ... Eftersom så unga barn inte har omfattats av de analyser som utredningen har gjort här kan det finnas behov av ytterligare analyser om frihetsberövande påföljder för barn om straffmyndighetsåldern sänks”. Det finns stora konsekvenser med att sätta barn i fängelse, för barns rättigheter, för synen på barn och för utvecklingen av barn som förmås begå grova brott inom den gängkriminella miljön. I sammanhanget finns det en särskilt stor oro för hur flickors rättigheter ska respekteras inom Kriminalvården. Regeringens beredning av förslaget, eller frånvaro av detsamma, är helt oacceptabel i en modern demokrati. Det är inte så vi stiftar robusta och rättssäkra lagar i Sverige. Förslaget om ungdomsfängelser och sänkt straffmyndighetsålder hänger ihop, och på grund av regeringens bristfälliga hantering kommer nu ännu yngre barn än vad utredaren tänkt sig att sättas i fängelse. Mot denna bakgrund är det oacceptabelt att regeringen går vidare med förslaget. Massiv kritik mot att sätta 14-åringar i fängelse Få rättspolitiska förslag har mött ett så massivt motstånd som förslaget att sänka straffmyndighetsåldern för allvarliga brott. Det är minst sagt anmärkningsvärt att regeringen först går vidare med förslaget om att sänka till 13 år, sedan tar tillbaka det, men ändå pressar igenom en sänkning till 14 år, trots den skarpa kritiken från såväl barnrättsorganisationer och rättsväsendet som fackförbund, akademin, myndigheter och Lagrådet. Sammantaget är bilden tydlig: förslaget saknar stöd i forskning, riskerar att motverka sitt eget syfte och innebär ett allvarligt avsteg från principen om att barn ska behandlas som barn i rättssystemet. Redan i utredningen Straffbarhetsåldern (SOU 2025:11) framkom vilka risker som var förenade med en sänkt straffmyndighetsålder till 14 år. Åtta av utredningens elva sakkunniga och experter lämnade särskilda yttranden eller reservationer till utredningens förslag. Experterna framhåller sammantaget att en sänkt eller differentierad straffbarhetsålder saknar forskningsstöd och sannolikt inte leder till minskad brottslighet. Tvärtom varnar de för att straffrättsliga ingripanden mot barn riskerar att skada barns utveckling, öka risken för återfall och pressa rekryteringen till kriminella nätverk ännu längre ned i åldrarna. Flera ifrågasätter också utredningens påstående om att dagens ordning hotar rättssystemets legitimitet. I stället framhålls att samhällsskydd redan kan uppnås genom LVU och att resurserna bör riktas mot tidiga, förebyggande och rehabiliterande insatser. Även remisskritiken mot en sänkning till 14 år är omfattande. Bland annat Brotts­förebyggande rådet (Brå), Barnombudsmannen och Socialstyrelsen påpekar att det saknas stöd i forskningen för att en sänkt straffbarhetsålder skulle minska brottsligheten. Utredningen konstaterar själv att det saknas evidens för brottsförebyggande effekter. Erfarenheter från Danmark visar dessutom att en sänkning av straffbarhetsåldern till 14 år ledde till ökad brottslighet och försämrad skolgång bland unga. Det är erfarenheter som tydligt talar emot regeringens påstående att en sänkning skulle bidra till att trycka tillbaka ungdomsbrottsligheten. Brå, Domstolsverket och Polismyndigheten lyfter också fram betydande risker med en differentierad straffbarhetsålder. En ordning där olika regler gäller beroende på brottets art riskerar att skapa både tillämpningsproblem och legitimitetsproblem. Det kan exempelvis uppstå svåra gränsdragningar när samma unga person misstänks för flera brott, där vissa omfattas av den föreslagna regleringen och andra inte gör det. Ett sådant system riskerar att bli svårt för rättsväsendet att hantera och svårt för allmänheten att förstå. Det kan i förlängningen skada förtroendet för rättssystemet, särskilt bland barn och unga. Flera remissinstanser lyfter även fram de konkreta riskerna för barn – dessa risker ser inte olika ut beroende på om barnet är 13 år eller 14 år. Enligt Bris och andra barnrätts­organisationer kan frihetsberövande påföljder få allvarliga negativa konsekvenser för barns utveckling. Utredningen visar själv att sådana påföljder kan förstärka ett kriminellt beteende och även påverka barnets familj negativt. Detta gäller särskilt barn som redan befinner sig i utsatta livssituationer och därmed riskerar att dras ännu djupare in i kriminalitet. Bland annat Fackförbundet ST och Socialstyrelsen påpekar dessutom att barns hjärnor inte är färdigutvecklade i så unga åldrar. Förmågan till impulskontroll, konsekvenstänkande och riskbedömning är ännu under utveckling. Det gör det orimligt att behandla barn i nedre tonåren som vuxna i ett straffrättsligt sammanhang. En sådan likställning riskerar att bli både orättvis och kontraproduktiv. Kritiken handlar också om vilken syn på barn som ska prägla rättsstaten. Institutet för mänskliga rättigheter beskriver förslaget som ett radikalt avsteg från Sveriges långvariga tradition av att basera reformer som rör barn på vetenskap, barns utveckling och barnets bästa. Den svenska rättsordningen har historiskt byggt på att barns särskilda behov kräver särskilda lösningar. Civil Rights Defenders och flera andra aktörer kritiserar förslaget för att flytta fokus från förebyggande och stödjande insatser till ett mer repressivt synsätt. Att straffa barn hårdare, i stället för att förstå och påverka de livsvillkor som leder in barn i kriminalitet, är fel väg att gå. Det riskerar dessutom att leda till att rättssystemet uppfattas som orättvist, inte minst av unga. Även de myndigheter som ska hantera konsekvenserna av regeringens förslag pekar på allvarliga brister. Kriminalvården har framhållit att myndigheten saknar tillräckliga resurser och rätt kompetens för att hantera barn i nedre tonåren. Polismyndigheten, men också Justitiekanslern och Statskontoret, lyfter fram att de praktiska och organisatoriska konsekvenserna inte är tillräckligt analyserade. Polismyndigheten varnar dessutom för att kriminella aktörer kan komma att rekrytera ännu yngre barn för att undgå straff­rättsligt ansvar. En sådan utveckling skulle innebära att gränsen för vilka barn som exploateras av kriminella nätverk förskjuts ytterligare nedåt. Regeringens tidigare förslag om att sänka straffmyndighetsåldern till 13 år, avstyrks av Lagrådet och man riktade omfattande kritik mot förslaget. Bland annat ansåg Lagrådet att beredningen av förslaget inte uppfyller grundlagens beredningskrav eftersom ett antal förslag som direkt påverkar förslaget om sänkt straffmyndighetsålder lagts fram separat och inte ingått i beredningsunderlaget. Lagrådet ifrågasätter också om förslaget kan förväntas uppfylla sitt syfte när det gäller att minska ungdoms­brottsligheten, säkerställa rättssystemets legitimitet och att tillgodose behovet av upprättelse för brottsoffer. Tvärtom pekar Lagrådet på att förslaget riskerar att få motsatt effekt. Ett förslag som innebär så stora inskränkningar av barns grundläggande fri- och rättigheter måste kunna leva upp till sitt syfte, om så inte är fallet kan förslaget inte anses förenligt med grundlagen enligt Lagrådet. Lagrådet lyfter även fram att förslaget inte är förenligt med barnkonventionens krav på att frihetsberövande av barn endast får användas som en sista utväg och under kortast lämpliga tid. Det nu aktuella förslaget om en sänkt straffmyndighetsålder till 14 år har inte remitterats till Lagrådet – Miljöpartiet kan dock konstatera att flera delar av Lagrådets kritik är oberoende av om sänkningen görs till 13 eller 14 år. Bland annat uppmärksammar Lagrådet att en majoritet av remissinstanserna avstyrker eller har starka invändningar mot utredningens förslag om att sänka straffbarhetsåldern till 14 år samt Barnrättskommitténs uttalande om att länder som har en högre straffbarhetsålder än 14 år inte bör sänka den. Lagrådet konstaterar även att en sänkt straffbarhetsålder inte kan antas leda till minskad brottslighet, inte heller att inkapacitera ett enskilt barn oavsett om barnet är 13 eller 14 år. Barn och unga bör särbehandlas i det straffrättsliga systemet Regeringen föreslår även att ungdomsreduktionen avskaffas helt för unga myndiga och att den minskas för lagöverträdare under 18 år, samtidigt som straffmaximum höjs till fängelse i 18 år för barn. Miljöpartiet avslår dessa förslag i propositionen, och uppmanar regeringen att göra nödvändiga följdändringar av lagstiftningen i linje med det avslaget, som att unga myndiga ska kunna dömas till ungdomsvård och särbehandlas i domstol samt i Skatteverkets brottsbekämpande verksamhet. Miljöpartiet anser att ungdoms­reduktionen för unga myndiga och omyndiga bör vara oförändrad jämfört med i dag. Vi anser även att straffmaximum för barn bör ligga kvar på 10 år. Barn, och även unga vuxna, skiljer sig från vuxna i fråga om mognad, impulskontroll och förmåga att överblicka konsekvenser. Straffsystemet måste kunna ta hänsyn till det. Det gäller i synnerhet för barn under 18 år. Att minska ungdomsreduktionen och höja straffmaximum för barn under 18 år innebär ett mycket långtgående avsteg från principen om att barn ska särbehandlas straffrättsligt. Det riskerar att göra påföljderna mindre rehabiliterande och mer skadliga, utan att regeringen har visat att reformen skulle minska brottsligheten. Miljöpartiets invändning är densamma när det gäller förslaget om att helt slopa ungdomsreduktionen för lagöverträdare mellan 18 och 21 år. I regering medverkade Miljöpartiet till att slopa ungdomsreduktionen för unga myndiga som begår allvarliga brott. Det var en avgränsad reform riktad mot allvarlig brottslighet. Regeringens förslag går betydligt längre och innebär att unga myndiga inte längre ska omfattas av ungdomsreduktion över huvud taget, även vid mindre allvarliga brott. Det är varken proportionerligt eller träffsäkert. Innan nya ändringar görs av ungdoms­reduktionen, bör nuvarande regelverk ses över och utvärderas så att eventuella skärpningar kan göras träffsäkra och proportionerliga. Om ungdomsövervakning, att regleringen vid misskötsamhet av påföljderna ungdomsvård och ungdomstjänst skärps och att gränsen för när bevistalan ska väckas sänks Miljöpartiet står bakom regeringens förslag om att skärpa påföljden ungdoms­övervakning, att skärpa regleringen vid misskötsamhet av ungdomsvård och ungdoms­tjänst samt att sänka gränsen för när åklagaren ska väcka bevistalan enligt presumtions­regeln från brott med minimistraff fem års fängelse till fyra år. Dessa förslag skiljer sig från propositionens mer långtgående repressiva delar genom att de ger samhället möjlighet att reagera tydligare utan att sänka straffbarhetsåldern eller generellt höja straffen för barn. Ungdomsövervakning är en icke frihetsberövande påföljd som infördes för att fylla utrymmet mellan ungdomsvård, ungdomstjänst och sluten ungdomsvård. Miljöpartiet ser positivt på att sådana påföljder kan användas i större utsträckning, under förutsättning att de utformas proportionerligt och med barnets bästa i centrum. Brå står bakom skärpta regler för den befintliga påföljden ungdomsövervakning, och Barn­ombudsmannen har framhållit vikten av att icke frihetsberövande påföljder används när de bäst kan bidra till att barnet inte återfaller i brott. Samtidigt delar Miljöpartiet den kritik som bl.a. Barnombudsmannen, Civil Rights Defenders och Institutet för mänskliga rättigheter lyft fram om att rättssäkerhet, proportionalitet och möjlighet till omprövning måste värnas. Miljöpartiet delar också bedömningen att misskötsamhet vid ungdomsvård och ungdomstjänst bör kunna mötas av tidigare och tydligare reaktioner. Det är samtidigt positivt att regeringen inte går vidare med utredningens mer långtgående förslag om att sänka kravet för undanröjande av dessa påföljder. Flera remissinstanser, däribland Åklagarmyndigheten, Socialstyrelsen, Civil Rights Defenders och Sveriges advokat­samfund, varnade för att en sådan ordning riskerar att bli alltför repressiv och leda till fler ingripande påföljder. När det gäller bevistalan bedömer Miljöpartiet att en sänkt presumtionströskel är en mer träffsäker och proportionerlig åtgärd än att göra yngre barn straffmyndiga. Rädda Barnen har också framhållit att ett ändrat regelverk för bevistalan är en bättre väg än att sänka straffbarhetsåldern. Samtidigt bör Åklagarmyndighetens invändning om att nuvarande regler är nya och ännu inte utvärderade tas på allvar och följas upp noga. Riktade insatser mot barn i riskzon För att förhindra att barn rekryteras in i gängen och förmås begå grova brott så är det breda och långsiktigt förebyggande arbetet helt avgörande. Vi i Miljöpartiet vill ge kraftigt stärkta resurser till vård, socialtjänst, psykiatri och skola – detta är verksamheter som varje dag möter barn och deras familjer och har störst möjligheter att främja en gynnsam utveckling för varje barn och förebygga en kriminell utveckling innan det första brottet sker. Därutöver finns det goda exempel från både svenska kommuner och vårt grannland Danmark på brottsförebyggande arbete där ungdomar som befinner sig i riskzon för att dras in i kriminalitet blir föremål för riktade insatser som involverar hela familjen och andra i barnets omgivning. I Danmark har antalet gängkriminella minskat med en tredjedel på tio år och forskningen är tydlig: det är inte strängare straff, ungdoms­fängelser eller sänkt straffmyndighetsålder som gett den effekten. Forskare lyfter i stället upp långsiktiga, sociala insatser som de starkast bidragande faktorerna. Detta är insatser som vi i Miljöpartiet vill sprida och utveckla. Vi vet att barn under 15 år som utreds för allvarliga brott ofta har en omfattande problembild med flera riskfaktorer, såsom en sedan tidigare ställd psykiatrisk diagnos, de har uppvisat hög aggressivitet och låg impulskontroll och har omfattande skolfrånvaro. Många har också vuxit upp i ett område med socioekonomiska utmaningar och bor med en ensamstående förälder eller en mamma eller pappa som saknar tillräcklig föräldraförmåga. Dessutom är närmare nio av tio barn redan kända av socialtjänsten innan de begår det första brottet. Det är helt uppenbart att nästan alla barn som begår brott tidigt i livet har uppvisat riskbeteenden för att rekryteras till kriminalitet och att både skola, socialtjänst och ibland polis har kännedom om detta. Det finns därmed stora möjligheter att fånga upp dessa barn och deras familjer redan innan det första brottet begås, genom bättre myndighetssamverkan och mer stöd till berörda familjer. Ulrika Westerlund (MP) Mats Berglund (MP) Camilla Hansén (MP) Annika Hirvonen (MP) Jan Riise (MP) Nils Seye Larsen (MP)

Motion till riksdagen 2025/26:4221 av Ulrika Westerlund m.fl. (MP) med anledning av prop. 2025/26:294 För barns rättigheter och trygghet – en ny lag om omhändertagande för vård av barn och unga Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår proposition 2025/26:294 För barns rättigheter och trygghet – en ny lag om omhändertagande för vård av barn och unga. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen snarast ska återkomma med förslag, motsvarande det i proposition 2025/26:294, om en ny grund för omhändertagande för vård på grund av barnets anknytning till familjehemmet inarbetat i nuvarande LVU och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om utvärdering av den nya grunden för omhändertagande för vård på grund av barnets anknytning till familjehemmet och tillkännager detta för regeringen. Motivering Miljöpartiet välkomnar initiativet till en genomgripande översyn av LVU. LVU reglerar några av de mest ingripande beslut som samhället kan fatta mot ett barn och barnets familj. Lagstiftningen måste därför vara tydlig, förutsägbar och fullt ut förankrad i barnkonventionen och andra internationella åtaganden om mänskliga rättigheter. Det är positivt att regeringen vill tydliggöra barnet som självständig rättighetsbärare, stärker rätten till offentligt biträde och ser till att barns rättigheter enligt barnkonven­tionen i större utsträckning tillgodoses. Dessvärre brister regeringens proposition som helhet i såväl beredning som barnrättslig analys. För Miljöpartiet omgärdas LVU av en kedja av insatser som måste stärkas i sin helhet. Insatser måste kunna sättas in tidigt och förebyggande innan situationen blivit ohållbar, inklusive trygga och stabila placeringar, obruten skolgång, tillgång till hälso- och sjukvård och långsiktigt stöd under placeringen och efteråt. Beredningen av förslaget är otillräcklig för så ingripande lagstiftning I sammanhanget vill Miljöpartiet lyfta fram att utkastet till lagrådsremiss remitterades den 1 december 2025 med sista svarsdag den 19 januari 2026. Eftersom remisstiden sträckte sig över jul och nyår då remissinstanserna kan antas ha begränsad bemanning, blev den sju veckor långa remisstiden betydligt kortare. Vidare innehåller utkastet till lagrådsremiss förslag från fem olika utredningar: Barns och ungas rätt vid tvångsvård – Förslag till ny LVU (SOU 2015:71), Förbättrade möjligheter för barn att utkräva sina rättigheter enligt barnkonventionen (SOU 2023:40), För barn och unga i samhällsvård (SOU 2023:66), Att omhänderta barn och unga (SOU 2025:38) och promemorian Barnets bästa vid fortsatt vård enligt LVU (dnr 1416-2021/22). Institutet för mänskliga rättigheter, JO, SKR och flera andra remissinstanser framhöll att tidsramen begränsade deras möjligheter att genomföra en fullständig och grundlig analys. Institutet påpekade också att SOU 2025:38 inte tidigare hade remitterats. När lagstiftningen gäller frihets­berövanden, separationer från föräldrar och långtgående tvångsåtgärder mot barn kan en bristfällig beredning få mycket allvarliga konsekvenser. Det är dessutom anmärkningsvärt att propositionen överlämnades medan remisstiden för SOU 2026:8 Rättssäker samhällsvård för barn och unga fortfarande pågår och innan utredningen om den statliga barn- och ungdomsvårdens framtida uppdrag och organisa­tion hade redovisats. Regeringen föreslår alltså en stor omläggning av lagen om vård av unga samtidigt som centrala frågor som rör rättssäkerheten och samhällsvården av barn och unga fortfarande utreds. Att bygga om barn- och ungdomsvården i olika, delvis överlappande, lagstiftningsprojekt riskerar att skapa nya gränsdragningsproblem i stället för den tydlighet som regeringen säger sig vilja uppnå. Det är anmärkningsvärt och rättsosäkert att inte möjliggöra för remissinstanser att göra gedigna analyser av förslag med sådan viktig karaktär. Miljöpartiet ser med oro på att flera remissvar inte hade hunnit behandlas innan propositionen lämnades över till riksdagen. Barns utsatthet får inte omdefinieras till ett eget beteende Till att börja med ställer sig Miljöpartiet kritiskt till utformningen angående vilka typer av beteenden som ska utgöra grund för ett omhändertagande. Därmed avstyrker vi regeringens förslag om att uttrycket ”socialt nedbrytande beteende” ska kompletteras med ”något annat destruktivt beteende”. Som Institutet för mänskliga rättigheter, Barnrättsbyrån, Nationell samverkan för psykisk hälsa, SKR, Stockholms universitet och JO framhäver är uttrycket vagt och utvidgningen riskerar att förskjuta ansvaret för den tilltänkta målgruppen från hälso- och sjukvård till socialtjänsten. Som Barnrätts­byrån framhäver riskerar förslaget och beskrivningen att skuldbelägga barn för utsatthet som i själva verket är en följd av övergrepp, psykisk ohälsa eller bristande skydd från vuxenvärlden. Redan med gällande lagstiftning får barn som vårdas enligt LVU för eget beteende alltför ofta bära ansvar för det som egentligen är vuxenvärldens misslyckanden. Som Barnrättsbyrån uppger kommer det nya rekvisitet ”något annat destruktivt beteende” än mer skuldbelägga barn för utsatthet som i själva verket är en följd av övergrepp, psykisk ohälsa eller bristande skydd från vuxenvärlden. Miljöpartiet ser stora risker med att förslaget i praktiken innebär att barns utsatthet för brott och sexuell exploatering tolkas och bedöms som ett eget annat destruktivt beteende. Det riskerar också att påverka de efterföljande insatserna, där barn i stället för att få vård och skydd utifrån utsatthet och som brottsoffer frihetsberövas och får insatser med syftet att förändra deras beteende. Barnets anknytning och rätt till trygghet och kontinuitet Miljöpartiet tillstyrker förslaget om en ny grund för omhändertagande på grund av barnets anknytning till familjehemmet, eller lex Lilla hjärtat som den nya bestämmelsen också kallats. För ett barn som har varit placerat under lång tid kan familjehemmet vara barnets tryggaste och mest stabila omsorgsmiljö. Ett abrupt uppbrott kan få allvarliga konsekvenser för barnets hälsa och utveckling. Barnets rätt till kontinuitet, stabilitet och nära relationer måste kunna väga tyngre än i dag, och därför är det positivt att reger­ingen föreslår att större hänsyn ska tas till anknytningen i familjehemmet. Samtidigt är det viktigt att anknytningen till familjehemmet alltid är kopplad till barnets bästa och att bedömningar inte görs lättvindigt. Enbart det förhållandet att tiden går får inte automatiskt omvandla en tillfällig placering till ett permanent omhänder­tagande. Barnets egen inställning, relationen till föräldrar och syskon, skolgång och förutsättningarna för att återförenas med ursprungsfamiljen måste ingå i en individuell bedömning. Med anledning av det ser Miljöpartiet behov av att förslagets konsekvenser följs upp noggrant efter ikraftträdandet. Flera remissinstanser, bl.a. JO och Kammarrätten i Stockholm, menar att det finns vissa frågetecken kring hur begreppet anknytning ska förstås och att förslaget behöver analyseras ytterligare. Därmed anser Miljöpartiet att den nya grunden för omhändertagande på grund av barnets anknytning till familje­hemmet bör följas upp och utvärderas fem år efter ikraftträdandet. En sådan utvärdering skulle kunna analysera antalet beslut som fattats utifrån den nya grunden, barns erfarenheter, regionala skillnader, rättstillämpningen och relationen till familjehem och familj. Nej till en ny lag för särskilda befogenheter Miljöpartiet delar regeringens uppfattning att lagstiftningen om den statliga barn- och ungdomsvården behöver vara tydlig, rättssäker och lätt att tillämpa. Det är också positivt att barns och ungas rättigheter ges en mer framträdande plats i regleringen. Regeringens förslag om att samla de särskilda befogenheterna i en ny lag väcker dock allvarliga frågor om hur tvångsåtgärder mot barn och unga riskerar att normaliseras och formaliseras utan att behovet av befogenheterna först har analyserats tillräckligt. Flera tunga remissinstanser, däribland Bris, Barnrättsbyrån, Funktionsrätt Sverige, Maskrosbarn, Rädda Barnen, Akademikerförbundet SSR, Stockholms universitet, SOS Barnbyar och Unicef Sverige, avstyrker eller är negativa till förslaget. Kritiken handlar bl.a. om att en separat lag om särskilda befogenheter riskerar att försvaga kopplingen till LVU:s grundläggande karaktär som skyddslagstiftning. Miljöpartiet delar den oron. Tvångsåtgärder inom barn- och ungdomsvården måste alltid förstås i relation till vårdens syfte, barnets rättigheter och samhällets ansvar att erbjuda trygghet, stöd och behandling – inte som fristående administrativa verktyg. Det är särskilt problematiskt att regeringen går vidare med förslaget utan att först ha genomfört en samlad översyn av behovet av samtliga särskilda befogenheter och en djupare barnrättslig analys av hur dessa befogenheter faktiskt har tillämpats. Statens institutionsstyrelse har under lång tid fått återkommande kritik när det gäller barns och ungas rättigheter, användningen av tvångsåtgärder och brister i vårdens kvalitet. Mot den bakgrunden borde utgångspunkten vara att minska behovet av tvång och stärka de förebyggande, behandlande och rättighetsbaserade insatserna – inte att föra över befogenheterna till en ny lag utan en tillräckligt grundlig prövning. Barn ska inte isoleras Miljöpartiet avstyrker förslaget om att nuvarande bestämmelser om att hålla omhändertagna barn och unga avskilda ska föras över till den nya lagen. FN:s kommitté för barnets rättigheter har rekommenderat Sverige att förbjuda avskiljning och isolering av barn. Sverige har dessutom flera gånger kritiserats för att nuvarande lagstiftning tillåter isolering av barn på ungdomshem. Regeringens förslag går i motsatt riktning. Miljöpartiet har tidigare pekat på det stora allvaret i problemen på Sis och vikten av att göra genomgripande förändringar i hela kedjan av vården för barn som riskerar att fara illa. Både för att i högre grad hindra en destruktiv utveckling och behov av placeringar och givetvis också för att förhindra risken att dras in i brott. Till bilden hör att barn som är placerade riskerar att få en sämre start i livet än barn som inte är det. I SNS-rapporten Överleva barndomen: effekter av att tvångsomhänderta barn, som bygger på 21 000 svenska domstolsmål om tvångsomhändertagande med stöd av lagen om vård av unga (LVU), visar på att fler unga som placeras riskerar att dö i förtid. När staten omhändertar och placerar barn är ansvaret mycket stort vad gäller hur innehållet i vården ser ut, och det är tydligt att ett mycket stort förändringsarbete behöver ske. Sis måste reformeras i grunden Miljöpartiet är väl medvetet om de allvarliga problem som länge funnits inom Sis. Få verksamheter i Sverige har kritiserats så hårt, så länge och så enhetligt som Sis – Statens institutionsstyrelse. Regering efter regering har fått rapporter om isolering, våld, självmord, sexuellt utnyttjande, kränkningar, personalbrist och barn som far illa inom verksamheterna. Miljöpartiet vill se en genomgripande reform av Sis – med sikte på att ersätta Sis med mindre, kvalificerade och barnrättssäkra enheter. Sis ska vara en trygg och säker miljö där barn och unga får chans till rehabilitering, skolgång och ett bättre liv. I reformeringen av Sis är en god och tillgänglig vård och trygg miljö helt avgörande. För att säkerställa det vill vi ge Sis ett vårdande uppdrag. I dag har myndigheten inget lagstadgat ansvar för vare sig habilitering eller hälso- och sjukvård. Genom att ge Sis ett vårdande uppdrag kan vi säkra vårdkedjan och avsevärt förbättra vårdkvaliteten. Ulrika Westerlund (MP) Nils Seye Larsen (MP) Mats Berglund (MP) Camilla Hansén (MP) Annika Hirvonen (MP) Jan Riise (MP)

Motion till riksdagen 2025/26:4212 av Nils Seye Larsen m.fl. (MP) med anledning av prop. 2025/26:300 Skyldighet att betala för tandvård – nya regler för vissa utlänningar Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen avslår proposition 2025/26:300 Skyldighet att betala för tandvård – nya regler för vissa utlänningar förutom de delar som avser ändring i patientsäkerhetslagen (2010:659). Motivering Till att börja med välkomnar Miljöpartiet att regeringen inför nya övergångsregler för privata tandvårdgivare, så att den som bedrev verksamhet före årsskiftet och som inte hade anmält detta till Ivo får möjlighet att fortsätta att bedriva verksamheten utan tillstånd till dess att ansökan har prövats slutgiltigt. Med det sagt kommer den resterande delen av Miljöpartiets följdmotion att fokuseras på övriga delar av propositionens förslag. Propositionens huvudsakliga förslag innebär att vissa av de mest utsatta människorna i samhället får kraftigt försämrade möjligheter att få tandvård som inte kan anstå. Det är ett ogenomtänkt och illa genomarbetat förslag som inte bara kommer att drabba enskilda och deras hälsa, det kommer även försvåra tandvårdspersonalens arbetsmiljö och lägga ett stort ansvar på regionerna. Miljöpartiet kan inte stå bakom ett sådant förslag. För närvarande betalar asylsökande och papperslösa ett schablonbelopp om 50 kronor för tandvård som inte kan anstå. Det handlar alltså inte om estetisk tandvård eller ens återkommande kontroller utan akutvård och vård som, om den sätts in i rätt tid, kan förhindra att ett mer akut tillstånd utvecklas. Att kraftigt försämra tillgången till sådan vård för en utpekad grupp är inte bara inhumant, det är också samhällsekonomiskt oklokt. Utebliven eller fördröjd tandvård kan orsaka stort personligt lidande, ett försämrat hälsoläge och i förlängningen ett större behov av mer omfattande och dyrare vård. Det i sin tur ökar kostnaderna för regionerna. Miljöpartiet menar att tandvård ska ges efter behov, inte efter betalningsförmåga eller migrationsrättslig status. De grupper som berörs av regeringens förslag har ofta små ekonomiska marginaler. När det gäller asylsökande har många dagersättning från Migrationsverket som enda inkomst, och de har dessutom, med regeringens politik, inte längre möjlighet att arbeta i början av asyltiden. Det kan antas att en höjd avgift för tandvård i praktiken innebär att fler avstår från att söka vård. Regeringen försöker beskriva förslaget som en fråga om rättvisa, men i praktiken utestänger man utsatta människor från att få nödvändig tandvård. Kritiken mot förslaget är omfattande från remissinstanserna. En majoritet, däribland Migrationsverket, Socialstyrelsen, Sveriges Kommuner och Regioner samt Svenska Röda Korset, avstyrker eller är negativa till förslagen. De pekar på riskerna för försämrad hälsa, ökad ojämlikhet, högre trösklar till vård och ökade kostnader för regioner och kommuner. Mot bakgrund av den samlade kritiken är det anmärkningsvärt att regeringen går vidare med förslaget. Kritiken från Migrationsverket är särskilt tung. Myndigheten går så lång att de ”avråder starkt från samtliga föreslagna ändringar”, och de pekar bl.a. på att bestämmelserna är problematiska och otillräckliga i sin utformning samt att förslagen är administrativt betungande och leder till ökade kostnader för både myndigheten och regionerna. Migrationsverket framhåller dessutom svårigheterna med att besluta om tandvårdsersättning långt i efterhand och bedöma vad som är ett skäligt belopp. Myndigheten uppmärksammar flera praktiska svårigheter med att implementera förslagen och har därför framfört till regeringen att om förslagen genomförs bör det inte ske före den 1 april 2027. Även Lagrådet uppmärksammar detta. Regeringen väljer ändå att hålla fast vid ikraftträdande den 1 januari 2027. Att bortse från Migrationsverkets och Lagrådets bedömning när det bara handlar om tre månader är ytterligare ett tecken på att regeringen vill hasta fram det nya lagförslaget utan respekt för de praktiska konsekvenserna. Sveriges Tandläkarförbund, Sveriges Tandhygienistförening och flera regioner har varnat för att tandvårdspersonal tvingas till nya etiska dilemman i och med regeringens förslag, och därmed också till ökad stress och en mer ansträngd arbetsmiljö. Även utredningen framhåller att pressen på personalen att göra rätt bedömning av de berörda utlänningarnas migrationsrättsliga status kommer att öka, eftersom vårdgivaren annars riskerar att få svårigheter att driva in betalningen för den utförda tandvården. Regeringens svar på dessa risker är att ”det ankommer på regionerna att utveckla ändamålsenliga rutiner för att underlätta för tandvårdspersonal att hantera genom­förandet av förslagen.” Även i övrigt berör regeringen synpunkter om den ökade pressen på tandvården i ett mycket kort stycke; därav kan dessa konsekvenser inte anses tillräckligt genomlysta. Regeringen tar inte ansvar. Ny lagstiftning som särbehandlar eller utestänger vissa grupper från jämlik vård kan inte anses förenlig med de mänskliga rättigheterna om lika värde och icke-diskriminering. Sverige är bundet av internationella åtaganden om mänskliga rättigheter, däribland rätten till hälsa som förutsätter tillgång till medicinsk vård utan diskriminering. Regeringen påstår att tillgången till tandvård inte kommer att påverkas av den föreslagna ordningen – samtidigt som flera expertinstanser framhåller att så inte kommer att bli fallet. Att regeringen tror sig veta bättre än berörda myndigheter, regioner och tandläkare visar på en bristande respekt för internationell rätt, för vårdpersonalen och för enskildas välmående och hälsa. Regeringen visar en häpnadsväckande likgiltighet både för utsatta människor och för de internationella konventioner som Sverige har skrivit under. Regeringens förslag i denna del är dåligt underbyggda och hårt kritiserade av berörda aktörer, och de riskerar att skapa större problem än de påstås lösa. Till exempel ifrågasätter Lagrådet om det uttalade syftet med förslagen, ökad rättvisa, kommer att uppnås med tanke på svårigheterna med att bedöma vad som är en skälig ersättning och att driva in beloppen i de fall det beslutas om ersättningsskyldighet. Vidare kommer förslagen att drabba redan utsatta människor, försämra förutsättningarna för vård­personal och öka administrationen och kostnaderna för Migrationsverket och regionerna. Det är oförståeligt att regeringen väljer att driva igenom föreslagna förändringar, trots dessa konsekvenser. För Miljöpartiet är det centralt att säkerställa vård, inklusive tandvård, till asylsökande och papperslösa. Människor ska inte tvingas att välja mellan att få vård och att kunna sätta mat på bordet till familjen. Rätten till vård ska vara lika för alla. Nils Seye Larsen (MP) Annika Hirvonen (MP) Mats Berglund (MP) Camilla Hansén (MP) Jan Riise (MP) Ulrika Westerlund (MP)