Gurgin Bakircioglu

Fru talman! I Europeiska rådets slutsatser från den 16 oktober betonas vikten av att stärka EU:s motståndskraft och minska strategiska beroenden. Det finns dock även en demokratisk dimension av ekonomiska beroenden. Vi har sett exempel på Europaparlamentariker som tar emot återkommande ekonomiskt stöd från privata givare vars identitet inte offentliggörs, med hänvisning till säkerhetsskäl.

Diskuterades risken för otillbörlig ekonomisk påverkan på EU:s institutioner under toppmötet? Anser statsministern att EU:s nuvarande transparensregler ger tillräcklig insyn och oberoende kontroll av sådana ekonomiska bidrag?

Fru talman! Turkiet har hittat ett ganska praktiskt sätt att hantera besvärlig politisk konkurrens. Man talar varmt om demokrati samtidigt som två av landets mest kända oppositionspolitiker får följa valrörelserna från fängelset – ett sätt att slippa jobbiga följdfrågor från meningsmotståndare i en tv-debatt.

Den 4 november – ganska snart – har Selahattin Demirtaş och Figen Yüksekdağ varit frihetsberövade i tio år. Det är tio år av födelsedagar, skolavslutningar och helt vanliga tisdagar med familjen som de aldrig kommer att få tillbaka.

Det här är en del av en längre historia. Den parlamentariska oppositionella rörelsen som har stått upp för kurder, assyrier/syrianer, armenier och många andra grupper som har drabbats av seyfo, folkmordet 1915, hbtq-personer och många andra minoritetsgrupper har företrätts av HEP, DEP, Hadep, DTP, HDP och dagens DEM – det är många bokstäver! Flera av de partier som jag just nämnde har förbjudits, medan andra har organiserats om. I Turkiet hinner man alltså knappt beställa kaffemuggar med partinamnet innan det är dags att trycka nya.

Europadomstolen har konstaterat att Demirtaş frihetsberövande haft ett otillåtet politiskt syfte och krävt frigivning. Turkiet har haft gott om tid att läsa domen. Det verkar alltså inte vara läshastigheten som är problemet i Turkiet eller hos Erdoğan.

Så sent som i september krävde Europarådets ministerkommitté återigen att både Demirtaş och Yüksekdağ omedelbart skulle friges. Samtidigt talar Turkiet om fred – detta har varit väldigt stort internationellt – inför det kommande nationella valet, som ska äga rum 2028 men kan tidigareläggas till 2027.

Till och med Erdoğans ultranationalistiske allierade, Devlet Bahçeli, har sagt att Demirtaş borde få komma hem. Det är ganska anmärkningsvärt att till och med ett parti som har gjort sig känt för sin fascism har sagt att Demirtaş ska släppas fri. Men fred förutsätter också att oppositionen får organisera sig och delta i ett val.

Fru talman! År 2023 ville Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och vi i Miljöpartiet att riksdagen uttryckligen skulle uppmana regeringen att agera. Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna motsatte sig tillkännagivandet, men utrikesutskottets majoritet förutsatte ändå ett aktivt arbete för Demirtaş frigivning. Inom svensk politik har man alltså lyckats vara principiellt överens och samtidigt diskutera exakt hur överens man får vara på papper.

Under Natoansökan var den svenska kritiken mot Turkiet frånvarande, väldigt försiktig eller knappt existerande. Nu sitter vi vid samma bord, och det fina med att sitta vid samma Natobord borde väl ändå vara att faktiskt kunna säga någonting till varandra. En Natoallians är ingen prenumeration på okritisk uppskattning. Ansvaret gäller oavsett om regeringen leds av Ulf Kristersson eller Magdalena Andersson.

Efter snart tio år behöver Demirtaş och Yüksekdağ inte fler svenska vackra formuleringar om att de borde vara fria. De behöver bli fria. Sverige behöver fortsätta att arbeta för det i EU, i Europarådet och direkt med Turkiet.

(Applåder)

I detta anförande instämde Mursal Isa (MP).