Kjell-Arne Ottosson

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Olika viljor talar Rebecka Le Moine om. Det är det sannerligen. Vi har olika syn på hur skogen ska brukas.

Vi har frihet under ansvar. Det har tjänat oss väl. Det är upp till varje markägare att använda sig av den friheten så länge man håller sig inom lagens råmärken.

Frivillighet är jätteviktigt. Om vi ska skydda mark ska det ske med frivillighet som grund. Det är oerhört viktigt att inte staten återigen kommer och pekar med hela handen och tar sådant som andra äger.

Min kollega var tidigare inne på skogssocialism, och det är precis vad det handlar om när staten kommer och bara tar.

Min familj är själv drabbad av att staten kom och skulle ta mark. Det handlade om vitryggig hackspett och nordisk klipptuss – jag kommer inte ihåg allt vad det var. Vi var ute på tillsyn för att representanten från länsstyrelsen skulle peka på dessa arter. Men man hittade inte en enda art att peka på utan sa: ”Det var lite svårt i dag.” Sedan tvådde man sina händer, och så var den besiktningen klar.

Det där leder verkligen inte till någon form av tillit. Här måste vi lita på skogsägaren. Det innebär också att skogsägaren i första hand ska kunna bruka sin mark. Miljöpartiet har ofantligt mycket mer pengar i sin budget ihop med Vänsterpartiet. De partierna har jättemycket mer pengar än alla andra partier i kammaren.

Herr talman! Man kan strössla med hur mycket pengar som helst, och det finns pengar till allt och i överflöd. Men vi som lever i den verkliga världen och inte lever i en utopi får hålla oss till den budget som vi har och till något som faktiskt fungerar i Sverige i dag. Det handlar om att prioritera. Vi prioriterar att skogsägare ska få bruka sin mark.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Rebecka Le Moine, för frågan eller möjligtvis påståendena!

Att det skulle vara verklighetsfrånvänt får stå för Rebecka Le Moine. Det ställer jag mig absolut inte bakom.

Ja, tilliten är verkligen tunn mellan staten och skogsägarna. Tilliten är också väldigt tunn och blir tunnare när vi ser hur vilt främmande människor är ute i skogen och inventerar något som någon annan äger. Sedan behöver de inte ta något ansvar alls för det de rapporterar in i Artportalen. Skogsägaren måste ta allt ansvar, även det ekonomiska.

Att samrådsskyldigheten inte automatiskt leder till ett samråd är jättebra. Det leder till tydligare rättssäkerhet för skogsägaren. Det leder förhoppningsvis också till att vi inte får så många överklaganden som i dag. Tidigare talade vi till exempel om knärot i detta sammanhang. Man letar upp en signalart för att stoppa skogsavverkning. Det är det primära målet för många. Det handlar bara om att stoppa skogsavverkningen.

Herr talman! Vad man helt bortser från är att det finns någon som äger skogen. Det är tydligen helt irrelevant.

(Applåder)

Herr talman! Som värmlänning tycker jag att det är väldigt kul att få ha en kväll i kammaren då vi debatterar skog och till och med har flera debatter om skogen.

Regeringen presenterar i och med den här propositionen den största skogsreformen sedan 1993 – ett årtal som har nämnts tidigare i debatten – för tydligare regler, rimligare villkor och stärkt äganderätt för landets skogsägare. En framtida ändamålsenlig skogspolitik bör främja ett långsiktigt hållbart och konkurrenskraftigt skogsbruk som skapar drivkraft i arbetet för ökad skoglig tillväxt och ökad tillgång på hållbart producerad inhemsk biomassa.

Herr talman! Om vi begränsar det svenska skogsbruket måste råvarorna komma någon annanstans ifrån. Då är sannolikheten stor att det blir import från länder som har betydligt sämre hållbarhet än vad vi har i det svenska skogsbruket. Inhemsk biomassa är det absolut bästa ur en mängd synvinklar.

Sveriges välstånd växte formligen fram ur skogen. Virket från våra skogar finansierade utbyggnad av infrastruktur och fabriker – ja, hela samhällsbygget. Generationer av svenskar har fått arbete, inkomster och framtidstro tack vare den skog som fortfarande täcker omkring 70 procent av vårt land.

Som min kollega John Widegren var inne på är det väldigt mycket känslor i skogsdebatten. Vi får höra att vi inte har någon skog. Sverige är alltså fortfarande till 70 procent täckt av skog. Enligt Riksskogstaxeringen har vi mer än dubbelt så stor skogsvolym i dag som vi hade för 100 år sedan. Då har vi samtidigt avverkat fyra gånger den tillväxten.

Skogen har varit helt bärande i att vi tagit oss dit där vi är i dag. Det är inte en slump att kammaren här i Sveriges riksdag ser ut som den gör, med väldigt mycket trä och trävitt. Det finns en anledning till detta, herr talman.

Utan skogen hade vi heller inte kunnat göra den resa som vi gjort när det gäller malmen. Utan skog och träkol hade vi till exempel inte kunnat utvinna allt järn som vi utvunnit ur malmen.

Skogen har alltså varit viktig även för andra bärande delar i Aktiebolaget Sverige. Den är dessutom vår största konkurrensfördel när det gäller omställningen till icke-fossilt.

Skogen har i dag ett exportvärde på 185 miljarder kronor. Skogsnäringen, med binäringar, sätter 140 000 personer i arbete. Det är helt avgörande för oss i Sverige och för våra landsbygder att vi har ett väl fungerande skogsbruk som leder till att vi får jobb och skatteintäkter som håller Sveriges landsbygder levande.

Som jag sa är skogen också vår stora konkurrensfördel i omställningen, både som kolsänka och som substitution. Vi kan byta ut CO2-intensiva material som stål och betong mot produkter från skogen – produkter i trä. Då tar vi vara på skogens fulla potential.

Familjeskogsbruket, som bedrivs av de små skogsägarna, är helt avgörande. Det ger intäkter som behövs för att driva jordbruksfastigheter. Familjeskogsbruket leder även till att vi har levande landsbygder. Det är jättetydligt att det inte bor så mycket folk där de stora skogsbolagen äger skogen. Där vanliga privatpersoner äger skogen bor det däremot folk – där har vi en levande landsbygd. Detta är viktigt ur väldigt många synvinklar.

Långsiktighet och rättssäkerhet var vi inne på i den tidigare debatten om artskyddet, herr talman, och det gäller även här. Det är jätteviktigt att vi kan återuppbygga tilliten mellan skogsbrukarna och staten. Frihet under ansvar har nämnts flera gånger, och det är jätteviktigt. Vi har sett hur det har gått när staten pekat med hela handen i vissa skogsbruksfrågor. Till exempel skulle gran planteras näst intill överallt, och vi såg ju vad det ledde till. Contorta är en annan art som ställer till problem.

För inte så länge sedan fick man bidrag för att dika ut våtmarker. Nu ska de läggas tillbaka. Man sprutar med hormoslyr. Det är staten som har pekat med hela näven. Men de markägare som har tänkt själva och som har jobbat efter eget huvud har en skog som verkligen är väl värd namnet.

Flera delar i propositionen är jätteviktiga. Samrådsskyldigheten har varit uppe i tidigare replikskiften och anföranden. Att skogsbruksåtgärder inte längre automatiskt ska omfattas av samrådsskyldighet är kanske den största förändringen. I stället ska det komma en tydlighet genom en förordning så att skogsägaren ska veta vad som gäller. Vi ska inte ska ha den otydlighet som vi har i dag.

Det handlar om avverkningsanmälan och att tiden kortas från sex till tre veckor. I Finland är det tio dagar, och det fungerar även där.

Kunskapskrav har flera varit inne på. Det införs nu en skälighetsregel i miljöbalken för skogsbruksåtgärder för att kostnaden för att skaffa kunskap inte ska drabba den enskilde skogsägaren, och det är jätteviktigt. Det ska inte överstiga 3 procent av värdet av den berörda delen av fastigheten, för att det inte ska bli ohemult dyrt.

Det kommer också en ny ordning för överklaganden för att det ska bli större rättssäkerhet. Nu ska Skogsstyrelsen vara en part när miljöorganisationer överklagar myndighetens beslut. Rättssäkerheten ska alltså stärkas.

Herr talman! Ett genomgående tema är att skogsvårdslagen ska vara det primära regelverket för skogsbruket. Den blir en form av huvudlag. Jag tycker att det är helt rätt väg att gå.

Det här är inte allt. Jag skulle gärna ha haft med flera delar, men jag vet att mer bereds på Regeringskansliet. Jag ser fram emot att fler förslag kommer att läggas fram.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på samtliga reservationer.

Herr talman! Eftersom det här är, vad jag vet, mitt sista anförande den här mandatperioden vill jag önska herr talmannen och övriga i talmanspresidiet, kansliet, kollegor i MJU och kollegor i MJU-kansliet en riktigt skön och trevlig sommar. Förhoppningsvis syns vi i höst igen.

(Applåder)

Fru talman! Det svänger fort i hockey! I ledamotens första inlägg var skogsindustrin inget värd, men i andra inlägget var bolagen duktiga.

Orsaken till att jag tog upp just rödlistan var att Rebecka Le Moine själv tog upp den i sin replik.

Ja, jag har sett kalhyggen. Jag bor i Värmland och är själv skogsägare, så jag vet mycket väl hur kalhyggen ser ut.

När det gäller igenväxning, vem är det som ser till att marken inte växer igen? Jo, det är skogsägaren, som sköter sin mark och som inte heller vill ha igenväxning, för som skogsägare vill man ha högkvalitativ skog så att man får fina sågstockar till bra virke. Och det man inte kan göra sågtimmer av går till massaved och annan produktion.

De som verkligen gör ett jobb för biologisk mångfald är alltså Sveriges 330 000 skogsägare, som sköter sin skog och bland annat ser till att den inte växer igen. Både skogsägare och skogsindustri borde därför få medalj i stället för ständiga klagomål om hur hårt de går åt sällsynta arter.

I det rödlisteindex som finns kan man ligga mellan 0 och 1, där 1 är absolut bäst. Sveriges värde är 0,99, alltså nästan i topp. Och det är inte i skogen som arter i Sverige dör ut, utan det sker på andra ställen, bland annat i sandmarker.

Det är jätteviktigt att vi håller oss till vad forskningen säger, även den forskning vi inte gillar att lyssna på.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar Rebecka Le Moine för frågorna.

Vi ser rödlistan som ett ganska trubbigt instrument, och användningen av rödlistan borde förändras i grunden.

Rebecka Le Moine säger att vi ger skogsindustrin fri lejd. Nej, det är inte skogsindustrin vi tänker på i första hand utan Sveriges 330 000 enskilda markägare, för det är de som verkligen drabbas.

Det är dock ingen tvekan om att också skogsindustrin drabbas. Jag har besökt sågverk i landet som har stått still i många dagar för att de inte har virke. Artskyddet har satt stopp för planerade avverkningar, och därmed får de inte in virke. Detta drabbar inte bara det lokala sågverket utan också dem som bor och verkar på bygden. Folk blir utan arbete, och skatteintäkterna blir lägre. Det är alltså många som drabbas.

I debatten låter det som att vi bara håller skogsindustrin under armarna. Självfallet är skogsindustrin jätteviktig för Sverige, och det är ingen tvekan om att skogsbruket verkligen har varit med och byggt upp AB Sverige. Men till syvende och sist handlar det ändå om ägande- och brukanderätten för den enskilda markägaren, för det är markägaren som verkligen hamnar i kläm om avverkningen stoppas och han eller hon dessutom inte får ersättning.

Det viktigaste är dock att se till att markägare får bruka sin egen mark.

Fru talman! Låt oss börja med frågan om artskyddet. Det tillsattes en artskyddsutredning under januariavtalet. Det var en utredning som tog en ände med förskräckelse. Det var verkligen ingenting att bygga vidare på för att få ett regelverk om artskyddet där tilliten kunde byggas upp mellan skogsägare och staten. Utredningen hade en enorm slagsida åt det som jag hävdar är fel håll. Om jag ska vara ärlig tror jag att även Malin Larsson tyckte att stora delar av den utredningen lutade åt fel håll. Det var ingenting vi kunde bygga vidare på, utan vi var tvungna att få igång en ny utredning.

Tanken var att man skulle köra parallellspår just för att det skulle gå fortare. Om Malin Larsson frågar undertecknad skulle jag absolut önska att det hade gått fortare. Det råder inga tvivel om det.

Jag håller med i frågan om olika typer av natur. Det var något som Miljömålsberedningen tog upp. Jag satt inte med i beredningen den här gången. Det är den enda miljömålsberedning sedan 2018 som jag inte har varit en del av. Eftersom jag inte var med i beredningen var jag inte heller med i diskussionerna, men jag vet att det var långtgående diskussioner om definitioner av naturtyperna.

Det är jätteviktigt att vi hittar definitioner som blir likalydande. Det handlar ändå om EU-regelverk, och då måste vi behandla skogen på likartat sätt. Vi svenskar ska inte återigen vara Bror Duktig och gå betydligt längre än vad EU-regelverket kräver. Tyvärr ser vi alldeles för ofta att vi svenskar vill vara duktiga, och då går vi längre än vad som krävs. Dem vi förstör för är oss själva. Därför är det jätteviktigt att vi lägger oss på samma nivå och därmed gör någon form av minimiimplementering och inte går för långt. Det är mycket viktigt om vi ska få rättssäkerhet och långsiktighet i skogsfrågan.

Fru talman! Jag tackar Malin Larsson för frågan.

Nu är kanske Malin Larsson en debatt för tidigt ute. Delar av det som Malin Larsson lyfte fram i sin fråga berör egentligen nästa debatt om skogspropositionen.

Vad gäller att samordna dessa frågor är en anledning till att artskyddet inte var med i skogspropositionen förhoppningen att det skulle tas fram tidigare. Det var grunden till att frågorna inte antogs som ett paket. Samma fråga som Malin Larsson framförde ställde även vi. Svaret var att artskyddet togs fram för att det skulle köras i ett parallellt spår för att man förhoppningsvis ska komma snabbare framåt.

Fru talman! Jag har i många debatter, både i den här talarstolen och på andra ställen, sagt att markägare måste kunna lita på staten och att staten ska lita på markägaren. Den tilliten är verkligen hårt ansatt när det gäller just artskyddet och därmed äganderätten.

Det finns en enormt stor irritation hos skogsägare och skogsindustrin runt om i landet över vad artskyddet faktiskt leder till i dag. Det här påverkar nämligen inte bara den enskilda markägaren. Det påverkar även arbetsplatser och Sveriges landsbygder. Därför är det här en jätteviktig del för att komma framåt och för att bygga upp tilliten mellan staten och markägaren igen.

Tjäder, knärot, lavskrika, bombmurkla – det är fyra arter som det ofta pratas om i debatten och som leder till enormt stora bekymmer för våra markägare. När det gäller i alla fall två av de här arterna är det ganska intressant. I Sverige skjuter vi i dag mellan 17 000 och 20 000 tjädrar per år i helt laglig jakt. Men tjädern kan stoppa pågående markanvändning.

Den art som har blivit den kanske främsta signalarten i den här debatten är dock knäroten. Aktivister har nämligen sett att om man hittar knärot kan man stoppa pågående markanvändning, alltså skogsbruk. År 2019 gjordes det 2 000 fynd av knärot. År 2025 gjordes det över 20 000 fynd av samma art. Det visar hur vanlig arten är. Ändå har den kunnat stoppa pågående markanvändning. Dessutom försvinner inte en art som knäroten om det sker skogsbruk där den växer, utan den kommer tillbaka. Det är alltså lite märkligt hur vi hanterar de här arterna.

Skogen är nämligen ingen stillbild. Skogen är en film. Den lever. Där händer det saker hela tiden, bland annat att de flesta skogsägare sköter sin skog. Och de sköter skogen på ett sådant sätt att man får de här höga naturvärdena. Det är det som gör att vi hamnar där. Det ska vi inte glömma bort.

För många är skogen en pensionsförsäkring. Och för många är den en del i att kunna vara med och betala ett generationsskifte. Men om man ska avverka och det kommer ett stopp för att avverka, på grund av vilken art det nu är, blir marken i det närmaste värdelös.

Det pratas väldigt mycket om ersättning. Det är jättebra att vi får detta med ersättning på plats, fru talman. Men i grunden är det inte ersättning man vill ha. Man vill kunna fortsätta bruka sin mark som man har gjort i generationer. Det är det man vill.

I den här kammaren har vi två partier som har ofantligt mycket mer pengar än alla andra partier. De har inga problem med att i budgeten kunna betala ut hur mycket pengar som helst i det här ärendet. Pengar är som sagt viktiga. Men det viktigaste är ändå äganderätten och att få bruka sin egen skog.

I det här artskyddet har man gjort en fördelning i två listor. Det är en lista med arter som inte ska kunna stoppa pågående markanvändning. Det är också en annan lista med de mest sällsynta arterna. Där kan pågående markanvändning stoppas, men då är det väldigt tydligt att det ska gå ut ersättning.

Det viktiga här är syftet. Den ena listan gäller arter där pågående markanvändning inte ska kunna stoppas, eftersom syftet med markanvändning är att man använder sin skog och sin mark. Därför är det tillåtet att fortsätta. Men, fru talman, det är förbjudet att till exempel gå ut och plocka fågelägg, skjuta fåglar eller annat – rätt och slätt förstöra och begå miljökriminalitet på riktigt. Det är det som är skillnaden mellan de två listorna. Pågående markanvändning är alltså lagligt. Det får man fortsätta med. Syftet är jätteviktigt här.

Det kom ett inlägg tidigare i debatten om bland annat tid för ikraftträdande. Det ska ske så snart som möjligt, när det har hanterats. Men det måste göras i rätt ordning, för att man ska kunna göra prövningen gentemot EU-kommissionen.

Av dem jag har pratat med är det ingen som tror att EU-kommissionen kommer att hävda att det här är statsstöd, utan man tror att det kommer att fungera.

Den andra delen gäller finansiering. Det här är en rättighetslagstiftning. Det spelar alltså ingen roll hur mycket pengar som regeringen har avsatt i budgeten, för om någon markägare blir stoppad ska pengarna ut. Det är en rättighetslagstiftning, och det fungerar alltså så.

Utöver detta fortsätter jobbet inte minst på EU-nivå. Det handlar om att göra en förändring i fågeldirektivet. I vissa delar är man nere på påverkan på individnivå, alltså enskilda fåglar. På den nivån kan vi inte ha det. Regeringen arbetar med att skyddet ska peka på populationsnivå, det vill säga hela populationen av fåglar – inte på individnivå. Det är det normala. Regeringen jobbar för att det här ska komma på plats inom EU-lagstiftningen så att artskyddet inte ska bli mer ingripande än vad det är – eftersom det nu går alldeles för långt.

Med dessa förändringar hoppas jag att vi ändå kommer dit att markägaren kan lita på staten. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

(Applåder)

Herr talman! Det verkar vara väldigt svårt att förstå när jag säger ”både och”. Jag menar ”både och”, inte bara internationella klimatinsatser. På Rickard Nordin låter det som att jag bara talar om internationella klimatinsatser, men jag säger fortfarande att det är både och.

De utsläpp som EU har fått bort de senaste 20 åren genom det klimatarbete som har gjorts där har nullifierats mer än fyra gånger av utsläppen i Kina. De utsläpp som EU har fått ned under perioden efter att Parisavtalet skrevs har nullifierats bara av Indien. Det visar att vi måste få med de stora utsläppsländerna om vi ska klara av omställningen på riktigt.

För Kristdemokraternas del är det ingen tvekan. Det går fint att gå in och läsa vårt partiprogram och vårt policyprogram. Vi står tydligt bakom enprocentsmålet för biståndet; jag vill klargöra att det inte råder någon tvekan om vilken syn Kristdemokraterna har när det gäller biståndsfrågan.

Vi använder ju det svenska kunnandet när vi har teknikutveckling som vi kan exportera, när vi tillverkar fantastiska produkter från den svenska skogen – vi är världsledande på den marknaden – som vi kan exportera och därmed trycka bort CO2-intensivt material och när vi kan använda oss av pappersfiber i stället för plast och glas. Där gör det svenska kunnandet skillnad på riktigt, och det ska vi fortsätta med.

Det är detta som är betydelsen av ”både och”.

Herr talman! Jag skulle vilja få en dragning om dessa elmoppar i Ghana. Jag har nämligen hört ofantligt mycket om dem, men jag har aldrig fått en dragning om hur det i själva verket ligger till. Jag får kanske fråga Google.

Det var möjligtvis ett olyckligt ordval; det jag menar är att vi självfallet ska göra satsningar på hemmaplan men att vi står bakom Parisavtalet, där internationella klimatinsatser är en del. Det är en av de kompletterande åtgärder som vi får använda oss av. Vi ska alltså använda oss av båda delar.

Precis som jag sa i replikskiftet med Jytte Guteland är det ingen tvekan om att det inte är när vi outsourcar klimatpolitiken – det är Rickard Nordins ordval – som vi verkligen gör skillnad. När vi däremot använder oss av våra svenska produkter och exporterar dem ut i världen blir avtrycket mycket mindre. Det är jätteviktigt att vi använder oss av det svenska kunnandet och våra svenska ingenjörer, och det ska fortsätta.

Det är ingen som har sagt att vi ska outsourca klimatarbetet. Det vi säger är att internationella klimatinsatser är ett av verktygen i Parisavtalet, ihop med några andra. Låt oss använda hela verktygslådan! Klimatförändringarna pågår nämligen för fullt. De sker här och nu, och därför måste vi göra skillnad här och nu. Låt oss därför använda det vi faktiskt ser gör skillnad på riktigt!

Vi ser hur EU har gjort ett stort jobb. Problemet är att de stora utsläppsländerna inte hänger med. Där har vi den största utmaningen: Hur ska vi få med oss de största utsläppsländerna i omställningen? Det bekymrar mig väldigt mycket mer än Sveriges internationella klimatinsatser.

Herr talman! Oppositionen ska självklart alltid säga att det är för lite och för sent – det ingår liksom i arbetsbeskrivningen.

Tolkningen att Riksrevisionens rapport är en stor sågning, som Jytte Guteland sa, vet jag inte riktigt om jag delar. Man har pekat på saker som fungerar och på saker som inte fungerar och ska rättas till. Att det kallas en stor sågning får kanske sättas upp på oppositionskontot.

Det är ingen tvekan om att vi vill få så stora utsläppsminskningar som möjligt för pengarna, och är det så att vi får det genom att hjälpa utvecklingsländer slår vi flera flugor i en smäll. Då får vi ned utsläppen samtidigt som vi hjälper utvecklingsländer.

Sedan är det som jag sa ingen tvekan om att vi självfallet ska göra det jobb här på hemmaplan, i Sverige, som kan göras här. Men här hemma har vi ju plockat alla lågt hängande frukter, och det är betydligt svårare att ta de sista delarna som ska ned. Det kommer att kräva ganska mycket. Det är dock ingen tvekan om att vi ska göra det vi kan.

Sedan har vi en annan utmaning. Ja, arbetslösheten är för hög. Väldigt många av dem som är arbetslösa i dag står dock väldigt långt ifrån arbetsmarknaden. Frågan är om de har möjlighet att ta de jobb som på något vis kan leda till lägre utsläpp i omställningen, eller vad är det för typ av jobb? I Sverige är vi ju föregångare på så vis att vi har våra ingenjörer. Det är med det svenska kunnandet som vi gör en jättestor skillnad i omställningen. Vi gör skillnad med vårt kunnande och med alla de varor som vi tillverkar i Sverige.

Tack vare svensk uppfinningsrikedom och tack vare svenska ingenjörer trycker vi bort en massa CO2-intensivt material och produkter från andra länder, eftersom vi tillverkar detta i Sverige med till exempel produkter från skogen. Det hjälper oss väldigt mycket mer i klimatarbetet.

Herr talman! Jag tackar Jytte Guteland för frågorna.

Som jag inledde mitt anförande med att säga ser jag revisorer som vänner. Revisorer är inte stora stygga vargen, utan de kommer med hjälp för att verksamheten ska bli bättre. Just det ska även den här riksrevisionsrapporten göra. Man har pekat ut ett antal saker som man anser inte fungerar, och det gör man för att vi ska kunna bemöta de bekymmer som Jytte Guteland nämner i sin replik. Det görs så att vi ska kunna hantera dem och just få säkerhet, långsiktighet, transparens och så vidare.

Vi kan möjligtvis ha lite olika syn på hur viktigt det är med de internationella klimatinsatserna, men jag tror att vi är rörande eniga om att pengarna ska användas på ett så bra sätt som möjligt när de används. Pengarna ska ge så stark verkan som möjligt. Jag är därför helt enig med Jytte Guteland om att vi ska ta vara på det som rapporten pekar på, just för att det ska bli bättre.

Vi har ändå ett ramverk där det står att de återstående 15 procenten – när vi har kommit till 2045 – får täckas med kompletterande åtgärder. Det står inte att vi inte ska göra saker i Sverige, utan det är en kombination. Vi fortsätter att få ned utsläppen i Sverige, men vi får enligt ramverket även använda oss av kompletterande åtgärder. Det är dock viktigt att de kompletterande åtgärderna faktiskt fungerar så att det inte blir en felräkning, vilket Jytte Guteland var inne på i sin replik.

Jag tror egentligen inte att det är så stor skillnad i synen på hur vi använder pengarna. Det som skiljer oss åt är synen på huruvida vi ska använda oss av internationella klimatinsatser eller inte. Vi säger: Ja, tack – både och!

Herr talman! Jag är en föreningsmänniska. För tillfället tillåter inte tiden mig att vara med så väldigt mycket i föreningslivet, eftersom jag tillbringar så mycket tid här. Men i övrigt blir det väldigt mycket föreningsliv. Det som slår mig är rädslan – det kanske är det rätta ordet ändå – för revisorerna. För mig är det ytterst märkligt. Revisorer har vi ju som hjälp för att föreningen ska fungera – dels för att man ska göra rätt, dels för att man ska fullfölja det man har sagt att man ska göra och att det ska gå åt rätt håll. Sedan finns det där med att granska ekonomi och så vidare, men det är bara en del. Revisorer har ett väldigt mycket större ansvar, och det är det vi ska ta tillvara.

Det som vi har att debattera här i dag är en riksrevisionsrapport. Vi får de här rapporterna för att de ska hjälpa regeringen att utveckla verksamheten, så att den går ännu bättre. I detta fall gäller det internationella klimatinsatser och förvärv av utsläppskrediter. I en del debattinlägg hittills har det nästan låtit som att det inte ska göras någonting på hemmaplan. Men det som kvällens debatt handlar om är just internationella klimatinsatser. Det är det som betänkandet gäller, och därför blir det väldigt mycket av det internationella. Men självfallet ska det också göras saker på hemmaplan. Där råder det ingen tvekan.

Den här granskningen handlar ytterst om en viktig fråga: Lyckas Sverige använda de här verktygen på ett bra sätt som både minskar de globala utsläppen och bidrar till att våra klimatmål nås på ett kostnadseffektivt sätt? Riksrevisionen konstaterar att arbetet delvis uppnår sina syften men att resultaten är ojämna och att det brister i uppföljningen. Det är viktiga slutsatser som vi behöver ta på allvar, herr talman.

För att nå Sveriges långsiktiga klimatmål behöver vi kompletterande åtgärder. Dit hör bio-CCS, alltså avskiljning och lagring av biogen koldioxid. Det handlar också om upptag av koldioxid och lagring i skog och mark samt internationella klimatinsatser. De internationella klimatinsatserna innebär att Sverige samarbetar med andra länder för att minska utsläppen där det ibland går snabbare och är mer kostnadseffektivt att genomföra åtgärder än på hemmaplan. Men det ena ska inte förta det andra. Det kan handla om att Sverige förvärvar utsläppskrediter från projekt i utvecklingsländer och räknar dessa mot våra nationella klimatmål.

Det är viktigt, herr talman, att komma ihåg att klimatfrågan är global. Atmosfären bryr sig inte om var utsläppsminskningen sker geografiskt. Ett ton koldioxid mindre i atmosfären spelar roll oavsett om utsläppen minskar i Sverige, Afrika, Asien eller Sydamerika.

I rapporten pekar Riksrevisionen på flera problem. Man anser att regeringens styrning av Energimyndigheten har varit för otydlig och att det därför inte går att avgöra om Sverige förvärvar utsläppskrediter i tillräcklig omfattning för att vi ska nå våra klimatpolitiska mål. Riksrevisionen kommer med ett antal rekommendationer som i allra högsta grad ska tas på allvar och som i allra högsta grad är rimliga. Regeringen delar också flera av de här bedömningarna.

Men det finns också en viktig realism i regeringens svar. Marknaden för internationella klimatinsatser enligt Parisavtalets artikel 6 är fortfarande under uppbyggnad. Det tar tid att etablera fungerande system, avtal och långsiktiga samarbeten. Det behövs uthållighet och långsiktig planering. Det förändrar dock inte den grundläggande slutsatsen – utan kompletterande åtgärder kommer inte heller Sverige att nå klimatmålen. Alla godkända kompletterande åtgärder behövs, och de finns med i samma verktygslåda.

Kristdemokraterna står bakom Parisavtalet, och internationella klimatinsatser är en del av Parisavtalet. Det är därför självklart att Sverige ska använda sig av de möjligheterna. Vi måste föra en klimatpolitik som är både ansvarsfull och effektiv, som minskar utsläppen globalt och som använder skattebetalarnas pengar klokt.

Klimatutmaningen stannar inte vid nationsgränserna. Klimatfrågan är global, och den finns här och nu. Då måste vi använda oss av lösningar som fungerar oavsett om utsläppsminskningen sker territoriellt i Sverige eller genom internationella samarbeten som bidrar till att minska de globala utsläppen, vilket är det vi vill åstadkomma. Rapporten från Riksrevisionen hjälper oss att komma ännu längre i det arbetet.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.

Vi har tidigare hört jaktens lov sjungas från talarstolen. Jag kan bara instämma i hur viktig jakten är för väldigt många svenskar. Det är också väldigt glädjande att jakten och jägarna står väldigt högt i kurs. Det råder hög acceptans för jakt och jägare i Sverige, vilket är mycket glädjande, men tyvärr inte hos alla. Det är bland annat därför det kommer förändringar i den här propositionen. Det handlar om ändringar i flera olika lagar, liksom om att flytta bestämmelser mellan olika lagrum, för att förenkla och underlätta för jakten.

Bland annat handlar det om en ny möjlighet att fånga vilt på annans mark för viltförvaltning. Det är en viktig del, herr talman, inte minst i det arbete som vi nu bedriver för att försöka få ned vargstammen i Sverige. Där är det jätteviktigt att vi har koll på individerna för att kunna komma ned på den nivå som regeringen och en majoritet i riksdagen önskar. Därför är detta med och hjälper till, just för att vargstammen ska kunna minskas.

Flera talare har varit inne på jaktetiken hos jägarna, som ju är oerhört viktig. I dagens jaktlag står det så här, herr talman: ”Jakten skall bedrivas så att viltet inte utsätts för onödigt lidande.” Lite längre fram står det: ”Om vilt har skadats vid jakt, ska jägaren snarast vidta de åtgärder som behövs för att djuret ska kunna spåras upp och avlivas.”

Utmaningen som läget är nu är alltså att lagen ligger i vägen för jaktetiken. Den ligger i vägen för att göra det som jaktlagen säger att vi ska göra och som är så viktigt för jägare: att se till att djuret inte lider i onödan. Därför är detta en välkommen förändring inte minst av etiska skäl.

En annan del i propositionen handlar om EU och rapportering gentemot EU. Här är det oerhört viktigt, än en gång, att Sverige lägger sig på en miniminivå. När vi i Sverige ska implementera direktiv och förordningar från EU vill vi gärna vara Bror Duktig, och så går vi långt utöver vad som anses som miniminivå. Den vi förstör för är oss själva. Det är det ingen som tjänar på, herr talman. Jag är alltså väldigt glad att även detta är med.

Det som kanske flest har lyft hittills under debatten är jakt på allmänt vatten och jakt på säl. Det är ingen tvekan, herr talman, om att yrkesfisket, inte minst det kustnära fisket, sliter enormt med både säl och skarv. Här måste det göras en förändring om man över huvud taget ska kunna fortsätta med sitt fiske. Vi hör om hur sälarna förstör fiskeredskap och går in och tar fångst. När fiskarna tar upp näten finns det ingenting kvar, för sälen har redan varit där. Det är alltså jätteviktigt att vi kommer vidare vad gäller sälen, men även vad gäller skarven.

Som flera varit inne på är det också oerhört viktigt att vi kommer framåt vad gäller sälhandelsförbudet. För en jägare är det viktigt att ta vara på det man skjutit, och då ska vi inte ha ett sälhandelsförbud som förbjuder jägaren att göra det. Därför är det oerhört viktigt att vi kommer bort från detta, även om det inte är en del just i dagens proposition.

Slutligen, herr talman, vill jag ta upp sekretessen i rovdjursärenden. Tyvärr har vi aktivister i Sverige som inte kan följa demokratiskt fattade beslut. Tyvärr uppträder dessa också på ett sätt som jag finner väldigt betänkligt. Vi ser hur jägare drabbas. Vi ser hur man till exempel sågar i jakttorn så att de nästan går sönder, i hopp om att de ska rasa ihop när jägarna klättrar upp och att dessa då ska skada sig. Det säger något om tankegången hos dessa aktivister. Det är ytterligt skrämmande att vi över huvud taget behöver en sådan här lagstiftning.

Vi såg för ett år sedan, herr talman, hur vår landsbygdsminister hade haft besök hemma vid sitt eget hus i Karlstad av aktivister som var ute efter att skrämmas. Det hör inte hemma i en demokrati. Därför är det jätteviktigt att vi kommer vidare i frågorna kring sekretess gällande jakt på stora rovdjur så att jägare ska våga vara med och våga anmäla angrepp och liknande, även om det rör sig om stora rovdjur. Vi måste ha en förvaltning värd namnet även vad gäller dem.

Herr talman! Det är inte så många punkter med i propositionen, men de punkter som är med betyder väldigt mycket för dem som är berörda. Därför yrkar jag än en gång bifall till förslagen i propositionen.

Herr talman! Många har med spänning väntat på regeringens beslut gällande infrastrukturplanen, och vi har redan hört flera frågor om den här. Alla vill få pengar till sin väg eller järnväg även om man vet att det inte kommer att ske trots en stor monetär satsning.

Jag var själv en av dem som inte drog en vinstlott eftersom E18 i västra Värmland inte var med denna gång – även om Värmland fick andra välbehövliga satsningar, inte minst på järnvägssidan.

Enligt Transportföretagens kartläggning av vägnätet på våravägar.se är drygt en tredjedel av alla statliga vägar i dåligt skick. Hur kommer det att förändras med den nya nationella planen? Och kan de vägar som inte drog vinstlotten bli uppgraderade på andra sätt?

Herr talman! Många har med spänning väntat på regeringens beslut gällande infrastrukturplanen, och vi har redan hört flera frågor om den här. Alla vill få pengar till sin väg eller järnväg även om man vet att det inte kommer att ske trots en stor monetär satsning.

Jag var själv en av dem som inte drog en vinstlott eftersom E18 i västra Värmland inte var med denna gång – även om Värmland fick andra välbehövliga satsningar, inte minst på järnvägssidan.

Enligt Transportföretagens kartläggning av vägnätet på våravägar.se är drygt en tredjedel av alla statliga vägar i dåligt skick. Hur kommer det att förändras med den nya nationella planen? Och kan de vägar som inte drog vinstlotten bli uppgraderade på andra sätt?

Herr talman! Senast i morse fick jag ett meddelande ifrån en sameby i Västerbotten. Det var en förtvivlad renägare. Är det någon som i alla lägen verkligen brukar hålla samerna under armarna är det Miljöpartiet. Renägaren var förtvivlad på grund av den massaker i renflocken som lodjuren ligger bakom. De hade ansökt om skyddsjakt men inte fått det på grund av långa handläggningstider och höga beviskrav.

Det absolut bästa förebyggande arbetet är att ha en licensjakt för att ha en lägre men ändå hållbar stam.

Att det bara handlar om nöjesjakt – säg det till de samer som gång på gång ser lodjur gå in i renflockarna och ta renar! Säg det till de fårbönder som gång på gång har angrepp i sina hagar, där lodjur kommer och tar fåren! Fråga dem om det handlar om nöjesjakt när man vill hålla nere stammen!

Rebecka Le Moine säger, herr talman, att det handlar om troféjakt. Självfallet tar du vara på det du kan ta vara på från viltet. Det är en jaktlig tradition. Jag ser inte ens det problemet.

Något vi ska vara väldigt tydliga med och som vi ser i andra länder, vilket Rebecka Le Moine har varit inne på, är att möjligheten att köpa laglig jakt bidrar till finansieringen så att man klarar att hålla stammarna nere och att hålla undan tjuvjägare. Man har nämligen sett att den lagliga jakten ger mycket mer pengar än tjuvjakten. Den hjälper alltså i stället för att stjälpa – återigen precis i motsats till det som Rebecka Le Moine står här i talarstolen och säger.

Herr talman! För ungefär 30 år sedan bodde jag fortfarande hemma. Dagen före julafton hörde jag att det skrek ute på åkern. Det hade börjat bli mörkt. Jag gick för att titta i badrumsfönstret för att se ut på åkern. Jag såg att det var någonting där men kunde inte se vad det var. På julaftonsmorgonen gick jag ut och tittade. Då låg det ett dött rådjur ute på åkern. Det syntes tydligt av spåren i snön vem det var som hade dödat rådjuret; det var ett lodjur.

Det gick sedan precis tre veckor. Det var en söndagsmorgon. Jag låg väl och sov alldeles för länge. Jag bodde som sagt fortfarande hemma. Mamma kom upp och väckte mig och tyckte att jag ska smyga ned till badrumsfönster för att titta. Det gjorde jag. Det var en strålande vinterdag. Bredvid rådjuret satt ett lodjur och åt. Vi har ju lärt oss att lodjur inte äter kadaver, men det gjorde i alla fall det här.

Det var fantastiskt att få se lodjuret den här fina vinterdagen. Till slut gick det och satte sig lite högre upp på åkern. Det satt där i solen och njöt länge. Efter en halvtimme tänkte jag att jag inte kunde stå där längre. Nu fick det vara hur mycket lodjur det vill. Jag gick.

Det är ett fantastiskt djur, herr talman. Men oavsett det måste vi ändå hålla oss till fakta i debatten. Det var därför jag begärde ordet.

Enligt den senaste inventeringen har vi 1 400 lodjur i Sverige. Vi har en gynnsam bevarandestatus på 870. Det innebär att vi har nästan dubbelt så många lodjur som vi måste ha för att leva upp till gynnsam bevarandestatus. Vidare finns MVP, minsta livskraftiga bestånd. Beroende på hur man räknar ligger det på mellan 200 och 700. I det räknas även den norska stammen in. Vi ligger alltså långt över gränsen.

De 153 lodjur som var tänkta att få skjutas hade inte äventyrat stammen. Varför framför Miljöpartiet den här lögnen gång på gång när det inte är sant?

(Applåder)

Fru talman! Jag ska svara kort: Det är bra att Malin Larsson ser de bra saker regeringen gör på området för att förbättra artskyddet, eller snarare förbättra för skogsägare så att de får ett artskydd som fungerar och vi får en rättssäkerhet värd namnet.

Det var två prioriteringar. Den första var att göra ändringen snabbt. Den andra var att komma med motivtext. Det ena utesluter inte det andra. Förändringen är gjord – det var steg ett. Steg två kommer, och det handlar om motivtexten – precis det som Malin Larsson efterlyser. Också det är alltså på väg.

(forts. § 13)

Fru talman! Precis som Malin Larsson var inne på hade jag ett replikskifte om detta för inte så länge sedan. Dock är jag inte riktigt enig med ledamoten i synen på vad jag sa i det replikskiftet. Att jag skulle ha uttryckt mig på det viset att detta inte skulle prioriteras har jag väldigt svårt att tro. I så fall får Malin Larsson ta fram transkriberingen av det anförandet och visa mig.

Det jag dock vet att jag lyfte i det replikskiftet var att vi har ytterligare en utmaning i Värmland som handlar om Gåsgruvan, en av de största gruvorna i Sverige, där vi bryter kalk att använda till kalkning. Där har miljöregler satt stopp så att vi inte kan fortsätta bryta. Det handlar om det lakvatten som släpps ut, som har en uranhalt som gör att vi i nuläget inte kan fortsätta att bryta.

Det märkliga i kråksången, fru talman, är att man kan gå till vilken kiosk eller butik som helst, köpa en flaska bubbelvatten och dricka den. Det vattnet har högre uranhalt än det lakvatten som rinner ut från Gåsgruvan. Det är helt okej att dricka, men att fortsätta att bryta kalk där är inte okej. Det tycker jag är märkligt.

Ja, Malin Larsson, jag är absolut bekymrad över konsekvenserna – ingen tvekan om det! Vi ser ju hur oerhört viktigt detta är. Det är ett arbete som har varit långsiktigt, och jag hoppas att det fortsätter. Jag och vi är väldigt tydliga med vad som gäller: Vi måste fortsätta det långsiktiga arbetet så att vi inte tappar den bollen.

Jag trycker på så mycket jag kan. Sedan är det, precis som Malin Larsson vet, på andra sidan vattnet som man slutligen tar besluten. Men jag gör i alla fall vad jag kan för att man på Regeringskansliet ska ta rätt beslut i frågan.