Carl-Oskar Bohlin

Fru talman! Jag uppfattar att det är två frågor som blandas ihop lite här. Den första gäller det förberedande arbetet för att förstärka robusthet och redundans i den verksamhet som man är ansvarig för, ytterst för att kunna möta krigets krav, det vill säga en högre dimensioneringsgrund än den som rådde under den fredstida krisberedskap som historiskt präglat svenskt arbete de senaste 20–25 åren.

För att möta den kravbilden höjer vi, som jag nämnde, finansieringen till kommunerna på det här området med drygt 5 miljarder de kommande åren. En del av den ökade kravbilden är att planera för att kunna hantera både evakuering och inkvartering, naturligtvis efter de förutsättningar man har.

Det säger sig självt att mindre kommuner har mindre förutsättningar att inkvartera, om de inte är stora besöksnäringskommuner som av andra skäl har stor infrastruktur för att ta emot stora mängder människor. Det ska vi vid en sådan händelse försöka nyttja.

Den andra frågan är hur kommunerna ska kompenseras för den händelse vi faktiskt får storskalig evakuering och inkvartering, det vill säga att Sverige befinner sig i krig. Mitt svar där är att den ekonomiska biten av den frågan måste hanteras där och då. Det vi håller på med nu är att skapa en infrastruktur för att kunna förbereda sig, för att höja den generella robusthetsnivån för att vi ska ha chansen och möjligheten att möta den ökade kravställningen om Sverige någon gång skulle hamna i den situationen.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Interpellanten efterlyser en tydligare ansvarsfördelning. Så bra att den finns på plats sedan den 1 juni 2026 i den nya lagstiftningen. En kommun blir skyldig att planera för och verkställa beslut om utrymning eller inkvartering under höjd beredskap, på grundval av en planeringsinriktning som länsstyrelsen tar fram. MCF och länsstyrelserna fick tillsammans redan 2024 uppdraget att arbeta med den förberedande planeringen, och det uppdraget fortgår.

Jag sa att man måste lösa situationen när den väl inträder. Det handlar om att titta på förutsättningar för särskild ekonomisk kompensation. Det är så vi tenderar att hantera extraordinära händelser som drabbar hela eller delar av vårt land. Den närmaste jämförelsen är stora fredstida krishändelser, till exempel pandemin eller skogsbränderna 2014 och 2018. Då genomfördes särskilda kompensationer av drabbade kommuner eller av drabbade verksamheter i landet. Så måste naturligtvis ersättningsfrågan i en sådan hypotetisk situation hanteras.

Det som är viktigt att klargöra på förhand är vem som är ansvarig att göra vad. Det görs i den nya lagstiftning som nu finns på plats sedan den 1 juni 2026 och genom det arbete som bedrivs av Myndigheten för civilt försvar och av länsstyrelserna.

Fru talman! Jag konstaterar att det måste utgöra något slags rekord att få sju frågor samtidigt i en enda interpellation. Jag hoppas att vi kan avhandla alla efter bästa förmåga.

Som jag sa i mitt svar har, precis som på många andra områden för det civila försvaret, en lång rad åtgärder vidtagits på området. Det finns ny lagstiftning på plats när det gäller skydd av civilbefolkningen. Det ställs ökade krav på kommuner och regioner, som träder i kraft vid årsskiftet 2026/27 – om allt går som det ska. Och som jag nämnde finns en tillkommande finansiering de kommande åren på över 5 miljarder kronor. Det ger naturligtvis förutsättningar för små och stora kommuner att leva upp till den högre kravbilden.

Vad gäller den extraordinära händelsen att Sverige befinner sig i höjd beredskap eller i värsta fall i krig och drabbas av stora befolkningsrörelser måste frågan om ekonomisk kompensation till olika delar av landet hanteras ad hoc i en sådan situation, precis som vi hanterar andra stora fredstida katastrofer ad hoc. Det gjorde vi med pandemin, det vill säga att vi lade fram extra ändringsbudgetar för att kompensera olika delar av samhället. Det har vi gjort vid stora oljeutsläpp, där vi har kompenserat drabbade kommuner. Och vi har gjort det vid stora skogsbränder.

Det viktiga att ha på plats i förväg är strukturen och ett system för att kunna hantera den typen av storskaliga befolkningsrörelser. Det är viktigt att framhäva att storskalig evakuering och inkvartering är ett absolut sistahandsalternativ. Det innebär samtidigt att samhället i de delar som evakueras slutar att fungera i någon mån. Om inte människor finns på plats i den lokala och regionala geografin slutar den delen av samhället att fungera. Det är en absolut sistahandslösning.

Sedan kan naturligtvis Sverige bli föremål för befolkningsströmmar från våra grannländer i den händelse att stridshandlingar skulle bryta ut i vårt geografiska närområde. Då behöver vi hantera dem. Den ekonomiska dimensionen av den frågan måste naturligtvis hanteras när den situationen uppstår. Det är bara då den är överblickbar.

Det vi arbetar med är att finansiera de förberedande åtgärderna, finansiera strukturen och finansiera en högre grundläggande robusthet i både kommuner och regioner för att vi ska ha förutsättningarna att hantera i värsta fall ett existentiellt hot mot vårt samhälle.

Fru talman! Hanna Westerén har frågat mig hur jag och regeringen avser att säkerställa att kommuner, särskilt små och resursbegränsade, kan bära merkostnader vid höjd beredskap och inrymningsuppdrag och vilka åtgärder som planeras för att ersättning ska kunna betalas ut snabbt vid akuta händelser.

Hanna Westerén har vidare frågat mig om jag och regeringen avser att se över hur vistelseprincipen ska tillämpas vid omfattande befolkningsförflyttningar så att inte enskilda mottagarkommuner får ett oproportionerligt ekonomiskt ansvar, vilka åtgärder jag och regeringen vidtar för att ge kommunerna fleråriga och förutsägbara ekonomiska ramar för investeringar i civilt försvar samt hur det säkerställs att även små kommuner kan bygga upp förmåga i takt med de nationella kraven.

Hanna Westerén har avslutningsvis frågat när jag och regeringen avser att ta fram en tydlig nationell modell för inrymningsuppdrag som klargör ansvarsfördelning, dimensionering och finansiering samt hur den modellen kommer att anpassas till kommuner med mycket olika kapacitet.

Kommunerna har en avgörande roll för att samhällets funktionalitet ska kunna säkerställas vid höjd beredskap och ytterst krig. Under denna regerings mandatperiod har statens tillskott till kommuner kopplat till beredskap och civilt försvar successivt förstärkts och flera lagförslag lagts fram.

I lagrådsremissen Kommuners och regioners grundläggande beredskap inför kris och krig, som beslutades den 2 juli 2026, föreslås en ny lag som bland annat innebär skärpta krav på att kommunerna ska vidta beredskapsåtgärder. Regeringen har i budgetpropositionen för 2026 (prop. 2025/26:1, bet. 2025/26:FöU1, rskr. 2025/26:111) avsatt cirka 5,4 miljarder kronor för perioden 2026–2029 för att kommunerna ska kunna möta den föreslagna ambitionshöjningen.

Regeringen har under 2026 även gjort andra betydande satsningar för att stärka kommunernas beredskap. Genom Myndigheten för civilt försvar, MCF, fördelas 400 miljoner kronor till kommunerna för investeringar i materiel som behövs för att stärka försörjningsberedskapen. Ytterligare 490 miljoner kronor fördelas till kommuner som MCF och Försvarsmakten bedömer vara av särskild betydelse för totalförsvaret. Därtill har MCF tilldelats 500 miljoner kronor för att anskaffa materiel som ska kunna användas av kommuner och regioner för att stärka försörjningsberedskapen.

Med hänsyn till de mycket svåra förhållanden som råder vid höjd beredskap och ytterst krig är det av största vikt att det finns en tydlig planering och ansvarsfördelning för utrymning och efterföljande inkvartering. Enligt nya bestämmelser i lagen (2006:546) om utrymning och inkvartering m.m. under höjd beredskap, som trädde i kraft den 1 juni 2026, ska en kommun planera för och verkställa beslut om utrymning eller inkvartering under höjd beredskap, på grundval av en planeringsinriktning som länsstyrelsen ska ta fram.

Till följd av ett uppdrag som regeringen gav MCF och länsstyrelserna under 2024 finns det numera en nationell plan över vilka skyddsåtgärder som behövs för ett starkt skydd av civilbefolkningen. Frågan är prioriterad i myndigheternas fortsatta arbete, med målet att hela landet på sikt ska omfattas av en planering för utrymning och inkvartering vid höjd beredskap.

Vad gäller finansiering av åtgärder som bland annat kommunerna behöver vidta för att stärka skyddet av civilbefolkningen har regeringen avsatt cirka 1,2 miljarder kronor för åren 2026–2028. Medlen omfattar satsningar på skyddsrum, utrymning och inkvartering och ska fördelas efter behov mellan kommuner, länsstyrelser och Myndigheten för civilt försvar.

Fru talman! Då ska jag avsluta med att upprepa mig, för det verkar behövas. Jag har nu redogjort för den tilltänkta tidsplanen i mina samtliga tre inlägg. Jag har sagt att jag hoppas att vi ska kunna fatta beslut om ett myndighetsuppdrag innan valet. Det är inte säkert att vi hinner med det, men jag hoppas det.

Vi är alltså i sluttampen av arbetet med det här regeringsuppdraget. Det, vill jag påstå, är ett skyndsamt agerande som står i kontrast till den socialdemokratiska regeringen som inte gjorde ett handtag i frågan om civilplikt på åtta år.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Nej, jag struntar verkligen inte i interpellanten. Det var därför jag svarade på den frågan redan i mitt förra inlägg. Jag började med att säga att jag hoppas att vi ska kunna fatta ett beslut om ett uppdrag redan före valet. Det är inte säkert att vi hinner, men förhoppningsvis gör vi det redan före valet. Där har du den tidsplan som du efterfrågade.

Skälet till att jag ändå uppehåller mig lite grann vid historien är att hanteringen av frågan i historien har påverkat var vi är. Vi har börjat med det som är absolut mest prioriterat och absolut viktigast, vilket är sektorn kommunal räddningstjänst, följt av sektorn elförsörjning.

Hade den föregående regeringen tagit i de här frågorna och utrett det som vi har behövt utreda under den här mandatperioden hade vi hunnit mycket längre. Då hade vi antagligen redan haft en fungerande civilplikt inom sektorn bevakningsverksamhet. Men det här är en bandbreddsfråga. Vi har behövt ta det här i tur och ordning, vilket har haft att göra med vår förmåga att få ur oss detta på Regeringskansliet.

Jag började med att säga att vi enligt den prognos som jag fick skulle kunna börja utbilda civilpliktiga redan 2027. Detta var det första som sades till mig när jag klev in på Försvarsdepartementet, och jag sa att vi inte kunde arbeta efter en så långsam tidtabell. Nu har vi utbildat snart 2 000 civilpliktiga. Hade dessa steg tagits redan 2015 eller 2016 hade vi i dag haft ytterligare flera tusen civilpliktiga och förmodligen haft alla sektorers behov genomlysta på det sätt som krävs för att införa civilplikt. Men det gjordes inte, och det är skälet till att vi är där vi är.

Det jag försöker säga till Hanna Westerén är att vi alltså har arbetat dubbelt så snabbt som den tidsplan som vi fick när vi kom in på Försvarsdepartementet för snart fyra år sedan.

Jag håller helt med Hanna Westerén om behovsbedömningen i den här frågan. Dock är det lite magstarkt att stå här och peka på att det har gått för långsamt när man själv representerar en politisk schattering som inte tog i frågan under åtta års tid.

Fru talman! Jag tackar Hanna Westerén för intresset för den här frågan och för den specifika fråga som framfördes.

Svaret är att jag hoppas att det kan ske så snart som möjligt. Jag hoppas att vi hinner komma fram till ett ytterligare regeringsuppdrag på det här området redan före valet. Det vore angeläget, för precis som interpellanten sa är en stor och viktig fråga och en stor och viktig del av civilpliktens potential hur vi ska använda den inom bevakningsverksamheten.

Det är dock, får jag nog säga, en smula senfunnet av Socialdemokraterna att börja intressera sig för den här frågan några veckor före ett val. Regeringen har arbetat metodiskt med att aktivera civilplikten och se till att vi kommer igång med att utbilda civilpliktiga. Som jag nämnde i mitt svar har vi alltså utbildat nästan 2 000 civilpliktiga i Sverige på lite drygt ett och ett halvt år, tack vare ett mycket snabbfotat arbete med olika snabbspår för att få igång det här.

Då är det värt att påminna sig om att det alltså har gått mer än tio år sedan Försvarsberedningen 2015 sa att civilplikten bör aktiveras omedelbart. Detta skedde alltså inte på åtta år under den föregående socialdemokratiska regeringen. Man tog inte ens i frågan. Det var den här regeringen som målmedvetet började arbeta med aktiveringen av civilplikten så fort vi tillträdde.

När jag klev in på Försvarsdepartementet märktes det med vilken prioritet de här frågorna hade drivits tidigare. Man sa till mig: Vi kan tidigast börja utbilda civilpliktiga 2027. Jag sa: Det är helt oacceptabelt. Givet hur omvärldsläget ser ut måste vi komma framåt med de här frågorna i ett snabbspår.

Vi lyckades börja utbilda civilpliktiga redan 2024. Det hade naturligtvis kunnat börja redan 2015 när Försvarsberedningen sa att så skulle ske, men det skedde inte. Vi hade antagligen haft en civilplikt på plats i alla de här sektorerna om inte den föregående regeringen hade suttit på händerna i åtta år och inte ens fattat aktiveringsbeslutet.

Min motfråga till Hanna Westerén blir naturligtvis: Det är bra att du är engagerad i de här frågorna, men varför gjorde ni ingenting åt saken trots att Försvarsberedningen redan 2015 sa att civilplikten bör aktiveras omedelbart? Det är bara regeringen som kan hantera den frågan.

Fru talman och interpellanten! Hanna Westerén har frågat mig hur jag och regeringen ser på behovet av att skyndsamt gå vidare med frågan om civilplikt för bevakningsverksamhet i linje med förslagen i Plikten kallar! En modern personalförsörjning av det civila försvaret och vilka skäl som ligger bakom att denna del av utredningens förslag ännu inte har omhändertagits i samma utsträckning som andra delar.

Hanna Westerén har även frågat mig om jag och regeringen avser att ta initiativ till pilotverksamhet eller andra stegvisa åtgärder för att påbörja uppbyggnaden av denna förmåga, hur jag och regeringen bedömer att ansvar och samverkan bör utformas mellan statliga myndigheter, kommuner och privata aktörer inom bevakningsområdet i ett sådant system samt vilken tidsplan jag och regeringen ser framför oss för att ett system med civilplikt inom bevakningsverksamhet ska kunna börja byggas upp och tas i bruk.

Regeringen beslutade i december 2025 att civilplikten skulle aktiveras brett i syfte att öka Sveriges försvarsförmåga. Civilplikten breddades på två sätt. Dels omfattar civilplikten skyldigheten att mönstra och fullgöra lång grundutbildning, dels beslutade regeringen att utöka antalet verksamheter inom vilka civilplikt kan användas. Bland de nya verksamheterna finns bevakningsverksamhet. Regeringen har därmed fattat de formella beslut som behövs för att framöver kunna använda civilplikt inom bevakningsområdet.

Regeringen lämnade också den 7 juli 2026 propositionen En modern personalförsörjning av det civila försvaret (prop. 2025/26:302) till riksdagen. Med propositionen tar regeringen nästa viktiga steg i att stärka personalförsörjningen av det civila försvaret, bland annat genom tydligare regler om krigsplacering och bemanningsansvar samt utökade möjligheter att identifiera individer med kompetenser som behövs inom totalförsvaret.

I betänkandet Plikten kallar! En modern personalförsörjning av det civila försvaret (SOU 2025:6) föreslås att ett antal myndigheter får i uppdrag att utreda behovet av och möjligheterna för att använda civilplikt inom sina respektive ansvarsområden. Regeringen har stegvis fattat beslut för att omhänderta dessa förslag genom uppdrag till berörda myndigheter, senast i juni inom området elektronisk kommunikation.

Utbildningar av civilpliktiga finns redan på plats när det gäller den kommunala räddningstjänsten och drift och underhåll inom elförsörjningen. Inom kort kommer vi att uppnå 2 000 utbildade civilpliktiga och ännu fler som har krigsplacerats med civilplikt eftersom de redan har relevant kompetens. Dessa insatser har varit avgörande för att stärka förmågan inom dessa verksamheter.

Försörjningen av det civila försvarets krigsorganisation är en stor uppgift. Beredningen fortgår inom Regeringskansliet i fråga om övriga utredningsförslag, inklusive förslaget om ett uppdrag till Polismyndigheten för att närmare utreda hur ett system för civilplikt inom bevakningsverksamhet ska utformas.

Hur ansvar och samverkan mellan myndigheter, kommuner och privata aktörer ska se ut inom ramen för ett system med civilplikt inom bevakningsområdet är en viktig fråga för regeringen och berörda myndigheter att arbeta vidare med. Detsamma gäller den närmare tidsplanen för arbetet.

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan.

Låt mig börja med att konstatera att förmågan i det civila försvaret har ökat varje år under de senaste fyra åren. När vi tog över Sverige var förmågan på en mycket låg nivå.

Det vi nu gör för att öka kravställningen på kommunerna är att gå fram med en helt ny lagstiftning som ställer högre krav på ansvarstagande för den egna verksamheten i hela hotskalan. Denna lagstiftning hade behövt vara på plats för flera år sedan, men Socialdemokraterna gjorde ingenting i den här frågan.

Vi ökar också finansieringen. De kommande tre åren får Sveriges kommuner 4,6 miljarder kronor för att ägna sig åt just kontinuitetsplanering av den verksamhet de själva är ansvariga för. Det är synd att detta behöver ske i grevens tid; det skulle ha varit bättre om tidigare regeringar också hade prioriterat dessa frågor.

(Applåder)

Fru talman! Jag uppfattar inte att det här är en fråga som rör mitt ansvarsområde. Man försöker med skohorn att få allting att handla om civilt försvar.

Civilt försvar handlar om att förbereda Sverige så att landet kan hantera konsekvenserna av krig; det är den dimensionerande uppgiften för det civila försvaret i Sverige. En av anledningarna till att vi tog över ett civilt försvar som var på noll var att Socialdemokraterna inte hade ägnat den här uppgiften en tanke under åtta år i regeringsställning. Anslagen för det civila försvaret var i botten – de hade under de föregående åtta åren varit noll.

Nu går anslagen från 2,7 miljarder till nästan 20 miljarder per år för att förbereda Sverige för den dimensionerande uppgiften: att klara av ett väpnat angrepp.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar för en viktig fråga!

Jag kan av naturliga skäl inte kommentera enskilda infrastrukturobjekt här. Men det jag kan konstatera är att vi arbetar, bland annat inom ramen för den åttapartiöverenskommelse som slöts för ungefär ett år sedan, med att förstärka infrastruktur som är viktig för totalförsvarets behov. Man kom överens om totalt 50 miljarder i en särskild satsning för det civila försvaret. En betydande andel av detta kommer att gå till just infrastruktursatsningar. Här sker en fortlöpande dialog också med Försvarsberedningen. Inriktningen är att det är de objekt som Försvarsmakten prioriterar som får särskilt avsatta medel för upprustning och renovering. Exakt hur den medelsfördelningen kommer att falla ut är en fråga vi får återkomma till.

Fru talman! Tack, ledamoten, för en angelägen fråga!

Detta är ett arbete som framför allt drivs av landsbygdsminister Peter Kullgren, men vi har naturligtvis nära dialog. Det är mycket glädjande att Jordbruksverket så sent som i dag har meddelat att de första beredskapslagren för spannmål har kommit på plats i norra Sverige och att man avser att gå vidare med arbetet att bygga upp spannmålslager i södra Sverige.

Svaret på frågan är alltså: Ja, vi är redan igång. Jordbruksverket upphandlar och ser till att aktörer i den privata näringen kan bidra till lagerhållning som är större än vad som hade varit motiverat på rent kommersiell grund.

Fru talman! Tack, ledamoten, för en angelägen fråga! Ja, de här målkonflikterna har ju på allvar kunnat börja adresseras i och med att vi nu äntligen har en sammanhängande planering för det civila försvaret och för totalförsvaret. En av de första åtgärder som statsrådet Jonson och jag vidtog när vi klev in på Försvarsdepartementet var att omorganisera departementet så att det blir mer utåtriktat mot de andra departement som har tunga portföljer inom det civila försvaret. Det handlar om att se till att alla arbetar i samma riktning, att säkerställa att vi får framdrift och att också allokera medel till de sektorer inom det civila försvaret som har haft det största återtagandet av förmåga.

Detta kvitteras nu av att vi i förmågebedömningen från Myndigheten för civilt försvar ser att förmågan i det civila försvaret växer på bredden, till skillnad från hur det såg ut när vi tog över för fyra år sedan.

Fru talman! Tack, Hanna Westerén, för en bra och angelägen fråga!

Ja, detta är en utmaning vi står inför – det vore dumt att förneka det. Totalförsvaret växer, och det kommer att ta fler människor som arbetar i anspråk.

Vad gäller Kustbevakningen, som nämndes som exempel, har man under vissa perioder jobbat med dubbla intag, till exempel. Där ser vi fortfarande ett högt söktryck; det är en attraktiv myndighet att gå till.

Ytterst handlar det om att de myndigheter inom totalförsvaret som nu växer måste vara attraktiva arbetsgivare. Hittills har detta varit en möjlig utveckling. Regeringen fortsätter naturligtvis att arbeta för att fler människor ska vilja söka sig till och göra en karriär inom totalförsvaret i ett svårt omvärldsläge.

Fru talman! Tack, Anne-Li Sjölund, för frågan!

Jag vill börja med att säga att det per definition inte finns någon som är fast bosatt i Sverige som står vid sidan av det svenska beredskapssystemet. Det svenska beredskapssystemet är ytterst hela totalförsvaret. Det är alla invånare och alla medborgare i det här landet, och därmed också alla juridiska och fysiska personer.

Det finns en beredskapsstruktur på myndighetsnivå. Den ska naturligtvis ha så bra och så upparbetade gränssnitt med civilsamhället som möjligt. Det sker bland annat genom Myndigheten för civilt försvars civilsamhällesråd. Jag är den första att instämma i att civilsamhället har en mycket viktig roll att spela. Men att det skulle stå utanför beredskapssystemet håller jag inte med om.

Fru talman! Tack för en välfunnen fråga från Magnus Oscarsson! Arbetet i regeringen är så fördelat att de här frågorna huvudsakligen hanteras av Peter Kullgren. Men låt mig börja med att konstatera att en förutsättning för att vi ska ha en livsmedelsproduktion som fungerar i de högre delarna av hotskalan är att vi har ett konkurrenskraftigt jordbruk i fredstid. Precis som Magnus Oscarsson antyder är det så att vi inte kan eller får ha regler som hämmar konkurrenskraften i det svenska jordbruket.

Jag vet att min kollega Peter Kullgren gör allt han kan för att rensa upp i regelkrånglet och för att vi ska ha en regeltillämpning som går i linje med att bygga ett konkurrenskraftigt jordbruk som också har förutsättningar att fungera i hela hotskalan.