Talla Alkurdi

Fru talman! Demokrati är inget som man kan ta för givet. Den måste värnas, vårdas och försvaras varje dag.

I dag debatterar vi det mest grundläggande för vår demokrati: våra grundlagar, fundamentet för rättsstaten och för våra fri- och rättigheter och skyddet av dessa i en omvärld där demokratiska principer utmanas.

Under förra mandatperioden fattade riksdagen beslut om att anta förslaget om grundlagsändring om stärkt skydd för demokratin och domstolarnas oberoende. Nu är vi här för att debattera huruvida ändringarna ska antas slutgiltigt eller förkastas i sin helhet. Låt mig därför inleda med att Socialdemokraterna anser att det vilande förslaget ska antas slutgiltigt.

Fru talman! Låt mig kort summera grundlagsändringen, nämligen att stärka Sveriges institutionella skydd som demokrati och som rättsstat. Förslaget innebär i huvudsak att det ska bli svårare att ändra grundlagarna samt att skyddet för domstolarnas och domarnas oberoende långsiktigt ska stärkas.

Att eftersträva bred politisk enighet för grundlagsändringar är en svensk parlamentarisk tradition, detta då grundlagarna utgör såväl ramarna och skyddet för vår demokrati och vår rättsstat som skyddet för individen och för minoriteterna.

När Sverige befinner sig i det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget behöver även det institutionella skyddet ses över. Då tycker jag att det är både rätt och hög tid att syftet med vår parlamentariska tradition om bred enighet vid grundlagsändringar också befästs i grundlag.

Det är nämligen detta det vilande grundlagsförslaget innebär – att det ska krävas att minst hälften av riksdagens ledamöter röstar för ett beslut om att anta ett grundlagsförslag som vilande och att en kvalificerad majoritet om minst två tredjedelar av riksdagens ledamöter röstar för det andra beslutet om att anta förslaget efter att riksdagsval har hållits och förslaget har kunnat debatteras under en valrörelse.

Grundlagsändringen ger en konstitutionell stresstålighet genom att skapa en bättre balans mellan stabilitet för grundlagarna över tid å ena sidan och nödvändig flexibilitet för att möjliggöra förändringar när så behövs å andra sidan. Det är en balansövning som alltid är viktig, och den ställs på sin spets i tider av oroligheter.

Fru talman! När vi bevittnar en omvärld där rättsstatens principer kringgås, där individens fri- och rättigheter ifrågasätts och där auktoritära krafter alltmer utmanar demokratiska principer behöver vi i Sverige göra vårt för att stärka det institutionella skyddet för landet som demokratisk rättsstat.

En grundläggande demokratisk princip är den om domstolarnas självständighet att fatta beslut utifrån lag och rätt utan att riskera politiska påtryckningar eller annan otillbörlig påverkan. Oavsett bakgrund eller politisk uppfattning måste alla behandlas lika inför lagen. Det är fullständigt centralt för tilliten till vår rättsstat och till samhällets institutioner.

Grundlagsändringen tydliggör domstolarnas oberoende och syftar till att minska risken för politisk styrning av den centrala domstolsadministrationen. Att minska den risken är att förstärka principen om att vi alla är lika inför lagen.

Fru talman! Det finns de som anser att förslaget till beslut om stärkt skydd för demokratin och domstolarnas oberoende ska förkastas. Då är det viktigt att upprepa att de värden vi i Sverige tar för självklara hotas av auktoritära krafter i vår omvärld. När det sker måste vi vara på vår vakt. Sverige är inte immunt, och även våra fri- och rättigheter behöver ständigt påminnas om, värnas och skyddas.

Grundlagens särskilda beslutsordning är viktig. Den säkerställer att förändringar av våra mest grundläggande demokratiska spelregler vilar på eftertanke, bred förankring och respekt för framtida generationer och de utmaningar de kan ställas inför samt att vi bygger system som står stabilt även när det blåser hårt. Därför yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Det finns ingen större ofrihet än när man inte har hälsan. Vi lever i ett alltmer ojämlikt samhälle, socialt liksom ekonomiskt, och det påverkar människors hälsa.

Ofta är det sjukvården som möter och hanterar konsekvenserna av ojämlikheten. Vårdpersonalen ser det här varje dag. De arbetar på förlossningen, på vårdcentralerna och på akuten. De möter oss genom livets alla skeden.

Jag har mött personal som berättar om patienter som inte har råd med sin medicin efter förändringar i högkostnadsskyddet som har gjort individens egen insats större. Sjuka äldre drabbas särskilt hårt. Tänk på vad det innebär att som vårdpersonal veta vilken behandling en människa behöver men samtidigt möta verkligheten att patienten kanske inte har råd att följa ordinationen.

Därför måste vi lyssna på vårdpersonalens vittnesmål. De ser hur politiska beslut och samhällsförändringar påverkar människor i praktiken, och vittnesmålen är tydliga.

En vårdcentralsläkare som har ett rimligt antal patienter att ansvara för skapar den mest effektiva och jämlika vården. Allmänläkarna måste också ha rimliga förutsättningar att göra sitt jobb. Det handlar om arbetsmiljö. Med ett rimligt antal patienter finns det bättre möjligheter att skapa kontinuitet, bygga förtroende och ge varje patient den uppmärksamhet som behövs. Men såväl patient som allmänläkare måste också känna tillit och förtroende för att resten av vården och välfärden har sina förutsättningar på plats, och det kräver sina resurser.

Fru talman! Våra gemensamma resurser ska gå till människor, vård och omsorg, inte till oseriösa aktörer som utnyttjar välfärdssystemen. Vi måste bekämpa välfärdsbrottsligheten, för det finns ingen större ofrihet än när man inte har hälsan. Att patienter i beroendeställning till vård riskerar sin livskvalitet hos en oseriös aktör är därför bland de värsta svek man kan tänka sig. Jag har i mitt tidigare uppdrag mött just dessa patienter och sett hur de har farit illa. Jag har sett att vi som välfärdsstat har arbete kvar att göra. Det kräver ett ledarskap som sätter patientsäkerheten först i alla lägen och i alla möten.

Fru talman! Vi kan inte tala om kvalitet utan att tala om arbetsvillkor. Vi kan inte tala om kontinuitet utan att ge personalen förutsättningar att stanna kvar. Vi kan inte kräva mer förebyggande arbete om verksamheterna ständigt tvingas fokusera på att få det dagliga arbetet att gå ihop. Därför behöver vi indexera statsbidragen till välfärden. När behoven stiger i en åldrande befolkning måste finansieringen följa med. Annars urholkas välfärdens resurser år för år samtidigt som behoven växer. Indexerade statsbidrag skulle ge bättre förutsättningar för långsiktig planering, stabil bemanning och verksamheter som kan arbeta förebyggande i stället för att enbart hantera akuta problem, för en jämlik välfärd byggs inte av goda ambitioner allena. Den byggs av människor som får rätt förutsättningar att göra sitt jobb.

Det finns ingen större ofrihet än när man inte har hälsan. Därför måste finansieringen följa verkligheten.

(Applåder)