Peter Hultqvist

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Kriget i Ukraina har nu gått in på sitt femte år. Vi följer dagligen rapporteringen om vad som sker och händer nattetid i Kiev och andra områden i Ukraina där ryssarna anfaller på det mest brutala sätt.

Utgången av kriget kommer också att avgöra mycket av Sveriges, Finlands, Norges, Danmarks, Baltikums, Polens och Tysklands framtid. Det är en angelägenhet för hela Europa. Vi måste ställa in oss på att vi kommer att ha ett långsiktigt problem med Ryssland i ett femtioårsperspektiv. Det kan komma tider då solen lyser lite grann, men det kan också komma ännu mörkare tider.

Vi har tidigare i riksdagen ställt oss bakom en formulering som lyder: Ett angrepp mot Sverige kan inte uteslutas. Vi måste alltså bygga en långsiktigt fungerande avskräckning med en högre nationell militär förmåga men också fördjupa samarbetet med andra länder inom ramen för Natoalliansen.

Vi kan konstatera att Ryssland har skapat infrastruktur för att kunna ta emot omfattande militära truppförband, fordon och annan utrustning utefter såväl den baltiska som den finska gränsen. Ett krigsavbrott i Ukraina kan innebära att man kommer att utöka sin representation i de områdena.

Vi kan inte heller utesluta att man från rysk sida i det längre perspektivet försöker att på något sätt provocera eller testa Nato och Natos artikel 5 i vårt närområde. Vi ska komma ihåg att områden som Gotland, Åland, Svalbard, Suwalkikorridoren, Narva med flera kan vara sådana områden där ett test skulle kunna ske.

Vi måste alltså ha scenarion och perspektiv klara för oss som vi kopplar till att vi i stort sett dagligen har att hantera cyberattacker från rysk sida. Det krig som pågår i Ukraina omfattar också oss; från rysk sida säger man uttalat att man inte är i krig med bara Ukraina utan också med Nato.

Det uppdrag som Sverige tar på sig i FLF, Forward Land Forces, i norra Finland är ett viktigt uppdrag, och vi är ramverksnation. Det sänder en säkerhetspolitisk signal såväl till den ryska sidan som till befolkningen i vårt gemensamma område runt Östersjön.

Sverige är alltså berett att ta ett stort ansvar för försvaret av inte bara norra Finland utan också Nordkalotten. Vi är beredda att avsätta militära resurser för detta och verka på finskt område i den händelse att det är nödvändigt.

Det är en del av det man kan kalla för en solidarisk allianspolitik. Det bidrar aktivt till säkerheten och stabiliteten i Euroatlantiska området, och det främjar svensk integration i Nato.

Vi ser att man från rysk sida har en stor bas i Murmansk för framför allt sjöstridskraft. Man har också en arktisk brigad förlagd där och omfattande flygresurser.

Man öppnar från och till baser längsmed Nordostpassagen på de olika öarna där. Man övar och gör markeringar. Från rysk sida vill man kontrollera Nordostpassagen och, i strid med internationell sjölag och med internationellt rättssystem, bestämma vilka fartyg som får färdas där.

Det här visar helt klart vilket spänningsläge som råder. I takt med att klimatförändringarna pågår och isarna smälter blottläggs också naturresurser som på olika sätt kan vara intressanta.

Sveriges engagemang i norra Finland är en del av ett samlat engagemang på Nordkalotten från Norge, Finland och Sverige. Det är alltså ett brett uppdrag.

Det innebär också att en annan fråga lyfts, som inte hanteras i det här förslaget. Det vore nämligen önskvärt och bra om man skulle kunna arrangera det hela så att förhandslagring av materiel, vapen och ammunition med mera, skulle kunna förläggas från svensk sida i Finland. Det skulle i stor utsträckning underlätta vårt åtagande.

Det här är en fråga som inte är löst. Vi har från Socialdemokraternas sida fört fram den i olika sammanhang, och därför gör jag det också i dag. Det här är något som en kommande regering måste ta tag i efter valet och se till att vi får en ordning där vi kan förhandslagra på finskt territorium. Det blir i praktiken ett defence cooperation agreement, för att använda ett begrepp som vi tidigare har använt i samband med att vi tecknat avtal. Det skulle naturligtvis också vara ett tydligt bevis på en fördjupad integration som skulle gagna Natos operativa planering.

Läget är att vi är beredda att ta ett fördjupat ansvar från svensk sida. Vi har också en bataljon i Baltikum, i Lettland. Det här är något som också är en viktig signal och en viktig operation som vi deltar i tillsammans med andra länder inom ramen för Nato. Det är en signal om att Lettland och Baltikum inte är ensamma, utan Sverige står på deras sida och inser de tydliga ryska hot som finns.

Det här är ett sätt att upprätthålla en högre tröskel och i praktiken verka för avskräckning. Det är just avskräckningsperspektivet som måste vara väldigt långsiktigt. Jag nämner det igen: Ett femtioårigt perspektiv bör prägla svensk politik på området.

Jag yrkar bifall till förslaget i föreliggande betänkande.

(Applåder)

Herr talman! Jag har varit engagerad i flygfrågor under väldigt många år. Jag var först ordförande i Dala Airport. Sedan var jag ordförande i Dalaflyget. Jag var också med i arbetet när en flygplats i Malung-Sälen skulle etableras. Det var en stor utmaning, för det var inte så att alla trodde på den. Men genom ett stort privat initiativ och en stor privat investering åstadkom man till slut den fina och viktiga flygplatsen, som vi så småningom fick inviga.

När jag ser samhällsbehovet och samhällsutvecklingen i Malung-Sälen-Trysil-området, med allt de försöker göra där för att skapa arbetstillfällen och bygga upp turismen, känns det väldigt naturligt att staten i någon mening skulle kunna peka ut den här flygplatsen som en beredskapsflygplats. Den har ju en enorm betydelse.

Vi har beredskapsflygplatser i både Mora och Borlänge, men de ersätter inte denna. Det ena ska inte ställas mot det andra. Det finns egentligen inget argument som säger att bara för att man har detta i Mora och Borlänge kan man inte ha det i Malung-Sälen. Det är viktigt att säga det, och det gör jag utifrån att jag har varit högst aktiv när det gäller Mora flygplats och Borlänge flygplats. Jag har också varit involverad i flygplatsen uppe i Malung.

Jag tror att man måste se att lokala flygplatser är viktiga för näringslivets utveckling i kommuner runt om i landet. Jag ser regionala och lokala flygplatser som väldigt viktiga när det gäller att skapa kommunikationer men också när det gäller att gagna en offensiv näringslivsutveckling på olika håll i landet.

Det här är något som varje kommunalråd i den här typen av kommuner konfronteras med, så för mig är det inget konstigt utan fullt rimligt och viktigt.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret. Jag noterar flera saker i ministerns resonemang som jag tycker är positiva utifrån Malung-Sälen-perspektivet: Det finns en anledning till att man lade in det här i uppdraget. Det finns en lång rad andra punkter som också uppfattas som positiva för Malung-Sälens del. I delar av Trafikverkets resonemang eller kontakter med de andra myndigheterna belyste man inte helheten i projektet. Jag får väl se det som att det pågår någon form av beredningsprocess i Regeringskansliet. Mitt syfte med debatten är att framföra de här synpunkterna och påverka i en positiv riktning för Malung-Sälen-flygplatsen.

Jag skulle också vilja ta upp ett annat scenario som är av väsentlig betydelse. Vi lever ju i dag inte i en tid då man kan säga att den eviga freden existerar. Vi har i vårt närområde ett krig som är inne på sitt femte år. I de frågor som jag ägnar mig åt tänker man sig ofta olika typer av scenarier. Man kan tänka sig att det i en framtid sker saker som jag helst inte vill ska inträffa över huvud taget och att vi kommer i ett läge där vi måste hantera evakuering och flyktingar från Baltikum, Finland och så vidare.

I sådana scenarier är det viktigt att kunna förbereda sig med platser som sådana här personer skulle kunna tas emot på. Då är Malung-Sälen-området och Trysilområdet väldigt viktiga med tanke på alla bäddar och boendemöjligheter som finns där. Det här måste man också, tycker jag, ta in i en bedömning när man talar om beredskapsflygplatser. Ordet beredskap bör ju innebära att man också tittar på den typen av scenarier.

Man kanske också ska fundera på att föra in det militära perspektivet i bedömningen när det gäller beredskapsflygplatser. Det har man inte gjort tidigare. Med tanke på hur vi lever just nu och med tanke på vilka utmaningar vi har kanske vi måste göra värderingen att den biten måste med. Då vill jag peka på att det har genomförts många militärövningar i det här området. Man har då använt sig av den här flygplatsen, och Nato har också har varit inblandat.

Samma sak gäller Trängslet, som är ett stort skjutfält som utländska trupper ofta använder sig av och där vi genomför övningsverksamhet. Närheten till flygplatsen är också väldigt viktig där.

Jag kan inte svara för vad Miljöpartiet har för synpunkter på framtiden och vad de lägger fram för förslag. Det får de resonera om själva. Vi siktar naturligtvis på att ta över regeringsmakten, och då går vi till val med vårt eget program. Den här typen av frågor får man reda ut efteråt, när man ska förhandla fram ett regeringsprogram. Det är så vi har sett det. Jag tänker tyvärr inte ge mig in i en diskussion om detta.

Mitt syfte nu var helt enkelt att diskutera Malung-Sälen-flygplatsen och behovet av att göra den till en beredskapsflygplats. Jag vill understryka att jag noterar de positiva stråken i ministerns resonemang.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret.

Malung-Sälen, med koppling till Trysil, är ett fantastiskt område. När man åker runt där uppe ser man hela tiden nya investeringar i olika anläggningar som stärker området för besöksnäringen. Det innebär också att det är väldigt många människor som är där. Under högsäsong handlar det om 100 000. Om man lägger ihop den kommersiella delen med den privata kan sammanlagt 100 000 bäddar disponeras på vardera sida av gränsen. Det här är alltså någonting stort och fantastiskt, och det är väldigt många människor som rör sig där.

Det här ökar naturligtvis riskerna för att det inträffar olika saker. Det kan ske olyckor. Människor kan bli svårt sjuka. Det kan finnas behov av transporter av olika slag. Det är bakgrunden till att frågan har väckts om en beredskapsflygplats för ambulansflyg, räddningstjänst och andra flygplan som är viktiga för olika samhällsfunktioner. Det är alltså 100 000 turister i Malung-Sälen-området under högsäsong. Det måste finnas en starkare grundservice i ett läge där man har en så stor belastning och en så stor verksamhet, som dessutom indikerar att den kommer att öka.

Flygplatsen har en 2 500 meter lång landningsbana med Natostandard. Man har ett så kallat CAT III-system – ett avancerat landningssystem. Trafikverket säger att det vore mycket olyckligt ur beredskapssynpunkt om detta försvann. Scandinavian Mountain Airport skapar förutsättningar för statens beredskap. Man skapar en hög teknisk beredskap åt staten utan att man har formell beredskapsstatus. Men är det så att man inte får formell beredskapsstatus undermineras den här flygplatsens möjligheter att i fortsättningen hålla öppet dygnet runt.

Jag noterar att arméchefen förordar formell beredskapsstatus för att säkra operationer för handlingsfrihet i Norden. Polismyndigheten lovordar CAT III-tekniken och ser den som en absolut förutsättning för livräddning och tunga operationer i fjällmiljö. Region Dalarna ser flygplatsen som en trygghetsgarant för att säkra en jämlik sjukvård, en bra akutvård och möjligheter till storskaliga evakueringar. Här har vi alltså en tekniskt unik flygplats med samhällsfunktioner av mycket stor vikt.

Jag noterar att regeringen ännu inte har tagit ställning, men jag har varit med förr om att statliga verk och myndigheter haft fel. Om de säger något behöver inte regeringen säga samma sak utan kan inta en annan ställning.

Mina frågor till ministern är nu: Kommer ni att fatta ett annat beslut än vad Trafikverket har gjort? Om ni inte vill svara på den frågan nu – har ministern en positiv syn på det här området? Inser ministern vilken stor vikt den här flygplatsen har för Malung-Sälen-Trysil-området?

Fru talman! Jag är väl medveten om de problem som kan uppstå när det gäller både personal och värnpliktiga. Men problem är till för att lösas.

Den politiska ambitionen måste vara att ta ut steglängden på ett nödvändigt sätt, så att det blir tydligt för organisationen vad vi går mot. Och det försvarsbeslut som vi var överens om senast, vilket jag tycker är bra, är inte slutpunkten på något sätt. Det är liksom inte formeln för att lösa det här. Det är ett steg på vägen.

Vi måste ta nya och fler försvarsbeslut. Med tanke på hur omvärlden utvecklas måste vi kanske också snabba upp vissa saker. Det var därför jag nämnde de tre olika förslagen i förra anförandet.

Nu pågår ett arbete i Försvarsberedningen också, och jag hoppas att jag ska kunna få gehör för detta där. Men de här sakerna är så pass självklara att jag inte tror att ett riksdagsbeslut i frågan skulle störa några ritningar i djupare mening.

Samtidigt tror jag att de flesta som är inblandade i den här typen av processer kan se bägge problematikerna. Det handlar dels om de praktiska problem med materiel och personal som vi måste lösa och som är lösbara, dels om det förmågeökningsbehov som finns och behovet av att tidigt ge den här typen av signaler, så att förberedelsetiderna blir hanterbara.

Om någon skulle ställa sig upp i riksdagen eller Försvarsberedningen och säga att vi inte ska utöka arméns storlek tycker jag att det vore en väldigt märklig ståndpunkt. Då anser jag att man befinner sig i en värld som inte existerar.

Det här kan inte vara svårt, och det går inte att göra på så väldigt många olika sätt. Därför är vi påstridiga.

Fru talman! Det jag reagerade på i Jörgen Berglunds anförande var det här med att det finns många bra förslag i olika motioner men att de stör helheten eller att det på något sätt redan pågår arbete.

Jag tog upp ett antal exempel från våra motioner. Vi har exempelvis föreslagit en amfibiebataljon på Gotland. Vad jag känner till pågår det inget arbete med detta. Det stör inte heller någon helhet. Däremot förstärker det. Det finns en uppenbar problematik med att vi måste ha ett starkare försvar på Gotland.

Jag pekade även på att vi bör ha två armébrigader efter 2030. Mig veterligen pågår inget sådant arbete. Det stör inte heller någon helhet. Det är nämligen en nödvändig åtgärd för att kunna bygga upp en starkare armé och en starkare försvarsförmåga. Och det är något som vi bör peka ut redan nu, så att Försvarsmakten har möjlighet att börja tänka på det i sitt sätt att agera framöver.

Jag föreslog också inrättande av territorialförsvarsförband. Det är i högsta grad nödvändigt. Det stör absolut ingen helhet, och jag uppfattar inte att det pågår verksamhet där.

Jag pekade på en lång rad luckor. Jag skulle kunna gå igenom det med ett antal exempel till. Jag menar att det är ytterst relevanta förslag. Jag hoppas att de genomförs så småningom. Men det är ingenting som man kan avfärda med pågående arbete eller att det stör en helhet. Däremot stärker de helheten och är nödvändiga.

Fru talman! Först vill jag markera att jag står bakom alla S-reservationer. Jag väljer dock att yrka bifall till reservationerna 5, 17 och 43.

Vi lever nu i en tid av stor osäkerhet. Vi har krig i Ukraina. Vi har krig i Mellanöstern. Vi har olika typer av aktiviteter som ständigt pågår och som hotar svensk säkerhet och svensk suveränitet. Det är i det ljuset denna debatt genomförs.

Vi har också ett pågående arbete i Försvarsberedningen.

Jag vill lyfta fram några viktiga saker som behöver göras. Vi behöver förstärka vår militära närvaro på Gotland. Utöver det regemente som vi tidigare har etablerat behöver vi också etablera en amfibiebataljon. Vi behöver också etablera brigadluftvärn på Gotland.

Gotland är ett strategiskt mål. Gotland kan också vara en ö där främmande makt kan utöva utpressning. Från rysk synpunkt är Gotland en väldigt viktig ö utifrån möjligheten att dominera Östersjön och försvåra för Natos olika typer av operationer och transporter. Om någon har fått fotfäste på Gotland innebär det också stor risk för svenskt fastland, finskt fastland och Baltikum. Det är alltså väldigt viktigt att ha starkare försvarsrepresentation där.

Luftvärnet i Sverige måste också förstärkas. Vi har i dag inte tillräckligt med luftvärn för det basskydd och det befolkningsskydd som är nödvändigt. Visserligen har det presenterats luftvärnssatsningar från regeringens sida, men de täcker inte i det långa loppet upp det som krävs. De klarar en liten del av behovet. Detta är också en viktig punkt vi bör fundera på inför framtiden.

Territorialförsvarsförband är nödvändiga men finns inte med i de beslut som har fattats här i riksdagen. Ska vi kunna klara att skydda vårt territorium och skydda transporter genom Sverige, framför allt ur ett värdlandsstödsperspektiv och för att Natos planering ska kunna fungera, krävs det territorialförband som kan skydda militära transporter med materiel och med stridande personal.

Vi måste också se över hur vi klarar att skydda fartygstransporter över Östersjön mot Finland och fartygstransporter från svenskt fastland till Baltikum.

Detta är punkter som är nödvändiga för att logistiken ska kunna fungera, vilket är nödvändigt i en kris- eller krigssituation. Ett krav från vår sida är alltså att inrätta territorialförsvarsförband för att klara skyddet av försörjningslinjer och logistik.

Två nya armébrigader behöver vi redan nu uttala att vi vill fortsätta med, efter att vi har byggt upp de fyra som är planerade i det försvarsbeslut som redan är taget. De ska vara levererade till 2030, men fyra armébrigader räcker inte för att klara skyddet av Sverige och det som är nödvändigt i förhållande till hjälp och stöd i annat Natoterritorium.

Vi har i dag ett åtagande i Lettland, och vi har en stabsposition i norra Finland i Forward Land Forces. Det innebär också att vi i vår planering kommer att avsätta stora resurser för att klara försvaret i norra Finland. Det kräver en större armé, men det kräver också att vi utökar antalet värnpliktiga. Det finns i dag ett beslut om 10 000 till 2030. Det kommer inte att räcka för att klara de behov som vi kommer att ha. Vårt långsiktiga mål måste vara 20 000 för att kunna upprätthålla en rimlig rotation i förbanden som vi skickar till andra delar av vårt närområde, klara att ersätta egna förluster och klara försvaret av svenskt fastland. De mål som vi hittills har byggt upp är inte tillräckliga utan måste utökas, och möjligheten att tidigarelägga en utökad värnplikt måste ses över.

Vi måste ha en starkare motståndskraft och ett starkare totalförsvar i Sverige. Det vi har gjort sedan försvarsbeslutet 2015, där vi gick från ett försvar baserat på internationella operationer till att börja bygga ett nationellt försvar, har inneburit mycket positiva framflyttningar av positioner och förändringar i svensk försvarsmakt, men det är inte tillräckligt. Motståndskraften måste bli större. Då måste vi se till helheten när det gäller våra framtida resurser för marinen och för stridsflyget.

Vi bör redan nu initiera en process för att beställa ytterligare en svensk ubåt. Östersjön är ett viktigt område där Sverige och Natosidan måste bygga upp en marin styrka så att vi får en dominerande position.

Ubåtsvapnet är i reell mening avskräckande för en eventuell fiende, och det är en strategisk fördel som vi ska använda oss av. Polen har sagt sig vara intresserat av att gå in i ett samarbete med Sverige om att beställa ubåtar. Det kan initiera att vi kan bygga upp en gemensam praktik, en gemensam ubåtsflotta, och det skulle vara en stor fördel när vi ser till helheten när det gäller agerandet i Östersjön.

Ubåtar är viktiga. Då ska vi komma ihåg att ubåtsvapnet är av riksdagen betraktat som ett svenskt säkerhetsintresse. Det gäller också för oss att slå vakt om våra kunskaper på området, våra utvecklingsmöjligheter på området och vår produktionsförmåga på området. Vi ska ha klart för oss att de ubåtar som Sverige producerar är världens bästa ubåtar för att agera under operativa förhållanden i bräckta vatten och i skärgårdsområden i Östersjön. Vi har alltså en resurs som ligger i framkant som vi ska vara rädda om och slå vakt om.

Vi måste också se till att vi har svensk rådighet över nästa generation stridsflyg. Det är mycket viktigt. Vi har under en mycket lång period byggt stridsflyg i ett samarbete mellan Saab och staten, och nu står vi i en situation där det utreds vilket alternativ vi ska välja inför framtiden när det gäller nästa generation stridsflyg efter Gripen E-systemet. Naturligtvis kan vi köpa från eller samarbeta med annat land, men det jag vill slå fast i dag, och som också bör fastställas i ett riksdagsbeslut, är att vi ska ha svensk rådighet över nästa generation stridsflyg. Det innebär i vår mening att Sverige också måste vara med och utveckla, utforma och producera nästa generation stridsflyg. Det är mycket viktigt.

Vi vill få en översyn av upphandlingen av försvarsmateriel så att vi i större utsträckning öppnar för direktupphandling från svensk industri. Vi måste använda oss av de resurser som en gång byggdes upp för att förse svensk försvarsmakt med försvarsmateriel. Vi måste hitta system för att i ökad utsträckning koppla ihop svenska staten och försvarsindustrin på området.

Det krävs också en nationell försvarsindustri som kan arbeta med frågorna. Hur försörjer vi svensk försvarsmakt med materiel? Hur klarar vi våra ansträngningar att hjälpa Ukraina?

Vi vill återuppta den verksamhet som tyvärr lades ned en gång i tiden, det vill säga inrätta en svensk myndighet för försvarsexport. Försvarsexporten är en viktig verksamhet, där vi bygger samarbeten med andra länder. Det kräver ordentliga och stora resurser för detta ändamål. Det är en bestämd erfarenhet jag har från mina år som försvarsminister.

I logik med det resonemang jag förde tidigare om kopplingen till svensk försvarsindustri vill jag öppna för att ha ett statligt delägande i olika försvarsindustriföretag. Det handlar inte om övertagande eller om majoritetsägande, utan det handlar framför allt om våra särskilda säkerhetsintressen, ubåtar och stridsflyg, och att koppla ihop direkt inflytande och ägande i Saab från statens sida.

Det är mycket jag skulle kunna gå igenom i dag, och tiden går. Utmaningarna att hantera det ryska hotet i Sverige innebär att vi måste fatta ordentliga beslut. Det finns ryskt ägande och intressen i näringsliv, i tomter, i fastigheter och i företag som gör sig gällande i det svenska samhället på olika sätt. Den uppgift jag har är att ryska ägarintressen i Sverige omfattar en omslutning på 12,8 miljarder kronor. Det finns stora deläganden av många personer med rysk bakgrund, och det finns ett nätverk som har intresse av att ha stödjepunkter i form av fastigheter och infrastruktur. Vi måste ha en lagstiftning som i princip innebär att vi stegvis kan avveckla detta. Mycket av detta är positioneringar från rysk underrättelsetjänst och i praktiken infiltration i det svenska samhället.

I Finland har man stärkt lagstiftningen väsentligt för att komma åt problemet. Sverige är inte i samma steglängd som Finland på området, och det är viktigt att åtgärda detta. Det ingår också i vårt förslag att ett sådant arbete ska genomföras.

Jag yrkar bifall till reservationerna 5, 17 och 43, och i övrigt står jag bakom alla S-reservationer.

(Applåder)

Fru talman! Jag tycker att man kan göra både och i det här fallet. Jag har inget negativt att säga om de här hybridsanktionsregimerna. Ni kan gärna utveckla det ytterligare i olika sammanhang. Men ett sådant arbete skulle ju stärkas av att man gör en terrorklassning. Samtidigt skulle en terrorklassning bli en tydlig signal gentemot Moskva, och det skulle uppfattas som att vi fokuserar på problemet och visar att detta är oacceptabelt. Har man det här som plattform är det inget problem att sedan driva fram olika sanktionsregimer på olika områden som rör just detta.

Jag tycker, precis som vi verkar vara överens om, att detta är en djupt allvarlig verksamhet. Man gör inte sådana saker utan en tydlig anledning. Anledningen är att störa och förstöra och att på olika sätt skapa den osäkerhet som har blivit i Östersjöområdet. Det här kommer bara att fortsätta. Därför måste vi höja hur vi ser på verksamheten några snäpp.

Statsterrorism är faktiskt ett fenomen som förekommer till och från i historien och innebär att en stat medvetet terroriserar medborgare i andra länder eller andra nationer i ett visst syfte. Den här typen av terror syftar också till att få oss att på olika sätt anpassa oss till det som en del kallar för någon sorts nytt normalläge. Den vägen ska vi absolut inte gå.

Jag tycker att det är bra att man på olika sätt försöker att hantera det här, även om det är väldigt mycket som återstår att göra. Mitt krav inför framtiden är dock att man ska driva frågan om terrorklassning vidare, återigen ta upp den i den nordisk-baltiska kretsen och visa på allvaret i det här. Statistiken visar oerhört brett hur mycket den ryska sidan håller på med det här.

Fru talman! Jag tycker att de nordiska regeringarna och de baltiska regeringarna skulle kunna komma överens om att markera att de ser det här som en ren terrorhandling – det borde inte vara svårt. Det bygger bara på sanktionen kring telekommunikationsförbandet, som ryssarna har i Kaliningrad.

Man måste på något vis höja garden och höja nivån på vad det här egentligen är. Den här frågan poppar upp med jämna mellanrum. Det blir några tidningsartiklar. Det blir lite reportage. Sedan går det en lång tid, och det sägs ingenting. Men det här bara pågår och fortsätter.

På något sätt måste man markera så att det väldigt tydligt framgår för allmänheten i det europeiska systemet, EU-systemet, och också i förhållande till Ryssland att vi ser det här som något allvarligt. Därför bör man också klassa upp nivån för hur man betraktar det, det vill säga använda terrorhandling som grundplattform när man beskriver detta. Det är alltså en statsterrorism med systematik och aggressivitet som syftar till att på olika sätt försvaga oss.

Detta tror jag att man skulle kunna komma överens om mellan de nordiska och de baltiska länderna. Jag tror till och med att man i Baltikum skulle kunna hälsa det med tillfredsställelse om vi skulle ta ett sådant initiativ.

Jag delar bilden av bredden av hybridoperationer, och det är ju en av de så kallade hybridoperationerna som vi talar om.

Det här har lett till att man i ökad utsträckning börjar titta på att ha andra typer av navigeringskompetenser. Det handlar om att i rätt stor utsträckning återgå till att navigera utan gps-system eller andra elektroniska system. Man övar också i större utsträckning på det och försöker återuppväcka gammal kompetens för att på det sättet säkerställa att man kan agera utan elektronisk utrustning.

Kustbevakningen har bland annat redogjort för att de har återanskaffat sjökort. Jag tror att det kommer att ta en rätt stabil tid innan man kan implementera och återuppväcka den här typen av kunskaper. Detta måste alltså vara en väldigt prioriterad fråga framöver om vi ska kunna komma åt det här ordentligt.

Det här kommer inte att avta, och jag vet inte om de skyddsåtgärder vi vidtagit egentligen har bitit särskilt mycket hittills. När det gäller den här typen av jamming och den här typen av konsekvensstörningar hittar man ständigt nya varianter för hur det ska gå till. Det är tydligt belagt att man har förband på den ryska sidan, i både Kaliningrad och Sankt Petersburg, med särskilda antennanläggningar och särskild utrustning som till och med härstammar från gamla Sovjetunionen och som byggdes upp på den tiden och som väl har moderniserats i den tid som vi nu lever i.

Min uppmaning kvarstår: Skulle man inte kunna tänka sig från regeringens sida att höja nivån här och tydligt klargöra att det här är en terrorhandling? Kan man försöka ta ett sådant initiativ tillsammans med Baltikum och de övriga nordiska länderna, så att man tydliggör att vi ser väldigt allvarligt på det här? Det handlar om att driva den här frågan med hela den bredden inom ramen för Europeiska unionen.

Fru talman! Vi kan konstatera att gps-störningarna i Östersjöområdet ökar. De kommer framför allt från sändare i Kaliningradområdet och Sankt Petersburgsområdet och stör flyg, sjöfart och blåljusverksamhet på ett väldigt allvarligt sätt. Det här leder till felaktiga positioneringar. Hundratusentals flyg har påverkats, och färjor och fartyg har tvingats använda alternativa metoder för navigering. Detta är att betrakta som ett hybridkrig. Störningarna sker dagligen och kan bland annat användas för att dölja militära transporter från den ryska sidan.

Jag är väl medveten om att regeringen har försökt protestera mot det här i olika internationella organisationer, men frågan är om det räcker. Det här är någonting som är systematiskt återkommande och måste betraktas som statsdrivet. Effekten blir en destabilisering av flyg- och sjösäkerhet. Det handlar om att injaga fruktan och osäkerhet och på det sättet påverka nationellt beslutsfattande. Genom att det är systematik i det måste det finnas en strategi i det. Det kan inte betecknas som enskilda incidenter.

Därför måste frågan om hur vi ska se på den här typen av aktivitet lyftas. Genom att verka för destabilisering, injaga fruktan och påverka nationellt beslutsfattande, vilket i praktiken blir effekten av hela verksamheten, bedriver man en form av systematisk och strategiskt utformad terrorism. I det här fallet blir det en form av statsterrorism.

Man kan fundera på hur man ska agera i ett sådant fall. Det går faktiskt för regeringen att i EU lyfta frågan om att gps-störningarna är en terrorakt. Regeringen kan också deklarera att störningarna är att betrakta som fientlig handling riktad mot rikets säkerhet.

Sedan har vi naturligtvis domstolar som kan behandla sådana här saker. Det är Säpo som utreder brott mot rikets säkerhet, och så finns det internationella brottmålsdomstolar. Men det är väldigt viktigt vilken inriktning vi väljer här och hur vi betecknar denna verksamhet.

Någon sa i ett annat sammanhang i dag att det här är det nya normala. Jag tycker inte om begreppet ”det nya normala”. Det är onormalt med den här typen av störningsnivåer. Vi ska inte etablera det som någon ny faktor som vi bara har att räkna med, för det bygger på en illvillig antagonistisk hantering med syftet att sabotera för människor som flyger, är på sjön eller bedriver någon annan samhällsnyttig verksamhet. Det här ingår i ett strategiskt ryskt mönster.

Min fråga till ministern är enkel: Är det inte dags att ta bladet från munnen och beteckna detta som det terrorbrott det är? Det är i praktiken statsterrorism vi har att hantera.

Fru talman! Självklart måste vi ha samövade förband. Vi måste ha fler krigsförband. Det är själva grundsynen från vår sida. Det är också därför vi pekar på att vi måste ha fler brigader än vad som nu är beslutat.

Vi måste också ha territorialförsvarsförband som bland annat kan försvara de transporter som ska gå genom Sverige från exempelvis Norge eller västkusten. Det kan vara transporter som går via havet och sedan genom Sverige. Det är en brist att vi inte har åstadkommit detta hittills. Det har varit uppe i försvarsberedningarna tidigare, men det har hittills inte fått de effekter det borde få. Det är också en fråga vi bör titta på.

Utöver de förband som vi nu jobbar upp och organiserar bör vi i ökad utsträckning titta på stödförband, alltså förband som på olika sätt stöder dem som har den direkta frontuppgiften. Det är en sak att redovisa att man i formell mening har denna typ av förband, men det är en annan sak att beställa och bygga upp dem. Här har man, menar jag, en stor uppgift inom ramen för värnplikten.

Det som krävs av oss från Natos sida kommer enligt min mening att kräva fler värnpliktiga. Det kommer att kräva större arméförband. För Natointegreringen är ett ökat uttag på värnpliktssidan helt avgörande och viktigt för att nå de olika målsättningar i Natosamarbetet som redovisas.

Jag tycker att det är positivt att ministern säger att man tittar på siffran 14 000. Jag ser det som en öppning för fortsatta diskussioner i Försvarsberedningen. Sedan får vi se vad det mynnar ut i. Men jag har varit tydlig med vårt ställningstagande om 12 000 till 2030. Vi står bakom de överenskommelser som finns, men i en ny förhandling kan man föra fram nya ståndpunkter och synpunkter också.

Fru talman! Det är klart att man kan säga att det är krigsorganisationens behov som styr. Det blir ju så när man lägger upp det efter den planering man har kommit överens om och när Försvarsmakten beskriver hur de ser på det hela. Men man kan också säga att vi behöver utöka krigsorganisationen beroende på att situationen ser ut som den gör.

Jag ser det som positivt att försvarsministern säger att man tittar på att utbilda 14 000 värnpliktiga per år. Det är ändå en indikation på att det inte skulle vara omöjligt att nå siffran 12 000 redan år 2030.

Vi har varit överens i de förhandlingar vi har haft. Men vi kan också fundera på hur vi blir överens i nästa förhandling. Nu blir det en försvarsberedning, och vi kommer då att lyfta frågan om att försöka tidigarelägga detta med andelen värnpliktiga och också föra upp diskussionen om hur långt vi i förlängningen ska gå.

Som jag har sagt ger 12 000–15 000 värnpliktiga per år en betydligt bättre uthållighet. Det ger en annan geografisk täckning. Det ger möjlighet att försvara fler områden, och det ger möjlighet att rotera förband. Om vi så småningom når upp till 20 000 har vi en helt annan försvarsmakt. Då blir det också avskräckande innan krig utbryter. Då blir det så att säga dyrt på riktigt att försöka angripa Sverige på ett eller annat sätt.

Från tid till annan har det sagts att landkrigföring, arméförband och sådant är en historisk parentes och att det nu är andra typer av högteknologiska system som gäller. Jag kan bara konstatera att det i Ukraina återigen har bevisats att det är på marken som den avgörande striden slutligen kommer att ske.

Vår tanke kvarstår: Det är rimligt att försöka tidigarelägga att nå upp till siffran 12 000. Jag delar uppfattningen att vi i grunden har ett bra personalförsörjningssystem. Detta var något som vi tog tag i när vi kom till regeringsmakten 2014. Då hade vi en organisation som byggde på yrkessoldater, men nu har vi både värnpliktiga och yrkessoldater. Jag tror att det är en bra balans.

Den tidigare organisationen, alltså den som fanns innan värnplikten aktiverades, skulle vi ha haft problem med i dag, framför allt när det gäller att åstadkomma den numerär som krävs. På den tiden märkte vi också att det inte gick att rekrytera officerare på ett sätt som var rimligt. Vi hade haft en svår situation i dag om vi hade fortsatt med det systemet.

Vi har alltså samma uppfattning när det gäller blandsystemet, och jag är glad för att folk från andra länder kommer för att titta på detta. Vi ska ha en gemensam ambition att värna samsynen i de här frågorna. Jag tycker också att åttapartiöverenskommelsen är viktig att bibehålla. Det har varit bra att kunna prata om den i internationella sammanhang, bland annat.

Men om vi ska kunna nå en överenskommelse i den nya försvarsberedningen måste man känna att man får ett ordentligt ord med i laget. Som en konsekvens av detta att vi vill snabba upp ökningen av antalet värnpliktiga och ha en målsättning om två nya brigader efter 2030 måste man också diskutera de längre målsättningarna och hur många värnpliktiga vi ska ha.

Vi måste alltså öka steglängden ytterligare i de här frågorna. Vi har gjort mycket, men det behöver göras betydligt mer. Oppositionen är, precis som jag sa i Sälen, inget rundningsmärke utan en realitet i en uppgörelse.

Fru talman! Tack, försvarsministern, för svaret!

Enligt vår uppfattning behöver det göras mer än det vi hittills har kommit överens om. Jag förstår att försvarsministern säger att genomförandet av försvarsbeslutet 2024 fortsatt utgör grunden för Försvarsmaktens förmågeutveckling. Det är naturligt utifrån de beslut som är fattade, men nu ska en ny försvarsberedning starta inom kort.

Samtidigt har vi en förändring i säkerhetsläget inte bara i vår del av Europa utan också mer allmänt runt om i världen. De senaste veckornas turer kring Grönland belyser detta med all önskvärd tydlighet. Underrättelsetjänster har redovisat att vi inte heller ska utesluta en direkt konflikt med Ryssland inom, säg, fem år – olika tidsspann anges.

Detta gör att kraven på oss ökar. Därför bör man titta på hur man kan hitta fler möjligheter att utbilda värnpliktiga snabbare. Vårt krav är 12 000 till 2030. Jag tror att det går att genomföra. Det handlar om att man tar uppgiften på allvar och försöker lösgöra fler officerare, locka tillbaka avgångna officerare, använda reservofficerare i större utsträckning och använda tidvis anställda soldater och K-soldater för utbildning av trupp.

Det handlar också om att vi snabbt måste se till att återupprätta en del infrastruktur som logement och matsalar, kanske få till stånd ett ökat utnyttjande av övningsfält och tillhandahålla materiel och utrustning för soldaterna.

Har man en tydlig politisk vilja och är väldigt distinkt när det gäller kravbilden går sådana här saker att genomföra. Jag har naturligtvis checkat den här möjligheten med folk som jag har en relation till inom Försvarsmakten. Jag gör bedömningen att detta är möjligt om viljan finns.

Med den dimensionering som vi ska ha 2030 kommer 10 000 värnpliktiga per år att skapa en organisation som räcker för ett inledande försvar av Sverige och för att hålla nyckelområden i Sverige. Det blir svårt att ersätta förluster, och det blir svårt att hålla hela landet. Den storleken på värnpliktsutbildningen medför en begränsad uthållighet.

Om vi går upp till 12 000–15 000 per år får vi en bättre uthållighet. Vi får en reserv på 120 000–150 000. Vi kan försvara flera områden samtidigt. Vi kan stå emot längre, och vi kan rotera förband. Jag tror att man måste ha detta som ett förstahandsmål efter 10 000.

Vi har från vår sida sagt att 20 000 värnpliktiga per år är målet. Det ger en mycket större krigsorganisation. Det gör det svårt och dyrt att angripa och ockupera Sverige. Det ger oss ett territoriellt försvar av hela landet, en djupare uthållighet och en stor ersättningsförmåga. Den nivån på en organisation skulle också före krig ha en avskräckande effekt.

Man ska alltså se antalet värnpliktiga i relation till försvaret av Sverige och vilken typ av signal det ger säkerhetspolitiskt. Det är för lite med 10 000 till 2030, som vi hittills är överens om; vi måste se hur vi kan komma upp i betydligt större volymer. Ett första steg kan vara att tidigarelägga sådant som vi tidigare har sagt att vi ska klara.

Herr talman! Vi var åtta partier som gjorde en uppgörelse om försvaret. Det är något jag tycker var väldigt viktigt, och jag ser också att vi från mitt parti i hög grad påverkade innehållet i uppgörelsen.

Det handlar om mycket stora belopp som ska fördelas inom totalförsvaret. Vi har frågat när de nya förhandlingarna ska ske. När startar de nya förhandlingarna som var utlovade redan i den grundläggande uppgörelsen?

Vi har fört fram förslag om ytterligare två nya brigader inom armén efter 2030 och att öka antalet värnpliktiga till 12 000 redan 2030 i stället för 10 000 som var överenskommet. Vi har fört fram frågan om att ordna de territorialförsvarsförband som är viktiga för transporter från norska kusten till den svenska östkusten och för att också kunna försvara de transporter som ska vidare. Vi har fört upp frågan om att få en ny ubåt.

Min fråga till statsministern är: När kommer inbjudan om försvarsöverläggningar? Varför sker det inte, och finns det något problem som förhindrar detta?

Herr talman! Jag har en fråga till försvarsminister Pål Jonson.

Vi har kunnat konstatera att Ryssland med systematik har infiltrerat det svenska samhället, bland annat genom att använda sig av olika bolagsbildningar, fastighetsägande och markägande. Det handlar inte bara om ägande i närheten av känsliga företag och myndigheter utan också om annat ägande som kan utgöra plattform för att agera mot svenska intressen.

Säpo har pekat på att bolagsbildningar och ägande kan användas som en fasad för underrättelseverksamhet. Finanspolisen har också pekat på att ryska nätverk i Sverige ägnar sig åt omfattande ekonomisk brottslighet och bedöms ha kopplingar till den ryska säkerhetstjänsten. Nuvarande lagstiftning är uppenbarligen inte tillräcklig för att stoppa den här underminerande verksamheten.

Min fråga är: Vilka åtgärder avser man att vidta för att förebygga, förhindra och avsluta den här typen av verksamhet från rysk sida i Sverige?

Fru talman! Det säkerhetspolitiska läget är sådant att kriget i Ukraina pågår med fortsatt intensitet. Europa levererar vapen till Ukraina. Det är viktigt att vi står bakom Ukraina i denna svåra tid och att vi är entydiga i våra besked till dem att de har oss i ryggen i den framtid vi ska möta tillsammans.

Det ryska angreppskriget har skakat om hela Europa och skapat en helt ny säkerhetspolitisk situation. Det har gjort att gamla beslut för säkerhetspolitiken har omprövats, och Sverige har blivit medlem i Nato tillsammans med Finland.

Jag tror att vi kommer att leva med den här situationen under en mycket lång tid framöver. Oavsett hur situationen kommer att utvecklas i Ukraina kommer läget i förhållande till Ryssland att vara problematiskt och svårt. Det är viktigt att vi bygger en gemensam avskräckning inom ramen för Nato och inom ramen för EU. Vi måste agera på ett sådant sätt att vi kan avhålla Ryssland från olika typer av provokationer och krigsäventyr.

Vi kan redan nu se att vi utsätts för cyberangrepp i stort sett varje dag, varje vecka och varje månad. De riktar sig mot betalningssystem, myndigheter och företag – en bred palett av angrepp som vi har att försvara oss mot. Vi har konstaterat sabotage mot telekablar och it-kablar under vatten. Vi har sett inbrott i vattentorn, och vi har sett fällda telemaster. Vi har vid finska gränsen sett flyktingströmmar framorganiserade i syfte att provocera och plantera in sabotörer och spioner i både Finland och övriga Västeuropa.

Vi ser en stor skuggflotta på Östersjön som sysslar med oljetransporter för rysk räkning, och de utgör inte bara ett miljömässigt problem utan också ett starkt säkerhetspolitiskt problem. Vi ser omfattande desinformation, och vi ser kränkningar av gränser i bland annat luftrummet.

Den här situationen är inte att betrakta som normal, utan den är i högsta grad onormal och vittnar om en helt annan säkerhetspolitisk kartbild i dag än för exempelvis 20 år sedan. Därför är avskräckning ett viktigt instrument för att få en fiende, en antagonist eller en motståndare att avstå från angrepp, aggressioner eller eskalation eller att avstå från att sprida krigshandlingar eller provokationer geografiskt. Det är oerhört viktigt att ha med sig den insikten – det perspektivet.

Det är också viktigt att Nato har kapacitet att slå tillbaka med full kraft om vi ser att det finns planer på att begå handlingar som strider mot internationell lag och rätt. Mandaten måste vara klara och kraftfulla. Nato måste ha en framskjuten förmåga att på samtliga nivåer och i alla dimensioner möta fientligheter mot vårt territorium.

Just nu handlar det om närvaro i Natos östra flank. Där finns exempelvis insatsen i Lettland och insatsen i norra Finland. Vidare finns den pågående Nato Air Policing-verksamheten, och vidare finns bidragen i Östersjön med anledning av den skuggflotta som finns där. Slutligen finns också Natos stående styrkor.

Sverige ska kontinuerligt bidra till Natos verksamhet för avskräckning, men vi måste också reglera hur detta ska gå till. Huvudregeln ska självklart vara att det är riksdagen som varje år beslutar om den kommande planerade verksamheten i ett ettårsperspektiv. Det gäller särskilda operationer och annan aktivitet, och det gäller olika typer av markeringar och övningsverksamhet.

Om det uppstår särskilda situationer, att det med kort varsel uppstår särskilda behov där vi utan dröjsmål måste agera, och det finns risk att de innebär men för svenska intressen, måste regeringen också ha möjligheter att under de omständigheterna vidta åtgärder. Det kan vara åtgärder där vi bidrar med svensk trupp upp till 500 personer, och totalt högst 1 000 personer får tjänstgöra samtidigt. Mandatet kan gälla i högst 90 dagar, och det ska gälla för behov som uppstår med kort varsel. Det kan handla om olika åtgärder som anses nödvändiga inom ramen för alliansen. Här måste det finnas ett flexibelt synsätt på vad det kan vara, men det måste också finnas starka skäl för att det ska handla om kort varsel.

Vidare finns ett förslag om att sätta in högst 1 000 personer begränsat i tid till 60 dagar. Det handlar om formuleringen men för angelägna svenska intressen. I praktiken handlar det om att avvärja ett hotfullt läge för Sverige, det vill säga hot mot rikets säkerhet. Det ska vara fråga om en situation där vi direkt står mot en fiende eller antagonist, och det är rimligt att regeringen i de sammanhangen ges den flexibilitet som gör det möjligt att agera snabbt.

Vi är från vår sida beredda att stödja det regelverket. Varje regering som hanterar dessa frågor måste vara tydlig och klar med att man i alla lägen förstår behovet av förankring i riksdagen. Jag är övertygad om att man i sådana lägen, oavsett vem som sitter vid makten, är angelägen om att föra resonemang med de olika partierna i riksdagen. Men beroende på hur läget utvecklar sig kan det vara viktigt att ha en viss flexibilitet så att man kan fatta snabba och omedelbara beslut. Vi måste komma ihåg att huvudregeln är att riksdagsbeslut krävs för att avsätta en svensk väpnad styrka till den typen av operationer.

Vi måste också i grunden förstå att det säkerhetspolitiska läget är radikalt förändrat mot hur det var en gång i tiden. En helt annan typ av tänkande krävs i dag än tidigare. Därför är det rimligt att vi förändrar regelverk. Natomedlemskapet i sig är en stor förändring, och det vi nu diskuterar handlar om hur vi ska disponera svenska resurser inom ramen för den allians Sverige är medlem i.

Jag yrkar bifall till förslaget i föreliggande betänkande.

(Applåder)

Fru talman! Det är ett faktum att mitt parti har föreslagit 45 miljarder mer till järnvägen över en tolvårsperiod för att komma åt underhållsskulden. Det är ett faktum som man inte kommer ifrån oavsett hur man vrider och vänder på det här och oavsett hur man räknar i olika tabeller. Det är viktigt att detta blir understruket och sagt på ett ordentligt sätt.

Detta bottnar i en verklighet där 40 procent av alla persontåg blir försenade. Punktligheten är högre på kortare sträckor och lägre på längre sträckor. Stillastående tåg och kraftiga förseningar påverkar kraftfullt förtroendet för järnvägen som transportmedel. Under sommaren 2025 hade vi ett mycket tydligt och extremt exempel i Bastuträsk med en nio timmar lång försening på grund av elfel. Fel i kontaktledningar och signalfel gör att det blir stora följdförseningar på olika tåg. Det drabbar alltså ett stort transportsystem.

Det här upprör människor i vardagen. Människor ser att de inte klarar att tågpendla dit de skulle vilja beroende på förseningarna. De vill inte riskera att komma för sent till jobbet. Sedan har vi 60 operatörer som ska samsas om en tidtabell och ingå i det stora transportsystemet. Det är en utmaning av kvalificerat slag. Privatiseringen av järnvägen har alltså skapat ytterligare problem.

Jag är riksdagsman för Dalarna. Jag förbehåller mig rätten att prata om Dalabanan. Jag förbehåller mig rätten att prata om Hitachi. Jag förbehåller mig rätten att säga att vi behöver stora förstärkningar på Bergslagsbanan. Jag förutsätter att ministern lyssnar på det här och använder debatten som ett underlag i remissarbetet. Vi som representerar olika delar av landet måste framföra vårt.

(Applåder)

Fru talman! Dalarna är ett fantastiskt län med 286 546 invånare. Stora investeringar sker i Sälen, Malung och Trysilområdet för turismen. Vi har stora investeringar i Idre, en expanderande industri genom Hitachi i Ludvika och stora stålfabriker i Borlänge och Avesta. Vi har en högskola som expanderar, ett regemente i Falun under stor uppbyggnad och flera statliga myndigheter. Pendlingen inom länet och till och från länet är omfattande; Dalarna är ett av de län där det pendlas mest. Till ytan är länet det fjärde största i landet.

Vi har dock lite problem som vi borde få hjälp med. På Dalabanan körde man en gång i tiden X2000, men nu är det äldre tågsätt. Ibland frågar folk varför man kör museijärnväg i Dalarna, vilket förstås är mindre smickrande. Vidare har vi frågan om servering. Oftast finns det ingen servering på tågen, men när det finns utannonseras ”Nu har vi servering!” som en positiv nyhet. På andra ställen i Sverige är det en självklarhet. Jag tycker att det är bra de gånger man har det.

Hitachi i Ludvika kan transportera 52 transformatorer per år, och det sker på natten mellan lördag och söndag. Det beror på kapaciteten på järnvägen mellan Ludvika och kusten. Detta är för dåligt eftersom orderingången och efterfrågan är större än så.

Det handlar alltså om att uppgradera Dalabanan, som är den stora pendlingspulsådern mellan Mora och Stockholm, så att det går någorlunda fort och tågen har en vettig vagnstandard. Då kan vi få bort diskussionen om museijärnväg. Att möta upp den expanderande industrin i Ludvika och dess orderingång är en annan oerhört viktig sak för Sverige. Det här är två medskick från mig till ministern. Vad tänker du göra på dessa två punkter?

Det finns många andra aktuella projekt i vårt län. Ska vi bredda diskussionen till att också omfatta vägområdet vill jag särskilt nämna de regionala utvecklingspengar vi får. Det är nu 75 miljoner kronor per år de kommande fyra åren. Med en sådan nivå går det knappt att göra någonting. En cykelväg som man investerar i kan exempelvis gå på 50 miljoner kronor. Det finns sådana exempel.

Med en nivå där bara marginella investeringar kan åstadkommas på årsbasis skapas en konflikt i länet om vart pengarna ska gå. Jag har suttit i den typen av situationer många gånger under mina år i politiken. Jag vill bara nämna detta som ett problem som man borde ta på större allvar.

Slutligen: 40 procent av persontågen kommer för sent. Punktligheten är kanske större på korta distanser, men på längre sträckor är det ofta problem. Vi har en underhållsskuld på 90 miljarder kronor – ett oerhört stort belopp. Det kommer att ta tid att åtgärda.

Vad som är substantiellt tänker du göra för att klara ut situationen?

(Applåder)

(ANDRE VICE TALMANNEN: Jag vill bara påminna om att tilltala ministern med ”ministern” eller ”statsrådet”, inte med ”du”.)