Maj Karlsson

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Jag har också samlat mig lite nu. Jag tänker så här: Den nya socialtjänstlagen är en superfin grund för arbetet, precis som ministern säger. Jag är helt övertygad om att om vi pumpar in resurser för att det här ska bli verklighet över hela landet och ser till att socialtjänsten mäktar med uppdraget kommer vi nog en väldigt lång bit på väg. Det gäller även tillsammans med till exempel den lagstiftning vi debatterade tidigare i dag om barns rätt.

Jag delar även till hundra procent uppfattningen att många barn har missats och inte fått hjälp i tid och till sist själva får bära straffet för den utsatthet de har. Problemet är att jag tror att den här lagstiftningen kan fortsätta att bidra till just den utvecklingen.

Vi vill verkligen hitta en lösning när det gäller föräldrar som tackar nej. Det är därför vi säger att man behöver kartlägga och se de bakomliggande orsakerna.

Som jag sa i mitt inlägg har vi en historisk jätteskuld att betala tillbaka. Socialtjänsten har legat fruktansvärt mycket efter med arbetet med barn. Man ligger efter i hela vårdkedjan. Det finns ett hål som måste täppas igen, och det är här jag tycker lagstiftningen blir så knepig. Den kommer in från sidan och straffar både barn och föräldrar.

Det är klart att man kan vilja straffa någon som inte tar sitt ansvar. Den känslan får jag också. Det är bara det att forskningen pekar på att det snarare är motivation som ger varaktig förändring. Det finns projekt där det arbetas väldigt aktivt och otroligt framgångsrikt med att motivera föräldrar som är omotiverade. Det behöver inte betyda att de inte bryr sig om sina barn. Det kan finnas helt andra orsaker. Det är därför även Centerpartiet säger att vi måste se vilka orsakerna är. Det är det jag vill skicka med. Jag är rädd att det här inte kommer att ge rätt resultat.

Herr talman! Jag ville ju prata med Camilla Waltersson Grönvall, men jag blev så himla upprörd över den diskussion som var nu så att jag helt tappade fokus.

Jag måste verkligen genuint säga att jag blir lite besviken på debatten. Jag blir besviken på att man förutsätter att vi här inne inte vill göra rätt, att vi inte vill att det ska bli en ordentlig skillnad för barn. Det finns ju inte någon här inne som inte förstår vilken otroligt svår situation vi står inför.

Jag ska försöka samla mig lite och uttrycka mig så som jag hade tänkt från början. Jag har en enorm respekt för Camilla Waltersson Grönvalls arbete. Jag har stöttat stora delar av ditt arbete, just för att jag tycker att du har gjort det rätt och riktigt i väldigt stora delar.

En av de viktigaste reformerna som ministern har genomfört är den nya socialtjänstlagen. Jag klargjorde väldigt tydligt i mitt anförande varför jag är orolig för lagen om mellantvång. Jag tänker mig också att en rad remissinstanser har samma målbild som både jag och ministern, men de känner sig ändå mycket, mycket bekymrade gällande den här lagen.

Det har alltså kommit kritik av lagen. Hur förhåller sig ministern till om det skulle vara så att vi – som inte tycker någonting om detta alls och inte vill de här barnen väl – faktiskt har rätt i vår kritik, det vill säga att föräldrar inte kommer att våga söka hjälp eller att vi kommer att låsa in barn i situationer som är väldigt hotfulla? Ska vi göra om ett system som ministern själv har gjort bra? Jag vill bara höra en reflektion kring det.

Herr talman! Du och jag, Malin, står långt ifrån varandra politiskt av helt naturliga orsaker. Du är på högerkanten och jag på vänsterkanten. Vi har inte heller haft ett så nära samarbete. Men vi har haft en fin relation i utskottet. Du har nämligen en unik egenskap, en jättefin förmåga att vara det sociala kittet i en grupp. Det är inte alltid så himla lätt i en politisk kontext där alla har väldigt olika åsikter. Men i alla sammanhang där du gör din röst hörd gör du det med värme, och du ser till att vi alltid har det trevligt och möter alltid dina kollegor med ett leende. Jag har uppskattat detta otroligt mycket, och jag vill tacka dig för din tid. Det har varit en glädje att jobba ihop med dig.

(Applåder)

Herr talman! Alltså, nu går det inte längre, faktiskt.

Några av mina starkaste minnen av när du och jag började jobba ihop, Lina, är att vi ofta brukade gå ut, och så brukade vi säga vad vi egentligen tyckte om saker och ting.

(LINA NORDQUIST (L): Det där var ju hemligt!)

Jag vet! Jag säger inte vad vi tyckte. Men jag tycker att det har varit en sådan otroligt fin erfarenhet för mig att ta med mig av demokrati. Det är ändå ganska stort att få veta att man kan ha väldigt olika uppfattningar. Man kan tycka väldigt mycket, och man kan till och med vara hård mot varandra i debatterna. Men sedan kan man ändå gå ut och prata med varandra med stor respekt och ibland till och med erkänna när man har haft fel.

Någonstans är det ju så att vi kommer hit som människor. Vi kommer hit och representerar demokratin, men man kan ha olika verklig tilltro till den. Men på det sättet har jag verkligen fått med mig det från er, och jag tycker att det är så himla fint. Jag önskar att alla kunde få se att bakom alla de här hårda orden och allt vi gör här så pågår det också en massa andra saker. Det är otroligt vackert, tycker jag. Stort tack, Lina, och tack för de fina orden!

(Applåder)

Herr talman! Nu kan jag snart inte hantera det, faktiskt. Jag blir så otroligt rörd.

Ja, Ulrika, vi träffades också precis när jag var helt ny i riksdagen och i en ganska komplicerad fråga. Du har från dag ett varit och är så knivskarp. Alltså, man kan nästan vara lite rädd för dig i början.

(ULRIKA WESTERLUND (MP): Nu är det ju du som slutar, Maj.)

Jag vet, men jag måste också få dela med mig! Jag ska också gå härifrån. Man kanske inte gör så, men jag vill ändå säga att det är så intressant att få arbeta med en person som du, för du ger alltid ett annat perspektiv. Du är väldigt grundad i det du står för.

Lika mycket som jag hör alla fina ord kan jag verkligen från mitt hjärta säga detsamma tillbaka. Gud, vad hade jag gjort här under alla de här åren utan dig? Stort tack!

Herr talman! Ett stort tack för de fina orden, Gustaf Lantz. Jag kan inte alls hantera det här. Det är väldigt märkligt att lämna riksdagen efter så här lång tid. Man försöker att hålla det ifrån sig.

Som Gustaf själv sa är det svårt när man ska skiljas från människor som man har tyckt väldigt mycket om. Jag har haft otroligt roligt med dig, Gustaf. Det har varit så intressant. Gustaf sitter och viskar till mig så fort det kommer någon fråga: Vad tycker du om det? Jag tycker så här. Man får alltid använda hjärnan tillsammans med dig. Det tycker jag är väldigt roligt.

Sedan är du en oerhört generös person som alltid kommer med komplimanger. Det tycker jag är något att ta med sig. Det är otroligt roligt att höra Gustaf när han säger till den ena eller den andra: ”Vad fin du är! Vilken fin blus du har! Vilken fin slips du har!”

Att få arbeta med en sådan kollega är otroligt. Tack så hemskt mycket för den här tiden, Gustaf!

Herr talman! Tack så hemskt mycket, Martina Johansson! Jag är inte alls laddad för att ta emot det här.

Det är någonting med socialutskottet och absolut något med dig, Gullet, som person som gör att jag har lyckats att hålla den otroliga balansen som du och jag ofta hamnade i. Vi kanske inte är helt överens, utan vi behöver bolla det lite mellan varandra. Sedan kanske vi landar helt olika. Vi har ändå så stor respekt för varandras arbete. Det tycker jag har varit fantastiskt.

Politik är inte bara allt det hårdnackade. Vi lyckas också ha roligt emellanåt. Det har varit otroligt fint att ha fått arbeta tillsammans med dig, Martina Johansson. Tusen tack!

Herr talman! Så var det då dags att inleda mitt livs sista anförande här i riksdagen! Jag vet att mina kollegor här inne helst vill att vi snabbar på lite, men jag tar mig friheten att använda min sista talartid till att breda ut mig och vara lite personlig.

Jag måste säga att jag under mitt liv haft ett ganska märkligt privilegium, om man får kalla det så. Det är nästan som att jag varit en fluga som fått möjlighet att sitta på samhällets olika skikts väggar och se vad som händer på nära håll. Jag har sett hur fattigdom kan prägla en människas hela tillvaro. Jag har sett kampen det innebär. Jag har mött barn som burit livets alla motgångar på sina små axlar. Jag har sett människor kämpa mot svårt missbruk, och jag har sett människor ta sig ur det. Jag har också sett människor som inte lyckats. Jag har förlorat vänner – människor som jag växt upp med och för vilka den sociala utsattheten till slut blivit för stor. Tomrummet efter dem är gigantiskt.

Men jag har också fått leva med medelklassens privilegier. Jag har fått spatsera runt här i demokratins högborg och göra min röst hörd. Jag har till och med fått vara på fest med kungen. Det finaste är att jag har fått möjlighet att komma nära människor från alla dessa världar. Genom det har jag sett något väldigt tydligt. Våra vägar börjar ofta skiljas åt redan i barndomen. Vilken uppväxt vi får och vilka händer som erbjuder oss stöd på vägen sätter riktningen för vår framtid. Med rätt stöd kan en mörk tillvaro ljusna. Med fel stöd kan det gå precis hur illa som helst. Därför har barns rättigheter blivit en av mina viktigaste politiska frågor. Det är där vi visar vilket samhälle vi faktiskt är och vilket samhälle vi faktiskt vill bli.

Herr talman! För att förstå min kritik mot regeringens förslag behöver vi titta bakåt. När jag började i politiken var socialtjänstens barn- och ungdomsvård i svår kris. Barnärendena var för många och resurserna för få. Nyutexaminerade socialsekreterare fick en arbetsbelastning de inte mäktade med. De erfarna flydde fältet eller arbetade sig själva i fördärvet. Av alla rapporter handlade en av dem som berörde mig allra mest om hur mycket tid socialsekreterare faktiskt hade till sitt förfogande för de barn de skulle hjälpa. Det kunde handla om någon timme på en hel utredning.

Någonstans där borde vi ha stannat upp och frågat oss: Vad är det egentligen vi håller på med? I jakten på slimmade organisationer och budget i balans lyckades politiken glömma något helt avgörande: Vi hanterade inte ärenden. Vi hanterade människor. Barns liv låg i våra händer.

Samtidigt som socialtjänstens akuta situation uppdagats har vi sett enorma brister även i vår barn- och ungdomsvård. Det handlar om vårdkedjor som inte håller ihop, om kriminella som äger och driver HVB-hem, om allvarliga brister och övergrepp inom Sis och om barn som om och om igen sviks av samhället. Det råder inget tvivel om att vi har och har haft enorma brister i vårt system. Vi har inte alltid kunnat erbjuda barn och föräldrar det stöd som varit bäst för dem, och det har naturligtvis haft ett högt pris.

Men även om det finns områden där vi har långt kvar, inte minst när det gäller Sis och HVB, har mycket också förändrats. Barnkonventionen har blivit svensk lag. Det sociala arbetet har utvecklats. Vi har nu en ny socialtjänstlag som ska bygga på forskning, förebyggande arbete och tillit. Det är en oerhört viktig reform. Just därför blir regeringens nya lagförslag så märkligt, för samtidigt som vi bygger en socialtjänst som ska arbeta förebyggande och skapa förtroende inför vi lagstiftning som riskerar att gå i motsatt riktning.

Herr talman! Vi delar problembilden. Föräldrar tackar för ofta nej till insatser. Steget mellan frivillighet och tvång är stort. Socialtjänsten behöver bättre verktyg för att hjälpa barn i utsatthet. Men vi är inte överens om vilka verktyg som faktiskt behövs.

Den första fråga regeringen borde ställa sig är: Varför tackar föräldrar nej? Det kan handla om bristande tillit, om att insatsen inte motsvarar familjens behov, om att man inte förstår vad den innebär eller helt enkelt om att insatsen faktiskt är fel. Problemet är att vi inte vet tillräckligt mycket om varför föräldrar tackar nej. Då borde det första steget vara att ta reda på det, inte att börja med sanktioner.

Ändå föreslår regeringen möjligheten att förelägga vite till föräldrar som tackar nej eller inte följer socialtjänstens krav. Vi vet vilka som riskerar att drabbas: familjer som redan lever under ekonomisk och social press. Vad gör ett vite med en familj som redan har svårt att få pengarna att räcka? Risken är att ekonomin försämras ytterligare, att stressen ökar och att föräldrarna dessutom börjar undvika socialtjänsten av rädsla för sanktioner. Det vore en katastrof. Det är tid, tillit, kompetens och resurser som skapar förutsättningar för förändring.

Herr talman! En annan del av förslaget rör möjligheten att besluta att barn och ungdomar ska hålla sig hemma under vissa tider, i vissa fall med elektronisk övervakning och möjlighet för polisen att ingripa. Det är mycket långtgående åtgärder i något som samtidigt beskrivs som en social och förebyggande insats. Det finns en uppenbar risk att barn som befinner sig i en riskzon behandlas som om de redan vore kriminella. Det innebär en farlig stämpel som vi vet kan vara oerhört svår att bli av med.

Men det finns också en barnskyddsproblematik. Tänk om barnet behöver skyddas just från sitt hem! Tänk om det finns våld eller kontroll där! Tänk om det område där barnet bor är den stora faran! Vad händer då, när samhällets lösning blir att barnet ska låsas fast med en boja? Här blir paradoxen tydlig. Vi har precis infört en socialtjänstlag som ska bygga på forskning, förebyggande arbete och tillit. Samtidigt inför vi parallell lagstiftning som riskerar att bygga på kontroll och tvång, i direkt strid mot all kunskap vi har. Det är lite svårt att få ihop.

Herr talman! Vilken roll vill vi att socialtjänsten ska ha? För mig är den viktigaste rollen att vara en myndighet som människor vågar vända sig till när livet håller på att gå sönder, en myndighet där jag vågar berätta det allra svåraste, särskilt när det handlar om mina barn. För att det ska vara möjligt krävs förtroende, tid, kompetens och resurser, och det krävs insatser som faktiskt fungerar.

Jag tror på en socialtjänst som ställer krav när det behövs och som skyddar barn när föräldrar inte förmår att göra det. Jag är beredd att gå långt för att skydda barn. Men jag motsätter mig lagar som saknar tillräckligt stöd och som riskerar att bryta mot de principer som vi vet är viktiga för ett fungerande socialt arbete. Jag motsätter mig med bestämdhet lagar som riskerar att göra det svårare att söka hjälp.

Det första vi måste göra är att se till att den nya socialtjänstlagen får genomslag och att socialtjänsten får de resurser som krävs för att göra det arbetet. Sedan måste vi ta reda på varför föräldrar tackar nej. Därefter måste vi ta fram konkreta åtgärder som bygger på forskning och beprövad erfarenhet. Jag yrkar därför bifall till reservation 1.

Herr talman! Nu ska jag snart avsluta mitt anförande, men jag vill säga några sista saker. Det har varit fantastiskt att få arbeta med er i socialutskottet. Jag har lärt mig så mycket, och jag är så tacksam över att jag har fått möjlighet att vara en röst för dem som inte alltid hörs mest.

Socialutskottet är unikt. Vi står upp för våra olikheter, men vi försöker samtidigt hitta vägar framåt med respekt. Det är att värna demokratin och att visa respekt för dem som behöver samhället allra mest. Det tycker jag är väldigt fint, så stort tack för det!

Jag vill också tacka all personal här i riksdagen. Det är ni bortom rampljuset som bär vår demokrati varje dag. För er är jag evigt tacksam, och inget hade gått vägen utan er!

Jag lämnar också talarstolen med oro. Barns rättigheter är satta under historisk press. Bara den här veckan fattas beslut som skakar alla barns rätt i grunden. Vi ser det i migrationspolitiken. Vi ser det i socialpolitiken. Vi ser det inte minst när barn nu riskerar att sitta i fängelse.

Samtidigt ser vi hur civilsamhället, som är det som håller våra barns ryggar, också är satt under hård press. Jag vill därför skicka med till alla er som ska ha ansvar för barnens framtid att ta den här situationen på största allvar.

Det är när det blåser riktigt hårt som vi på riktigt visar om vi håller. Det är just då vi ska se till att hålla våra viktigaste värden som högst. Om det är något som jag verkligen vill lämna efter mig när jag nu snart kliver ned från detta podium är det modet att stå upp för dem som behöver det allra mest. Nu kommer ni att behöva göra det för våra barn. Tack så hemskt mycket!

(Applåder)

Fru talman! Det är en alldeles särskild dag för mig i dag. Dagens debatter är nämligen de sista jag deltar i här i kammaren. Efter tolv år i Sveriges riksdag lämnar jag nu mina uppdrag, och det gör jag med både stolthet och stor tacksamhet. Att få företräda människor i Sveriges riksdag är det finaste politiska förtroende en människa kan få.

Jag kan faktiskt inte tänka mig en mer symbolisk avslutning än att mina sista debatter handlar om barn i utsatthet och samhällets ansvar för dem. Det är i dessa frågor jag har lagt den största delen av mitt politiska hjärta, och här får jag nu också möjlighet att sluta cirkeln.

Jag läste nyligen en formulering om Europas skogsbränder. De beskrevs som en röntgenbild av vår politik; de synliggör de sprickor som det annars är lätt att blunda för. Jag tänker ofta att samma sak gäller barn i utsatthet. Hur vi behandlar de barn som har det svårast säger mer om vårt samhälle än nästan allt annat. Ett samhälles styrka visar sig i hur det behandlar dem som har minst makt. Ingen har mindre makt än ett barn som är helt beroende av vuxnas beslut.

Fru talman! Jag har varit med om mycket under mina år i maktens korridorer, men den politiska utveckling vi har sett under den här mandatperioden är exceptionell. När regeringen beskriver det som ett paradigmskifte har de i någon mening rätt. Vi står inför en ny politisk väg vars konsekvenser kommer att märkas långt efter att den här mandatperioden är över – inte minst för människor som befinner sig i samhällets utkant, och särskilt för barn.

Regeringen har genomfört väldigt många och stora reformer. Vissa är bra, andra djupt problematiska. Men många av dem har en sak gemensamt: De har genomförts snabbt, ibland mycket snabbt, samtidigt som de förändrar viktiga delar av vårt samhälle. Detta förslag är inget undantag.

Det borde göra oss lite försiktiga, för lagstiftning är inte en enkel politisk produkt. Den ska hålla över tid. Den ska fungera även när den politiska debatten har lagt sig och rubrikerna försvunnit. Aldrig är kravet på eftertanke viktigare än när staten fattar beslut om ett barn.

Fru talman! Det betänkande vi debatterar i dag är ett omfattande lagstiftningspaket. Regeringen föreslår att LVU ska ersättas av en ny lag om omhändertagande för vård av barn och unga och en ny lag om särskilda befogenheter inom den statliga barn- och ungdomsvården. Förslaget innehåller också flera viktiga förstärkningar av barns rättigheter, bland annat genom att barnets ställning som egen rättighetsbärare tydliggörs och att rätten till offentligt biträde stärks. Dessa förstärkningar av barns rätt är vi mycket glada och stolta över. Vi har varit med och tagit fram några av dem, och vi är stolta över att de nu införs. Men just därför måste vi också vara tydliga med det vi tycker är mindre bra.

När staten omhändertar ett barn är det en av de mest ingripande formerna av myndighetsutövning vi har. Det handlar inte bara om en paragraf. Det handlar om ett barns liv, om en familj och om relationer som kan ha funnits under hela barnets uppväxt. Detta kräver att vi politiker förmår lägga våra egna känslor och föreställningar åt sidan och ställa den viktigaste frågan: Vad blir bäst för barnet? Det låter enkelt, men det är det verkligen inte.

Vi i Vänsterpartiet har under många år arbetat för att stärka barns rättigheter och förbättra situationen för de barn som behöver samhällets stöd. Vi har försökt göra detta med forskning, erfarenhet och barns egna berättelser som grund – för utgångspunkten måste vara att barn är egna rättighetsbärare.

Barnkonventionen blev svensk lag. Det var ett viktigt steg. Delar av det vi debatterar i dag är nästa viktiga steg.

Men rättigheter på papper är inte samma sak som rättigheter i verkligheten. Det är först i mötet med socialtjänsten, domstolen, familjehemmet eller Sis som vi ser om rättigheterna faktiskt fungerar. Där finns fortfarande mycket kvar att göra.

Fru talman! Det är också därför jag vill säga något om känslor. Frågor om barn väcker starka känslor, och det ska de göra. När ett barn far illa vill vi ingripa. När en förälder inte klarar av sitt ansvar vill vi skydda barnet. Men det är just då vi måste vara som mest noggranna, för placerade barn befinner sig redan i en mycket utsatt situation. Deras liv är ofta långtifrån den trygga barndom som vi alla hoppas att barn ska få. Att splittra en familj är aldrig en liten sak.

Vi vill gärna tänka att samhället kommer in som en räddande ängel, att barnet lämnar det svåra bakom sig och att allt därefter blir bra. Men verkligheten är betydligt mer komplicerad. Barn kan ha starka band till sina föräldrar även när föräldrarna har svikit dem. Och den vård som samhället erbjuder är inte automatiskt riskfri bara för att den ges av samhället – det vet vi. Historien visar det, och de senaste årens rapporter och vittnesmål visar det. Alltför många barn har utsatts för övergrepp och missförhållanden under samhällets ansvar. Detta är en av de mest smärtsamma motsägelserna i vår välfärdsstat. Vi omhändertar barn för att skydda dem, och då måste vi också se till att den vård vi erbjuder verkligen är trygg, både vid placering och absolut även därefter.

Fru talman! Det är mot den bakgrunden vi måste se regeringens förslag om fortsatt omhändertagande på grund av barnets anknytning till familjehemmet. Regeringen vill skapa en möjlighet att fortsätta tvångsvården när de ursprungliga missförhållandena i hemmet har upphört, om det finns en påtaglig risk för att barnet skadas av att skiljas från familjehemmet och övriga förutsättningar är uppfyllda.

Vi förstår syftet och vi delar den uppfattningen. Ett barn som har bott länge i ett familjehem kan ha en mycket stark anknytning dit. Den relationen ska naturligtvis tas på allvar. Men vi tycker att regeringens förslag går lite för långt. Det finns en avgörande skillnad mellan att beakta barnets anknytning och att använda anknytning som grund för fortsatt tvång.

Om de ursprungliga missförhållandena har upphört och föräldrarna åter kan erbjuda en trygg omsorgsmiljö måste barnets egen vilja väga mycket tungt. Om barnet själv vill stanna i familjehemmet ska detta naturligtvis få mycket stor betydelse. Men vi ska inte bygga en ordning där ett barn genom tvång kan hållas kvar mot sin egen vilja enbart därför att barnet har knutit an till familjehemmet. Därför vill vi i Vänsterpartiet att fortsatt omhändertagande på grund av anknytning till familjehemmet när barnet har fyllt 15 år endast ska kunna ske med barnets samtycke.

Fru talman! En annan fråga där regeringen däremot inte går tillräckligt långt gäller de särskilda befogenheterna inom Sis. Under de senaste åren har vi gång på gång tagit del av rapporter om övergrepp, våld och missförhållanden inom den statliga ungdomsvården. Rapporterna och vittnesmålen har varit förfärliga. Ändå väljer regeringen att huvudsakligen överföra dagens regler till en ny lag utan att göra den översyn som så många remissinstanser efterfrågar. Det räcker inte.

När staten använder tvång mot barn måste vi ständigt fråga oss om åtgärderna verkligen är nödvändiga, proportionerliga och förenliga med barns rättigheter och om de används på rätt sätt. Barn med trauma, psykisk ohälsa eller neuropsykiatriska funktionsnedsättningar ska mötas av vård, behandling och trygghet – inte av mer tvång därför att samhället saknar resurser eller kompetens.

Därför anser Vänsterpartiet att regeringen bör tillsätta en samlad översyn av de särskilda befogenheterna inom den statliga barn och ungdomsvården, nu med barns rättigheter i fokus, som ju den nya LVU-lagen är tänkt att innebära. I en sådan översyn bör riksdagens tidigare krav om att fasa ut avskiljningar också tas i beaktande.

Fru talman! Ord spelar roll. Lagtext spelar roll. Den uttrycker inte bara juridik utan också vilka värderingar som ska vägleda dem som möter barn varje dag. Därför beklagar vi att regeringen inte har valt att föra in den formulering som tidigare utredningar har föreslagit: ”Vård till barn och unga ska ges med omtanke om och aktning för barnets eller den unga personens egenart.” Efter de senaste årens avslöjanden och övergrepp inom den statliga barnavården, och när vi vet att just barn som vårdas enligt LVU ofta vittnar om just brister i bemötande och omsorg, borde detta vara en självklar utgångspunkt. Vi vill därför att den nya lagen ska kompletteras med den formuleringen.

Fru talman! När jag nu snart lämnar Sveriges riksdag gör jag det med en stark övertygelse. Politik handlar ytterst inte om propositioner och paragrafer. Politik handlar om människor. Kanske finns det ingen grupp som säger mer om vilket samhälle vi vill vara än de barn som saknar egenmakt och egen röst och ibland också vuxna som orkar stå upp för dem. Om vi lyckas skydda just de här barnen har vi också byggt ett starkare samhälle för oss alla. Detta är den övertygelse jag har burit med mig under mina år i denna kammare, och det är med den övertygelsen jag efter nästa debatt kommer att lämna över till dem som tar vid.

Med detta yrkar jag bifall till reservation 2.

Fru ålderspresident! Tack, ledamoten, för svar och för fortsatta frågor!

Jag tycker att det här är en intressant fråga, för det är detta som är den springande punkten. Man har hittat brister i den privata sektorn; man hittar inte bristerna i den ideella sektorn. Där är det helt andra saker som spelar roll, det vill säga att man har ställt krav som inte alls är anpassade till kvinnors och barns behov.

Den ideella jourrörelsen har varit navet i arbetet för att skydda kvinnor och barn i generationer. Det är där vi kan säkra att kvinnor och barn får det skydd de behöver.

Vi är helt överens om att barn ska ha skydd. Det ska vara tryggt och säkert. Men den här lagstiftningen har lett till högre trösklar och smalare korridor. Det är mycket svårare att få hjälp, och det är inte den utveckling vi vill ha.

Eftersom jag känner att ledamoten har ett genuint intresse för det här vill jag också ha en riktig diskussion. Problemet är att vi håller på att slå ut den verksamhet som är navet, till förmån för att göra precis det som ledamoten själv lyfte i sitt anförande. Vi vill inte ha en marknad med kvinnor. Det här är en marknad med våldsutsatta kvinnor och barn. Det är inte okej.

Vi har verksamheter som fungerar väldigt fint för att ge skydd och stöd och för att driva frågorna framåt. Dessa verksamheter håller regeringen på att slå ut, och det är livsfarligt i ordets rätta bemärkelse. Det är därför jag menar att vi måste ta steg som ser till att säkra verksamheten.

Den privata sektorn behöver absolut granskas. I mitt tycke har den inte i den här verksamheten att göra över huvud taget. Men vi måste ha ett skydd som gör att de ideella kvinnojourerna finns kvar; det är det som är navet i arbetet. Vi måste se till att öppna dörrarna så att det inte blir jättehöga trösklar, supersvårt och väldigt byråkratiskt för barn att få skydd. Det är helt centralt.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Tack, ledamoten, för anförandet!

Ledamoten lyfte, vilket är väldigt bra, barnens perspektiv i detta. Det är centralt. Jag har tidigare pratat om tillståndsplikten och om den lag som kom där man ville stärka skyddet för barn så att de skulle få ett eget beslut hos socialtjänsten. Den delen är viktig. Barn ska ha en trygghet; det är inget snack om den saken.

Nu larmar dock kvinnojourerna runt om i landet om att det är extremt få barn som får placering. Det är en utveckling som har pågått över tid, men man ser ändå att det finns oroväckande signaler. Vi har bett riksdagens utredningstjänst att titta lite närmare på detta, och då framkom bland annat att det finns en utveckling där socialtjänsten väljer andra typer av boenden för de här barnen än de skyddade boendena. Det betyder per definition sämre kvalitet och sämre långsiktighet.

Jag vet att ledamoten Rinaldo Miller brukar ta de här frågorna på stort allvar. Hon brukar inte skylla på kommuner och så vidare i sina svar. Men jag vill ändå bara säga att man kan tänka att det här är ett sätt för socialtjänsten att hantera en stor problematik. Socialtjänsten inser att de här barnen behöver skydd snabbt och att det inte får bli för krångligt och väljer därför helt enkelt en annan lösning.

Jag tänker att detta inte var syftet med lagstiftningen, så jag vill fråga ledamoten: Vad tänker ni göra för att se till att barn inte får osäkra placeringar på korttidsboenden eller, i värsta fall, inga placeringar alls utan i stället får komma till ett skyddat boende med långsiktig, kvalitativ vård?

Fru ålderspresident! Mäns våld mot kvinnor är inte en serie enskilda händelser. Det är ett strukturellt samhällsproblem och den yttersta konsekvensen av ett ojämställt samhälle. Bakom våldet finns kvinnor som tvingas leva i rädsla, barn som växer upp med våld i hemmet och kvinnor som dödas av män de känner eller har känt. Det är en rå påminnelse om att jämställdheten fortfarande har en lång väg kvar att gå.

Regeringen presenterar nu en ny nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor. Det är bra att frågan uppmärksammas. Det är bra att regeringen erkänner att våldet fortfarande är ett av vårt största samhällsproblem. Men strategin är bara värd någonting om den följs av politik som faktiskt stärker skyddet för kvinnor och för barn.

Fru ålderspresident! I skrivelsen konstaterar regeringen att tillgången till skydd, stöd och vård för våldsutsatta kvinnor och barn är ojämn över landet. Samtidigt ser vi hur de ideella skyddade boendena läggs ned och hur kvinnojourer tvingas kämpa för sin överlevnad. Sedan tillståndsplikten infördes har antalet skyddade boenden minskat kraftigt. De ideella kvinnojourerna, som under decennier byggt upp kunskap, erfarenhet och förtroende, har drabbats hårdast.

Reformen skulle komma åt oseriösa aktörer och välfärdskriminalitet. Och ja, i delar av den privata sektorn har man hittat just det: fiffel och båg. Men för de ideella kvinnojourerna hittar man inget sådant; där har konsekvenserna blivit något helt annat.

Verksamheter med lång erfarenhet av att stödja våldsutsatta kvinnor och barn har fått stänga eller leva med stor osäkerhet. Det har inte varit på grund av brister i kvalitet, utan för att kraven inte har varit anpassade efter kvinnors och barns behov. I stället ställs kraven utifrån en HVB-logik och krav anpassade för att tillåta att mäns våld mot kvinnor är en del av en marknad. Det är oacceptabelt.

Fru ålderspresident! Ett rum är aldrig bara ett rum. För kvinnan som flyr från våld är det skillnaden mellan livsfara och trygghet. För barnet som lämnar ett hem präglat av rädsla kan det vara början på ett nytt liv. Dagens ideella kvinnojourer vet exakt vad det betyder i praktiken. Ett skyddat rum är inte bara fyra väggar och ett tak. Det är en möjlighet att återfå kontrollen över sitt liv. Därför kan vi aldrig acceptera att kvinnojourernas verksamheter monteras ned.

Regeringen talar gärna om sina insatser för kvinnor, men kvinnor behöver inte fler förklaringar. Kvinnor behöver en politik som fungerar. Det är en politik som säkerställer att det finns skyddade boenden när våldet slår till, och som stärker kvinnorörelsen i stället för att försvaga den.

Kvinnor och barn behöver ett politiskt ledarskap som angriper orsakerna till våldet och alltid garanterar att kvinnor och barn snabbt och lätt får skydd när de behöver det.

Nyligen beslutade EU om förstärkta krav på stöd till kvinnor och barn som utsätts för våld. Skyddade boenden lyfts fram som en central insats som medlemsstaterna måste säkerställa.

Självklart ska Sverige gå före i det arbetet och inte riskera att gå i motsatt riktning. Det är helt centralt att regeringen vågar se att den här reformen inte blev bra och har modet att stå upp för att verkligen se till att barn och kvinnor får det skydd och det stöd som de har rätt till.

När larmen ljuder så högt som de gör nu kan vi inte sitta på händerna och vänta. Socialutskottet röstade ned vårt initiativ om att frysa tillståndsplikten för att minska skadan medan vi gör om och gör rätt. Nu är regeringspartierna svaret skyldiga. Vad ska ni göra för att säkra att kvinnor och barn får rätt skydd i tid?

Fru ålderspresident! I skrivelsen konstateras också att arbetet med att förändra destruktiva normer kring maskulinitet inte har fått tillräckligt genomslag. Om vi menar allvar med att förebygga våld måste vi våga tala om de normer och maktstrukturer som gör våld möjligt och att dessa genomsyrar hela vårt system.

Förebyggande arbete och ett starkt jämställdhetsarbete är avgörande för att minska våldet på sikt. Då måste politiken agera med kraft.

Vi i Vänsterpartiet är feminister därför att vi tror på den enkla men fortfarande radikala idén att kvinnor ska ha samma frihet, samma makt och samma möjligheter som män. Det gäller på arbetsmarknaden, det gäller den ekonomiska självständigheten och det gäller i familjelivet. Det gäller den mest grundläggande friheten av alla, rätten att leva ett liv fritt från våld.

Kvinnofrid kräver mer än högtidliga målsättningar. Den kräver en stark kvinnorörelse, tillgängliga skyddade boenden och ett samhälle som tar sitt ansvar fullt ut. När någon av dessa delar försvagas blir också skyddet för kvinnor och barn svagare. Ett samhälle mäts inte i sina ambitioner utan i sin förmåga att skydda människor när de är som mest utsatta.

Kvinnor som flyr våld måste kunna lita på att samhället finns där. Kvinnojoursrörelsens erfarenhet och kunskap behöver tas till vara, inte trängas undan. Skydd och stöd för våldsutsatta kvinnor och barn måste betraktas som en rättighet, aldrig som en vara på en marknad.

För varje kvinnojour som tvingas dra ned på sin verksamhet förloras kunskap, erfarenhet och trygghet. För varje skyddat boende som försvinner blir vägen ut ur våldet längre och farligare. Det här är på riktigt en fråga om liv och död.

Det ansvaret kan aldrig överlåtas till en marknad. Det är och ska förbli politikens ansvar, och det behöver vi ta på yttersta allvar. Jag yrkar bifall till reservation 4.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Vi varnade kraftigt för den här lagstiftningen, för vi kunde se att precis detta skulle hända med det uppdrag man gett för att få tillstånd. Den verksamhet som har kvalitet och kunskap och som faktiskt ger skydd är navet i skyddet för kvinnor och barn. Vi visste att den skulle slås ut. Vi larmade om det från start.

Nu ser vi att vi hade rätt. Apropå det som ledamoten tog upp ser vi att bristerna inte fanns hos de ideella kvinnojourerna. De stora problemen var inte utbredda där utan i stället bland de privata aktörerna. Problemet är att reformen slår ut det skydd som är kvalitativt; det är där skon klämmer.

Det är heller inte så att det här har fått någon liten inverkan, utan det har fått en enorm inverkan. Jag förstår att man måste titta på vad som ligger till grund för detta, men signalerna fanns tidigare och finns även nu. Kvinnor och barn får inte rätt skydd. Vi kan inte sitta och vänta, utreda och se efter. Vi kan inte vrida och vända på detta när signalerna är så tydliga och när Vänsterpartiet kunde säga det redan från start. Det här handlar om barns och kvinnors liv och säkerhet.

Det finns ju saker som man skulle kunna göra här och nu. Man skulle till exempel kunna skruva lite på de krav som ställs på skyddade boenden. De är i dag anpassade efter HVB-verksamhet, som inte har någonting att göra med hur kvinnor och barn får skydd. Då hade man till exempel inte fått avslag på grund av att man har en alkoholpolicy som säger att det inte är tillåtet att dricka på det skyddade boendet. Då hade man inte behövt vara just socionom, utan det hade handlat om att man har gedigen kunskap om de här frågorna.

Vad kommer ledamoten att göra för att ändra på detta?

Fru ålderspresident! Det vore väl synd att tacka för anförandet, men jag tackar ändå ledamoten.

Vi har ju visat stark oro för tillståndsplikten och den utslagning av skyddet för kvinnor och barn som just nu pågår i Sverige på grund av regeringens agerande. Vi har bett RUT, riksdagens utredningstjänst, att titta på vad det är som gör att de idéburna verksamheterna slås ut i denna grad. Vi kan se att de idéburna verksamheterna slås ut på grund av formella krav. Det kan till exempel vara så att man har fel lokaler eller utbildning. Det kan också handla om föreståndarens kompetens. De privata aktörerna får i stället avslag på grund av ekonomisk misskötsel, allvarliga brister i tidigare verksamhet eller otillräcklig bemanning eller på grund av våld, hot och övergrepp.

De problem som reformen skulle komma åt finns alltså i stor utsträckning hos de privata aktörerna. De idéburna kvinnojourerna har lång erfarenhet. Det är de som har sett till att ge kvinnor och barn det skydd som dessa har rätt till, men nu slås de ut.

Min fråga är: Vad tänker ledamoten göra för att se till att den här fruktansvärda utvecklingen stoppas?

Fru talman! Jag vill tacka ledamoten för de fina orden. Det är fint när vi kan ha en bra debatt i riksdagen.

Vänsterpartiet och Liberalerna har samarbetat väldigt nära om just barns rättigheter, i alla fall under åtta år av den tid jag har suttit i riksdagen. Men de senaste fyra åren har det inte varit så. Jag känner viss oro för att Liberalerna har backat när det kommer till barns rättigheter.

Jag tänker på just den del som jag lyfte upp. Jag förstår att vi har fundamentalt olika bilder av hur verkligheten ser ut för människor som lever på försörjningsstöd. Men vi måste ändå rätta till debatten; det är inte kravlöst att leva på försörjningsstöd, och det ska det inte heller vara.

Vi menar att man måste skapa förutsättningar för människor att komma ut i arbete. Det är det man inte gör. Socialtjänsten har varit under hård press under väldigt lång tid. Vi har redan gått igenom allt som handlar om arbetslöshet och att det egentligen görs stora nedskärningar på till exempel folkhögskolor och så vidare som kan ge möjlighet att komma vidare. Det finns alltså ett litet glapp här.

Vi tror inte på att straffa människor i ett icke fungerande system för att de har ett svårt liv. Och det är framför allt barn som straffas. Det är det som är så svårt att förstå med den här reformen.

Det handlar om möjligheten för kommunen att säga: ”Nu är det jul, och här har vi en barnfamilj som har haft det tufft.” Alla vi som är i denna kammare vet att 1 000 kronor extra inte ens är mycket pengar vid jul. Det är lite, lite extra för att de ska kunna köpa den där julgranen, julklappen och julskinkan. Men där ska ni – absolut inte vi – bara sätta stopp. Det gör mig på riktigt ont. Jag förstår det inte.

Jag tänker att ni som liberaler egentligen har en annan syn. Hur motiverar ni att ändå säga ja till det här?

Fru talman! Jag har en fråga till ledamoten.

Som jag sa i mitt anförande förut tycker jag att hela den här reformen är djupt obehaglig. Men det finns en del som är extra svår att förstå. Det gäller det här med att kommunerna själva kan fatta beslut om att man kan få en liten extra ersättning, vilket ofta handlar om en liten förstärkning till försörjningsstödet just vid jul eller sommarlov. Oftast handlar det om 1 000 kronor eller något sådant. Det är inga superstora summor, men det är så pass mycket för personer som lever under så här hård ekonomisk press att de kan köpa julklappar till barnen eller se till att de får en liten extra guldkant under sommarlovet.

Det här väljer ni att ta bort, Patrik Karlson. Hur motiverar ni att straffa barn så här hårt, så att de inte ens ska kunna få en liten lättnad vid jul?

Herr talman! Det gläder mig att jag äntligen ska få berätta för ledamoten vad som stod i en tidningsrubrik när vi var med och förhandlade. Jag kan inte citera den helt rätt, men det stod ungefär så här: Med den rödgröna budgeten får den ensamstående mamman mer än den vita, rika mannen.

Det var då första gången på x år, så jag tycker att det gick ganska bra. Jag ville bara flika in det. Sedan förstår jag inte ledamoten, för det är bara att läsa remissinstansernas svar: att barnfamiljer kommer att drabbas jättehårt av det här.

Apropå plikt och att göra rätt för sig vill jag återkomma till att ni har räknat upp försörjningsstödet felaktigt ända sedan 2006. Om vi först och främst skulle betala tillbaka det de här människorna har rätt till skulle vi komma en liten bit på vägen. Faktum är dock att det här, oavsett om det är 20 procent eller 75 procent, kommer att innebära en kraftig försämring av den ekonomiska situationen för barn som redan lever i utsatthet.

Jag tror att jag har ställt frågan fyra gånger nu om vad som ska hända med de barn som kommer att ramla igenom detta system. Jag vill bara ha ett enkelt svar.

Herr talman och ledamoten! När det blev prat om plikt, rätt och sådant kände jag att jag behövde räta ut några frågetecken i debatten.

Först och främst är det faktiskt ni som höjer bidrag. Det här eviga pratet om att vi håller på med något slags bidragsivrande stämmer inte, utan det vi gör är att säkra tryggheten. Det är det som har varit en framgångshistoria för Sverige – att vi satsar på och investerar i jobb och att vi ser till att det finns ett trygghetssystem när man av en eller annan anledning faller ur detta. Det är skillnaden mellan oss och er.

Vi säger inte nej till massiva reformer, som vi har väntat på i flera år, närmare bestämt fyra år. Nu hör jag här att de ska komma. Det hade varit jättefint om vi hade väntat tills alla dessa reformer är satta i rullning. Sedan kan vi som sagt börja prata om vad vi ska ta som nästa steg, för ingen ska fastna i ett långvarigt bidragsberoende. Det är inget snack om den saken.

Det vi säger nej till är att straffa barn. Vi i Vänsterpartiet vill investera i barn; vi vill inte straffa barn. Vi säger inte nej till reformer utan till straffandet. Det är bara att titta på vår politik. Vänsterpartiet är ett arbetarparti, och det säger väl allt! Det är det som är vår grund.

Jag vill ställa en fråga som jag inte fick svar på tidigare. Vad händer med dem som ramlar ur ert system? Vart ska de här barnen ta vägen? Vi vet att kyrkan, till exempel, redan har larmat om att bördan på civilsamhället börjar bli för tung. Det kommer att finnas familjer som kommer att falla väldigt hårt igenom er mycket märkliga reform. Vad ska hända med dem? Det vill jag jättegärna ha svar på.

Herr talman! Den här regeringen är på väg att genomföra en av de största försämringarna för ekonomiskt utsatta barn på över 20 år. Faktum är att få regeringar i modern tid har drivit en politik som riskerat att slå så hårt mot barnens ekonomiska trygghet som denna. Moderaterna, Liberalerna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna tar nu ännu ett steg i nedmonteringen av barns rättigheter och det yttersta skyddsnätet. Barn riskerar att inte ens garanteras den lägsta ekonomiska standard som samhället tidigare ansett helt nödvändig.

Reinfeldtregeringen började redan 2006 att minska försörjningsstödet kraftigt. Enligt oss och KU gick detta emot lagens tanke om att människor ska kunna leva på en rimlig nivå. Våra beräkningar visar att en ensamstående person fått cirka 2 000 kronor mindre och en barnfamilj cirka 6 000 kronor mindre i månaden att leva på än vad de egentligen har rätt till. Den här nedskärningen har genomförts i smyg av flera regeringar under lång tid.

Nu tar regeringen nästa steg i nedmonteringen genom en kraftig, överdriven och missvisande bild av människor som lever på försörjningsstöd. Regeringen vill få människor att tro att de som behöver stöd saknar drivkraft eller inte vill arbeta och att hårdare ekonomisk press därför skulle vara lösningen. Samtidigt målas bilden upp att människor lever gott på bidrag på hårt arbetande människors bekostnad. Regeringen talar om att bidragssystemen blivit för generösa, att människor måste pressas hårdare för att motiveras att arbeta och att det ska löna sig att ta ett jobb.

Verkligheten ser helt annorlunda ut. Låt oss i stället titta på hur det faktiskt ser ut!

2,5 procent av Sveriges befolkning lever på försörjningsstöd. Det är historiskt få. Den vanligaste mottagaren är en ensamstående person mellan 30 och 39 år. Den största gruppen är ensamstående män utan barn, följt av ensamstående föräldrar med barn. Orsakerna till att människor söker försörjningsstöd är inte lathet eller brist på vilja att arbeta. De söker hjälp på grund av arbetslöshet, sjukdom eller psykisk ohälsa eller för att de har fallit ur våra försäkringar, ofta som en direkt konsekvens av politiska beslut som monterat ned våra trygghetssystem.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att den vanligaste mottagaren av försörjningsstöd är en ensamstående person som av konkreta orsaker står utan arbete. Denna grupp följs av ensamstående kvinnor med barn. Dessa kvinnor befinner sig ofta i liknande situationer. Inte sällan är de drabbade av våld eller utmattning och tvingas bära hela ansvaret för sina barn.

Att leva på försörjningsstöd är inte att leva i överflöd. Det är enligt lag att leva på existensminimum. Riksnormen ska täcka mat, kläder, hygien, telefon, fritid och andra absolut nödvändiga utgifter. Därutöver kan man få hjälp med skäliga kostnader för exempelvis boende och el. Det handlar alltså exakt om det en människa behöver för att kunna leva, inte en krona mer. Hur vi än vrider och vänder på det här lagstadgade beloppet erbjuder det inget liv i lyx.

När regeringen talar om hushåll som kan få upp till 46 000 kronor i månaden handlar det främst om ett räkneexempel. Om en familj med väldigt många barn bor i en stor bostad och får ta del av alla de bidrag som lagen medger kan det teoretiskt vara möjligt. I regeringens egna beräkningar räknar man dessutom som om olika bidrag staplas ovanpå varandra, trots att alla inkomster räknas av krona för krona mot försörjningsstödet. Man kan få bostadsbidrag och barnbidrag, men dessa räknas av från den norm man blivit beviljad.

Ingen kan ens säga med säkerhet hur många familjer enligt dessa exempel som faktiskt existerar, eftersom antalet är så litet att det riskerar att bli integritetskränkande att redovisa dem. Det vi däremot vet är att detta inte tillhör vanligheterna. Ändå är det med dessa extrema exempel som regeringen försöker legitimera ett lagförslag som i praktiken främst kommer att drabba barn ekonomiskt. Med aggressiv retorik har regeringen ställt människor emot varandra. Arbetande människor får höra att andra lever gott på bidrag, trots att verkligheten för människor med försörjningsstöd ofta handlar om stress, oro och kamp för att få vardagen att gå ihop.

Inte ett ord säger regeringen om att det aldrig har varit mer lönsamt att gå från försörjningsstöd till arbete, eftersom stödet under lång tid urholkats kraftigt. Inte ett ord säger man om att det är svårare att bevilja stöd i dag eller om hur svårt det är att få arbete när arbetslösheten är hög och människor står långt ifrån arbetsmarknaden. Inte ett ord säger man om hur den egna politiken skapar sådana revor i trygghetssystemen att människor faller igenom och till slut hamnar hos socialtjänsten. Inte heller vill man säga ett ärligt ord om vilka människor man faktiskt pratar om eller vilken verklighet de lever i. Men det ska jag göra här i dag.

Herr talman! Jag är nämligen en av dem som har levt på försörjningsstöd. När vi fick vårt första barn var vi för unga för att få föräldrapenning. Vi hade inga ekonomiska resurser runt oss och blev därför hjälpta av samhällets yttersta stöd. Jag är enormt tacksam över att ha vuxit upp i ett land där den hjälpen finns, men jag kan också säga att det inte var en dans på rosor. Det var en mycket tuff tid, så påfrestande att det helt ärligt fortfarande är lite svårt att prata om.

Jag är en av dem som suttit månad efter månad i kommunens väntrum med kontoutdrag och kvitton i handen redo att redovisa varje aspekt av min ekonomi. Jag har fått förklara, försvara och motivera varje liten utgift. Jag har lämnat möten med oro över att något skulle vara fel och att inkomsten skulle dras in. Jag har många gånger vänt på varje krona för att få ekonomin att gå ihop. Jag har låtit bli att gå till tandläkaren eller att köpa mig ett par riktiga skor. Jag har stått i matkön i den lokala affären med stigande puls och insett att pengarna ändå inte räckte till. Jag har med oerhörd skam fått lägga tillbaka varor framför mina grannar i kön och ursäkta mig för att jag helt enkelt inte hade råd. Den fruktansvärda känslan kan jag erkänna sitter kvar än i dag, nästan 30 år senare, trots utbildning, arbete och god inkomst.

Jag kan därför säga med all säkerhet att försörjningsstöd inte ger ett liv i lyx. Det är ett stöd för överlevnad. Jag kan tacka min lyckliga stjärna för att detta skedde innan försörjningsstödet började urholkas.

I detta liv saknades inte drivkraft. Jag var hemma med ett nyfött barn. När vi sedan blev myndiga och fick tillgång till föräldraförsäkringen förändrades vår situation drastiskt. Det som gav motivation och möjlighet att bygga ett liv var inte ekonomisk press eller fattigdom utan trygghet, möjligheter och ett samhälle som gav oss chansen att resa oss.

I dag står jag här som ledamot i Sveriges riksdag med akademisk utbildning och ett arbetsliv jag är stolt över. Jag kan med full säkerhet säga att det inte var fattigdomen som tog mig hit utan den möjlighet samhället gav mig att lämna den.

Herr talman! Trots mina egna erfarenheter bygger jag inte mina argument på känslor utan på fakta, statistik, forskning och professionens bedömningar. Fattigdom skapar inte drivkraft. Fattigdom skapar utsatthet, stress och i många fall livslånga konsekvenser för barn.

I de väntrum jag satt i för 30 år sedan såg jag det som den här regeringen vägrar se: ett mänskligt lidande som få skulle säga har varit ett fritt val. I dag är det människor i samma utsatthet som jag möter när jag som politiker besöker landets socialtjänster och alla de organisationer och församlingar som tvingas finnas till hands när samhället inte räcker till. Det är dem regeringen vill straffa.

Men det mest anmärkningsvärda med regeringens förslag är kanske vilka som faktiskt kommer att drabbas. Trots att den största gruppen med försörjningsstöd utgörs av ensamstående män utan barn är det inte för dem regeringen väljer att sätta det hårdaste taket, utan i stället för barnfamiljer. Ju fler barn en familj har, desto hårdare blir konsekvenserna. Det innebär att det tak regeringen inför i praktiken kommer att vara en reform för att skapa barnfattigdom. Det blir ett paradigmskifte som gör att mammor och barn inte längre garanteras en lägsta ekonomisk standard.

Men regeringen stannar inte där. I dag kan kommuner i vissa fall förstärka stödet till barnfamiljer, exempelvis inför jullov eller sommarlov. Den möjligheten vill regeringen nu helt ta bort. Det handlar om små men viktiga saker i barns tillvaro: möjligheter till något extra vid jul, till ett sommarlov med lite guldkant eller till att få känna sig som alla andra barn. Den lilla ljusglimten kommer nu regeringen att släcka rakt av. Så kan aldrig en regering som säger sig stå upp för barns rättigheter agera.

Herr talman! Kritiken mot hela regeringens reform är massiv. Remissinstanser, forskare och organisationer varnar för ökade sociala problem och större utsatthet för barn. Erfarenheter från andra länder visar dessutom att kraftigt försämrade villkor för barnfamiljer kan få allvarliga konsekvenser för hela samhället. När det yttersta skyddsnätet försvagas riskerar människor att falla fruktansvärt hårt. Det ger inte bara ett enormt lidande för dem som drabbas utan en otrygghet för oss alla. Människor i social utsatthet är kanske inte politikens starkaste väljargrupp, men de är medborgare med samma människovärde och samma rätt till trygghet som alla andra.

Vi som sitter i den här kammaren är valda för att försvara människors rättigheter och i synnerhet barns. Det gäller också människor som inte har starka röster eller stora resurser.

Den här reformen riskerar att fördjupa barnfattigdomen, öka utsattheten och skapa större klyftor i vårt samhälle. Den kommer att få mycket allvarliga konsekvenser för de barn som drabbas.

För dessa kommer var och en av oss att bära ansvar. Därför uppmanar jag riksdagens ledamöter att rösta nej till reformen. Jag yrkar bifall till reservation 2.

(Applåder)

Herr talman! Tack till ledamoten för, ja, inlägget. Där fanns ju inget svar.

Det är mycket riktigt så att vi skiljer oss extremt mycket åt när det kommer till synen på människor och framför allt på barn.

Det är inte på något sätt så att människor ska lämnas ensamma. Det finns ingenting i vår politik som styrker det. Det här är slagord ni använder för att säga att vi på något sätt skulle vilja att människor går på bidrag. Men det vi vill, och det är jag så stolt över, är att människor ska ha en dräglig tillvaro. Vi har haft ett Fattigsverige. Vi vill aldrig tillbaka till det.

Jag får inte svar på min fråga, apropå Fattigsverige. Vad kommer att hända med de barn som kommer att ramla igenom det här systemet?

En sak ska man veta, och det tycker jag är något ganska märkligt med den här reformen: De vanligaste mottagarna är faktiskt ensamstående män, men dem man slår mot är barnfamiljer. Det är märkligt för mig.

Jag ställer frågan en gång till: Vad ska hända med dem som kommer att ramla igenom hela det här systemet på ett sätt som inte har skådats i Sverige på mycket, mycket länge? Vart ska de ta vägen? Hur ska de få sina rättigheter tillgodosedda?

Och jag vill faktiskt passa på att säga en sak: Det här handlar inte om kriminalitet. Det är inte det som är den yttersta frågan här. Det är värdighet. Det är att barn inte ska växa upp i fattigdom i ett rikt land som Sverige. Jag vill bara tillägga det.