Ulrika Westerlund

Fru talman! Min kollega, Ulrika Liljeberg, redogjorde för ett antal förslag som har röstats igenom här i kammaren men som inte har resulterat i verktyg som har använts. Vi motsatte oss också de förslag som hon exemplifierade. Det finns alltså ett antal exempel på verktyg som man har röstat igenom och försökt ge till de rättsvårdande myndigheterna men som inte har haft någon effekt.

Som jag sa tidigare är det inte en fråga om svart eller vitt eller ja eller nej. Man kan även justera förslag eller lägga fram förslag som utredningar har föreslagit i stället för att skruva dem ett varv till som regeringen ibland har gjort. Det hade förmodligen Miljöpartiet medverkat till.

När det gäller mängdrabatten har jag inte hört någon här säga att man inte vill förändra mängdrabatten på något sätt. Samtliga partier har sagt att de vill det. Även vid ett regeringsskifte, som jag verkligen hoppas blir av, kommer mängdrabatten att förändras. Mängdrabatten kommer, oavsett utfallet av voteringen i dag, inte att tas bort, och den kommer verkligen inte att tas bort nu, vilket flera av mina kollegor har påpekat tidigare. Den kommer att förändras vid en oklar tidpunkt.

Socialdemokraterna har sagt att man vill prioritera en viss typ av brottslighet som man vill ta bort mängdrabatten för. Det låter oerhört sannolikt att även vi skulle tycka att det är ett bra förslag, inte minst eftersom det har ganska stora likheter med de förslag som presenterades 2023 från den utredning som vi gemensamt hade tillsatt. Det är alltså ett förslag som det finns lite historia bakom och som jag inte tror att vi kommer att ha särskilt svårt att komma överens om.

Det går absolut inte att framställa det som att dagens diskussion handlar om huruvida vi ska ha mängdrabatt eller inte eller huruvida den ska införas i dag eller inte alls. Det är inte dessa frågor som vi diskuterar om vi ska vara sanningsenliga, och det hoppas jag verkligen att vi försöker vara när vi står i Sveriges riksdag och pratar om de här viktiga frågorna.

Fru talman! Jag tackar Henrik Vinge för frågan.

Dagens Nyheter gjorde en sammanställning när ungefär halva tiden hade gått av den här mandatperioden. Man tittade på hur ofta oppositionspartierna hade avslagit eller instämt i regeringens förslag. Bland annat rättspolitiken fanns med i sammanställningen. Om jag minns rätt hade Miljöpartiet röstat ja till cirka 40 procent av regeringens förslag vid den tidpunkten. Jag tror att vi har befunnit oss ungefär där sedan dess.

Ganska ofta har vi sagt att vi inte vill gå lika långt som regeringen föreslår och att till exempel utredningens ursprungliga förslag var bättre. Om vi hade varit inblandade i förhandlingarna om vilket förslag som skulle läggas fram hade vi förmodligen röstat ja till fler förslag. Vi har absolut inte sagt nej till samtliga av regeringens förslag. Det är inte sant helt enkelt.

Vi har hört olika talare ge ganska många exempel på fruktansvärda brott. Jag tror inte att någon här i kammaren tycker att detta är okej eller är omedveten om att grov brottslighet förekommer. Jag tror att vi alla vill bekämpa denna grova brottslighet, inte minst sådan brottslighet som drabbar enskilda individer på ett väldigt kränkande sätt.

Det var också det som Flerbrottsutredningen, som vi var med och tillsatte, fokuserade på. Den föreslog bland annat att man i synnerhet skulle skärpa straffen för dem som begått ett mycket stort antal brott eller flera brott som innefattar en allvarlig kränkning av brottsoffret.

Man får verkligen säga att till exempel barnpornografibrott innebär allvarliga kränkningar. Vi medverkade alltså till att den här utredningen skulle komma till och lägga fram den här typen av förslag. Vi tycker att det är rimligt med den typen av straffskärpningar. Vi röstar nej i dag av samma skäl som mina kollegor i oppositionen har redogjort för. Det handlar om praktisk genomförbarhet och att det inte ens finns något ikraftträdandedatum.

Fru talman! Den grova brottsligheten i Sverige är ett mycket allvarligt samhällsproblem. Skjutningar, sprängningar, narkotikahandel, ekonomisk brottslighet, våld i nära relationer och sexualbrott skapar en stor otrygghet i hemmet, på gator och torg och i samhället i stort.

Samhället måste göra mer för att förebygga kriminalitet och skydda människor från brott. Brottsoffer ska få upprättelse, och den som begår allvarliga brott ska mötas av tydliga men proportionerliga och rättssäkra straff. Det här är en självklar utgångspunkt för Miljöpartiet.

Straffskärpningar kan vara motiverade när de är väl avvägda, rättssäkra, träffsäkra och förankrade i ett tydligt behov. Under Miljöpartiets tid i regering genomfördes också ett stort antal straffskärpningar och en del andra reformer för att stärka samhällets förmåga att bekämpa brott. Vi skärpte bland annat straffen för brott som ofta förekommer i den kriminella miljön. Vi stärkte lagstiftningen mot sexualbrott och gjorde det straffbart att involvera barn i brottslighet.

Vi tillsatte också en utredning 2021, Flerbrottsutredningen, som lämnade flera förslag som handlade om skärpta straff för flerfaldig brottslighet. Den lämnade sitt betänkande 2023.

Utredningen föreslog bland annat, som ni säkert känner till, att straffen skulle skärpas i synnerhet för dem som begått ett mycket stort antal brott eller flera brott som innefattar en allvarlig kränkning av brottsoffret. Vi fick alldeles nyss ett antal exempel på det av Paulina Brandberg.

Utredningen föreslog att möjligheten att döma till fängelse för flera brott som var för sig endast skulle föranleda böter skulle utnyttjas i större utsträckning än i dag. Utredningen föreslog också att en samlad bedömning av straffvärdet alltid skulle göras med utgångspunkt i den sammantagna skada, kränkning eller fara som brotten medfört.

Det här kom alltså i början av 2023.

I vår rättspolitiska motion från hösten 2023 skrev vi om det här ämnet:

”Straffreduktionen för flerfaldig brottslighet, i dagligt tal kallad mängdrabatten, finns till för att skapa en rimlig proportion mellan upprepad brottslighet och det straff som dömts ut. Straffreduktionen är i grunden bra för att förhindra orimliga straff; till exempel ska inte ett flertal stölder ge samma straff som en grov våldtäkt. Samtidigt måste samhället markera mot återfall i brott och visa att det inte ska löna sig. Till exempel har det i en rad uppmärksammade fall visat sig att nivån på straffen för de som återfallit i allvarliga sexualbrott inte har stått i proportion med hur allvarligt många uppfattar att brotten är.

Den dåvarande socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen tillsatte därför Flerbrottsutredningen … för att se över systemet. Utredningen föreslår att straffen ska skärpas för dem som vid ett och samma tillfälle döms för flera olika brott. Miljöpartiet instämmer i utredningens bedömning och anser att utredningens förslag bör tas vidare av regeringen.”

Fru talman! Jag nämner såklart det här eftersom den debatt som har föregått dagens debatt och beslut har blivit ganska märklig. Det har framställts, och fortsätter att framställas, som om den ena sidan vill ta bort mängdrabatten medan den andra sidan inte vill göra någonting alls. Det stämmer alltså inte.

Det Miljöpartiet vänder sig emot är långtgående, påskyndade och ogenomtänkta straffskärpningar som inte har någon påvisad effekt för brottsligheten. Enligt oss måste det yttersta målet med skärpta straff vara att de ska minska risken för att brott begås – alltså att färre personer ska behöva bli brottsoffer.

Vi kan konstatera att de straffskärpningar som regeringen föreslår i den här propositionen visar på stora brister. Man går fram med den kanske mest genomgripande reformen på straffrättens område utan att visa att förslagen kommer att minska brottsligheten, stärka rättssäkerheten eller ge ett mer sammanhängande och proportionerligt påföljdssystem. Tvärtom riskerar förslagen att göra påföljdssystemet ännu mer osammanhängande och rättsosäkert.

Det här duger inte för en så långtgående reform av brottsbalken. Det handlar inte bara om enstaka brister utan om att förslaget som helhet vilar på en svag analys, otydlig systematik och otillräcklig hänsyn till hur reformerna påverkar lagstiftningen, rättsväsendet och kriminalvården som helhet.

Här måste jag pausa lite och referera till en interpellationsdebatt som jag hittade när jag letade efter vad som hade hänt med Flerbrottsutredningens förslag. Det är ganska roligt. Där framkommer nämligen att regeringen först övervägde att införa förslagen och sedan bestämde sig för att inte göra det, bland annat med hänvisning till remissinstanserna kritik och att det inte var en tillräckligt grundligt genomförd utredning, vilket liksom gjorde att hela straffreformen blev för osammanhängande.

Den här kritiken känns igen, så att säga. Jag vill visa på att flera olika regeringar uppenbart har vidtagit olika åtgärder för att försöka komma till rätta med det problem som vi debatterar här i dag, men det har förekommit kritik från remissinstanser och andra för att reformerna inte har varit tillräckligt genomtänkta och så vidare. Regeringen har alltså tidigare avstått från att lägga fram förslag som låg på deras bord redan för ungefär två och ett halvt år sedan.

Jag ska nu gå tillbaka till det som jag ursprungligen hade tänkt säga. Vi tycker att det här förslaget är straffpopulism. Regeringen lägger om centrala delar av straffrätten i ett högt tempo trots att remissinstanserna och Lagrådet återkommande har pekat på att förslagen brister, att helheten är svåröverskådlig samt att förslag saknar stöd i forskning och riskerar att innebära stora konsekvenser för såväl enskilda som samhället i stort.

Som exempel kan nämnas att straffen för olika slags brott inte kommer att stå i rimlig proportion till varandra och att förslagen kommer att leda till mycket stora kostnader, kraftigt ökad belastning på kriminalvården och försämrade möjligheter att förebygga återfall i brott. Det här är inte att ta ansvar.

Miljöpartiet skulle vilja göra en större översyn av brottsbalken. I den översynen bör man också få i uppdrag att föreslå straffskärpningar när det bedöms som motiverat och effektivt.

Fru talman! regeringens proposition innehåller fyra förändringar som tillsammans innebär en genomgripande omläggning av påföljdssystemet. Ett system med villkorligt fängelse ska införas. Straffmätningen ska ändras så att hela straffskalan används i större utsträckning.

Dagens ordning vid flerfaldig brottslighet, den så kallade mängdrabatten, ska ersättas av ett system med utgångspunkten att de enskilda brottens straffvärden ska läggas samman och att flera strafflindringsgrunder, de så kallade billighetsskälen, ska tas bort eller begränsas. Regeringen beskriver detta som en modernisering.

Miljöpartiet menar att det i praktiken handlar om en kraftig repressionsökning, som riskerar att göra systemet mindre rättssäkert och förutsägbart och mindre verkningsfullt för att förebygga återfall. Brottsofferperspektivet stärks inte av att domstolarna får sämre möjligheter att undvika uppenbart orimliga utfall. Brottsofferperspektivet stärks genom att brott förebyggs och utreds, rättegångar genomförs i god tid, brottsoffer får stöd och skydd och genom att den som avtjänat sitt straff får verkliga förutsättningar att inte återfalla i brott.

Fru talman! Det är mycket anmärkningsvärt att regeringen inte lämnar något förslag om när lagändringarna ska träda i kraft. Som skäl för detta uppger regeringen att det inte är möjligt att bedöma när Kriminalvården kommer att ha den kapacitet som krävs för att hantera förslagen. Som vi vet är Kriminalvården redan i dag i en mycket pressad situation med överbeläggningar, personalbrist och kommande reformer. Därför föreslås inget bestämt datum, utan regeringen hänvisar i stället till att lagändringarna ska träda i kraft den dag som regeringen bestämmer.

Lagrådet riktar såklart tydlig kritik mot förfarandet. Frånvaron av förslag på datum för ikraftträdande måste antas innebära ett ikraftträdande först om flera år. Lagrådet anser därför att det inte kan finnas något behov av ett riksdagsbeslut i närtid.

Miljöpartiet delar såklart denna invändning. Det är en märklig, närmast unik ordning att pressa igenom en av de största straffrättsliga reformerna någonsin utan att kunna ange när den ska börja gälla. Att regeringen inte kan föreslå ett datum för ikraftträdande visar det som rättsväsen, myndigheter, civilsamhälle och Lagrådet har varnat för hela mandatperioden: Regeringens rättspolitik har pressat rättsväsendet för hårt. Konsekvenserna blir att regeringen inte ens kan förverkliga sin egen politik på ett ansvarsfullt sätt.

Miljöpartiet anser att den ovanligt skarpa kritik som Lagrådet riktat mot regeringens förslag väger tungt. Lagrådet avstyrker visserligen inte lagförslaget i dess helhet, men man avstyrker förslaget om ökad användning av hela straffskalan och förslaget om straffvärdesbedömningen vid flerfaldig brottslighet. Detta måste förstås som två bärande förslag av helheten.

Lagrådet menar att detta är en mycket långtgående omläggning av påföljdssystemet. Det samlade intrycket är att beredningen inte lever upp till de krav som måste ställas på lagstiftning av detta slag. Att regeringen väljer att gå vidare trots denna kritik tycker vi i Miljöpartiet visar på ett anmärkningsvärt lågt intresse för rättsstatens grundläggande principer.

Fru talman! Bristerna i regeringens förslag hänger nära samman med hur underlaget till reformen har tagits fram. Utredningen hade 22 månader på sig att ta fram ett mycket omfattande underlag på nästan 2 000 sidor. Det här har varit uppe i debatten flera gånger. Jag tror naturligtvis inte att de personer som har skrivit utredningen är inkompetenta eller okunniga om sina områden. Men det här är ett jätteomfattande utredningsarbete, och 22 månader är inte särskilt lång tid.

Tre av utredningens experter menar att tidsbristen innebar att arbetet i huvudsak fick inriktas på att ta fram lagtekniskt fungerande författningsförslag som svarade mot direktivets önskemål om en högre repressionsnivå snarare än på att göra en fullständig och förutsättningslös analys av brottsbalken – en sådan som Miljöpartiet anser behövs.

Experterna framhåller också att det inte är möjligt att förutse konsekvenserna för kriminalpolitiken eller för lagöverträdare. Vi anser att en utredning som saknar tid att bedöma förslagens samlade konsekvenser och huruvida de föreslagna straffskärpningarna kommer att leda till minskad brottslighet inte bör ligga till grund för ny lagstiftning. Det gäller särskilt på ett område där flera parallella och nyligen genomförda reformer påverkar den samlade effekten. Straffrätten måste hanteras utifrån ett helhetsperspektiv.

Miljöpartiet anser att en ny översyn av brottsbalken behöver ha ett brett mandat och ordentligt med tid att dels analysera och föreslå förbättringar och sådana straffskärpningar som kan vara motiverade, dels bedöma konsekvenserna. Det handlar om att föreslå reformer som faktiskt kan bidra till att minska brottsligheten och minska risken för återfall i brott. Sverige behöver en straffrätt som är både tydlig, genomtänkt och träffsäker. Då duger inte regeringens hastverk.

Fru talman! Det är uppenbart att regeringens samlade straffrättsreform kommer att få stora ekonomiska och praktiska konsekvenser. Belastningen på Kriminalvården är redan i dag stor. Överbeläggningar ökar risken för hot och våld både för intagna och för personal, och den snabba expansionen riskerar att försämra vårdkvaliteten och det återfallsförebyggande arbetet.

Miljöpartiet vill ge Kriminalvården de resurser som krävs för att hantera dagens situation och bygga ut kapaciteten där det behövs. Vi kan däremot inte stå bakom en kriminalpolitik som fyller anstalterna i en högre takt än vad rättsväsendet och Kriminalvården rimligen kan hantera. Det är inte ansvarsfullt mot vare sig intagna, personal, brottsoffer eller skattebetalare.

Ett av de mest allvarliga problemen med regeringens förslag är konsekvenserna för det återfallsförebyggande arbetet. En kriminalpolitik som nästan ensidigt fokuserar på inlåsning riskerar att förbise vad som faktiskt krävs för att människor inte ska begå nya brott efter frigivning. Om anstalterna blir mer överfulla, om personaltätheten minskar och om rehabiliteringen försvagas finns en uppenbar risk att fler lämnar Kriminalvården med svagare framtidsutsikter och högre återfallsrisk.

Kriminalvården själv har varnat för att regeringens förslag kommer att ha mycket stor påverkan på myndighetens verksamhet och kapacitet. Detta, tillsammans med den redan pressade situation som Kriminalvården befinner sig i, riskerar att försämra myndighetens möjligheter att bedriva ett kvalitativt återfallsförebyggande arbete.

För oss i Miljöpartiet är det självklart att den som begår brott ska mötas av tydliga konsekvenser. Samtidigt måste samhället göra mer för att den som avtjänar sitt straff inte ska begå nya brott; annars sviker vi både brottsoffren och tryggheten i samhället.

Vi vill därför stärka Kriminalvårdens förutsättningar att bedriva kvalificerat återfallsförebyggande arbete, förbättra möjligheterna till rehabilitering, vård och utslussning samt stärka avhopparinsatserna och använda de verktyg som faktiskt kan bryta rekrytering, missbruk, våldsspiraler och återfall. Det är så trygghet byggs på riktigt.

Jag vill också kommentera det som Liberalernas representant sa tidigare. Det var liksom ett urklipp ur vårt ganska långa särskilda yttrande, som kommer ur vår motion. Det handlar om det här med proportionalitet. Citatet började med: ”En helhetsbedömning måste göras från fall till fall.” Men före det står att detta i teorin kan innebära att flera mindre allvarliga brott kommer upp i samma straffvärde som ett eller ett par mycket allvarliga brott. Det var alltså det som föregick det som Liberalerna sedan citerade. En helhetsbedömning måste göras från fall till fall, och det måste finnas ett mått av proportionalitet.

Det är det här som jag tror att ganska många av oss egentligen instämmer i. Är det rimligt att man vid ett mycket stort antal småstölder, till exempel, plussar på och lägger ihop alla straff? Det är det ingen här som anser, vad jag har uppfattat. Då blir det ett så högt straffvärde att det skulle överskrida straffvärdet för grova våldtäkter eller mord, och jag har inte uppfattat att det är det förslaget som ligger på bordet. Det är det som vårt särskilda yttrande handlar om.

Jag ville bara avsluta med detta och yrka bifall till reservation 2.

(ANDRE VICE TALMANNEN: Jag vill upplysa ledamoten om att talartiden överskreds med över 50 procent.)

Fru talman! Tack så jättemycket för svaret!

Min poäng var att om man, som statsrådet, inte anser att det finns tillräckligt med forskning kan man i stället lyssna på vad myndigheterna sagt. Det var det som jag exemplifierade.

Jag har också, som flera andra, misstänker jag, varit på besök. Vi var på Kumla och träffade ledningen, som diskuterade hur de hade förberett sig för det här. De kommer naturligtvis att verkställa det beslut som fattats här och ta emot barn. De var ganska tydliga med att de fortsatt inte tyckte att det här var någon särskilt bra idé men att de självklart kommer att göra det på allra bästa sätt, och det betvivlar inte jag. De är oerhört kompetenta personer som kommer att göra sitt yttersta. De sa dock att de hade pekat på problem och ansåg att dessa problem kvarstod.

Vi hade också en diskussion om hur det kommer sig att det är så hög återfallsfrekvens hos unga som har befunnit sig hos Sis. De sa då väldigt tydligt att det beror på bristen på eftervård. De trodde inte att de själva skulle kunna trycka på någon magisk knapp som skulle få återfallsfrekvensen att minska drastiskt, utan återfallsrisken kommer att vara kvar om man inte satsar väldigt mycket på eftervården. Här har ministern nämnt frivården. Vi har varit anhängare av ett liknande system som man skulle kunna utveckla för unga som släpps från vård inom Sis.

Jag hoppas verkligen att det kommer att läggas mycket resurser på eftervård, för jag tror också att det är en av knäckfrågorna för att få bukt med återfallsfrekvensen. Det kan satsas hur mycket som helst på bra vård inom Sis eller Kriminalvården, men får man inte eftervård är risken stor att många unga ändå kommer att återfalla i brott.

Ett annat problem är att kriminalvården är helt överbelastad. Det här kommer vi kanske att återkomma till i vår nästa debatt. När kriminalvården ska göra plats för unga som inte ska dela cell och som ska få en hel del resurser kommer ännu större problem att uppstå för kriminalvården i stort, som ska ta hand om alla intagna, vilket kommer att bli konsekvensen av regeringens andra förslag som nästa debatt, som sagt, handlar om.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för att han deltar i den här debatten.

Forskning står inte så högt i kurs, förstår jag av statsrådets inlägg. Jag tolkade det som att det riktade sig mest mot det som jag sa, eftersom jag hänvisade ganska mycket till forskning.

Forskningen går lite i linje med det som myndigheterna också har lyft fram som problem. Om man inte tycker att det finns tillräckligt med forskning nämnde jag också att det har kommit en hel del invändningar mot förslagen från de olika inblandade myndigheterna. Till exempel Polismyndigheten och Domstolsverket lyfte fram de risker som de såg med en differentierad straffbarhetsålder. De pratade om tillämpningsproblem, legitimitetsproblem och så vidare. Kriminalvården, som statsrådet nämnde, framhöll att de saknar tillräckliga resurser och rätt kompetens och så vidare.

Jag förstår att allt detta går att ändra på. Det går att skaffa sig kompetens om man tycker att man inte riktigt har den. Jag undrar varför regeringen ändå har drivit igenom det här i stället för att fortsätta med en utveckling som man själv också är delaktig i. Det är ju inte så att tidigare regeringar inte har gjort någonting och bara har låtit saker vara. Det har till exempel pågått ett reformarbete av Sis. Inte minst Miljöpartiet har varit extremt kritiskt till många delar av Sis verksamhet men har samtidigt sett att det har genomförts en stor mängd förbättringar.

Det som Sis till exempel brukar få ganska bra omdömen om är att de är bra på att få unga att delta i skolundervisning och så vidare. Jag undrar: Varför det är så centralt att sänka straffbarhetsåldern och överföra unga till Kriminalvården, i stället för att fortsätta att utveckla Sis för att säkerställa att barn som befinner sig i den här situationen får bästa tänkbara vård för att minska risken för återfall?

Herr talman! Kära kollegor! För Miljöpartiet är det självklart att samhället ska agera kraftfullt mot grov brottslighet. Det gäller även när barn begår mycket allvarliga brott. För oss är det lika självklart att reaktionen måste vara träffsäker och effektiv och leda till att barnet får en chans till rehabilitering och återanpassning. Vi menar att regeringens förslag i den här propositionen går i motsatt riktning och dessutom kommer att innebära en tydlig förskjutning inte bara i synen på unga lagöverträdare utan också från förebyggande, sociala och vårdande insatser till ökad repression mot barn och unga.

Vi har tillsammans med remissinstanser och experter konsekvent sagt nej till att sänka straffmyndighetsåldern. Men regeringen har tyckt sig veta bättre. I sista stund tvingades man tidigare i somras att backa från sin egen politik. Det var välkommet, men samtidigt är det beklagligt hur regeringen fortsätter att hantera denna allvarliga fråga om att sätta barn i fängelse så slarvigt.

FN:s barnrättskommitté uppmanade 2023 Sverige att behålla straffbarhetsåldern på 15 år. Det är en uppmaning som inte går att missuppfatta. Ändå tillsatte Tidöregeringen samma år en utredning som skulle överväga att, om det var lämpligt, lämna förslag om sänkt straffbarhetsålder. Få rättspolitiska förslag har mött lika massivt motstånd som dagens förslag att sänka straffmyndighetsåldern för allvarliga brott, även om det är tillfälligt.

Vi anser att det är minst sagt anmärkningsvärt att regeringen först gick vidare med förslaget om att sänka till 13 år, sedan tog tillbaka det och därefter föreslog en sänkning till 14 år trots den skarpa kritiken från såväl barnrättsorganisationer och rättsväsen som fackförbund, akademi, myndigheter och Lagrådet.

Sammantaget är bilden tydlig, anser vi. Förslaget saknar stöd i forskning, riskerar att motverka sitt eget syfte och innebär ett allvarligt avsteg från principen att barn ska behandlas som barn i rättssystemet.

Redan i utredningen Straffbarhetsåldern framkom vilka risker som var förenade med en sänkt straffmyndighetsålder till 14 år. Åtta av utredningens elva sakkunniga experter lämnade särskilda yttranden eller reservationer till utredningens förslag.

Experterna framhåller sammantaget att en sänkt eller differentierad straffbarhetsålder saknar forskningsstöd och sannolikt inte leder till minskad brottslighet. Tvärtom varnar de för att straffrättsliga ingripanden mot barn riskerar att skada barns utveckling, öka risken för återfall och pressa rekryteringen till kriminella nätverk ännu lägre ned i åldrarna.

Flera ifrågasätter också utredningens påstående om att dagens ordning hotar rättssystemets legitimitet. I stället framhålls att samhällsskydd redan kan uppnås genom LVU och att resurserna bör riktas mot tidiga förebyggande och rehabiliterande insatser.

Även remisskritiken mot en sänkning till 14 år är omfattande. Bland annat påpekar Brå, Barnombudsmannen och Socialstyrelsen att det saknas stöd i forskning för att sänkt straffbarhetsålder skulle minska brottsligheten. Även i själva utredningen konstateras att det saknas evidens för brottsförebyggande effekter.

Brå, Domstolsverket och Polismyndigheten lyfter också fram betydande risker med en differentierad straffbarhetsålder. En ordning där olika regler gäller beroende på brottets art riskerar att skapa både tillämpningsproblem och legitimitetsproblem. Det kan exempelvis uppstå svåra gränsdragningar när samma unga person misstänks för flera brott, där vissa omfattas av den föreslagna regleringen och andra inte. Ett sådant system riskerar att bli svårt för rättsväsendet att hantera och svårt för allmänheten att förstå. Det kan i förlängningen skada förtroendet för rättssystemet, särskilt bland barn och unga.

Flera remissinstanser lyfter även fram de konkreta riskerna för barn. Dessa risker ser inte olika ut beroende på om barnet är 13 år eller 14 år. Enligt Bris och andra barnrättsorganisationer kan frihetsberövande påföljder få allvarliga negativa konsekvenser för barns utveckling. Det framgår även av själva utredningen att sådana påföljder kan förstärka ett kriminellt beteende och påverka barnets familj negativt. Det gäller särskilt barn som redan befinner sig i utsatta livssituationer och därmed riskerar att dras ännu djupare in i kriminalitet.

Fackförbundet ST och Socialstyrelsen, bland andra, påpekar dessutom att barns hjärnor inte är färdigutvecklade i så här unga åldrar. Förmågan till impulskontroll, konsekvenstänkande och riskbedömning är ännu under utveckling. Det gör det orimligt att behandla barn i nedre tonåren som vuxna i ett straffrättsligt sammanhang. En sådan likställning riskerar att bli både orättvis och kontraproduktiv.

Kritiken handlar också om vilken syn på barn som ska prägla rättsstaten. Institutet för mänskliga rättigheter beskriver förslaget som ett radikalt avsteg från Sveriges långvariga tradition, som det ju tidigare har refererats till här av min namne i utskottet, att basera reformer som rör barn på vetenskap, kunskap om barns utveckling och barnets bästa. Den svenska rättsordningen har historiskt byggt på att barns särskilda behov kräver särskilda lösningar.

Även de myndigheter som ska hantera konsekvenserna av regeringens förslag pekar på allvarliga brister. Kriminalvården framhåller att myndigheten saknar tillräckliga resurser och rätt kompetens för att hantera barn i nedre tonåren. Polismyndigheten men också Justitiekanslern och Statskontoret lyfter fram att de praktiska och organisatoriska konsekvenserna inte är tillräckligt analyserade. Polismyndigheten varnar dessutom för att kriminella aktörer kan komma att rekrytera ännu yngre barn för att undgå straffrättsligt ansvar. En sådan utveckling skulle självklart innebära att gränsen för vilka barn som exploateras av kriminella nätverk förskjuts ytterligare nedåt.

Herr talman! Barnkonventionen är svensk lag. I stället för att säkerställa den rätt till skydd som barnkonventionen innehåller och sträva efter att skyddet bibehålls eller stärks behandlar regeringens förslag konventionens bestämmelser som hinder att ta sig förbi. Man menar att en inskränkning och kränkning av en rättighet är okej så länge det inte görs med barnkonventionen som grund utan med syftet samhällsskydd eller brottsoffers upprättelse. Det är ett helt felaktigt sätt att hantera folkrättsliga förpliktelser och mänskliga rättigheter – förpliktelser som dessutom gäller som svensk lag, vilket också Institutet för mänskliga rättigheter har påpekat i en mycket läst debattartikel.

Barn och unga som begår brott ska naturligtvis mötas av konsekvenser till följd av sitt agerande, men på ett sätt som är förenligt med barnkonventionen och som bygger på kunskap om barns utveckling och behov och vad som faktiskt minskar risken för att de begår nya brott.

Att sätta barn i fängelse är ett radikalt avsteg från en lång svensk rättstradition av att särbehandla barn och unga i straffrättsligt hänseende. Den principen bygger på erfarenheten att ingripanden mot unga människor måste anpassas till den unges brist på mognad.

Att sänka straffmyndighetsåldern är ett av de mest långtgående skiftena i svensk barnrätt och straffrätt. Ändå har den här processen präglats av påskyndade processer, parallella utredningar och uppdrag till myndigheter och bristande överblick. Inte minst har regeringen hanterat kopplingen mellan frågan om att inrätta ungdomsfängelser till frågan om sänkt straffmyndighetsålder ogenomtänkt, hastigt och utan möjlighet till analys av konsekvenserna av helheten.

Utredningen om ungdomsfängelser byggde på en straffmyndighetsålder på 15 år, och det gjordes inte analyser utifrån en lägre ålder. Det konstateras till och med i utredningen att om straffmyndighetsåldern sänks kan det finnas goda skäl att behålla påföljden sluten ungdomsvård för den ålderskategorin. Eftersom så unga barn inte har omfattats av de analyser som gjordes i utredningen kan det finnas behov av ytterligare analyser om frihetsberövande påföljder för barn om straffmyndighetsåldern sänks.

Herr talman! Miljöpartiet står bakom regeringens förslag att skärpa påföljden ungdomsövervakning, skärpa regleringen vid misskötsamhet i samband med ungdomsvård och ungdomstjänst samt att sänka gränsen för när åklagaren ska väcka bevistalan enligt presumtionsregeln för brott med minimistraffet fem års fängelse till fyra år. De förslagen skiljer sig från propositionens mer långtgående repressiva delar genom att de ger samhället möjlighet att reagera tydligare utan att sänka straffbarhetsåldern eller generellt höja straffen för barn.

Ungdomsövervakning är en icke frihetsberövande påföljd som infördes för att fylla utrymmet mellan ungdomsvård, ungdomstjänst och sluten ungdomsvård. Miljöpartiet ser positivt på att sådana påföljder kan användas i större utsträckning under förutsättning att de utformas proportionerligt och med barnets bästa i centrum.

När det gäller bevistalan bedömer Miljöpartiet att en sänkt presumtionströskel är en mer träffsäker och proportionerlig åtgärd än att göra yngre barn straffmyndiga. Rädda Barnen har också framhållit att ett ändrat regelverk för bevistalan är en bättre väg än att sänka straffbarhetsåldern. Samtidigt bör Åklagarmyndighetens invändning om att nuvarande regler är nya och ännu inte är utvärderade tas på allvar och följas upp noga.

Herr talman! För att förhindra att barn rekryteras in i gängen och förmås att begå grova brott är det breda och långsiktiga förebyggande arbetet helt avgörande. Vi i Miljöpartiet vill ge kraftigt stärkta resurser till vård, socialtjänst, psykiatri och skola. Det är verksamheter som varje dag möter barn och deras familjer och som har störst möjlighet att främja en gynnsam utveckling för varje barn och förebygga en kriminell utveckling innan det första brottet sker.

Dessutom måste riktade förebyggande insatser mot barn och unga i riskzon komma fler till del. Det finns många exempel på goda projekt som borde kunna spridas bättre. Det här är dock en resursfråga. Alla kommuner har inte sådana resurser, och vi anser därför att kommunerna borde få mer resurser från staten.

Vi vet att barn under 15 år som utreds för allvarliga brott ofta har en omfattande problembild med flera riskfaktorer, såsom en tidigare ställd psykiatrisk diagnos, uppvisad hög aggressivitet, låg impulskontroll och omfattande skolfrånvaro. Många har också vuxit upp i ett område med socioekonomiska utmaningar eller bor med en ensamstående förälder eller föräldrar som saknar tillräcklig föräldraförmåga. Dessutom är närmare nio av tio barn redan kända av socialtjänsten innan de begår det första brottet.

Det är helt uppenbart att nästan alla barn som begår brott tidigt i livet har uppvisat riskbeteenden för att rekryteras till kriminalitet och att skola, socialtjänst och ibland polis har kännedom om detta. Det finns därmed stora möjligheter att fånga upp dessa barn och deras familjer genom bättre myndighetssamverkan och mer stöd till berörda familjer redan innan det första brottet begås.

Miljöpartiet vill behålla straffmyndighetsåldern 15 år och fortsätta reformera insatserna hos Sis. I debatten låter det ibland som att vi diskuterar ungdomsfängelse för unga personer eller ingen åtgärd alls. Jag vill därför förtydliga igen att det inte är det vi talar om.

Reformarbetet hos Sis har pågått under många år. Många av de brister som har lyfts fram i debatten handlar om problematik som inte längre finns. I en intervju i Dagens Nyheter i somras med den nyligen tillsatta gd:n för Sis framhöll han att åtgärden att nu införa ungdomsfängelse var lite sen med tanke på att Sis redan har utvecklats i den riktningen.

De Sis-hem där barn sitter som har begått brott fungerar i praktiken som fängelser. Sis är ju den myndighet som har varit specialiserad på att just ta hand om unga personer som har begått brott.

Jag ansluter mig för övrigt till det resonemang som Centerpartiets representant hade i ett meningsutbyte tidigare om vikten av att vårdtiden måste vara tillräckligt lång. Det är inte bättre för ett ungt barn att hamna i fängelse med reducerad strafftid och inte få tillräcklig tid på sig att utvecklas för att komma ut med de bästa förutsättningarna att inte begå nya brott.

När barn begår grova brott är det samhällets misslyckande, och det här ska inte dumpas över på barns axlar.

Jag yrkar bifall till reservation 1 och 4. Jag tror att Vänsterpartiet redan yrkat bifall till reservation 1 men lägger själv till reservation 4.

Fru talman! Förslaget vi debatterar i dag innebär att vissa av de mest utsatta människorna i samhället får kraftigt försämrade möjligheter att få tandvård som inte kan anstå. Vi anser att det är ett ogenomtänkt och illa genomarbetat förslag som inte bara kommer att drabba enskilda och deras hälsa utan även försämra tandvårdspersonalens arbetsmiljö och lägga ett stort ansvar på regionerna. Därför står vi inte bakom förslaget.

För närvarande betalar asylsökande och papperslösa ett schablonbelopp om 50 kronor för tandvård som inte kan anstå. Det handlar alltså om vård som, om den sätts in i rätt tid, kan förhindra att ett mer akut tillstånd utvecklas. Att med hjälp av ekonomiska styrmedel kraftigt försämra tillgången till sådan vård för en utpekad grupp anser vi vara både inhumant och samhällsekonomiskt oklokt. Utebliven eller fördröjd tandvård kan orsaka stort personligt lidande, försämrat hälsoläge och i förlängningen större behov av mer omfattande och dyrare vård. Detta ökar kostnaderna för regionerna.

Miljöpartiet menar att tandvård ska ges efter behov, inte efter betalningsförmåga eller migrationsrättslig status. De grupper som berörs av regeringens förslag har ofta små ekonomiska marginaler. När det gäller asylsökande har många dagersättning från Migrationsverket som enda inkomst, och de har dessutom med regeringens politik inte längre möjlighet att arbeta i början av asyltiden. Det kan antas att en höjd avgift för tandvård i praktiken innebär att fler helt avstår från att söka vård.

Regeringen försöker beskriva förslaget som en fråga om rättvisa, men i praktiken utestänger man utsatta människor från att få nödvändig tandvård.

Fru talman! Kritiken mot förslaget är omfattande från remissinstanserna. En majoritet, däribland Migrationsverket, Socialstyrelsen, SKR och Röda Korset, avstyrker eller är negativa. De pekar på riskerna för försämrad hälsa, ökad ojämlikhet, högre trösklar till vård och ökade kostnader. Mot bakgrund av den samlade kritiken tycker vi att det är anmärkningsvärt att regeringen går vidare med förslaget.

Kritiken från Migrationsverket är särskilt tung. Myndigheten går så långt att den starkt avråder från samtliga föreslagna ändringar och pekar bland annat på att bestämmelserna är problematiska och otillräckliga i sin utformning samt att förslagen är administrativt betungande och leder till ökade kostnader för både myndigheten och regionerna. Migrationsverket framhåller dessutom svårigheterna med att besluta om tandvårdsersättning långt i efterhand och bedöma vad som är ett skäligt belopp.

Sveriges Tandläkarförbund, Sveriges Tandhygienistförening och flera regioner har varnat för att tandvårdspersonal tvingas till nya etiska dilemman i och med regeringens förslag och därmed också får ökad stress och en mer ansträngd arbetsmiljö. Även utredningen framhåller att pressen på personalen att göra rätt bedömning av de berörda utlänningarnas migrationsrättsliga status kommer att öka, eftersom vårdgivaren annars riskerar att få svårigheter att driva in betalningen för den utförda tandvården.

Regeringens svar på dessa risker är att det ankommer på regionerna att utveckla ändamålsenliga rutiner för att underlätta för tandvårdspersonal att hantera genomförandet av förslagen. Även i övrigt berör regeringen synpunkter om den ökade pressen på tandvården i ett mycket kort stycke. Därför menar vi att dessa konsekvenser inte kan anses tillräckligt genomlysta. Regeringen tar inte ansvar för sitt förslag.

Regeringens förslag i denna del är dåligt underbyggda och hårt kritiserade av berörda aktörer och riskerar att skapa större problem än de påstås lösa. Till exempel ifrågasätter Lagrådet om det uttalade syftet med förslagen, ökad rättvisa, kommer att uppnås med tanke på svårigheterna att bedöma vad som är en skälig ersättning och att driva in beloppen i de fall det beslutas om ersättningsskyldighet. Förslagen kommer också att drabba redan utsatta människor, försämra förutsättningarna för vårdpersonal och öka administrationen och kostnaderna för Migrationsverket och regionerna.

Vi tycker att det är märkligt att förändringen drivs igenom trots de påpekade konsekvenserna. För oss är det centralt att säkerställa vård som inte kan anstå, inklusive tandvård, till asylsökande och papperslösa. Hälsa är en mänsklig rättighet.

Det har redan yrkats bifall till reservation 1, men även jag gör det.

Vi välkomnar de nya övergångsreglerna som har nämnts av andra talare vad gäller privata tandvårdsgivare. Det tycker vi är en positiv del i förslaget.

Fru talman! Jag ska inte dra ut på debatten så länge. Men detta är ju Karin Rågsjös sista debatt. Då måste jag säga något om vad du, Karin, har betytt för mig och tacka dig för dina insatser här.

Vi har känt varandra jättelänge – i 20 år, kanske. För jättelänge sedan arbetade vi tillsammans i hiv-rådet. Detta är ett engagemang som vi båda har haft sedan dess. Där hade vi många diskussioner om vad som var smart kommunikation för hivprevention och hur det egentligen stod till. Det arbetet är något som fortfarande pågår. De kunskaper som jag fick med mig därifrån, bland annat av dig, använde jag senast på årets Stockholm Pride. Jan Albert, som du också känner väl, hade ju lagt fram en utredning om en fråga som var aktuell redan på den tiden.

Många processer är väldigt långa. Du har varit med i väldigt många där jag också har varit med.

Tidigare här i dag tackade vi av Maj Karlsson. Även du ska tackas av, tycker jag. Ni är i stil ibland varandras motpoler i debatterna. Maj är eftertänksam, lite underfundig och lågmäld medan du verkligen öser på som ett rivjärn. Denna din sista insats var verkligen ditt trademark: Du var dig själv hela vägen in i den allra sista debatten.

Tack för detta! Tack för engagemanget och för alla kunskaper! Det har varit väldigt roligt att vara i utskottet med dig.

Herr talman! Så sent som i juli förra året trädde den nya, efterlängtade socialtjänstlagen i kraft. Det är en viktig lagstiftning som kommer att stärka socialtjänstens arbete och som lägger stor vikt vid det viktiga förebyggande arbetet.

Mot den bakgrunden tycker vi att det förslag som regeringen nu lägger fram är anmärkningsvärt. Propositionen innehåller ett antal förslag som Miljöpartiet anser riskerar att underminera tilliten till socialtjänsten och försvåra just det förebyggande arbetet.

En stor majoritet av remissinstanserna var också negativa till förslagen från den utredning som ligger till grund för propositionen, bland annat Barnombudsmannen, Socialstyrelsen och Föreningen Sveriges Socialchefer. På ett övergripande plan kan man säga att remissinstanserna uppmärksammar tre allvarliga konsekvenser av förslagen.

Till att börja med anser man att förslagen riskerar att underminera tilliten till socialtjänsten, något som även utredningen uppmärksammade och reflekterade kring. Att göra användningen av tvångsåtgärder till en del av socialtjänstens uppgifter riskerar att minska människors benägenhet att vända sig till och vilja ta emot stöd och hjälp från socialtjänsten. Socialstyrelsen lyfter fram att socialtjänstens kärnuppdrag är att verka stödjande och hjälpande och att utredningens förslag innebär en risk att fokus skiftas till mer kontroll och repression.

Vidare pekar remissinstanserna på att förslagen bygger på bristande forskning och erfarenhet. Utredningen tog själv upp att den tillgängliga forskningen beträffande socialt arbete, insatser och behandlingsmetoder till största delen rör sådant som bedrivs på frivillig väg. Utredningen kunde inte påvisa något vetenskapligt stöd för hur tvångsåtgärder ska leda till en positiv förändring för barn. Forskning visar i stället att egen vilja, tillitsbaserade metoder och delaktighet är viktiga förutsättningar för att insatser inom socialt arbete ska leda till långsiktigt hållbara förändringar.

Till sist anser man alltså att det här förslaget motarbetar den nya socialtjänstlagen. Detta uppmärksammas av bland annat Rädda Barnen, som pekar på att målet med socialtjänstlagen ju är att arbeta förebyggande och skapa tillit och tillgänglighet, och man uttrycker oro för hur de här förslagen krockar med de målen. I den nya socialtjänstlagen finns det också krav på att socialtjänstens arbete ska bedrivas i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet, vilket ju blir svårt eftersom dessa förslag som sagt saknar vetenskapligt stöd.

Dessutom är omställningen till den nya socialtjänstlagen i Sveriges 290 kommuner något som kräver resurser och arbetsro, inte parallella nya arbetssätt för tvång.

Vi instämmer i kritiken. Om repressiva åtgärder ska riktas mot barn och unga måste det finnas tydliga indikationer på att åtgärderna ger positiva effekter, och vi menar att så inte är fallet här.

Detta framgår inte minst av förslaget att socialnämnden får besluta om att vårdnadshavare, barn och unga ska delta i öppna insatser när samtycke saknas. Forskning visar att vårdnadshavare som har tillit till socialtjänsten är mer benägna att söka hjälp i ett tidigt skede, vilket kan förebygga att problem fördjupas. Om förtroendet brister finns det en risk att vårdnadshavarna i stället undviker kontakt med socialtjänsten, vilket kan försämra möjligheterna att tillgodose barnets behov av stöd.

Herr talman! I dag saknas underlag om varför föräldrar tackar nej till socialtjänstens insatser. Vi har hört olika typer av uppskattningar här, och ibland hör man att 40 procent tackar nej till insatser.

Enligt vår mening visar detta på behovet av en djupare analys av varför barn, unga eller föräldrar tackar nej. Det vore bättre att förstå hur frivilliga insatser fortsatt kan vara vägledande men erbjudas på andra sätt. Framför allt barnrättsorganisationer lyfter fram att deras erfarenhet visar att brist på tillit, rädsla för myndigheterna eller att insatserna inte är anpassade efter familjens behov är några skäl till att vårdnadshavare tackar nej.

Regeringen föreslår vidare att insatser utan samtycke ska kunna förenas med särskilda föreskrifter, däribland vite mot föräldrarna. Syftet med ett vitesföreläggande ska vara att socialnämndens beslut om insatser utan vårdnadshavarnas samtycke efterlevs av vårdnadshavarna. Detta är en del av förslaget som Miljöpartiet, liksom organisationer som SOS Barnbyar och Barnrättsbyrån, är mycket kritiskt till. Förslaget utgår också från en felaktig bild av varför vårdnadshavare inte tar emot insatser. Som Föreningen Sveriges socialtjänstchefer, FSS, framhåller handlar det oftast om att vårdnadshavare inte har rätt förutsättningar, förmåga, förståelse eller tilltro till samhällets stöd. Detta avhjälps inte genom vitesförelägganden utan kräver andra metoder och arbetssätt.

För Miljöpartiet är det uppenbart att förslaget om vitesförelägganden kommer att drabba familjer som redan är ekonomiskt utsatta och vårdnadshavare med svag föräldraförmåga eller låg förståelse för och tillit till samhällets stöd. Det här kan inte åtgärdas genom ett vitesföreläggande.

Herr talman! Ytterligare föreskrifter som ska kunna riktas mot barn och som Miljöpartiet avstyrker gäller drogtest och fotboja. Också mot dessa förslag riktas omfattande kritik från remissinstanserna. Bland andra JO, Rädda Barnen, Advokatsamfundet, Bris, Institutet för mänskliga rättigheter och Socialstyrelsen är kritiska.

Att socialnämnden ska arbeta för och ta initiativ till att förebygga och motverka skadligt bruk och beroende är en självklarhet, och det framgår av dagens regelverk i socialtjänstlagen. Som flera remissinstanser påpekar riskerar propositionens förslag i stället att underminera insatser inom öppenvård. Drogtest och fotboja är mycket ingripande insatser och ett stort ingrepp i den enskildes integritet. Det framstår inte som en proportionerlig förebyggande insats utan snarare som en disciplinär insats. Vi menar också att den riskerar att stå i strid med till exempel barnkonventionen.

Enligt Miljöpartiet är förslaget om fotboja särskilt anmärkningsvärt. I dag är fotboja bara aktuellt för den som dömts för brott eller som fått ett utvidgat kontaktförbud och riskerar att överträda det. Där är det ett användbart verktyg. Det finns dock risk för att ett barn som får fotboja uppfattas som en kriminell person både av omgivningen och av den övervakade personen själv. Flera remissinstanser hänvisar också till erfarenheter från Danmark, där möjligheten att använda elektronisk övervakning avskaffades bara två år efter införandet. Skälet till avskaffandet var att möjligheten till elektronisk övervakning inte var rätt väg att gå för att förebygga ett kriminellt och asocialt beteende.

Miljöpartiet håller med om regeringens beskrivning att utvecklingen när det gäller barns involvering i kriminalitet är mycket allvarlig. Socialtjänsten har, tillsammans med rättsväsendet, en viktig roll i att stärka det förebyggande arbetet och bidra till att fler barn både kan hindras från att dras in i kriminalitet och kan få hjälp att lämna densamma.

Vi delar däremot inte uppfattningen att fler insatser utan samtycke, tvångsåtgärder, vitesförelägganden, drogtester och fotboja kommer att bidra till att hjälpa fler barn och deras familjer. Ett införande av tvång som verktyg för att få till ett socialt förändringsarbete riskerar att bli kontraproduktivt genom att skada tilliten, motivationen och delaktigheten hos barn och unga.

Jag yrkar bifall till reservation 5.

Herr talman! Nu ska du få höra ett par sanningens ord, kära Maj! Jag måste också få tacka dig.

Vi har känt varandra i olika roller. Vi träffades för länge sedan. Även om jag är ny i riksdagen sedan den här mandatperioden hade vi kontakt innan dess när jag i min roll som bland annat ordförande för RFSL uppvaktade olika riksdagsledamöter och försökte argumentera för vår sak på olika områden.

Jag minns ett antal luncher. Jag tror att vi oftast brukade träffas på Kulturhuset och diskutera. Det uppskattade jag väldigt mycket. Jag uppskattade också väldigt mycket hur du tog emot mig när vi möttes här i riksdagen, med all din kunskap som jag har fått ta del av och den värme som alla har nämnt. Det är verkligen någonting som kännetecknar dig.

Vi har också småpratat lite om träning och andra saker som man gör utanför riksdagsuppdraget. Det är fantastiskt att få känna omsorgen om andra. Vi har verkligen inte heller varit överens i många frågor. Du har försökt förklara för mig ibland varför vissa saker är bättre så som ni tycker. Jag har kanske ändå landat i att vi inte tycker riktigt så. Men de fortsatta mötena är alltid respektfulla.

Det har varit fantastiskt för mig att få jobba med dig. Jag tänker inte sjunga, men det dök upp en text ur en sång i mitt huvud. Jag tror att du vet vilken den är: ”Maj från Göteborg, hej! Jag lärde mig mycket av dig.”

Fru talman! Hej, kära kollegor! Det känns fint att gästa det här utskottet i de här viktiga debatterna.

Miljöpartiet välkomnar regeringens initiativ att göra en genomgripande översyn av LVU. Lagen reglerar några av de mest ingripande beslut som samhället kan fatta mot ett barn och barnets familj. Därför måste lagstiftningen vara tydlig, förutsägbar och fullt förankrad i barnkonventionen och andra internationella åtaganden om mänskliga rättigheter.

Det är väldigt positivt att regeringen vill tydliggöra barnet som självständig rättighetsbärare, stärker rätten till offentligt biträde och ser till att barns rättigheter enligt barnkonventionen i större utsträckning tillgodoses.

Vi menar dock att regeringens proposition som helhet brister i beredning och barnrättslig analys. Det är också därför som vi har ett avslagsyrkande.

För Miljöpartiet omgärdas LVU av en kedja av insatser som måste stärkas i sin helhet. Insatser måste kunna sättas in tidigt och förebyggande innan situationen har blivit ohållbar, inklusive trygga och stabila placeringar, obruten skolgång, tillgång till hälso- och sjukvård samt långsiktigt stöd under placeringen och efteråt.

Fru talman! Jag vill vara tydlig med att Miljöpartiet har samma uppfattning som regeringen när det gäller en ny grund för omhändertagande på grund av barnets anknytning till familjehemmet. Nu har vi som sagt lagt fram ett avslagsyrkande på regeringens proposition, men vi skulle alltså vilja se att just den här delen införs i en ny LVU-lagstiftning.

För ett barn som har varit placerat under lång tid kan familjehemmet vara barnets tryggaste och mest stabila omsorgsmiljö. Ett abrupt uppbrott kan få allvarliga konsekvenser för barnets hälsa och utveckling. Vi har också fått se exempel på oerhört tragiska fall där barnets bästa absolut inte har fått stå i fokus, med fruktansvärda resultat – ”Lilla hjärtat” har ju nämnts flera gånger i dagens debatt.

Barnets rätt till trygghet, kontinuitet, stabilitet och nära relationer måste kunna väga tyngre än i dag. Därför är det positivt att regeringen föreslår att större hänsyn ska tas till anknytning i familjehemmet.

Samtidigt är det viktigt att anknytning till familjehemmet alltid är kopplat till barnets bästa och att bedömningar inte görs lättvindigt. Enbart det förhållande att tiden går får inte automatiskt omvandla en tillfällig placering till ett permanent omhändertagande. Barnets egen inställning, relation till föräldrar och syskon, skolgång och förutsättningar för att återförenas med ursprungsfamiljen måste ingå i en individuell bedömning.

Med anledning av det vill vi också se en noggrann utvärdering för att se hur detta har fungerat.

Fru talman! Miljöpartiet delar regeringens uppfattning att lagstiftningen om den statliga barn- och ungdomsvården behöver vara tydlig, rättssäker och lätt att tillämpa. Det är också positivt att barns och ungas rättigheter ges en mer framträdande plats i regleringen.

Regeringens förslag om att samla de särskilda befogenheterna i en ny lag väcker dock allvarliga frågor om tvångsåtgärder mot barn och unga, till exempel om det riskerar att normalisera och formalisera dem utan att behovet av dessa befogenheter har analyserats tillräckligt.

Flera remissinstanser avstyrker av bland annat det skälet. Som exempel kan jag nämna Bris, Funktionsrätt Sverige, Rädda Barnen, Stockholms universitet och Unicef Sverige. Kritiken handlar bland annat om att en separat lag om särskilda befogenheter riskerar att försvaga kopplingen till LVU:s grundläggande karaktär som skyddslagstiftning.

Miljöpartiet delar denna oro. Tvångsåtgärder inom barn- och ungdomsvården måste alltid förstås i relation till vårdens syfte, barnets rättigheter och samhällets ansvar att erbjuda trygghet, stöd och behandling. Vi tycker att det är problematiskt att regeringen går vidare med förslaget utan att först ha genomfört en samlad översyn av behovet av samtliga särskilda befogenheter och en djupare barnrättslig analys av hur befogenheterna har tillämpats.

Vi vet att Statens institutionsstyrelse under lång tid fått återkommande kritik när det gäller barns och ungas rättigheter, användningen av tvångsåtgärder och brister i vårdens kvalitet.

Mot den här bakgrunden borde utgångspunkten vara att minska behovet av tvång och stärka de förebyggande, behandlande och rättighetsbaserade insatserna, inte att föra över befogenheterna i en ny lag utan en tillräckligt grundlig prövning.

Fru talman! Jag vill också kort nämna två ytterligare områden där vi har lite invändningar.

Vi är kritiska till utformningen angående vilka typer av beteende som ska utgöra grund för omhändertagande. Vi avstyrker förslaget om att uttrycket ”socialt nedbrytande beteende” ska kompletteras med ”något annat destruktivt beteende”.

Här är det också ett antal remissinstanser som har synpunkter. De tycker till exempel att detta uttryck är vagt och att utvidgningen riskerar att förskjuta ansvaret för den tilltänkta målgruppen från hälso- och sjukvården till socialtjänsten.

Barnrättsbyrån framhäver att förslaget och beskrivningen riskerar att skuldbelägga barn för utsatthet som i själva verket är en följd av övergrepp, psykisk ohälsa eller bristande skydd från vuxenvärlden. Det riskerar också att påverka de efterföljande insatserna så att barn i stället för att få vård och skydd utifrån utsatthet, som brottsoffer, frihetsberövas och får insatser med syftet att förändra deras beteende.

Vi avstyrker också förslaget om att nuvarande bestämmelser om att hålla omhändertagna barn och unga avskilda ska föras över till den nya lagen. Här vet vi att bland annat FN:s kommitté för barnets rättigheter har rekommenderat Sverige att förbjuda avskiljning och isolering av barn. Vi har tidigare pekat på det stora allvaret i problemet på Sis och vikten av att göra genomgripande förändringar i hela kedjan av vården för barn som riskerar att fara illa.

Till bilden hör att barn som är placerade riskerar att få en sämre start i livet än barn som inte är det. Jag hörde någon tidigare talare nämna rapporten Överleva barndomen: effekter av att tvångsomhänderta barn, som bygger på 21 000 svenska domstolsmål om tvångsomhändertagande med stöd av LVU och som visar att fler unga som placeras riskerar att dö i förtid.

Det här visar att ansvaret när staten omhändertar och placerar barn är mycket stort vad gäller hur innehållet i vården ser ut. Det är tydligt att ett mycket stort förändringsarbete behöver ske.

Nu tänkte jag yrka bifall till reservation 5, som inte är vårt avslagsyrkande på hela lagförslaget utan handlar om översynen av särskilda befogenheter. Det gör jag därför att vi när vi skrev vår följdmotion faktiskt inte hade ett avslagsyrkande på hela propositionen utan hade listat upp de olika invändningar som jag nu har redogjort för. Det tyckte dock inte kammarkansliet var en särskilt god ordning, så därför blev det formulerat på det här sättet.

Jag vill alltså tydliggöra att vi inte har invändningar mot allt och särskilt inte mot den del som berör det som har kallats lex ”Lilla hjärtat”. Därför yrkar jag bifall till reservation 5.

Fru talman! Att frihetsberöva en människa är en av statens mest ingripande åtgärder. I en rättsstat ska det som huvudregel vara förbehållet situationer där någon dömts för brott, vid misstanke om allvarlig brottslighet eller för att skydda en människa från att allvarligt skada sig själv på grund av svår psykisk sjukdom eller missbruk.

Samtidigt kan det i vissa situationer finnas starka skäl att frihetsberöva vissa personer genom förvar med grund i den lag om särskild kontroll av vissa utlänningar som vi bland annat diskuterar här. När vi satt i regering var vi med och införde lagen 2022, så det var inte något vi motsatte oss.

Regeringen föreslår nu utvidgade möjligheter att utvisa utlänningar som bedöms utgöra kvalificerade hot mot Sveriges säkerhet, ökade möjligheter att använda tvångsmedel och skärpta straff för fler brott mot lagen. Miljöpartiet anser att det i vissa fall kan behövas utökade möjligheter att ta i förvar personer som bedöms utgöra ett allvarligt säkerhetshot och därför kan antas behöva utvisas ur Sverige. Samtidigt kan behovet av nya skärpningar ifrågasättas utifrån att lagen varit i kraft relativt kort tid, vilket påverkar möjligheterna att bedöma behovet av ändringar i den befintliga lagstiftningen.

Detta har påpekats av flera remissinstanser, bland annat Rädda Barnen, som inte anser att det är motiverat att införa ytterligare skärpningar av lagstiftningen innan tidigare reformer har utvärderats. Vi i Miljöpartiet förstår samtidigt behovet av att motverka terrorism och andra kvalificerade säkerhetshot. Därför uppmanar vi regeringen att återkomma med förslag på hur rättssäkerheten i säkerhetsärenden kan stärkas. Regeringen bör se till att de regler som nu införs utvärderas inom en femårsperiod.

I propositionen föreslår regeringen att beviskravet för att ta vuxna i förvar enligt LSU ska sänkas. I dag krävs att det är sannolikt att ett beslut om utvisning kommer att meddelas, men regeringen vill att det ska räcka att det kan antas att utlänningen kommer att utvisas.

Regeringen föreslår dessutom att den nuvarande tidsgränsen för verkställighetsförvar av vuxna ska tas bort. I dag får som huvudregel en person inte hållas i verkställighetsförvar under längre tid än ett år, men under vissa förutsättningar kan en vuxen få hållas i verkställighetsförvar i upp till tre år. Regeringens förslag innebär att en person som inte är dömd för brott i praktiken kan komma att hållas frihetsberövad under mycket lång tid, så länge förvaret bedöms proportionerligt i det enskilda fallet.

Miljöpartiet konstaterar att remissinstanserna lyfter upp allvarlig oro kring förslagen om sänkt beviskrav och längre förvarstider. Svenska Avdelningen av Internationella Juristkommissionen och Advokatsamfundet har ifrågasatt om regeringen visat att de nuvarande tidsfristerna är otillräckliga. Institutet för mänskliga rättigheter har pekat på att proportionalitetsbedömningen är särskilt svår i LSU-ärenden, där insynen ofta är begränsad, och har ifrågasatt om förslaget är förenligt med Europakonventionen. Civil Rights Defenders har varnat för oskäligt långa förvarstider och för att redan ingripande frihetsberövanden enligt LSU riskerar att bli än mer ingripande och påfrestande för den enskilde.

Miljöpartiet uppmanar regeringen att ta remissinstansernas oro i denna del på större allvar. När beviskrav sänks och tidsgränser för frihetsberövanden tas bort ökar kraven på rättssäkerhet, proportionalitet, insyn och effektiv kontroll. Regeringen bör därför säkerställa att konsekvenserna av de sänkta beviskraven och de längre förvarstiderna särskilt följs upp i en framtida utvärdering av lagstiftningen, inklusive hur reglerna påverkar rättssäkerheten, risken för oskäligt långa frihetsberövanden och Sveriges internationella åtaganden.

Fru talman! Sverige ska ha ett starkt skydd mot allvarliga säkerhetshot, men arbetet mot säkerhetshot måste bedrivas med respekt för rättsstatens principer, proportionalitet och grundläggande fri- och rättigheter.

I samband med frihetsberövanden och tvångsmedel måste rättighetsskyddet ändå stå starkt, för både barn och vuxna. Barn som bedöms utgöra ett allvarligt säkerhetshot omfattas av barnkonventionen, som är svensk lag. Den innebär att barnets bästa ska beaktas i alla beslut som rör barn och att frihetsberövande av barn endast får användas som en sista utväg och under kortast lämpliga tid. Den utgångspunkten kan enligt Miljöpartiets mening inte vara förenlig med att sätta barn i förvar, oavsett vad bakgrunden till förvarstagandet är.

Propositionen innebär att barn i kvalificerade säkerhetsärenden ska kunna hållas i förvar under betydligt längre tid än i dag. Det är en mycket ingripande förändring. Barn som befinner sig i en migrationsrättslig process är ofta redan i en utsatt situation. Att då öppna för längre frihetsberövanden och placering på säkerhetsavdelning riskerar att allvarligt skada barns hälsa, utveckling och trygghet.

Vi delar den oro som har framförts av olika remissinstanser, bland annat Rädda Barnen. Kritiken handlar inte bara om enskilda bestämmelser i den aktuella propositionen utan om att regeringen återkommande föreslår alltmer ingripande åtgärder utan tillräckliga barnrättsliga analyser och utan att visa att åtgärderna är nödvändiga och proportionerliga.

Rädda Barnen har särskilt varnat för att barn riskerar att hållas i förvar eller övervakas under lång tid och på osäkra grunder. Institutet för mänskliga rättigheter har framhållit att förslagen om kraftigt förlängda förvarstider för barn inte ligger i linje med barnkonventionen.

Miljöpartiet avstyrker därför alla delar i propositionen som innebär att barn fortsatt eller i utökad omfattning kan hållas i förvar eller skiljas från sina vårdnadshavare. Förvar av barn måste förbjudas. Barn får bara frihetsberövas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid, enligt barnkonventionen, som är svensk lag. FN:s barnrättskommitté har tydligt uppmanat Sverige att förbjuda och förhindra att barn placeras i förvar på grund av migrationsstatus.

Samtidigt kan det finnas specifika fall där barn som bedöms utgöra ett kvalificerat säkerhetshot kan behöva frihetsberövas. I sådana fall bör barnet inte placeras i Migrationsverkets förvar eller på säkerhetsavdelning utan i en verksamhet som är anpassad för barn. Det är Miljöpartiets uppfattning att Statens institutionsstyrelse, trots sina brister, har bäst förutsättningar att möta barn. Sis har lång erfarenhet av att erbjuda barn och unga vård, och vi anser att barn som behöver placeras av säkerhetsskäl kan placeras där.

Jag yrkar bifall till reservation 2.

Det här är mitt sista anförande före sommaren, så jag önskar alla kollegor en trevlig sommar.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 18.)

Fru talman! Kära kollegor! Jag vill inleda med att betona att Miljöpartiet också ställer sig bakom det här förslaget och att reservationen, precis som Vänsterpartiet nämnde, handlar om utvärdering med mera för att se att lagstiftningen är tillräckligt träffsäker och effektiv.

Rekryteringen till kriminella nätverk är en allvarlig samhällsutmaning som Miljöpartiet tar på största allvar. Barn och unga utnyttjas av gängen för att begå brott, och rekryteringen sker i dag både i fysiska miljöer och på digitala plattformar. Därför är det viktigt med träffsäkra och effektiva verktyg för att motverka att barn och unga dras in i kriminalitet, även när kontakterna tas och uppdragen förmedlas online. Här kom det också ett engelskt uttryck, men det kanske ändå är så pass etablerat i det svenska språket att det får passera.

Miljöpartiet står alltså bakom regeringens förslag till nya möjligheter att bekämpa onlinerekrytering. Vi är glada för att förslaget har kommit på plats så snabbt.

För att förebygga brott är det avgörande att stoppa nyrekryteringen till gängen. I det arbetet behöver plattformarna ta ett större ansvar för att ta bort skadligt och olagligt innehåll. Polisens närvaro i digitala miljöer behöver också stärkas.

De frivilliga mekanismer och den samverkan mellan plattformarna och brottsbekämpande myndigheter som finns i dag är viktiga, men de har inte visat sig tillräckliga för att möta den allvarliga utvecklingen med gängrekrytering online.

Fru talman! Rättsväsendet ska ha effektiva verktyg för att förhindra allvarlig brottslighet, men nya befogenheter måste vara rättssäkra, träffsäkra och proportionerliga. Mot den bakgrunden vill Miljöpartiet nu uppmärksamma vissa viktiga invändningar mot regeringens förslag som har framförts av flera remissinstanser och Lagrådet.

Till att börja med måste onlinerekryteringen kunna bekämpas samtidigt som yttrande- och informationsfriheten skyddas. Bland annat Journalistförbundet, Sveriges advokatsamfund och Tidningsutgivarna menar att regeringens förslag brister i denna del. Remissinstanserna ser bland annat risker för att icke-brottsliga uttryck online kan tas bort och anser därför att det i lag bör framgå att bestämmelsen inte gäller på tryck- och yttrandefrihetsområdet.

Lagrådet har också synpunkter på lagens avgränsning. När det gäller utformningen av paragraferna 1 och 2 menar Lagrådet att regleringen öppnar upp för tolkning och därför kan innebära att lagen får ett bredare tillämpningsområde än vad som är avsett. Lagrådet föreslår därför en mer träffsäker formulering av paragraferna, men regeringen väljer att inte gå vidare med Lagrådets förslag.

Även remissinstanserna uppmärksammar andra delar av lagförslaget som kan komma att innebära en för bred tillämpning. Bland annat Journalistförbundet ifrågasätter om innehåll som skäligen kan antas vara ett led i att involvera en underårig i brottslighet alltid är brottsligt. Och Advokatsamfundet anser att beviskravet är lågt. Hovrätten för Nedre Norrland pekar också på att bestämmelsen om involverande av underårig kan få ett alltför brett tillämpningsområde och ifrågasätter proportionaliteten.

Ytterligare en brist med regeringens förslag är att den nya lagen inte möts upp med utökade resurser. Polisen menar att arbetet med att hantera rekryteringsinnehåll, följa upp förelägganden och hantera sanktionsärenden kan bli resurskrävande och leda till ökade kostnader för myndigheten som inte ryms inom befintligt anslag. Myndigheten bedömer också att det kan bli fråga om ett relativt stort antal ärenden per år. Bris har samtidigt varnat för att bristande resurser kan göra att lagstiftningen inte får avsett genomslag.

Miljöpartiet delar polisens och Bris synpunkter. För att lagen ska skydda barn och unga från att dras in i gängen krävs utökade resurser. Vi beklagar att regeringen inte har tillfört detta.

Fru talman! Mot bakgrund av de risker med förslaget som lyfts anser Miljöpartiet att det finns starka skäl att noggrant följa och kontrollera hur lagen tillämpas i praktiken. Även detta lyfter några remissinstanser. Google Sweden AB och Tech Sverige framför att plattformarna bör kunna begära oberoende granskning av förelägganden, medan Jämställdhetsmyndigheten har pekat på behovet av att överväga kontinuerlig granskning av polisens tillämpning av lagen.

Regeringen hänvisar till att plattformarna kommer att kunna överklaga beslut om förelägganden, men Miljöpartiet kan konstatera att det inte riktigt framstår som ett tillräckligt skydd för enskilda. Därför uppmanar vi regeringen att inom en femårsperiod återkomma till riksdagen med en utvärdering av lagen. På så sätt får vi möjlighet att följa lagens tillämpning och kontrollera att den får avsedd effekt, som ju är att ta bort gängens rekryteringsannonser online och skydda barnen utan att begränsa yttrande- och informationsfriheten och skapa tillämpningsproblem för rättsväsendet och utan att det drabbar oskyldiga.

Avslutningsvis får arbetet med att bekämpa rekryteringen till kriminella nätverk inte reduceras till en fråga om att ta bort innehåll online. Vi vet, såklart, att en betydande del av rekryteringen sker på skolgårdar, på fotbollsplaner, i bostadsområden och på andra fysiska platser i barns vardag. Det viktigaste förebyggande arbetet är därför att se till att barn inte hamnar i den utsatta situation där gängen kan utnyttja dem, oavsett om rekryteringsförsöken sker online eller på fysiska platser. Det kräver betydande och långsiktigt förebyggande insatser i skolan, vården, socialtjänsten, fritidsverksamheter och civilsamhället. Vi vill också rikta ett särskilt stöd till barn och unga som befinner sig i riskzonen för att dras in i kriminalitet.

Jag yrkar bifall till reservationen – det finns bara en. Den handlar om en utvärdering av bland annat resursbehovet och träffsäkerheten.

(Applåder)

Herr talman och kära uthålliga kollegor, denna soliga lördag! Miljöpartiet delar regeringens uppfattning att korruption, maktmissbruk och otillåten påverkan i offentlig verksamhet måste bekämpas kraftfullt. Just därför måste lagstiftningen vara träffsäker, rättssäker och proportionerlig. Vi menar att det här förslaget inte lever upp till de kraven.

Vi är inte ensamma om att mena det. Flera remissinstanser har mycket tydligt avstyrkt förslaget. TCO, LO och Saco framhåller att det redan i dag finns ett väl etablerat system för ansvarsutkrävande genom straffrätt, arbetsrätt, disciplinansvar och tillsyn. Dagens problem i offentlig verksamhet löses därför inte genom att flytta över ett större straffrättsligt ansvar på enskilda tjänstepersoner. Tvärtom riskerar fokus att flyttas från bristande organisation, otillräckliga resurser och svaga kontrollsystem till den enskilda handläggaren.

Vi delar de här remissinstansernas kritik mot det nya brottet missbruk av offentlig ställning. Vi menar att regeringens föreslagna bestämmelse är för vid och otydlig. Den riskerar att skapa osäkerhet om vilka handlingar som faktiskt är straffbara och öppnar för svåra gränsdragningar. Vi menar att det inte är en hållbar väg i straffrätten.

LO och Saco varnar för att förslaget blir oproportionerligt i förhållande till de problem som utredningen har identifierat, och TCO pekar på risken för godtyckliga bedömningar och ett större tryck på rättsväsendet.

Miljöpartiet ser också allvarligt på de praktiska konsekvenser som flera remissinstanser lyfter. TCO och Saco varnar för att ett utökat straffansvar kan leda till ökad rädsla, till större försiktighet och till att en tystnadskultur växer fram på fler arbetsplatser. Det riskerar i sin tur att ge längre handläggningstider, mer detaljstyrning och sämre möjligheter att rekrytera och behålla kompetent personal i offentlig sektor.

En stark demokrati behöver självständiga och professionella tjänstepersoner som vågar använda sin kunskap och sitt omdöme, inte en ordning som driver fram tystnadskultur och defensivt beslutsfattande.

Miljöpartiet vill stärka tilliten till det offentliga genom förebyggande arbete mot korruption, bättre kontrollmekanismer, starkare skydd mot otillåten påverkan och goda förutsättningar för offentliganställda att göra rätt från början. Det är en bättre väg än att införa en bred och otydlig straffbestämmelse.

Herr talman! Vi anser alltså att hela propositionen bör avslås. Vi har också ställt oss bakom reservation 2, där avslag på vissa delar föreslås. Men med det sagt yrkar jag bifall till reservation 1.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 juni.)

Fru talman! Jag kanske inte uttryckte mig tydligt nog. Det var ju inte på grund av debatten i Estland som vi sa nej, för den kände vi inte till när vi väckte vår följdmotion. Det fanns andra, principiella anledningar – vi tycker inte att Sverige ska hantera sina egna problem genom den här typen av uppenbart tillfälliga lösningar. Sedan, under själva debatten, blev jag uppmärksammad på att det i Estland pågår en sådan här diskussion, som framstår som extremt olycklig. Jag ville bara nämna det när frågan kom upp.

Kritiken mot utredningen ska som sagt inte ses som en kritik av kompetensen hos de inblandade personerna. Men jag tycker att det blir väldigt märkligt om man helt försöker avfärda den här typen av synpunkter. Till exempel skriver Lagrådet: ”Handläggningen av lagstiftningsärendet har varit undermålig och uppfyller inte grundlagens krav på hur regeringsärenden ska beredas. Straffreformutredningen fick alltför kort tid på sig för att fullgöra sitt omfattande uppdrag och trots att utredningens betänkande var mycket omfångsrikt innehöll det inte tillräckligt underlag för att remissinstanserna skulle kunna bedöma förslagen på ett tillfredsställande sätt. Till detta kommer att remissinstanserna fick alltför kort tid på sig. … Förslagen brister så mycket i kvalitet att de inte har förutsättningar att bli ny lag. Allmänt gäller att lagrådsremissen inte är tillräckligt genomtänkt. För Lagrådet framstår den som ett hastverk.”

Det här är inte någonting som en regering borde kunna vifta bort. Remissinstanser har såklart sina politiska skäl att säga nej till vissa saker, men här handlar det mer om kritik mot hur man har berett sina omfattande reformförslag. Jag tycker att brottsbalken och rättspolitiken förtjänar mer. Vi hade kunnat ge det här mer tid och ge möjlighet till en bred och förutsättningslös genomlysning. Det hoppas jag kunna medverka till i en eventuell kommande regering där vi ingår. Jag ser fram emot det.

Fru talman! Jag tackar Torsten Elofsson för frågorna.

Först vill jag kommentera detta med Estland. Under vår debatt om det framkom det att oppositionen i Estland med hög sannolikhet är inne på att riva detta avtal. Den nuvarande regeringen i Estland har inte gjort sin läxa på samma sätt som den svenska regeringen, som försökte förankra avtalet för att säkerställa att det fanns stöd hos en tillräckligt stor del av parlamentet för att det inte skulle rivas upp vid ett eventuellt regeringsskifte. Det verkar som att man inte gjorde det på samma sätt i Estland. Därmed blir det här kanske inte ens en tillfällig respit; vi riskerar att få tillbaka ett stort antal intagna direkt om det blir regeringsskifte i Estland, som jag förstår rapporteringen. I den här frågan pågår det i Estland en populistisk och ganska knepig debatt som jag egentligen inte alls sympatiserar med. Men det verkar finnas hög risk för att det här inte kommer att vara möjligt att genomföra.

Vi var emot detta för att vi inte tycker att det är realistiskt att hantera våra problem med ett otillräckligt antal platser på anstalter på det här sättet. Om det blir så som det verkar i Estland får vi kanske rätt i det. Då måste man försöka se över kriminalvårdens problem med kapacitet på andra sätt. Man måste bygga ut och genomföra reformer i en realistisk takt. Farliga personer ska naturligtvis sitta inne på anstalt – det tycker alla. Men det kanske finns andra som kan avtjäna sina straff på andra sätt för att avlasta kriminalvården.

Gällande utredningen ifrågasätter jag självklart inte kompetensen hos de personer som genomfört den. Kritiken från Lagrådet som jag citerade går ut på bristande tid och resurser, inte på att de här personerna i sig inte skulle vara kapabla eller inte ha kompetens nog; det har de givetvis. Det är också så att de egna experterna i utredningen skriver att tidsbristen innebar vissa begränsningar, till exempel att man inte kunde göra en fullständig och förutsättningslös analys av brottsbalken. Det är det här som jag tycker är det stora problemet.

Fru talman! Den grova brottsligheten i Sverige är ett mycket allvarligt samhällsproblem. Samhället måste göra mer för att förebygga kriminalitet och skydda människor från brott. Brottsoffer ska få upprättelse, och den som begår allvarliga brott ska mötas av tydliga, proportionerliga och rättssäkra straff.

Under vår tid i regering tog vi i Miljöpartiet initiativ till ett stort antal straffskärpningar och andra reformer för att stärka samhällets förmåga att bekämpa brott. Vi har alltså inte någon principiell invändning mot skärpta straff. Tvärtom menar vi att straffskärpningar kan vara motiverade när de är väl avvägda, rättssäkra, träffsäkra och förankrade i ett tydligt behov.

Vi kan dock inte ställa oss bakom de förslag som regeringen lägger fram i den proposition vi debatterar här i dag, och jag ska ägna mitt anförande åt att försöka förklara varför.

Lagrådet beskriver förslagen som ett hastverk, och det menar vi inte duger för en så långtgående reform av brottsbalken. Det handlar inte bara om enstaka brister utan om att förslaget som helhet vilar på en svag analys, en otydlig systematik och otillräcklig hänsyn till hur reformerna påverkar rättsväsendet och kriminalvården som helhet – för att inte nämna samhället som helhet.

Vi kan inte betrakta regeringens förslag som något annat än straffpopulism. Regeringen går fram med kraftiga straffskärpningar utan att på ett övertygande sätt visa att de kommer att minska brottsligheten, öka tryggheten eller ge ett mer sammanhängande påföljdssystem.

Regeringen föreslår i sin proposition en del straffskärpningar som vi i Miljöpartiet i och för sig inte är emot. Det gäller bland annat förslagen om skärpta straff för involverande av minderårig i kriminalitet, grov våldtäkt, grov våldtäkt mot barn och kontakt för att träffa barn i sexuellt syfte. Vi har ändå valt att inte plocka ut och ställa oss bakom vissa delar i propositionen, trots att vi som sagt för all del inte har något emot dem, och det handlar just om Lagrådets synpunkter.

Lagrådet framhåller att regeringens hantering av ärendet, där man föreslår vissa utvalda straffskärpningar utan att göra en bred översyn av hela brottsbalken, riskerar att göra påföljdssystemet ännu mer osammanhängande. Vi menar att vi inte kan medverka till en sådan utveckling. Sverige behöver inte fler enstaka straffskärpningar ovanpå ett redan svåröverskådligt system, utan det behövs en ny, bred och genomarbetad översyn av brottsbalken. Det ser vi fram emot att kunna medverka till i en kommande regering – eventuellt.

När jag lyssnade på några inlägg från kollegor på den rödgröna sidan hörde jag också en samsyn om det här, även om de olika partierna har landat i lite olika slutsatser. Några har valt att plocka ut vissa delar som de tycker passar bra och kan ställa sig bakom. Vi har valt att inte ställa oss bakom detta trots att vi inte har något emot vissa straffskärpningar, eftersom vi menar att den problematik som Lagrådet pekar på är för omfattande.

Fru talman! När det gäller förslaget om dubbla straff för brott i kriminella nätverk är kritiken särskilt tung. Regeringen går längre än utredningens förslag, vilket innebär att alla brott i kriminella nätverk som utgångspunkt ska straffas med det dubbla. Samtliga remissinstanser avstyrker förslaget, även om vissa instanser – som Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Polismyndigheten – är mer positiva till en bredare straffskärpningsgrund än i dag.

När Miljöpartiet satt i regeringen bidrog vi till att införa en särskild straffskärpningsgrund för vissa brott i kriminella nätverk som riktas mot en persons liv, hälsa eller trygghet, till exempel vid brott som mord, misshandel, människorov och olaga frihetsberövande. Det var en viktig ändring för att visa allvaret i grov och organiserad brottslighet.

Flera av remissinstanserna ifrågasätter däremot om det finns ett behov av att skärpa straffen för brott i kriminella nätverk ytterligare. De menar att dagens särskilda straffskärpningsgrund är tillräcklig. Flera remissinstanser lyfter också upp risken för att förslaget relativt sett nedvärderar annan allvarlig brottslighet, exempelvis våld i nära relationer, vilket kollegor också har lyft upp här tidigare i dag.

Fru talman! Inte heller regeringens förslag om ett femtiotal skärpta straffskalor framstår som tillräckligt genomarbetat. Det är som sagt i grunden välkommet att straffskalorna ses över. Många har varit oförändrade under lång tid, och det har bidragit till att systemet blivit mindre sammanhängande. Just därför är det viktigt att en översyn av straffskalorna har ett helhetsperspektiv.

Bland annat Åklagarmyndigheten pekar på att utredningen, trots ambitionen att ta ett helhetsgrepp, inte har landat i någon konsekvent princip för hur överlappningen mellan olika svårighetsgrader ska hanteras. Vissa straffskalor får stor överlappning, andra får mindre och vissa får ingen alls. Förslaget innebär att straffen för olika slags brott inte kommer att stå i rimlig proportion till varandra.

Som flera remissinstanser lyfter upp innebär regeringens förslag en generell repressionsökning. Vissa remissinstanser tillstyrker vissa enskilda straffskärpningar, men då just som avgränsade undantag, inte som stöd för propositionens generella omläggning. Samtidigt avstyrker andra remissinstanser, till exempel Brottsförebyggande rådet, Stockholms universitet och Civil Rights Defenders, samtliga ändringsförslag eller riktar tung kritik mot helheten. Bland andra Brå och Advokatsamfundet pekar på att straffskärpningarna är svagt underbyggda och att utredningen inte redovisar övertygande motiv för att kraftigt höjda straffnivåer är i brottsoffers intressen.

Sammantaget visar genomgången av regeringens förslag att bristerna i propositionen inte är begränsade till någon enstaka del. Det syns ett genomgående mönster av att regeringen går längre än utredningen föreslår och inte tar hänsyn till synpunkter från remissinstanserna eller Lagrådet, att behovet av reformerna i vissa delar inte är visade och att konsekvenserna för rättssystemets helhet är otillräckligt analyserade. Detta stärker vår slutsats: att propositionen bör avslås i sin helhet och ersättas av en ny, bred och genomarbetad översyn av brottsbalken.

Fru talman! Miljöpartiet anser alltså att den ovanligt skarpa kritik som Lagrådet riktat mot regeringens förslag väger tungt. De avstyrker regeringens förslag i sin helhet och skriver att förslagen framstår som ett hastverk, inte är tillräckligt genomtänkta och brister så mycket i kvalitet att de inte har förutsättningar att bli ny lag. Lagrådet menar också att hanteringen inte uppfyller grundlagens krav på beredning.

Vidare lyfter Lagrådet upp att flera remissinstanser varit påfallande kritiska men att regeringen inte tagit tillräcklig hänsyn till detta samt att regeringen inte presenterar något underlag som visar att straffskärpningarna kan förväntas minska brottsligheten eller öka tryggheten, vilket från mitt perspektiv väl är själva poängen med rättspolitik.

Fru talman! Bristerna i regeringens förslag hänger nära samman med hur underlaget till reformen tagits fram. Straffreformutredningen hade 22 månader på sig att ta fram ett mycket omfattande underlag på nästan 2 000 sidor. Utredningstiden förkortades dessutom med två månader efter ett tilläggsdirektiv i januari 2024.

Här jämför jag med en statlig utredning som jag ledde 2017 där vi inte hade i uppgift att lägga fram ett lagförslag, vilket verkligen förenklar en utredares uppdrag. Vi skulle belysa situationen för transpersoner i Sverige och hade tolv månader på oss att göra det. Det var otroligt stressigt. Därför kan jag lätt föreställa mig hur stressigt det varit att lägga fram denna omfattande utredning på 22 månader, med lite avdrag.

Tre av utredningens experter menar att tidsbristen innebar att arbetet i huvudsak fick inriktas på att ta fram lagtekniskt fungerande författningsförslag som svarade mot direktivets önskemål om en högre repressionsnivå snarare än att göra en fullständig och förutsättningslös analys av brottsbalken. Experterna framhåller också att det inte är möjligt att förutse konsekvenserna för kriminalpolitiken eller för lagöverträdare.

Miljöpartiet anser att en utredning som saknar tid att bedöma förslagens samlade konsekvenser och om de föreslagna straffskärpningarna kommer att leda till minskad brottslighet inte bör ligga till grund för ny lagstiftning. Det gäller särskilt på ett område där flera parallella och nyligen genomförda reformer påverkar den samlade effekten. Straffrätten måste hanteras utifrån ett helhetsperspektiv.

Jag säger dock igen, eftersom vi enligt mig diskuterar fel sak, att vi alltså instämmer i att det behövs en översyn av brottsbalken och inte är emot generella straffskärpningar. Många straffskalor har varit oförändrade under lång tid. Regeringens översyn har däremot inte varit tillräcklig. Vi anser att en översyn av brottsbalken måste ha ett brett mandat och ordentligt med tid att analysera straffskalornas proportionalitet till varandra, bedöma konsekvenser samt föreslå reformer som faktiskt kan bidra till att minska brottslighet och minska återfall i brott.

Fru talman! Regeringens proposition vilar på antagandet att strängare straff i sig ska bidra till minskad brottslighet och ökad trygghet. Det har som sagt påpekats att regeringen saknar tillräckligt underlag för att dra sådana slutsatser.

Miljöpartiet utgår från att alla partier har som mål för sin kriminalpolitik att brottsligheten ska minska, det vill säga att färre personer alls ska behöva få erfarenheten av att vara ett brottsoffer. Om det är målet måste politiken utformas utifrån vad som faktiskt fungerar.

Hårdare straff kan i vissa fall vara motiverade för att visa på brottets allvar eller hindra farliga individer från att vistas ute i samhället och begå nya brott. Men när regeringen använder minskad brottslighet och ökad trygghet som centrala argument för generella straffskärpningar måste de också kunna visa att åtgärderna rimligen leder dit. Intressant i sammanhanget måste väl också vara att den som straffas inte begår nya brott och skapar nya brottsoffer.

Fru talman! Det är uppenbart att regeringens samlade straffrättsreform kommer att få stora ekonomiska och praktiska konsekvenser. Enligt utredningens uppskattningar kan förslagen medföra kostnader på mellan 16 och 23 miljarder kronor ungefär per år.

Kriminalvården uppskattar även att den samlade effekten av Straffreformutredningens förslag tillsammans med andra straffskärpningar kan innebära ett behov av omkring 29 000 fler platser i häkten och anstalter till år 2034. Det motsvarar en tredubblad kapacitet jämfört med i dag.

Miljöpartiet kan konstatera att belastningen på kriminalvården är stor redan i dag. Överbeläggningar ökar risken för hot och våld för både intagna och personal, och den snabba expansionen riskerar att försämra vårdkvaliteten och det återfallsförebyggande arbetet. I dagarna har vi också kunnat ta del av en förfärande rapportering i tidningen Arbetet om att intagna utsätts för sexuellt våld av andra intagna i sina egna celler, eftersom de delar cell på grund av överbeläggningen.

Miljöpartiet vill ge kriminalvården de resurser som krävs för att hantera dagens situation och bygga ut kapaciteten där det behövs. Vi kan däremot inte stå bakom en kriminalpolitik som fyller anstalterna i en högre takt än rättsväsendet och kriminalvården rimligen kan hantera. Det är inte ansvarsfullt mot vare sig intagna, personal, brottsoffer eller skattebetalare.

Vi ser i stället behov av andra lösningar som kan minska belastningen på anstalterna, till exempel genom större möjligheter till elektronisk övervakning när det är lämpligt och rättssäkert. Vi vill också stärka kriminalvårdens förutsättningar att arbeta med behandling, utbildning, utslussning och avhopparverksamhet så att färre återfaller i brott.

Fru talman! Ett av de allvarligaste problemen med regeringens förslag är just konsekvenserna för det återfallsförebyggande arbetet. En kriminalpolitik som nästan ensidigt fokuserar på inlåsning riskerar att förbise vad som faktiskt krävs för att människor inte ska begå nya brott efter frigivning. Om anstalterna blir mer överfulla, om personaltätheten sjunker och om rehabiliteringen försvagas finns en uppenbar risk att fler lämnar kriminalvården med svagare framtidsutsikter och högre återfallsrisk.

Vi vill i stället stärka kriminalvårdens förutsättningar att bedriva kvalificerat återfallsförebyggande arbete, förbättra möjligheterna till rehabilitering, vård och utslussning samt stärka avhopparinsatserna och använda de verktyg som faktiskt kan bryta rekrytering, missbruk, våldsspiraler och återfall. Det är så tryggheten byggs på riktigt. Det är att ha ett verkligt brottsofferperspektiv.

Med det yrkar jag bifall till reservation 2.

Herr talman! Att ha ett brottsofferperspektiv handlar också om att arbeta för att färre brott ska begås. Då är det viktigt att ge kriminalvården realistiska förutsättningar att lyckas med sitt vårdande uppdrag. Det som har påpekats när det gäller denna stora reform är att det kommer att bli mycket kostsamt och sätta hård press på kriminalvården. Vi har ganska nyligen också fått rapporter om att det begås brott inne på anstalterna när intagna tvingas dela cell och personer utsätts för sexuella övergrepp som en konsekvens av det.

Kriminalvården är redan överbelastad. Nu läggs enorma summor på att straffa människor, men mindre resurser kommer att läggas på att vårda dem för att säkerställa att de inte begår nya brott när de kommer ut. Detta har regeringen missat att ta hänsyn till i sin iver att snabbt genomföra reformer.

Pengakassan är inte oändlig, och nu lägger man väldigt mycket pengar på att låsa in människor. Vi är nog alla överens om att människor som utgör en fara för andra och ett akut samhällshot inte ska vara ute på gatan, men jag tror inte att alla som kommer att bli föremål för dessa straffskärpningar tillhör den kategorin. Det här handlar nog också ganska mycket om att regeringen vill göra en poäng av att straffskärpningar har ett egenvärde, vilket Miljöpartiet inte håller med om.

Kriminalpolitiken måste ses som en helhet, där vi vidtar åtgärder som ger effekt så att brottsligheten och kriminaliteten minskar på sikt. Det tänker jag är vårt gemensamma ansvar, och det är detta Miljöpartiet saknar i propositionen.

Herr talman! Låt mig börja med att säga något om huruvida det kommer att bli svårt för en rödgrön regering. Miljöpartiet satt ju i regeringen tillsammans med Socialdemokraterna i två mandatperioder, och då presenterades det ganska många satsningar på rättspolitikens område. Miljöpartiet medverkade alltså till ett gäng straffskärpningar. Det är alltså inte så att vi är emot alla typer av straffskärpningar eller alla typer av åtgärder på det kriminalpolitiska området, utan vi har också saker vi vill se.

Men som påpekades av föregående talare vill vi nu synliggöra de olika satsningarna och inriktningarna från våra olika partier.

Det är stor skillnad mellan att sitta vid ett förhandlingsbord och diskutera utformningen av olika straff och åtgärder och att serveras något färdigt, som vi då analyserar utifrån vad Miljöpartiet tycker. Hade vi suttit tillsammans med andra relativt likasinnade partier och diskuterat hur något skulle utformas hade de rödgröna partierna förmodligen kunnat komma överens. Då hade splittringen inte sett ut på detta sätt, för de rödgröna partierna hade kunnat förhandla sig fram till lösningar som alla var överens om.

Så till det jag egentligen tänkte ta upp: Lagrådet. I sitt anförande sa ledamoten bland annat att Lagrådet avstyrker införandet av alla dessa förslag för att man är emot en höjd allmän repressionsnivå. Men det är inte riktigt det Lagrådet säger, utan man säger att regeringen inte har lagt fram något underlag som stöder att straffskärpningarna kommer att leda till minskad brottslighet och ökad trygghet. Regeringen använder det som ett argument, men det finns inget underlag som visar på denna effekt. Det är alltså en ganska stor skillnad, och det är detta Lagrådet tar sikte på i delar av sin kritik.

Herr talman! Jag tackar för svaret.

Det här blev ännu mer intressant än vad jag hade kunnat föreställa mig. Det är väldigt tydligt att vi har helt olika världsbilder. För mig är det så att det finns maktstrukturer som handlar om till exempel mäns och kvinnors olika situationer. Det gäller till exempel risken att utsättas för olika typer av våldsbrott. Det är bra att man är medveten om detta. Det finns också maktstrukturer när det gäller lagar, där homosexuella personer inte getts samma rättigheter som heterosexuella personer getts.

Det handlar om de här realiteterna. Stora delar av den feministiska rörelsen handlar om att motarbeta mäns våld mot kvinnor. Det är anledningen till att olika kvinnojourer och så vidare startades. Det är inte någon påhittad splittring. Det här är ett sätt att adressera ett faktiskt politiskt problem.

Det är samma sak med det som Andersson Garpvall kallar för priderörelsen. Ja, jag vill också gifta mig. Hbtq-rörelsen har jobbat för att vi ska ha könsneutralt äktenskap. Nu får man gifta sig med en person av samma kön. Detta är också ett sätt att adressera en faktisk orättvisa. Det är inte ett sätt att skapa splittring. Det är snarare ett sätt att ena. Vi som är hbtq-personer har också rättigheter. Vi ska ha samma rättigheter. För mig är det enande och inte splittrande.

Men det som jag egentligen ville prata om var detta: Barn som har en pappa som sitter i fängelse, barn med NPF-diagnoser, barn som har skolmisslyckanden bakom sig och barn som har varit utsatta för våld och sexuella övergrepp har en ökad risk att dras in i kriminalitet. Då tycker jag att det är bra att socialtjänsten, till exempel, har ögonen på de barnen och att vi försöker vidta förebyggande åtgärder. Det handlar om hur vi som samhälle kan undvika att de dras in i kriminalitet. Det är någonting som vi vill undvika.

Nu fick vi en lite större ideologisk diskussion.