Petter Löberg

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Det var bra att Kärrholm höll sig till ämnet, i alla fall någorlunda.

Jag kan säga att jag är väldigt glad över att det är nästan 20 sökande per plats till polisutbildningen, i alla fall vissa antagningsår. På vissa lärarutbildningar kan det finnas 20 platser per sökande, och det är egentligen ett ännu större problem för samhällskroppen på längre sikt.

Vi har jättestora rekryteringsbehov inom omsorg och annat, och med tanke på hur ni pratar och till varje pris vill slänga ut de svenskar som är etablerade här kommer den rekryteringen att bli ett ännu större problem i framtiden. Vi behöver bli fler i Sverige. Vi behöver fler som vill skaffa barn. Vi behöver ta hand om de svenskar som kommit till vårt land och gör rätt för sig som det i dag riktas en skarp udd mot. Det är jätteproblematiskt.

När det gäller polisutbildningen ser jag att vi har en ganska bra rekrytering. Jag hoppas att det här förslaget innebär en förstärkning av den trenden så att vi får ännu fler sökande. Jag ser med tillförsikt på att vi får en förstärkt och mer kompetent poliskår framöver.

(Applåder)

Fru talman! Ja, ledamoten Kärrholm använde nog det största skohornet i riksdagens historia för att få in frågan om en inre strid i socialdemokratin i Botkyrka för ett antal år sedan i debatten om en betald polisutbildning. Hur får han ihop det?

Jag vet att ni är desperata på alla möjliga plan nu, och det förstår jag. I stället för att prata om vem som ska ta vem efter valet och fråga om interna stridigheter i en kommun i Sverige någon gång – jag är inte särskilt insatt i det – tycker jag att ni ska knacka dörr och prata om er egen politik. Det kommer inte att vara så roligt, för de där ute har inte något särskilt högt förtroende för er. Det har jag upptäckt när jag knackat på ett par hundra dörrar.

Den här Botkyrkahistorien hör knappast hemma inom det här betänkandets ramar, kan jag tycka. Självklart ska vi ha bra säkerhetsprövningar. Självklart ska vi se till att hantera saker och ting professionellt. Det har vi alltid gjort, och det kommer vi att fortsätta göra.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Sverige behöver fler poliser – så är det faktiskt. Det är utgångspunkten för detta ärende. Men låt oss vara noggranna med vad det egentligen betyder, för det handlar inte bara om antalet anställda på papperet eller en totalsiffra på nedre raden. Sverige behöver fler poliser som människor möter, poliser i yttre tjänst och inte minst poliser i lokalpolisområdena, som vi har pratat om många gånger – poliser som bygger personkännedom, förebygger brott, utreder brott och är en del i att återupprätta den lokala närvaron där samhället många gånger har dragit sig tillbaka.

Människor bedömer inte staten efter hur välformulerade mål vi i denna kammare har, utan de bedömer staten efter om det kommer en polis när de ringer, om det finns någon att vända sig till i en utsatt situation och om samhället är närvarande innan gängen är de enda som är närvarande.

Det är mot denna bakgrund man ska se förslaget. Det är lite speciellt. Förslaget innebär bland annat att studielån för polisutbildningen ska kunna skrivas av successivt för den som genomgår utbildningen och tjänstgör som polis. Det är i grunden vad betänkandet handlar om, och det är bra. Det finns många teknikaliteter i övrigt.

Vi ska inte låtsas som att det här är okomplicerat. Det är ett avsteg från en principiell ställning där man i allmänhet finansierar sina studier inom ramen för världens mest generösa utbildningssystem. Det finns inget annat land i världen där man till och med får betalt om man studerar, utan där sticker Sverige ut. Det är vi väldigt stolta över.

Här går man ett steg längre och ska dessutom betala folk lön under utbildningen, och det anser vi att man kan göra i det här fallet. Vi är också väl medvetna om att det finns många yrken där rekryteringsbehoven är stora, där utbildningen kräver tid, lån och personligt ansvar och där yrket i sig bär upp välfärden och tryggheten. Det är sjuksköterskor, lärare och socionomer. Det finns mängder av yrken där det råder brist i dag men där man ändå finansierar sina studier på traditionellt sätt.

När staten nu går in och i praktiken gör just polisutbildningen betald måste det ses som ett medvetet undantag, inte som en ny allmän princip om att vissa utbildningar ska vara fria från studielån medan andra inte är det.

Det finns tre huvudsakliga faktorer som gör att just polisutbildningen är lite speciell, i synnerhet givet de stora utmaningar som finns i samhällskroppen för närvarande.

Den första är att polisen bär statens yttersta vålds- och tvångsbefogenheter på sina axlar. En polis har en särskild funktion. Man ska kunna ingripa i människors frihet, använda tvång, bära vapen, gripa, omhänderta och fatta otroligt snabba beslut där rättsstatens legitimitet ska utövas och prövas. Därför är vägen in i yrket inte bara en utbildningsfråga. Det är också en fråga om statens förmåga att rekrytera de bästa för att upprätthålla demokratins kanske mest känsliga uppdrag. Polisyrket är inte vilket yrke som helst.

Den andra är att polisyrket innebär en särskild personlig risk och utsatthet. Poliser möter i sin vardag våld och hot, organiserad brottslighet och lirare som man inte vill möta i en mörk gränd, som man brukar säga. Det innebär psykisk press för den enskilda polismannen eller poliskvinnan. Numera handlar det också om kartläggning och påverkan på olika sätt. Det gäller även anhöriga – och polisstudenter. Det här är en speciell grupp av de skälen. Poliser verkar i sin yrkesroll i en miljö som är väldigt speciell.

Den tredje faktorn är att samhällets behov av poliser är akut. Nu är det högt söktryck på polisutbildningarna. I Borås, som jag kommer ifrån, har vi en fantastisk utbildning med enormt högt söktryck. Man utbildar och levererar polisaspiranter på löpande band på ett sätt som vi är otroligt stolta över. Men vi kan inte hamna i en situation, givet de utmaningar vi har, där vi har polisbrist. Vi har fortfarande vissa polisområden där man inte har bemanning fullt ut.

Det är givet de utmaningarna som vi säger att vi kan testa det här förslaget. Det är en anomali, visst. Men ibland behöver man ta till särskilda åtgärder, och det tänker vi göra.

Med de korta orden vill jag önska er en glad sommar. Ledamoten Damsgaard var väldigt generös om hur fina och bra vi är. Men alla har vi våra fel och brister, och dem får vi jobba med under sommaren. Sedan kanske vi syns här, de av oss som blir omvalda, lite längre fram.

(Applåder)

Fru talman! Mot bakgrund av nämnda debattartikel svarar justitieministern på frågan hur regeringens löfte ska infrias. Men det intressanta i svaret är väl egentligen det som saknas. Regeringen tar gärna åt sig äran för att skjutningarna minskar, men man måste också vara ärlig med hur politisk förändring faktiskt fungerar i praktiken.

Politisk förändring börjar och slutar inte med allvarstyngda miner och snabba talepunkter under pressträffar i rummet här bredvid, utan det är utredningar, förberedelser, lagstiftning, myndighetsuppbyggnad, förfinande och slipande av polisens arbetssätt och verktyg och internationellt samarbete, alltså mycket av det justitieministern beskriver. Men detta löper över många mandatperioder, och att påstå något annat är givetvis bara politisk retorik av sämsta slag.

Många av de verktyg myndigheterna i dag kan använda initierades av oss, och under tidigare interpellationsdebatter har vi med hjälp av riksdagens utredningstjänst visat att 75 procent av utredningarna initierades av oss. I dag kan det vara färre eftersom ni har haft en viss reformtakt. Låt mig vara ärlig med att många också initierades via tillkännagivanden av riksdagen, som uttryckte en folkvilja eftersom vi hade en borgerlig majoritet i riksdagen. Både dåvarande och nuvarande regering har alltså gjort detta arbete.

Under den förra regeringen var det dessutom vanligt med parlamentariska utredningar där partierna tillsammans försökte klura ut hur man bäst kunde möta utmaningarna, och jag tror att svenskarna förväntar sig sådana utredningar.

Det var en uppförsbacke även för oss. Ni tycker att ni har en uppförsbacke, men jag som har varit med under hela resan – jag kom in i riksdagen 2014 – kan meddela att man i Rosenbad kunde spegla sig i de blanka skrivborden på våningen under statsministerns. De var helt tomma på förarbeten om hur man skulle bekämpa gängkriminaliteten. Ännu värre var det när det gällde förarbeten om hur man skulle bekämpa de terrorhot Europa stod inför och många andra utmaningar. Vi fick i mångt och mycket börja från scratch. Sverige hade en polisutbildning som var satt på svältkur och neddragen till en miniminivå. Det är alltså två sidor av samma mynt.

Utifrån denna berättelse och dessa frågor är det lite anmärkningsvärt att justitieministern lägger så stor vikt vid våra samarbetspartier. Givetvis är det någon spinndoktor hos er som har tänkt att man kan skrämma väljarna med att Vänsterpartiet och Miljöpartiet ska få veto om det blir en ny regering. Men dessa partier gjorde sin plikt i riksdagen under de många långa och svåra åren.

Är det Fredrik Malmborg, nej, Martin Malmberg, nej, Martin Marmgren heter han, från Järva, som var miljöpartistisk riksdagsledamot, ni ska skrämmas med?

(Justitieminister Gunnar Strömmer (M): Martin Borgs?)

Eller är det Vänsterpartiets Gudrun Nordborg i justitieutskottet ni ska skrämmas med? Hon är en av Sveriges främsta jurister när det gäller kvinnofrågor och har undervisat om det i många år.

Detta är inte trovärdigt. Fokusera på att svara på frågan vad ni vill göra framåt, och sluta skrämmas med partier som inte ens är närvarande i kammaren!

Fru talman! Mot bakgrund av nämnda debattartikel svarar justitieministern på frågan hur regeringens löfte ska infrias. Men det intressanta i svaret är väl egentligen det som saknas. Regeringen tar gärna åt sig äran för att skjutningarna minskar, men man måste också vara ärlig med hur politisk förändring faktiskt fungerar i praktiken.

Politisk förändring börjar och slutar inte med allvarstyngda miner och snabba talepunkter under pressträffar i rummet här bredvid, utan det är utredningar, förberedelser, lagstiftning, myndighetsuppbyggnad, förfinande och slipande av polisens arbetssätt och verktyg och internationellt samarbete, alltså mycket av det justitieministern beskriver. Men detta löper över många mandatperioder, och att påstå något annat är givetvis bara politisk retorik av sämsta slag.

Många av de verktyg myndigheterna i dag kan använda initierades av oss, och under tidigare interpellationsdebatter har vi med hjälp av riksdagens utredningstjänst visat att 75 procent av utredningarna initierades av oss. I dag kan det vara färre eftersom ni har haft en viss reformtakt. Låt mig vara ärlig med att många också initierades via tillkännagivanden av riksdagen, som uttryckte en folkvilja eftersom vi hade en borgerlig majoritet i riksdagen. Både dåvarande och nuvarande regering har alltså gjort detta arbete.

Under den förra regeringen var det dessutom vanligt med parlamentariska utredningar där partierna tillsammans försökte klura ut hur man bäst kunde möta utmaningarna, och jag tror att svenskarna förväntar sig sådana utredningar.

Det var en uppförsbacke även för oss. Ni tycker att ni har en uppförsbacke, men jag som har varit med under hela resan – jag kom in i riksdagen 2014 – kan meddela att man i Rosenbad kunde spegla sig i de blanka skrivborden på våningen under statsministerns. De var helt tomma på förarbeten om hur man skulle bekämpa gängkriminaliteten. Ännu värre var det när det gällde förarbeten om hur man skulle bekämpa de terrorhot Europa stod inför och många andra utmaningar. Vi fick i mångt och mycket börja från scratch. Sverige hade en polisutbildning som var satt på svältkur och neddragen till en miniminivå. Det är alltså två sidor av samma mynt.

Utifrån denna berättelse och dessa frågor är det lite anmärkningsvärt att justitieministern lägger så stor vikt vid våra samarbetspartier. Givetvis är det någon spinndoktor hos er som har tänkt att man kan skrämma väljarna med att Vänsterpartiet och Miljöpartiet ska få veto om det blir en ny regering. Men dessa partier gjorde sin plikt i riksdagen under de många långa och svåra åren.

Är det Fredrik Malmborg, nej, Martin Malmberg, nej, Martin Marmgren heter han, från Järva, som var miljöpartistisk riksdagsledamot, ni ska skrämmas med?

(Justitieminister Gunnar Strömmer (M): Martin Borgs?)

Eller är det Vänsterpartiets Gudrun Nordborg i justitieutskottet ni ska skrämmas med? Hon är en av Sveriges främsta jurister när det gäller kvinnofrågor och har undervisat om det i många år.

Detta är inte trovärdigt. Fokusera på att svara på frågan vad ni vill göra framåt, och sluta skrämmas med partier som inte ens är närvarande i kammaren!

Herr talman! Tack till Mats för hans sakliga inlägg! Det är underbart att höra en sverigedemokrat som inte pratar om massinvandring.

Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservation 1 från Socialdemokraterna.

När polisreformen genomfördes 2015 var ambitionen otroligt tydlig. Det var en tydligt pekande hand från politiken. Vi skulle få en samlad, effektiv och närvarande polis. De gamla länspolismyndigheterna skulle slås ihop till en nationell myndighet på samma sätt som Kriminalvården. Man skulle hålla ihop styrningen och stärka förmågan och samtidigt komma närmare medborgarna.

Ambitionerna var således höga, inte minst när det gällde den lokala närvaron. Det var väldigt tydligt att det var ett löfte från politiken. Polisen skulle komma närmare människor och känna sina områden. Polisen skulle arbeta mer brottsförebyggande och möta vardagsbrottslighet på ett mer effektivt och vardagsnära sätt med ökad lokal kunskap.

Nu har Riksrevisionen granskat det här. Hur har det slagit ut? Man har dessvärre kunnat påvisa att intentionerna i de här avseendena inte har uppnåtts. Det är hård läsning för myndigheterna men också för politiken.

För övrigt kan jag bara säga: Älskar vi inte Riksrevisionen, vi som sitter här inne? Älskar vi inte även Statskontoret? Älskar vi inte Brottsförebyggande rådet? Tillsammans med akademi och medier granskar de ända in i märgen de beslut som vi fattar här inne. Svensk revision och svensk granskning av myndigheter är på många sätt i världsklass. Jag tycker att vi ibland behöver säga det till varandra.

Riksrevisionen konstaterar att Polismyndigheten har fått stora anslagstillskjutningar efter och under reformen. Anslagen har ökat mer än någon annan gång i historisk tid. Ökningen med 10 000 nya polisanställda och en fortsatt expansion, som vi befinner oss mitt inne i, har inneburit att polisens operativa förmåga har fått en betydligt större kostym.

Men resultaten har inte riktigt följt med. Riksrevisionen pekar bland annat på att färre brott klaras upp inom många brottskategorier och att personuppklaringen har minskat i många delar sedan reformen. Det är inte acceptabelt. Det borde bekymra oss alla.

För medborgarna är inte polisreformen en organisationskarta. De bryr sig i grund och botten inte om det är en eller många myndigheter som ska reda upp de problem som de står inför. För dem handlar det om något mycket enklare: Kommer polisen när man behöver hjälp? Kan man lita på det? Finns det någon att tala med i ens område som man känner till namnet på? Finns det lokal närvaro innan brotten sker, eller kommer polisen bara med blåljusen på? Det är mot de förväntningarna som reformens löfte måste prövas.

Vi socialdemokrater delar i mångt och mycket Riksrevisionens kritik. Vi tycker absolut inte att allt har blivit sämre. Många polisanställda gör ett fantastiskt arbete varje dag, och vi följer det och ser hur de kämpar. Men vi måste våga tala klarspråk om styrningen och organisationen.

Vi har till exempel kunnat se att resurserna har gått inåt och uppåt. Enligt Riksrevisionen har 3 700 anställda – en anmärkningsvärd siffra – flyttats inåt och uppåt mellan 2017 och 2024, vilket har lett till att lokalpolisområdena i mångt och mycket har tömts på kunnig personal. Det är tvärtemot de intentioner vi hade med den här reformen från början, så 3 700 är en avgörande siffra.

Nu ska det också sägas att herr Strömmer, justitieministern, har tagit till sig det här och jobbar med det väldigt tydligt. Vår rikspolischef och biträdande rikspolischef har haft starkt fokus på att få betydligt bättre närvaro i lokalpolisområdena. Och de gör det bra. Både Strömmer och rikspolischefen, kan jag som oppositionspolitiker ändå säga, har skiftat fokus och gör det bra i den del som kritiken gäller.

Vi måste komma ihåg att en polisbil inte är samma sak som en polis som känner området. En tillfällig förstärkning är inte samma sak som lokal närvaro. En helikopteröverflygning kan inte ersätta en erfaren områdespolis. En digital kontaktväg är inte samma sak som en lokal polisstation.

Vi socialdemokrater har två konkreta förslag i den här delen.

För det första måste resurserna styras mot den lokala nivån. Vi behöver betydligt fler närvarande och lokalt förankrade poliser som känner både medborgarna och området. Det handlar inte enbart om nostalgi – men lite, kanske – utan det handlar om att staten måste kunna garantera verklig polisiär närvaro. Det gäller naturligtvis även utanför storstäderna.

Jag vill också lyfta fram att Stockholm har haft otroligt stora problem med att bemanna sina lokalpolisområden. Detta kanske också avspeglar sig i de problem man har haft i de utsatta områdena i vår huvudstad.

För det andra, vill vi socialdemokrater ha ett akutstopp för nedläggningar av polisstationer – ett moratorium, för att använda ett mer komplicerat ord. Vi har under en längre tid kunnat se att man har stängt polisstationer över hela landet. Man kanske byter namn på dem, och framför allt förändrar och försämrar man tillgängligheten för medborgarna. Vi tycker att detta måste stoppas till varje pris.

Vi satte ned foten redan i somras och har varit tydliga i detta: Stäng inte fler polisstationer i vårt land! Vi har i insynsrådet fått rapporter om att polisledningen har lyssnat i den delen, och det är positivt.

Den andra delen i vår reservation handlar om att vi vill se över möjligheten till reglerad inställelsestid för polisen. I dag finns ett sådant system inom räddningstjänsten, och vi behöver egentligen ha en helt ny ordning som inte bara garanterar en diffus förhoppning utan också att polisen ska komma i tid. Det är ett ska-krav, och det är ett av våra förslag i reservationen.

Polisen är en del av vårt vackra samhällskontrakt. När människor betalar skatt, följer lagen och gör rätt för sig måste de också kunna lita på att samhället finns där när det är som trasigast och när det händer någonting jobbigt. Det gäller storstädernas utsatta områden, det gäller mindre kommuner och glesbygd och det gäller företagare, äldre, unga och brottsoffer.

En närvarande polis handlar inte bara om ordning och reda, utan det är en fråga om tillit till samhällskontraktet. Därför behöver principerna i 2015 års polisreform tas på största allvar, och precis som Riksrevisionen på ett utmärkt sätt har gjort får vi fortsätta att följa utvecklingen framöver.

(Applåder)

(forts. § 12)

Herr talman! På den första frågan är svaret naturligtvis ja, eftersom det står så i vår följdmotion. Vi anser att den här typen av vapen ska lösas in och att det ska göras på ett sjyst och ekonomiskt icke oförmånligt sätt för dem som drabbas och som har drabbats av den skarv som vi alla är medvetna om. Dessutom vill ni ju själva ta bort dessa vapen – AR15 eller militärliknande vapen – i jaktsammanhang, för det är ju det vi pratar om.

I EU har man en annan diskussion, men i vår kammare pratar vi om den lagstiftning som efter utredning har lagts fram i propositionen och som vi gemensamt har mejslat fram. Det rör sig om tillstånd för semiautomatiska vapen av militärliknande typ i jaktsammanhang. Vi socialdemokrater är väldigt tydliga med att vi inte vill ha den typ av AR15-vapen som vi har pratat om här. Sedan är AR15 ett varumärke – en branding. Det har blivit en symbol, eftersom det är ett vapen som har använts vid skolskjutningar och terrorattentat världen över i väldigt stor omfattning.

Det finns vapen av den här militärliknande typen som inte hör hemma i jaktmarkerna. Det är inte bara vi socialdemokrater som tycker det. En väldigt stor andel av Sveriges jägarkår tycker inte att dessa karbinliknande vapen av militärliknande typ hör hemma i jakt och skog. De hör hemma i andra sammanhang – i militära sammanhang eller vid dynamiskt sportskytte eller liknande – men inte i samband med jakt. Där behöver vi ha andra lösningar.

Vi vill alltså att det ska vara en sjyst inlämning och att det ska vara klart och tydligt. Här diskuterar vi semiautomatiska vapen för jaktbehov – ingenting annat. Det är mitt svar.

Herr talman! Det var oerhört intressant att Sten Bergheden pratade om kriminalitet och läckageteorier, eftersom jag inte nämnde någonting om det i mitt anförande. Jag pratade inte över huvud taget om kriminaliteten ute i samhället eller om skjutningar och sprängningar, eftersom det i huvudsak inte har med den här saken att göra. Det är inte den diskussion vi för. De vapenlagar som vi pratar om här rör ägarna av legala vapen. Jag har inte pratat om någon läckageteori i dag, så jag kan inte riktigt svara på var han fick det ifrån. Men vi kan gärna prata om den.

Det finns problem även med legala vapen. Att tro något annat är att vara oerhört naiv. Legala vapen används vid suicid – det vet vi alla. I väldigt många fall per år väljer människor att ta sitt liv med hjälp av ett licensierat vapen som har varit en kär ägodel hela livet. Man kan även ta livet av sig på andra sätt – det vet alla. Suicidfrågan och vapen är en problematik som vi måste vara medvetna om och ödmjuka inför.

En annan del är hot, även med legala vapen, eller känslan av att vara rädd på grund av våld i nära relationer. Jag tror inte att ägare av legala vapen är vare sig mer eller mindre benägna att ägna sig åt hot och våld i familjen. Detta är ett stort samhällsproblem som jag tror att vi tillsammans har stora ambitioner att bekämpa. Detta är den dolda delen av våldet i samhället, nämligen mäns våld mot kvinnor.

Det finns många vapen där ute som också är ett latent hot. Det gäller inte minst de så kallade utökade självmorden, som inte är något annat än mord. I sådana familjetragedier och brott handlar det inte sällan om legala vapen. Det förekommer alltså – det är inte en fullständigt marginaliserad företeelse.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation 2 om övergångsregler.

Det här är en viktig debatt och en debatt som vi har haft många gånger förr, känns det som. Det är en favorit i repris. Men det är också en debatt som ibland kan trampa fel, då det finns partier som använder begrepp som att man ”misstänkliggör” jägare.

Jag har stått här ett antal gånger och talat om behovet av bra viltvård, vapnens betydelse för att kunna se till att ha viltstammar på rätt nivå och annat och vilken betydelse det har för enskilda individer. Det handlar inte heller om att försvåra för sportskyttar. Det handlar inte om att ställa land mot stad eller riksdag mot jaktlag. Det handlar om något mer grundläggande, nämligen vilket ansvar samhället har när det gäller att reglera föremål som i grunden är konstruerade för att släcka liv. Så är det ju – ett vapen är ett mycket speciellt föremål som inte är som vilka andra föremål som helst. Själva tingets existens beror på att det ska släcka liv, punkt. Det ska oskadliggöra eller döda. Det gör också att vi bör använda och närma oss de här frågorna med yttersta ödmjukhet.

Sverige har en väldigt stark jakttradition, och den ska vi självklart värna. Vi har seriösa sportskyttar, och dem ska vi självklart underlätta för och se till att de kan utöva sin verksamhet på ett bra sätt. Det handlar inte om att jaga dem som sköter sig och hanterar vapnen lagligt.

Vi har kunnat se att regelverk för till exempel vapenskåp har bidragit till att antalet stölder har minskat dramatiskt. Det fanns sådana som var emot vapenskåp också. I dag är det en naturlig del som gör att vi kan hantera vapen säkrare och att färre vapen hamnar på olämpliga ställen.

Det ska sägas tydligt att det här inte handlar om att misstänkliggöra. Det handlar om att vi ska ha ett regelverk som är anpassat efter behov för att skapa trygghet, transparens och säkerhet och rättssäkerhet. Det ska uppfylla de målen men också upprätthålla respekten för att detta inte är vilka föremål som helst. Vi ska ha ett regelverk som är stramt, begripligt och konsekvent.

Vi hade tidigare mängder av olika myndigheter inom Polismyndigheten, som bekant, och det ska vi diskutera i eftermiddag. Det innebar också många olika tolkningar. Jag tror att lagstiftningen som är på väg fram med den här propositionen kan bidra till en tydligare enhetlighet från myndigheter när det gäller uttolkandet av de här regelverken. Det blir också en viss förenkling som gör att man slipper anklagelser om att man håller på med aktivism på myndigheter och annat. I grund och botten är det här en renodling och ett bra förslag för förtydligande av regelverket.

Adam Marttinen beskrev tidigare EU:s vapendirektiv. Jag minns när Sten Bergheden och jag hade gyttjebrottats i utskottet om implementeringen av det. På vägen ut, vid soptunnan, sa jag till Sten: Kan vi inte bara försöka lösa detta på något sätt? Det här håller ju inte. Vi riskerar mångmiljonviten om vi fortsätter att gyttjebrottas och göra politik av det här, som egentligen handlar om att lösa något som vi är tvungna att lösa.

Då kom den här vapenutredningen och referensgruppen, som vi båda har suttit i. Det här är egentligen slutpunkten på det arbetet.

Vi socialdemokrater har två invändningar mot dagens proposition.

Den ena handlar om övergångsbestämmelserna när det gäller de vapen som vi har diskuterat det senaste året efter det fruktansvärda massmordet i Örebro. Det handlar om att vi socialdemokrater inte anser att de vapen som det gavs tillstånd och licenser till i glappet mellan Naturvårdsverkets nya föreskrifter och den nya lagstiftningen ska ligga kvar ute. Antingen bestämmer man sig för att AR15 är en naturlig del av det svenska vapeninnehavet, eller också ska de inte finnas där ute. Det får inte vara den här halvmesyren.

Om man bestämmer sig för att de här vapnen inte tillhör den naturliga delen av den svenska vapenhanteringen ska de naturligtvis lösas in på vederbörligt sätt. Då ska innehavarna få det som vapnen är värda eller det de har betalat för dem och även för tillbehör och annat på ett bra och ordnat sätt. Men här hamnar vi i en situation där vi kommer att ha tusentals vapen kvar där ute under överskådlig tid. Tanken är att de sakta men säkert ska försvinna och att vi inte ska ge tillstånd till nya sådana här vapen för jaktbehov. Det är en väldigt konstig ordning, och det har vi en väldigt skarp invändning mot.

Den andra frågan handlar om femårslicenserna. Ledamoten Vilhelmsson beskrev svårigheterna när man ska ha ett tillsynsförfarande som kan vara väldigt godtyckligt och kanske också beror på om man har en engagerad tjänsteperson på plats som verkligen driver de här tillsynsärendena hårt. Då har man återigen en situation där det spretar.

Vi anser att vi ska ha en mer renodlad lagstiftning så att man vart femte år kontrollerar dem som har de här vapnen och ser till att de personerna faktiskt mår bra och att de fortfarande är aktiva och använder vapnen till det som är deras syfte.

Att man helt enkelt gör en liten prövning vart femte år är inte för mycket att begära. Alla vi som sitter här som har bil vet att man gör så med bilen varje år. Det är inget konstigt med att göra så vart femte år när det gäller vapen.

Den bakdörr eller dörr som man hade när man gav tillstånd till AR15 eller militärliknande vapen av halvautomatisk typ har gjort att även de här personerna har hamnat i kläm. De har agerat utifrån de riktlinjer och signaler som myndigheterna gav. I grund och botten är det inte deras fel att de har vapnen hemma, utan det är i grund och botten ett misslyckande från samhällets sida som vi behöver styra upp på ett tydligare sätt. Förr eller senare behöver vi nog ändå göra det, dessvärre.

Herr talman! Vi vill ha en modern vapenlag och förenkla den där det är rimligt. Vi vill också ha en tydlig vapenlag som till och med kan ha ganska skarpa riktlinjer där så krävs. Den bör också ta höjd för den tekniska utvecklingen.

Vi är inte på samma ställe när det gäller vapen och många andra sådana saker som vi var för tio år sedan. I dag finns det 3Dskrivare som kan skriva ut magasin på ett helt annat sätt. I dag har vi kanske andra problem framför oss, inte minst i vårt utskott där vi hanterar problem med drönare och hotbilder kring det. Vi måste hela tiden ligga i teknisk framkant när det gäller de här sakerna.

Socialdemokraternas linje är respekt för jägare och skyttar och respekt för människors trygghet. Vi måste hitta rätt balans mellan dessa två – det kan ibland finnas motstående intressen. I förlängningen är det klokt: Vi ska ha kontroll där det är nödvändigt, och vi ska ha konsekvens där regeringen har valt att backa och där människor har kommit i kläm.

Det finns stunder då vi i politiken måste visa att vi förmår att dra gränser mellan vad som är rimligt och vad som inte är rimligt. Det här är en sådan stund. Vapen som är konstruerade för krig hör till exempel inte hemma i jaktmarkerna. Efter Örebro är det helt uppenbart att sådana vapen inte hör hemma i ett samhälle som i grund och botten vill vara tryggt.

(Applåder)

Herr talman! EU:s vapendirektiv var ett av många redskap som togs fram för att försöka förhindra den typen av terrorattentat och fruktansvärda händelser. Bara i vårt land och i den här kammaren har vi fattat otaliga beslut för att exempelvis stoppa terrorresor och förhindra att den typen av människor kommer hit och utför sina dåd. Där är vapendirektivet ett i mängden av redskap som finns i verktygslådan. Det handlar alltså inte enkom om det.

I grunden handlar det om huruvida vi behöver ha en vapenlagstiftning på europeisk nivå som tar höjd för att även människor med onda avsikter kan få licens och skaffa sig vapen på legal väg, precis som i det fall vi hade och som är orsaken till den process som vi har för vapenlagstiftningen, nämligen händelsen i Örebro. Jag återkommer till det senare. Så är det – det här är inte vilka varor som helst.

Adam Marttinen använde i sitt anförande begrepp som att man ”bestraffar” eller ”misstänkliggör” lagliga vapenägare. Så skulle vi ju aldrig resonera kring körkortsinnehavare. Bara för att man är tvungen att besiktiga bilen varje år innebär ju inte det en bestraffning. Det är ju för att man ska kunna hantera en potentiellt farlig tingest som en bil på ett bra och förnuftigt sätt.

Inte heller ser vi det faktum att vi har bra ordning på läkemedelshantering och apoteksverksamhet i vårt land som en bestraffning av människor som är i behov av läkemedel. Vi vet ju att läkemedel i fel händer och i fel sammanhang kan vara skadliga.

Det är inte en bestraffning eller ett misstänkliggörande av de människor som är sjuka eller av dem som behöver köra bil och ha körkort. Men just i vapenfrågan använder ni väldigt starka ord när vi behöver reglera eller ha ordning och reda i en bransch.

Herr talman! Jag vill be om ursäkt till talmannen för att jag inte stod upp när han kom in helt diskret. Jag var djupt försjunken i tankar.

Adam Marttinen har redogjort för tillkomsten av vapenlagstiftningen och också de våndor som den här kammaren, vårt utskott och flera regeringar har haft när det gäller införandet av vapendirektivet. Sedan for han ut i en rant kring massinvandring också. Han är ju trots allt sverigedemokrat.

Det infinner sig en del frågor kopplat till det här. Nu har vi haft EU:s vapendirektiv ett antal år. Det var en kraftfull reaktion från EU-familjen mot fruktansvärda terrorattentat på europeisk mark. EU-direktiven har enligt alla tillgängliga utvärderingar bidragit till en säkrare värld, ett säkrare Europa och i förlängningen också ett säkrare Sverige.

Du nämnde, Adam Marttinen, att ni var emot subsidiaritetsprövningen redan när den dök upp första gången. Nu när vi har vapendirektivet på plats i Europa har jag en fråga, inte minst utifrån de perspektiv som Helena beskrev – att vi fått en samsyn mellan länderna, där vapen är rörlig materia och föremål som förflyttas över gränserna: Anser Adam Marttinen fortfarande att EU:s vapendirektiv och de krafttag man tog mot terrorism inte borde ha genomförts?

Herr talman! ”Mats Persson är inte här och kan försvara sig”, brukar man säga. Men han var ändå minister och en offentlig person.

Jag har inga synpunkter på att han bar skyddsväst. Jag är väl medveten om varför han bar skyddsväst. Jag har själv haft skyddsväst när jag varit ute och åkt med patrull på det viset. Det ska man göra. Man ska följa de regler som finns.

Det jag reagerade mot var i första hand att han var tvungen att ta en selfie i förorten. Det blev en väldigt konstig signal med den bilden som jag tycker var olycklig. Han hade kunnat ta en bild på sig när han inte hade skyddsvästen på sig och gick runt och pratade med folk. Nu lämnar vi den frågan, och går till den kanske mer centrala frågan.

Vad ska man ha en polisstation till? Det är en viktig fråga. Många talar om inställningstider och känner störst behov av att polisen är tillgänglig när det händer något riktigt allvarligt.

Vi menar att en lokalt närvarande polis har andra värden. Man ska ha utredningsverksamhet på plats även i mindre orter och i mindre kommuner. En polisstation är inte bara en expedition.

Det är risken när man döper om dem och kallar dem för polisexpedition eller liknande. En polisstation är mer eller mindre en mekanism med utredande verksamhet, kompetenser och personkännedom om orten.

Det är det vi menar att man tappar om man regionaliserar för mycket och sätter alla utredare i de regionala centren. De behöver sitta ute i områdena där människor begår vardagsbrotten. Det gäller inte minst mängdbrottsligheten eller när vi har stöldligor på plats.

Då krävs det lokal kunskap för att utreda och lösa brotten. Det är vad vi talar om när vi talar om polisstationer. Det är inte en expedition i första hand för dem som inte har bank-id. Det behöver vi också hjälpa till med. Det är många äldre som känner sig osäkra.

För oss är en polisstation ett mycket bredare begrepp. Det ska vara en fullt bestyckad polisverksamhet.

Herr talman! Ledamoten sätter naturligtvis ett bra fokus på vad man ska definiera som brottsförebyggande arbete. Till exempel har polisen genom ett omfattande arbete med bankerna sett till att internetbedrägerierna sjunkit i år, vilket är väldigt glädjande. Det är brottsförebyggande arbete. Det finansieras dock inom budgetposten för Polismyndigheten, så det skulle kunna uppfattas som repressivt. Men självklart går det att kvantifiera även detta. Det behövs då naturligtvis blickar bakåt, så att man får en tidshorisont.

I våra budgetar har vi satsat på det som vi upplever är de långsiktigt brottsförebyggande aspekterna: att se till att klara av segregationen och arbetslösheten och se till att människor klarar skolgången. Det här stämmer med all forskning och alla de internationella erfarenheter som vi i vårt utskott fått när vi varit ute och rest. Detta sägs av polisen var man än är på jorden, inte minst av den amerikanska polisen, som ju inte är känd för att vara speciellt mjuk i kanterna, om man säger så. Ni ska inte bara bygga fler fängelser, skaffa fler poliser och höja straffen, utan ni måste komma ihåg att allting handlar om skolan, sa polisen i Baltimore när vi var på resa och mötte dem. Samma sak sa polisen i Chicago och New York – satsa på skolan!

Men det måste också göras. Man gör det inte genom att bara skriva krav på olika papper. Nej, det krävs resurser för att se till att det finns fritidspedagoger som tar hand om dem som kanske inte har det så roligt hemma och att det finns bra barn- och ungdomspsykiatri för dem som har behov av att få hjälp med sitt mående och som tar ut det i form av kriminalitet. Vi vet att nästan alla kriminella mår väldigt dåligt.

Herr talman! Jag tackar ledamoten Elofsson för väldigt fina frågor. Jag funderar mycket på detta. För några år sedan – det är väl sju år sedan nu – införde vi det första brottsförebyggande programmet i Sverige på över 25 år. Det var en pappersprodukt. Det var jag som tog den till kammaren och lade den här, och vi röstade igenom den med ganska bred majoritet. Jag tror att det var bra att vi gjorde det – för att synliggöra vad som behövde göras. Men så skulle man resurssätta det brottsförebyggande programmet. Då blev det inte mer än en samordnare på länsstyrelsen. Det kändes inte direkt som action in the house.

När vi pratar om brottsförebyggande arbete – vi har följt upp detta i våra budgetmotioner de senaste åren – handlar det om enormt kraftfulla insatser inom arbetsmarknadspolitiken. Jag anser att det bästa brottsförebyggande arbetet är 90-dagarsgarantin. Ingen ungdom under 25 år ska gå utan studieplats, praktikplats eller arbete – ingen! Man ska söka upp dem som inte är inskrivna i de här systemen och ta reda på varför de inte är det. Så gör man i många socialdemokratiskt styrda kommuner, bland annat i min egen kommun Borås. Det kostar pengar att se till att alla ungdomar har arbete, studieplats eller praktikplats. Men det är också det bästa brottsförebyggande arbetet.

Alla ungdomar, 100 procent, ska ha sommarjobb – det finns många socialdemokratiska kommuner som har den målsättningen, liksom en och annan borgerligt styrd kommun. När det gäller satsningar som görs på skola och annat är det också så att man måste prioritera något så tråkigt som statsbidrag till kommuner och regioner. De behöver dessa bidrag för att kunna klara barn- och ungdomspsykiatrin och se till att det finns pengar till skola, fritid och arbetsmarknadsinsatser. Men i stället har man valt att sänka skatterna för de rika och dra in enorma resurser från kommuner och regioner, vilket är synd.

Herr talman! Det var ett balanserat och bra inlägg från Mats, känner jag.

Inledningsvis har vi i Socialdemokraterna en hel hop reservationer i detta betänkande. För tids vinnande, som det heter, yrkar jag dock bifall endast till reservation nummer 1, som handlar om att vi vill införa en tydlig och bra princip om att vi för varje krona vi lägger på den hårda, repressiva sidan ska lägga lika mycket på det förebyggande arbetet. Det är naturligtvis punkt 1 bland reservationerna av en tillfällighet, men det är också det kanske viktigaste grundläggande förslag som vi socialdemokrater lägger fram inom rättspolitiken. Krona för krona, helt enkelt – det genomsyrar allt arbete som vi gör på det rättspolitiska området.

Jag ska i detta anförande kanske framför allt lägga fokus på den lokala polisnärvaron. Det handlar egentligen om mycket mer än det som får plats i den offentliga kriminalpolitiska debatten, upplever jag. Här i kammaren har vi ofta varit rörande överens om detta, men jag tycker att vi bör påminna varandra.

Det talas oftast om antalet poliser i stort, och antalet spelar naturligtvis stor roll. Men för människor i vardagen handlar det inte bara om organisationsscheman och Excelark, utan det handlar om hur dessa människor finns i organisationen i vårt land och i praktiken – om polisen är synlig, om polisen känner de områden man verkar inom, om polisen känner människorna och, kanske allra främst, om människorna känner polisen. Det handlar om den relationen; det är där den långsiktiga tryggheten trots allt byggs i vårt samhälle.

En polis som är lokalt närvarande ser sådant som annars missas. Man ser vilka platser som håller på att förändras i närtid, inte bara genom ett stickprov eller en rondering med bil, kort och snabbt och med olika människor varje gång. Du behöver kontinuitet, och du behöver långsiktighet.

Man ser också på individnivå vilka ungdomar som är på väg in i kriminalitet. Man kan möta de butiksägare som dagligen upplever hot i sin vardag, på stadsdelstorget. Man kan också notera när öppen droghandel ökar i ett närområde – eller kanske minskar, som vi kan se inte minst i Stockholm där antalet öppna drogscener minskar dramatiskt, vilket är oerhört glädjande.

När man är lokalt arbetande polis märker man också när människor slutar prata med polisen – när de slutar ringa när de är utsatta för brott eller ser något som händer. Det är i grund och botten detta lokal polisnärvaro handlar om. Det handlar inte bara om att rycka ut när något redan har hänt. Det handlar om att förhindra, innan det händer.

Detta är naturligtvis självklarheter, men i grund och botten handlar det om något som vi i politiken måste utöva ett starkt tryck för. När vi i politiken orkar ha det kommer det också att ge återbäring i organisationen – det är jag helt övertygad om.

Lokal närvaro är inte nostalgi. Ibland kan vi prata om våra gamla favoriter, som kvarterspoliserna. Jag har gjort det i kammaren flera gånger och nämnt Conny och Lasse hemma på Hässleholmen i Borås, som betydde mycket för mitt område under min uppväxt. Hässleholmen är ett av de särskilt utsatta områdena i vårt land, som ni kanske känner till.

Men nostalgi i all ära – i grund och botten handlar det om en arbetsmetod och ett förhållningssätt som jag tror att vi har mycket att lära av, även 40 år senare. Vi behöver självklart ha en polis som klarar de grova, komplexa, nationella och internationella problembilderna. Men vi får inte bara fokusera på spetsförmågor, även om det ibland i allra högsta grad är det som krävs.

Den lokala polisen är en bro mellan rättsstaten och det sociala förebyggande arbetet, inte minst – den konkreta samverkan som sker mellan skola, socialtjänst, polis och fritid. Där får vi inte dra oss tillbaka.

Jag kan notera att vi de senaste åren, under SD-regeringens vakt, har kunnat läsa om att polisstation efter polisstation stänger i vårt avlånga land. Man ändrar beteckning på dem, och öppettiderna förändras – från fem dagar i veckan till bara några timmar i veckan. Du kan ha en polisskylt där, men i praktiken finns det ingen polisstation kvar. Det kan fortfarande till och med vara lika många poliser som jobbar inne i huset och befinner sig i kommunens område, men i grund och botten lämnar man helt enkelt walkover i kontakten med medborgarna.

Den statliga närvaron dras tillbaka på många fronter. Vi kan nämna här att vi har stängt polisstationer i Olofström, Sölvesborg, Rättvik, Hallstavik, Leksand och Vansbro. Det är många ställen i Dalarna – jag ser på Ulrika och Lars här i kammaren.

Socialdemokratins svar har varit ett moratorium. Det krävde vi i Almedalen, och vi följer upp det i dagens betänkande. Vi måste sätta stopp för detta. Jag har glädjande nog också hört att Petra Lundh har haft samma uppfattning; hon är också orolig för att hennes egen myndighet har gått åt det hållet. Det får vara slut med detta nu, helt enkelt.

Det handlar inte bara om polisstationer, ska sägas. Vi har sett en drakonisk nedskärning när det gäller servicekontor i vårt land. Det rör sig då om ett annat utskott och en annan ministär, men listan över orter som har blivit av med sin statliga närvaro när det gäller Försäkringskassan, skattekontor och Arbetsförmedlingen, inte minst, är lång. Det är Ånge, Tranås, Trelleborg, Piteå, Ludvika, Sandviken, Östhammar, Arvika, Kungälv, Landskrona, Lindesberg och många andra platser. Den listan är oerhört lång, och det ser ut att fortsätta på samma sätt även nästa år.

Varför gör man detta? Varför stänger man polisstationer med lokal närvaro? Varför stänger man statliga myndigheter i vårt avlånga land? Det blir bakläxa för SD-regeringen när det gäller detta. Ska man ha en samhällsgemenskap bör det baske mig också vara lite action in the house. Det kan inte bara vara vackra ord om att hela Sverige ska leva. Det måste finnas någonting konkret också.

Jag ska lite kortfattat tala om två andra reservationer som vi har. Den ena handlar om ekonomisk brottslighet, som vi behöver ha ett starkt fokus på. Här handlar det om bolag, falska fakturor, penningtvätt och avancerade upplägg. Det handlar om fotbollsagenter som är oseriösa. Och det handlar om en ekobrottsmyndighet som just nu känns lite svajig när det gäller förtroendet. Vi behöver markera att Ekobrottsmyndigheten är ett av våra vassaste redskap för just detta.

Det andra som vi socialdemokrater har drivit i det här betänkandet handlar om uppdrag gällande kriminalitet som läggs ut via kontaktannonser riktade mot framför allt väldigt unga människor – crime as a service, som ni alla har hört talas om. Vi kräver att man från polisens sida ska ha möjlighet att ta ned dessa annonser, på samma sätt som inom terrorlagstiftningen, för övrigt.

Avslutningsvis vill jag göra en liten valsummering, ett klassiskt val-statement. Vi behöver lite ideologi här också, känner jag, herr talman; det mår vi aldrig dåligt av.

Vi socialdemokrater tänker aldrig backa i kampen mot kriminaliteten. Det är väldigt tydligt. Vi är inte på studiebesök när vi åker ut till de så kallade särskilt utsatta områdena. Vi gör inte som den liberala ministern gjorde för ett par år sedan, som hade skyddsväst och tog selfier med den på sig när han åkte ut till en förort. Det är där vi har våra S-föreningar och vår verksamhet. Vi känner människorna i de här förorterna. Det är våra förorter. Jag är själv född i en sådan förort, för övrigt. Att springa runt med skyddsväst och ta selfier där om man är minister i en SD-regering är inget annat än skamligt. Nu är han ju inte kvar längre, som tur är.

Med detta sagt är det också viktigt att vi inte dras med i den förenklande och delvis fördummande retorik som finns när det gäller rättspolitiken och hela dagens politiska samtal, för övrigt.

Jag tänker ofta på hur vi egentligen har hamnat där. Vad kommer man att tänka om oss i kammaren när man blickar tillbaka på vår tid om 20 år? Vi riksdagsledamöter ser en liten glimma av ljus genom att få ha det finaste uppdrag man kan ha i vårt land. Har vi kanske skäl att känna skuld lite till mans? Ja. Vi lyckades inte ge trygghet och framtidstro åt alla, kommer man kanske att tänka. Vi lät kriminaliteten bita sig fast och segregationen gå långt i vårt samhälle. Vi satsade inte på hela lösningen. Vi lutade oss mycket mot repression men lade inte samma kraft på att stoppa nyrekryteringen – vi klarade inte den balansakten. Vi klarade inte heller balansakten mellan behovet av effektivitet i rättskedjan och de krav på rättssäkerhet och rättsstatliga principer som vårt samhälle vilar på. Vi hittade inte balanspunkten. Det är kanske det vi kommer att dömas för i framtiden, när vi är borta.

Det är också så att politiken ofta valt utspel, pressträffar och taktiska manövrer i stället för att sätta sig ned vid ett bord och prata om lösningar. Jag saknar de partiöverskridande kommittéer och utredningar som vi haft under tidigare mandatperioder då jag suttit i riksdagen, i mångt och mycket av parlamentariska skäl. Man satt i långa utredningar tillsammans med de andra partierna och mejslade fram bra förslag för Sveriges bästa. Detta är totalt osynligt i dag. Finns inte det behovet av samtal längre? Om vi vinner valet hoppas jag att vi orkar bjuda in er från den blivande oppositionen till samtal på ett sätt som ni inte riktigt har orkat under de senaste åren.

Herr talman! Jag är lite långrandig, men nu har jag bara tre rader kvar i mitt manus. Jag vill återkomma till det jag avslutade mitt anförande med i förra årets betänkandedebatt. Mest av allt borde vi ha en hel del ångest för att vi tillät ett samhälle formas där klyftorna växte och människorna lämnades bakom. Det är där roten till skulden ligger – ingen annanstans.

(Applåder)

Fru talman! Vi behandlar i dag regeringens förslag om att införa en ny påföljd i svensk rätt: säkerhetsförvaring. Vi socialdemokrater kommer att rösta ja till propositionen.

Förslaget innebär i korthet att en person som döms för mycket allvarlig brottslighet och som bedöms ha hög risk att återfalla i liknande brottslighet ska kunna hållas frihetsberövad även efter att ett fängelsestraff skulle ha tagit slut om det dömts ut på vanligt sätt. Det är således en tidsobestämd påföljd.

Det här är något delvis nytt. Vi har testat lösningar av den här typen tidigare. Det användes inte särskilt mycket, och det försvann. Men det handlar alltså om att frigivning ska ske först när risken för återfall inte längre bedöms vara påtaglig. Man gör en bedömning från fall till fall.

Det här riktar sig mot en mycket begränsad grupp – det rör sig om kanske 40–50 personer årligen. Men det handlar om personer som utgör en påtaglig fara för andra människors liv, hälsa och trygghet.

Fru talman! Det här är också ett av de mest ingripande förslag man kan ta ställning till. Det handlar om balansen mellan två grundläggande värden. Det handlar om människors rätt att leva i trygghet men också om individens skydd mot statens makt.

Det finns fall där människor gång på gång begår mycket grova brott, där frigivning kan innebära en ny chans men också innebär en påtaglig risk för återfall och fara för andra. Vi har sett ett antal uppmärksammade fall. Jag tycker inte om att exemplifiera och tänker inte göra det, för jag tycker i grund och botten inte att lagstiftning ska ske med utgångspunkt från enstaka uppmärksammade fall som kanske har varit stora i medier och liknande. Vi behöver ibland kisa, skönja mönster och se om det finns ett strukturfel. I det här fallet har vi dragit slutsatsen att vi saknar ett verktyg i verktygslådan som kanske ger möjlighet att träffa en viss typ av synnerligen problematiska individer.

I ärlighetens namn kanske en del av de här fallen skulle träffas av rättspsykiatrin i stället. Rättspsykiatrin har också en ordning som påminner om det vi tittar på här. Nu är vi inne i straffrätten, medan rättspsykiatrin är en annan lagstiftning. Men där sitter personer på obestämd tid, beroende på att de helt enkelt inte ska släppas ut om det är olämpligt på grund av deras sjukdom. I rättspsykiatrin kan de här personerna ha gjort saker som kanske inte upplevs som särskilt allvarliga. Det behöver inte vara några allvarliga brott, men man gör ändå bedömningen att de inte ska vara ute. Det är ett annat seminarium, men jag tror att vi behöver se över gränssnittet mellan traditionell kriminalvård och rättspsykiatri. Pendeln har svängt lite för långt åt ena hållet.

Vi ser det som en rimlig avvägning att vi inför ett verktyg för de farligaste återfallsförbrytarna. Men det kräver också att vi har vissa rättssäkerhetsgarantier på plats. Det här är inte en generell lösning för många personer. Det är inte en ersättning för fungerande kriminalvård. Jag återkommer lite grann till det om en stund. Det är ett system som måste bygga på bedömningar som görs på ett seriöst sätt och att varje enskilt fall prövas noggrant, i det här fallet av domstol.

De här riskbedömningarna behöver följas upp, och vi behöver se hur utfallet blir av lagstiftningen. Det är ny mark vi trampar, och då måste vi vara extra noggranna med uppföljning av den här lagen – hängslen och livrem för lagstiftarna, får man väl säga.

Fru talman! Vi socialdemokrater menar att det här förslaget kombinerar ett starkt skydd för samhället med en stark rättsstat. Principerna handlar om att det är en påföljd som ska användas synnerligen restriktivt.

Innehållet i verkställigheten – jag ska gå in lite grann på det – är avgörande för hur utfallet kommer att bli. Att låsa in människor utan tidsbestämning innebär också ett stort ansvar. Löser vi inte situationen i fängelserna skjuter vi på problemet fram till dagen som obevekligen kommer då personen ska släppas ut utanför murarna. Det krävs långsiktiga och uthålliga insatser.

I ljuset av de allvarliga problem som kriminalvården i dag står inför med överbeläggning, med kapacitet som ligger på bristningsgränsen och med att personalen i många fall inte längre vågar jobba ensamma ute bland de intagna ser vi att det kan bli svårt att upprätthålla utbildningsinsatser, programverksamhet och även daglig verksamhet när vi här i denna kammare fattar beslut om lagstiftningsändringar och straffskärpningar utan att hela rättskedjan hänger ihop. Rättskedjan måste hänga ihop, och just nu är kriminalvården oerhört hårt ansatt. Att slänga in dessa personer i den miljön utan att ha rett upp kriminalvårdens situation vore ansvarslöst. Det är något vi behöver ha med oss i det här sammanhanget.

Fru talman! Det är lätt att vara kategorisk i kriminalpolitiken. Det är svårare att vara tydlig och ansvarsfull på samma gång, men det är en balans vi måste försöka hålla. Ibland omprövar vi. Vi läser propositioner, funderar, kollar på remisserna och tittar på vad Lagrådet säger, och då får vi ibland ändra oss. I det här fallet har vi ändrat oss under resans gång. Ibland är vi redo, givet utmaningarna eller att vi har lagstiftningsprodukten på plats och kan ta ställning, att testa saker som vi inte har övervägt tidigare. Det måste vi alla göra. Ett samhälle måste vara tryggt för alla, punkt slut. Men vi måste påminna oss om att aldrig släppa taget om de rättsstatliga grundprinciperna som finns i vårt samhälle, inte ens när det blåser och det finns stora utmaningar.

(Applåder)

Herr talman! Ja, det har varit en spännande frågestund. Den ungerska premiärministern har varit inblandad i det här rummet, vad han nu gjorde här, och lappar har skickats till olika personer.

En som kanske också har fått en lapp är den moderata justitieministern Gunnar Strömmer, som har stått här i kammaren och kritiserat Ulf Kristersson för hanteringen av Landerholmaffären och hur den kunde ha hanterats betydligt annorlunda.

Det handlar alltså om det som Riksdagens ombudsmän, JO, har kritiserat statsministerns kansli för, nämligen mediernas möjligheter att granska den situation som uppstått. I grunden handlar detta om att statsministerns kansli inte har följt grundlagen, nämligen tryckfrihetsförordningen. Det hedrar Gunnar Strömmer på många sätt att han ställer sig på grundlagens sida.

Vår fråga är: Delar statsministern justitieministerns bedömning?

Fru talman! Riksdagen behandlar i dag regeringens redovisning av användningen av hemliga tvångsmedel 2024. Det är en återkommande redovisning. Ända sedan 80-talet har den återkommit med regelbundenhet till denna kammare, och det finns en god anledning till att så är fallet.

Hemliga tvångsmedel hör till statens mest ingripande befogenheter. De innebär att staten, i hemlighet, kan avlyssna, övervaka och i vissa fall tränga sig in i människors mest privata sfär. I en rättsstat måste sådana verktyg kunna användas när det behövs. Samtidigt måste de vara föremål för en noggrann demokratisk kontroll – det är en balanspunkt där. Det är just därför som vi får den här redovisningen.

Det råder ingen tvekan om att rättsvårdande myndigheter har ett mycket tufft läge, och det har de haft under en väldigt lång tid. Den organiserade brottsligheten i Sverige är på många vis egentligen mer systemhotande, mer tekniskt avancerad och mer internationellt orienterad än vad den har varit tidigare. Man har krypterade kommunikationstjänster att hantera på olika sätt. Man har avancerade nätverksupplägg, och det är en helt annan organisation från den organiserade brottslighetens sida. Samtidigt är brottsligheten gränsöverskridande. Detta ställer höga och nya krav på polis, åklagare och säkerhetstjänst. Då är hemliga tvångsmedel mycket viktiga redskap.

Regeringens skrivelse, som vi debatterar i dag, visar också att dessa verktyg används i betydande och ökande omfattning. Man bedömer att de har varit till god nytta i mängder av olika utredningar för att förhindra brott och lagföra brottslingar. Men det är också viktigt att tydligt säga att man måste hantera dessa verktyg med mycket stark kontroll. Det handlar till exempel om det faktum att det ska vara proportionerligt. Det är ett krav vi ställer för användning av den här typen av verktyg. Det ska kunna prövas i domstol, och det ska ha en synnerligen viktig betydelse för utredningens fortsättning i själva brottsbekämpningen.

Det är ett antal kriterier vi sätter upp för hemliga tvångsmedel, och så ska det vara. Det gäller även transparensen och granskningsmöjligheterna.

Den årliga redovisningen väcker en del frågor. Vi kan se att de hemliga tvångsmedlen ökar i omfattning och användning. Övervakning av elektronisk kommunikation har nått de högsta nivåerna på nästan tio år. Nya nyttigheter som vi har infört i form av hemlig dataavläsning har kanske använts i något mer extensiv omfattning än vad vi trodde när vi fattade beslut om lagen.

Detta behöver inte vara fel, utan det kan tvärtom vara mycket rimligt. Men det innebär också högre krav på oss beslutsfattare att följa utvecklingen ännu noggrannare. Vi ska ställa frågorna: Fungerar kontrollen på ett bra sätt? Är proportionaliteten, som jag pratade om tidigare, upprätthållen? Har riksdagen tillräcklig insyn? Än så länge har vi varit nöjda, och det är vi också i detta fall.

En annan viktig aspekt när det gäller denna lagstiftning som jag tror att vi behöver diskutera mer i kammaren och i utskottet är den sammanvägda effekten av alla dessa reformer och nya verktyg som polisen har fått. Det har förändrats snabbt under det senaste decenniet. Man har utvidgat de preventiva tvångsmedlen, och man har hemlig dataavläsning på ett annat sätt än tidigare. Många andra reformer har också genomförts.

Alla dessa reformer har goda syften – att stärka samhällets kapacitet att bekämpa grov brottslighet. Men när förändringarna läggs ovanpå varandra och helheten ibland är svår att skönja behöver vi ibland också fundera över de sammanvägda effekterna. Detta är något som Lagrådet har påpekat vid ett flertal tillfällen när vi har tänkt införa ny lagstiftning på området.

Det här är viktigt: Lagrådet är inget rundningsmärke i Sverige. Lagrådet är något viktigt och i många avseenden en grundbult i vår lagstiftningsprocess. När vi socialdemokrater har haft makten har vi kanske ibland avfärdat Lagrådet lite för lättvindigt; det är den självkritik vi får idka. Vi måste inse att Lagrådet innehåller några av Sveriges absolut mest meriterade jurister, som har jobbat med de här frågorna oerhört länge. Detta säger jag som en liten puff i sidan till våra kamrater på regeringssidan inför kommande övningar.

Hur som helst behöver vi agera kraftfullt mot brott men också ha en balans när det gäller att det finns en styrka i att staten granskar sig själv när man får dessa kraftfulla redskap.

Fru talman! Mot denna bakgrund föreslår jag riksdagen att lägga skrivelsen till handlingarna. Men arbetet med att följa, granska och vid behov utveckla regelverket kring hemliga tvångsmedel behöver fortsätta, för det är en förutsättning för en rättsstat.

Herr talman! Vi har på riksdagens bord fått en rapport från Riksrevisionen som redan i våras, den 20 maj, lämnades över till regeringen. Sedan har regeringen klurat på den, och nu har den lämnats in till kammaren. Vi ska ta ställning till den. Det finns även några kommentarer från regeringen, som vi kommer att återkomma till.

Det här är inte bara en teknisk rapport. Den handlar om en process som i värsta fall gör två fel samtidigt. Den kan hindra framtida dugliga poliser att komma in på polisutbildningen och därmed få ett bra yrkesliv och göra god nytta för samhället. Och den kanske inte fungerar när det gäller att vara grindvakt och se till att personer som inte ska kunna bli poliser ändå blir poliser. Det är annars två mål man har med antagningen. Det finns dessutom volymmål som vi politiker sätter tillsammans med myndigheten.

Riksrevisionen har effektivitetsglasögonen på. De ska ju främja god hushållning, som det heter på ålderdomlig svenska.

Pliktverket har ganska många balanspunkter att hantera när man ska ta ut personer till polisutbildning.

Vad gäller effektiviteten kommer man med några förslag och resonemang kring att göra säkerhetsintervjun tidigare i processen för att inte låta personer gå igenom ett antal moment och ta upp psykologresurser och annat när det ändå kanske är omöjligt för dem att bli poliser. Det är en aspekt av det hela. Effektivitet handlar också om det faktum att vi inte får missa kompetenser. Det är bärande, tycker jag, i hela den här rapporten.

Polisen behöver kunna hantera alltifrån hedersrelaterade problem till psykisk ohälsa och organiserad kriminalitet på olika sätt. I det arbetet krävs naturligtvis kontextförståelse, kommunikationsförmåga och annat för att det ska bli så bra som möjligt. Det är inte bara mjuka värden; det är ganska hårda operativa förmågor, när det kommer till kritan.

En polis som kan läsa av en situation och förstår koderna vinner förtroende, kan deeskalera konflikter och förebygga brott. Den polisen ska kanske så småningom även utreda. Här kommer behovet av mångfald in. Det är ett ord som inte är speciellt på modet i dag, herr talman. Det är många som tycker att det nästan är ett skällsord. Men att ha en poliskår som förstår många kulturella koder och också språk är en poliskår som är bättre rustad att klara de utmaningar man ställs inför.

Riksrevisionens iakttagelser är ganska tuffa. Granskningen visar att inte bara personer med invandrarbakgrund utan även kvinnor riskerar att missgynnas av till exempel styrketest och att en oproportionerligt stor andel personer med utländsk bakgrund väljs bort i samband med psykologtesterna, trots att det egentligen inte kan förklaras av andra variabler som betyg eller högskoleprov. Där har vi inte bara ett problem för de individer som försvinner bort utan kanske också ett systemproblem i urvalsprocesserna.

Poliskårens legitimitet hänger i mångt och mycket ihop med vilka som arbetar och vilka poliser människor ute i samhället möter. Därför behöver man kanske se över processerna. Det skriver också Riksrevisionen på flera ställen.

En annan problematik som lyfts fram är den så kallade falluckeprincipen. Man kanske inte klarar ett moment, men är duktig på andra. Det görs dock inte en helhetsvärdering av personens samtliga eller kompletterande egenskaper. En enda del som man är dålig på kan alltså göra att man faller bort, trots att man skulle kunna bli en alldeles ypperlig polis. Det är någonting som Riksrevisionen också pekar på. Regeringen tar till sig detta.

En del av resonemangen och rekommendationerna lyssnar regeringen däremot kanske inte på. Vi socialdemokrater instämmer till exempel i frågan om volymmål. Den handlar ju i grund och botten om att sätta volymmål utifrån EU:s snitt och definiera vad som är en polis och en väktare respektive andra yrkesgrupper. Det tydliga målet om 10 000 polisanställda har varit en framgångsfaktor även om Riksrevisionen har sett det som ett rött skynke, inte bara i den här rapporten. De tycker inte att det är rätt sätt att styra. Men det gjorde att vi i Sverige i dag befinner oss i ett mycket bättre läge när det gäller att kunna bekämpa brottsligheten.

Sammanfattningsvis, herr talman: Generellt sett vill vi socialdemokrater ha en antagning till polisutbildningen med de förbättringar jag har beskrivit, som skulle göra den yrkesrelevant, rättssäker och resurseffektiv. I slutänden är antagningsprocessen inte ett isolerat skeende, utan det handlar till syvende och sist om hur väl polisen klarar av sitt samhällsuppdrag.

(Applåder)