Petter Löberg

Fru talman! Det vore oerhört anmärkningsvärt om det sitter människor som är oskyldigt dömda i svenska fängelser. Det finns system för det, nämligen resning i Högsta domstolen. Det är då man ska få återupprättelse om man är oskyldigt dömd. Punkt slut!

Det finns ett antal sådana fall i svensk rättstillämpning. Men i det här fallet pratar vi om något annat. Du vill helt enkelt att gärningspersoner och våldtäktsmän ska gå fria.

Jag hann inte i min tidigare uppräkning komma till det faktum som gör att många döms, nämligen sociala medier och dokumentation från mobiler. Där har du nyckeln.

Fru talman! Det var ett anmärkningsvärt anförande av Sverigedemokraterna.

Du svingar dig med begrepp som att oskyldiga sitter i fängelse, att beviskraven ska sänkas eller höjas. Du ska ha läst en mängd förundersökningar och domar. Därmed ska rätt efter rätt överprövas, och i kammaren kan man i instans efter instans kväsa dom. Det är mycket anmärkningsvärt.

Sanningen är att det i dag finns helt andra förutsättningar att få fram bra bevis för vad som har hänt vid ett sexualbrott, bland annat med hjälp av dessa kit som vi i samtyckesutredningen pekade på. På lasaretten finns färdiga kit där det går att dokumentera dna, hår och annat direkt på plats. Målsägandebiträde finns för de drabbade. Där finns orsaken till att många döms.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Det var bra att Kärrholm höll sig till ämnet, i alla fall någorlunda.

Jag kan säga att jag är väldigt glad över att det är nästan 20 sökande per plats till polisutbildningen, i alla fall vissa antagningsår. På vissa lärarutbildningar kan det finnas 20 platser per sökande, och det är egentligen ett ännu större problem för samhällskroppen på längre sikt.

Vi har jättestora rekryteringsbehov inom omsorg och annat, och med tanke på hur ni pratar och till varje pris vill slänga ut de svenskar som är etablerade här kommer den rekryteringen att bli ett ännu större problem i framtiden. Vi behöver bli fler i Sverige. Vi behöver fler som vill skaffa barn. Vi behöver ta hand om de svenskar som kommit till vårt land och gör rätt för sig som det i dag riktas en skarp udd mot. Det är jätteproblematiskt.

När det gäller polisutbildningen ser jag att vi har en ganska bra rekrytering. Jag hoppas att det här förslaget innebär en förstärkning av den trenden så att vi får ännu fler sökande. Jag ser med tillförsikt på att vi får en förstärkt och mer kompetent poliskår framöver.

(Applåder)

Fru talman! Ja, ledamoten Kärrholm använde nog det största skohornet i riksdagens historia för att få in frågan om en inre strid i socialdemokratin i Botkyrka för ett antal år sedan i debatten om en betald polisutbildning. Hur får han ihop det?

Jag vet att ni är desperata på alla möjliga plan nu, och det förstår jag. I stället för att prata om vem som ska ta vem efter valet och fråga om interna stridigheter i en kommun i Sverige någon gång – jag är inte särskilt insatt i det – tycker jag att ni ska knacka dörr och prata om er egen politik. Det kommer inte att vara så roligt, för de där ute har inte något särskilt högt förtroende för er. Det har jag upptäckt när jag knackat på ett par hundra dörrar.

Den här Botkyrkahistorien hör knappast hemma inom det här betänkandets ramar, kan jag tycka. Självklart ska vi ha bra säkerhetsprövningar. Självklart ska vi se till att hantera saker och ting professionellt. Det har vi alltid gjort, och det kommer vi att fortsätta göra.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till förslaget i betänkandet.

Sverige behöver fler poliser – så är det faktiskt. Det är utgångspunkten för detta ärende. Men låt oss vara noggranna med vad det egentligen betyder, för det handlar inte bara om antalet anställda på papperet eller en totalsiffra på nedre raden. Sverige behöver fler poliser som människor möter, poliser i yttre tjänst och inte minst poliser i lokalpolisområdena, som vi har pratat om många gånger – poliser som bygger personkännedom, förebygger brott, utreder brott och är en del i att återupprätta den lokala närvaron där samhället många gånger har dragit sig tillbaka.

Människor bedömer inte staten efter hur välformulerade mål vi i denna kammare har, utan de bedömer staten efter om det kommer en polis när de ringer, om det finns någon att vända sig till i en utsatt situation och om samhället är närvarande innan gängen är de enda som är närvarande.

Det är mot denna bakgrund man ska se förslaget. Det är lite speciellt. Förslaget innebär bland annat att studielån för polisutbildningen ska kunna skrivas av successivt för den som genomgår utbildningen och tjänstgör som polis. Det är i grunden vad betänkandet handlar om, och det är bra. Det finns många teknikaliteter i övrigt.

Vi ska inte låtsas som att det här är okomplicerat. Det är ett avsteg från en principiell ställning där man i allmänhet finansierar sina studier inom ramen för världens mest generösa utbildningssystem. Det finns inget annat land i världen där man till och med får betalt om man studerar, utan där sticker Sverige ut. Det är vi väldigt stolta över.

Här går man ett steg längre och ska dessutom betala folk lön under utbildningen, och det anser vi att man kan göra i det här fallet. Vi är också väl medvetna om att det finns många yrken där rekryteringsbehoven är stora, där utbildningen kräver tid, lån och personligt ansvar och där yrket i sig bär upp välfärden och tryggheten. Det är sjuksköterskor, lärare och socionomer. Det finns mängder av yrken där det råder brist i dag men där man ändå finansierar sina studier på traditionellt sätt.

När staten nu går in och i praktiken gör just polisutbildningen betald måste det ses som ett medvetet undantag, inte som en ny allmän princip om att vissa utbildningar ska vara fria från studielån medan andra inte är det.

Det finns tre huvudsakliga faktorer som gör att just polisutbildningen är lite speciell, i synnerhet givet de stora utmaningar som finns i samhällskroppen för närvarande.

Den första är att polisen bär statens yttersta vålds- och tvångsbefogenheter på sina axlar. En polis har en särskild funktion. Man ska kunna ingripa i människors frihet, använda tvång, bära vapen, gripa, omhänderta och fatta otroligt snabba beslut där rättsstatens legitimitet ska utövas och prövas. Därför är vägen in i yrket inte bara en utbildningsfråga. Det är också en fråga om statens förmåga att rekrytera de bästa för att upprätthålla demokratins kanske mest känsliga uppdrag. Polisyrket är inte vilket yrke som helst.

Den andra är att polisyrket innebär en särskild personlig risk och utsatthet. Poliser möter i sin vardag våld och hot, organiserad brottslighet och lirare som man inte vill möta i en mörk gränd, som man brukar säga. Det innebär psykisk press för den enskilda polismannen eller poliskvinnan. Numera handlar det också om kartläggning och påverkan på olika sätt. Det gäller även anhöriga – och polisstudenter. Det här är en speciell grupp av de skälen. Poliser verkar i sin yrkesroll i en miljö som är väldigt speciell.

Den tredje faktorn är att samhällets behov av poliser är akut. Nu är det högt söktryck på polisutbildningarna. I Borås, som jag kommer ifrån, har vi en fantastisk utbildning med enormt högt söktryck. Man utbildar och levererar polisaspiranter på löpande band på ett sätt som vi är otroligt stolta över. Men vi kan inte hamna i en situation, givet de utmaningar vi har, där vi har polisbrist. Vi har fortfarande vissa polisområden där man inte har bemanning fullt ut.

Det är givet de utmaningarna som vi säger att vi kan testa det här förslaget. Det är en anomali, visst. Men ibland behöver man ta till särskilda åtgärder, och det tänker vi göra.

Med de korta orden vill jag önska er en glad sommar. Ledamoten Damsgaard var väldigt generös om hur fina och bra vi är. Men alla har vi våra fel och brister, och dem får vi jobba med under sommaren. Sedan kanske vi syns här, de av oss som blir omvalda, lite längre fram.

(Applåder)

Fru talman! Mot bakgrund av nämnda debattartikel svarar justitieministern på frågan hur regeringens löfte ska infrias. Men det intressanta i svaret är väl egentligen det som saknas. Regeringen tar gärna åt sig äran för att skjutningarna minskar, men man måste också vara ärlig med hur politisk förändring faktiskt fungerar i praktiken.

Politisk förändring börjar och slutar inte med allvarstyngda miner och snabba talepunkter under pressträffar i rummet här bredvid, utan det är utredningar, förberedelser, lagstiftning, myndighetsuppbyggnad, förfinande och slipande av polisens arbetssätt och verktyg och internationellt samarbete, alltså mycket av det justitieministern beskriver. Men detta löper över många mandatperioder, och att påstå något annat är givetvis bara politisk retorik av sämsta slag.

Många av de verktyg myndigheterna i dag kan använda initierades av oss, och under tidigare interpellationsdebatter har vi med hjälp av riksdagens utredningstjänst visat att 75 procent av utredningarna initierades av oss. I dag kan det vara färre eftersom ni har haft en viss reformtakt. Låt mig vara ärlig med att många också initierades via tillkännagivanden av riksdagen, som uttryckte en folkvilja eftersom vi hade en borgerlig majoritet i riksdagen. Både dåvarande och nuvarande regering har alltså gjort detta arbete.

Under den förra regeringen var det dessutom vanligt med parlamentariska utredningar där partierna tillsammans försökte klura ut hur man bäst kunde möta utmaningarna, och jag tror att svenskarna förväntar sig sådana utredningar.

Det var en uppförsbacke även för oss. Ni tycker att ni har en uppförsbacke, men jag som har varit med under hela resan – jag kom in i riksdagen 2014 – kan meddela att man i Rosenbad kunde spegla sig i de blanka skrivborden på våningen under statsministerns. De var helt tomma på förarbeten om hur man skulle bekämpa gängkriminaliteten. Ännu värre var det när det gällde förarbeten om hur man skulle bekämpa de terrorhot Europa stod inför och många andra utmaningar. Vi fick i mångt och mycket börja från scratch. Sverige hade en polisutbildning som var satt på svältkur och neddragen till en miniminivå. Det är alltså två sidor av samma mynt.

Utifrån denna berättelse och dessa frågor är det lite anmärkningsvärt att justitieministern lägger så stor vikt vid våra samarbetspartier. Givetvis är det någon spinndoktor hos er som har tänkt att man kan skrämma väljarna med att Vänsterpartiet och Miljöpartiet ska få veto om det blir en ny regering. Men dessa partier gjorde sin plikt i riksdagen under de många långa och svåra åren.

Är det Fredrik Malmborg, nej, Martin Malmberg, nej, Martin Marmgren heter han, från Järva, som var miljöpartistisk riksdagsledamot, ni ska skrämmas med?

(Justitieminister Gunnar Strömmer (M): Martin Borgs?)

Eller är det Vänsterpartiets Gudrun Nordborg i justitieutskottet ni ska skrämmas med? Hon är en av Sveriges främsta jurister när det gäller kvinnofrågor och har undervisat om det i många år.

Detta är inte trovärdigt. Fokusera på att svara på frågan vad ni vill göra framåt, och sluta skrämmas med partier som inte ens är närvarande i kammaren!

Herr talman! Tack till Mats för hans sakliga inlägg! Det är underbart att höra en sverigedemokrat som inte pratar om massinvandring.

Inledningsvis vill jag yrka bifall till reservation 1 från Socialdemokraterna.

När polisreformen genomfördes 2015 var ambitionen otroligt tydlig. Det var en tydligt pekande hand från politiken. Vi skulle få en samlad, effektiv och närvarande polis. De gamla länspolismyndigheterna skulle slås ihop till en nationell myndighet på samma sätt som Kriminalvården. Man skulle hålla ihop styrningen och stärka förmågan och samtidigt komma närmare medborgarna.

Ambitionerna var således höga, inte minst när det gällde den lokala närvaron. Det var väldigt tydligt att det var ett löfte från politiken. Polisen skulle komma närmare människor och känna sina områden. Polisen skulle arbeta mer brottsförebyggande och möta vardagsbrottslighet på ett mer effektivt och vardagsnära sätt med ökad lokal kunskap.

Nu har Riksrevisionen granskat det här. Hur har det slagit ut? Man har dessvärre kunnat påvisa att intentionerna i de här avseendena inte har uppnåtts. Det är hård läsning för myndigheterna men också för politiken.

För övrigt kan jag bara säga: Älskar vi inte Riksrevisionen, vi som sitter här inne? Älskar vi inte även Statskontoret? Älskar vi inte Brottsförebyggande rådet? Tillsammans med akademi och medier granskar de ända in i märgen de beslut som vi fattar här inne. Svensk revision och svensk granskning av myndigheter är på många sätt i världsklass. Jag tycker att vi ibland behöver säga det till varandra.

Riksrevisionen konstaterar att Polismyndigheten har fått stora anslagstillskjutningar efter och under reformen. Anslagen har ökat mer än någon annan gång i historisk tid. Ökningen med 10 000 nya polisanställda och en fortsatt expansion, som vi befinner oss mitt inne i, har inneburit att polisens operativa förmåga har fått en betydligt större kostym.

Men resultaten har inte riktigt följt med. Riksrevisionen pekar bland annat på att färre brott klaras upp inom många brottskategorier och att personuppklaringen har minskat i många delar sedan reformen. Det är inte acceptabelt. Det borde bekymra oss alla.

För medborgarna är inte polisreformen en organisationskarta. De bryr sig i grund och botten inte om det är en eller många myndigheter som ska reda upp de problem som de står inför. För dem handlar det om något mycket enklare: Kommer polisen när man behöver hjälp? Kan man lita på det? Finns det någon att tala med i ens område som man känner till namnet på? Finns det lokal närvaro innan brotten sker, eller kommer polisen bara med blåljusen på? Det är mot de förväntningarna som reformens löfte måste prövas.

Vi socialdemokrater delar i mångt och mycket Riksrevisionens kritik. Vi tycker absolut inte att allt har blivit sämre. Många polisanställda gör ett fantastiskt arbete varje dag, och vi följer det och ser hur de kämpar. Men vi måste våga tala klarspråk om styrningen och organisationen.

Vi har till exempel kunnat se att resurserna har gått inåt och uppåt. Enligt Riksrevisionen har 3 700 anställda – en anmärkningsvärd siffra – flyttats inåt och uppåt mellan 2017 och 2024, vilket har lett till att lokalpolisområdena i mångt och mycket har tömts på kunnig personal. Det är tvärtemot de intentioner vi hade med den här reformen från början, så 3 700 är en avgörande siffra.

Nu ska det också sägas att herr Strömmer, justitieministern, har tagit till sig det här och jobbar med det väldigt tydligt. Vår rikspolischef och biträdande rikspolischef har haft starkt fokus på att få betydligt bättre närvaro i lokalpolisområdena. Och de gör det bra. Både Strömmer och rikspolischefen, kan jag som oppositionspolitiker ändå säga, har skiftat fokus och gör det bra i den del som kritiken gäller.

Vi måste komma ihåg att en polisbil inte är samma sak som en polis som känner området. En tillfällig förstärkning är inte samma sak som lokal närvaro. En helikopteröverflygning kan inte ersätta en erfaren områdespolis. En digital kontaktväg är inte samma sak som en lokal polisstation.

Vi socialdemokrater har två konkreta förslag i den här delen.

För det första måste resurserna styras mot den lokala nivån. Vi behöver betydligt fler närvarande och lokalt förankrade poliser som känner både medborgarna och området. Det handlar inte enbart om nostalgi – men lite, kanske – utan det handlar om att staten måste kunna garantera verklig polisiär närvaro. Det gäller naturligtvis även utanför storstäderna.

Jag vill också lyfta fram att Stockholm har haft otroligt stora problem med att bemanna sina lokalpolisområden. Detta kanske också avspeglar sig i de problem man har haft i de utsatta områdena i vår huvudstad.

För det andra, vill vi socialdemokrater ha ett akutstopp för nedläggningar av polisstationer – ett moratorium, för att använda ett mer komplicerat ord. Vi har under en längre tid kunnat se att man har stängt polisstationer över hela landet. Man kanske byter namn på dem, och framför allt förändrar och försämrar man tillgängligheten för medborgarna. Vi tycker att detta måste stoppas till varje pris.

Vi satte ned foten redan i somras och har varit tydliga i detta: Stäng inte fler polisstationer i vårt land! Vi har i insynsrådet fått rapporter om att polisledningen har lyssnat i den delen, och det är positivt.

Den andra delen i vår reservation handlar om att vi vill se över möjligheten till reglerad inställelsestid för polisen. I dag finns ett sådant system inom räddningstjänsten, och vi behöver egentligen ha en helt ny ordning som inte bara garanterar en diffus förhoppning utan också att polisen ska komma i tid. Det är ett ska-krav, och det är ett av våra förslag i reservationen.

Polisen är en del av vårt vackra samhällskontrakt. När människor betalar skatt, följer lagen och gör rätt för sig måste de också kunna lita på att samhället finns där när det är som trasigast och när det händer någonting jobbigt. Det gäller storstädernas utsatta områden, det gäller mindre kommuner och glesbygd och det gäller företagare, äldre, unga och brottsoffer.

En närvarande polis handlar inte bara om ordning och reda, utan det är en fråga om tillit till samhällskontraktet. Därför behöver principerna i 2015 års polisreform tas på största allvar, och precis som Riksrevisionen på ett utmärkt sätt har gjort får vi fortsätta att följa utvecklingen framöver.

(Applåder)

(forts. § 12)

Herr talman! På den första frågan är svaret naturligtvis ja, eftersom det står så i vår följdmotion. Vi anser att den här typen av vapen ska lösas in och att det ska göras på ett sjyst och ekonomiskt icke oförmånligt sätt för dem som drabbas och som har drabbats av den skarv som vi alla är medvetna om. Dessutom vill ni ju själva ta bort dessa vapen – AR15 eller militärliknande vapen – i jaktsammanhang, för det är ju det vi pratar om.

I EU har man en annan diskussion, men i vår kammare pratar vi om den lagstiftning som efter utredning har lagts fram i propositionen och som vi gemensamt har mejslat fram. Det rör sig om tillstånd för semiautomatiska vapen av militärliknande typ i jaktsammanhang. Vi socialdemokrater är väldigt tydliga med att vi inte vill ha den typ av AR15-vapen som vi har pratat om här. Sedan är AR15 ett varumärke – en branding. Det har blivit en symbol, eftersom det är ett vapen som har använts vid skolskjutningar och terrorattentat världen över i väldigt stor omfattning.

Det finns vapen av den här militärliknande typen som inte hör hemma i jaktmarkerna. Det är inte bara vi socialdemokrater som tycker det. En väldigt stor andel av Sveriges jägarkår tycker inte att dessa karbinliknande vapen av militärliknande typ hör hemma i jakt och skog. De hör hemma i andra sammanhang – i militära sammanhang eller vid dynamiskt sportskytte eller liknande – men inte i samband med jakt. Där behöver vi ha andra lösningar.

Vi vill alltså att det ska vara en sjyst inlämning och att det ska vara klart och tydligt. Här diskuterar vi semiautomatiska vapen för jaktbehov – ingenting annat. Det är mitt svar.

Herr talman! Det var oerhört intressant att Sten Bergheden pratade om kriminalitet och läckageteorier, eftersom jag inte nämnde någonting om det i mitt anförande. Jag pratade inte över huvud taget om kriminaliteten ute i samhället eller om skjutningar och sprängningar, eftersom det i huvudsak inte har med den här saken att göra. Det är inte den diskussion vi för. De vapenlagar som vi pratar om här rör ägarna av legala vapen. Jag har inte pratat om någon läckageteori i dag, så jag kan inte riktigt svara på var han fick det ifrån. Men vi kan gärna prata om den.

Det finns problem även med legala vapen. Att tro något annat är att vara oerhört naiv. Legala vapen används vid suicid – det vet vi alla. I väldigt många fall per år väljer människor att ta sitt liv med hjälp av ett licensierat vapen som har varit en kär ägodel hela livet. Man kan även ta livet av sig på andra sätt – det vet alla. Suicidfrågan och vapen är en problematik som vi måste vara medvetna om och ödmjuka inför.

En annan del är hot, även med legala vapen, eller känslan av att vara rädd på grund av våld i nära relationer. Jag tror inte att ägare av legala vapen är vare sig mer eller mindre benägna att ägna sig åt hot och våld i familjen. Detta är ett stort samhällsproblem som jag tror att vi tillsammans har stora ambitioner att bekämpa. Detta är den dolda delen av våldet i samhället, nämligen mäns våld mot kvinnor.

Det finns många vapen där ute som också är ett latent hot. Det gäller inte minst de så kallade utökade självmorden, som inte är något annat än mord. I sådana familjetragedier och brott handlar det inte sällan om legala vapen. Det förekommer alltså – det är inte en fullständigt marginaliserad företeelse.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till vår reservation 2 om övergångsregler.

Det här är en viktig debatt och en debatt som vi har haft många gånger förr, känns det som. Det är en favorit i repris. Men det är också en debatt som ibland kan trampa fel, då det finns partier som använder begrepp som att man ”misstänkliggör” jägare.

Jag har stått här ett antal gånger och talat om behovet av bra viltvård, vapnens betydelse för att kunna se till att ha viltstammar på rätt nivå och annat och vilken betydelse det har för enskilda individer. Det handlar inte heller om att försvåra för sportskyttar. Det handlar inte om att ställa land mot stad eller riksdag mot jaktlag. Det handlar om något mer grundläggande, nämligen vilket ansvar samhället har när det gäller att reglera föremål som i grunden är konstruerade för att släcka liv. Så är det ju – ett vapen är ett mycket speciellt föremål som inte är som vilka andra föremål som helst. Själva tingets existens beror på att det ska släcka liv, punkt. Det ska oskadliggöra eller döda. Det gör också att vi bör använda och närma oss de här frågorna med yttersta ödmjukhet.

Sverige har en väldigt stark jakttradition, och den ska vi självklart värna. Vi har seriösa sportskyttar, och dem ska vi självklart underlätta för och se till att de kan utöva sin verksamhet på ett bra sätt. Det handlar inte om att jaga dem som sköter sig och hanterar vapnen lagligt.

Vi har kunnat se att regelverk för till exempel vapenskåp har bidragit till att antalet stölder har minskat dramatiskt. Det fanns sådana som var emot vapenskåp också. I dag är det en naturlig del som gör att vi kan hantera vapen säkrare och att färre vapen hamnar på olämpliga ställen.

Det ska sägas tydligt att det här inte handlar om att misstänkliggöra. Det handlar om att vi ska ha ett regelverk som är anpassat efter behov för att skapa trygghet, transparens och säkerhet och rättssäkerhet. Det ska uppfylla de målen men också upprätthålla respekten för att detta inte är vilka föremål som helst. Vi ska ha ett regelverk som är stramt, begripligt och konsekvent.

Vi hade tidigare mängder av olika myndigheter inom Polismyndigheten, som bekant, och det ska vi diskutera i eftermiddag. Det innebar också många olika tolkningar. Jag tror att lagstiftningen som är på väg fram med den här propositionen kan bidra till en tydligare enhetlighet från myndigheter när det gäller uttolkandet av de här regelverken. Det blir också en viss förenkling som gör att man slipper anklagelser om att man håller på med aktivism på myndigheter och annat. I grund och botten är det här en renodling och ett bra förslag för förtydligande av regelverket.

Adam Marttinen beskrev tidigare EU:s vapendirektiv. Jag minns när Sten Bergheden och jag hade gyttjebrottats i utskottet om implementeringen av det. På vägen ut, vid soptunnan, sa jag till Sten: Kan vi inte bara försöka lösa detta på något sätt? Det här håller ju inte. Vi riskerar mångmiljonviten om vi fortsätter att gyttjebrottas och göra politik av det här, som egentligen handlar om att lösa något som vi är tvungna att lösa.

Då kom den här vapenutredningen och referensgruppen, som vi båda har suttit i. Det här är egentligen slutpunkten på det arbetet.

Vi socialdemokrater har två invändningar mot dagens proposition.

Den ena handlar om övergångsbestämmelserna när det gäller de vapen som vi har diskuterat det senaste året efter det fruktansvärda massmordet i Örebro. Det handlar om att vi socialdemokrater inte anser att de vapen som det gavs tillstånd och licenser till i glappet mellan Naturvårdsverkets nya föreskrifter och den nya lagstiftningen ska ligga kvar ute. Antingen bestämmer man sig för att AR15 är en naturlig del av det svenska vapeninnehavet, eller också ska de inte finnas där ute. Det får inte vara den här halvmesyren.

Om man bestämmer sig för att de här vapnen inte tillhör den naturliga delen av den svenska vapenhanteringen ska de naturligtvis lösas in på vederbörligt sätt. Då ska innehavarna få det som vapnen är värda eller det de har betalat för dem och även för tillbehör och annat på ett bra och ordnat sätt. Men här hamnar vi i en situation där vi kommer att ha tusentals vapen kvar där ute under överskådlig tid. Tanken är att de sakta men säkert ska försvinna och att vi inte ska ge tillstånd till nya sådana här vapen för jaktbehov. Det är en väldigt konstig ordning, och det har vi en väldigt skarp invändning mot.

Den andra frågan handlar om femårslicenserna. Ledamoten Vilhelmsson beskrev svårigheterna när man ska ha ett tillsynsförfarande som kan vara väldigt godtyckligt och kanske också beror på om man har en engagerad tjänsteperson på plats som verkligen driver de här tillsynsärendena hårt. Då har man återigen en situation där det spretar.

Vi anser att vi ska ha en mer renodlad lagstiftning så att man vart femte år kontrollerar dem som har de här vapnen och ser till att de personerna faktiskt mår bra och att de fortfarande är aktiva och använder vapnen till det som är deras syfte.

Att man helt enkelt gör en liten prövning vart femte år är inte för mycket att begära. Alla vi som sitter här som har bil vet att man gör så med bilen varje år. Det är inget konstigt med att göra så vart femte år när det gäller vapen.

Den bakdörr eller dörr som man hade när man gav tillstånd till AR15 eller militärliknande vapen av halvautomatisk typ har gjort att även de här personerna har hamnat i kläm. De har agerat utifrån de riktlinjer och signaler som myndigheterna gav. I grund och botten är det inte deras fel att de har vapnen hemma, utan det är i grund och botten ett misslyckande från samhällets sida som vi behöver styra upp på ett tydligare sätt. Förr eller senare behöver vi nog ändå göra det, dessvärre.

Herr talman! Vi vill ha en modern vapenlag och förenkla den där det är rimligt. Vi vill också ha en tydlig vapenlag som till och med kan ha ganska skarpa riktlinjer där så krävs. Den bör också ta höjd för den tekniska utvecklingen.

Vi är inte på samma ställe när det gäller vapen och många andra sådana saker som vi var för tio år sedan. I dag finns det 3Dskrivare som kan skriva ut magasin på ett helt annat sätt. I dag har vi kanske andra problem framför oss, inte minst i vårt utskott där vi hanterar problem med drönare och hotbilder kring det. Vi måste hela tiden ligga i teknisk framkant när det gäller de här sakerna.

Socialdemokraternas linje är respekt för jägare och skyttar och respekt för människors trygghet. Vi måste hitta rätt balans mellan dessa två – det kan ibland finnas motstående intressen. I förlängningen är det klokt: Vi ska ha kontroll där det är nödvändigt, och vi ska ha konsekvens där regeringen har valt att backa och där människor har kommit i kläm.

Det finns stunder då vi i politiken måste visa att vi förmår att dra gränser mellan vad som är rimligt och vad som inte är rimligt. Det här är en sådan stund. Vapen som är konstruerade för krig hör till exempel inte hemma i jaktmarkerna. Efter Örebro är det helt uppenbart att sådana vapen inte hör hemma i ett samhälle som i grund och botten vill vara tryggt.

(Applåder)

Herr talman! EU:s vapendirektiv var ett av många redskap som togs fram för att försöka förhindra den typen av terrorattentat och fruktansvärda händelser. Bara i vårt land och i den här kammaren har vi fattat otaliga beslut för att exempelvis stoppa terrorresor och förhindra att den typen av människor kommer hit och utför sina dåd. Där är vapendirektivet ett i mängden av redskap som finns i verktygslådan. Det handlar alltså inte enkom om det.

I grunden handlar det om huruvida vi behöver ha en vapenlagstiftning på europeisk nivå som tar höjd för att även människor med onda avsikter kan få licens och skaffa sig vapen på legal väg, precis som i det fall vi hade och som är orsaken till den process som vi har för vapenlagstiftningen, nämligen händelsen i Örebro. Jag återkommer till det senare. Så är det – det här är inte vilka varor som helst.

Adam Marttinen använde i sitt anförande begrepp som att man ”bestraffar” eller ”misstänkliggör” lagliga vapenägare. Så skulle vi ju aldrig resonera kring körkortsinnehavare. Bara för att man är tvungen att besiktiga bilen varje år innebär ju inte det en bestraffning. Det är ju för att man ska kunna hantera en potentiellt farlig tingest som en bil på ett bra och förnuftigt sätt.

Inte heller ser vi det faktum att vi har bra ordning på läkemedelshantering och apoteksverksamhet i vårt land som en bestraffning av människor som är i behov av läkemedel. Vi vet ju att läkemedel i fel händer och i fel sammanhang kan vara skadliga.

Det är inte en bestraffning eller ett misstänkliggörande av de människor som är sjuka eller av dem som behöver köra bil och ha körkort. Men just i vapenfrågan använder ni väldigt starka ord när vi behöver reglera eller ha ordning och reda i en bransch.

Herr talman! Jag vill be om ursäkt till talmannen för att jag inte stod upp när han kom in helt diskret. Jag var djupt försjunken i tankar.

Adam Marttinen har redogjort för tillkomsten av vapenlagstiftningen och också de våndor som den här kammaren, vårt utskott och flera regeringar har haft när det gäller införandet av vapendirektivet. Sedan for han ut i en rant kring massinvandring också. Han är ju trots allt sverigedemokrat.

Det infinner sig en del frågor kopplat till det här. Nu har vi haft EU:s vapendirektiv ett antal år. Det var en kraftfull reaktion från EU-familjen mot fruktansvärda terrorattentat på europeisk mark. EU-direktiven har enligt alla tillgängliga utvärderingar bidragit till en säkrare värld, ett säkrare Europa och i förlängningen också ett säkrare Sverige.

Du nämnde, Adam Marttinen, att ni var emot subsidiaritetsprövningen redan när den dök upp första gången. Nu när vi har vapendirektivet på plats i Europa har jag en fråga, inte minst utifrån de perspektiv som Helena beskrev – att vi fått en samsyn mellan länderna, där vapen är rörlig materia och föremål som förflyttas över gränserna: Anser Adam Marttinen fortfarande att EU:s vapendirektiv och de krafttag man tog mot terrorism inte borde ha genomförts?