Fru talman! Jag ska inleda med att säga att Centerpartiet säger nej till dagens förslag, men det är inte för att det är orimliga förslag. Vi ser positivt på och tycker att det är rimligt att införa villkorligt fängelsestraff som ny påföljd, att utnyttja hela straffskalan och att slopa billighetsskälen och ändra mängdrabatten.

Vi säger nej för att det är orimligt att lägga fram lagstiftning som inte kan införas inom överskådlig tid. Det är orimligt att regeringen och samarbetspartierna inte har skapat resurser och förmågor för dess ikraftträdande. Det har nu blivit en högljudd debatt om detta.

Vi har krav och ambitioner om att lagstiftningen ska vara tydlig så att alla som befinner sig i Sverige vet vilka lagar och regler som gäller. Det är normativt, allmänpreventivt och bra för alla. Nu befinner vi oss i en valrörelse där vi har väljare och medborgare att fokusera på. Då anser jag att det är viktigt med tydlighet även här.

Vi har hört ledamoten, tillika ordförande i justitieutskottet, stå och säga: I dag avskaffas mängdrabatten. Hur kan ledamoten påstå att mängdrabatten nu avskaffas när den för det första inte alls avskaffas utan ändras? Det kommer att finnas en mängdrabatt kvar.

För det andra sker det inte alls nu, utan det sker högst oklart någon gång i framtiden. Kan ledamoten förstå att ledamotens uttalande kan uppfattas som att mängdrabatten avskaffas och att detta genomförs nu? Vi vet ju båda att det inte är fallet.

Fru talman! Det är ändå bra att ledamoten nu medger att ändringen inte införs nu. Ledamoten vidhåller att mängdrabatten avskaffas, men det är inte heller rätt. Mängdrabatter kommer att finnas kvar.

Jag håller med om att det är en ovanlig situation. Det som är ovanligt är att regeringen vill att riksdagen ska låtsas som att lagstiftningen i sak och möjligheterna till dess ikraftträdande inte alls hänger ihop.

Jag har full respekt för att man säger att ”Nu sänker vi straffbarhetsåldern” när det sker den 10 september. Jag skulle ha full respekt om ledamoten hade sagt ”Nu gör vi detta” om ett ikraftträdande hade skett vid årsskiftet eller till och med nästa sommar, för då har vi en tidpunkt.

Nu framkommer det att det ska ske under nästa mandatperiod. Men i alla handlingar och i det som gäller står det att man inte vet med säkerhet när det kan ske. Det är detta som särskiljer förslaget.

Vi kan inte låtsas som att det kan likställas med att ha datumsatta ikraftträdanden, som till exempel när något avtal med någon internationell organisation ska vara uppfyllt eller att lagstiftning till exempel träder i kraft vid krig.

Det är en helt annan situation när regeringen lägger fram ett stort straffreformpaket på riksdagens bord och man inte alls vet när det kan träda i kraft. Ändå står ledamoten här och säger att mängdrabatten nu avskaffas. Det är dubbelfel. Det är det ovanliga i den här situationen.

Det är anmärkningsvärt att det faktum att lagstiftningen inte kan genomföras under överskådlig tid förminskas på det sätt som det görs av ett parti som har ambitionen att styra det här landet.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1.

Sverige behöver en offensiv kriminalpolitik som möter verkligheten. Den organiserade brottsligheten har blivit systemhotande. Nästan en gång i månaden mördas kvinnor av män de en gång älskat. Allt fler barn utsätts för övergrepp och sexuell exploatering. Mot den här brottsligheten måste samhället vara starkare, tuffare och mer uthålligt. Därför har rättsfrågorna med rätta prioriterats i svensk politik de senaste åren.

Sverige behöver hårdare tag mot den här både farliga och samhällsskadliga kriminaliteten. Regeringen har gjort mycket som är bra och nödvändigt. Vi socialdemokrater har också tagit vårt ansvar. Vi har lagt om och utvecklat vår politik. Vi går till val som ett förändrat och mer handlingskraftigt parti, inte minst i de här frågorna.

När regeringen har lagt fram förslag som gör Sverige tryggare har vi röstat för dem. Vi har varit med och röstat igenom dubbla straff för gängkriminella, tidsobestämda fängelsestraff för återfallsvåldtäktsmän och att upprepade grova våldtäkter nu ska kunna ge livstids fängelse.

När regeringen nyligen skärpte straffen för 50 brott röstade vi också ja, även om vi saknade skärpningar för grova ekonomiska brott, barnpornografibrott och grov kvinnofridskränkning. De straffen får vi skärpa om vi får väljarnas förtroende att bilda regering i höst.

För oss socialdemokrater är det helt avgörande att alla kriminalpolitiska reformer är både rättssäkra och träffsäkra. Vi röstar enbart ja till reformer som är genomtänkta, genomförbara och finansierade. Rena hygienfaktorer, kan man tycka. Tidöregeringens sista straffrättsliga reform, som vi nu ska besluta om, lever inte på långa vägar upp till de kraven.

Fru talman! Regeringens förslag till ett nytt påföljdssystem innehåller flera olika delar, inklusive en förändring av den omdebatterade mängdrabatten. Det finns delar som är bra. Men det finns också delar som är mindre motiverade och andra som väcker allvarliga frågor som inte besvaras.

Trots att propositionen innehåller politiska idéer och inriktningar som vi står bakom kommer vi att rösta nej. Produkten i sin helhet håller helt enkelt inte måttet.

Förslagen är slarvigt beredda, fängelseplatserna finns inte och finansieringen påminner mest om en klassisk springnota. Nu tänker Gunnar Strömmer smita ut bakvägen, och han hoppas på att nästa sällskap ska ta hand om räkningen.

Lagändringarna som föreslås har inte ens ett ikraftträdandedatum. Vi ska alltså ändra lagen i lagboken men inte i verkligheten. Det sista kan låta som en administrativ bagatell, men det är det inte. Det strider mot hur grundlagen stipulerar att vi ska stifta lag i Sverige.

Det är folkets representanter i Sveriges riksdag som beslutar om både vilka lagar som ska gälla och när de ska träda i kraft. Men nu ber regeringen riksdagen om en blankocheck. Den tänker inte jag signera. Det vore nämligen djupt oansvarigt gentemot väljarna.

I valrörelsen kommer vi att få höra ”Nu har vi avskaffat mängdrabatten!” från Tidögänget. Men den kommer att finnas kvar. Sanningen är alltså att våldtäktsmän, förnedringsrånare och äldrebedragare kommer att få samma straffrabatt i flera år framöver, trots regeringens utfästelser. Det här är inte seriös lagstiftning. Det är ett luftslott. Det är ett politiskt reptrick. Och som tillvägagångssätt betraktat är det obefintliga ikraftträdandedatumet faktiskt en ren parlamentarisk provokation.

Låt mig vara tydlig: Socialdemokraternas ingång är och har varit att mängdrabatten ska slopas helt för farliga brott som skadar andra människor. Men vi lånar inte ut våra röster till någon bluffreform.

Skälet till regeringens agerande är uppenbart: Kriminalvården har inte de fängelseplatser eller den personal som krävs. Den volymökning som föreslås i den här propositionen, som regeringen har valt att lägga fram som en helhet, kommer enligt Kriminalvården inte att kunna omhändertas förrän tidigast 2040. Och att tidigare än så implementera lagstiftning vars konsekvenser inte säkert kan omhändertas vore oansvarigt. Det riskerar att skapa långa köer till att avtjäna fängelsestraff och i värsta fall ett brittiskt scenario, där en framtida regering tvingas släppa ut fångar i förtid. Det vore katastrof. Dömer man ut fängelseår måste man ha anstaltsplatser i paritet med detta. Så enkelt är det.

Jag noterar att Moderaterna har haft interna brainstormningsövningar om hur fängelser ska kunna byggas ut snabbare. Tyvärr har de inte lyssnat på de förslag som vi socialdemokrater har lagt på bordet här under mandatperioden. De tycks även ha fromma förhoppningar om att kriminaliteten på något magiskt vis ska sjunka drastiskt från en dag till en annan och att det är det som ska lösa platsbristen. Men det, fru talman, är önskedrömmar. Det är inte seriös kriminalpolitik.

I den proposition som nu ligger på vårt bord finns ingen plan och ingen trovärdighet, bara en blankocheck utan täckning. Jag har förstås också noterat att Moderaterna nu efter massiv kritik mot den här propositionen har fått krishantera och lappa och laga och plötsligt har gett ett vallöfte om att förverkliga hela den här reformen redan under nästa mandatperiod.

Alla som följer de här frågorna vet att det är fantasier. Hade det varit realistiskt, och hade det varit regeringens tanke från början, hade man givetvis sett till att ha ett ikraftträdandedatum i denna proposition. Men det har man inte. Därför ser jag det här tilltaget mest som ett tecken på moderat desperation. Min gissning är att väljarna drar samma slutsats.

Intressant är också att Moderaterna redan nu har börjat kratta för det kommande misslyckandet. I och med att de vet att fängelseplatserna inte finns för att de ska kunna aktivera reformen redan under nästa mandatperiod har de under sin valturné – utan de övriga Tidöpartierna, nota bene – lanserat ett alternativscenario där enbart mängdrabatten bryts ut ur den proposition vi debatterar i dag.

Här kolliderar dessvärre moderata önskedrömmar med verkligheten. Det är nämligen så att en utbruten mängdrabatt förutsätter en ny proposition som passerar denna kammare. Att låta mängdrabatten gå före de andra delarna i propositionen kräver nämligen att regeringen aktiverar enbart den delen. Men det nya kapitel 28 i brottsbalken som föreslås kan inte existera samtidigt som den nu gällande brottsbalken, som i övrigt ska gälla, där kapitel 28 reglerar skyddstillsynen. Det kan helt enkelt inte finnas två kapitel 28 samtidigt.

Fru talman! Hur valet går vet vi inte. Det enda vi vet är att nästa regering, oavsett färg, kommer att behöva återkomma med en ny proposition om en ny reglering av mängdrabatten. Det är vad vi socialdemokrater tänker göra – direkt. Men Tidöpartiernas plan verkar vara att vänta några år. Att Tidöpartierna har målat in sig i ett hörn vet vi nu också med säkerhet.

Fru talman! Till detta kommer sedan kostnaderna. Reformen beräknas kosta omkring 41 miljarder kronor extra varje år enbart för Kriminalvården. Därtill kommer flera miljarder för polisen, åklagarna, domstolarna och andra myndigheter. Notan för hela förslaget är på 46 miljarder kronor per år. Det är dubbelt så mycket som hela statens reformutrymme för ett år.

Bara för att synliggöra hur mycket pengar vi talar om här: Med 40 miljarder per år skulle vi kunna dubblera polisens resurser eller anställa 50 000 nya sjuksköterskor i vården eller bygga två nya Karolinska sjukhuset per år eller köpa 25 nya Jas 39 Gripen E, inklusive reservdelar, per år.

Det handlar om stora pengar som – ja, Gunnar Strömmer – måste vägas mot annat som Sverige behöver: sjukvården, skolan, försvaret, polisen och det brottsförebyggande arbetet för att hindra att barn dras in i gängkriminalitet. Men regeringen har inte presenterat några som helst förslag för hur detta ska finansieras. Samtidigt säger regeringen själv att pengarna är slut, och så lånar man 200 000 kronor per minut. Den här ekvationen går inte ihop.

Fru talman! Att propositionen innehåller bra delar gör inte helheten acceptabel. Det är regeringens ansvar att lägga fram förslag som går att finansiera och genomföra. Vi socialdemokrater gör anspråk på att ta ansvar för Sverige efter valet, och då kan vi omöjligen rösta ja till en reform som saknar genomförandeplan, som saknar finansiering och som saknar tillräcklig kvalitet i sin rättsliga utformning.

Att rösta ja till det här förslaget vore som att köpa en lägenhet och skriva på kontraktet utan lånelöfte och utan tillträdesdatum och dessutom överlåta till säljaren att bestämma när man får flytta in – troligtvis någon gång om 14 år. Vem skulle skriva på ett sådant kontrakt? Ändå är det i praktiken precis detta som regeringen nu ber väljarna att acceptera – att ge sitt godkännande innan de viktigaste villkoren är på plats och samtidigt överlåta till regeringen att avgöra när, eller om, löftet ska infrias.

Fru talman! Det är direkt olämpligt att riksdagen förväntas besluta om lagstiftning som inte är tänkt att träda i kraft på flera år. Det är inte så vi gör i Sverige. Att göra så här omfattande ändringar i lagboken utan att de ska börja gälla i verkligheten är inget annat än att vilseleda svenska folket.

Men – och här vill jag också vara väldigt tydlig – att vi socialdemokrater säger nej till det här oseriösa lagförslaget innebär inte att vi tycker att alla politiska idéer bakom det är dåliga. Det innebär inte heller att vi står passiva. Tvärtom vill Socialdemokraterna slå betydligt hårdare mot den organiserade brottsligheten, mot gängen, mot mäns våld mot kvinnor och mot sexuella övergrepp på barn. Vi vill se ökad repression, tillämpad med precision. Vi socialdemokrater vill ha träffsäkra straffskärpningar, fler poliser och en svensk maffialag så att vi kan lagföra fler skurkar. Vi vill samtidigt göra historiska satsningar på att stoppa nyrekryteringen av barn och unga.

När det gäller mängdrabatten vill vi, precis som regeringen, att flerfaldig brottslighet ska straffa sig hårdare än i dag. Det gäller framför allt vålds- och sexualbrott. Får vi väljarnas förtroende att bilda regering i höst, ja, då kommer vi att börja med sexualbrotten. Det kommer vi att kunna göra direkt, och det kommer att verkställas snabbt – för, fru talman, politik är att vilja, men det är också att prioritera och att verkställa och att vara ärlig mot svenska folket.

Riksdagen kommer att behöva göra ett omtag i den här frågan nästa mandatperiod, oavsett färg på regeringen, för systemet måste reformeras på ett ordnat, rättssäkert, finansierat och genomförbart sätt. Regeringens lagförslag löper överhängande risk att bli utdaterat innan det ens ser dagens ljus. Att börja med att slopa mängdrabatten för sexualbrott är därför inte bara rätt och rimligt. Det är också så vi använder samhällets resurser så att de gör skillnad. Det är så vi bedriver effektiv kriminalpolitik på riktigt. Det är så vi tar brottsutvecklingen på allvar.

(Applåder)

Fru talman! Jag tror nog att jag och Socialdemokraterna är bättre lämpade att förklara för den här kammaren och för svenska folket vad jag och Socialdemokraterna tror på än vad Fredrik Kärrholm är. Låt mig lägga till att jag har drivit denna fråga här i kammaren under flera år och har väckt motioner i Sveriges riksdag om att slopa mängdrabatten sedan 2020. Förra året lade Socialdemokraterna ett förslag på riksdagens bord om att slopa mängdrabatten för vålds- och sexualbrott.

Jag noterar att Fredrik Kärrholm har uppmärksammat att vi socialdemokrater har lagt om vår kriminalpolitik sedan förra mandatperioden. Det är bra. Jag tror att väljarna också har uppfattat det.

Vad gäller tidsutdräkten har Kärrholm två problem med sina påståenden.

För det första föreslog utredningen inte det som regeringen har lagt på bordet. Nej, utredningen föreslog det som vi socialdemokrater sedan föreslog i riksdagen förra året, det vill säga att mängdrabatten ska slopas för brott mot liv och hälsa. Det är fortfarande vår uppfattning i den här frågan. Det är inte utredningens förslag som regeringen har gått fram med, utan regeringen har dubblerat omfattningen vad gäller mängdrabatten. Årtalet 2028 blir därför helt irrelevant i sammanhanget. Det är inget annat än ett halmstrå som Fredrik Kärrholm greppar efter.

För det andra är 2028 en hypotetisk tidpunkt i utredningen. Det framkommer ju ingenting där om att volymökningarna uppstår vid ett visst datum. Det står klart och tydligt i utredningen att 2040 är den tidigaste tidpunkt då man kan omhänderta de volymökningar som denna proposition kommer att medföra och som är en helhet.

Fru talman! I den här kammaren tar vi beslut utifrån de underlag som vi har fått på vårt bord från regeringen i form av propositioner. I den proposition som nu ligger på vårt bord framkommer det väldigt tydligt att Kriminalvården inte bedömer att man kommer att kunna omhänderta volymökningarna förrän tidigast 2040. Detta är vad justitieministern skriver i sin egen proposition. Vi kan inte ta ställning till vad justitieministern står här i kammaren och påstår några timmar före voteringen. Vi tar ställning till det som står i propositionen. I den här kammaren stiftar vi lagar, Fredrik Kärrholm. Vi skriver inte önskelistor till tomten.

Eftersom Fredrik Kärrholm uppenbarligen har tappat hörseln får jag ta och upprepa vad Socialdemokraterna tycker i den här frågan. Vi vill slopa mängdrabatten för vålds- och sexualbrott, Fredrik Kärrholm. Vi har lagt fram det förslaget här i riksdagen, och det är vad vi står för. Vi är ärliga gentemot väljarna och säger att det är knökfullt på våra fängelser och att vi kommer att behöva börja i någon ände om vi inte som Tidölaget ska vänta i flera år med att slopa mängdrabatten när det gäller våldtäkter och övergrepp. Därför går vi till val på att börja med att slopa mängdrabatten på våldtäkter, övergrepp och andra sexualbrott. Det kan vi nämligen åstadkomma snabbt. Man kan välja det alternativet eller att göra många förändringar för alla brott någon gång i framtiden. Det förslag som nu ligger på riksdagens bord innebär det senare.

(Applåder)

Fru talman! Jag fick inte höra exakt vart Paulina Brandberg ville komma, men kanske att jag ändå anar vartåt det barkar. Jag ska därför försöka ge svar på tal.

Vad gäller begränsningen, det vill säga vilka brott vi ser framför oss ska inkluderas i ett slopande av mängdrabatten, är grunden egentligen densamma som i de resonemang som fördes av Straffreformutredningen. Det är alltså inte Socialdemokraterna som har hittat på den här konstruktionen, utan vi lutar oss mot samma expertutredning som regeringen har lutat sig mot i alla andra delar som har kommit ur denna straffreform.

I den här delen har regeringen dock valt att frångå Straffreformutredningens förslag – och ganska rejält, dessutom. Man väljer att mer än dubblera omfattningen i den här delen, och det är klart att det får konsekvenser både vad gäller kriminalvårdens kapacitet och vad gäller finansieringen. Ytterst får det uppenbarligen konsekvenser för när detta kan träda i kraft.

Ska man koka ned det här till något väldigt enkelt uppfattar jag det som att jag och Paulina Brandberg är överens om att dagens ordning med mängdrabatten är fel – i många fall direkt stötande – och att den borde ändras. Vi socialdemokrater tycker att Straffreformutredningen resonerade klokt kring att göra en avgränsning där man i första hand inkluderar brott mot liv och hälsa – eller vålds- och sexualbrott, som vi i stället brukar uttrycka det.

Detta har som sagt flera skäl, men det är klart att ett väldigt viktigt skäl är att kunna genomföra detta i något slags närtid. Som situationen ser ut i dag, efter alla de straffskärpningar som har införts både av den tidigare S-regeringen och av Tidöregeringen, måste vi göra avgränsningar. Vi ser att vi måste börja med sexualbrotten, för då kan detta komma på plats snabbt i stället för att behöva vänta i flera år.

Fru talman! Om man tar det breda grepp som Paulina Brandberg och regeringen vill ta hamnar vi ju i den situation vi nu är i, där vi har att ta ställning till ett lagförslag som regeringen själv säger inte kan träda i kraft på flera år. Det kommer att dröja så pass länge att man inte ens vågar sätta ett ikraftträdandedatum under nästa mandatperiod. Därför står vi inför valet om vi ska göra en del av detta, och göra det snabbt, eller om vi ska vänta i flera år och göra en massa förändringar i straffmätningen och påföljdssystemet för alla brott.

Där har vi socialdemokrater sagt att det viktigaste för oss är att straffrabatten försvinner för övergrepp på barn och våldtäkter, till exempel. Låt oss börja i den änden! Sedan kan vi gå vidare till andra brott. Jag säger inte att det är helt enkelt, men vi gör bedömningen att det är fullt möjligt – vilket är precis samma bedömning som Straffreformutredningen gjorde.

Fru talman! Det ingen förstår är följande: Om det nu över huvud taget fanns på världskartan att hela den här reformen skulle kunna sjösättas nästa mandatperiod, varför finns det inget ikraftträdandedatum? Alla förstår ju att det beror på att ingen tror att detta kommer att hålla – inte ens med silvertejp, Henrik Vinge.

Jag måste säga att Henrik Vinge kastar en ganska stor sten i sitt glashus med tanke på att Tidöpartierna inte är överens om biståndet. Henrik Vinge pekar på biståndet som en möjlig finansieringskälla, och det skulle Kristdemokraterna knappast acceptera.

Fru talman! Jag vill ta tillfället i akt att ställa en fråga tillbaka till Henrik Vinge. Jag har nämligen roat mig med att gräva lite grann i tidigare motioner och yrkanden, och jag hittade något väldigt intressant från 2022, vilket trots allt inte är särskilt länge sedan.

Då skrev Sverigedemokraterna ett yttrande i justitieutskottet där man föreslog att det inte ska vara tillåtet att skjuta på ikraftträdandet av demokratiskt fattade straffskärpningsbeslut med hänvisning till kapacitetsbrist hos Kriminalvården – alltså exakt det som Sverigedemokraterna gör just nu. Därför undrar jag helt enkelt: Hade Sverigedemokraterna rätt 2022, eller har Sverigedemokraterna rätt 2026 – eller är allt detta bara hyckleri, Henrik Vinge?

Fru talman! Kejsaren är naken. Bluffen är synad, Henrik Vinge. Om det här lagförslaget var tänkt att kunna träda i kraft nästa mandatperiod hade regeringen och Sverigedemokraterna givetvis petat in ett ikraftträdandedatum. Det har de dock inte gjort, för de vet att det inte kommer att hålla.

Alla kan se att Tidöpartierna inte kan komma överens om hur kalaset ska finansieras. Notan för detta lagförslag är 46 miljarder kronor per år. Det är dubbelt så mycket som reformutrymmet under ett år. Hur detta ska finansieras säger inte regeringen flaska om – och inte Sverigedemokraterna heller, för den delen, i någon samlad mening.

Henrik Vinge upprepar: Det går, det går, det går. Men om det hade gått skulle det, återigen, ha stått i propositionen. Det är propositionen vi tar ställning till, inte tomma vallöften från enskilda riksdagskandidater eller partier. Vi tar faktiskt inte heller ställning till det som framförs här i riksdagens talarstol, utan vi tar ställning till det som står i propositionen.

Jag förstår att Henrik Vinge inte bryr sig särskilt mycket om de demokratiska processerna här i riksdagen; det har framgått med all önskvärd tydlighet. Men någon ordning måste det faktiskt vara i en lagstiftningsprocess.

(Applåder)

Fru talman! Sverige har ett allvarligt problem med kriminalitet. Det ska vi vara ärliga med. Och regeringen har prioriterat brottsligheten under mandatperioden, men ambition är inte samma sak som genomförande. Det här behöver ställas i kontrast till det kompletta misslyckandet med paradfrågan, som vi debatterar här i dag, nämligen den stora omdaningen av det straffrättsliga systemet. Det alla i denna sal vet men som inte blir riktigt tydligt för svenska folket är att det förslag regeringen har lagt fram är ett hastverk. Det är inte mitt ordval utan Lagrådets. Man skriver att ärendet inte kan anses vara tillräckligt berett och avstyrker dessutom två av reformens bärande delar, varav den ena är just regeringens fokus i detta förslag.

Vi i Vänsterpartiet anser att det absolut kan finnas skäl att se över straffrätten. Problemet är att regeringen så ensidigt har fokuserat på just den delen. Man har under hela mandatperioden glömt bort att göra det absolut viktigaste, nämligen både det breda brottsförebyggande arbete som förhindrar att människor över huvud taget ägnar sig åt kriminalitet och arbetet med att se till att människor som befinner sig i kriminalitet kommer ur den innan de begår de allra grövsta brotten.

Det handlar om just sådana åtgärder som vi i Vänsterpartiet har föreslagit gång på gång. Vi har exempelvis föreslagit nationella riktlinjer för avhopparprogram med bindande krav på vad ett avhopparprogram måste innehålla. Regeringens svar på detta var att tillsätta en utredning. Men denna utredning kommer att redovisas först knappt två månader efter valet medan straffskärpningarna ska klubbas igenom nu, fyra veckor före valet. Förebyggande arbete är tydligen inte lika angeläget för regeringen. Man prioriterar att låta hård och tuff i stället för att föreslå åtgärder som verkligen minskar brottsligheten i samhället.

Det som hade kunnat vara en intressant och seriös debatt blir därför raka motsatsen. Det skapar stor osäkerhet hos den svenska befolkningen. Särskilt stor blir den hos brottsoffren, som regeringen säger sig vilja värna särskilt genom den här reformen. Hur ska man kunna vara säker på att rättssystemet står på ens sida? Kommer man verkligen att få upprättelse? Är det rätt personer som straffas?

En av de viktigaste sakerna som befolkningen frågar sig är: Hur kan det här leda till att brottsligheten verkligen minskar? Det borde vara en självklarhet att det som vi riksdagsledamöter gör här i Sveriges lagstiftande församling alltid och främst ska vara svenska folket till gagn och att vi har svenska folkets bästa för ögonen vid varje enskilt beslut.

I en demokrati innebär det här att vi kan tycka olika om vad som faktiskt är bäst. Då debatterar vi och kompromissar, och i slutändan avgör majoriteten. Så ska det vara, men då måste ju frågorna vara ordentligt beredda. Sanningen här är något helt annat.

Det regeringen gör ligger inte i svenska folkets intresse. Det handlar framför allt om dem själva. Man lovade runt och höll tunt, som det heter. I stället för att med högburet huvud erkänna sitt misstag väljer man att hålla andan. Man blundar och hoppas att ingen ska märka något, för man tycker att det är värre att erkänna att man inte hann med allt i tid. Därför lägger man hellre fram ett illa genomarbetat förslag.

Det här har tyvärr blivit ett signum för regeringen. Det är förmodligen också det som kommer att bli dess eftermäle. Det gäller förslag efter förslag under den här mandatperioden: för snabbt, för ogenomtänkt och för oprecist. Det blir ett högt betyg för intention men lägsta betyg för genomförande. Man struntar i experternas invändningar, trots att de varningar som ges är högst relevanta att ta i beaktande. Så kan man inte leda ett land, särskilt inte i tider som dessa.

Vi i Vänsterpartiet är beredda att förändra straffrätten men inte genomföra så omfattande förändringar på så lösa grunder. Regeringen säger själv att den här reformen, fullt införd, kommer att kosta drygt 46 miljarder kronor om året. Kriminalvården kommer ensam att stå för runt 41 av dessa. Det är regeringens ord, inte mina.

Enligt Kriminalvården kommer det heller inte att vara möjligt att få se reformen fullt ut genomförd förrän 2040. Vi pratar alltså om 14 år. Och hur lång tid hade utredningen på sig för att ta fram den största omdaningen av straffrätten sedan införandet av brottsbalken? Jo, 22 månader, efter att regeringen kortat ned tiden. Nästan 2 000 sidor blev resultatet. Därefter tog det lite drygt ett år innan regeringen blev klar med en proposition.

Det ska sägas att det krävdes att regeringen begärde att riksdagen kallades in extra under sommaren för att hinna hantera ärendet före valet. Det är precis det som vi gör i detta nu.

Med tanke på att tidsperspektiven är så pass långa uppstår en hel del frågor. Vore det inte rimligt, för att inte säga relevant, att låta utredningen löpa på längre? Detta i sig skulle kunna göra att den också får möjlighet att utvärdera och analysera alla andra förändringar som genomförts på det rättspolitiska området under mandatperioden. Vilka effekter får de? Hur ska man bäst anpassa det straffrättsliga systemet utifrån de besluten?

Det är helt enkelt svårt att se varför det är en sådan brådska att hasta igenom det här just nu. Det kan alltså inte genomföras fullt ut förrän om 14 år, enligt propositionen och enligt regeringen själv. Detta visas genom att regeringen inte ens har kunnat komma med ett förslag om när reformen ska träda i kraft; det ska riksdagen överlåta åt den kommande regeringen att göra.

Det kommer också att hinna gå fyra riksdagsval innan det blir möjligt att få se reformen fullt ut genomförd. Kriminalvården själv uppskattar att behovet av nya platser kommer att vara 29 000 år 2034. Vi pratar alltså om nästan en tredubbling av dagens kapacitet.

Trots allt detta ska vi i riksdagen rösta för det här hastverket – fyra veckor före valdagen och innan svenska folket har fått en chans att säga vad de tycker om det här. Så bedriver man inte politik för svenska folkets bästa.

Regeringen själv har valt att fokusera på enskilda delar av propositionen för att motivera den här brådskan, men att rösta för hela propositionen för att man tycker att en enskild del är viktig är inte seriöst agerat.

Regeringen har lagt fram en mängd olika propositioner under mandatperioden. Många av dem har handlat om mindre förändringar än den här. Om det vore så viktigt hade man enkelt kunnat lägga fram ett särskilt förslag om just den förändring som man nu väljer att tala allra mest om, men det gjorde man inte, sannolikt därför att det då skulle bli uppenbart att det inte är praktiskt genomförbart rent ekonomiskt.

Regeringen lägger alltså ett ofinansierat förslag på riksdagens bord som det är högst oklart om det över huvud taget kommer att träda i kraft inom de närmaste 14 åren. Det baseras på en utredning där de experter som ingått i den själva har uppgett att tidsbristen gjorde att de inte hade möjlighet att göra en fullständig och förutsättningslös analys av förslagens effekter.

Varför denna brådska? Varför är det inte viktigare att svenska folket får en välfungerande lagstiftning som håller ihop? Svaret är nog tyvärr att det handlar om valtaktiska skäl. Detta ställer vi i Vänsterpartiet inte upp på. Svensk lagstiftning och svenskt rättsväsen är värda mycket mer respekt än så. Svenska folket är värt respekt.

Låt oss säga nej till det här illa genomarbetade förslaget. Vi kan låta en utredning få mer tid på sig att förutsättningslöst komma fram till nya, bättre och genomförbara förslag i närtid för att vi ska uppnå det som måste vara målet för oss alla: minskad kriminalitet i samhället. Detta, fru talman, tror jag är den målsättning som svenska folket förväntar sig av oss som lagstiftare.

Jag yrkar bifall till reservation 1.

Fru talman! Jag uppfattade inte någon fråga, utan det var nog mer ett tal.

Så här är det: Vänsterpartiet är intresserat av att se till att saker och ting blir bättre överlag. Det är därför vi också säger att vi måste göra en total revidering och se över vad det är som fungerar och inte och sedan föreslå åtgärder som kommer att ge effekt i framtiden. Det är också det som är målsättningen med vad vi vill åstadkomma efter valet när vi får vara med och sitta i regering.

Målsättningen är att minska brottsligheten i samhället, och då handlar det om att vi ska se till att saker och ting också blir bättre. Det kan inte vara så att vi bara ser till att folk ska känna sig rädda och otrygga i samhället, utan vi måste se till att människor får det bättre så att livet blir bättre att leva på alla olika sätt. Jag vet därför inte riktigt vad motsättningen är i det som Henrik Vinge talar om.

Regeringen och Sverigedemokraterna vill införa ett system som gör att hela rättssystemet skulle bli ganska rättsosäkert i framtiden. Man kommer inte att veta när reformerna över huvud taget ska genomföras, när kostnaderna kommer att komma eller vad man ska finansiera dem med. Var kommer pengarna ifrån?

Det får vi inte något svar på från Sverigedemokraterna och regeringen, och det är därför som det blir väldigt svårt för oss och för svenska folket att över huvud taget förstå brådskan. Det hade inte varit nödvändigt att korta ned tiden för utredningen och för att komma med relevanta förslag. Man hade kunnat låta utredningen ha sin gång, komma med riktiga förslag och sedan hade vi kunnat ha en seriös debatt om det.

I dag kan man inte ha en seriös debatt. Lagrådet och alla experter sågar förslaget.

Fru talman! Jag förstår faktiskt inte ens vad Henrik Vinge menar. Vi har röstat för förslag här i kammaren också. Vi tar ställning till varje förslag, enskilt, var för sig. Vi har till exempel röstat för straffskärpningar för ett femtiotal brott. Vi saknade att ekonomiska brott, som påverkar samhället i oerhört stor utsträckning, inte fanns med. Men det är förmodligen för att regeringen och Sverigedemokraterna inte vill att deras kompisar ska hamna i kläm. Det är ju ofta de som begår den typen av brott.

Vår kritik mot en del förslag handlar om att det även finns andra delar som måste övervägas i det här. Vi tycker att det är rimligt att om man begår brott ska man sitta inlåst. Absolut – man ska straffas om man begår allvarliga brott. Men det måste också finnas någon form av balans i samhället. Det måste finnas möjlighet att kunna känna en frihet när man lever i ett samhälle. Om vi skulle införa en polisstat skulle det visserligen inte begås särskilt många brott. Men vart tog friheten vägen? De sakerna behöver man ta med i beräkningen, och det är också det vi gör vid varje enskilt övervägande.

När vi tar över makten kommer vi att se över, utreda och göra bedömningar av vad det är som fungerar bra och vad det får för effekter i förlängningen. Det måste man göra i ett samhälle. Det måste man göra när man sitter i regering och i riksdagen för att fatta beslut om olika typer av lagstiftning.

Huvudmålsättningen för Vänsterpartiet är självklart att det ska begås så få brott som möjligt i samhället så att folk ska kunna känna sig så fria som möjligt. Friheten är någonting som är otroligt viktigt för Vänsterpartiet.

Fru talman! Jag ber att få tacka föregående talare, Torsten Elofsson, som ska sluta i riksdagen. Ledamoten kommer att vara saknad.

Vi debatterar i dag betänkandet utifrån regeringens proposition om ett nytt straffrättsligt påföljdssystem. Jag vill inledningsvis säga att vi har en situation med en grov organiserad brottslighet som hotar att ha sönder vårt samhälles fundament. Skjutningar och sprängningar har blivit en del av vår vardag, men jag vill ändå säga att jag är den första att glädjas över den nuvarande minskningen av det våldet. Den var nödvändig.

Vi ser dock en fortsatt arbetslivskriminalitet som innebär att människor utnyttjas och som skapar osund konkurrens för hederliga företag. Den kriminella ekonomin beräknas uppgå till 350 miljarder kronor. Vi ser inte att den minskar nämnvärt. Narkotikan fortsätter skörda liv och ödelägga livssituationer. Välfärdssystemen riskerar att dräneras. Småföretag och enskilda drabbas fortfarande av mängdbrott.

Det som kanske är värst av allt är att barn och unga dras in i en våldsspiral som släcker framtidsdrömmar och liv. Det råder ingen tvekan om att vi behöver agera kraftfullt.

För Centerpartiet är linjen klar. Vi ska vara både tuffa och smarta mot brottsligheten, och vi kommer alltid att arbeta för en resultatinriktad, rättssäker och kunskapsbaserad rättspolitik. Det är alltid med den utgångspunkten vi granskar regeringens förslag.

Fru talman! Regeringen har lagt de här förslagen på bordet i dag, och jag vill säga att Centerpartiet i princip står bakom dem. Vi tycker inte alls att det är orimligt med en ny påföljd i form av villkorligt fängelse. Vi tycker att det är rimligt med ökad användning av hela straffskalan och en ändrad reglering av hur ett gemensamt straff ska bestämmas för flera brott, det vill säga ändrad mängdrabatt. Vi är för slopade strafflindringsgrunder – de så kallade billighetsskälen. Det är rimlig lagstiftning – faktiskt särskilt den ändrade mängdrabatten och de slopade billighetsskälen.

Förslagen får förvisso kritik från Lagrådet för dålig beredning, att de inte är tillräckligt genomtänkta och att beredningen inte uppfyller grundlagens krav. Lagrådet har tidigare konstaterat att regeringen lanserat en kaskad av lagstiftningsärenden utan samordning och att det är svårt att överblicka det här. Samtidigt är det ju så inom politiken att vi arbetar i realtid. Man behöver vara både principfast och pragmatisk. Därför har Centerpartiet sagt ja till det mesta som har lagts på riksdagens bord. Det har varit rekordmycket.

Vi har emellertid sagt nej till visitationszoner, anonyma vittnen, ansiktsigenkänning med AI i realtid och sänkt straffbarhetsålder, som debatterats tidigare. Jag kan notera att visitationszoner använts en handfull gånger och att anonyma vittnen och ansiktsigenkänning mig veterligen inte använts alls. Vi kan konstatera att de verktygen, som vi var emot, inte blev någon game changer – vilket kanske numera är ett svenskt begrepp.

Vi har dock varit för väldigt mycket. Vi har varit för ökade resurser till rättsväsendet, och det var verkligen nödvändigt.

Vi har varit för preventiva och hemliga tvångsmedel, kameror i allmänhet, vistelseförbud och biometrisk lagstiftning. Vi har stått bakom förslaget att hyra fängelseplatser i Estland, ett femtiotal skärpta straff, förlängd villkorlig frigivning vid grova brott, livstid vid grova våldtäkter och säkerhetsförvaring. De två sista sakerna är helt klart sådant som man ska få rejäla straff för, på tal om slopad mängdrabatt.

Vi har varit för kriminalisering av rymning och mycket mer, och vi har nu meddelat att vi är för en förlängning av preventiva tvångsmedel till 2028.

Det finns dock grundläggande förutsättningar som behöver finnas på plats för att vi ska säga ja till lagstiftning som läggs på riksdagens bord. Nu kommer jag till skälen till att vi säger nej till dagens lagförslag.

Kan vi först stöka undan något? Det förslag som ligger på riksdagens bord innebär inte att man avskaffar mängdrabatten, utan det innebär att man förändrar den. Det var därför hedersamt av min kristdemokratiska kollega i justitieutskottet när han redogjorde för konstruktionen av den nya mängdrabatten. Den är ändrad men inte avskaffad.

Sedan vill jag ta upp något annat. Vi hade en debatt här tidigare i dag. För dem som inte såg den diskuterade vi med justitieministern om att man ska läsa handlingarna och att det är något som är bra. Det är nästan något vi skulle kunna uppmana till.

Därmed kommer jag till kärnpunkten. Vi säger nej till detta förslag för att det saknas resurser, förmågor, förutsättningar och tidsplan för att det här ska kunna träda i kraft. Jag trodde inte att det rådde någon oenighet om det.

Ute i presscentret är det det talade ordet som gäller, men här i kammaren gäller det skriftliga ordet. Jag inväntade betänkandet från justitieutskottet i går för att se vad som står där om ikraftträdande. Där står det som jag trodde att vi alla var överens om.

Låt mig läsa innantill: ”Regeringen konstaterar att det i nuläget inte går att fastställa vid vilken tidpunkt en tillräcklig kapacitet för att omhänderta samtliga förslag är uppnådd.” Det är det som gäller och det vi har att utgå ifrån.

Nu kommer årtal och annat upp. Men jag tycker att det talade ordet och vallöftena hör hemma i just presscentret, men här i kammaren bör vi hålla oss till det justerade betänkande som antogs i går.

Om det hade kommit ett nytt besked hade jag respekterat och uppskattat det, men det gjorde det inte. Det här är Tidöregeringens officiella och enda inställning: Det går inte att fastställa tidpunkt.

Man kan inte låtsas att lagstiftningen i sak och möjligheterna till dess ikraftträdande inte hänger ihop. En vital del av att leda ett land är att skapa ekonomiska och förmågemässiga förutsättningar för att nödvändig och viktig lagstiftning ska kunna träda i kraft vid en tidpunkt inom överskådlig tid.

Om man som parti ifrågasätter det och säger nej är man numera tydligen soft on crime. Men nej, det är att stå upp för en rättstradition, för vårt vedertagna sätt att lagstifta och för rimliga förväntningar på regeringens förmåga att styra och leda landet. Det är skälet till att vi säger nej.

Jag vill drista mig till att återge vad nuvarande justitieminister Gunnar Strömmer ofta brukar säga när han bemöter kritik om hastiga lagstiftningsprocesser: Jag har aldrig blivit stoppad hemma i Ö-vik av folk som sagt att de vill att jag ska lagstifta lite långsammare.

Jag har heller aldrig blivit stoppad av någon som tycker att jag ska lagstifta lite långsammare. Men jag har heller aldrig blivit stoppad av någon som säger: ”Kan inte du verka för lagstiftning som man inte vet konsekvenserna av, som alla experter säger nej till, som myndigheterna inte är redo för eller som man inte vet när den ska träda i kraft?”

Det är klart att de inte frågar det, eftersom de förutsätter att vi inte gör det. De förutsätter att regeringen inte gör det. Det är ett stort ansvar att leda vårt land, och regeringen har i den här delen inte tagit det ansvaret.

Kriminalvården bedömer att plats- och personalbehoven till följd av de nu aktuella förslagen kommer att kunna omhändertas till fullo tidigast 2040. Det är inte jag som säger det, utan jag litar på det som står i betänkandet: att det inte går att säga när det här ska träda i kraft.

Domstolsverkets bedömning är att förslaget riskerar att leda till kompetensbrist, ökade handläggningstider, stora kostnadsökningar och längre förhandlingstider. Jag noterar det, men jag läser också i betänkandet att regeringen inte vet när det här kan träda i kraft.

Det här är det grundläggande skälet till att Centerpartiet anser att regeringens förslag ska avslås. Vi välkomnar att man återkommer när båda delarna finns på plats – den materiella lagstiftningen med förmågor och förutsättningar och att det här kan träda i kraft. Det är viktigt, så jag välkomnar det.

Vi säger inte nej för att det är fel eller undermåligt i sak utan för att regeringens förmåga att skapa förutsättningar för dess införande är både fel och undermålig.

Med det yrkar jag bifall till reservation 1.

Fru talman! Jag vill inledningsvis säga att också jag har uppskattat våra debatter. Rakhet och tydlighet är underskattat i politiken. Jag uppskattar verkligen det. Tack, ledamoten!

Det är bra att vi får det här klargjort. När vi talar om att avskaffa rabatten är det inte rabatten i sig som är problemet för mig, utan det är att man säger att man avskaffar den. När gemene man går till en affär där det finns vissa saker som är nedsatta och någon då säger ”Den här varan har ingen rabatt” tänker nog många, tror jag, att man betalar fullt pris – 100 procent.

Det är inte det som blir fallet här. Som ledamoten säger kommer det att finnas avräkning för att inte påföljder ska bli helt oproportionella så att många samlade brott med en lägre straffskala helt plötsligt ska ge ett längre straff än ett grövre brott. Det här finns också beskrivet på ett bra sätt i det betänkande som jag har tagit del av.

Jag tycker det vore mer korrekt att säga att det är en ändrad mängdrabatt. Jag tycker det beskrivs bra. Vi hört andra ledamöter ta upp det här. Jag tycker att ledamoten nu är betydligt mer balanserad i sin beskrivning än vad han har varit tidigare. Vi har hört från flera i talarstolen att den nu slopas eller avskaffas.

Det finns såklart olika sätt att uttrycka sig. Det finns politikerspråk, juristspråk och vardagligt språk. Men jag har svårt att tro att man skulle kunna missförstå när någon säger att man slopar eller avskaffar något och med det menar ”ändrar”.

Fru talman! Jag uppskattar den uppmaningen och hoppas också att vi kan ha ett fortsatt bra samarbete.

I mitt anförande tidigare tillstod jag att all lagstiftning inte är perfekt. Vi säger ja till en hel del fast det har fått skarp kritik. Man måste vara principfast, men som jag säger lever vi i en realitet där vi behöver hantera problem; där har vi många gånger varit pragmatiska. Det har vi varit i en stor mängd fall – jag ska inte återigen tynga debatten genom att läsa upp allt som Centerpartiet har varit för. Men jag sa också att vi drog en gräns här.

Det jag har påpekat, som jag ser som en stor brist – till och med en så stor brist att vi säger nej – är dels att det påstås att mängdrabatten avskaffas, vilket vi har olika semantiska tolkningar av, dels att man ger sken av att den avskaffas nu. Om man nu säger att den ändras spelar det ingen roll att det görs nu.

Jag har läst innantill, så jag kanske inte behöver göra det igen. Det man säger är att det inte går att fastställa vid vilken tidpunkt det finns tillräcklig kapacitet för att detta ska kunna träda i kraft. Om den grundläggande förutsättningen att lagstiftning inom rimlig tid ska kunna träda i kraft är fundamentet för mig upplevs det tydligen som en detalj för regeringen, och det gör mig bekymrad. Att skapa förutsättningar och förmågor för lagstiftningens genomförande är en viktig del av att styra och leda landet.

Jag har sagt tidigare att om man sagt att det ska ske inom en månad eller till och med ett år hade jag inte haft något problem att säga att det nu är genomfört. Men i det här fallet vet vi inte alls när det blir. Det är detta grundläggande krav som gör att Centerpartiet tyvärr nödgas säga nej i det här fallet.

Fru talman! Jag tror att folk hade tänkt att det vore bra om regeringen hade sett till att det fanns förutsättningar för att den här lagstiftningen skulle kunna gå igenom. Det är vad folk hade velat. Folk hade velat ha en regering som ser till att det här kan komma på en plats.

I stället konstaterar regeringen ”att det i nuläget inte går att fastställa vid vilken tidpunkt en tillräcklig kapacitet för att omhänderta samtliga förslag är uppnådd”. Detta är fakta. Det ligger inte på oppositionen utan på nuvarande regering och dess samarbetspartier att se till att detta är möjligt.

Det här är något som behöver komma på plats. Det hade varit en annan sak om det hade funnits ett årtal eller så, men det här justerades i justitieutskottet med ledamoten som ordförande i går. Detta är det senaste – bläcket har knappt torkat. Vi vet inte när det här kan införas, trots andra utsagor i dag.

Verkligheten ser ju ut som ledamoten beskriver: Vi har flera flaskhalsar som någon ska ta sig igenom. Det kan vara att förundersökning inte inleds, för det ser inte ut att finnas någon anledning. Eller så kan det ske en förundersökningsbegränsning innan ärendet ens går till åtal. Vidare finns det en existerande mängdrabatt till och med för det som har gått till åtal.

Vi har alltså ett system med flera sådana möjligheter i Sverige. Därför tycker vi att ändrad mängdrabatt vore ett välkommet förslag. Men det finns inga förutsättningar för att detta ska kunna träda i kraft. Jag har upprepat det, och jag upprepar det gärna igen: Det går inte att förringa det inslaget i lagstiftningsprocessen – att det ska kunna träda i kraft.

I de här replikerna slås jag av att ingångsvärdet för ledamoten och andra kollegor är att det här kommer träda i kraft, men det kommer det inte att göra. Det är ingen som vet när, och detta är den stora bristen. Det är synd att vi som riksdag nu är tvungna att säga det till dem som ställer den högst relevanta fråga som ledamoten ställer.

Fru talman! Jag upprepar än en gång: Det här kommer inte att träda i kraft, och regeringen vet i nuläget inte när det ska ske. Det är det som är grejen.

När det som för oss är viktiga fundamenta i lagstiftningsprocessen kommer är vi beredda att säga ja. Men vi tycker att det vi i dag debatterar är ett sätt att lagstifta som inte hör hemma här inne i kammaren. Jag har tidigare liknat det vid sådant som man sysslar med i sitt presscenter när man har presskonferenser och talar om vad man vill.

Jag noterade också att ledamoten har ändrat sitt sätt att uttrycka det. Han har gått från att säga ”nu avskaffar vi det här” till att säga ”vi vill avskaffa det här”. Det är mer ärligt att säga att detta är vad man vill, men man måste också kunna skapa förutsättningar för det.

När man lägger förslag på riksdagens bord väntar sig svenska folket – detta är ju viktig lagstiftning – också att det ska finnas förutsättningar för att den ska kunna träda i kraft. Här sätter man en praxis som inte hör hemma i vårt svenska sätt att lagstifta. Detta är inte ett vedertaget sätt att lagstifta.

Så här gör man kanske när det handlar om beredskaps- och krislagar eller om det har krävts ett godkännande av något. När det handlar om att hyra fängelseplatser i Estland krävs det till exempel att vår avtalspart ska godkänna det. Det är en helt annan situation än nu.

Regeringen har rådighet över både lagstiftningen, resurserna och förmågorna för att detta ska träda i kraft. Då förväntar man sig att allt sådant ska finnas på plats inom överskådlig och rimlig tid när ett förslag läggs fram i riksdagen. Jag tänker inte läsa ur betänkandet för femte gången, men låt mig återigen säga: Regeringen vet inte när det hela kan träda i kraft.

Fru talman! Den grova brottsligheten i Sverige är ett mycket allvarligt samhällsproblem. Skjutningar, sprängningar, narkotikahandel, ekonomisk brottslighet, våld i nära relationer och sexualbrott skapar en stor otrygghet i hemmet, på gator och torg och i samhället i stort.

Samhället måste göra mer för att förebygga kriminalitet och skydda människor från brott. Brottsoffer ska få upprättelse, och den som begår allvarliga brott ska mötas av tydliga men proportionerliga och rättssäkra straff. Det här är en självklar utgångspunkt för Miljöpartiet.

Straffskärpningar kan vara motiverade när de är väl avvägda, rättssäkra, träffsäkra och förankrade i ett tydligt behov. Under Miljöpartiets tid i regering genomfördes också ett stort antal straffskärpningar och en del andra reformer för att stärka samhällets förmåga att bekämpa brott. Vi skärpte bland annat straffen för brott som ofta förekommer i den kriminella miljön. Vi stärkte lagstiftningen mot sexualbrott och gjorde det straffbart att involvera barn i brottslighet.

Vi tillsatte också en utredning 2021, Flerbrottsutredningen, som lämnade flera förslag som handlade om skärpta straff för flerfaldig brottslighet. Den lämnade sitt betänkande 2023.

Utredningen föreslog bland annat, som ni säkert känner till, att straffen skulle skärpas i synnerhet för dem som begått ett mycket stort antal brott eller flera brott som innefattar en allvarlig kränkning av brottsoffret. Vi fick alldeles nyss ett antal exempel på det av Paulina Brandberg.

Utredningen föreslog att möjligheten att döma till fängelse för flera brott som var för sig endast skulle föranleda böter skulle utnyttjas i större utsträckning än i dag. Utredningen föreslog också att en samlad bedömning av straffvärdet alltid skulle göras med utgångspunkt i den sammantagna skada, kränkning eller fara som brotten medfört.

Det här kom alltså i början av 2023.

I vår rättspolitiska motion från hösten 2023 skrev vi om det här ämnet:

”Straffreduktionen för flerfaldig brottslighet, i dagligt tal kallad mängdrabatten, finns till för att skapa en rimlig proportion mellan upprepad brottslighet och det straff som dömts ut. Straffreduktionen är i grunden bra för att förhindra orimliga straff; till exempel ska inte ett flertal stölder ge samma straff som en grov våldtäkt. Samtidigt måste samhället markera mot återfall i brott och visa att det inte ska löna sig. Till exempel har det i en rad uppmärksammade fall visat sig att nivån på straffen för de som återfallit i allvarliga sexualbrott inte har stått i proportion med hur allvarligt många uppfattar att brotten är.

Den dåvarande socialdemokratiska och miljöpartistiska regeringen tillsatte därför Flerbrottsutredningen … för att se över systemet. Utredningen föreslår att straffen ska skärpas för dem som vid ett och samma tillfälle döms för flera olika brott. Miljöpartiet instämmer i utredningens bedömning och anser att utredningens förslag bör tas vidare av regeringen.”

Fru talman! Jag nämner såklart det här eftersom den debatt som har föregått dagens debatt och beslut har blivit ganska märklig. Det har framställts, och fortsätter att framställas, som om den ena sidan vill ta bort mängdrabatten medan den andra sidan inte vill göra någonting alls. Det stämmer alltså inte.

Det Miljöpartiet vänder sig emot är långtgående, påskyndade och ogenomtänkta straffskärpningar som inte har någon påvisad effekt för brottsligheten. Enligt oss måste det yttersta målet med skärpta straff vara att de ska minska risken för att brott begås – alltså att färre personer ska behöva bli brottsoffer.

Vi kan konstatera att de straffskärpningar som regeringen föreslår i den här propositionen visar på stora brister. Man går fram med den kanske mest genomgripande reformen på straffrättens område utan att visa att förslagen kommer att minska brottsligheten, stärka rättssäkerheten eller ge ett mer sammanhängande och proportionerligt påföljdssystem. Tvärtom riskerar förslagen att göra påföljdssystemet ännu mer osammanhängande och rättsosäkert.

Det här duger inte för en så långtgående reform av brottsbalken. Det handlar inte bara om enstaka brister utan om att förslaget som helhet vilar på en svag analys, otydlig systematik och otillräcklig hänsyn till hur reformerna påverkar lagstiftningen, rättsväsendet och kriminalvården som helhet.

Här måste jag pausa lite och referera till en interpellationsdebatt som jag hittade när jag letade efter vad som hade hänt med Flerbrottsutredningens förslag. Det är ganska roligt. Där framkommer nämligen att regeringen först övervägde att införa förslagen och sedan bestämde sig för att inte göra det, bland annat med hänvisning till remissinstanserna kritik och att det inte var en tillräckligt grundligt genomförd utredning, vilket liksom gjorde att hela straffreformen blev för osammanhängande.

Den här kritiken känns igen, så att säga. Jag vill visa på att flera olika regeringar uppenbart har vidtagit olika åtgärder för att försöka komma till rätta med det problem som vi debatterar här i dag, men det har förekommit kritik från remissinstanser och andra för att reformerna inte har varit tillräckligt genomtänkta och så vidare. Regeringen har alltså tidigare avstått från att lägga fram förslag som låg på deras bord redan för ungefär två och ett halvt år sedan.

Jag ska nu gå tillbaka till det som jag ursprungligen hade tänkt säga. Vi tycker att det här förslaget är straffpopulism. Regeringen lägger om centrala delar av straffrätten i ett högt tempo trots att remissinstanserna och Lagrådet återkommande har pekat på att förslagen brister, att helheten är svåröverskådlig samt att förslag saknar stöd i forskning och riskerar att innebära stora konsekvenser för såväl enskilda som samhället i stort.

Som exempel kan nämnas att straffen för olika slags brott inte kommer att stå i rimlig proportion till varandra och att förslagen kommer att leda till mycket stora kostnader, kraftigt ökad belastning på kriminalvården och försämrade möjligheter att förebygga återfall i brott. Det här är inte att ta ansvar.

Miljöpartiet skulle vilja göra en större översyn av brottsbalken. I den översynen bör man också få i uppdrag att föreslå straffskärpningar när det bedöms som motiverat och effektivt.

Fru talman! regeringens proposition innehåller fyra förändringar som tillsammans innebär en genomgripande omläggning av påföljdssystemet. Ett system med villkorligt fängelse ska införas. Straffmätningen ska ändras så att hela straffskalan används i större utsträckning.

Dagens ordning vid flerfaldig brottslighet, den så kallade mängdrabatten, ska ersättas av ett system med utgångspunkten att de enskilda brottens straffvärden ska läggas samman och att flera strafflindringsgrunder, de så kallade billighetsskälen, ska tas bort eller begränsas. Regeringen beskriver detta som en modernisering.

Miljöpartiet menar att det i praktiken handlar om en kraftig repressionsökning, som riskerar att göra systemet mindre rättssäkert och förutsägbart och mindre verkningsfullt för att förebygga återfall. Brottsofferperspektivet stärks inte av att domstolarna får sämre möjligheter att undvika uppenbart orimliga utfall. Brottsofferperspektivet stärks genom att brott förebyggs och utreds, rättegångar genomförs i god tid, brottsoffer får stöd och skydd och genom att den som avtjänat sitt straff får verkliga förutsättningar att inte återfalla i brott.

Fru talman! Det är mycket anmärkningsvärt att regeringen inte lämnar något förslag om när lagändringarna ska träda i kraft. Som skäl för detta uppger regeringen att det inte är möjligt att bedöma när Kriminalvården kommer att ha den kapacitet som krävs för att hantera förslagen. Som vi vet är Kriminalvården redan i dag i en mycket pressad situation med överbeläggningar, personalbrist och kommande reformer. Därför föreslås inget bestämt datum, utan regeringen hänvisar i stället till att lagändringarna ska träda i kraft den dag som regeringen bestämmer.

Lagrådet riktar såklart tydlig kritik mot förfarandet. Frånvaron av förslag på datum för ikraftträdande måste antas innebära ett ikraftträdande först om flera år. Lagrådet anser därför att det inte kan finnas något behov av ett riksdagsbeslut i närtid.

Miljöpartiet delar såklart denna invändning. Det är en märklig, närmast unik ordning att pressa igenom en av de största straffrättsliga reformerna någonsin utan att kunna ange när den ska börja gälla. Att regeringen inte kan föreslå ett datum för ikraftträdande visar det som rättsväsen, myndigheter, civilsamhälle och Lagrådet har varnat för hela mandatperioden: Regeringens rättspolitik har pressat rättsväsendet för hårt. Konsekvenserna blir att regeringen inte ens kan förverkliga sin egen politik på ett ansvarsfullt sätt.

Miljöpartiet anser att den ovanligt skarpa kritik som Lagrådet riktat mot regeringens förslag väger tungt. Lagrådet avstyrker visserligen inte lagförslaget i dess helhet, men man avstyrker förslaget om ökad användning av hela straffskalan och förslaget om straffvärdesbedömningen vid flerfaldig brottslighet. Detta måste förstås som två bärande förslag av helheten.

Lagrådet menar att detta är en mycket långtgående omläggning av påföljdssystemet. Det samlade intrycket är att beredningen inte lever upp till de krav som måste ställas på lagstiftning av detta slag. Att regeringen väljer att gå vidare trots denna kritik tycker vi i Miljöpartiet visar på ett anmärkningsvärt lågt intresse för rättsstatens grundläggande principer.

Fru talman! Bristerna i regeringens förslag hänger nära samman med hur underlaget till reformen har tagits fram. Utredningen hade 22 månader på sig att ta fram ett mycket omfattande underlag på nästan 2 000 sidor. Det här har varit uppe i debatten flera gånger. Jag tror naturligtvis inte att de personer som har skrivit utredningen är inkompetenta eller okunniga om sina områden. Men det här är ett jätteomfattande utredningsarbete, och 22 månader är inte särskilt lång tid.

Tre av utredningens experter menar att tidsbristen innebar att arbetet i huvudsak fick inriktas på att ta fram lagtekniskt fungerande författningsförslag som svarade mot direktivets önskemål om en högre repressionsnivå snarare än på att göra en fullständig och förutsättningslös analys av brottsbalken – en sådan som Miljöpartiet anser behövs.

Experterna framhåller också att det inte är möjligt att förutse konsekvenserna för kriminalpolitiken eller för lagöverträdare. Vi anser att en utredning som saknar tid att bedöma förslagens samlade konsekvenser och huruvida de föreslagna straffskärpningarna kommer att leda till minskad brottslighet inte bör ligga till grund för ny lagstiftning. Det gäller särskilt på ett område där flera parallella och nyligen genomförda reformer påverkar den samlade effekten. Straffrätten måste hanteras utifrån ett helhetsperspektiv.

Miljöpartiet anser att en ny översyn av brottsbalken behöver ha ett brett mandat och ordentligt med tid att dels analysera och föreslå förbättringar och sådana straffskärpningar som kan vara motiverade, dels bedöma konsekvenserna. Det handlar om att föreslå reformer som faktiskt kan bidra till att minska brottsligheten och minska risken för återfall i brott. Sverige behöver en straffrätt som är både tydlig, genomtänkt och träffsäker. Då duger inte regeringens hastverk.

Fru talman! Det är uppenbart att regeringens samlade straffrättsreform kommer att få stora ekonomiska och praktiska konsekvenser. Belastningen på Kriminalvården är redan i dag stor. Överbeläggningar ökar risken för hot och våld både för intagna och för personal, och den snabba expansionen riskerar att försämra vårdkvaliteten och det återfallsförebyggande arbetet.

Miljöpartiet vill ge Kriminalvården de resurser som krävs för att hantera dagens situation och bygga ut kapaciteten där det behövs. Vi kan däremot inte stå bakom en kriminalpolitik som fyller anstalterna i en högre takt än vad rättsväsendet och Kriminalvården rimligen kan hantera. Det är inte ansvarsfullt mot vare sig intagna, personal, brottsoffer eller skattebetalare.

Ett av de mest allvarliga problemen med regeringens förslag är konsekvenserna för det återfallsförebyggande arbetet. En kriminalpolitik som nästan ensidigt fokuserar på inlåsning riskerar att förbise vad som faktiskt krävs för att människor inte ska begå nya brott efter frigivning. Om anstalterna blir mer överfulla, om personaltätheten minskar och om rehabiliteringen försvagas finns en uppenbar risk att fler lämnar Kriminalvården med svagare framtidsutsikter och högre återfallsrisk.

Kriminalvården själv har varnat för att regeringens förslag kommer att ha mycket stor påverkan på myndighetens verksamhet och kapacitet. Detta, tillsammans med den redan pressade situation som Kriminalvården befinner sig i, riskerar att försämra myndighetens möjligheter att bedriva ett kvalitativt återfallsförebyggande arbete.

För oss i Miljöpartiet är det självklart att den som begår brott ska mötas av tydliga konsekvenser. Samtidigt måste samhället göra mer för att den som avtjänar sitt straff inte ska begå nya brott; annars sviker vi både brottsoffren och tryggheten i samhället.

Vi vill därför stärka Kriminalvårdens förutsättningar att bedriva kvalificerat återfallsförebyggande arbete, förbättra möjligheterna till rehabilitering, vård och utslussning samt stärka avhopparinsatserna och använda de verktyg som faktiskt kan bryta rekrytering, missbruk, våldsspiraler och återfall. Det är så trygghet byggs på riktigt.

Jag vill också kommentera det som Liberalernas representant sa tidigare. Det var liksom ett urklipp ur vårt ganska långa särskilda yttrande, som kommer ur vår motion. Det handlar om det här med proportionalitet. Citatet började med: ”En helhetsbedömning måste göras från fall till fall.” Men före det står att detta i teorin kan innebära att flera mindre allvarliga brott kommer upp i samma straffvärde som ett eller ett par mycket allvarliga brott. Det var alltså det som föregick det som Liberalerna sedan citerade. En helhetsbedömning måste göras från fall till fall, och det måste finnas ett mått av proportionalitet.

Det är det här som jag tror att ganska många av oss egentligen instämmer i. Är det rimligt att man vid ett mycket stort antal småstölder, till exempel, plussar på och lägger ihop alla straff? Det är det ingen här som anser, vad jag har uppfattat. Då blir det ett så högt straffvärde att det skulle överskrida straffvärdet för grova våldtäkter eller mord, och jag har inte uppfattat att det är det förslaget som ligger på bordet. Det är det som vårt särskilda yttrande handlar om.

Jag ville bara avsluta med detta och yrka bifall till reservation 2.

(ANDRE VICE TALMANNEN: Jag vill upplysa ledamoten om att talartiden överskreds med över 50 procent.)

Fru talman! Jag tackar Henrik Vinge för frågan.

Dagens Nyheter gjorde en sammanställning när ungefär halva tiden hade gått av den här mandatperioden. Man tittade på hur ofta oppositionspartierna hade avslagit eller instämt i regeringens förslag. Bland annat rättspolitiken fanns med i sammanställningen. Om jag minns rätt hade Miljöpartiet röstat ja till cirka 40 procent av regeringens förslag vid den tidpunkten. Jag tror att vi har befunnit oss ungefär där sedan dess.

Ganska ofta har vi sagt att vi inte vill gå lika långt som regeringen föreslår och att till exempel utredningens ursprungliga förslag var bättre. Om vi hade varit inblandade i förhandlingarna om vilket förslag som skulle läggas fram hade vi förmodligen röstat ja till fler förslag. Vi har absolut inte sagt nej till samtliga av regeringens förslag. Det är inte sant helt enkelt.

Vi har hört olika talare ge ganska många exempel på fruktansvärda brott. Jag tror inte att någon här i kammaren tycker att detta är okej eller är omedveten om att grov brottslighet förekommer. Jag tror att vi alla vill bekämpa denna grova brottslighet, inte minst sådan brottslighet som drabbar enskilda individer på ett väldigt kränkande sätt.

Det var också det som Flerbrottsutredningen, som vi var med och tillsatte, fokuserade på. Den föreslog bland annat att man i synnerhet skulle skärpa straffen för dem som begått ett mycket stort antal brott eller flera brott som innefattar en allvarlig kränkning av brottsoffret.

Man får verkligen säga att till exempel barnpornografibrott innebär allvarliga kränkningar. Vi medverkade alltså till att den här utredningen skulle komma till och lägga fram den här typen av förslag. Vi tycker att det är rimligt med den typen av straffskärpningar. Vi röstar nej i dag av samma skäl som mina kollegor i oppositionen har redogjort för. Det handlar om praktisk genomförbarhet och att det inte ens finns något ikraftträdandedatum.

Fru talman! Min kollega, Ulrika Liljeberg, redogjorde för ett antal förslag som har röstats igenom här i kammaren men som inte har resulterat i verktyg som har använts. Vi motsatte oss också de förslag som hon exemplifierade. Det finns alltså ett antal exempel på verktyg som man har röstat igenom och försökt ge till de rättsvårdande myndigheterna men som inte har haft någon effekt.

Som jag sa tidigare är det inte en fråga om svart eller vitt eller ja eller nej. Man kan även justera förslag eller lägga fram förslag som utredningar har föreslagit i stället för att skruva dem ett varv till som regeringen ibland har gjort. Det hade förmodligen Miljöpartiet medverkat till.

När det gäller mängdrabatten har jag inte hört någon här säga att man inte vill förändra mängdrabatten på något sätt. Samtliga partier har sagt att de vill det. Även vid ett regeringsskifte, som jag verkligen hoppas blir av, kommer mängdrabatten att förändras. Mängdrabatten kommer, oavsett utfallet av voteringen i dag, inte att tas bort, och den kommer verkligen inte att tas bort nu, vilket flera av mina kollegor har påpekat tidigare. Den kommer att förändras vid en oklar tidpunkt.

Socialdemokraterna har sagt att man vill prioritera en viss typ av brottslighet som man vill ta bort mängdrabatten för. Det låter oerhört sannolikt att även vi skulle tycka att det är ett bra förslag, inte minst eftersom det har ganska stora likheter med de förslag som presenterades 2023 från den utredning som vi gemensamt hade tillsatt. Det är alltså ett förslag som det finns lite historia bakom och som jag inte tror att vi kommer att ha särskilt svårt att komma överens om.

Det går absolut inte att framställa det som att dagens diskussion handlar om huruvida vi ska ha mängdrabatt eller inte eller huruvida den ska införas i dag eller inte alls. Det är inte dessa frågor som vi diskuterar om vi ska vara sanningsenliga, och det hoppas jag verkligen att vi försöker vara när vi står i Sveriges riksdag och pratar om de här viktiga frågorna.

Fru talman! Jag förstår att Gunnar Strömmer är stressad över tanken på att förlora valet om några veckor. Jag antar att det är därför han målar upp en bild av att regeringen tänker avskaffa all mängdrabatt och att sossarna är emot att avskaffa all mängdrabatt – eller att avskaffa mängdrabatten över huvud taget.

Problemet är att inget av detta stämmer. Sanningen är att vi båda vill göra om dagens mängdrabatt.

Vi socialdemokrater vill slopa mängdrabatten för vålds- och sexualbrott, och vi är tydliga med att vi tänker börja med sexualbrotten. Tidöregeringen har däremot lagt ett förslag på riksdagens bord där man har bakat in mängdrabatten i en större reform, som inte ens ska träda i kraft på flera år.

Mina enkla frågor till justitieministern är följande: Varför låter han det bästa bli det möjligas fiende? Varför väljer justitieministern att slopa mängdrabatten stort och segt i stället för specifikt och snabbt?

Fru talman! Jag tycker inte att jag ska behöva förklara för justitieministern att det är regeringens ansvar att lägga fram propositioner på riksdagens bord som kan träda i kraft och att det är riksdagens roll att fatta beslut.

Det är djupt olämpligt att regeringen snuvar riksdagen på möjligheten att få fatta det beslutet, som sig bör. Det är en ordning som strider mot praxis för hur vi stiftar lagar i Sverige. Det har inte minst konstitutionsutskottet yttrat flera gånger. Det är tydligt att det är riksdagen som ska fatta den typen av beslut, men regeringen tar tillbaka beslutet och säger att man tänker fatta det beslutet någon gång i framtiden när en framtida regering anser att det är lämpligt. Det är inte så vi stiftar lagar i Sverige – åtminstone inte på ett ansvarsfullt sätt.

Det är naturligtvis därför detta är helt unikt, och det är just därför som det förtjänar kritik.

Gunnar Strömmer undrar vad min och Socialdemokraternas plan och vilja är. Jag får tacka justitieministern för möjligheten att upprepa att Socialdemokraterna vill slopa mängdrabatten, framför allt för vålds- och sexualbrott. Vi går till val på att börja med sexualbrotten. Vi gör det för att snabbt få till en förändring med dagens ordning, vilket jag uppfattar att alla i kammaren i dag har yttrat.

Skillnaden är att vi vill göra detta omgående nästa mandatperiod, medan regeringen har lagt ett lagförslag på riksdagens bord som inte ska träda i kraft på flera år. Det har Gunnar Strömmer just erkänt.

Fru talman! Med tanke på att alla partier i alla fall pratar om vikten av att bekämpa brottsligheten och att öka tryggheten, känns det lite märkligt att stå här i dag och argumentera för en väl genomtänkt och utredd proposition, samtidigt som det står klart att oppositionen kommer att rösta nej till stora delar av regeringens förslag. Det är faktiskt inte bara märkligt utan också sorgligt. Svenska folket är värt en bred uppslutning kring en fortsatt kamp mot brottsligheten i Sverige.

De åtta år Socialdemokraterna och Miljöpartiet styrde landet var förlorade år för kriminalpolitiken. Det handlade mest om prat och väldigt lite om verkstad. Visserligen uttalade dåvarande justitieministern Morgan Johansson 2017 att man var på väg att vinna över de kriminella gängen, men det blev precis tvärtom.

Den allvarliga gängkriminaliteten tog fart, och skjutningar, mord, sprängningar och bombdåd nådde rekordnivåer som vi aldrig tidigare sett i Sverige. De få åtgärder som ändå vidtogs inom kriminalpolitiken under S-styret var nästan uteslutande sådant som oppositionen i riksdagen tvingade fram genom tillkännagivanden. Men vänstersidan var emot det mesta som vi moderater föreslog.

Inför valrörelsen 2022 var kampen mot den grova brottsligheten ett av Moderaternas absolut viktigaste vallöften. Och arbetet började direkt och har pågått ända fram till i dag, när vi ska rösta om de sista delarna av den nya politiken för den här mandatperioden. Vi ser redan tydliga resultat. Jag har under mina 20 år i riksdagen aldrig upplevt en så fokuserad, bred och genomtänkt kriminalpolitik. Och den fungerar!

Polisen arbetar effektivt med förebyggande verksamhet och har fått nya verktyg, exempelvis vistelseförbud, säkerhetszoner och ökad möjlighet till avlyssning av kriminella gäng. Samtidigt arbetar gränspolisen med att hitta människor som utnyttjas eller bedriver kriminell verksamhet i Sverige. Den vanliga polisen beslagtar egendom som misstänks komma från brott. Och tullen har fått ökade befogenheter att stoppa transporter med misstänkt stöldgods. Kronofogden kan samtidigt göra distansutmätning av egendom.

Vi har stärkt kriminalvården och bygger nya fängelser samtidigt som vi handlar upp fängelseplatser utomlands. Vi har också stärkt det förebyggande arbetet och insatserna för unga som är i riskzonen eller har hamnat i kriminalitet. Och det internationella samarbetet har blivit allt bättre.

Det har varit intressant att läsa nyhetsreportagen om de kriminella gängens interna kommunikation. De säger rent ut i sina hemliga chattar: Vi är klara i Sverige. Det har helt enkelt blivit för jobbigt att vara kriminell här. En gängmedlem beklagar sig i en chatt: Först tog de våra pengar, sedan tog de våra vapen och nu tar de våra ledare.

Bombdåden och sprängningarna har minskat kraftigt, liksom skjutningarna och framför allt morden. Allt fler svenska grovt gängkriminella grips, både i Sverige och i andra länder. Sverige har utökat det internationella samarbetet, och ett flertal gripanden av kriminella ledare som gömmer sig utomlands har hjälpt till att bromsa verksamheten i Sverige. Allt fler grovt kriminella åtalas och döms, fängelsestraffen blir längre och rekordmånga grovt kriminella utvisas.

Regeringen har med sin samlade politik visat att man kan bryta den grova gängkriminaliteten och göra det jobbigt och obekvämt att bedriva sådan verksamhet i Sverige. Och nu börjar de kriminella gängen ge upp. Vi klarade på fyra år av det som Morgan Johansson inte klarade av på åtta år.

Fru talman! Inte nog med detta. När de grovt kriminella gängen kläms åt eller drivs ut ur landet får det även andra positiva effekter. En viktig sak är såklart att vanliga människor löper minskad risk att komma i vägen för uppgörelser mellan gängen. Men även övrig brottslighet har minskat dramatiskt.

Antalet anmälda inbrott i bostäder och fritidshus har minskat med hela 60 procent jämfört med 2017. Även stölder av fordon och från fordon samt stölder kopplade till båtar har minskat kraftigt. Under januari–juli 2026 minskade de båtrelaterade stölderna med 47 procent jämfört med samma period 2022. För stölder kopplade till fordon har anmälningarna hittills i år minskat med 64 procent jämfört med samma period 2022.

Polismyndigheten ser utvecklingen som ett tydligt trendbrott. Man kopplar detta till ett mer offensivt arbete mot internationella brottsaktörer. Brottsförebyggande rådet nämner samma sak i sina analyser. Det handlar bland annat om skärpta gränskontroller, kontroll av fordon misstänkta för att innehålla stöldgods på väg ut ur landet och ökat fokus på att bekämpa internationella stöldligor.

Fru talman! Inte nog med detta heller. Under S-MP-regeringen 2018–2019 blev det rekord i personrån i Sverige. Det anmäldes som mest uppemot 8 000 personrån om året till polisen. År 2025 var antalet strax över 3 000, vilket är en dramatisk minskning. Sedan 2022, alltså under denna mandatperiod, har antalet personrån minskat med 37 procent. Minskningen har varit särskilt tydlig bland barn. Där var minskningen 30 procent bara under förra året.

Polisen talar även här om en tydlig trend. Brottsförebyggande rådets trygghetsmätning, där man frågar människor om de drabbats av olika typer av brott, bekräftar den bilden. Betydligt färre människor uppger att de drabbats av olika typer av personrån.

Det kan finnas flera anledningar till att personrånen minskat. Brå anger särskilt att antalet övervakningskameror på utsatta platser kan ha spelat roll. Vi vet också att ökade resurser till polisen har ökat synligheten i utsatta områden. Skärpta straff och snabbare lagföring av brottslingar kan säkert också ha spelat roll. Griper man en rånare utför denne nämligen inga fler rån så länge den finns i häkte eller fängelse.

Rimligen har även dessa brott påverkats av att vi klämt åt den grova organiserade brottsligheten. När de kriminella gängen tappar styrka minskar antalet medlemmar i gängen och personrånen blir färre, helt enkelt för att antalet kriminella minskat. Personrånen är dessutom ofta debutbrott för unga som dras in i kriminalitet. Om man lyckas hålla fler unga borta från kriminella gäng minskar också personrånen.

Brå anger också en annan intressant förklaring: att dessa rån oftast begås av unga män och att demografin helt enkelt har förändrats. Färre unga män medför färre rån. Sverige har efter åren med väldigt många asylsökande unga män haft ett stort överskott i dessa åldersgrupper. Vi vet samtidigt att vissa grupper av unga utrikes födda är kraftigt överrepresenterade i vissa typer av kriminalitet. Stramare migrationspolitik kan därmed också ha haft betydelse för det minskade antalet personrån.

Brå visar också att personer med utländsk bakgrund generellt uppger större utsatthet för personrån än människor med svensk bakgrund. Även brottsoffren är alltså överrepresenterade bland utrikes födda. När personrånen minskar betyder det att färre människor med utrikes bakgrund drabbas av brott. Att skötsamma invandrare känner minskad oro för att utsättas för brott är en mycket viktig insats för en fungerande integration, för att inte tala om den mänskliga sidan.

Fru talman! Dagens regering har visat att man kan ta fram fungerande politik för att angripa kriminaliteten och att det ger goda resultat. Nu presenterar vi de sista pusselbitarna inom detta område för denna mandatperiod. Jag ska inte gå in på de olika förslagen. Det har redan gjorts ett antal gånger i denna debatt.

Problemet är dock att oppositionen talar varmt om vikten av en kraftfull kriminalpolitik men väljer ändå att säga nej till viktiga förslag med väldigt krystade argument, som faller samman så fort man petar det minsta på dem. Den största felaktigheten från S är påståendet att förslaget om avskaffad mängdrabatt inte kan träda i kraft förrän 2040. Det är rent hittepå.

Låt mig ta ett pedagogiskt exempel: Anta att en gärningsman med dagens mängdrabatt döms till fem års fängelse. Utan rabatten blir straffet i stället åtta år. Då kommer belastningen på kriminalvården att vara exakt densamma som i dag under de första fem åren. Först efter fem år behövs en extra plats för de sista tre årens fängelsevistelse.

Med detta vill jag illustrera att det finns tid att bygga ut kriminalvården, och det arbetet pågår redan. Även de extra kostnaderna kommer efterhand och kommer att finansieras i varje budget framöver. Vi tar beslut om lagen i dag. Den kommer sedan att stegvis slå igenom efter valet under nästa mandatperiod, precis som justitieministern har berättat.

Det är uppenbart att Socialdemokraterna antingen har läst handlingarna väldigt slarvigt eller att man medvetet försöker lura väljarna. Jag vet inte vilket som är värst. Nu måste man försöka slingra sig ur detta så gott det går. Men det går ju inte särskilt bra.

Fru talman! Sverige har under dagens regering blivit tryggare. De gängkriminella drivs från landet eller hamnar i fängelse. Skjutningar, sprängningar, bombdåd och mord har minskat kraftigt. Risken att drabbas av inbrott, stöld av bil eller båt eller rån har minskat betydligt. Allt handlar om en skarpare politik mot de kriminella, så att vanligt folk slipper utsättas för brott. Vi har gjort mycket denna mandatperiod, och en ny moderatledd regering kommer att fortsätta detta arbete.

Den goda utvecklingen får inte äventyras med ny slapp kriminalpolitik och migrationspolitik. Kampen mot brottsligheten borde ligga alla partier varmt om hjärtat. Men de fyra oppositionspartierna är som vanligt mer måna om brottslingarna än om brottsoffren.

Vill man se en fortsatt kamp mot brottsligheten kan man inte rösta på de partier som röstat nej till så mycket av regeringens framgångsrika politik de senaste fyra åren.

Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande. Glöm inte att rösta på Moderaterna eller något av de andra blågula partierna den 13 september för en fortsatt effektiv kriminalpolitik.

(Applåder)