Mats Hellhoff

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Äntligen! Det säger jag inte bara för att alla partier för en gångs skull är överens utan mest för att ingen nu ska behöva avstå från att utbilda sig till polis av ekonomiska skäl.

Men det är inte det enda skälet till den här reformen. Det behövs fler synliga och lokalt närvarande poliser i hela landet. Rekryteringen till polisyrket måste stärkas. Antalet som genomgår och fullföljer polisutbildningen måste öka. Det är viktigt att de som anställs i Polismyndigheten också stannar kvar i tjänst under en längre tid.

En betald polisutbildning får ses som en nödvändig samhällsprioritering, och med tanke på det läge som samhället befinner sig i är det viktigt att Polismyndigheten får de förutsättningar som krävs för att stärka den brottsbekämpande förmågan.

Fru talman! När jag själv för en evighet sedan sökte mig till polisen var en bidragande orsak att jag fick betalt under utbildningen. Jag fick mer eller mindre på kronan lika mycket – eller snarare lika lite – som jag hade på det enkla industrijobb jag hade innan. Det var ingen hög lön, men den var fullt tillräcklig för att ge ekonomisk trygghet.

På 1990-talet ändrades detta, bland annat för att utbildningen skulle harmoniseras med övriga högskoleutbildningar – polisutbildningen blev en högskoleutbildning 1984. Vilken inverkan borttagandet har haft på rekrytering och fullföljande av utbildningen får vi nog nöja oss med att spekulera om.

När nu alla partier har bildat kö för att prisa detta förslag, och möjligen i vissa fall också ta på sig äran för dess genomförande, vill jag ta tillfället i akt att idka lite högläsning ur en motion med rubriken En betald polisutbildning:

”Fler poliser kräver inte endast fler utbildningsplatser. Om platserna som finns på polisutbildningarna runt om i landet ska fyllas måste incitamenten att söka sig till yrket öka. Polisutbildningen bör därför till del finansieras av staten. En sådan ordning ger människor möjlighet att utbilda sig till ett yrke vars syfte är att garantera allas våran säkerhet utan att skuldsätta sig för livet. Det bör utredas exakt hur en sådan finansierad utbildning ska utformas, men utgångspunkten bör ligga i en kontinuerlig, proportionerlig avskrivning av studielån då polisen arbetar vid Polismyndigheten efter genomförd utbildning. Utredningen bör dock vara öppen för andra vägar att uppnå ekonomiska incitament för att utbilda sig till polis om detta antingen kan visas öka incitamenten eller betunga de offentliga finanserna i mindre mån.”

Det här var ur en motion av Sverigedemokraterna från 2019. Det tog alltså sin lilla tid innan det här förslaget blev verklighet. Uthållighet och tålamod lönar sig, och det spelar roll vad man röstar på.

Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Fru talman! Det som Samuel Gonzalez Westling pratar om här är något som förekommer i ett reportage i medierna.

Huruvida detta har hänt eller inte hänt, huruvida det är brottsligt eller inte brottsligt och huruvida det är moraliskt eller omoraliskt undandrar sig faktiskt min bedömning. Jag avser inte att ta ställning till något som rapporterats i medierna eftersom jag inte vet vad det är som inte har rapporterats i samma reportage.

När det gäller huruvida alla ska behandlas lika tycker givetvis jag, och alla andra, att alla ska behandlas lika.

Fru talman! Jag börjar med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet i sin helhet.

Det här är ett viktigt betänkande. Förutom att skärpa minimistraffet för grovt tjänstefel täcker vi nu den lucka i lagstiftningen som uppstod för mer än 50 år sedan då man tog bort det dåvarande tjänstemannaansvaret.

Vad som möjligen verkade vara ett bra beslut då har visat sig tåla tidens tand allt sämre. 50 år är en lång tid. Samhället har förändrats, den offentliga sektorn har vuxit och brottsligheten har letat sig in i samhällets viktigaste institutioner.

Det är verkligen hög tid att täppa till denna lucka, som har gjort att man utan att fällas till ansvar till exempel har kunnat gynna vissa leverantörer vid offentlig upphandling, läcka sekretessbelagd information till kriminella nätverk, använda sin position för att gynna närstående, fatta beslut som missgynnar en viss person och hantera bidrag eller skattemedel på ett felaktigt sätt.

Det är mot den bakgrunden som regeringen nu föreslår ett utökat tjänstemannaansvar genom en ny lagregel: missbruk av offentlig ställning.

Fru talman! Förslaget om ett utökat straffrättsligt tjänstemannaansvar syftar till att stärka skyddet mot maktmissbruk, korruption och otillåten påverkan inom offentlig verksamhet. Detta sker genom ett effektivt system för individuellt ansvarsutkrävande när felaktigheter begås.

Det är här viktigt att notera skillnaden mellan missbruk av offentlig ställning och tjänstefel. Tjänstefel kräver koppling till myndighetsutövning och kan vara oaktsamt. Missbruk av offentlig ställning kräver uppsåt, alltså avsikt, och omfattar många fler situationer.

Det nuvarande straffrättsliga regelverket har luckor som riskerar att undergräva förtroendet för den offentliga förvaltningen. Det finns därför ett behov av att utvidga det straffrättsliga ansvaret som tar sikte på missbruk av offentlig ställning och som inte är begränsat till myndighetsutövning.

Det finns visserligen ett system för individuellt ansvarsutkrävande genom straffrätt, skadeståndsrätt och arbetsrätt. Offentligt anställda står dessutom under granskning av Justitieombudsmannen och Justitiekanslern och i förekommande fall av kommunala revisorer, men det finns ändå ett behov av att vidta ytterligare åtgärder mot den som missbrukar sin offentliga ställning.

Fru talman! Den straffrättsliga lagstiftning som avser olika typer av missbruk av det offentliga uppdraget är inte i alla delar anpassad till dagens samhälle och dagens förhållanden. En återkommande kritik har gällt att nuvarande straffrättsliga reglering inte träffar fall av missbruk av allmänna medel som inte är myndighetsutövning. Åtgärder i samband med inköp eller offentlig upphandling anses som regel inte vara myndighetsutövning.

En tjänsteman som gynnar en lokal leverantör på orten, en släkting, en vän eller det egna bolaget utan att det innefattar utbyte, begäran eller erbjudande av en otillbörlig förmån har än så länge kunnat undgå straffansvar. Jag menar att också sådana fall givetvis ska omfattas av ett individuellt straffansvar. Vikten av detta och att stärka förtroendet för den offentliga verksamheten kan enligt min mening inte överskattas.

Det förtjänar att påpekas att det nya brottet missbruk av offentlig ställning även omfattar förtroendevalda, alltså inte enbart tjänstemän utan även ledamöter i politiska församlingar.

Slutligen vill jag ta upp några fall som det har rapporterats om i medierna. De flesta har nog hört talas om dem, och en och annan kanske också har irriterat sig på dem. I dessa fall skulle den nya lagen om missbruk av offentlig ställning ha kunnat göra skillnad, om inte under processen så kanske efteråt.

Jag tänker på Nya Karolinska, inte för att projektet blev dyrt, utan för de delar som rörde upphandlingar, konsulter och eventuella regelavsteg. Den nya lagen hade sannolikt varit mycket relevant här.

Think Pink-skandalen är ett annat fall. Då handlar det inte främst om företaget utan om eventuella offentliga företrädare som medvetet bortsåg från regelbrott eller gav otillbörliga fördelar.

Upphandling av journalsystem inom sjukvården är ett tredje fall. Det har väl knappast undgått någon hur upphandling och sjösättande av journalsystem inom hälso- och sjukvården har fått intensiv kritik efter att det visat sig att systemen fungerar mitt emellan dåligt och inte alls. Även här hade den nya lagen, om den funnits tidigare, varit mycket relevant.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Riksrevisionens rapport om polisreformen 2015 innehåller en hel del iakttagelser och kritik som det är lätt att hålla med om.

För det första har den lokala nivån inte stärkts på det sätt som var tänkt. För det andra har resultaten i stort inte förbättrats, trots markant ökade resurser. För det tredje har den interna styrningen varit otydlig och dåligt förankrad och saknat helhetsperspektiv.

De två första punkterna är lätta också för en utomstående betraktare att se. Polisen är mer eller mindre osynlig på många ställen, och offentligt redovisade resultat har inte förbättrats.

Men för den tredje punkten får vi gå till rapporten för att få en förklaring. Där pekar man bland annat på att viljan att vara reformen trogen ledde till att hierarkiska och geografiska gränser blev viktiga. Styrmodellen skapade stuprör med styrning ovanifrån som inte var koordinerad och i vissa fall till och med motstridig.

Herr talman! Polisreformen 2015, då 21 länspolismyndigheter, Statens kriminaltekniska laboratorium och Rikspolisstyrelsen slogs samman till en myndighet, är den andra stora reform av polisen som jag haft det tveksamma nöjet att genomlida. Den första var den så kallade närpolisreformen, som genomfördes i mitten av 1990-talet.

Lidandet framkallades inte av reformerna i sig utan av det reklamliknande informationsflöde, närmast propaganda, som föregick reformerna, speciellt närpolisreformen, och som riktade sig till en personal som i många fall var tveksamma och i andra fall rejält kritiska.

Att tveksamma och kritiska medarbetare upplevde att de inte blev lyssnade på har säkert varit en bidragande orsak till att genomförandet inte gått så friktionsfritt som man skulle kunna önska.

Hade Riksrevisionen skrivit en rapport om närpolisreformen efter tio år skulle den rapporten antagligen ha innehållit liknande kritik som den vi kan se nu, för inte heller i det fallet blev det som man hade tänkt.

Herr talman! Varför blev det inte som man tänkte? Att två reformer som hade planerats och förberetts i många år innan de sjösattes ändå inte har gått i mål med sina föresatser ger anledning till viss eftertanke. Det föreligger ett fel här någonstans. Men vad är det som är fel, och varför uppstod det?

I fallet med närpolisreformen prioriterades den händelsestyrda verksamheten ned till förmån för närpolisverksamheten, som skulle jobba problemorienterat. Detta skapade resursbrist i den händelsestyrda verksamheten. Resurser fick tas från närpolisverksamheten, som därför inte kunde fullgöra det uppdrag som var reformens bärande idé. Det låter som en organisatorisk variant av Ebberöds bank.

I fallet med polisreformen 2015 har de ökade polisresurserna gått inåt och uppåt i organisationen i stället för att, som det var tänkt, stärka den lokala nivån. Det här har orsakat resursbrist på det lokala planet, och den har inte kunnat ersättas.

Båda de här reformerna planerades i flera år innan de kunde genomföras. Själva genomförandet har sedan tagit ett antal år, och det är ett av felen. Världen förändras, och när reformen är genomförd visar det sig att det inte blev som man tänkt i alla delar. Det är för att det helt enkelt inte är möjligt att helt och hållet förutse hur saker och ting kommer att förändras, inte ens i en ganska nära framtid. Men det ligger i sakens natur att vara ovillig att tidigt ändra sina planer. Och som Riksrevisionen påpekar ville man också vara reformen trogen inom myndigheten.

Ett annat fel är att man inte verkar ha tagit höjd för personalbehovet. Kanske insåg man inte hur det skulle se ut. Kanske var det inte möjligt att förutse. Kanske hoppades man att vi här inne skulle besluta om resurser så att reformens intentioner skulle kunna infrias.

Jag vill påstå att vi har gjort väldigt mycket i den riktningen. Men det återstår för Polismyndigheten att fortsätta framåt, flexibelt styra verksamheten och fördela resurser så att man kan infria allmänhetens förväntningar om hög lokal närvaro och synlighet.

Herr talman! Man kan givetvis vara kritisk till reformen 2015. Det vet jag många som är, och den har givetvis sina brister. En del av dem får sin genomlysning i Riksrevisionens rapport. Men jag är övertygad om att utan polisreformen 2015 skulle vi inte ha den framgång mot den organiserade brottsligheten som vi har i dag.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill inledningsvis yrka bifall till förslaget i utskottets betänkande.

Det betänkande vi debatterar i dag är omfattande och innehåller en mängd olika områden inom ämnet polisfrågor. Då tiden knappast kommer att räcka till för att beröra alla områden tänker jag begränsa mig till några få.

Herr talman! Jag vill återge ett stycke ur Länsstyrelsen i Stockholms läns rapport om polisen från 1993. Där står: Jag är övertygad om att en avgörande förändring sker den dag då poliser inte bara dyker upp som tillfälliga besökare utan också kliver ur polisbilarna, skaffar sig lokal på platsen, stannar för gott och blir en naturlig del i lokalsamhället.

Rapporten, eller utredningen om man så vill, gjordes av Olof Egerstedt. Även citatet är hans. Detta är den vision som i stort låg till grund för den så kallade närpolisreformen, som genomfördes i mitten av 90talet. Jag konstaterar att detta fortfarande i dag bara är en vision.

Herr talman! Vad ska polisen göra? Bekämpa brott såklart, säger de flesta, och detta menar jag att polisen nu gör bättre och bättre tack vare att regeringen och Sverigedemokraterna genom en mängd åtgärder stärkt polisens möjligheter att fullgöra sitt uppdrag.

Polismyndigheten har de senaste åren fått både resurser och nya verktyg för att bland annat bekämpa och förebygga den organiserade brottsligheten i en omfattning som vi inte sett tidigare. Vi ser till exempel att antalet skjutningar i den offentliga miljön minskat kraftigt och att uppklaringen av den typen av brott ökat markant. Vi ser att brottslingar och gängkriminella frihetsberövas och lagförs oavsett var i världen de befinner sig. Här har svensk polis tagit flera stora steg framåt i det internationella samarbetet, med tydliga positiva resultat.

Kampen mot den organiserade brottsligheten är dock inte på långa vägar vunnen, och den får inte heller vinnas på bekostnad av kampen mot den brottslighet som företrädesvis drabbar gemene man: tillgreppsbrott och bedrägerier. Här har polisen fortfarande lång väg att gå innan man når tillfredsställande uppklaringssiffror. En del i detta ligger i det förebyggande arbetet, och en del av det förebyggande arbetet ligger i en ökad synlighet ute bland människor och inte minst på våra vägar. För att kunna öka synligheten krävs dock en ökad numerär. Vi behöver helt enkelt fler poliser.

Herr talman! Hur många poliser ska det finnas i Sverige? Hur många poliser måste vi anställa för att uppnå det ena eller det andra målet i absoluta tal eller i jämförelse med andra europeiska länder? Måste man verkligen vara polisutbildad för att utföra polisarbete?

När jag för tio år sedan, 2016, räknade på behovet av poliser jämfört med hur det såg ut 1975 baserat på befolkningens storlek, antalet poliser och antalet anmälda brott kom jag fram till att vi skulle behöva ytterligare 15 000 poliser för att uppnå samma förhållanden som rådde 40 år tidigare. Sedan dess har antalet poliser ökat med cirka 5 000, och min bestämda uppfattning är därför att vi behöver anställa fler. Hur många fler och vilken jämförelse vi eventuellt ska använda kan man ha olika uppfattning om.

Herr talman! Det är ingen lätt uppgift att rekrytera, utbilda och utlokalisera poliser i rätt mängd och till rätt ställen. Svårigheterna lockar till enkla lösningar, som till exempel att i stället för att rekrytera poliser nöja sig med att rekrytera polisanställda. Det är mycket enklare och billigare och går mycket snabbare, för de behöver ju ingen lång och dyr polisutbildning. De kan i stället snabbt sättas in i tjänst och jobba där fram tills att utbildade poliser kan överta deras arbetsuppgifter – alltså tills de kan ersättas av poliser.

Det är ju ett tankesätt som antyder att poliser egentligen inte behöver den långa dyra utbildningen. I praktiken innebär 10 000 polisanställda att vi inte skulle behöva utbilda och anställa en enda polis, utan vi skulle kunna uppnå den siffran genom att anställa civila som efter en kort utbildning ska göra polisarbete.

Det finns givetvis en mängd arbetsuppgifter i polisorganisationen som inte kräver polisutbildning och som bättre utförs av civilanställda i olika befattningar. Det finns också ett behov av personal med kunskaper utanför det rent polisiära spektrumet, som till exempel tekniskt och analytiskt kunnig personal som bidrar med spetskompetens i brottsbekämpningen.

Ett annat sätt att snabba på processen och öka takten i rekrytering och utbildning är att sänka intagningskraven till polisutbildningen. Om det visar sig att någon del i antagningsprocessen är ett problem för någon speciell grupp kan man alltid sänka kraven i den delen eller ta bort momentet helt och hållet. På så sätt kan man pressa in så många individer som systemet tillåter genom polisutbildningen och ut i verksamheten.

Jag tror inte på någon av dessa metoder för att öka antalet poliser eller intresset för polisyrket. I stället är jag övertygad om att bra lönesättning och ekonomiska reformer av det slag som regeringen och Sverigedemokraterna nu genomför, till exempel i form av betald utbildning, är det som kommer att locka rätt individer till polisyrket. Man kommer då att kunna rekrytera dem som även om kraven skulle höjas tar sig igenom polisutbildningen utan problem, och de blir då stabila medarbetare i den svenska poliskåren.

Herr talman! I mina ögon är polisyrket bland de finaste yrken man kan ha i vårt samhälle. Det är polisen – och poliser – som står mellan oss och dem som inte vill oss väl och som står mellan vår demokrati och dem som vill ha något annat. Det är polisen – och poliser – som varje dag, dygnet runt, under årets alla dagar försvarar det samhälle de flesta av oss bär och bidrar till. Det är därför vårt ansvar att se till att förutsättningarna för att göra det arbetet är de allra bästa.

(Applåder)

Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag i dess helhet.

Enligt Falstaff, fakir – den välkände komikern och författaren som ju alla känner till – är vatten ett farligt gift som omger Visby stift. Att vatten omger Visby stift kan vi nog alla vara överens om, men gällande det andra ska jag be att få anmäla avvikande mening.

Detta betänkande ger en tydlig bild av hur viktigt men också komplext ämnesområdet är. Vatten är grunden för liv på jorden och vårt viktigaste livsmedel. Att hushålla med vatten blir därför en existentiell fråga. Det handlar inte bara om att säkerställa att vi har vatten att dricka utan också att vi har vatten till samhällets övriga verksamhet.

Lika viktigt, men inte så ingående behandlat, är det att ha fungerande avlopp. Tillgången på vatten är en förutsättning för att avloppen ska fungera, och fungerande avlopp är en förutsättning för att samhället med alla dess funktioner ska fungera. Jag återkommer till detta. Vi pratar alltså om system som hänger ihop och är beroende av varandra, herr talman.

Betänkandet behandlar en mängd områden, men jag tänker begränsa mig till området skydd av vattenområden och dricksvattentäkter.

Det är viktigt med ett starkt skydd av vattenområden och dricksvattentäkter. EU:s dricksvattendirektiv har genomförts, med lagändringar som bland annat innebär skärpta bestämmelser för dricksvattenkvaliteten. Länsstyrelserna och Havs- och vattenmyndigheten har uppdrag som bland annat syftar till att långsiktigt säkerställa dricksvattenförsörjningen och vattenskyddet. Förstudien om nationell fysisk planering bereds inom Regeringskansliet, och regeringen har aviserat en översyn av det befintliga regelverket på området.

Allt detta är mycket bra. Men hur ska vi skydda våra vattenanläggningar, vattenverk, reservoarer, pumpanläggningar och så vidare?

I Dagens Nyheter från den 21 februari kan man läsa hur ett vattenverk i en stad i Mälardalen utsattes för sabotage av en 30-åring som tidigare dömts för grov brottslighet i ett kriminellt nätverk. Han kunde gå rakt in genom olåsta dörrar och stänga ned vattenverket. Mannen öppnade grinden till vattenverket. Den ska vara låst, men han öppnade den lätt med bara händerna. Sedan gick han in i en mindre byggnad på området. Den dörren var inte heller låst.

Snart stannade hela vattenverket – ett av två verk som försörjer de 140 000 boende i staden. Byggnaden som 30-åringen gick in i är nämligen en kritisk plats för vattenverket. Det är ett ställverk, det vill säga en elcentral som försörjer vattenverket med ström. 30-åringen började slita ut säkringar. Han tryckte på nödstopp, och hela anläggningen slocknade. Sedan gick han därifrån.

Åklagaren ser inga tecken på att 30-åringen agerade på uppdrag av någon, och inget som har framkommit i utredningen tyder på någon form av planering. Det krävdes alltså inte ens någon planering för att åstadkomma detta.

Herr talman! Sverige storsatsar på det civila försvaret. Här är just vattenverken en nyckel, för en fungerande vattenförsörjning är helt central. Utan vatten kan vi inte försvara vårt land, säger en företrädare för branschorganisationen Svenskt Vatten. Det finns ungefär 1 500 vattenverk runt om i landet, och alla måste skyddas från föroreningar, fysiska intrång, cyberattacker och sabotage. Blir det stopp påverkas hela samhället. Det gäller sjukhus, förskolor, restauranger och livsmedelsproduktion.

Om någon slår ut dricksvattnet helt slutar även avloppssystemet att fungera, och försvinner vattnet uppstår sanitära problem snabbt. Det som har gjort att städer i Ukraina har evakuerats har varit att va-systemet inte fungerar som helhet, alltså att inte heller avloppen längre fungerar. Vi kan ju försöka föreställa oss vad som skulle hända om avloppet till ett av våra sjukhus plötsligt skulle sluta fungera.

Här har alla aktörer med något ansvar för vattenförsörjningen en riktig utmaning framför sig.

Herr talman! Inledningsvis vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet i sin helhet.

Betänkandet behandlar Riksrevisionens rapport om antagningen till polisutbildningen. Riksrevisionens övergripande slutsats är att antagningen till polisutbildningen inte är effektiv, och man gör i rapporten ett antal iakttagelser till stöd för den ståndpunkten.

Man lämnar också två rekommendationer till regeringen i frågan: dels att genomföra en översyn av tillväxtmålet om att Polismyndigheten ska uppnå en polistäthet som minst motsvarar genomsnittet i EU, dels att genomföra en översyn av finansieringen av Plikt- och prövningsverkets prövningskapacitet för polisprövningar.

Regeringen instämmer delvis i Riksrevisionens bedömning att målet är förenat med utmaningar. Man anser att det är nödvändigt att säkerställa fler poliser och en ökad polisiär närvaro i hela landet och bedömer därför att det nuvarande tillväxtmålet bör ligga fast. Gott så, tycker även jag; vi behöver fler poliser i yttre tjänst i hela landet.

När det sedan gäller rekommendationen till regeringen om en översyn av finansieringen av Plikt- och prövningsverkets prövningskapacitet för polisprövningar avser regeringen att ta initiativ till en översyn av finansieringsmodellen och föreslå en kostnadseffektiv och mer flexibel och behovsanpassad modell som bättre speglar faktisk efterfrågan och nyttjandegrad.

I rapporten görs tre kritiska iakttagelser när det gäller antagningen.

För det första: Det är inte säkerställt att antagningsprocessen är anpassad för att selektera ut kandidater som är lämpade för polisyrket.

För det andra: Antagningsprocessen kan bli mer effektiv – jag delar den uppfattningen.

För det tredje: Antagningsprocessen främjar inte god hushållning – det verkar också stämma.

Jag tänker endast uppehålla mig vid den första iakttagelsen, och den stora frågan blir, herr talman: Vem är en lämplig kandidat för polisyrket, och hur kan man veta det?

Riksrevisionen menar att det är otydligt vad som ligger bakom val av tester och beslutade gränsvärden och menar att de fysiska testerna inte är anpassade efter polisyrket. Man fortsätter med att regeringens önskan om ökad mångfald i poliskåren, med fler kvinnor och personer med utländsk bakgrund, inte har omsatts i praktiken.

Här har, menar jag, Polismyndigheten tilldelats en olöslig uppgift. Man kan inte i antagningsprocessen till utbildningen inkludera allt som kommer att krävas av en polis i framtiden. Polisyrket är i grunden mycket komplext, med en mängd olika inriktningar som kräver såväl specialkunskaper som erfarenhet. Att räkna in allt detta i en antagningsprocess låter sig bara inte göras. Antagningskraven skulle då bli ouppnåeliga för det stora flertalet.

Herr talman! De formella kraven är svåra nog att uppnå, vilket är bra; det ska vara svårt att bli polis. Men Riksrevisionen antyder att några av kraven missgynnar vissa kategorier sökande och verkar tycka att Polismyndigheten ska ändra på detta. Det skulle i sak innebära antingen positiv särbehandling av vissa för att underlätta deras antagning eller en sänkning av vissa grundkrav i samma syfte.

Man tvingas då lyfta frågan om kön, etnicitet eller någon annan medfödd egenskap ska vara en faktor, i det här fallet en positiv faktor, i antagningsprocessen. Eller ska grundkraven sänkas generellt för att underlätta intagning av vissa kategorier och underlätta för myndigheten att uppfylla målet om en större polistäthet i hela landet?

De poliser jag talar med – en del pensionerade, som jag, och andra i högsta grad aktiva – tycker tvärtom. De menar att kraven i stället bör skärpas och att detta bör prioriteras före målet om en högre polistäthet.

Herr talman! Att genom kvotering eller någon annan form av positiv särbehandling anta någon som inte uppfyller de formella kraven eller klarar de grundläggande proven menar jag är helt uteslutet. Detsamma gäller att sänka kraven i akt och mening att fler i en viss grupp eller av ett visst kön ska godkännas vid antagningen.

Fru talman! Min fråga går till statsrådet Andreas Carlson.

När man bygger ett vanligt småhus kan uppemot en tredjedel av kostnaden hamna på sådant som inte är själva bygget. Det handlar om bygglov, planavgift, anslutning till vatten- och avloppsnät, anslutning till elnät och fibernät, nybyggnadskarta och utstakning, lantmäteri, lagfart och pantbrev. Ovanpå detta kommer kostnader för konsulter och räntor när processerna drar ut på tiden.

Regelkrav och handläggning har byggts på under lång tid, och flera moment och längre ledtider gör nybyggen dyrare.

Mina frågor blir: Vilka är de viktigaste saker statsrådet Carlson vill göra för att pressa ned byråkrati och anslutningskostnader? När kan vi räkna med att den som ska bygga – förhoppningsvis ett Sverigehus – kommer att märka av det?

Fru talman! Betänkandet handlar om Riksrevisionens rapport. Jag vill inledningsvis yrka bifall till betänkandet.

Riksrevisionen riktar rätt omfattande kritik mot regeringens styrning och mot relevanta myndigheters tillsyn och insatser när det gäller kommunernas ansvar att tillhandahålla allmänna vattentjänster. Jag delar Riksrevisionens uppfattning i många delar. Jag konstaterar att även regeringen i huvudsak instämmer i Riksrevisionens problembeskrivning och anser att de åtgärder som Riksrevisionen föreslagit är väl motiverade.

Genom vattentjänstlagen har staten överlåtit ansvaret för att tillhandahålla allmänna vattentjänster till kommunerna. Men staten har fortfarande ansvaret för både lagstiftning och den övergripande styrningen. Hur regeringen och staten i sin helhet väljer att styra påverkar givetvis kommunernas prioriteringar.

Riksrevisionens granskning visar att staten trots kända brister i kommunernas underhåll och förnyelse av den befintliga va-infrastrukturen framför allt har styrt och fokuserat sina insatser mot att ansluta fler hushåll till de allmänna vattentjänsterna. I det avseendet har vi uppmärksammat och kritiserat att en del kommuner tvångsansluter fastigheter till det kommunala nätet trots att fastigheterna har en väl fungerande vattenförsörjning och ett väl fungerande avlopp. Anslutningarna sker till stora kostnader för den enskilda fastighetsägaren – ibland så stora att fastighetsägaren tvingats sälja sin fastighet då anslutningskostnaderna är alltför höga.

Riksrevisionen bedömer att statens insatser gentemot kommunerna inte i tillräcklig utsträckning har tagit hänsyn till, eller agerat på, de långsiktiga risker som bristande underhåll och förnyelse innebär. Riksrevisionen säger vidare att statens insatser gällande allmänna vattentjänster involverar myndigheter inom livsmedels-, miljö- och samhällsplaneringsområdet och att flera av myndigheterna har uttryckt behov av ytterligare och tätare samverkan.

Fru talman! Trots att myndigheterna har ett ansvar att själva se till att den samverkan de har behov av kommer till stånd menar Riksrevisionen att områdets tvärsektoriella karaktär med delat ansvar mellan många myndigheter kan motivera särskild styrning mot en mer formaliserad samverkan.

Va-beredskapsutredningen har haft i uppdrag att se över regelverk och ansvarsfördelning och vid behov föreslå förändringar för att säkerställa en robust och kontinuerlig leverans av vattentjänster. Regeringen menar att det i utredningen finns förslag som har flera nära beröringspunkter med Riksrevisionens rekommendationer.

Jag delar också Riksrevisionens uppfattning att regeringen ska rekommenderas att ge berörda myndigheter i uppdrag att fördjupa sin samverkan i frågor relaterade till allmänna vattentjänster och vattentjänstlagen. Detta framförs också i Va-beredskapsutredningen. Jag anser dock att samverkan bör vara ytterligare formaliserad än den är i dag och än vad som föreslås.

En aspekt som inte nämns i Riksrevisionens rapport och som andra rapporter och utredningar endast snuddat vid är säkerheten vid våra vattenanläggningar. När man kan stoppa dricksvattentillgången i en tätort bara genom att bryta upp ett hänglås visar det att det är mycket kvar att göra inom området säkerhet.

I Riksrevisionens rapport och regeringens skrivelse nämns en del av de aktörer som har ansvar för vattentjänster. I tillägg kan också Sveriges geologiska undersökning, SMHI, MSB, Jordbruksverket och Skogsstyrelsen nämnas. Det finns förmodligen ytterligare aktörer med större eller mindre ansvar för vattentjänster som kompletterar eller överlappar ansvaret hos andra aktörer. Jag menar att detta talar i ännu högre grad för att samverkan om vattentjänster bör formaliseras i en speciell samordnande funktion.

Med detta sagt yrkar jag bifall till betänkandets förslag.

Herr talman! Jag står givetvis bakom alla våra reservationer, men jag nöjer med mig att yrka bifall till reservation 18.

Det är ingen hemlighet att Sverige inte är självförsörjande på livsmedel förutom när det gäller några få varor: spannmål, morötter och socker. När det gäller att öka vår självförsörjning kommer jordbruk och lantbruk därmed i fokus. Det saknas verkligen inte incitament för att skydda och även öka arealen av jordbruksmark när säkerhetsläget i Europa ser ut som det gör.

Jag menar att det är mycket angeläget att i största möjliga mån skydda jordbruksmark från att exploateras för till exempel så kallade solcellsparker. Precis som vid vindkraftsetableringar är detta långt ifrån några parker, utan det är stora industrianläggningar för produktion av energi.

Detta handlade om marken. Nu till något helt annat: vatten. Vatten är ett farligt gift vilket omger Visby stift, skrev Falstaff Fakir i sin välkända bok En hvar sin egen professor eller Allt menskligt vetande i sammandrag. Den har ni säkert läst – eller?

Skämt åsido, herr talman! Nu är det ju inte bara Visby stift som omges eller berörs av vatten. I stort sett allt i vår tillvaro är mer eller mindre beroende av vatten. Vatten är vårt i särklass viktigaste livsmedel. Och vi är ju ganska lyckligt lottade i vårt land som i stort sett alltid har tillgång till drickbart vatten. Men vi tar i alltför stor utsträckning vårt vatten för givet, vill jag påstå.

I EU:s vattendirektiv kan man i inledningen läsa: ”Vatten är ingen vara vilken som helst utan ett arv som måste skyddas, försvaras och behandlas som ett sådant.”

Sveriges vatteninfrastruktur består av 20 000 mil ledningar. Det är lika långt som fem varv runt jorden. Mycket av ledningsnätet är byggt på 1960- och 1970-talen och har alltså varit i bruk i mer än ett halvsekel. I landets kommuner finns det ett stort underhållsbehov. På många håll finns det en underhållsskuld, och på grund av regelverket har man svårt att finansiera renovering och underhåll. Vi har siffror på förskräckliga summor här – upp till 800 miljarder. Reglerna för finansiering bereds just nu i Regeringskansliet. Vi ser verkligen fram emot att reglerna för detta förändras till det bättre för kommunerna.

Ansvaret för våra vattentjänster ligger i väldigt mångas händer. Det är kommunen, länsstyrelsen, Havs- och vattenmyndigheten, Sveriges geologiska undersökning, SMHI, Livsmedelsverket, MSB, Naturvårdsverket, Jordbruksverket, Skogsstyrelsen och Boverket – ja, ni hör ju själva.

För att man ska kunna försäkra sig om bästa möjliga samverkan och samordning mellan alla dessa myndigheter menar vi att det behövs en nationell samordningsfunktion. Visserligen förordar Va-beredskapsutredningen en bättre samverkan mellan de olika aktörerna, men vi menar att utredningen inte går tillräckligt långt där. Det räcker inte med uppmaningar.

En annan sak som inte kan förbises är säkerheten för våra vattenanläggningar. Vi har ju sett att man bara genom att bryta upp ett hänglås kan stoppa vattendistributionen till ett samhälle i flera dygn, och vi kan bara spekulera i hur många anläggningar med lika bristande säkerhet det finns i landet. Att uppgradera säkerheten för alla anläggningar i Sverige är en omfattande utmaning, och det kommer att kräva omfattande investeringar som det ännu inte planeras för.

I Ukraina ser vi hur Ryssland riktar attacker mot olika delar av infrastrukturen. Mycket riktas mot eldistribution men även mot vatten- och avloppsnät. Än så länge ser vi hur man ganska snart lyckas återställa eldistributionen och också hur man ganska snart kan distribuera dricksvatten till samhällena. Men när avloppsnätet skadas eller förstörs flyttar de flesta, eller så blir de evakuerade.

I ljuset av hur kriget bedrivs måste man fråga sig: Hur genomtänkt är det egentligen att centralisera olika verksamheter? När det gäller till exempel sjukvård är det en uttalad fördel att ha mindre, utspridda enheter jämfört med att ha stora centrala anläggningar. Detsamma bör gälla även vatten och avlopp.

(Applåder)

I detta anförande instämde Mikael Eskilandersson (SD).

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ersättningsrätt samt insolvens- och utsökningsrätt

Fru talman! Inledningsvis vill jag säga att vi givetvis står bakom alla våra reservationer, men för att vinna tid yrkar jag bifall endast till reservation 22. Den handlar om markägares rätt till full kompensation för kostnader till följd av en otillåten bosättning.

En markägare ska aldrig behöva drabbas av kostnader till följd av en otillåten bosättning på sin mark. Detta gäller såväl avgifter till myndigheter som kostnader för till exempel bortforsling, upprensning, städning och sanering av marken.

Vi har under senare år sett hur olika grupper har ockuperat mark eller etablerat bosättningar i form av tält, husvagnar eller skjul på såväl kommunal som privat mark.

En privat markägare som får en otillåten bosättning på sin mark står ensam och har en snårig byråkratisk väg att gå innan en otillåten bosättning kan avhysas. Därefter följer ibland ett omfattande efterarbete för att återställa marken till ursprungligt skick. Kostnader och eventuellt inkomstbortfall drabbar helt och hållet markägaren i fråga.

Vi menar också att markägare som drabbas, utöver rätt till ersättning för sina direkta kostnader, även ska ha rätt till ersättning för utebliven inkomst. Det kan handla om stora summor i inkomstbortfall när markägaren inte kan använda eller bruka marken på det sätt den är avsedd för.

Det händer också att de som valt att etablera en otillåten bosättning tar med sig barn till bosättningen. I de fall barn är inblandade i en otillåten bosättning måste situationen anses vara akut. Barn ska aldrig behöva vistas, bo eller växa upp i en undermålig boendemiljö, och handläggningen av sådana fall måste vara så snabb som möjligt. När det brister i föräldraansvar och det står klart att barn befinner sig en sådan belägenhet vilar ett stort ansvar på kommuner och de myndigheter som har till uppgift att skydda och tillvarata barns rättigheter att snabbt ingripa.

Fru talman! Föräldraansvaret framhålls inte i tillräcklig utsträckning i dag. Det är dock i första hand föräldrarna som har ansvaret för sina barn - inte förskolan, skolan, fritidsverksamheten, socialtjänsten eller vilken myndighet det nu vara må. Föräldrarna ansvarar i första hand för sina barn.

Under senare år har barn allt oftare dragits in i gängkriminalitet. Gängen utnyttjar underåriga och tvingar dem till exempel att hantera vapen och droger och att genomföra andra grova brott. Jag menar att detta är ett av vår tids och vårt samhälles allvarligaste problem.

Även om det huvudsakliga ansvaret i dessa fall ligger hos de gängkriminella har ändå barnens föräldrar ett ansvar. Enligt vår mening behöver föräldrarnas ekonomiska ansvar utökas, bland annat genom ett tydligare och bredare skadeståndsansvar för de barn som begått brott. Lagstiftningen måste bli tydligare, och skadeståndsansvaret för föräldrarna bör gälla i fler sammanhang och med en högre ersättningsnivå. I dag är detta skadeståndsansvar begränsat till en femtedel av prisbasbeloppet per händelse, vilket vi tycker är alltför lågt. I dag är en femtedel av prisbasbeloppet mindre än 12 000 kronor.

Fru talman! Den information om skadestånd som finns tillgänglig hos olika myndigheter och som ges till drabbade är ofta otillräcklig. Ett tecken på att så är fallet är de privata företag som via annonser på nätet hjälper människor att söka och få skadestånd och ersättningar som de är berättigade till när de själva inte känner till vilka regler som gäller eller hur man går till väga. Berörda myndigheter bör på ett tydligt och lättillgängligt sätt informera drabbade personer om möjligheter att söka skadestånd och vad reglerna innebär.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Ersättningsrätt samt insolvens- och utsökningsrätt

Ibland står möjligheter mot varandra. Så är till exempel fallet när ett brottsoffer har en skadeståndfordran på någon som beviljats skuldsanering. Det är, menar vi, orimligt att ett brottsoffer mister hela eller delar av sitt skadestånd på grund av att gärningspersonen beviljats skuldsanering.

Den nuvarande ordningen med en allmän skälighetsbedömning där omständigheterna vid skuldernas tillkomst särskilt beaktas är enligt vår mening inte tillräcklig. Skadeståndsfordringar som grundar sig på brott ska inte kunna omfattas av skuldsanering.

Avslutningsvis, fru talman, anser vi att ersättning till den som varit frihetsberövad inte ska utgå om denne har fällts till ansvar för brott. I dag kan den som varit frihetsberövad få en omfattande ersättning samtidigt som brottsoffer får ett lägre skadestånd. Detta upplevs allmänt som stötande och är inte acceptabelt.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Frågestund

Fru talman! Min fråga går till finansmarknadsministern.

Regeringen har med stöd av Sverigedemokraterna drivit igenom flera förändringar för att minska överskuldsättningen. Bland annat ska räntetaket sänkas från 40 till 20 procent och ett nytt kostnadstak införas för att förhindra att kreditbolagen tar ut för stora kostnader. Vi vill dessutom införa ett komplett skuldregister, något som såväl branschen som Finansinspektionen vill ha.

I slutet av november förra året ställde sig en majoritet i riksdagen bakom vårt förslag om ett tillkännagivande. Finansmarknadsminstern sa själv i en intervju i podden Generation skuldsatt att frågan om ett komplett register är något man bör överväga.

Vilka fördelar ser statsrådet med ett komplett skuldregister? Och när räknar regeringen med att införa ett sådant skuldregister i enlighet med tillkännagivandet?