Denis Begic

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Vi socialdemokrater har inga reservationer i det här ärendet. Däremot har vi ett par saker som vi gärna vill säga.

Vi tycker i grunden att det är bra med gemensamma system. De kan bidra till att hålla nere kostnader, skapa mer enhetlighet, stärka rättssäkerheten och öka säkerheten för staten. Men det betyder inte att Lantmäteriet, när vi har klubbat detta beslut, kan göra hur som helst och vad som helst. Det finns viktiga åtgärder som vi tycker behöver vidtas.

Det är viktigt att förrättningsverksamheten i hela landet kan bedrivas effektivt, enhetligt, rättssäkert och säkert. Det är också viktigt att staten och kommunerna har system som fungerar tillsammans och där information hanteras på ett tryggt sätt.

Men, fru talman, jag vill samtidigt vara tydlig med en sak: Lantmäteriet är inte direkt känt för att alltid ha fungerat felfritt – det kan vi i alla fall enas om. Under lång tid har det funnits kritik mot handläggningstider, bristande tillgänglighet och ärenden som drar ut på tiden. Jag har själv fått mängder av mejl från människor som är frustrerade, och det har säkert mina kollegor i civilutskottet också. Jag har träffat personer i kommunala lantmäteriverksamheter som känner stor frustration. Jag har också träffat företag som är frustrerade över att processer tar för lång tid.

Det är inte konstigt att människor reagerar, för Lantmäteriet är inte vilken myndighet som helst. Lantmäteriet är en viktig del för att samhället faktiskt ska fungera. Utan ett fungerande lantmäteri blir det svårare att bygga bostäder. Utan ett fungerande lantmäteri försenas infrastrukturprojekt. Utan ett fungerande lantmäteri blir fastighetsaffärer, avstyckningar och markfrågor mer komplicerade.

Det kan handla om ett stort företag som vill investera. Det kan handla om en kommun som vill planera för nya bostäder, men det kan också handla om en vanlig människa som vill bygga ett hus eller bygga om huset, stycka av mark eller reda ut vad som gäller för en fastighet. Ja, det kan till och med handla om någon som vill bygga en hönsgård och behöver veta vad som faktiskt gäller. Då måste myndigheten fungera.

Fru talman! Det är mot den bakgrunden som vi ser positivt på ett gemensamt system. Ett gemensamt ärendehanteringssystem kan bidra till bättre uppföljning, större enhetlighet, ökad rättssäkerhet och bättre säkerhet i informationen från staten. Men det arbetet måste också göras rätt. När staten ställer krav på kommunala lantmäterimyndigheter ska de också använda de system som tillhandahålls av det statliga Lantmäteriet. Då måste staten också ta ansvar för att systemet fungerar i praktiken. Det får inte bli ett system som är alldeles för dyrt, krångligt och svårt att använda. Det får inte bli ett system där kommunerna får ta kostnaderna för dålig statlig upphandling. Och det får inte bli ett offentligt it-projekt som låter fantastiskt i teorin men som skapar frustration i vardagen.

Fru talman! Vi vet, tyvärr, att stora offentliga it-system inte alltid har varit en framgångssaga. Det börjar ofta med löften om effektivisering, att digitalisering är bra och att det ska vara användarvänligt. Men sedan står människor där med ett system som har kostat enorma summor pengar och ändå är svårt att använda.

Den frustrationen känner jag själv. Häromdagen skulle jag titta på min sons omdöme. Det tog mig lång tid att hitta i skolans it-system. Jag hittade faktiskt inte, utan det var min fru som så småningom hittade omdömet. Så kan vi inte ha det. Det måste vara mer användarvänligt.

Det här handlar inte bara om irritation i vardagen; här handlar det också om samhällsbyggen, bostäder, infrastruktur, företagande och säkerhet – och människors möjligheter att komma vidare i sina viktiga ärenden.

Det är därför vi socialdemokrater vill markera några saker.

För det första: Kostnaderna måste hållas nere. Regeringen öppnar för avgifter för användningen av systemet. Då måste det vara tydligt hur kostnaderna ska hanteras och hur kommunerna ska skyddas från att drabbas av ökade kostnader på grund av statliga beslut.

För det andra: Kommunerna måste vara delaktiga. Det här får inte göras över huvudet på dem som faktiskt ska arbeta i systemet. De kommunala lantmäterimyndigheterna har erfarenhet, kunskap och praktisk förståelse som måste tas tillvara.

För det tredje: Systemet måste vara användbart och säkert i verkligheten, inte bara på papperet. Det ska inte bara vara tekniskt möjligt utan faktiskt fungera för handläggare, kommuner, företag och medborgare och för statens behov av säker informationshantering.

För det fjärde: Regeringen och Lantmäteriet måste följa upp detta noggrant. Det räcker inte att införa ett gemensamt system och sedan säga att problemet är löst. Resultatet måste mätas i verkligheten. Vi vill gärna se kortare handläggningstider, bättre service, ökad rättssäkerhet, stärkt säkerhet och rimliga kostnader.

Fru talman! Vi säger alltså ja till det gemensamma systemet, men vi säger också att Lantmäteriet har mycket att bevisa. De måste visa att de kan leverera ett system som fungerar till en rimlig kostnad. Därför kommer vi socialdemokrater att följa upp kostnader och säkerhet och vara noga med hur kommunerna och lantmäterimyndigheterna i kommunerna ser på frågorna.

Fru talman! Jag hade egentligen inte tänkt anmäla mig till den här debatten. Det finns inga reservationer i ärendet, och utskottet föreslår att skrivelsen ska läggas till handlingarna. På papperet framstår alltså detta som ett odramatiskt ärende. Men häromdagen fick jag några svar från statsrådet som rörde just detta. Då tänkte jag: När ska jag kunna ta en interpellationsdebatt med statsrådet? Snart är det ju slut här. När ska man debattera dessa viktiga frågor? Det var därför jag anmälde mig till debatten. Jag ber om ursäkt till kansliet om jag har ställt till det i kammarkalendern, men efter svaret från regeringen kände jag ändå att jag måste säga några ord.

Jag har under en längre tid ställt frågor om budgivning, mäklarens ansvar och skyddet för köpare och säljare vid bostadsaffärer. Redan 2023 frågade jag justitieministern om regeringen var beredd att se över de svenska budgivningsreglerna. Svaret var att någon översyn inte var aktuell. I januari 2026 frågade jag igen, då om mäklarens ansvar och köparens skydd vid fastighetsaffärer. Beskedet var detsamma: ingen översyn.

Efter Riksrevisionens rapport, som vi ska besluta om i dag, ställde jag en ny fråga. Den var riktad till justitieminister Gunnar Strömmer, men han flyttade över den till civilminister Erik Slottner. Regeringens besked stannar vid att man ska följa och bevaka myndighetens arbete.

Fru talman! Det här är för mig svagt. Det är inte att agera, utan det är att avvakta. Det är inte politiskt ledarskap, utan det är passivitet. Det finns något provocerande i hur regeringen hanterar bostadspolitiken. När man talar om småhus, egnahem och bostadsdrömmar finns det stora ord, uppdrag och utredningar. Men när människor står inför sitt livs största affär – ett bostadsköp – och behöver trygghet blir regeringen väldigt försiktig. Som Dagens Nyheters ledarsida har påpekat är det inte seriöst att reducera bostadspolitiken till en villa till alla.

Sverige behöver en bostadspolitik som svarar mot verkligheten och behovet av hyresrätter, bostadsrätter, småhus, studentbostäder och bostäder i hela landet. Men det behövs också trygghet för den som ska köpa eller sälja sin bostad. Vad hjälper det att tala om bostadsdrömmar om människor samtidigt måste känna oro inför budgivningen, objektsbeskrivningen eller om all viktig information verkligen kommer fram? Man kan inte tala varmt om ägande och samtidigt acceptera att människor riskerar att hamna i kläm mellan mäklare, banker, försäkringsbolag och ett svårtillgängligt regelverk.

Fru talman! Regeringens passivitet går igen på flera områden inom bostadspolitiken. Den syns i byggandet, i bristen på hyresrätter och i svårigheterna för många att få ett hem. Nu ser vi samma mönster när det gäller trygghet för dem som ska köpa eller sälja bostad. Det är stora ord när kamerorna är på men för lite handling när människor behöver en politik som fungerar i vardagen.

Bostadspolitiken handlar inte bara om antalet bostäder. Den handlar också om trygghet i människors vardag – att kunna flytta hemifrån, bilda familj och byta bostad när livet förändras. Den handlar om att kunna köpa eller sälja en bostad utan att samtidigt behöva vara jurist, ekonom eller för den delen detektiv.

Fru talman! Här blir regeringens passivitet extra tydlig. Riksrevisionen visar att tillsynen riskerar att missa de allvarligaste problemen. Det är allvarligt, för vad är det värt att ett system ser fungerande ut på papperet om köparen och säljaren ändå lämnas ensamma i komplicerade bostadsaffärer? Då borde regeringen agera. I stället får vi samma svar igen: ingen översyn, ingen tidsplan, bara löpande bevakning. Det är inte trygghetspolitik. Det är passivitet.

Detta borde vara en varningssignal för regeringen och inte bara ett ärende som läggs till handlingarna. Det borde leda till tydligare initiativ, inte enbart myndighetsdialog och löpande bevakning.

Fastighetsmäklarinspektionens statistik visar att detta inte är någon marginell fråga. Mellan januari och maj 2026 tog myndigheten emot 539 anmälningar mot mäklare. De handlar bland annat om lockpriser och dolda budgivningar. Det gäller alltså frågor som är helt avgörande när människor ska fatta beslut om mycket stora belopp. När hundratals anmälningar kommer in på några få månader samtidigt som Riksrevisionen varnar för att tillsynen behöver bli mer träffsäker kan regeringen inte nöja sig med att luta sig tillbaka.

Fru talman! Bakom dessa anmälningar finns människor av kött och blod. Under 2025 uppmärksammades fallet med en kvinna i Göteborg som tio år efter det att hon sålt sin bostad krävdes på 1,6 miljoner kronor på grund av att en gammal pant aldrig blivit löst, vilket flera aktörer hade missat. Fallet illustrerar hur allvarliga konsekvenserna kan bli när kontrollen brister i flera led.

P4 Stockholm har nyligen avslöjat två bostadsaffärer där äldre kvinnor uppger att de blivit blåsta på miljonbelopp av sina mäklare. Granskningen har samtidigt riktat ljus mot Fastighetsmäklarinspektionen. Riksrevisionen har kritiserat myndigheten för att svåra ärenden riskerar att bli liggande och för brister i uppföljningen av mäklare som redan tidigare har granskats. I ett av fallen hade mäklaren tidigare anmälts tio gånger och varnats, men ändå hade kvinnans ärende inte utretts. Det visar hur allvarliga konsekvenserna kan bli när tillsynen inte träffar rätt och när människor lämnas utan upprättelse trots allvarliga varningssignaler.

Vi ser också hur dolda bud skapar osäkerhet. Enligt SBAB:s mäklarbarometer från januari 2026 förekommer dolda bud i ungefär var femte bostadsförsäljning. Vid försäljning av bostadsrätter i Stockholm uppges nästan var tredje affär vara dold. Samma undersökning visar även att sex av tio mäklare vill att det här ska förbjudas. Det säger något viktigt om hur företeelsen påverkar förtroendet för bostadsaffärer. Hur ska människor kunna känna sig trygga om de inte vet vilka bud som faktiskt finns? Hur ska köparen kunna uppleva processer som öppna och begripliga? Hur ska säljaren kunna veta om priset är rätt eller om man pressas in i ett för snabbt beslut? Här blir regeringens passivitet extra tydlig.

Jag har frågat om budgivningsreglerna, om mäklarens ansvar och om regeringens slutsatser efter Riksrevisionens kritik. Jag har även frågat om ansvarsfördelningen. I dag läggs mycket av ansvaret på den enskilda mäklaren. Samtidigt består dagens bostadsmarknad inte bara av enskilda mäklare utan också av företag, kedjor, varumärken, interna rutiner, digitala system, ekonomiska incitament och affärsmodeller. Ändå har svaret gång på gång varit detsamma: Vi gör ingen översyn. Vi följer utvecklingen. Vi bevakar myndighetens arbete.

Fru talman! Hur länge ska regeringen följa utvecklingen innan den börjar leda utvecklingen?

Många mäklare gör ett seriöst och viktigt arbete. Just därför behövs tydliga regler, effektiv tillsyn och starkt konsumentskydd. Seriösa mäklare tjänar på att oseriösa aktörer upptäcks, och seriösa företag tjänar på att förtroendet för branschen stärks. Framför allt tjänar vanliga människor på att staten inte lämnar dem ensamma när något går fel.

Detta handlar om ordning och reda på en marknad där mycket står på spel för den enskilde, och det är därför jag står här i dag. Jag kan som sagt inte ta upp detta med ministern. Jag hoppas dock att han tittar på det här.

Min kritik mot regeringen är väldigt enkel. Ni vet att problemen finns – ni erkänner själva i de svar jag fått att de finns. Ni säger själva att bostadsköp ofta är människors största affär, men ni agerar inte med den kraft som frågan kräver.

När regeringen vill tala om småhus finns det energi, och när den vill tala om bostadsdrömmar finns det stora ord, men när människor frågar om trygghet i själva affären blir svaret: ”Vi följer utvecklingen.” Det räcker inte – det duger inte. Människor köper inte en skrivelse, en myndighetsdialog eller en formulering om att utvecklingen följs. De köper ett hem, och när man köper ett hem ska man inte behöva hoppas att budgivningen går rätt till, att objektsbeskrivningen stämmer, att mäklaren lämnar all viktig information eller att panten verkligen är kontrollerad. Man ska kunna lita på att systemet fungerar.

Här finns också tydliga rättviseaspekter. Den som har pengar och juridisk kunskap, som talar god svenska och som har tid och starka kontakter har lättare att driva sin sak, medan den som är svagare i allt detta står ensam.

Om konsumentskyddet i praktiken bygger på att den enskilde själv ska förstå vad som gått fel, veta vart den ska vända sig, orka anmäla och kunna driva processen får vi ett skydd som fungerar bäst för dem som redan är starkast. Så kan vi inte ha det på bostadsmarknaden. En bostad är inte vilken vara som helst. Den är grunden för människors vardag, frihet och trygghet.

Riksrevisionens rekommendationer är rimliga. Fastighetsmäklarinspektionen behöver utveckla kriterierna för prioritering i tillsynsstrategin, och det behövs mer tematisk och egeninitierad tillsyn särskilt mot allvarliga överträdelser i samband med förmedlingsuppdrag. Uppföljningen av tillsynens inriktning och resultat behöver förbättras, och tillsynen över alternativa tvistlösningar behöver stärkas.

Det här är inte några stora krav; det här är verkligen sunt förnuft. Om vi vet att risker finns i budgivningen, i marknadsföringen, genom lockpriser, i objektsbeskrivningar och när det gäller kontrollskyldighet och ansvarsfördelning måste tillsynen också riktas dit där riskerna finns. Annars riskerar vi att tillsynen ser tillräcklig ut på papperet men inte hjälper människor tillräckligt i verkligheten.

Fru talman! Regeringens passivitet går igen i hela bostadspolitiken. Den syns när bostadsbyggandet inte räcker till utan har tvärnitat, när hyresrätterna inte prioriteras och när unga hålls utanför bostadsmarknaden. Den syns också när tryggheten i bostadsaffären brister men regeringen ändå nöjer sig med att bara bevaka.

Trygghet är för mig inte bara polis, straff och presskonferenser. Trygghet är också att kunna köpa ett hem utan att bli lurad, att kunna sälja sitt hem utan att utsättas för bluffbud och att kunna lita på att mäklare och mäklarföretag tar sitt ansvar. Trygghet är att vanliga människor inte lämnas ensamma i komplicerade system.

Att löpande bevaka duger inte. Att följa utvecklingen duger inte, och att lägga skrivelsen till handlingarna duger inte heller. När människor riskerar att förlora hundratusentals kronor – till och med miljoner – i en bostadsaffär behövs mer än passiv förvaltning. Då behövs politisk vilja, tydliga uppdrag och en översyn av regelverkets brister. Den här regeringen har fallerat på alla dessa punkter.

Riksrevisionen har gjort sitt jobb. Man har granskat, pekat på brister och lämnat rekommendationer. Nu måste regeringen göra sitt jobb och inte bara bevaka och följa utan också agera för att stärka skyddet för köpare och säljare vid dessa affärer, för när människor köper ett hem ska de inte behöva vara rädda. De ska kunna känna sig trygga.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)

Fru talman! Jag vet inte vilken värld Lars Beckman lever i, men jag vet ju att Lars Beckman tillsammans med Tidöpartierna har förhandlat med Sverigedemokraterna, som inte ser mig som en person som är likvärdig de övriga här i kammaren eftersom jag har invandrarbakgrund. Förhandlingen handlar alltså om vem som ska kunna driva igenom mest av sin egen politik. Jag hoppas att Lars Beckman förstår att ni moderater också har fått ge upp saker och ting som ni borde stå bakom, som till exempel den mänskliga del av Sverige som i dag går förlorad.

Det är klart att vi socialdemokrater går till val som socialdemokrater, och jag har sagt att vi efter valet förhoppningsvis kommer att förhandla fram en ny regering där sverigedemokrater inte har den makt de har i dag. För egen del styr jag nämligen hellre med Miljöpartiet än med sverigedemokrater.

Fru talman! Tack, Lars Beckman, för frågan!

Jag kan börja med att säga att Socialdemokraterna, om lyckan är framme och vi leder regeringen, förstås kommer att förhandla med de partier som vill samarbeta med oss. Vi utesluter inte något parti utom det som talade före mig, Sverigedemokraterna.

Om olyckan är framme och Lars Beckman fortsätter att styra tillsammans med Sverigedemokraterna kommer vi att se ett annat Sverige – ett Sverige som är förstört när det gäller både miljö och människor.

Socialdemokraterna går till val på sin egen politik, alltså det som jag precis berättade att vi tycker är viktigt. Vi som politiker har ett ansvar att se till att både miljö och människor har en plats i vårt samhälle.

I dag läste jag att Moderaterna tar över miljöpartistisk politik, när de föreslår – vad var det nu – 7 miljarder till halverad kollektivtrafiksavgift. Är det okej? Är det bra? Ja, jag anser i alla fall att det kan vara bra för Sverige att halvera detta så att fler kanske åker kollektivtrafik.

Mitt svar är att Socialdemokraterna går till val på sin egen politik. Det har vi alltid gjort.

Fru talman! Sverige behöver vattenkraft. Den är en central del av vårt fossilfria elsystem. Den bidrar med reglerkraft, effektbalans och stabilitet när industrin elektrifieras och samhället ställer om. Men vi vet också att den historiska utbyggnaden av vattenkraften har haft stora konsekvenser för våra vattenmiljöer, för biologisk mångfald och för vandrande fiskbestånd.

Just därför anser vi att vi måste klara av att ha två saker i huvudet samtidigt. Det är klart att vi behöver värna elsystemet, men vi måste förstås också värna vår miljö. Politikens uppgift är inte att välja bort det ena eller det andra. Politikens uppgift är att hitta den balans som behövs så att vi klarar av både elproduktionen och vår miljö. Det är därför reformen om moderna miljövillkor är så viktig.

Man kanske skulle kunna säga att de undantagsmöjligheter som EU-rätten ger, dem ska man kunna använda. Men, och det här är viktigt, undantagen får inte bli slentrian. Varje undantag måste bygga på individuella proportionalitetsbedömningar. Varje beslut måste vila på tillräckliga beslutsunderlag. Och riksdagen måste löpande få veta hur undantagen används och vilka konsekvenser de får för vattenmiljö, biologisk mångfald och energisystem.

Det är precis det vår reservation handlar om – inte om att stoppa vattenkraft och förstås inte om att stoppa omställningen utan om att säkerställa att processerna blir rättssäkra, transparenta och långsiktigt hållbara.

Fru talman! Det finns också en annan viktig aspekt, och det är den osäkerhet som har funnits under mandatperioden. Processer har bromsats upp, och omprövningar har pausats. Signalerna till både energisektorn och miljösidan har varit ryckiga. Resultatet har blivit osäkerhet för investeringar, osäkerhet för verksamhetsutövare och framför allt fördröjning av viktiga miljöåtgärder.

Vi behöver i stället ha tydlighet, förutsägbarhet och en långsiktig spelplan där både energiförsörjningen och miljöansvaret tas på allvar. Därför vill vi också att regeringen ger myndigheterna nationell vägledning och metodstöd så att tillämpningen inte skiljer sig kraftigt mellan olika delar av landet. Det är därför vi säger att vi behöver följa upp att de kompensationsåtgärder som används faktiskt leder till verklig miljönytta och inte bara blir formuleringar på papper.

Fru talman! Bra politik handlar om att kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Visst behöver vi fossilfri el, men Sverige behöver också levande vattendrag och fungerande ekosystem. Det ena utesluter inte det andra.

Med det vill jag yrka bifall till reservation nummer 2.

Fru talman! Sverigedemokraternas Roger Hedlund lyssnade, återigen, inte på vad jag sa i början. De fastighetsägare som frivilligt gör detta får gärna göra det; vi har ingenting emot det. De får gärna lägga pengar på ytterligare trygghetsskapande åtgärder.

Det ni gör, Roger Hedlund, är att flytta ansvaret från polisen, staten och andra som ska ta ansvar för de här bostadsområdena. Ni lägger inte massor av pengar för att skapa trygghet i dessa bostadsområden utan tar i stället bort trygghet från dem. Ni gör de socioekonomiskt utsatta områdena ännu mer utsatta. Ni skapar större klyftor genom att människor får betala ännu högre hyror. Ni röstade för att införa marknadshyror. Du tryckte på knappen för det, Roger Hedlund.

Ni lägger ytterligare en avgift på hyresgästerna och behandlar dem som om de vore en bank. Alla andra i samhället, som Roger Hedlund och jag, ska ha det bra. Vi ska få sänkt skatt. Vi ska få det bättre, men det ska inte hyresgästerna i socioekonomiskt utsatta områden. Det är skrämmande politik.

Fru talman! Tack, Roger Hedlund, för frågan!

Jag vet inte om Roger Hedlund lyssnade på vad jag sa. Frivilligt är alltid bra. Det är när staten börjar lägga tvingande avgifter på olika fastighetsägare, eller på samhället i stort, som problematiken uppstår.

Som jag sa har jag varit i många områden där flera olika fastighetsägare arbetar tillsammans, gör ronder och vandringar och ser vad de kan göra. Ingen tvingar dem till det, utan de gör det frivilligt. De betalar om det behövs, men det handlar inte om någon avgift utan om samverkan mellan olika fastighetsägare.

Vi får inte glömma en väldigt viktig sak när vi pratar om dessa åtgärder: Där allmännyttan finns ute i Sverige är man allt som oftast den enda fastighetsägaren i ett område och skapar trygghet tillsammans med dem som bor där. Det finns ingen annan. Samhället borde finnas där – polisen, kommunen, socialtjänsten och så vidare. Därför är vårt förslag att se till att staten inte abdikerar från områden där det bara finns en enda fastighetsägare, oftast allmännyttan.

Det är precis det ni har gjort nu. Ni säger att pengarna inte finns. Ni satsar inte på polisen eller trygghetsarbetet i områden med allmännyttan som enda fastighetsägare. Det stör mig fruktansvärt mycket. Avgifter kan man lägga på alla, men när åtgärder behöver vidtas finns staten inte där. Det är skrämmande.

Fru talman! Trygghet är inte något som man ska behöva köpa sig till. Trygghet är inte heller en avgift på en avi. Trygghet är ett samhällsansvar.

Därför yrkar vi socialdemokrater bifall till reservation 1 och reservation 2.

Vi säger nej till regeringens förslag om en lag om avgift för områdessamverkan. Vi gör det inte för att vi är emot samverkan; tvärtom är samverkan mellan kommuner, fastighetsägare, polis, näringsliv och civilsamhälle ofta helt avgörande för att skapa trygghet i bostadsområden, i centrum och på torg. Men det är just därför regeringens förslag är så problematiskt.

I dag finns det väldigt många fungerande exempel på frivillig områdessamverkan, och även jag har besökt många av dem. Samverkan bygger på lokalt engagemang, förtroende och gemensamt ansvar. Regeringen säger nu: Låt oss införa en avgift! Låt oss skapa en ordning där fastighetsägare kan tvingas betala! Men vi vet vilka som i slutändan kommer att få betala, nämligen hyresgästerna och de som bor i området.

Fru talman! Det är här den principiella frågan uppstår. Ska trygghet i våra bostadsområden finansieras genom avgifter som kan landa på människor som redan har små marginaler? Ska boende i socioekonomiskt utsatta områden, där behovet av trygghet ofta är som störst, riskera att få betala extra för sådant som borde vara samhällets ansvar? Jag tycker inte det.

Trygghetsskapande och förebyggande arbete är i grunden ett offentligt ansvar. Staten ska prioritera polisens närvaro. Staten ska ta ansvar för det förebyggande arbetet. Kommuner ska ha förutsättningar att arbeta långsiktigt med sociala insatser, belysning, levande miljöer och trygga offentliga platser. Men regeringen gör det den ofta gör: Den pratar hårt om trygghet, men när notan kommer skickas den någon annanstans.

Här är Lagrådets kritik viktig, fru talman. Lagrådet avstyrker förslaget, och det handlar inte om någon liten detalj. Lagrådet pekar på grundläggande problem med att införa en offentligrättsligt grundad avgiftsskyldighet för frivillig samverkan mellan enskilda. Man pekar också på oklarheter kring kommunens roll, beslutsfattande och domstolsprövning. När Lagrådet säger att förslaget väcker frågor av sådan dignitet att det inte bör genomföras borde regeringen lyssna.

Fru talman! Regeringen säger att avgiften inte får användas för sådant som redan är statens eller kommunens ansvar. Det låter ju klokt, men var går den gränsen i praktiken? Det är inte så enkelt. Vad är trygghetsskapande arbete? Är det belysning? Är det ordningsvakter? Är det kameror? Är det renhållning? Är det social närvaro? Är det mötesplatser? När blir det kommunens eller fastighetsägarnas ansvar, och när blir det statens ansvar? Det är just sådana gränsdragningar som riskerar att skapa problem.

Även om avgiften formellt tas ut av fastighetsägare vet vi alla hur verkligheten fungerar. Kostnader för fastigheter stannar sällan hos fastighetsägaren för alltid. De kommer i förlängningen att påverka hyror, avgifter och boendekostnader.

Därför är vår reservation viktig. Vi säger att regeringen bör återkomma med ett förslag som tydligt stärker statens ansvar för det brottsförebyggande och trygghetsskapande arbetet och samtidigt säkerställer att trygghetsarbetet inte finansieras genom pålagor som riskerar att drabba de hyresgäster som redan bor i socioekonomiskt utsatta områden. Jag tycker att det är en rimlig linje. Det är också en rättvis linje, och det är en linje jag stöder.

Fru talman! Det finns även en annan risk med regeringens förslag, nämligen att man skadar det som redan fungerar. Vid mina besök har jag sett många sådana exempel också. Om frivillig samverkan i dag bygger på engagemang och gemensamt ansvar, vad händer då när staten kommer in och säger att det finns en avgiftsmodell? Risken är att samverkan blir mer juridik än lokalt engagemang, mer administration än handling och mer konflikt om vem som ska betala och inte. Är det verkligen det som bostadsområdena behöver?

Det som behövs är fler vuxna i områdena. Det behövs fler poliser och ett bättre socialt förebyggande arbete. Det behövs en fungerande skola och fritidsverksamhet. Det behövs levande centrum och kommuner som har resurser. Det behövs också en stat som inte abdikerar från sin uppgift att skapa ett tryggt samhälle. Det är nämligen det som är kärnan här: När regeringen inför en modell där trygghetsarbetet ska finansieras genom avgifter från fastighetsägare flyttas ansvaret steg för steg bort från det offentliga, och den utvecklingen är inte bra.

Fru talman! Som jag sa är vi inte emot områdessamverkan. Vi är för en bättre områdessamverkan. Men den måste bygga på rätt principer. Den ska inte börja med frågan vart fakturan ska skickas, utan den ska börja med frågan vad människor behöver för att kunna känna sig trygga där de bor, arbetar och rör sig. För mig är det inte det här lagförslaget som är svaret. Svaret är ett samhälle som är starkare och som hjälper dem som finns längre ned i samhället.

Därför yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 2.

(Applåder)

Herr talman! Min fråga går till infrastruktur- och bostadsministern.

Jag vill börja med att upplysa om att under våra år i regeringsställning kom vi upp i de nivåer som Boverket hade när det gällde byggande av bostäder. Under de här fyra åren har man inte ens nått hälften av det som Boverket rekommenderar. Det är en upplysning till statsrådet.

Jag vill också nämna en annan sak. I dag bor nio av tio unga ofrivilligt hemma hos sina föräldrar. De vill inte bo hemma, men de är tvungna just för att bostadsbyggandet har kraschat. Detta är en fråga som många unga i dag har på sin dagordning.

Jag vill därför fråga ministern: Vad har ministern för förslag till de unga som vill flytta hemifrån men som i dag inte har möjlighet att göra det? Är det marknadshyra som kommer att göra det bättre för de unga som vill lämna sina föräldrars hem?

(Applåder)

Herr talman! För mig känns det märkligt att inte svara. Det handlar ju om laddning med pump. Jag förstår att ledamoten Beckman vill ha ett annat slags debatt om fordon och om huruvida man ska ladda dem eller inte. Han vill gärna ha en debatt som handlar om huruvida vi är emot bilisterna eller inte.

För ledamoten handlar det om att diskutera huruvida vi ska fortsätta att vara beroende av oljestater som hela tiden tvingar svenska folket att betala mer. Ledamoten Beckman har röstat för det. Det kan handla om kriget i Iran eller om rysk olja, Putinolja eller någon annan olja. Jag vet att Moderaternas sätt att hantera de här frågorna alltid bygger på att det ska vara billigare vid pump genom att vi köper från korrupta stater, inte på att vi ska ställa om så att svenska folket kan ladda sina bilar hemma.

Vi vill först och främst ställa om för att inte vara beroende av schejker, Putin eller andra. För mig kommer svaret alltid att vara enkelt: Sverige ska inte vara beroende av korrupta stater. Vi ska se till att svenska medborgare kan ladda hemma. De ska också kunna ställa om. De ska inte behöva stå vid en pump.

Vi fick precis reda på att det kan bli så att ransonering införs i Sverige. Detta beror på just det som ledamoten talade om. Det handlar om att man tillåter att andra tjänar pengar på svenska medborgare.

Herr talman! Tack för frågan, Lars Beckman! Först och främst: Jag kommer inte att svara för Miljöpartiets räkning, för jag är inte miljöpartist. Du får gärna begära replik på Miljöpartiet i den här frågan om du vill veta vad de anser att priset ska vara.

Det jag sagt hittills är att det är otroligt viktigt med omställningen till el. Ledamoten Beckman redovisade att det helt plötsligt säljs mer elbilar än tidigare. Anledningen till det är inte regeringens sätt att premiera dem som faktiskt vill ställa om, utan anledningen är världsläget – att det är krig i Mellanöstern, att allting blir dyrare och att vi är beroende av andra stater snarare än har egna möjligheter att faktiskt kontrollera vad vi för in i landet.

Att göra en omställning och se till att människor i Sverige kan köpa och ställa om till elbil är alltså otroligt viktigt, men det är framför allt världsläget som nu tvingar människor i Sverige att ställa om. Jag tycker att det är beklagligt att det inte kommer mer stimulans från regeringen för att människor lättare ska kunna ställa om. Det finns massor med förslag på hur det skulle kunna göras.

Jag vet inte vad Miljöpartiet kommer att ha för dieselpriser – det har jag ingen aning om – men jag vet att vi kommer att göra allt för att se till att svenska folket får en rättvis omställning oavsett om man åker kollektivtrafik eller har en bil.

Herr talman! Vi lever i en tid där det blir allt tydligare hur sårbara vi är. När priserna skenar och konflikter påverkar vår vardag inser vi att vårt beroende av olja inte bara är ett klimatproblem utan också ett säkerhetsproblem. Vi kan inte bygga vårt samhälle på att vara beroende av andra – av länder och regimer vi varken delar värderingar med eller kan påverka. Därför är elektrifieringen av transportsektorn inte bara en klimatfråga; det är också en fråga om självständighet och trygghet.

Herr talman! Mot den bakgrunden är det här förslaget viktigt. Ska fler kunna ställa om måste fler kunna ladda hemma eller i alla fall i närheten av hemmet. Det är där bilen oftast står, och det är där vardagen behöver fungera. Därför välkomnar vi socialdemokrater regeringens förslag, för det är ett steg i rätt riktning.

Förslaget innebär att hyresgäster och bostadsrättsinnehavare i vissa fall får rätt att begära installation av en laddningspunkt vid sin parkeringsplats. Det är bra och tar bort i alla fall ett hinder. Men det är också viktigt att prata om hur förslaget faktiskt är utformat. Det är nämligen den boende själv som ska stå för kostnaden – inte fastighetsägaren och inte staten utan antingen hyresgästen eller bostadsrättsinnehavaren.

Det är här vi socialdemokrater ser att det finns frågor som måste tas på allvar, för vad innebär detta i praktiken? Som hyresgäst ska man alltså investera i en fastighet som man inte äger. Man betalar då för något som blir kvar när man flyttar, och man tar en ekonomisk risk som alla inte har möjlighet att ta. För många hushåll är detta inte självklart, och för många är det inte ens möjligt.

Herr talman! Vi har därför valt att lämna ett särskilt yttrande. Vi säger ja till förslaget, för det behövs. Men vi är också tydliga med att det finns risker. Även hyresgäster kommer att behöva ställa om, och även de ska kunna köra elbil. Även de ska kunna vara en del av omställningen. Därför måste vi se till att förutsättningarna finns i praktiken, för annars riskerar vi att få en omställning som går snabbt för vissa men väldigt långsamt för andra.

Här finns det konkreta risker. Möjligheten finns på papper, men används den verkligen i verkligheten? Risken är att människor avstår därför att kostnaden är för hög eller osäkerheten för stor, och då riskerar reformen att inte få den effekt som man hade tänkt från början. Vi ser dock detta som ett nödvändigt steg, och därför skriver vi i vårt särskilda yttrande att vi kommer att följa utvecklingen noga. Kommer hyresgästerna att använda möjligheten? Kommer installationerna att ske, eller blir tröskeln för hög? Det är avgörande frågor, herr talman.

Vi ser också positivt på att regeringen aviserat att man avser att återkomma när det gäller samfälligheter och gemensamma parkeringslösningar. Det är viktigt, för omställningen måste omfatta fler boendeformer. Men här och nu behandlar vi just det här förslaget, och vår hållning är helt enkelt att detta är ett nödvändigt steg framåt. Vi ser dock att det inte är hela lösningen. En rättvis omställning handlar inte bara om teknik; det handlar om att människor faktiskt får möjlighet att vara med och ställa om.