Civilutskottet

Fru talman! Vi socialdemokrater har inga reservationer i det här ärendet. Däremot har vi ett par saker som vi gärna vill säga.

Vi tycker i grunden att det är bra med gemensamma system. De kan bidra till att hålla nere kostnader, skapa mer enhetlighet, stärka rättssäkerheten och öka säkerheten för staten. Men det betyder inte att Lantmäteriet, när vi har klubbat detta beslut, kan göra hur som helst och vad som helst. Det finns viktiga åtgärder som vi tycker behöver vidtas.

Det är viktigt att förrättningsverksamheten i hela landet kan bedrivas effektivt, enhetligt, rättssäkert och säkert. Det är också viktigt att staten och kommunerna har system som fungerar tillsammans och där information hanteras på ett tryggt sätt.

Men, fru talman, jag vill samtidigt vara tydlig med en sak: Lantmäteriet är inte direkt känt för att alltid ha fungerat felfritt – det kan vi i alla fall enas om. Under lång tid har det funnits kritik mot handläggningstider, bristande tillgänglighet och ärenden som drar ut på tiden. Jag har själv fått mängder av mejl från människor som är frustrerade, och det har säkert mina kollegor i civilutskottet också. Jag har träffat personer i kommunala lantmäteriverksamheter som känner stor frustration. Jag har också träffat företag som är frustrerade över att processer tar för lång tid.

Det är inte konstigt att människor reagerar, för Lantmäteriet är inte vilken myndighet som helst. Lantmäteriet är en viktig del för att samhället faktiskt ska fungera. Utan ett fungerande lantmäteri blir det svårare att bygga bostäder. Utan ett fungerande lantmäteri försenas infrastrukturprojekt. Utan ett fungerande lantmäteri blir fastighetsaffärer, avstyckningar och markfrågor mer komplicerade.

Det kan handla om ett stort företag som vill investera. Det kan handla om en kommun som vill planera för nya bostäder, men det kan också handla om en vanlig människa som vill bygga ett hus eller bygga om huset, stycka av mark eller reda ut vad som gäller för en fastighet. Ja, det kan till och med handla om någon som vill bygga en hönsgård och behöver veta vad som faktiskt gäller. Då måste myndigheten fungera.

Fru talman! Det är mot den bakgrunden som vi ser positivt på ett gemensamt system. Ett gemensamt ärendehanteringssystem kan bidra till bättre uppföljning, större enhetlighet, ökad rättssäkerhet och bättre säkerhet i informationen från staten. Men det arbetet måste också göras rätt. När staten ställer krav på kommunala lantmäterimyndigheter ska de också använda de system som tillhandahålls av det statliga Lantmäteriet. Då måste staten också ta ansvar för att systemet fungerar i praktiken. Det får inte bli ett system som är alldeles för dyrt, krångligt och svårt att använda. Det får inte bli ett system där kommunerna får ta kostnaderna för dålig statlig upphandling. Och det får inte bli ett offentligt it-projekt som låter fantastiskt i teorin men som skapar frustration i vardagen.

Fru talman! Vi vet, tyvärr, att stora offentliga it-system inte alltid har varit en framgångssaga. Det börjar ofta med löften om effektivisering, att digitalisering är bra och att det ska vara användarvänligt. Men sedan står människor där med ett system som har kostat enorma summor pengar och ändå är svårt att använda.

Den frustrationen känner jag själv. Häromdagen skulle jag titta på min sons omdöme. Det tog mig lång tid att hitta i skolans it-system. Jag hittade faktiskt inte, utan det var min fru som så småningom hittade omdömet. Så kan vi inte ha det. Det måste vara mer användarvänligt.

Det här handlar inte bara om irritation i vardagen; här handlar det också om samhällsbyggen, bostäder, infrastruktur, företagande och säkerhet – och människors möjligheter att komma vidare i sina viktiga ärenden.

Det är därför vi socialdemokrater vill markera några saker.

För det första: Kostnaderna måste hållas nere. Regeringen öppnar för avgifter för användningen av systemet. Då måste det vara tydligt hur kostnaderna ska hanteras och hur kommunerna ska skyddas från att drabbas av ökade kostnader på grund av statliga beslut.

För det andra: Kommunerna måste vara delaktiga. Det här får inte göras över huvudet på dem som faktiskt ska arbeta i systemet. De kommunala lantmäterimyndigheterna har erfarenhet, kunskap och praktisk förståelse som måste tas tillvara.

För det tredje: Systemet måste vara användbart och säkert i verkligheten, inte bara på papperet. Det ska inte bara vara tekniskt möjligt utan faktiskt fungera för handläggare, kommuner, företag och medborgare och för statens behov av säker informationshantering.

För det fjärde: Regeringen och Lantmäteriet måste följa upp detta noggrant. Det räcker inte att införa ett gemensamt system och sedan säga att problemet är löst. Resultatet måste mätas i verkligheten. Vi vill gärna se kortare handläggningstider, bättre service, ökad rättssäkerhet, stärkt säkerhet och rimliga kostnader.

Fru talman! Vi säger alltså ja till det gemensamma systemet, men vi säger också att Lantmäteriet har mycket att bevisa. De måste visa att de kan leverera ett system som fungerar till en rimlig kostnad. Därför kommer vi socialdemokrater att följa upp kostnader och säkerhet och vara noga med hur kommunerna och lantmäterimyndigheterna i kommunerna ser på frågorna.

Fru talman! Vi debatterar alltså regeringens förslag om krav på kommunala lantmäterimyndigheters verksamhet. Ja, debatterar och debatterar. Det är bara Centerpartiet som har ett skarpt förslag i betänkandet. Jag yrkar därmed bifall till bägge våra reservationer.

Vi reserverar oss inte för att vi motsätter oss höga krav eller modernisering. Tvärtom. Men vi reserverar oss för att det finns en viktig princip värd att försvara, nämligen att makt och ansvar så långt det är möjligt ska finnas nära människor. Det som fungerar väl behöver inte nödvändigtvis centraliseras. Utvecklingen sker inte alltid genom att samla mer makt hos staten.

Det handlar i grunden om tillit – tillit till kommuner, tillit till professionen och tillit till att människor och lokalsamhällen kan ta ansvar.

Fru talman! Kanske är det därför passande att jag i just detta ärende håller mitt sista anförande i Sveriges riksdag. Mitt första anförande i denna kammare för snart åtta år sedan handlade också om tillit. Då skakade knäna, och nervositeten gjorde sig gällande.

Men om någon skulle fråga mig vad som har gjort Sverige till ett av världens bästa länder skulle jag fortfarande svara samma sak: Det är inte våra naturresurser, inte vår geografi, inte ens vår ekonomi, utan det är tilliten mellan människor, till våra institutioner, tilliten till att den som arbetar, utbildar sig och gör rätt för sig också kan bygga sig ett bättre liv.

Tilliten är kanske det mest värdefulla vi har, och den får aldrig tas för given.

Fru talman! Åtta år är lång tid. Ändå känns det ibland som att det har varit ett ögonblick. Jag har fått uppleva mycket. Jag har fått glädjas, tvivla, vinna och förlora. Jag har haft rätt ibland, och jag har haft fel ibland. Så är det i politiken. Men ingen ska kunna säga att jag inte försökte, och jag har gjort mitt yttersta för att förvalta det förtroende jag har fått. Om jag har lyckats eller inte får andra avgöra.

Politiken är hård ibland. Vi kan utbyta tuffa ord mellan oss. Politiken kan vara otacksam. Den kan vara brutal, men den är också något så vackert.

Ytterst handlar det inte om oss själva, utan det handlar om nästa generation. Det handlar om att lämna samhället lite bättre än vi fann det. Ingen människa är större än demokratin. Vi är bara tillfälliga förvaltare.

Andra människor satt här före oss. Andra kommer att sitta här efter oss. Så ska det vara.

Men, fru talman, vilket Sverige hoppas jag att mina barn och kommande generationer ska få ta över? Jag hoppas på ett Sverige med framtidstro, ett Sverige som vågar tro på sig självt, ett Sverige där arbete och utbildning lönar sig, där lagar gäller lika för alla. Jag hoppas på ett Sverige där människor tar ansvar men också ges möjligheter, ett Sverige där vi fortfarande kan vara oense utan att bli fiender.

Vi möter argument med argument, och vi glömmer aldrig att den som tycker annorlunda också är en medmänniska.

Jag hoppas på ett Sverige där vi håller fast vid friheten. Frihet utan ansvar överlever inte. Och ansvar utan frihet är inte värdigt människan.

Fru talman! Jag kom till Sverige från Iran en blåsig dag den 27 april 1992. Jag kom från ett land där människor inte fick välja sina ledare, där det fria ordet fruktades, där människor fängslades för sina åsikter, där kvinnor förtrycktes, där makten var viktigare än människovärdet.

Kanske är det därför jag aldrig har tagit den svenska demokratin för given. Jag vet nämligen hur motsatsen ser ut. Jag vet vad som händer när friheten försvinner. Därför kommer kampen för frihet aldrig att vara abstrakt. Den är personlig.

När jag lämnar denna kammare lämnar jag inte den kampen. Jag tänker på alla dem som fortfarande lever utan frihet. Jag tänker på dem som sitter i iranska fängelser. Jag tänker på dem som drömmer om det som vi så ofta tar för givet, nämligen att få säga vad man tycker, att få leva utan rädsla, att få välja sina ledare, att få vara fri.

Till alla iranier, både inne i Iran och runt om i världen – drygt 150 000 här i Sverige – vill jag säga: Ge inte upp. Låt inte bitterheten bli större än hoppet. Låt inte splittringen bli starkare än kärleken till vårt land. Ingen diktatur varar för evigt. Inget tyranni är starkare än människans längtan efter frihet. Mörkret kan vara långt. Men morgonen kommer.

Fru talman! När jag en dag ser tillbaka på dessa år kommer jag inte främst att minnas motionerna eller voteringarna. Jag kommer att minnas människorna – kollegorna, medarbetarna, tjänstepersonerna. Jag kommer att minnas alla de människor som varje dag, ofta utan att synas, får vår demokrati att fungera. Och jag kommer att känna tacksamhet över att ha fått vara en liten del av Sveriges historia.

Fru talman! Jag började min tid i denna kammare med att tala om tillit. Jag lämnar den med samma övertygelse. I en tid då många tvivlar väljer jag att tro. Jag tror på friheten. Jag tror på demokratin. Jag tror på människans förmåga att resa sig när hon faller. Jag tror att hopp alltid är starkare än cynism. Och jag tror att Sverige fortfarande har sina bästa år framför sig.

Detta land gav nämligen en pojke från Iran en framtid. Det gav mig frihet och möjligheter. Och det gav mig den nästan osannolika förmånen att få stå här, i Sveriges riksdag, som folkvald ledamot. Det kommer jag att bära med mig så länge jag lever.

Vi är bara tillfälliga gäster här. Andra satt i dessa bänkar före oss. Och andra kommer att sitta här efter oss. Men Sverige består.

När jag nu för sista gången lämnar denna talarstol gör jag det med tacksamhet, med ödmjukhet och med hopp, för jag tror fortfarande på vårt vackra avlånga land. Jag tror fortfarande på friheten. Och jag tror fortfarande på demokratin.

Jag tror fortfarande, lika starkt som när jag höll mitt första anförande för åtta år sedan, att tillit är ett samhälles viktigaste kapital. Och så länge människor tror på friheten kommer det mesta att lösa sig. Så länge människor vägrar ge upp kommer mörkret aldrig att segra. Och så länge det finns människor som vågar hoppas finns det alltid en morgondag.

Tack, fru talman! Och tack, Sverige!

(Applåder)

Fru talman! I dag debatterar vi alltså krav på kommunala lantmäterimyndigheters ärendehanteringssystem.

Vi föreslår att de kommunala lantmäterimyndigheterna ska använda det ärendehanteringssystem och de tekniska handläggningsstöd som tillhandahålls av den statliga myndigheten Lantmäteriet. Syftet är ganska tydligt: Förrättningsverksamheten ska kunna bedrivas effektivt, enhetligt och rättssäkert i hela landet.

Lantmäteriverksamheten är en central del av samhällsbyggnadsprocessen. Den påverkar bostadsbyggande, fastighetsbildning, infrastruktur, näringslivets investeringar och enskilda människors möjlighet att använda sin egendom. Då är det viktigt att systemet fungerar, att informationen håller hög kvalitet och att staten kan följa upp verksamheten på ett samlat sätt.

Vi anser därför att det är rimligt att hela förrättningsverksamheten använder ett gemensamt system. Jag tror knappast att det hade fungerat bättre om systemet hade varit mer komplext eller om det funnits flera olika varianter. Ett gemensamt system skapar bättre förutsättningar för enhetlig handläggning, säkrare informationsbyte och en mer effektiv arbetsprocess. Det ger också en stabil grund för uppföljning, kvalitetssäkring och utveckling av verksamheten över tid. Jag tror också att det blir betydligt lättare att ställa krav på effektivitet och snabbare handläggning när man har ett och samma gemensamma system.

Centerpartiet vill avslå propositionen och i stället utreda frågan vidare, som vi hörde här tidigare. Vi menar att Centerpartiet, som bland annat pratar om ökad centralisering och svagare teknisk utveckling, missar själva kärnan i förslaget. Lantmäteriets nuvarande ärendehanteringssystem ska nämligen tas ur drift vid årsskiftet 2026/27 och ersättas av ett nytt system. Då behöver det vara klart för kommunerna vad som gäller.

Att i det läget skjuta frågan framför sig, som Centerpartiet föreslår, riskerar att skapa en osäkerhet för såväl staten och kommunerna som de människor och företag som är beroende av snabba och rättssäkra lantmäteriförrättningar.

Jag skulle vilja säga att Centerpartiet spelar ett ganska högt spel här. De verkar inte bry sig om att det är de kommunala skattebetalarna eller användarna som kommer att få betala för onödiga, höga utvecklingskostnader, om oturen skulle vara framme och Centerpartiet skulle få stöd för sin reservation.

Vad kostar det för kommunerna alternativt användarna av systemet om man måste upphandla ett system? Vad kostar det i bara upphandlingskostnader? Och vad kostar det i extra arbetskostnader att arbeta med flera olika system, så som Centerpartiet vill? Vi vet att kostnaderna är stora för att utveckla ett system. Varför ska vi då tvinga skattebetalarna att ta kostnader för att utveckla flera system för samma sak? Hur skulle det bli billigare för kommunerna?

Frågorna är många. Svaren är ganska få. Jag hörde i alla fall inte särskilt många svar på dessa frågor i det tidigare anförandet.

Jag vill yrka bifall till utskottets förslag.

Jag vill också, eftersom detta troligen är vår sista debatt, tacka alla ledamöter i civilutskottet för ett gott samarbete under mandatperioden.

Fru talman! Jag undrar om det är någon som vet vad som hände den 4 april 1628. Det var då Kung Gustav II Adolf gav i uppdrag att inrätta ett lantmäteri. Så länge har det funnits. Jag tror att Lantmäteriet har gått igenom många olika reformer sedan dess. Denna är en liten men ack så viktig reform.

Vi måste komma ihåg att Lantmäteriet alltså är en grund för det samhälle vi har i dag. Det var någon tidigare talare som sa att det är en samhällskritisk verksamhet, och det vill jag nog påstå att det är. Hur ser marken ut? Vem äger marken? Vem har ansvar och så vidare? Alla dessa uppgifter finns på Lantmäteriet.

I dag behandlar vi ett betänkande om att skapa bättre förutsättningar för en effektiv och rättssäker lantmäteriverksamhet i Sverige. Vi vet att Riksrevisionen gjorde en granskning av Lantmäteriet 2022. De slog fast att fastighetsbildningen är ineffektiv, med handläggningstider som har blivit allt längre, avgifter som har stigit kraftigt och oförutsägbara kostnader.

Dessa olika delar har vi diskuterat ganska många gånger i denna kammare. När det gäller de höga avgifterna har vi en del kvar att göra för att hantera dem. Handläggningstiderna har faktiskt minskat. Det kanske inte bara är riksdagens förträfflighet som har gjort detta; det byggs mindre i Sverige, och därmed minskar handläggningstiderna. Man kan klart se att handläggningstiderna har minskat på Lantmäteriet.

Något man inte har hanterat, som skulle kunna öka effektiviteten, är att få digitaliseringen att fungera över hela linjen. Det är egentligen det vi gör med den här propositionen. Vi tycker att det centrala Lantmäteriet och kommunala lantmäterier ska använda samma ärendehanteringssystem för att få det så effektivt som möjligt och att kostnaderna ska fördelas. Det tycker jag är ganska rimligt.

Centerpartiet sa att de är de enda som har ett skarpt förslag – det är alldeles riktigt – och att makt och ansvar ska vara så nära medborgarna som möjligt. Vi kristdemokrater vill kalla det subsidiaritetsprincipen, det vill säga att beslut ska fattas på den lägsta, mest effektiva nivån.

I detta fall tror jag att den lägsta effektiva nivån innebär att man har samma system för det centrala Lantmäteriet som för de kommunala lantmäterierna, i stället för att ha flera olika system som ska betalas på olika sätt och kanske inte kan prata med varandra i slutändan. Jag tror att detta är det bästa sättet att göra det på.

Jag ska inte förlänga denna debatt mer, men jag tycker att Alireza Akhondis anförande bör uppmärksammas. Vi politiker kan ibland stångas rätt mycket, men jag tror att Alireza Akhondi och vi andra har någonting gemensamt, nämligen känslan för vårt samhälle och viljan att försöka göra samhället bättre, alldeles oavsett vilket parti vi kommer från. Det tycker jag att Alireza Akhondi uttryckte på ett ypperligt sätt. Jag tackar dig för din tid i riksdagen och för ditt mod att hålla det talet.

Vi glömmer ibland varför vi är här – det är faktiskt för vårt gemensamma bästa. Jag tror, alldeles oavsett vilket parti man tillhör, att man vill göra så mycket gott som möjligt.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 juni.)

Fru talman! Jag hade egentligen inte tänkt anmäla mig till den här debatten. Det finns inga reservationer i ärendet, och utskottet föreslår att skrivelsen ska läggas till handlingarna. På papperet framstår alltså detta som ett odramatiskt ärende. Men häromdagen fick jag några svar från statsrådet som rörde just detta. Då tänkte jag: När ska jag kunna ta en interpellationsdebatt med statsrådet? Snart är det ju slut här. När ska man debattera dessa viktiga frågor? Det var därför jag anmälde mig till debatten. Jag ber om ursäkt till kansliet om jag har ställt till det i kammarkalendern, men efter svaret från regeringen kände jag ändå att jag måste säga några ord.

Jag har under en längre tid ställt frågor om budgivning, mäklarens ansvar och skyddet för köpare och säljare vid bostadsaffärer. Redan 2023 frågade jag justitieministern om regeringen var beredd att se över de svenska budgivningsreglerna. Svaret var att någon översyn inte var aktuell. I januari 2026 frågade jag igen, då om mäklarens ansvar och köparens skydd vid fastighetsaffärer. Beskedet var detsamma: ingen översyn.

Efter Riksrevisionens rapport, som vi ska besluta om i dag, ställde jag en ny fråga. Den var riktad till justitieminister Gunnar Strömmer, men han flyttade över den till civilminister Erik Slottner. Regeringens besked stannar vid att man ska följa och bevaka myndighetens arbete.

Fru talman! Det här är för mig svagt. Det är inte att agera, utan det är att avvakta. Det är inte politiskt ledarskap, utan det är passivitet. Det finns något provocerande i hur regeringen hanterar bostadspolitiken. När man talar om småhus, egnahem och bostadsdrömmar finns det stora ord, uppdrag och utredningar. Men när människor står inför sitt livs största affär – ett bostadsköp – och behöver trygghet blir regeringen väldigt försiktig. Som Dagens Nyheters ledarsida har påpekat är det inte seriöst att reducera bostadspolitiken till en villa till alla.

Sverige behöver en bostadspolitik som svarar mot verkligheten och behovet av hyresrätter, bostadsrätter, småhus, studentbostäder och bostäder i hela landet. Men det behövs också trygghet för den som ska köpa eller sälja sin bostad. Vad hjälper det att tala om bostadsdrömmar om människor samtidigt måste känna oro inför budgivningen, objektsbeskrivningen eller om all viktig information verkligen kommer fram? Man kan inte tala varmt om ägande och samtidigt acceptera att människor riskerar att hamna i kläm mellan mäklare, banker, försäkringsbolag och ett svårtillgängligt regelverk.

Fru talman! Regeringens passivitet går igen på flera områden inom bostadspolitiken. Den syns i byggandet, i bristen på hyresrätter och i svårigheterna för många att få ett hem. Nu ser vi samma mönster när det gäller trygghet för dem som ska köpa eller sälja bostad. Det är stora ord när kamerorna är på men för lite handling när människor behöver en politik som fungerar i vardagen.

Bostadspolitiken handlar inte bara om antalet bostäder. Den handlar också om trygghet i människors vardag – att kunna flytta hemifrån, bilda familj och byta bostad när livet förändras. Den handlar om att kunna köpa eller sälja en bostad utan att samtidigt behöva vara jurist, ekonom eller för den delen detektiv.

Fru talman! Här blir regeringens passivitet extra tydlig. Riksrevisionen visar att tillsynen riskerar att missa de allvarligaste problemen. Det är allvarligt, för vad är det värt att ett system ser fungerande ut på papperet om köparen och säljaren ändå lämnas ensamma i komplicerade bostadsaffärer? Då borde regeringen agera. I stället får vi samma svar igen: ingen översyn, ingen tidsplan, bara löpande bevakning. Det är inte trygghetspolitik. Det är passivitet.

Detta borde vara en varningssignal för regeringen och inte bara ett ärende som läggs till handlingarna. Det borde leda till tydligare initiativ, inte enbart myndighetsdialog och löpande bevakning.

Fastighetsmäklarinspektionens statistik visar att detta inte är någon marginell fråga. Mellan januari och maj 2026 tog myndigheten emot 539 anmälningar mot mäklare. De handlar bland annat om lockpriser och dolda budgivningar. Det gäller alltså frågor som är helt avgörande när människor ska fatta beslut om mycket stora belopp. När hundratals anmälningar kommer in på några få månader samtidigt som Riksrevisionen varnar för att tillsynen behöver bli mer träffsäker kan regeringen inte nöja sig med att luta sig tillbaka.

Fru talman! Bakom dessa anmälningar finns människor av kött och blod. Under 2025 uppmärksammades fallet med en kvinna i Göteborg som tio år efter det att hon sålt sin bostad krävdes på 1,6 miljoner kronor på grund av att en gammal pant aldrig blivit löst, vilket flera aktörer hade missat. Fallet illustrerar hur allvarliga konsekvenserna kan bli när kontrollen brister i flera led.

P4 Stockholm har nyligen avslöjat två bostadsaffärer där äldre kvinnor uppger att de blivit blåsta på miljonbelopp av sina mäklare. Granskningen har samtidigt riktat ljus mot Fastighetsmäklarinspektionen. Riksrevisionen har kritiserat myndigheten för att svåra ärenden riskerar att bli liggande och för brister i uppföljningen av mäklare som redan tidigare har granskats. I ett av fallen hade mäklaren tidigare anmälts tio gånger och varnats, men ändå hade kvinnans ärende inte utretts. Det visar hur allvarliga konsekvenserna kan bli när tillsynen inte träffar rätt och när människor lämnas utan upprättelse trots allvarliga varningssignaler.

Vi ser också hur dolda bud skapar osäkerhet. Enligt SBAB:s mäklarbarometer från januari 2026 förekommer dolda bud i ungefär var femte bostadsförsäljning. Vid försäljning av bostadsrätter i Stockholm uppges nästan var tredje affär vara dold. Samma undersökning visar även att sex av tio mäklare vill att det här ska förbjudas. Det säger något viktigt om hur företeelsen påverkar förtroendet för bostadsaffärer. Hur ska människor kunna känna sig trygga om de inte vet vilka bud som faktiskt finns? Hur ska köparen kunna uppleva processer som öppna och begripliga? Hur ska säljaren kunna veta om priset är rätt eller om man pressas in i ett för snabbt beslut? Här blir regeringens passivitet extra tydlig.

Jag har frågat om budgivningsreglerna, om mäklarens ansvar och om regeringens slutsatser efter Riksrevisionens kritik. Jag har även frågat om ansvarsfördelningen. I dag läggs mycket av ansvaret på den enskilda mäklaren. Samtidigt består dagens bostadsmarknad inte bara av enskilda mäklare utan också av företag, kedjor, varumärken, interna rutiner, digitala system, ekonomiska incitament och affärsmodeller. Ändå har svaret gång på gång varit detsamma: Vi gör ingen översyn. Vi följer utvecklingen. Vi bevakar myndighetens arbete.

Fru talman! Hur länge ska regeringen följa utvecklingen innan den börjar leda utvecklingen?

Många mäklare gör ett seriöst och viktigt arbete. Just därför behövs tydliga regler, effektiv tillsyn och starkt konsumentskydd. Seriösa mäklare tjänar på att oseriösa aktörer upptäcks, och seriösa företag tjänar på att förtroendet för branschen stärks. Framför allt tjänar vanliga människor på att staten inte lämnar dem ensamma när något går fel.

Detta handlar om ordning och reda på en marknad där mycket står på spel för den enskilde, och det är därför jag står här i dag. Jag kan som sagt inte ta upp detta med ministern. Jag hoppas dock att han tittar på det här.

Min kritik mot regeringen är väldigt enkel. Ni vet att problemen finns – ni erkänner själva i de svar jag fått att de finns. Ni säger själva att bostadsköp ofta är människors största affär, men ni agerar inte med den kraft som frågan kräver.

När regeringen vill tala om småhus finns det energi, och när den vill tala om bostadsdrömmar finns det stora ord, men när människor frågar om trygghet i själva affären blir svaret: ”Vi följer utvecklingen.” Det räcker inte – det duger inte. Människor köper inte en skrivelse, en myndighetsdialog eller en formulering om att utvecklingen följs. De köper ett hem, och när man köper ett hem ska man inte behöva hoppas att budgivningen går rätt till, att objektsbeskrivningen stämmer, att mäklaren lämnar all viktig information eller att panten verkligen är kontrollerad. Man ska kunna lita på att systemet fungerar.

Här finns också tydliga rättviseaspekter. Den som har pengar och juridisk kunskap, som talar god svenska och som har tid och starka kontakter har lättare att driva sin sak, medan den som är svagare i allt detta står ensam.

Om konsumentskyddet i praktiken bygger på att den enskilde själv ska förstå vad som gått fel, veta vart den ska vända sig, orka anmäla och kunna driva processen får vi ett skydd som fungerar bäst för dem som redan är starkast. Så kan vi inte ha det på bostadsmarknaden. En bostad är inte vilken vara som helst. Den är grunden för människors vardag, frihet och trygghet.

Riksrevisionens rekommendationer är rimliga. Fastighetsmäklarinspektionen behöver utveckla kriterierna för prioritering i tillsynsstrategin, och det behövs mer tematisk och egeninitierad tillsyn särskilt mot allvarliga överträdelser i samband med förmedlingsuppdrag. Uppföljningen av tillsynens inriktning och resultat behöver förbättras, och tillsynen över alternativa tvistlösningar behöver stärkas.

Det här är inte några stora krav; det här är verkligen sunt förnuft. Om vi vet att risker finns i budgivningen, i marknadsföringen, genom lockpriser, i objektsbeskrivningar och när det gäller kontrollskyldighet och ansvarsfördelning måste tillsynen också riktas dit där riskerna finns. Annars riskerar vi att tillsynen ser tillräcklig ut på papperet men inte hjälper människor tillräckligt i verkligheten.

Fru talman! Regeringens passivitet går igen i hela bostadspolitiken. Den syns när bostadsbyggandet inte räcker till utan har tvärnitat, när hyresrätterna inte prioriteras och när unga hålls utanför bostadsmarknaden. Den syns också när tryggheten i bostadsaffären brister men regeringen ändå nöjer sig med att bara bevaka.

Trygghet är för mig inte bara polis, straff och presskonferenser. Trygghet är också att kunna köpa ett hem utan att bli lurad, att kunna sälja sitt hem utan att utsättas för bluffbud och att kunna lita på att mäklare och mäklarföretag tar sitt ansvar. Trygghet är att vanliga människor inte lämnas ensamma i komplicerade system.

Att löpande bevaka duger inte. Att följa utvecklingen duger inte, och att lägga skrivelsen till handlingarna duger inte heller. När människor riskerar att förlora hundratusentals kronor – till och med miljoner – i en bostadsaffär behövs mer än passiv förvaltning. Då behövs politisk vilja, tydliga uppdrag och en översyn av regelverkets brister. Den här regeringen har fallerat på alla dessa punkter.

Riksrevisionen har gjort sitt jobb. Man har granskat, pekat på brister och lämnat rekommendationer. Nu måste regeringen göra sitt jobb och inte bara bevaka och följa utan också agera för att stärka skyddet för köpare och säljare vid dessa affärer, för när människor köper ett hem ska de inte behöva vara rädda. De ska kunna känna sig trygga.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)

Fru talman! Vi debatterar civilutskottets utlåtande om subsidiaritetsprövning av kommissionens förslag till förordning om den 28:e ordningens bolagsregelverk, det som kommissionen valt att kalla EU Inc.

Jag vill inledningsvis betona att syftet med denna debatt inte är att göra en fullständig bedömning av själva förordningens innehåll. Sakfrågan i dag är en annan, nämligen om förslaget bör hanteras på nationell nivå eller på EU-nivå. Det är detta subsidiaritetsprincipen handlar om.

Vi i Sverigedemokraterna ställer oss bakom utskottets bedömning att förslaget inte strider mot subsidiaritetsprincipen. Därför yrkar jag avslag på reservationen samt på det särskilda yttrande som lämnats av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.

Fru talman! Sverigedemokraterna har i många sammanhang varit kritiska till en utveckling där alltmer makt flyttas från medlemsstaterna till Bryssel. Vi anser att beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt och att EU ska fokusera på frågor där samarbete på europeisk nivå faktiskt tillför ett mervärde.

Vi har också betydande invändningar mot flera delar av det aktuella förslaget. Regeringen pekar exempelvis på risker kopplade till missbruk av den nya bolagsformen, på tveksamheter kring de föreslagna insolvensreglerna och på den harmonisering av beskattningen av personaloptioner som föreslås. Det är frågor som kommer att behöva granskas mycket noggrant under de fortsatta förhandlingarna. Dessa invändningar är dock i huvudsak invändningar mot förslagets innehåll, inte mot dess förenlighet med subsidiaritetsprincipen.

Kommissionens utgångspunkt är att företag som vill verka över nationsgränserna i dag möter ett fragmenterat regelverk med 27 olika nationella system och ett stort antal olika bolagsformer. Syftet med förslaget är att skapa en frivillig bolagsform, som ska kunna användas på den inre marknaden och erkännas i samtliga medlemsstater.

Just den gränsöverskridande dimensionen är central. Frågan handlar i grunden om den inre marknadens funktion. Det är svårt att se hur enskilda medlemsstater på egen hand skulle kunna skapa ett gemensamt europeiskt regelverk som automatiskt erkänns i hela unionen. Om målet är att skapa en sådan gemensam bolagsform krävs samordning på EU-nivå, och detta är också den slutsats som utskottets majoritet landar i.

Fru talman! I sitt särskilda yttrande menar Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet att förslaget går längre än vad som är nödvändigt och att flera delar saknar tillräcklig koppling till den inre marknadens funktion.

Jag har förståelse för att dessa delar väcker frågor. Regeringen uttrycker också tveksamhet till vissa av dem. Subsidiaritetsprövningen handlar dock inte om huruvida varje enskild artikel är perfekt utformad eller om riksdagen i slutändan bör stödja förordningen i dess helhet. Frågan är om målen med förslaget bättre kan uppnås på unionsnivå än av medlemsstaterna var för sig.

När det gäller skapandet av en gemensam bolagsform för gränsöverskridande företagande är svaret enligt vår bedömning ja till detta. Vi delar därför utskottets slutsats att förslaget inte strider mot subsidiaritetsprincipen.

Det innebär inte att Sverige ska acceptera varje del av förordningen okritiskt. Tvärtom, om finns det skäl att bevaka sakfrågorna ska regeringen göra det under de fortsatta förhandlingarna. Men det är en annan diskussion än den vi för i dag.

Fru talman! Mot denna bakgrund yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på reservationen och det särskilda yttrandet.

Fru talman! Mitt anförande är i huvudsak avslutat, men eftersom jag har några minuter kvar vill jag ta tillfället i akt att dela några personliga reflektioner.

För drygt ett halvår sedan meddelade jag offentligt att jag inte kommer att ställa upp för omval till några politiska uppdrag efter denna mandatperiod. När mandatperioden avslutas kommer jag därför att lämna politiken för att ägna mer tid åt min familj och återgå till ett liv utanför den politiska arenan. Det innebär också att detta anförande blir mitt sista från denna vackra talarstol.

Sverige är möjligheternas land. Det är ett fantastiskt land för den som vill utvecklas och lyckas och är beredd att anstränga sig. Så har jag sett på Sverige ända sedan jag kom hit som internationell student hösten 2005.

Jag är djupt tacksam för mina drygt tjugo år i Konungariket Sverige, och särskilt för tiden här i Sveriges riksdag och för det förtroende jag har fått att representera det svenska folket – det som talmannen Andreas Norlén med rätta ofta beskriver som det finaste uppdrag man kan få i vårt land.

Under mina fyra år i riksdagen har jag haft förmånen att stå i rikets och det svenska folkets tjänst. Jag har fått lära känna otaliga fantastiska människor, debattera viktiga samhällsfrågor, utvecklas som människa och ta del av erfarenheter som jag kommer att bära med mig resten av livet. Jag har också haft glädjen att under denna tid bli pappa för tredje gången, vilket naturligtvis är bland det största som har hänt mig.

Jag vill rikta ett varmt tack till talmanspresidiet, kammarkansliet och hela Riksdagsförvaltningen för det arbete ni varje dag utför i demokratins tjänst. Ett särskilt tack vill jag rikta till talmannen Andreas Norlén för hans stora insatser för Sveriges riksdag, för demokratin och för vårt land. Hans engagemang, tillgänglighet och omtanke om riksdagens ledamöter har varit mycket uppskattat.

Jag har haft förmånen att tjänstgöra i trafikutskottet, civilutskottet och miljö- och jordbruksutskottet. Jag vill tacka alla kollegor som jag har fått möjlighet att samarbeta med, lära känna och debattera med under dessa år. Jag vill också rikta ett varmt tack till utskottens kanslier. Utan ert kunnande, er professionalism och era insatser skulle vi ledamöter inte kunna utföra vårt arbete på det sätt vi gör.

Jag vill också tacka mitt parti, Sverigedemokraterna, våra medlemmar och våra väljare för förtroendet att få företräda partiet i Sveriges riksdag och för möjligheten att bidra till att påverka Sveriges utveckling.

Sist men inte minst vill jag rikta mitt allra största tack till min hustru Ava och våra barn Felicia, Filip och Saga. Tack för ert tålamod, ert stöd och er kärlek under dessa fyra år – i medgång och motgång, i glädje och bekymmer! Jag vill även tacka mina föräldrar, som trots att de har befunnit sig flera tusen kilometer bort i Iran alltid har funnits där med sitt stöd och sin uppmuntran.

Jag lämnar denna fantastiska demokratiska församling med tillförsikt. Sverige är starkt. Vår demokrati är stark. Och i denna kammare finns det i dag liksom i framtiden kloka människor som kommer att fortsätta att ta ansvar för vårt land.

Jag önskar er alla en riktigt trevlig sommar och lycka till på valdagen den 13 september!

Tack, Sverige, för det fria ordet!

(Applåder)

Fru talman! EU behöver bättre villkor för innovativa företag att växa i Europa. Regelförenkling kan vara en del av att förbättra villkoren, vid sidan om till exempel utbildningspolitik, forskningspolitik, infrastrukturpolitik, handelspolitik, kapitalmarknadspolitik och industripolitik.

Förenkling får dock inte betyda svagare ansvar. En europeisk bolagsform måste utformas så att seriösa företag gynnas samtidigt som arbetsrätt, kollektivavtal, arbetstagarinflytande, skattekontroll och brottsbekämpning stärks. Den avgörande skiljelinjen går därför inte mellan företagande och reglering utan mellan seriös förenkling och ansvarslös avreglering.

Förslaget om ”EU Inc.” kan bara vara acceptabelt om den nya bolagsformen inte används för att flytta risk från ägare till arbetstagare, från företag till skattebetalare eller från oseriösa aktörer till det gemensamma.

Men nu debatterar vi riksdagens ställningstagande till frågan om EU- kommissionens förslag till förordning om ett 28:e bolagsrättsligt regelverk är förenligt med EU-fördragen. Enligt Europeiska unionens domstol kräver tillämpningen av artikel 114 i EUF-fördraget att en lagstiftningsakt tillnärmar nationell lagstiftning i stället för att lämna de olika nationella lagarna oförändrade. Den måste verkligen ha till syfte att förbättra villkoren för upprättandet av den inre marknaden och dess funktion. Den måste bidra till att eliminera hinder för utövandet av de grundläggande fyra friheterna och till att undanröja snedvridningar av konkurrensen.

Kommissionen menar att förslaget som vi nu debatterar inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå förslagets mål, proportionalitetsprincipen. Man menar att det är riktat eftersom det behandlar de områden som berörda parter, särskilt företag och grundare, har tagit upp under samrådet som problematiska. Man menar att de beräknade kostnaderna för förslaget är proportionerliga i förhållande till ändamålet och att förslaget förväntas innebära stor nytta för företagen, i synnerhet för uppstartsbolag och tillväxtbolag.

Utskottsmajoriteten understryker att fördelningen av kompetenser mellan EU och medlemsstaterna givetvis ska respekteras. Alltför långtgående harmonisering av till exempel skatterätten eller enskilda medlemsstaters arbetsmarknadsmodeller kan därför inte komma i fråga, och man menar att detta inte heller är förslagets syfte.

Utskottsmajoriteten anser alltså att det finns ett starkt värde av åtgärder på EU-nivå i detta fall. Man menar att det inte är möjligt för medlemsstaterna själva att uppnå målen för åtgärden i tillräcklig utsträckning på vare sig central nivå eller på regional och lokal nivå. Att skapa en ny EU-bolagsform kan endast göras på EU-nivå.

Fru talman! Så är det naturligtvis. Men nu är frågan dels om den föreslagna lösningen är önskvärd, dels om den är förenlig med EU:s fördrag och principerna om proportionalitet och subsidiaritet.

Liksom utskottsmajoriteten ser vi socialdemokrater positivt på initiativet att förenkla för företag att verka över gränserna och stärka den inre marknaden. Som kommissionen framhåller måste EU fokusera på att stärka konkurrenskraften, överbrygga innovationsklyftan i förhållande till andra stora ekonomier och öka produktiviteten för att driva på den ekonomiska tillväxten. Kärnan i denna strävan är företagen.

Fru talman! Vi menar dock att förslaget i vissa delar inte är ändamålsenligt utformat och att det går utöver vad som är nödvändigt för att åstadkomma målsättningen. Det handlar till att börja med om reglerna om förenklat insolvensförfarande för vissa företag. Dessa regler bör strykas eller omarbetas i grunden.

Vi konstaterar vidare att det med förslagets nuvarande utformning blir möjligt att kringgå nationella arbetsmarknadsmodeller, kollektivavtalens ställning, fackliga rättigheter, arbetstagarinflytande i företag och arbetsmarknadens parters autonomi genom valet av bolagsform eller registreringsstat.

Man kan därtill ställa sig frågan vilka kostnader som kan uppstå om en ny bolagsform visar sig bli ett effektivt verktyg för ekonomisk brottslighet. En sådan reglering är långtifrån önskvärd och kan heller inte vara nödvändig för att uppnå de angivna målen.

Vi ifrågasätter om förslaget fullt ut respekterar fördelningen av befogenheter mellan EU och medlemsstaterna och om den rättsliga grund som kommissionen hänvisar till är tillräcklig.

Artikel 114 i EUF-fördraget behandlar möjligheten att besluta om åtgärder, som jag sa tidigare, för tillnärmning av medlemsstaternas rättssystem i syfte att upprätta den inre marknaden och få den att fungera. Artikeln gäller dock uttryckligen inte bestämmelser om skatter och avgifter eller bestämmelser om anställdas rättigheter och intressen. Trots detta kan vi konstatera att kommissionens förslag bland annat innebär full harmonisering på det skatterättsliga området – beskattning av personaloptioner – och att det blir möjligt att kringgå nationella arbetsmarknadsmodeller.

Vi menar att Sveriges riksdag borde föra fram våra invändningar mot kommissionens förslag i ett motiverat yttrande till Europaparlamentets, rådets och kommissionens ordförande.

Jag yrkar bifall till reservationen.

(Applåder)

Fru talman! Europa behöver fler företag som växer, investerar och skapar arbetstillfällen. I grunden handlar detta om människor som startar företag, utvecklar idéer, tar risker och vill växa, inte bara i Sverige eller något annat land i Europa utan på hela den europeiska marknaden.

Fru talman! Alltför ofta talar vi om den inre marknaden som om den redan vore genomförd fullt ut och beständig, men verkligheten ser annorlunda ut. För många företag innebär en expansion till andra medlemsstater fortfarande nya regelverk, nya administrativa processer och betydande kostnader. Det är en konkret tröskel för tillväxt. Det är därför detta förslag, detta initiativ och denna riktning är viktiga.

En gemensam bolagsform har potential att bli ett verkligt verktyg för företag som vill växa över gränserna. Det kan öka förutsebarheten, minska administrativa bördor och sänka kostnaderna för regelefterlevnad. Det stärker inte bara enskilda företag, utan det stärker Europas konkurrenskraft i en tid när konkurrensen från USA och Kina ökar snabbt.

Det är också viktigt att säga att detta inte på något sätt handlar om att ersätta nationella bolagsformer utan om att skapa ett frivilligt alternativ som kan fungera smidigt på hela den inre marknaden i EU.

Fru talman! Vi ska komma ihåg att dagens debatt inte i första hand handlar om förslaget om EU Inc. utan om huruvida man ska arbeta vidare med förslaget i subsidiaritetsprövningen. Frågan är därför inte om varje detalj i förslaget är perfekt utan om målet kan uppnås bättre på nationell nivå eller genom gemensamma europeiska regler.

Svaret är faktiskt tydligt, anser jag: Ett sammanhängande bolagsrättsligt regelverk kan inte åstadkommas av medlemsstaterna var och en för sig. Utan gemensamma regler riskerar vi ännu mer olika regelverk på den inre marknaden, där företag möter olika krav i varje land.

Regeringen instämmer i kommissionens bedömning att förslaget inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målsättningen. Förslaget bygger vidare på redan etablerade regler och strukturer inom EU:s bolagsrätt och innebär en stegvis vidareutveckling av de regelverk som redan finns på den inre marknaden.

Det är därför ett proportionerligt förslag som tar sin utgångspunkt i existerande regelverk och som syftar till att förenkla, inte lägga ytterligare administrativa bördor på företagen. Vi anser därför att förslaget är förenligt med såväl subsidiaritetsprincipen som proportionalitetsprincipen.

Fru talman! Det här innebär inte att alla delar är oproblematiska. I de fortsatta förhandlingarna behöver Sverige bevaka vissa frågor, inte minst när det gäller insolvensrättsliga delar och den rättsliga konstruktionen i vissa bestämmelser. Samtidigt är det viktigt att hålla isär processerna. Subsidiaritetsprövningen handlar om huruvida EU ska agera, medan förhandlingarna handlar mer om hur regelverket ska se ut.

Fru talman! I reservationen lyfter oppositionen fram en del oro och farhågor – det som det argumenteras emot – om att det skulle påverka arbetsmarknadsmodeller och kollektivavtal, men vi kan konstatera att det är tydligt att det inte är förslagets syfte.

Det handlar om en bolagsrättslig struktur för företag som frivilligt väljer den formen, inte om att reglera arbetsmarknadens parter eller ersätta nationella modeller.

Fru talman! Mot denna bakgrund yrkar jag bifall till civilutskottets förslag till beslut.

(Applåder)

I detta anförande instämde Rashid Farivar (SD).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)

Fru talman! I dag debatterar vi civilutskottets betänkande om regeringens proposition 2025/26:222 Ersättningsregler med brottsoffret i fokus, som syftar till att stärka brottsoffers ställning och minska skadeverkningarna av brott.

Vi i Sverigedemokraterna ställer oss bakom alla regeringens förslag till lagändringar i propositionens punkter 1–8, och därmed yrkar jag bifall till utskottets förslag till beslut och avslag på alla följdmotioner från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet samt alla reservationer som dessa partier har lämnat till betänkandet.

Fru talman! Det här är en proposition som innebär något mer än enskilda lagändringar. Den markerar ett tydligt perspektiv- och paradigmskifte.

Alltför länge har fokus i svensk kriminalpolitik i hög grad legat på gärningsmannen – hans eller hennes situation, hans eller hennes rättigheter och hans eller hennes behov. Samtidigt har brottsoffren ofta lämnats att själva hantera konsekvenserna, det vill säga traumat, den ekonomiska skadan, oron och kampen för att få upprättelse. För oss i Sverigedemokraterna har detta länge varit fel väg.

Fru talman! En av de viktigaste förändringarna i propositionen är att brottsoffer ska få en enklare och snabbare väg till ersättning. I dag måste ett brottsoffer först försöka driva in sitt skadestånd från gärningsmannen, ibland via Kronofogden, innan brottsskadeersättning kan bli aktuell. För många innebär det en lång, komplicerad och psykiskt påfrestande process.

Regeringen och Sverigedemokraterna föreslår nu att detta förändras. Brottsoffer ska inte längre behöva gå omvägen via gärningspersonen innan ersättning kan betalas ut. Staten ska kunna träda in tidigare genom Brottsoffermyndigheten och ge brottsoffret snabbare ersättning. Detta är en förändring som ligger helt i linje med den statliga skadeståndsgaranti som Sverigedemokraterna länge har drivit på för.

Den som utsatts för våld, rån, sexualbrott eller andra grova brott ska inte behöva jaga sin förövare för att få rätt till ersättning. Staten ska hjälpa offret och sedan kräva tillbaka pengarna från den skyldige. Detta är rättvist, tycker jag och mitt parti.

Fru talman! Det är också positivt att propositionen begränsar möjligheterna till frihetsberövandeersättning. Sverigedemokraterna har länge kritiserat en ordning där människor som har begått mycket allvarliga brott kunnat få mycket stora ersättningar, ibland betydligt högre än vad deras egna brottsoffer har fått.

Ett känt exempel är då en kriminell år 2021, dömd för bland annat två grova våldtäkter, fick skadestånd på 840 000 kronor. Detta skedde efter att han vägrat delta i utredningen och uppgett felaktiga uppgifter om sin ålder, vilket orsakat att han spenderat lite för lång tid i fängelse. Ersättningen var dessutom mycket högre än brottsoffrets ersättning, trots att gärningsmannen var skyldig till allvarliga brott. Detta är en oacceptabel ordning, och den har varit svår för människor att förstå och svår att försvara.

Förslagen i propositionen innebär nu att möjligheterna att sätta ned ersättning utvidgas, exempelvis när den enskilde själv bidragit till situationen eller när andra omständigheter gör det oskäligt att betala ut ersättning. Vi i Sverigedemokraterna välkomnar detta. Vi anser samtidigt att ytterligare steg behöver tas framöver. Den som dömts för grov brottslighet ska inte kunna få omfattande ersättningar samtidigt som brottsoffer fortfarande väntar på upprättelse.

Fru talman! Vi ser också positivt på att frågan om föräldraansvar lyfts och skärps. Vi har de senaste åren sett hur allt yngre personer dras in i grov kriminalitet och i gängmiljöer. När barn används för att transportera vapen, sälja narkotika eller utföra våldsdåd påverkar det inte bara samhället utan skapar också offer.

Föräldraansvaret behöver vara tydligt. Vi i Sverigedemokraterna hade gärna sett ytterligare skärpningar framöver, men propositionen går i rätt riktning genom att tydligare lyfta upp ansvarsperspektivet.

När det gäller oppositionens följdmotioner anser vi inte att de tillför något som motiverar förändringar av regeringens väl avvägda förslag. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet vill i olika delar gå andra vägar eller återkomma med ytterligare utredningar. Men propositionen bygger redan på en omfattande utredning, remissbehandling och en tydlig ambition, nämligen att stärka brottsoffrets ställning här och nu. Det behövs inte fler utredningsvarv när människor väntar på upprättelse. Det behövs handling, här och nu! Det är vad regeringen och Sverigedemokraterna gör här och nu!

Fru talman! Samhället ska stå på den utsattes sida. Den som drabbats av brott ska mötas av stöd, rättvisa och upprättelse, inte av byråkrati, väntetider och ytterligare bördor. Det här betänkandet är ett viktigt steg i den riktningen.

Med det, fru talman, yrkar jag återigen bifall till utskottets förslag och avslag på samtliga reservationer.

Fru talman! I dag debatterar vi propositionen Ersättningsregler med brottsoffret i fokus. Och jag vill börja med att säga: Bra jobbat, justitieminister Gunnar Strömmer. Tack för detta!

Huvudspåret i den här propositionen handlar om att det ska bli enklare för brottsoffer att få ut sin brottsskadeersättning utan att de själva ska behöva ha kontakt med sin förövare. Barn som är brottsoffer ska få sina ersättningar bättre skyddade fram till myndighetsdagen.

Detta är viktigt och bra, och det är ett naturligt nästa steg på de förbättringar vi socialdemokrater gjorde förra mandatperioden när vi genomförde den då största brottsofferreformen på 20 år. Bland annat fördubblades nivåerna på kränkningsersättning. Det infördes en särskild anhörigersättning för efterlevande, och utmätningsreglerna förbättrades så att betalning till brottsoffer prioriterades högre vid skulder till kronofogden.

Från och med den 1 september i år blir ersättningsreglerna faktiskt ännu lite enklare, tydligare och rättvisare. Extra glädjande är att alla partier är överens om att vi måste stärka brottsoffers rättigheter.

Men jag vill inte bara tacka regeringen för den här propositionen, utan jag vill framför allt rikta ett varmt och stort tack till civilsamhället: Unizon, Roks, Brottsofferjouren, Riksorganisationen för anhöriga till våldsdödade, Rädda Barnen och andra barnrättsorganisationer – för att nämna några. Ni gör ett makalöst arbete i att ge unikt stöd till den enskilda, i att opinionsbilda och i att folkbilda – även oss politiker. Också riksdagsledamöter har två öron och en mun.

Det är så viktigt att vi får en gedigen förståelse för hur det kan upplevas att utsättas för brott och våld och inte fångas upp av samhällets skyddsnät och för var de största bristerna finns.

Några av de starkaste berättelserna, som har satt sig hos mig, handlar om eftervåldets fruktansvärda konsekvenser. Det handlar om mammor som flyr med sina barn från en livsfarlig partner. Även i de få fall man faktiskt lyckats få fram tillräcklig bevisföring för en fällande dom kan förövaren ändå fortsätta plåga sina offer genom eftervåld. Det kan handla om en utdragen bodelning, upprepade vårdnadstvister och rätten till den tidigare gemensamma bostaden. Det är helt orimligt att ett brottsoffer då också ska behöva stå där ensam och kräva sitt rättmätiga skadestånd.

Det finns dock även andra berättelser, till exempel från dem som får sina hem helt förstörda på grund av att gängen begår misstag i sina galna sprängdåd. Även de har vittnat om stort trauma, en stark upplevelse av ensamhet och allt bök med försäkringsbolag, hotellnätter och ersättningar. Där är brottsskadeersättningen såklart också en viktig del.

Jag tror alltså att den här propositionen behövs, för alla brottsoffer i landet. Jag vill dock höja ett varningens finger. Människor får inte tro att det nu blir lekande lätt för brottsoffer att få ut ersättning direkt efter dom. Så är det tyvärr inte. Men den största och viktigaste vinsten är att brottsoffret inte själv ska behöva begära in skadeståndet från sin förövare.

För ordningens skull vill jag dock förtydliga att även det nya regelverket kan innebära en uppdelning och ett splittrat system mellan Brottsoffermyndigheten, försäkringsbolaget och Kronofogden.

Jag tycker att stiftelsen Tryggare Sverige har tydliggjort luckorna i propositionen väl. De betonar bland annat att det är skillnad på brottsskadeersättning och skadestånd. De varnar också för att en underfinansiering av Brottsoffermyndigheten kan försena och försvåra handläggningstider och bemötande.

Tryggare Sverige hänvisar också till utredningens eget resonemang om ett väldigt smalt utredningsdirektiv, som gör det omöjligt att i grunden göra om ersättningssystemet för brottsoffer. De säger i sitt remissvar: ”Avslutningsvis ser vi därför gärna att den här utredningen … får ett nytt och utvecklat mandat med vidare direktiv för att gå vidare och utreda hur det samlade brottsofferomhändertagandet måste fungera under de närmaste 10 åren åtminstone.” Jag kunde inte hålla med mer.

Fru talman! Vi socialdemokrater står bakom propositionen, men vi har två reservationer.

För det första föreslår vi en kontrollstation, att man följer upp utfallet av lagstiftningen så att brottsoffer upplever utbetalningarna som avsevärt smidigare också i praktiken. Vi föreslår också att man följer upp det utvidgade skadeståndsansvaret för vårdnadshavare, så att man ser att de redan befintliga jämkningsreglerna fungerar och tillämpas mot orimliga skadeståndskrav och att det inte slår hårt mot familjer med en redan mycket utsatt ekonomisk situation och med det snarare fungerar kontraproduktivt.

För det andra vill vi socialdemokrater se en brottsofferlag. Alltför många brottsoffer vittnar om en stark känsla av ensamhet efter att ha blivit utsatt för brott. Det är besvärligt att navigera mellan olika lagar och instanser och att få rätt stöd och rätt information i rätt tid.

Många känner att man faller mellan de berömda stolarna och att det saknas ett helhetsgrepp om ens livssituation, som kan te sig otroligt krisartad efter att man blivit utsatt för brott. Mer måste göras för att stärka brottsoffers ställning och för att säkerställa ett tydligt och bra bemötande från hela samhället – oavsett vem man är och var i landet man bor.

Målet tänker jag måste vara att man redan vid det första mötet med polis eller kanske socialtjänst eller hälso- och sjukvård, där man berättar vad man blivit utsatt för, ska få en tydlig genomgång av sina rättigheter, vem som ansvarar för vad och hur processen kommer att se ut när man anmäler brottet. Det ska självklart anpassas efter vilken typ av brott man har blivit utsatt för.

Vi vill därför att det utreds och införs en ny brottsofferlag där brottsoffers behov samlas och rättigheter stärks. En ny lag behöver ta fasta på lite olika delar, som utredningen behöver titta på.

För det första behövs det stöd och rättigheter i de rättsliga processerna. Det kan handla om information om förundersökning, möjlighet till stöd i domstol samt rätten till målsägandebiträde, skadeståndets regelverk och information när förövaren har permission eller slut på verkställighet. Det kan också handla om rätten att få sin sak prövad när man blivit utsatt för kränkning, även om förövaren står åtalad för andra brott med strängare straff.

För det andra behövs det stöd i det praktiska och operativ samverkan nära brottsoffret. Det kan handla om till exempel en task force när ens hem blivit utsatt för sprängning eller om allt det praktiska stöd som behövs för att kunna fly med sina barn från en livsfarlig, våldsam man.

För det tredje behövs det kvalificerat stöd av hälso- och sjukvården. Att bli utsatt för brott är oerhört traumatiskt. Rätten till stödsamtal och traumabehandling kan behöva förtydligas. I vissa fall gäller det även behovet av samverkan mellan exempelvis psykiatri och socialtjänst.

För det fjärde behövs det stöd för ett nytt liv i trygghet och frihet. För den som lämnar en våldsam relation eller flyr från hedersförtryck kan det innebära behov av ekonomiskt stöd, hjälp med stadigvarande boende och stöd till en trygg egenförsörjning.

Sist men inte minst har civilsamhället en viktig roll. Det unika och viktiga stöd som en ideell förening, som kvinnojourerna och Brottsofferjouren, kan ge är värt att lyfta fram särskilt. En brottsofferlag behöver också kunna inkludera civilsamhällets förutsättningar att exempelvis bedriva skyddade boenden, ingå IOP-avtal och samverka nära med kommunerna.

Fru talman! Bäst för brottsoffer är såklart när brott aldrig begås. Det förebyggande arbetet behöver intensifieras. Men när brott ändå sker måste samhällets samlade stöd finnas där för den utsatta. Det handlar om trygghet, om respekt och om upprättelse.

Det ser ut att bli en väldigt jämn omröstning. Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet står bakom att utreda en brottsofferlag. Nu håller vi tummarna att fler vill ansluta sig till detta vid voteringen på onsdag.

Jag yrkar bifall till reservation 2, om en brottsofferlag, och reservation 3, om en kontrollstation.

I detta anförande instämde Joakim Järrebring (S).

Fru talman! Tack för anförandet, ledamoten Sanna Backeskog! För mig är det extremt glädjande att lyssna på ledamoten. Jag är glad att ledamoten och Socialdemokraterna ger oss och regeringen bekräftelse på att vi gör rätt i fråga om vissa ärenden och förslag.

Jag förstår att det är ledamotens första mandatperiod i riksdagen, liksom det är för mig, men jag hoppas att ledamoten ändå kan svara på min fråga.

Socialdemokraterna hade makten i åtta år. Anledningen till att jag står här i dag är att Socialdemokraterna inte kunde hantera brottsligheten och kriminaliteten i vårt samhälle. Hade de gjort det hade jag inte stått här. Det var Socialdemokraternas misslyckande under Löfvens och Anderssons regeringar som tvingade mig att engagera mig politiskt.

Min fråga till ledamoten Sanna Backeskog är: Varför gjorde Socialdemokraterna ingenting under åtta år för att bekämpa brottslighet, kriminalitet och gängskjutningar? Morgan Johansson lovade i fyra år att man skulle knäcka gängen. Men antalet skjutningar och dödsskjutningar gick bara upp. Det hände ingenting.

Varför gjorde Socialdemokraterna ingenting? Nu är de plötsligt hardcore när det gäller att ställa sig på brottsoffrets sida och att bekämpa kriminalitet och skjutningar. Varför gjorde de ingenting på åtta år, mellan 2014 och 2022?

Fru talman! Tusen tack till Rashid Farivar för frågan, som ger mig chans att prata lite om Socialdemokraternas tidigare brottsofferpolitik! Jag känner mig trygg med och stolt över att vi lyckades åstadkomma mycket under de åren. Vi fick ett helt blankt papper från regeringen Reinfeldt i brottsofferpolitiken. Den här mandatperioden har vi tittat tillbaka och velat utveckla vår politik, och vi har fått fler och nya idéer om vägar framåt.

Jag vill fokusera på frågan om brottsoffer, eftersom det är den som debatten gäller. I regeringsställning stärkte vi stödet till landets kvinnojourer och brottsofferföreningar och gjorde stödet mer långsiktigt, vilket var bra och viktigt. Som jag nämnde i mitt anförande gjorde vi också väldigt mycket gällande ersättningar. Vi gjorde en kraftig höjning, minst en fördubbling, av kränkningsersättningarna, som var ganska låga under regeringen Reinfeldt. Vi utvidgade också rätten till kränkningsersättning för poliser och andra yrkesgrupper. Vi stärkte rätten till ersättning för efterlevande anhöriga genom en ny form av ideell ersättning, en så kallad särskild anhörigersättning. Den tycker jag är särskilt viktig. Vi utvidgade också möjligheterna för brottsoffer att utmäta gärningspersonens frihetsberövandeersättning.

Jag är väldigt glad över den positiva inställningen till mitt anförande. Om Sverigedemokraterna nu säger sig värna brottsoffer, varför vill man inte se en samlande brottsofferlag som på riktigt skulle stärka och samla brottsoffers rättigheter?

Fru talman! Jag tackar ledamoten Sanna Backeskog för svaret, som jag verkligen uppskattar.

För att svara på frågan: Vi har tillsammans med regeringen gjort enorma reformer för att bekämpa kriminalitet, för ersättning till brottsoffer och för att se till att kriminella hamnar bakom lås och bom, så att de inte kan begå brott. Brottsoffer ska kunna få upprättelse både ekonomiskt genom kronofogdens utmätningar och genom att gärningsmannen får rätt straff. Vi har gjort enormt mycket. Socialdemokraterna har lagt ett förslag på bordet om en utredning. Jag tror att det här kan vara bra att utreda. Vi har gjort väldigt mycket på området, men jag utesluter inte att vi tillsätter en sådan utredning om vi får bilda regering med M, KD och L efter valet.

Socialdemokraterna hade dock åtta år på sig att tillsätta en sådan utredning, ta emot den och genomföra lagändringen, men de gjorde inte det. Det exempel som jag lyfte om ersättning till en gärningsman som hade suttit lite för länge i häkte var så orättvist mot ett våldtäktsbrottsoffer att alla medier i Sverige rapporterade om det. Trots detta gjorde Socialdemokraterna ingenting.

Jag ställer min fråga en gång till. Socialdemokraterna hade under åtta år alla möjligheter att göra vad de säger att vi ska göra i dag. Varför gjorde de inte det på åtta år? Vi har haft makten i fyra år nu.