Per-Arne Håkansson

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Det är intressant att Mauricio Rojas lyfter in just Socialdemokraterna i detta sammanhang. Som jag har bedömt det här handlar det om arbetsmarknadsorganisationers bidrag till olika partier. Enligt vad jag har förstått finns det en rad organisationer som lämnar bidrag till andra partier. Varför riktar Mauricio Rojas in argumentationen och resonemanget just på de fackliga organisationerna, vilka bedriver en verksamhet som är helt öppen för vem som helst att ta del av och delta i?

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Eftersom detta var en slutreplik har Mauricio Rojas inte möjlighet att svara på frågan denna gång.)

Herr talman! Rätten att fritt bilda och driva föreningar brukar ses som en förutsättning för den svenska demokratin. Även om föreningsfriheten som sådan skrevs in i grundlagen först 1974 betyder det inte att medborgarna innan dess var förbjudna att bilda föreningar. Tvärtom var det en grundläggande rättighet som inte fick snävas in genom lagregleringar. Det ansågs mer eller mindre självklart. Att föreningsfriheten ändå skrevs in var just i syfte att garantera demokratin och skydda medborgarna mot statliga godtyckliga regleringar eller inskränkningar när det gällde föreningsfriheten.

Med det förslag som regeringen nu lägger fram genom sin proposition Ökad insyn i politiska processer, specifikt riktat mot arbetsmarknadens organisationer, menar vi att det är ytterst tveksamt om det är förenligt med regeringsformen och internationella konventioners skydd för föreningsfriheten.

En samlad opposition bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet har lagt fram en reservation. Jag yrkar bifall till reservationen, och det innebär att riksdagen antar regeringens förslag i de två första punkterna, lag om insyn i kommunikation med syfte att påverka politiska beslut och lag om ändring i lagen om insyn i finansiering av partier, med den ändringen att 32 § ska bestå av ett enda stycke. Vidare innebär reservationen avslag på regeringens förslag till lag med bestämmelser om arbetsmarknadsorganisationers bidrag för partipolitiska ändamål. Därmed bifalles motion 2025/26:4151 och 2025/26:4184 samt avslås proposition 2025/26:258 punkt 2.

När det gäller propositionens övriga delar, att påverkansaktörer, eller om man så vill lobbyister, ska registrera sig hos Kammarkollegiet och redovisa uppgifter om sin kommunikation med politiska beslutsfattare, är det en fråga som kan sägas ligga i linje med det lobbyregister som redan finns inom exempelvis EU-parlamentet. Det kan kanske bidra till ytterligare öppenhet och förståelse om opinionsbildning. Om detta har vi från Socialdemokraterna inga invändningar, inte heller när det gäller partiernas redovisningsskyldighet, att den utökas och att granskningen av regelverket skärps.

Vad som är allvarligare är det som tillkommit om föreningsfriheten och som särskilt riktar in sig på fria fackföreningar på arbetsmarknaden. Genom förslaget görs inskränkningar i föreningsfriheten, som under en lång rad av år har fungerat väl. Förslaget har också utretts av en parlamentarisk kommitté, som inte har velat förorda denna lösning. Det finns också flera remissinstanser som har avrått från den.

Herr talman! Det finns också en rad exempel internationellt på hur stater har försökt inskränka arbetstagares och fria fackföreningars rättigheter genom olika reformer. Ett exempel är den tidigare kommunistregimen i Polen. Man införde nya lagar och förbjöd Solidaritet, som i flera år fick bedriva underjordisk verksamhet, innan så småningom folkliga protester och allmänt engagemang ledde till att de första fria valen hölls 1989 och kommunistregimen föll. En fri fackföreningsrörelse och människors rätt att organisera sig blev till slut vägen till ett demokratiskt samhälle.

Herr talman! Att försvåra för människor att organisera sig på ett fredligt sätt är att inskränka demokratin. Nu kanske en del invänder att det förslag som bakats in i den proposition vi här har att ta ställning till inte har så långtgående konsekvenser. Det kan så vara, men även små steg i en viss riktning är värda att ta på allvar och beakta. Det som kan verka harmlöst till en början ger öppningar för nya steg framöver.

Föreningslivets struktur hänger ihop med vår demokrati och den svenska samhällsmodellen. Att som i förslaget som läggs fram öppna för att enskilda medlemmar på ett eller annat sätt ska kunna blockera en förenings beslut innebär en hel del risker som jag tror är bra att tänka igenom.

I lagförslaget tas fasta på just arbetsmarknadsorganisationer, som man säger. Det är inte utan att man kan fundera på syftet och varför det handlar om just partibidrag. Hur bedöms vägföreningar, konsumentföreningar, idrottsföreningar och kulturföreningar?

Det finns en demokratisk struktur som innebär att det i en förening fattas majoritetsbeslut. Det sker i öppna processer på medlemsmöten eller årsstämmor. Den medlem som vill ändra på något får höja sin röst och agera på demokratiskt vis eller helt enkelt lämna föreningen och kanske vara med och bilda en ny, vilket ju också sker i en rad fall. En förening som inte har sina medlemmars förtroende kan i längden inte fungera. Detta sker utan statlig inblandning.

Jag vill hänvisa till texten i vår reservation, herr talman, där det framgår att 2023 års insynskommitté bedömde att det inte bör införas några särskilda krav på att ge möjlighet till samtycke från enskilda medlemmar när det gäller bidrag från organisationer på arbetsmarknaden till partier eller enskilda kandidater. Det finns redan i dag god transparens kring de bidrag som vissa fackförbund och en rad andra organisationer lämnar till olika politiska partier. Uppgifter om bidrag som lämnas finns att tillgå i de rapporter som partierna lämnat in till Kammarkollegiet.

När det gäller arbetstagarorganisationer kan det kanske vara intressant att veta att det vad jag förstår bara finns två fackföreningar, GS-facket och IF Metall, som har stämmo- och medlemsbeslut om att stödja det socialdemokratiska partiet. LO har till exempel inga individuella medlemmar över huvud taget.

Herr talman! Vi anser att skyddet för föreningsfriheten väger tyngre än de inskränkningar förslaget medför, vilka dessutom är mer långtgående än nödvändigt. Det kan vidare ifrågasättas om den föreslagna lagen uppnår det angivna syftet att en andel av medlemsavgiften ska vara frivillig för medlemmarna. Även Lagrådet ifrågasätter just detta, vilket vi också hörde i replikskiftet nyligen, och menar att förslaget inte bör läggas till grund för lagstiftning.

Ett annat syfte uppges vara att en medlem i en arbetsmarknadsorganisation, som det heter, ska kunna uttrycka att den motsätter sig att organisationen lämnar ett penningbidrag till ett politiskt parti. Men denna förklaring ska inte lämnas till organisationen som sådan utan till en revisor, som sedan har att vidarebefordra hur många sådana förklaringar som kommit in. En medlems missnöje med ett beslut om bidrag kommer därför inte att nå fram på annat sätt än via en anonymiserad uppgift om antalet förklaringar som lämnats in. Det är krångligt och byråkratiskt, som jag ser det. Vi noterar också att endast ett mindre antal remissinstanser yttrat sig över förslaget och att Lagrådet framfört att det hade varit önskvärt att regeringen särskilt hade ombett remissinstanserna att yttra sig även i denna fråga.

Herr talman! Vi anser mot denna bakgrund att riksdagen bör avslå förslaget till lag med bestämmelser om arbetsmarknadsorganisationers bidrag för partipolitiska ändamål.

I detta anförande instämde Peter Hedberg (S).

Herr talman! Det är intressanta frågeställningar som ledamoten Mauricio Rojas. Det kunde vara intressant att också få Mauricio Rojas frågor belysta i samtal och utfrågningar med regeringsföreträdare, som vi hade i detta ärende.

Jag konstaterar, utifrån de beskrivningar som finns sedan Lagrådet tillkom om hur regeringen har hanterat Lagrådets synpunkter, att det är nuvarande regering som mest påtagligt har ignorerat Lagrådets synpunkter. Då handlar det om frågor kring fri- och rättigheter, som har belysts här.

Mauricio Rojas tar upp en viktig fråga, och det är nog lika viktigt för liberaler när man sitter i regeringen som för andra att ta med sig detta i arbetet.

Herr talman! Som jag nämnde i mitt huvudanförande kritiseras den nuvarande regeringen för att man åsidosätter Lagrådets rekommendationer mer än vad tidigare regeringar har gjort.

Jag anser att det är viktigt att Lagrådets kunskap och saklighet beträffande lagarnas förhållande till varandra finns med i beslutsfattandet för regeringar också framöver. Jag ser det som angeläget att vi som politiska företrädare tar intryck av Lagrådets synpunkter.

Självklart är det regeringen som, enligt vår regeringsform och grundlagarna, styr riket och har att ta ansvar för de lagförslag som läggs fram och som vi i riksdagen så småningom ska besluta om. Det ska vara välgrundade förslag, och där är Lagrådet som remissorgan en mycket viktig del av detta.

Herr talman! Den svenska samhällsmodellen bygger på öppenhet och på ett utredningsväsende och remissförfarande som syftar till att förslag som regeringen vill lägga fram ska få en bred och allsidig belysning. I en av sina regeringsförklaringar talade statsminister Ulf Kristersson om ett paradigmskifte och vikten av att utredningar och beredningsarbete snabbas på. En anmälan som konstitutionsutskottet tagit emot, som blivit föremål för det granskningsbetänkande vi nu har framför oss, har tagit fasta på just dessa omständigheter. Anmälan handlar om regeringens beredningsarbete och hur lagförslagen lagts fram.

I beredningsarbetet kring anmälan om hanteringen av utrednings- och remissväsendet hade vi utfrågningar med såväl statsminister Kristersson som justitieminister Strömmer. I sammanhanget kan jag också nämna en debattartikel av företrädare för Diskrimineringsombudsmannen och Institutet för mänskliga rättigheter, publicerad i Dagens Nyheter i december 2025, som vi hade med som underlag till de öppna utfrågningarna. I denna debattartikel, med rubriken ”Våra lagar byggs på allt svagare grunder”, varnas för att beredningskravet i regeringsformen urholkas när regeringen pressar fram förslag med bristande konsekvensutredningar och ignorerar såväl remissinstanser som Lagrådet.

Flera tunga instanser och forskare har påpekat att lagstiftningsprocessen har förändrats på ett oroväckande sätt. Enligt en rapport från SNS Demokratiråd har den allvarliga kritiken mot lagförslag från remissinstanser och experter ökat under den sittande regeringen. Regeringen väljer i större utsträckning än tidigare regeringar att gå vidare med lagförslag trots att Lagrådet har riktat kritik mot dem. Institutet för mänskliga rättigheter har framfört att det ofta saknas systematiska konsekvensbedömningar av hur nya lagar, framför allt inom kriminal- och migrationspolitiken, påverkar enskilda individers mänskliga rättigheter och skydd mot diskriminering.

När lagar tas fram för snabbt och utan gedigna utredningar riskerar kvaliteten att bli lidande. En rad remissinstanser har framfört att de helt enkelt inte kunnat svara på grund av att tiden varit alltför kort för att de skulle kunna ge relevanta och väl underbyggda svar.

Herr talman! Vid utfrågningen med statsminister Kristersson togs kritiken från såväl Lagrådet som DO och Institutet för mänskliga rättigheter upp. Så skedde också med justitieminister Strömmer, som framhöll att Lagrådet tilldelats utökade resurser, att det ytterst är en politisk bedömning och att han ansåg att det fanns ett tillräckligt folkligt stöd för att driva igenom politiken. Någon självkritik, problemhantering eller problematisering av frågan noterades inte.

Utskottet ifrågasätter inte regeringens bedömning i aktuella ärenden. Det är dock av stor vikt att behovet av en beredning med avsteg från gängse arbetssätt och ledtider prövas noga från fall till fall. Utskottet ser inte några skäl till ett generellt förändrat förhållningssätt till vad som krävs för att ett ärende ska anses vara brådskande; många kriser har genom åren hanterats och passerat utan att det gedigna utredningsväsendet och remissarbetet har åsidosatts. Det handlar ytterst om tillit till och förtroende för samhällets instanser, vilket kan vara bra att ha med sig utifrån den granskning som gjorts i detta fall.

Herr talman! En anmälan begärde att konstitutionsutskottet skulle granska regeringens framställningar om att ta del av allmänna handlingar och statsministerns ansvar för denna hantering. Anmälan baserades bland annat på uppgifter från Dagens Nyheter om att Regeringskansliet skulle ha fördröjt utlämnande av allmänna handlingar gällande granskning av den tidigare nationella säkerhetsrådgivaren. Det ska vid vissa tillfällen ha varit upp till 46 dagars väntetid. Då hade handlingen endast fått lov att hämtas ut vid bestämda tider i pappersform.

I anmälan anges också att dokumentet med skadebedömning diarieförts efter 673 dagar och betraktats som allmän först efter att medierna fått reda på detta.

I enlighet med tryckfrihetsförordningen, herr talman, har varje svensk och utländsk medborgare rätt att ta del av allmänna handlingar. Det får endast begränsas om det krävs utifrån vissa grundläggande skäl för rikets säkerhet. Det ska hanteras skyndsamt i enlighet med offentlighets- och sekretesslagen.

I detta ärende hölls utfrågningar såväl med statsminister Ulf Kristersson som med statssekreterare John Stuart. Utskottet konstaterar att statsministern som chef för Regeringskansliet har ett särskilt ansvar för att det ska finnas en organisation för att hantera utlämnandet av allmänna handlingar.

Utskottet ser positivt på att utbildningsinsatser ska genomföras för att säkerställa att skyndsamhetskravet säkerställs framgent.

Jag kan också nämna en anmälan som gäller medborgarskapsprov. Det blev en granskning av migrationsminister Johan Forssell. Det gavs ett uppdrag till bland annat Stockholms universitet att ta fram ett sådant prov. Anmälaren ansåg att de svenska universiteten och högskolorna vilar på akademisk frihet och att det därför fanns anledning att granska huruvida det uppdraget stämde med detta.

Utskottet framhåller i sitt ställningstagande att regeringen nyligen beslutat om en utredning av organisationsformen för samtliga universitet och högskolor och att statens styrning av dessa ska ge lärosätena goda förutsättningar att utföra sina uppgifter.

Ett besked att ta fasta på framöver är dock att den akademiska friheten är viktig att värna utifrån kärnuppgifter om utbildning och forskning av hög kvalitet och också, vilket tål att betonas, ur demokratiska aspekter. Det är viktigt att detta kan följas upp och bevakas framöver.

Herr talman! Tillgång till medier, nyhetsförmedling, konst och litteratur är avgörande förutsättningar för att var och en efter sina behov och förutsättningar ska kunna vara delaktig i samhället och demokratin. Funktionsrättskonventionen, antagen av FN:s generalförsamling 2006, tar fasta på dessa rättigheter och kräver att stater vidtar åtgärder för att säkerställa tillgänglighet och att människor ska kunna leva självständiga liv. Sverige har också sedan ett antal år tillbaka fått skarpa propåer av FN-organet om att vidta åtgärder.

EU har sedan 2019 antagit tillgänglighetsdirektivet, som ska tillämpas i alla medlemsländer. Det skulle göras med start 2025. För svenskt vidkommande har avvägningar om anpassningen till våra mediegrundlagar, om tryck- och yttrandefriheten, gjort att ärendet har dragit ut på tiden. Många tycker nog att det har gått alltför lång tid. Det kan jag ha viss förståelse för.

Lagen som det ska utgås ifrån i EU-direktivet ställer tillgänglighetskrav på en rad kommersiella produkter och tjänster, däribland EU-böcker och programvara för att läsa EU-böcker.

Konstitutionsutskottet har behandlat det förslag som regeringen nu lagt fram och som baseras på den statliga Utredningen om mediegrundlagarna och tillgänglighetskrav för vissa medier, SOU 2024:96. Där nådde en parlamentarisk referensgrupp, som jag för övrigt själv ingick i tillsammans med representanter från ett flertal partier, fram till enighet om förslagen som nu läggs fram utifrån mediegrundlagarna.

Utredningen föreslog ändringar i yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen för att säkerställa att krav på tillgänglighet kan ställas på medietjänster som omfattas av grundlagsskyddet som sådant. Förslaget innebär att riksdagen antar som vilande förslaget till lag om ändring i det som ibland omnämns som mediegrundlagarna: tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.

Det bygger i huvudsak på att det införs nya delegationsbestämmelser i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen som under vissa förutsättningar gör det möjligt att i vanlig lag reglera vissa krav på tillgänglighet.

När det gäller tryckfrihetsförordningen förtydligas krav om att införa och på ett visst sätt utforma produktinformation om syftet är att säkerställa tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning eller krav om att införa och på ett visst sätt utforma information om programmet och förse programmet med vissa tekniska funktioner och med möjlighet till alternativ presentation av innehåll.

I fråga om yttrandefrihetsgrundlagen slås det fast en förpliktelse om att den som sänder program har att införa och på ett visst sätt utforma information om en tjänst som denne tillhandahåller.

Utrymmet för att ställa krav på att införa och på ett visst sätt utforma produktinformation, exempelvis på en förpackning, utvidgas. Det ska också bli möjligt att ställa tillgänglighetskrav som rör information på bland annat eböcker och ehandelstjänster.

Det slås också fast skyldighet för nätinnehavare att vidaresända tillgänglighetstjänster, som textning och tolkning, och att detta ska kunna gälla även andra än public service-företagens program. Förslagen handlar även om krav på tekniska funktioner i program, exempelvis att en tv-tittare ska kunna styra till exempel textning eller tolkning, och att dessa måste sändas med programmen.

Herr talman! Det kan i sammanhanget betonas att det inte får göras några andra begränsningar i tryck- och yttrandefriheten på mediegrundlagarnas område än dem som följer av just dessa grundlagar: 1 kap. 1 § femte stycket tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen.

Under beredningsarbetet besökte jag för egen del Myndigheten för tillgängliga medier, som för övrigt är belägen i Malmö, för att få en inblick i det arbete som redan pågår på området. Myndighetens historiska exposé kan vara värd en reflektion och ger en inblick i frågorna som berörs och hur de hanterats över tid.

Utlåning av talböcker inleddes på 1950-talet. År 1980 inrättades myndigheten Tal- och punktskriftsbiblioteket. År 1988 tillkom myndigheten Taltidningsnämnden. Den första boken på lättläst svenska gavs ut 1968. Det var en bearbetning av Per Anders Fogelströms Sommaren med Monika. År 1984 startades den lättlästa tidningen 8 sidor.

Taltidningar, punktskrifter och lättlästa böcker och tidskrifter har bidragit till delaktighet och nyhetsförmedling. Men med den tekniska utvecklingen förändras medievanor och med det förutsättningarna för tillgängligheten för användare och konsumenter.

Herr talman! Då det handlar om en grundlagsfråga är det en rad avvägningar som ställs mot varandra. Jag vill nämna en del remissutlåtanden som kommit in. Kritiska synpunkter på själva regleringen som sådan kommer från Utgivarna, Tidningsutgivarna, Journalistförbundet samt TV4. De menar att syftet som sådant är gott men att stor försiktighet bör råda när lagstiftaren vill ändra i grundlagarna.

I det aktuella förslaget finns inslag som innebär ett ingrepp i utgivarintegriteten, exempelvis att det i lag kan meddelas föreskrifter om att den som sänder program på ett visst sätt ska utforma informationen om en tjänst. Utgivarna menar att det finns alternativ som är mindre styrande, såsom branschöverenskommelser som innebär att branschen som sådan åtar sig att säkerställa kraven på tillgänglighet.

Utgångspunkten för detta skulle vara att medierna har den bästa kompetensen att utforma tjänsterna. Det är också en ordning som ligger i linje med mycket av den svenska samhällsmodellen. Vi behöver i många sammanhang värna en modell där berörda parter tar sitt ansvar och gör överenskommelser på långsiktig basis som bygger på just detta.

En rad remissinstanser efterlyser emellertid starkare skrivningar och kritiserar att införandet dröjt alltför länge. Synskadades Riksförbund menar, i likhet med flera instanser, att inget annat land än Sverige sätter företags etableringsfrihet framför individers rätt till information och yttrandefrihet i grundlagen. En mer allmän lösning skulle enligt Synskadades Riksförbund ha undvikit nya utredningar och förseningar av själva genomförandet. Synskadades Riksförbund konstaterar dock att ett sådant krav, om det skulle tillgodoses, skulle innebära en ny utredning. De tillstyrker därför det förslag som lagts fram.

Jag noterar också en rad synpunkter i remissvaret från Funktionsrätt Sverige, som tar upp en del luckor och brister som Sverige fortfarande har att rätta till. De hänvisar också till att regelverket i sig är krångligt utformat. Det handlar om definition av eböcker och avsaknad av konsekvensanalyser. Funktionsrätt Sverige framför kritiska synpunkter med en uttalad förhoppning, som det uttrycks i remissvaret, att regering och riksdag långsiktigt ska säkerställa rättigheterna. Det är, som jag ser det, en förhoppning som behöver förverkligas. Därför blir lyhördheten och uppföljningen viktig. Demokratin är till för alla.

Jag yrkar bifall till förslaget i konstitutionsutskottets betänkande KU32 så som det läggs fram.

Herr talman! Den offentliga förvaltningen i Sverige ska bygga på tillit och förtroende. Den ska vara tillgänglig och inriktad på medborgarens perspektiv i samhället. Det förutsätter en väl utbyggd lokal och regional närvaro av de statliga myndigheterna. Det är utgångspunkter i det ställningstagande som konstitutionsutskottets betänkande KU29 Offentlig förvaltning bygger på. I betänkandet behandlas 53 yrkanden från allmänna motionstiden. Jag vill i sammanhanget yrka bifall till de reservationer vi från Socialdemokraterna lämnat: nummer 2 om lokal statlig service under punkt 3, nummer 3 om länsstyrelserna under punkt 5 och nummer 4 om digitalisering under punkt 7.

Från Socialdemokraternas sida vill vi i ställningstagandet framföra att det i dag finns över 100 servicekontor som drivs inom ramen för Statens servicecenter. De finns i storstadsområden men också i mindre kommuner och på landsbygden. De behöver utvecklas, inte avvecklas, vilket tyvärr varit fallet på grund av regeringens neddragningar på senare år.

På servicekontoren kan enskilda få vägledning av enklare karaktär från Försäkringskassan, Migrationsverket, Pensionsmyndigheten, Skattemyndigheten och Arbetsförmedlingen. Även Kronofogdemyndigheten delar i vissa fall lokaler. Servicekontoren är mycket uppskattade, med över 2,8 miljoner besök under 2024 och en kundnöjdhet på runt 95 procent.

Herr talman! Jag har själv både som anhörig och i mitt uppdrag som ledamot besökt en del servicekontor sedan de infördes av den socialdemokratiskt ledda regeringen, såväl i min hemstad Ängelholm som i Klippan och Helsingborg. Jag har kunnat ta del av verksamheten och konstatera att kontoren är välbesökta och att besökare får god hjälp och gott stöd. Det betyder för många mycket att få prata med en person och inte enbart vara hänvisad till digitala hjälpmedel och teknik. I olika skeden av livet kan vi ha olika behov. Den mänskliga kontakten kan ofta göra skillnad och underlätta möten med myndigheter. Därför är den statliga närvaron betydelsefull. Som jag ser det får den inte förvandlas till en enbart digital företeelse.

Regeringens neddragning av budgeten innebär att en rad servicekontor kommer att stängas. Det talas om uppemot 35 till antalet. Så sent som i fjol stängdes kontoren i Trelleborg, Landskrona och Simrishamn. I år har ytterligare några stängningar aviserats, bland annat i Nordstan i Göteborg och i Karlshamn, har jag kunnat ta del av. Det är åtgärder som slår hårt mot medborgarservicen runt om i Sverige. Fullt naturligt har en hel del protester framförts.

Utbyggnaden av den statliga närvaron och servicen behöver fortsätta i hela landet. Genom fler servicekontor, omlokalisering och nyinrättade myndigheter samt Försvarsmaktens, Polismyndighetens och Kriminalvårdens pågående expansion finns förutsättningar för tusentals nya jobb runt om i landet. Då behöver också servicekontoren fortsätta att utvecklas. De kontor som stängts behöver återöppnas, och fler verksamheter ska kunna knytas till dem.

Genom kontoren främjas samverkan mellan myndigheter på ett direkt sätt. Det kan också vara en styrka när det gäller att komma åt den organiserade kriminaliteten. Jag vill från Socialdemokraternas sida framhålla att vi anser att det regionala perspektivet ska finnas med i varje beslut om var statlig verksamhet ska placeras och att etableringen av nya servicekontor ska fortsätta.

Herr talman! Den offentliga förvaltningen har på många sätt lagt grunden för den svenska samhällsmodellen, vill jag med fog påstå. Från början var kanske syftet i mycket att driva in skatter och kontrollera riket som sådant. Sedan inrättades centrala ämbetsverk, kollegier, för att skapa en struktur. När demokratin så småningom blev en realitet, efter lång kamp och stora vedermödor, expanderade den offentliga förvaltningen. Staten tog på sig en rad uppgifter som innebar närvaro i lokalsamhället.

Det handlade inte enbart om statskyrkan, som var en självklar utgångspunkt såväl i städerna som i bygderna och som skötte folkbokföringen i runt 500 år. Det handlade kanske framför allt om sådant som post, telefoni, skolor, vägförvaltning, polis, försäkringskassa och arbetsförmedling – naturliga inslag i varje kommun under en rad decennier och under generationers uppväxt i landet.

Därefter följde en rad år av neddragningar, samhällsförändringar och även en hel del privatiseringar, vilket har förändrat bilden. Numera kan vi besöka kommuner där den enda statliga inrättningen är Systembolaget. Med all respekt för detta välrenommerade statliga företag tror jag att det är en brist om det är den instans som ska upprätthålla den statliga närvaron. Därför behövs ökat regionalt och lokalt fokus i de offentliga förvaltningarnas verksamhet. Här spelar återigen de statliga servicekontoren en viktig roll.

Herr talman! Jag vill resonera en del kring vår reservation från Socialdemokraterna om länsstyrelsernas roll. Vi har vid flera tillfällen framhållit behovet av ett stärkt förvaltningsanslag till länsstyrelserna. Vi tycker att det är viktigt att regeringen använder sig av den styrka som finns i form av 21 ytterst kompetenta myndigheter med stark lokalkännedom. Det handlar inte minst om uppbyggnaden av totalförsvaret och om beredskapsfrågorna. Många av de uppdrag som regeringen nu lägger på sina sektorsmyndigheter hade det varit mer effektivt att lägga på länsstyrelserna, som vi ser det. Jag menar att detta är en fråga som regeringen behöver se över.

Herr talman! Jag är också tveksam till den politik som innebär centralisering av vissa uppgifter till vissa länsstyrelser, exempelvis i fråga om jordbruksstödet. Det kommer att leda till att frågor som det är viktigt att behandla med geografisk närhet flyttas ännu längre bort från dem som de facto utövar verksamheten. För att länsstyrelserna ska kunna fungera som samlande krafter i länen behöver deras uppdrag att samordna statens myndigheter kompletteras med uppdrag till berörda myndigheter att samverka med länsstyrelserna.

Detta är frågor som ofta berörts vid besök som jag gjort i länen både med och utan konstitutionsutskottet, och betoningen har varit på krissituationer. Det kan handla om skogsbränder, översvämningar och en rad andra företeelser där denna samverkan ofta efterfrågas av länsstyrelserna. Här bör regeringen agera för att förbättra situationen.

Herr talman! Jag vill också nämna en del kring vår reservation om digitalisering under punkt 7. Vi föreslår att ställningstagandet ska utgå från att människor förtjänar och förväntar sig att få offentlig service anpassad efter sin livssituation. Det innebär en mer effektiv och digitalt välfungerande offentlig sektor. Jag vill framhålla att det inte står i motsats till den satsning som är nödvändig för Statens servicecenter; det är egentligen två samverkande faktorer. Utgångspunkten är att alla offentliga tjänster ska kunna hanteras digitalt, men det innebär också att de ska vara tillgängliga via telefon eller direktkontakt.

Herr talman! När det gäller övriga motioner ställer vi oss bakom avslagsyrkandena. Motionerna tar var för sig upp ämnesområden såsom kamp mot korruption och EU-rättsfrågor, och det finns ställningstaganden i betänkandet som vi menar är väl grundade utifrån beredningsarbetet.

När det gäller tjänstemannaansvaret, som Westmont berörde alldeles nyss, kan vi ha i åtanke att det i gällande rätt redan finns med tjänstefel, som kan utdömas utifrån brottsbalken om gärningspersonen allvarligt har missbrukat sin ställning eller om gärningen från någon enskild eller det allmänna har medfört allvarligt förfång eller otillbörlig förmån som är betydande. Detta finns redan, och det kan vara bra att ha med i resonemanget.

Jag vill också lyfta in den politiska dimensionen. Det är genom lagstiftning som vi formar samhället, och det är lagarna och regelverken som är vägledande för de tjänstemän och ämbetsmän som verkar i den offentliga förvaltningen. Något annat har jag inte mött när jag har varit ute på besök och mött dessa hängivna tjänstemän som jobbar för samhället och statens bästa varje dag. Det bör också framhållas i debatten.

Fru talman! Jag tackar justitieminister Gunnar Strömmer för diskussionen och dialogen.

Jag utgår från att olika aspekter för att stärka den nordiska integrationen och det europeiska gränsöverskridande samarbetet inom handel, arbetsmarknad och brottsbekämpning tas ad notam.

När de tillfälliga gränskontrollerna, som vi här har talat om, infördes 2015 fanns ett starkt folkligt stöd, och det gjorde det också under pandemin. När kontrollerna nu alltjämt finns kvar är det kanske många som inte betecknar dem som tillfälliga och som ibland ifrågasätter effektiviteten och nyttan. Även om de blivit en del av vardagen tror jag att det är naturligt att människor som ständigt rör sig över gränserna ifrågasätter nyttan utifrån hur det i praktiken fungerar.

Samarbetet mellan myndigheter i våra länder är ett viktigt redskap alldeles oavsett gränskontroller eller inte. Det är de synpunkter som har framförts i vardagen i gränslandet mellan Sverige och Danmark som jag här tagit fasta på. Utifrån de svar Gunnar Strömmer har lämnat uppfattar jag det som att också justitieministern ser många skäl till att stärka samarbetet mellan våra myndigheter på båda sidor om gränsen. Detta behövs för att vi ska kunna stärka handel, turism och kulturutbyte och samtidigt självklart vara effektiva mot brott.

Jag tycker dock att det finns möjlighet att framöver kanske agera lite mer offensivt på de områden vi har berört här i dag. Tack för debatten!

Fru talman! Kampen mot den gränsöverskridande brottsligheten och gängkriminaliteten är självklart en avgörande och prioriterad fråga.

När det gäller Schengen är min bild att det i huvudsak är en stor framgång för den europeiska integrationen och människors fria rörlighet. Det finns också ett folkligt stöd för detta samarbete och en samsyn att det är till gagn för människor i vardagen.

Inom Schengen har, vad jag har förstått, en rad verktyg och organ skapats just för att stärka det gemensamma skyddet. Det handlar om att utveckla information mellan våra länder, om informationssystem för viseringar, om gräns- och kustbevakningsmyndigheter och om registreringssystem för in- och utresor, som ju också är en del av Schengensamarbetet.

Allt detta är initiativ som våra länder utvecklar för att stärka den gemensamma säkerheten. Vad jag kan se har det under åren kommit fram en rad fakta som behöver lyftas fram ytterligare i denna debatt.

Nyligen, i början av 2025, fastslog OECD en rapport där arbetsmarknadssituationen nämns som särskilt angelägen att främja på ett gränsöverskridande sätt. Ett exempel är danska Helsingör, där arbetslösheten är 3 procent, medan den i Helsingborg på den svenska sidan är 11 procent. Här skulle arbetslösheten kunna tryckas tillbaka om man hade ytterligare incitament för att stärka integrationen på området.

Fru talman! I sammanhanget kan också nämnas att när Öresundsbron nyligen firade 25 år hyllade den svenska regeringen jubilaren med en present som syftade till att ytterligare stärka den svensk-danska integrationen. Det skedde genom en deklaration som syftade till att stärka samarbetet inom försvar, säkerhet och beredskap, utveckla regional och europeisk konkurrenskraft och forskning, bekämpa gränsöverskridande organiserad brottslighet och främja initiativ för ökad mobilitet i Öresundsregionen. Jag utgår från att detta är insatser som det finns en verklig vilja bakom att genomföra.

I sammanhanget kan det också poängteras att Danmarks statsminister Mette Frederiksen i sin argumentation ofta återkommer till att ett prioriterat område är att stoppa kriminella från Sverige från att ta sig in i Danmark. Trots detta finns för tillfället, såvitt jag har kunnat förstå, inga gränskontroller på den danska sidan. Det har funnits kontroller, men de har inte blivit långvariga.

Man kan också hänvisa till en del rapporter som har kommit på senare tid. Docent Göran Lövestam beskrev nyligen situationen i Svenska Dagbladet. Han har under ett par decennier varit verksam tjänsteman i EU-kommissionen och framförde i artikeln kritiska synpunkter utifrån såväl juridiska som politiska och samhälleliga perspektiv.

Det finns också en statlig utredning, Öresundsförbindelser 2050 – behov av kapacitet, redundans och svenskt-danskt samarbete, som berör dagens gränskontroller. Där hänvisas till att gränskontrollerna kan anses vara ineffektiva och drabba tilliten mellan medborgare och myndigheter.

Det finns alltså en hel del synpunkter att ta fasta på, och jag vill fråga justitieministern om han avvisar dessa synpunkter i nuläget eller om han avser att beakta dem i kommande arbete framöver.

Fru talman! Jag vill tacka justitieminister Gunnar Strömmer för svaret på den interpellation jag ställt till EU- och Nordenminister Jessica Rosencrantz. Jag har ställt den mot bakgrund av det arbete som jag har varit och är involverad i inom Nordiska rådet gällande vikten av att underlätta gränsöverskridande samarbete och utbyte med våra grannländer, mina roller i konstitutionsutskottet, där jag från mitt parti särskilt bevakar EU-frågorna, och i EU-nämnden samt de möten och samtal jag har med medborgare och företrädare i min skånska valkrets, där de svensk-danska relationerna är särskilt påtagliga.

Jag uppfattar att det finns största respekt för de skäl som justitieministern angav och som en gång för tio år sedan, under flyktingkrisens intensiva dagar, ledde fram till beslutet om inre gränskontroller i Sverige. Men efter att gränskontrollerna nu funnits i över tio år finns ändå anledning till reflektion, då de under hela denna tid betecknats som just tillfälliga och extraordinära – detta utifrån såväl det nu 74-åriga nära nordiska samarbetet som samarbetet inom EU och Schengen.

För egen del har jag vuxit upp, levt och verkat under en längre period då den fria rörligheten mellan Sverige och Danmark varit en del av vardagen. Mellan 1952 och 2015 förekom inga gränskontroller mellan Skåne och Danmark, allt i enlighet med den nordiska passunionen och sedermera också det ingångna Schengenavtalet. Då ska man ha i minnet att det även under denna tid fanns en rad utmaningar som handlade om framväxt av gränsöverskridande kriminalitet, med mc-gängens framfart på 1980-talet och 1990-talet och en ökande omfattning av narkotikasmuggling som ett par exempel.

Sverige och Danmark har haft fyra olika skäl till att införa de här gränskontrollerna, som har förekommit även på den danska sidan. Motiveringarna som angetts har byggt på kontroll av asylmottagande, förhindrande av terrorism, stärkande av rikets säkerhet och motverkande av gränsöverskridande kriminalitet. Men gränskontrollerna står i motsatsförhållande till andemeningen i Schengensamarbetet och till den vision som Nordiska ministerrådet, där Sveriges regering varit högst delaktig, satt upp om att Norden 2030 ska vara världens mest hållbara och integrerade region.

Gränskontrollerna innebär också rent praktiskt tydliga begränsningar för tågtrafiken. Enligt Trafikverket skulle fem tåg fler per timme och riktning kunna köra över Öresundsbron mellan Danmark och Sverige om det inte vore för id-kontrollerna. Gunnar Strömmer nämner den ökade trafiken, men det finns alltså potential att öka trafiken ytterligare.

Det svensk-danska samarbetsorganet Greater Copenhagen, där samtliga skånska kommuner liksom kommuner i Halland och på danska Själland samt Region Skåne och Region Halland ingår, tog nyligen fram rapporten 10 år av tillfällig inre gränskontroll. Den visar att gränskontrollerna orsakat förluster på 47 miljoner kronor varje år. Där hänvisas också till uppgifter om att endast 0,03 procent av de personer som kontrollerats vid den inre gränskontrollen i Region Syd saknat giltig id-handling. Det är också sällan gränskontroller över huvud taget äger rum.

Med anledning av det svar som Gunnar Strömmer gav och de avvägningar som han hänvisade till vill jag därför fråga om han avser att initiera en analys eller om han har en plan för hur länge tillfälliga gränskontroller som dessa kan fortgå.

Herr talman! Jag vill inleda med att lyfta fram orden värdighet och respekt, två glosor som för min del har varit vägledande i beredningsarbetet med det betänkande som ligger framför oss, konstitutionsutskottets betänkande 23, Trossamfund och begravningsfrågor.

En stor del av innehållet präglas av frågor som handlar om hur människor blir bemötta och behandlade såväl utifrån olika tro och religion som i olika skeden av tillvaron och även som avlidna. I betänkandet behandlar utskottet sju motionsyrkanden från allmänna motionstiden. De handlar om statlig hjälp med kyrkoavgiften, ett statligt försäkringsskydd för trossamfund, begravningsavgiften, begravningsplatser för olika religiösa grupper, begravningsombudens förutsättningar och även tidsgräns för kremering. Jag vill härmed yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och därmed avslag på motionerna.

Jag vill ta tillfället i akt att redogöra för bakgrunden till några av ställningstagandena. Det ena gäller statligt försäkringsskydd till trossamfund. I en motion föreslås ett tillkännagivande om ett statligt försäkringsskydd för trossamfund som nekas försäkring av privata bolag på grund av att det finns en hotbild eller annan säkerhetsrisk. Enligt motionären förekommer det att försäkringspremier höjs kraftigt eller att en försäkring helt nekas när lokaler tidigare har utsatts för hot eller skadegörelse. Detta leder i sin tur till att en del församlingar och samfund av rädsla för att ytterligare försvåra sina försäkringsvillkor tvekar att polisanmäla incidenter.

Jag har för egen del mött liknande resonemang i möten med företrädare för religiösa samfund, senast i samband med ett besök ganska nyligen i Helsingborgs nyöppnade moské i närheten av den norra infarten. Det är, som jag ser det, ett samhällsproblem att ta på allvar och bevaka. Människor ska kunna utöva sin tro i trygghet.

Ytterst handlar det om samfundens möjligheter att bedriva en långsiktigt inriktad verksamhet. Av tidigare behandling av en liknande motion har jag förstått att Myndigheten för stöd till trossamfund bevakade frågan. Den myndigheten har nu överförts till Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor som fortsatt hanterar frågorna. Med hänvisning till att det pågår ett arbete har vi i utskottet inte drivit på och sett skäl att ställa oss bakom ett tillkännagivande. Det finns dock anledning att följa upp och ha en fortsatt kontinuerlig bevakning av dessa frågor.

Herr talman! En motion från Centerpartiet tar upp frågan om en översyn av konkurrens inom begravningsväsendet. Svenska kyrkan är som bekant huvudman för begravningsväsendet, med undantag av två kommuner i Sverige – Stockholm och Tranås. Detta har inte med skilsmässan mellan kyrka och stat för 25 år sedan att göra, utan det ligger längre tillbaka i tiden.

Motionen tar fasta på om Svenska kyrkan på vissa platser åsidosätter konkurrensen när enskilda församlingar startar egna affärsdrivna begravningsbyråer, vilket förekommer i vissa delar av landet. Den här frågan har tagits upp av Konkurrensverket som också har lämnat en del rekommendationer och förslag. Utskottet noterar att kyrkomötet nyligen behandlat frågan om kyrkliga begravningsbyråer och att Konkurrensverket i en skrivelse till regeringen har föreslagit att man borde utreda utformningen av en reglering för bedrivandet av sådana begravningsbyråer.

En annan fråga som har uppmärksammats och som har med begravningar att göra är den utdragna tiden från dödsfall till begravning i Sverige jämfört med andra länder. I en interpellationsdebatt med kyrkominister Jakob Forssmed tog jag upp frågan att det kanske är dags för en ny, bred utredning kring begravningsväsendet. Den senaste genomfördes för 18–20 år sedan, och mycket har hänt på området sedan dess.

Utifrån de resonemang som jag har fört med företrädare inom såväl religiösa samfund som begravningsbranschen och frivilligorganisationerna lyfts tanken och framförs det att man kanske borde fundera över möjligheterna till en utredning framöver. Det är ett budskap till regeringen. I en sådan här långsiktig fråga som på ett eller annat sätt berör alla människor i livets skeden är det av vikt med enighet över partigränserna.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 februari.)

Fru talman! Riksdagens arbetsformer är av stor vikt för demokratin. Det som sker här i kammaren och alla de andra aktiviteter, möten och initiativ som varje ledamot har, tar eller involveras i bygger på öppenhet och utgår från det uppdrag var och en av oss 349 ledamöter har gentemot våra väljare. Den sakkunskap i form av ämbetsmän, experter och utredare som finns tillgänglig är en garant för att lagförslag som hanteras, motioner som väcks och andra initiativ som tas vilar på en god grund.

I regeringsformen slås som bekant fast att all offentlig makt utgår från folket. En viktig förutsättning för att den representativa demokratin ska fungera i praktiken är det arbete som sker här i riksdagen.

Fru talman! Riksdagens arbetsformer har särskilt aktualiserats i dagarna då vi nåtts av beskedet att regeringen, vad jag förstår, har gjort en hemställan till talmannen om att riksdagen ska behandla en rad sent inkomna propositioner i mandatperiodens yttersta slutskede i juli och augusti. Samtidigt kan vi konstatera att en rad voteringar under ordinarie arbetsplan redan ställts in. Jag har också träffat företrädare för en del utskott som haft enbart enstaka propositioner att behandla under hösten och vintern.

I normala fall är det propositionsstopp omkring den 20 mars, av respekt för all personal och inte minst för den praxis som normalt gäller. I krissituationer kan det däremot självklart vara motiverat med akuta propositionsbehandlingar. Jag förutsätter att behovet av den arbetsordning som ger riksdagen och utskotten möjlighet att göra ett gott jobb tillgodoses och att partiöverläggningarnas synpunkter beaktas i den begäran som jag förstår nu lämnats till talmannen.

För egen del – och jag tänker också på alla andra invalda i denna sal – är det självklart att det finns beredskap för att kallas in vid vilken tid som helst. Det ingår i uppdraget. Men jag kan tänka mig att ganska många ändå följer den mediala debatt som uppstått i detta ärende och ställer sig frågan om det inte är en ganska pressad regering som dragit ut på tiden med propositionsarbetet för att på det sättet utnyttja ett tillfälle att inför mandatperiodens sista skälvande veckor försöka uppehålla ledamöterna här i salen i stället för att oppositionen ska kunna vara ute i valrörelsen och möta väljarna öga mot öga. Det är en taktisk piruett som jag tror genomskådas av de flesta medvetna medborgare.

Fru talman! I konstitutionsutskottets betänkande KU19 Riksdagens arbetsformer behandlas 52 yrkanden från allmänna motionstiden på detta ämnesområde. Motionerna gäller bland annat formerna för riksmötets öppnande, motionsrätten, översyn av förtroendevaldas villkor och Riksdagsförvaltningens verksamhet.

Öppenhet och insyn är i detta sammanhang utgångspunkter att ta fasta på. I en tid av ökade auktoritära inslag i det politiska ledarskapet internationellt och sviktande förtroende och respekt för demokratiska system och parlamentariskt arbete kan Sverige ta ytterligare steg framåt som fortsatt föredöme vad gäller just transparens. Jag vill därför yrka bifall till den socialdemokratiska reservationen. Den tar fasta på att förslaget under punkt 10 bör ha lydelsen att riksdagen ställer sig bakom det som anförs i reservationen och tillkännager detta för riksdagsstyrelsen.

I ställningstagandet anser vi från Socialdemokraterna att förtroendet mellan folkvalda och medborgare är avgörande i en demokrati. Transparens är det starkaste skyddet mot korruption, jäv och otillbörlig påverkan. Riksdagens ekonomiska register över ledamöternas aktieinnehav, styrelseuppdrag och andra ekonomiska intressen bör därför göras mer tillgängligt. Registret är förvisso redan offentligt och kan begäras ut, men trösklarna bör sänkas genom att uppgifterna skulle kunna publiceras på riksdagens webbplats i någon form. Så långt den socialdemokratiska reservationen i detta ärende. I övrigt står vi bakom betänkandet och yrkar avslag på motionsyrkandena.

Fru talman! De 52 yrkanden och motioner som lämnats in i detta ärende om riksdagens arbetsformer får ändå ses som ett kvitto på att detta är ett ämnesområde som väcker intresse. Låt mig resonera en del om avvägningarna kring några av de andra motionerna.

En motion vill återföra riksdagens högtidliga öppnande till Rikssalen på Kungliga slottet. En annan motion vill tidsbegränsa statsministerns regeringsförklaring. Motionen om att flytta öppnandet till Rikssalen har tidigare behandlats vid ett flertal tillfällen. Utskottet vidhåller tidigare ställningstagande och finner heller inte skäl att tidsbegränsa regeringsförklaringen. Vi påminner också om att det är talmannen som fastställer ordningen vid öppningsceremonin.

En annan motion vill avlägsna EU-flaggan från plenisalen och i stället synliggöra Natoflaggan i och kring riksdagen. Det ska sägas att det finns riktlinjer för när EU-flaggan respektive Natoflaggan ska hissas på Riksplan i rådande styrdokument för flaggning i riksdagen.

I sammanhanget kan, som jag ser det, också framhållas den särskilda ställning EU-medlemskapet har i det svenska samhället. Det handlar om frågor och förslag som ska kunna implementeras i svensk lagstiftning. I stort sett varje vecka behandlas ärenden som berör Europeiska unionens verksamhet. EU-flaggan i plenisalen är onekligen väl motiverad, inte enbart som symbol utan som en god påminnelse för alla om att Sverige är en självklar del av det europeiska samarbetet.

Fru talman! En motion tar upp säkerheten i riksdagen, och en annan vill förbjuda demonstrationer i området mellan riksdagshusen. Frågorna om säkerhet är självklart viktiga att ta på största allvar. Det handlar dock om att hela tiden väga tänkbara restriktioner mot det som demokratin i sig bygger på: öppenhet och tillgänglighet gentemot folket.

I betänkandet hänvisar utskottet till gällande rätt i form av regeringsformen och Europakonventionen men också ordningslagen och polislagen, där polisen i nuläget får upplösa en allmän sammankomst om det uppkommer en svårare oordning vid själva sammankomsten eller som en direkt följd av den i dess omedelbara omgivning eller om den medför avsevärd fara för de närvarande eller allvarlig störning av trafiken.

Det arbete som redan pågår i fråga om säkerhet och där betänkanden bereds av riksdagsstyrelsen tas också upp i texten. Det är, framhåller vi i betänkandet, allvarligt när förtroendevalda utsätts för hot och trakasserier. Att upprätthålla säkerheten kring Riksdagshuset är viktigt för att skydda ledamöterna men även för att säkerställa att riksdagen är tillgänglig för allmänheten och att de som kommer hit är trygga.

Fru talman! En motion tar upp placeringen i kammaren och vill att partier ska sitta samlade och inte som nu när vi är placerade valkretsvis. Den motionen avslås också. Min uppfattning är att det finns all anledning att betona vikten av valkretsplaceringarna. Det i sig kan vara ett sätt att motverka ytterligare polarisering och kanske underlätta kontakter över partigränserna, som ju också är en del av det parlamentariska arbetet. Det är också mitt intryck när jag möter besöksgrupper här i riksdagen att den valkretsbaserade möbleringen uppskattas av allmänhet och väljare.

Tillåt mig till slut säga några ord med viss historisk reflektion och hänvisa till boken Tvåkammarriksdagen 1867–1970, som gavs ut för två år sedan med benäget bistånd av Riksbankens Jubileumsfond. Författare är historikerna Torbjörn Nilsson och Josefin Hägglund. Där beskrivs på de inledande sidorna vad som skedde strax efter halv fyra på eftermiddagen den 16 december 1970, när förstakammarens dåvarande talman slog klubban i bordet och avslutade en 104-årig historia för tvåkammarriksdagen, som då ersattes av den kammare vi har i dag. För första, och för förstakammarens del också sista, gången följde på klubbslaget en applåd från bänkraderna. Denna historiens första applåd i förstakammaren illustrerade att en ny tid var inne. I dagens riksdag förekommer som bekant applåder ganska ofta, inte minst när partiledare framträder. Men det hade, om man ska förstå historiken, varit otänkbart i den gamla och mer strikta förstakammaren.

Javisst, det kan vara trevligt och uppfriskande med en och annan applåd. Men beskrivningen från tvåkammarriksdagens sista dag kanske ändå ger anledning till viss reflektion.

(Applåder)

I detta anförande instämde Hans Ekström och Peter Hedberg (båda S).

Herr talman! Vi behandlar nu konstitutionsutskottets betänkande Uppföljning av riksdagens tillämpning av subsidiaritetsprincipen. Jag ber att få redogöra för en del reflektioner och avvägningar utifrån skrivelsen som har lagts fram.

I en tid när demokratier globalt trycks tillbaka och oroande utspel om den starkes rätt utmanar regelbaserade internationella ordningar, som den humanitära rätten och folkrätten, finns det all anledning att värna och lyfta fram det europeiska samarbetets betydelse. Det handlar om att ta vara på det som förenar. Små och medelstora länder blir starka tillsammans.

Stödet i Sverige för Europeiska unionen är starkt och har ökat över tid. I Statistiska centralbyråns senaste undersökning, som genomfördes förra året, visade det sig att stödet är starkare än på 29 år. Två tredjedelar av svenska folket säger sig stå bakom EU-medlemskapet.

Jag vill påstå att den ingående beredning och förankring som EU-lagstiftningen genomgår i den svenska riksdagen är en viktig del av förtroendet som skapats. Det parlamentariska stödet, i förlängningen den folkliga förankringen, är något att värna och vårda. Det handlar i själva verket om EU-frågornas hantering i vardagen.

Herr talman! Ibland när EU-frågor kommer upp till diskussion möts jag – kanske känner fler igen sig – av påståenden och frågeställningar av typen: Måste Sverige verkligen vara bäst i klassen? Underförstått är att alla direktiv och förordningar kanske inte ihärdigt behöver genomföras i detalj.

Ett svar på det kan dock inte vara att distansera sig från EU-politiken. Vi ska i stället se till att hela tiden vara en del av den. Här har subsidiaritetsprövningarna i riksdagens utskott en viktig roll att fylla.

Herr talman! Låt mig för ett ögonblick gå tillbaka till 2009. Det var då – jag tror att det var den 1 december – som Lissabonfördraget trädde i kraft. Sedan dess har riksdagen till uppgift att pröva om ett utkast till en av unionens lagstiftningsakter strider mot det som kallas just subsidiaritetsprincipen. Dessa prövningar görs av utskotten här i riksdagen.

Konstitutionsutskottet ska därefter följa tillämpningen av detta och en gång om året meddela kammaren sina iakttagelser. Det sker genom det betänkande som vi nu lägger fram. Uppföljningen består av två delar. En del avser den rent formella hanteringen här i riksdagen av utkast till lagstiftningsakter. Uppföljningen i denna del gäller vilka subsidiaritetsprövningar som har genomförts och vilka metoder som har använts.

Enbart en sådan formellt inriktad uppföljning torde dock inte svara fullt ut mot den uppgift som konstitutionsutskottet är avsett att ha enligt förarbetena. Utredningen som lade fram förslaget till ändringar i riksdagsordningen ansåg det värdefullt om ett organ följer utvecklingen av riksdagens subsidiaritetskontroll och samlar erfarenheter från olika områden i något som kan betecknas som helikopterperspektiv. Mot denna bakgrund avser uppföljningen i den andra delen utfallet av subsidiaritetsprövningarna på just en övergripande nivå.

Vid tidigare uppföljningar har vissa brister i kommissionens motiveringar i sammanhanget uppmärksammats.

I fråga om subsidiaritetsprincipen ger Lissabonfördraget de nationella parlamenten en särskild roll när det just gäller kontroll och tillämpning. Enligt denna princip ska unionen, på de områden där den inte har exklusiv befogenhet, vidta en åtgärd endast om målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför kan hanteras bättre på unionsnivå.

Det gäller således inte på de områden där unionen har exklusiv befogenhet, exempelvis tullunionen, vissa konkurrensregler, den gemensamma handelspolitiken och den monetära politiken för de medlemsstater som har euron som valuta. För övriga områden inom unionsarbetet där befogenheten är delad mellan unionen och medlemsstaterna ska subsidiaritetsprincipen däremot tillämpas.

Herr talman! Inom ramen för årets uppföljning har konstitutionsutskottet tagit emot yttranden från fem utskott. I yttrandena görs iakttagelser om utvecklingen inom olika politikområden och om hur utrymmet för nationella åtgärder påverkats till följd av lagstiftningen på EU-nivå.

Ett samlat utfall av 2024 års subsidiaritetsprövningar visar att riksdagen prövade 45 utkast till lagstiftningsakter och lämnade sex motiverade yttranden till EU-parlamentets, rådets och kommissionens ordförande. Miljö- och jordbruksutskottet prövade flest utkast till lagstiftningsakter, följt av justitieutskottet och utrikesutskottet.

Den rättsliga grunden för knappt 27 procent av de utkast som prövades under 2024 var artikel 114 i EUF-fördraget som rör den inre marknaden. Åtta utkast gällde jordbruk och fiskeri, och sex gällde ekonomiskt, finansiellt och tekniskt samarbete med tredjeländer. De sex motiverade yttrandena lämnades på förslag av skatteutskottet, justitieutskottet, trafikutskottet, näringsutskottet och arbetsmarknadsutskottet. Inga utkast ledde till ett så kallat gult kort, det vill säga att de skulle behöva omprövas av kommissionen.

Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft och fram till utgången av december 2024 har riksdagen subsidiaritetsprövat totalt 1 350 utkast till lagstiftningsakter och lämnat 106 motiverade yttranden. Det innebär att riksdagen haft invändningar mot knappt 8 procent av samtliga utkast till lagstiftningsakter som översänts för prövning.

Utskottet kan konstatera att Sveriges riksdag även i år stod för flest motiverade yttranden av de nationella parlamenten inom EU. Av årsrapporten från kommissionen framgår att endast 8 av de 39 nationella parlamenten eller kamrarna lämnade motiverade yttranden.

Herr talman! Det arbete med subsidiaritetsärendena som bedrivs i Sveriges riksdag är angeläget. Det är i de politiska sakfrågorna som samarbetet stärks och formas.

Utifrån detta kan det ibland vara läge att påminna om historien och de blodiga och svåra umbäranden, våld och stridigheter som präglat den europeiska kontinenten. Nu sitter våra länder vid gemensamma bord och försöker lösa frågor i dialog och med respektfullt bemötande. Det är en uppgift vi behöver ta på största allvar.

I den officiella Europahymnen, hämtad från Ludwig van Beethovens nionde symfoni – som talmannen säkert känner till – som tonsattes 1823 och som i först Europarådet och sedermera även EU sedan många år antagits som en officiell melodi, är frihet, fred och solidaritet tänkta att vara de tongångar vi alla på ett eller annat sätt ska kunna stämma in i. De är långt ifrån självklarheter. Men de behöver alltjämt vara vägledande i det europeiska samarbetet.

Herr talman! Jag vänder mig till EU-minister Jessica Rosencrantz.

I veckan har Danmarks statsminister Mette Frederiksen gjort tydligt vad som står på spel när man, som Trumpadministrationen i Washington gör, utmanar folkrätten. Det handlar om att inte ändra gränser med makt, att man inte kan köpa ett annat folk och att små länder inte ska vara rädda för stora länder, sa Mette Frederiksen på en presskonferens tillsammans med Grönlands statsminister Nielsen i veckan.

Det är lätt att instämma. Sverige, Norden och EU behöver i det här läget vara en stark röst för den världsordning vi gemensamt byggt upp efter världskrigen. Det vi nu ser från andra sidan Atlanten är en farlig väg som riskerar att inspirera andra ledare i olika delar av världen.

Vilka konkreta initiativ avser EU- och Nordenminister Jessica Rosencrantz att ta för att samla de krafter i världen som vill stärka den globala demokratin och den internationella rätten?

Herr talman! Fria medier och en mångfald i nyhetsflöde och analyser är på många sätt avgörande för att vi som medborgare ska kunna vara delaktiga och kunna verka i demokratiska samhällen.

I Sverige har ordet varit fritt i över 250 år, men på senare år har dessa för många av oss självklara utgångspunkter utifrån ett omvärldsperspektiv kommit att ifrågasättas. Återkommande rapporter och händelser inom såväl EU som omvärlden har visat att det fria ordet på många sätt har kommit att begränsas eller att försök till detta har gjorts. Därför finns fog för en medieförordning, som nu har tagits fram på EU-nivå, och anpassad för svenska förhållanden i det förslag vi har framför oss. Redan 2021 uppmärksammade EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen i sitt tal om tillståndet i EU behovet av en gemensam europeisk reglering för att garantera mediernas oberoende.

Oroväckande tendenser som på senare år kan lyftas fram är försämrade villkor för medier och journalister inom vissa EU-länder. Pressfriheten har försvagats, och journalister har avlyssnats och övervakats. Public service oberoende uppdrag har utsatts för misstänkliggöranden och i en del länder även för olika försök till politisk styrning.

Europeiska mediefrihetsförordningen trädde i kraft i maj 2024 och fastställer gemensamma regler för en väl fungerande inre marknad för medietjänster samtidigt som medietjänsternas oberoende och mångfald ska skyddas. Medlemsstaterna får anta mer detaljerade eller strängare regler inom vissa områden, under förutsättning att de ställer en högre skyddsnivå för mediemångfald eller redaktionellt oberoende samt är förenliga med unionsrätten.

Detta är bakgrunden till det betänkande KU12 Kompletterande bestämmelser till EU:s mediefrihetsförordning som konstitutionsutskottet nu lägger fram. Förslaget innebär att de bestämmelser som krävs för att leva upp till mediefrihetsförordningen ska kunna tillämpas och få ett genomslag i Sverige.

Herr talman! Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna.

I den bästa av världar behövs kanske inga kompletteringar eller detaljerade regler, men det är inte i den tidsanda och omvärld vi lever just nu. Utgångspunkten för EU-kommissionen har varit att ta fram en förordning som ska stärka mångfald och det redaktionella oberoendet inom EU. Det ska också främja medborgares delaktighet, motverka desinformation och garantera skydd av journalister och deras källor. I skälen till mediefrihetsförordningen framgår att definitionen av en medietjänst särskilt bör omfatta tv- eller radiosändningar, audiovisuella medietjänster på begäran, ljudpoddar och presspublikationer.

Herr talman! Det framgår också att definitionen av leverantörer av medietjänster ska omfatta ett brett spektrum av professionella medieaktörer, även frilansare. Det innebär att mediefrihetsförordningen tar sikte på många aktörer som i dag inte är föremål för vare sig reglering eller tillsyn. Bland annat tillverkare, utvecklare och importörer av enheter, användargränssnitt, kommer att påverkas, vidare leverantörer av mycket stora onlineplattformar och videodelningsplattformar samt även i vissa avseenden medietjänster från länder utanför EU.

Mediefrihetsförordningen kommer också i stor utsträckning att påverka Mediemyndigheten som får tillsynsansvaret för ett antal artiklar i förordningen. Mediemyndigheten får en nyckelroll i sammanhanget och deltar även i arbetet i en ny europeisk nämnd för medietjänster. Med förordningen harmoniseras de nationella mediereglerna för att skapa en miniminivå för att medieföretag ska kunna verka inom EU på samma villkor. Det, herr talman, kan vara en rimlig förutsättning i den på många sätt gränslösa medievärld som vi är en del av.

Medieföretag får inte bara rättigheter att bedriva oberoende verksamheter utan också skyldigheter. Transparens krävs även av leverantörer av publikmätningssystem, och det ställs krav i förordningen på att medieföretag ska offentliggöra information om sig själva. Informationen ska hållas uppdaterad och vara direkt och lättillgänglig för medieanvändarna.

Följande information ska finnas: juridiska namn och kontaktuppgifter, namn på direkta eller indirekta ägare, namn på verkliga huvudmän, totalt årligt belopp av offentliga medel för statlig annonsering som tilldelats dem samt totalt årligt belopp av reklamintäkter från offentliga myndigheter eller enheter i tredjeländer. För att garantera insyn i mediernas ägarförhållanden ska en nationell databas skapas där ovanstående uppgifter ska framgå, detta för att användare enkelt ska hitta ägarinformationen om medierna på ett ställe.

I förslaget ingår att Mediemyndigheten får ansvaret att skapa och administrera denna databas. Det ska också finnas rutiner för hur onlineplattformar gör när de tar bort innehåll från dessa medieföretag. Skälen till detta är att mycket stora onlineplattformar pekas ut i förordningen som viktiga inkörsportar för användare till medieinnehållet. Det är därför viktigt att vi som användare ska kunna bilda oss en uppfattning om huruvida medieinnehållet kommer från en trovärdig källa.

Herr talman! Två motioner har väckts av Sverigedemokraterna. De handlar om formerna för tillsyn och vad man beskriver som administrativ börda. Utskottet konstaterar att det framgår direkt av mediefrihetsförordningen att det ska göras bedömningar av mediekoncentrationer. Mediemyndighetens befogenheter begränsas dessutom redan av bestämmelser i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Utskottet konstaterar också att informationsskyldigheten inte innebär att några nya uppgifter behöver samlas in utan endast att uppgifter som redan gjorts åtkomliga ska lämnas – därav motiven till att motionsyrkandena avstyrks.

En rad remissinstanser har svarat, och en del har invändningar utifrån olika aspekter. Jag konstaterar att detta att förordningen tas fram överlag tas emot på ett välvilligt sätt. Ett exempel är Tidningsutgivarna. Man har förvisso en del kritiska synpunkter på enskilda sakområden, men man betonar vikten av att ett golv läggs, en miniminivå, för en anständig mediefrihet.

Institutet för mänskliga rättigheter understryker att fria och oberoende medier har en avgörande betydelse för de mänskliga rättigheterna och att stater har ansvar för att förhindra otillbörlig mediedominans eller koncentration som kan vara skadlig för en mångfald av källor och åsikter.

Herr talman! Det här är övergripande slutsatser värda att ta fasta på, och det är grunden till att vi har ställt oss bakom det betänkande som nu läggs fram. Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet.

Fru talman! Jag vill tacka interpellanten och infrastrukturministern för att ha initierat och deltagit i denna debatt.

Jag vill lyfta fram den gröna omställningen, som är en avgörande framtidsfråga för oss och kommande generationer. Infrastrukturen är nyckeln i detta sammanhang.

Jag företräder, som jag nämnde tidigare, Skåne. Jag kan hänvisa till Sydsvenska industri- och handelskammarens samlade bedömning där man i sin handlingsplan lyfter fram just infrastruktur och tillväxt som prioriterade områden.

Jag nämnde tidigare en rad kommuner som samarbetar i detta. Just den här typen av frågor om infrastruktur och planering är något som brukar ena kommunpolitiker från höger till vänster där man ser till den samlade kraften för att utveckla sina egna kommuner och sin region.

Det här är kanske inte en fråga som infrastrukturministern i första hand behöver lyfta fram som en polariserad debatt. Det handlar om omsorgen för Sverige och om vår gemensamma framtid.

Jag kanske uppfattade infrastrukturministerns anförande som lite väl inriktat på vad tidigare regeringar har åstadkommit och inte särskilt fokuserat på vad han själv ser för utvecklingspotential här.

Jag har nämnt Sydsvenska industri- och handelskammaren. Man har här nämnt Södra stambanan. Jag kan lyfta fram vikten av att den färdigställs.

Jag ställde en fråga till ett företag som finns i Älmhult, Ikea: Hur viktigt är det för dem att Södra stambanan blir färdigställd? Det är en avgörande fråga.

Det är ett exempel på vikten av att infrastruktur och jobb hänger ihop med tillväxten och framtidsfokus.

(Applåder)

Fru talman! Satsningar på infrastruktur och tillväxt hänger ihop. Det är viktigt att vi ser såväl sambandet mellan infrastruktur och tillväxt som vikten av utveckling.

Jag företräder Skåne. Skåne är en flerkärnig region med både storstad och landsbygd och är också en transitregion mellan övriga Sverige och kontinenten. När Fehmarn Bält-tunneln mellan Danmark och Tyskland öppnar 2029 – eller när det nu är tänkt, kanske något år senare – skapas stora möjligheter till tillväxt. Men det kommer också att innebära en stor ökning av godstrafik, och det sätter press på regionen för genomfart och för att stärka importen och exporten. Därför är det viktigt att se till att Öresundsregionen inte blir en flaskhals för gods- och fjärrtåg som trycker undan mycket av den tillväxt och utveckling som jag tror att stora delar av Sverige och Norden har nytta av.

Jag kan i sammanhanget också påminna om att det i december firas ett jubileum i Båstad. Kanske kommer infrastrukturministern att vara där. Det är då tio år sedan Hallandsåstunneln sattes i drift.

Hallandsåstunneln var ett omfattande projekt. Det tog många år. Det pausades i åtta år men återupptogs, och tunneln invigdes 2015. Totalt tog projektet 23 år i anspråk. Denna satsning var ett sätt att binda samman de västra delarna av Skandinavien, som Oslo och Göteborg, och få snabbare passage ned till kontinenten.

Men det återstår fortfarande en liten passage, nämligen ett dubbelspår i Helsingborg mellan Maria station och Helsingborgs central. Detta har nu utgått ur Trafikverkets förslag och ersatts med något som man kallar omtag. Det uttrycks stor besvikelse och frustration bland kommunala företrädare i familjen Helsingborg, bestående av elva kommuner, över att denna flaskhals ser ut att bestå under överskådlig tid.

Jag vill också lyfta fram Skånebanan, förbindelsen mellan västra och östra Skåne. Där har det länge efterlysts dubbelspår. Redan 2017 träffade kommunerna längs Skånebanan, från Helsingborg via Bjuv, Åstorp, Klippan, Perstorp, Hässleholm och Kristianstad till Bromölla, en gemensam överenskommelse om att arbeta framåt för detta, och det har också funnits med i de resonemang och planer som har tagits fram. Vi ser dock att det även här återstår en hel del. Det gäller framför allt sträckan Hässleholm–Kristianstad, som är en av de mest frekventerade tågsträckorna i Sverige om jag förstått saken rätt.

Det finns alltså många projekt som behöver stärkas för att motverka ytterligare ökad arbetslöshet och stärka tillväxten.

Den utbildning till banarbetare, lokförare och tekniker som är viktig för att detta ska genomföras är förlagd till Trafikverksskolan i Ängelholm. Infrastrukturministern har kanske varit där. Där finns potential för ytterligare satsningar när det gäller att stärka utbildning och utveckling på området.

Jag vill fråga infrastrukturministern hur han ser på sambandet mellan tillväxt och infrastruktur ur perspektivet Skåne och det nationella.

(Applåder)

Herr talman! Jag vill tacka Lotta Edholm för debatten. Den kommer sannolikt att återkomma utifrån de svar vi har fått här i dag.

Jag förstår att Lotta Edholm nämner biblioteket. Det är glädjande att Lotta Edholm har träffat representanter från Raoul Wallenberg-institutet. Jag tänker mig att de säkert har nämnt att biblioteket och institutets verksamhet hänger ihop. Man kan inte se biblioteket separat. Då blir det felaktigt utifrån det långsiktiga perspektivet. Biblioteket och institutet hänger ihop.

Jag vill som slutord betona att skyddet av mänskliga rättigheter och humanitär rätt inte är några perifera forskningsområden. De är snarare fundamentala för vår demokrati, för en fortsatt framgångsrik diplomati och kanske också för vår självbild som rättsstat. Det är också av betydelse för Sveriges röst i världen att dessa områden kan lyftas fram i forskningen.

Ett årligt kontinuerligt stöd skulle frigöra de mänskliga resurser som finns tillgängliga vid institutet och skapa den tid som behövs för att initiera innovativ forskning och internationella samarbeten. Under de senaste åren har institutet lyckats attrahera en rad talanger och säkra projektbaserad forskning och internationella samarbeten.

Det treåriga bidraget som regeringen tillfört biblioteket för att rädda den samlade kunskap och de fakta som där finns tillgängliga för alla intresserade är självklart välkommen. Men det behövs en långsiktig finansiering för att stärka arbetet framgent. Det hoppas jag att denna debatt gett insikt om och inspiration till att åstadkomma.

Herr talman! Jag vill åter tacka Lotta Edholm för svaret.

I en tid när allt fler människor i världen lever i länder utan demokrati och med auktoritära styren blir Raoul Wallenberg-institutets arbete kanske viktigare än hittills under dess 40-åriga existens. Det handlar om en unik och specialiserad människorättsinstitution som finns sedan över 40 år tillbaka. Den bildades i spåren av den globala våg av frågor om mänskliga rättigheter som präglade världspolitiken på 1970-talet och i början av 1980-talet. Jimmy Carter var president i USA, och Olof Palme var statsminister i Sverige. FN:s generalsekreterare Javier Pérez de Cuéllar var fredsmäklare. För att ta exempel som är mer närliggande för Lotta Edholm kan jag nämna företrädare för Liberalerna på hemmaplan som statsminister Ola Ullsten, partiledare, och utrikesminister Hans Blix.

Sverige var ett av de drivande länderna vad gällde framtagandet av internationella konventioner på en rad områden. Rättigheter som i dag kanske tas mer eller mindre för självklara men som nu utmanas är värda att lyfta fram. Institutet spelade också en viktig roll vid tillkomsten av Institutet för mänskliga rättigheter, som inrättades den 1 januari 2022 efter ingående utredningsarbete och beredning i KU med stöd inte minst av Liberalerna.

En stor utmaning har länge varit bristen på grundfinansiering. Denna brist har försvårat bidragsansökningsprocedurer och projektarbeten samt gjort det svårare att attrahera och behålla erkända experter. Därför efterfrågas nu ett långsiktigt statligt engagemang.

Det är intressant att Lotta Edholm nämner konkurrensen. Det kan tolkas som att Raoul Wallenberg-institutet inte erhållit stöd för att man blivit utkonkurrerad. Jag har stämt av det med institutet, och det är i så fall första gången man hör detta. Det besked som tidigare lämnats är att departementet gjorde allt man kunde för att få till ett stöd. Det anslag på 6,5 miljarder kronor som Edholm nämner är inget som man tror att man kan komma i fråga för – jag har kollat med institutet. Fokus är på det särskilda anslaget för oberoende utbildningssamordnare.

En fråga som ofrånkomligen uppstår och som också har tagits upp av tidigare talare är den regionalpolitiska dimensionen. I anslaget på drygt 1 miljard kronor under innevarande år för enskilda utbildningssamordnare finns det en stark övervikt för Stockholm och Mälardalen. Men de facto finns det både historiskt och fortfarande ett fokus på mänskliga rättigheter i Öresundsregionen. FN City i Köpenhamn är värd för elva olika FN-organ och Unicefs spjutspetsteknologi. Lunds universitet har en erkänd verksamhet på området. Detta är kanske ytterligare argument för att se potentialen i Raoul Wallenberg-institutets verksamhet i Lund och Skåne.

Jag skulle vilja fråga Lotta Edholm hur hon ser på dessa aspekter. Är det Lotta Edholms bedömning att den kraft och samlade kunskap som finns kring dessa frågor med Raoul Wallenberg-institutet i fokus utgör en resurs ur ett nationellt perspektiv? Det kan väl inte vara så att det ska vara regionalpolitiska dimensioner som täcker den typen av frågor i denna viktiga debatt?