Per-Arne Håkansson

Fru talman! Demokratin är aldrig färdigbyggd. Den behöver försvaras, utvecklas och förtjänas av varje generation. Vi lever i en tid då mänskliga rättigheter ifrågasätts på många håll, rättsstatens institutioner utsätts för påtryckningar, fria medier begränsas och ökad korruption riskerar att undergräva människors förtroende för samhällssystemet. Detta sker inte bara långt borta, utan det är en utveckling som också angår Sverige och Europa.

Jag vill i sammanhanget fästa uppmärksamhet på tre nyligen framlagda rapporter som får betraktas som varningssignaler.

International IDEA visar i sin demokratirapport från 2026 att den demokratiska tillbakagången fortsätter i ett globalt perspektiv. Yttrandefriheten, pressfriheten och tillgången till rättvisa försvagas i många länder.

Transparency Internationals korruptionsindex för 2025 visar att Sverige fortfarande tillhör världens minst korrupta länder, vilket är glädjande. Sveriges resultat har dock försämrats över tid. Detta bekräftas också av en granskning som Dagens Nyheter så sent som i dagarna berättade om, som baserar sig på Sveriges Kommuner och Regioners sammanställning av de kommunala revisionsorganens arbete. Den vittnar om bristande demokratisk kontroll, flera privata utförare som har vinst i välfärden som drivkraft och att otillbörlig påverkan kan drabba enskilda tjänstemän och beslutsfattare i vardagen. Detta är ett område där åtgärder krävs. Tillit till vår samhällsmodell – till att välfärden fungerar när vi behöver den – är grunden i vår demokrati.

Den tredje rapport som jag vill fästa uppmärksamhet på är Institutet för mänskliga rättigheters årsrapport 2026, som pekar på brister i rättighetsskyddet och lagstiftningsprocessen samt på att människors möjligheter att få upprättelse har försämrats.

Fru talman! För mig som socialdemokrat är mänskliga rättigheter och rättsstatens principer inte något som kan ställas åt sidan när politiken möter svåra utmaningar. Därför var det betydelsefullt att den socialdemokratiskt ledda regeringen tog initiativ till Institutet för mänskliga rättigheter, som inledde sitt arbete 2022. Institutets oberoende behöver värnas och dess verksamhet ges långsiktiga förutsättningar. Dess rekommendationer behöver tas på allvar. Det stärker kvaliteten i lagstiftningsarbetet och säkerställer att människor kan få sina rättigheter prövade.

Sverige ska vara en pådrivande kraft i dessa frågor i Europeiska unionen och i andra internationella sammanhang. EU:s årliga rättsstatsgranskningar är viktiga. Det är också viktigt att EU kan vara pådrivande när det gäller ekonomiska och rättsliga verktyg om medlemsländer åsidosätter rättsstatens principer.

Jag vill även framhålla Raoul Wallenberg-institutet, med säte i Lund, som bedriver ett betydelsefullt arbete för mänskliga rättigheter, folkrättens ställning och rättsstatens principer genom forskning, utbildning och internationellt samarbete. Detta är en verksamhet som Sverige ska vara stolt över och ta ansvar för. Jag har själv varit engagerad för att institutet ska få en långsiktig statlig grundfinansiering. Nyligen påbörjades en satsning i Ukraina för att på plats medverka till demokratisk utveckling och det EU-medlemskap som finns i sikte.

När demokratiska institutioner pressas tillbaka ska Sverige inte minska sitt engagemang utan i stället stärka det.

(Applåder)

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Det är intressant att Mauricio Rojas lyfter in just Socialdemokraterna i detta sammanhang. Som jag har bedömt det här handlar det om arbetsmarknadsorganisationers bidrag till olika partier. Enligt vad jag har förstått finns det en rad organisationer som lämnar bidrag till andra partier. Varför riktar Mauricio Rojas in argumentationen och resonemanget just på de fackliga organisationerna, vilka bedriver en verksamhet som är helt öppen för vem som helst att ta del av och delta i?

(FÖRSTE VICE TALMANNEN: Eftersom detta var en slutreplik har Mauricio Rojas inte möjlighet att svara på frågan denna gång.)

Herr talman! Rätten att fritt bilda och driva föreningar brukar ses som en förutsättning för den svenska demokratin. Även om föreningsfriheten som sådan skrevs in i grundlagen först 1974 betyder det inte att medborgarna innan dess var förbjudna att bilda föreningar. Tvärtom var det en grundläggande rättighet som inte fick snävas in genom lagregleringar. Det ansågs mer eller mindre självklart. Att föreningsfriheten ändå skrevs in var just i syfte att garantera demokratin och skydda medborgarna mot statliga godtyckliga regleringar eller inskränkningar när det gällde föreningsfriheten.

Med det förslag som regeringen nu lägger fram genom sin proposition Ökad insyn i politiska processer, specifikt riktat mot arbetsmarknadens organisationer, menar vi att det är ytterst tveksamt om det är förenligt med regeringsformen och internationella konventioners skydd för föreningsfriheten.

En samlad opposition bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet har lagt fram en reservation. Jag yrkar bifall till reservationen, och det innebär att riksdagen antar regeringens förslag i de två första punkterna, lag om insyn i kommunikation med syfte att påverka politiska beslut och lag om ändring i lagen om insyn i finansiering av partier, med den ändringen att 32 § ska bestå av ett enda stycke. Vidare innebär reservationen avslag på regeringens förslag till lag med bestämmelser om arbetsmarknadsorganisationers bidrag för partipolitiska ändamål. Därmed bifalles motion 2025/26:4151 och 2025/26:4184 samt avslås proposition 2025/26:258 punkt 2.

När det gäller propositionens övriga delar, att påverkansaktörer, eller om man så vill lobbyister, ska registrera sig hos Kammarkollegiet och redovisa uppgifter om sin kommunikation med politiska beslutsfattare, är det en fråga som kan sägas ligga i linje med det lobbyregister som redan finns inom exempelvis EU-parlamentet. Det kan kanske bidra till ytterligare öppenhet och förståelse om opinionsbildning. Om detta har vi från Socialdemokraterna inga invändningar, inte heller när det gäller partiernas redovisningsskyldighet, att den utökas och att granskningen av regelverket skärps.

Vad som är allvarligare är det som tillkommit om föreningsfriheten och som särskilt riktar in sig på fria fackföreningar på arbetsmarknaden. Genom förslaget görs inskränkningar i föreningsfriheten, som under en lång rad av år har fungerat väl. Förslaget har också utretts av en parlamentarisk kommitté, som inte har velat förorda denna lösning. Det finns också flera remissinstanser som har avrått från den.

Herr talman! Det finns också en rad exempel internationellt på hur stater har försökt inskränka arbetstagares och fria fackföreningars rättigheter genom olika reformer. Ett exempel är den tidigare kommunistregimen i Polen. Man införde nya lagar och förbjöd Solidaritet, som i flera år fick bedriva underjordisk verksamhet, innan så småningom folkliga protester och allmänt engagemang ledde till att de första fria valen hölls 1989 och kommunistregimen föll. En fri fackföreningsrörelse och människors rätt att organisera sig blev till slut vägen till ett demokratiskt samhälle.

Herr talman! Att försvåra för människor att organisera sig på ett fredligt sätt är att inskränka demokratin. Nu kanske en del invänder att det förslag som bakats in i den proposition vi här har att ta ställning till inte har så långtgående konsekvenser. Det kan så vara, men även små steg i en viss riktning är värda att ta på allvar och beakta. Det som kan verka harmlöst till en början ger öppningar för nya steg framöver.

Föreningslivets struktur hänger ihop med vår demokrati och den svenska samhällsmodellen. Att som i förslaget som läggs fram öppna för att enskilda medlemmar på ett eller annat sätt ska kunna blockera en förenings beslut innebär en hel del risker som jag tror är bra att tänka igenom.

I lagförslaget tas fasta på just arbetsmarknadsorganisationer, som man säger. Det är inte utan att man kan fundera på syftet och varför det handlar om just partibidrag. Hur bedöms vägföreningar, konsumentföreningar, idrottsföreningar och kulturföreningar?

Det finns en demokratisk struktur som innebär att det i en förening fattas majoritetsbeslut. Det sker i öppna processer på medlemsmöten eller årsstämmor. Den medlem som vill ändra på något får höja sin röst och agera på demokratiskt vis eller helt enkelt lämna föreningen och kanske vara med och bilda en ny, vilket ju också sker i en rad fall. En förening som inte har sina medlemmars förtroende kan i längden inte fungera. Detta sker utan statlig inblandning.

Jag vill hänvisa till texten i vår reservation, herr talman, där det framgår att 2023 års insynskommitté bedömde att det inte bör införas några särskilda krav på att ge möjlighet till samtycke från enskilda medlemmar när det gäller bidrag från organisationer på arbetsmarknaden till partier eller enskilda kandidater. Det finns redan i dag god transparens kring de bidrag som vissa fackförbund och en rad andra organisationer lämnar till olika politiska partier. Uppgifter om bidrag som lämnas finns att tillgå i de rapporter som partierna lämnat in till Kammarkollegiet.

När det gäller arbetstagarorganisationer kan det kanske vara intressant att veta att det vad jag förstår bara finns två fackföreningar, GS-facket och IF Metall, som har stämmo- och medlemsbeslut om att stödja det socialdemokratiska partiet. LO har till exempel inga individuella medlemmar över huvud taget.

Herr talman! Vi anser att skyddet för föreningsfriheten väger tyngre än de inskränkningar förslaget medför, vilka dessutom är mer långtgående än nödvändigt. Det kan vidare ifrågasättas om den föreslagna lagen uppnår det angivna syftet att en andel av medlemsavgiften ska vara frivillig för medlemmarna. Även Lagrådet ifrågasätter just detta, vilket vi också hörde i replikskiftet nyligen, och menar att förslaget inte bör läggas till grund för lagstiftning.

Ett annat syfte uppges vara att en medlem i en arbetsmarknadsorganisation, som det heter, ska kunna uttrycka att den motsätter sig att organisationen lämnar ett penningbidrag till ett politiskt parti. Men denna förklaring ska inte lämnas till organisationen som sådan utan till en revisor, som sedan har att vidarebefordra hur många sådana förklaringar som kommit in. En medlems missnöje med ett beslut om bidrag kommer därför inte att nå fram på annat sätt än via en anonymiserad uppgift om antalet förklaringar som lämnats in. Det är krångligt och byråkratiskt, som jag ser det. Vi noterar också att endast ett mindre antal remissinstanser yttrat sig över förslaget och att Lagrådet framfört att det hade varit önskvärt att regeringen särskilt hade ombett remissinstanserna att yttra sig även i denna fråga.

Herr talman! Vi anser mot denna bakgrund att riksdagen bör avslå förslaget till lag med bestämmelser om arbetsmarknadsorganisationers bidrag för partipolitiska ändamål.

I detta anförande instämde Peter Hedberg (S).

Herr talman! Det är intressanta frågeställningar från ledamoten Mauricio Rojas. Det kunde vara intressant att också få Mauricio Rojas frågor belysta i samtal och utfrågningar med regeringsföreträdare, som vi hade i detta ärende.

Jag konstaterar, utifrån de beskrivningar som finns sedan Lagrådet tillkom om hur regeringen har hanterat Lagrådets synpunkter, att det är nuvarande regering som mest påtagligt har ignorerat Lagrådets synpunkter. Då handlar det om frågor kring fri- och rättigheter, som har belysts här.

Mauricio Rojas tar upp en viktig fråga, och det är nog lika viktigt för liberaler när man sitter i regeringen som för andra att ta med sig detta i arbetet.

Herr talman! Som jag nämnde i mitt huvudanförande kritiseras den nuvarande regeringen för att man åsidosätter Lagrådets rekommendationer mer än vad tidigare regeringar har gjort.

Jag anser att det är viktigt att Lagrådets kunskap och saklighet beträffande lagarnas förhållande till varandra finns med i beslutsfattandet för regeringar också framöver. Jag ser det som angeläget att vi som politiska företrädare tar intryck av Lagrådets synpunkter.

Självklart är det regeringen som, enligt vår regeringsform och grundlagarna, styr riket och har att ta ansvar för de lagförslag som läggs fram och som vi i riksdagen så småningom ska besluta om. Det ska vara välgrundade förslag, och där är Lagrådet som remissorgan en mycket viktig del.

Herr talman! Den svenska samhällsmodellen bygger på öppenhet och på ett utredningsväsen och remissförfarande som syftar till att förslag som regeringen vill lägga fram ska få en bred och allsidig belysning. I en av sina regeringsförklaringar talade statsminister Ulf Kristersson om ett paradigmskifte och vikten av att utredningar och beredningsarbete snabbas på. En anmälan som konstitutionsutskottet tagit emot, som blivit föremål för det granskningsbetänkande vi nu har framför oss, har tagit fasta på just dessa omständigheter. Anmälan handlar om regeringens beredningsarbete och hur lagförslagen lagts fram.

I beredningsarbetet kring anmälan om hanteringen av utrednings- och remissväsendet hade vi utfrågningar med såväl statsminister Kristersson som justitieminister Strömmer. I sammanhanget kan jag också nämna en debattartikel av företrädare för Diskrimineringsombudsmannen och Institutet för mänskliga rättigheter, publicerad i Dagens Nyheter i december 2025, som vi hade med som underlag till de öppna utfrågningarna. I denna debattartikel, med rubriken ”Våra lagar byggs på allt svagare grunder”, varnas för att beredningskravet i regeringsformen urholkas när regeringen pressar fram förslag med bristande konsekvensutredningar och ignorerar såväl remissinstanser som Lagrådet.

Flera tunga instanser och forskare har påpekat att lagstiftningsprocessen har förändrats på ett oroväckande sätt. Enligt en rapport från SNS Demokratiråd har den allvarliga kritiken mot lagförslag från remissinstanser och experter ökat under den sittande regeringen. Regeringen väljer i större utsträckning än tidigare regeringar att gå vidare med lagförslag trots att Lagrådet har riktat kritik mot dem. Institutet för mänskliga rättigheter har framfört att det ofta saknas systematiska konsekvensbedömningar av hur nya lagar, framför allt inom kriminal- och migrationspolitiken, påverkar enskilda individers mänskliga rättigheter och skydd mot diskriminering.

När lagar tas fram för snabbt och utan gedigna utredningar riskerar kvaliteten att bli lidande. En rad remissinstanser har framfört att de helt enkelt inte kunnat svara på grund av att tiden varit alltför kort för att de skulle kunna ge relevanta och väl underbyggda svar.

Herr talman! Vid utfrågningen med statsminister Kristersson togs kritiken från såväl Lagrådet som DO och Institutet för mänskliga rättigheter upp. Så skedde också med justitieminister Strömmer, som framhöll att Lagrådet tilldelats utökade resurser, att det ytterst är en politisk bedömning och att han ansåg att det fanns ett tillräckligt folkligt stöd för att driva igenom politiken. Någon självkritik, problemhantering eller problematisering av frågan noterades inte.

Utskottet ifrågasätter inte regeringens bedömning i aktuella ärenden. Det är dock av stor vikt att behovet av en beredning med avsteg från gängse arbetssätt och ledtider prövas noga från fall till fall. Utskottet ser inte några skäl till ett generellt förändrat förhållningssätt till vad som krävs för att ett ärende ska anses vara brådskande; många kriser har genom åren hanterats och passerat utan att det gedigna utredningsväsendet och remissarbetet har åsidosatts. Det handlar ytterst om tillit till och förtroende för samhällets instanser, vilket kan vara bra att ha med sig utifrån den granskning som gjorts i detta fall.

Herr talman! En anmälan begärde att konstitutionsutskottet skulle granska regeringens framställningar om att ta del av allmänna handlingar och statsministerns ansvar för denna hantering. Anmälan baserades bland annat på uppgifter från Dagens Nyheter om att Regeringskansliet skulle ha fördröjt utlämnande av allmänna handlingar gällande granskning av den tidigare nationella säkerhetsrådgivaren. Det ska vid vissa tillfällen ha varit upp till 46 dagars väntetid. Då hade handlingen endast fått lov att hämtas ut vid bestämda tider i pappersform.

I anmälan anges också att dokumentet med skadebedömning diarieförts efter 673 dagar och betraktats som allmän först efter att medierna fått reda på detta.

I enlighet med tryckfrihetsförordningen, herr talman, har varje svensk och utländsk medborgare rätt att ta del av allmänna handlingar. Det får endast begränsas om det krävs utifrån vissa grundläggande skäl för rikets säkerhet. Det ska hanteras skyndsamt i enlighet med offentlighets- och sekretesslagen.

I detta ärende hölls utfrågningar såväl med statsminister Ulf Kristersson som med statssekreterare John Stuart. Utskottet konstaterar att statsministern som chef för Regeringskansliet har ett särskilt ansvar för att det ska finnas en organisation för att hantera utlämnandet av allmänna handlingar.

Utskottet ser positivt på att utbildningsinsatser ska genomföras för att säkerställa att skyndsamhetskravet säkerställs framgent.

Jag kan också nämna en anmälan som gäller medborgarskapsprov. Det blev en granskning av migrationsminister Johan Forssell. Det gavs ett uppdrag till bland annat Stockholms universitet att ta fram ett sådant prov. Anmälaren ansåg att de svenska universiteten och högskolorna vilar på akademisk frihet och att det därför fanns anledning att granska huruvida det uppdraget stämde med detta.

Utskottet framhåller i sitt ställningstagande att regeringen nyligen beslutat om en utredning av organisationsformen för samtliga universitet och högskolor och att statens styrning av dessa ska ge lärosätena goda förutsättningar att utföra sina uppgifter.

Ett besked att ta fasta på framöver är dock att den akademiska friheten är viktig att värna utifrån kärnuppgifter som utbildning och forskning av hög kvalitet och också, vilket tål att betonas, ur demokratiska aspekter. Det är viktigt att detta kan följas upp och bevakas framöver.

Herr talman! Tillgång till medier, nyhetsförmedling, konst och litteratur är avgörande förutsättningar för att var och en efter sina behov och förutsättningar ska kunna vara delaktig i samhället och demokratin. Funktionsrättskonventionen, antagen av FN:s generalförsamling 2006, tar fasta på dessa rättigheter och kräver att stater vidtar åtgärder för att säkerställa tillgänglighet och att människor ska kunna leva självständiga liv. Sverige har också sedan ett antal år tillbaka fått skarpa propåer av FN-organet om att vidta åtgärder.

EU har sedan 2019 antagit tillgänglighetsdirektivet, som ska tillämpas i alla medlemsländer. Det skulle göras med start 2025. För svenskt vidkommande har avvägningar om anpassningen till våra mediegrundlagar, om tryck- och yttrandefriheten, gjort att ärendet har dragit ut på tiden. Många tycker nog att det har gått alltför lång tid. Det kan jag ha viss förståelse för.

Lagen som det ska utgås ifrån i EU-direktivet ställer tillgänglighetskrav på en rad kommersiella produkter och tjänster, däribland EU-böcker och programvara för att läsa EU-böcker.

Konstitutionsutskottet har behandlat det förslag som regeringen nu lagt fram och som baseras på den statliga Utredningen om mediegrundlagarna och tillgänglighetskrav för vissa medier, SOU 2024:96. Där nådde en parlamentarisk referensgrupp, som jag för övrigt själv ingick i tillsammans med representanter från ett flertal partier, fram till enighet om förslagen som nu läggs fram utifrån mediegrundlagarna.

Utredningen föreslog ändringar i yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen för att säkerställa att krav på tillgänglighet kan ställas på medietjänster som omfattas av grundlagsskyddet som sådant. Förslaget innebär att riksdagen antar som vilande förslaget till lag om ändring i det som ibland omnämns som mediegrundlagarna: tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.

Det bygger i huvudsak på att det införs nya delegationsbestämmelser i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen som under vissa förutsättningar gör det möjligt att i vanlig lag reglera vissa krav på tillgänglighet.

När det gäller tryckfrihetsförordningen förtydligas krav om att införa och på ett visst sätt utforma produktinformation om syftet är att säkerställa tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning eller krav om att införa och på ett visst sätt utforma information om programmet och förse programmet med vissa tekniska funktioner och med möjlighet till alternativ presentation av innehåll.

I fråga om yttrandefrihetsgrundlagen slås det fast en förpliktelse om att den som sänder program har att införa och på ett visst sätt utforma information om en tjänst som denne tillhandahåller.

Utrymmet för att ställa krav på att införa och på ett visst sätt utforma produktinformation, exempelvis på en förpackning, utvidgas. Det ska också bli möjligt att ställa tillgänglighetskrav som rör information på bland annat eböcker och ehandelstjänster.

Det slås också fast skyldighet för nätinnehavare att vidaresända tillgänglighetstjänster, som textning och tolkning, och att detta ska kunna gälla även andra än public service-företagens program. Förslagen handlar även om krav på tekniska funktioner i program, exempelvis att en tv-tittare ska kunna styra till exempel textning eller tolkning, och att dessa måste sändas med programmen.

Herr talman! Det kan i sammanhanget betonas att det inte får göras några andra begränsningar i tryck- och yttrandefriheten på mediegrundlagarnas område än dem som följer av just dessa grundlagar: 1 kap. 1 § femte stycket tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 2 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen.

Under beredningsarbetet besökte jag för egen del Myndigheten för tillgängliga medier, som för övrigt är belägen i Malmö, för att få en inblick i det arbete som redan pågår på området. Myndighetens historiska exposé kan vara värd en reflektion och ger en inblick i frågorna som berörs och hur de hanterats över tid.

Utlåning av talböcker inleddes på 1950-talet. År 1980 inrättades myndigheten Tal- och punktskriftsbiblioteket. År 1988 tillkom myndigheten Taltidningsnämnden. Den första boken på lättläst svenska gavs ut 1968. Det var en bearbetning av Per Anders Fogelströms Sommaren med Monika. År 1984 startades den lättlästa tidningen 8 sidor.

Taltidningar, punktskrifter och lättlästa böcker och tidskrifter har bidragit till delaktighet och nyhetsförmedling. Men med den tekniska utvecklingen förändras medievanor och med det förutsättningarna för tillgängligheten för användare och konsumenter.

Herr talman! Då det handlar om en grundlagsfråga är det en rad avvägningar som ställs mot varandra. Jag vill nämna en del remissutlåtanden som kommit in. Kritiska synpunkter på själva regleringen som sådan kommer från Utgivarna, Tidningsutgivarna, Journalistförbundet samt TV4. De menar att syftet som sådant är gott men att stor försiktighet bör råda när lagstiftaren vill ändra i grundlagarna.

I det aktuella förslaget finns inslag som innebär ett ingrepp i utgivarintegriteten, exempelvis att det i lag kan meddelas föreskrifter om att den som sänder program på ett visst sätt ska utforma informationen om en tjänst. Utgivarna menar att det finns alternativ som är mindre styrande, såsom branschöverenskommelser som innebär att branschen som sådan åtar sig att säkerställa kraven på tillgänglighet.

Utgångspunkten för detta skulle vara att medierna har den bästa kompetensen att utforma tjänsterna. Det är också en ordning som ligger i linje med mycket av den svenska samhällsmodellen. Vi behöver i många sammanhang värna en modell där berörda parter tar sitt ansvar och gör överenskommelser på långsiktig basis som bygger på just detta.

En rad remissinstanser efterlyser emellertid starkare skrivningar och kritiserar att införandet dröjt alltför länge. Synskadades Riksförbund menar, i likhet med flera instanser, att inget annat land än Sverige sätter företags etableringsfrihet framför individers rätt till information och yttrandefrihet i grundlagen. En mer allmän lösning skulle enligt Synskadades Riksförbund ha undvikit nya utredningar och förseningar av själva genomförandet. Synskadades Riksförbund konstaterar dock att ett sådant krav, om det skulle tillgodoses, skulle innebära en ny utredning. De tillstyrker därför det förslag som lagts fram.

Jag noterar också en rad synpunkter i remissvaret från Funktionsrätt Sverige, som tar upp en del luckor och brister som Sverige fortfarande har att rätta till. De hänvisar också till att regelverket i sig är krångligt utformat. Det handlar om definition av eböcker och avsaknad av konsekvensanalyser. Funktionsrätt Sverige framför kritiska synpunkter med en uttalad förhoppning, som det uttrycks i remissvaret, att regering och riksdag långsiktigt ska säkerställa rättigheterna. Det är, som jag ser det, en förhoppning som behöver förverkligas. Därför blir lyhördheten och uppföljningen viktig. Demokratin är till för alla.

Jag yrkar bifall till förslaget i konstitutionsutskottets betänkande KU32 så som det läggs fram.

Herr talman! Den offentliga förvaltningen i Sverige ska bygga på tillit och förtroende. Den ska vara tillgänglig och inriktad på medborgarens perspektiv i samhället. Det förutsätter en väl utbyggd lokal och regional närvaro av de statliga myndigheterna. Det är utgångspunkter i det ställningstagande som konstitutionsutskottets betänkande KU29 Offentlig förvaltning bygger på. I betänkandet behandlas 53 yrkanden från allmänna motionstiden. Jag vill i sammanhanget yrka bifall till de reservationer vi från Socialdemokraterna lämnat: nummer 2 om lokal statlig service under punkt 3, nummer 3 om länsstyrelserna under punkt 5 och nummer 4 om digitalisering under punkt 7.

Från Socialdemokraternas sida vill vi i ställningstagandet framföra att det i dag finns över 100 servicekontor som drivs inom ramen för Statens servicecenter. De finns i storstadsområden men också i mindre kommuner och på landsbygden. De behöver utvecklas, inte avvecklas, vilket tyvärr varit fallet på grund av regeringens neddragningar på senare år.

På servicekontoren kan enskilda få vägledning av enklare karaktär från Försäkringskassan, Migrationsverket, Pensionsmyndigheten, Skattemyndigheten och Arbetsförmedlingen. Även Kronofogdemyndigheten delar i vissa fall lokaler. Servicekontoren är mycket uppskattade, med över 2,8 miljoner besök under 2024 och en kundnöjdhet på runt 95 procent.

Herr talman! Jag har själv både som anhörig och i mitt uppdrag som ledamot besökt en del servicekontor sedan de infördes av den socialdemokratiskt ledda regeringen, såväl i min hemstad Ängelholm som i Klippan och Helsingborg. Jag har kunnat ta del av verksamheten och konstatera att kontoren är välbesökta och att besökare får god hjälp och gott stöd. Det betyder för många mycket att få prata med en person och inte enbart vara hänvisad till digitala hjälpmedel och teknik. I olika skeden av livet kan vi ha olika behov. Den mänskliga kontakten kan ofta göra skillnad och underlätta möten med myndigheter. Därför är den statliga närvaron betydelsefull. Som jag ser det får den inte förvandlas till en enbart digital företeelse.

Regeringens neddragning av budgeten innebär att en rad servicekontor kommer att stängas. Det talas om uppemot 35 till antalet. Så sent som i fjol stängdes kontoren i Trelleborg, Landskrona och Simrishamn. I år har ytterligare några stängningar aviserats, bland annat i Nordstan i Göteborg och i Karlshamn, har jag kunnat ta del av. Det är åtgärder som slår hårt mot medborgarservicen runt om i Sverige. Fullt naturligt har en hel del protester framförts.

Utbyggnaden av den statliga närvaron och servicen behöver fortsätta i hela landet. Genom fler servicekontor, omlokalisering och nyinrättade myndigheter samt Försvarsmaktens, Polismyndighetens och Kriminalvårdens pågående expansion finns förutsättningar för tusentals nya jobb runt om i landet. Då behöver också servicekontoren fortsätta att utvecklas. De kontor som stängts behöver återöppnas, och fler verksamheter ska kunna knytas till dem.

Genom kontoren främjas samverkan mellan myndigheter på ett direkt sätt. Det kan också vara en styrka när det gäller att komma åt den organiserade kriminaliteten. Jag vill från Socialdemokraternas sida framhålla att vi anser att det regionala perspektivet ska finnas med i varje beslut om var statlig verksamhet ska placeras och att etableringen av nya servicekontor ska fortsätta.

Herr talman! Den offentliga förvaltningen har på många sätt lagt grunden för den svenska samhällsmodellen, vill jag med fog påstå. Från början var kanske syftet i mycket att driva in skatter och kontrollera riket som sådant. Sedan inrättades centrala ämbetsverk, kollegier, för att skapa en struktur. När demokratin så småningom blev en realitet, efter lång kamp och stora vedermödor, expanderade den offentliga förvaltningen. Staten tog på sig en rad uppgifter som innebar närvaro i lokalsamhället.

Det handlade inte enbart om statskyrkan, som var en självklar utgångspunkt såväl i städerna som i bygderna och som skötte folkbokföringen i runt 500 år. Det handlade kanske framför allt om sådant som post, telefoni, skolor, vägförvaltning, polis, försäkringskassa och arbetsförmedling – naturliga inslag i varje kommun under en rad decennier och under generationers uppväxt i landet.

Därefter följde en rad år av neddragningar, samhällsförändringar och även en hel del privatiseringar, vilket har förändrat bilden. Numera kan vi besöka kommuner där den enda statliga inrättningen är Systembolaget. Med all respekt för detta välrenommerade statliga företag tror jag att det är en brist om det är den instans som ska upprätthålla den statliga närvaron. Därför behövs ökat regionalt och lokalt fokus i de offentliga förvaltningarnas verksamhet. Här spelar återigen de statliga servicekontoren en viktig roll.

Herr talman! Jag vill resonera en del kring vår reservation från Socialdemokraterna om länsstyrelsernas roll. Vi har vid flera tillfällen framhållit behovet av ett stärkt förvaltningsanslag till länsstyrelserna. Vi tycker att det är viktigt att regeringen använder sig av den styrka som finns i form av 21 ytterst kompetenta myndigheter med stark lokalkännedom. Det handlar inte minst om uppbyggnaden av totalförsvaret och om beredskapsfrågorna. Många av de uppdrag som regeringen nu lägger på sina sektorsmyndigheter hade det varit mer effektivt att lägga på länsstyrelserna, som vi ser det. Jag menar att detta är en fråga som regeringen behöver se över.

Herr talman! Jag är också tveksam till den politik som innebär centralisering av vissa uppgifter till vissa länsstyrelser, exempelvis i fråga om jordbruksstödet. Det kommer att leda till att frågor som det är viktigt att behandla med geografisk närhet flyttas ännu längre bort från dem som de facto utövar verksamheten. För att länsstyrelserna ska kunna fungera som samlande krafter i länen behöver deras uppdrag att samordna statens myndigheter kompletteras med uppdrag till berörda myndigheter att samverka med länsstyrelserna.

Detta är frågor som ofta berörts vid besök som jag gjort i länen både med och utan konstitutionsutskottet, och betoningen har varit på krissituationer. Det kan handla om skogsbränder, översvämningar och en rad andra företeelser där denna samverkan ofta efterfrågas av länsstyrelserna. Här bör regeringen agera för att förbättra situationen.

Herr talman! Jag vill också nämna en del kring vår reservation om digitalisering under punkt 7. Vi föreslår att ställningstagandet ska utgå från att människor förtjänar och förväntar sig att få offentlig service anpassad efter sin livssituation. Det innebär en mer effektiv och digitalt välfungerande offentlig sektor. Jag vill framhålla att det inte står i motsats till den satsning som är nödvändig för Statens servicecenter; det är egentligen två samverkande faktorer. Utgångspunkten är att alla offentliga tjänster ska kunna hanteras digitalt, men det innebär också att de ska vara tillgängliga via telefon eller direktkontakt.

Herr talman! När det gäller övriga motioner ställer vi oss bakom avslagsyrkandena. Motionerna tar var för sig upp ämnesområden såsom kamp mot korruption och EU-rättsfrågor, och det finns ställningstaganden i betänkandet som vi menar är väl grundade utifrån beredningsarbetet.

När det gäller tjänstemannaansvaret, som Westmont berörde alldeles nyss, kan vi ha i åtanke att det i gällande rätt redan finns med tjänstefel, som kan utdömas utifrån brottsbalken om gärningspersonen allvarligt har missbrukat sin ställning eller om gärningen från någon enskild eller det allmänna har medfört allvarligt förfång eller otillbörlig förmån som är betydande. Detta finns redan, och det kan vara bra att ha med i resonemanget.

Jag vill också lyfta in den politiska dimensionen. Det är genom lagstiftning som vi formar samhället, och det är lagarna och regelverken som är vägledande för de tjänstemän och ämbetsmän som verkar i den offentliga förvaltningen. Något annat har jag inte mött när jag har varit ute på besök och mött dessa hängivna tjänstemän som jobbar för samhället och statens bästa varje dag. Det bör också framhållas i debatten.

Fru talman! Jag tackar justitieminister Gunnar Strömmer för diskussionen och dialogen.

Jag utgår från att olika aspekter för att stärka den nordiska integrationen och det europeiska gränsöverskridande samarbetet inom handel, arbetsmarknad och brottsbekämpning tas ad notam.

När de tillfälliga gränskontrollerna, som vi här har talat om, infördes 2015 fanns ett starkt folkligt stöd, och det gjorde det också under pandemin. När kontrollerna nu alltjämt finns kvar är det kanske många som inte betecknar dem som tillfälliga och som ibland ifrågasätter effektiviteten och nyttan. Även om de blivit en del av vardagen tror jag att det är naturligt att människor som ständigt rör sig över gränserna ifrågasätter nyttan utifrån hur det i praktiken fungerar.

Samarbetet mellan myndigheter i våra länder är ett viktigt redskap alldeles oavsett gränskontroller eller inte. Det är de synpunkter som har framförts i vardagen i gränslandet mellan Sverige och Danmark som jag här tagit fasta på. Utifrån de svar Gunnar Strömmer har lämnat uppfattar jag det som att också justitieministern ser många skäl till att stärka samarbetet mellan våra myndigheter på båda sidor om gränsen. Detta behövs för att vi ska kunna stärka handel, turism och kulturutbyte och samtidigt självklart vara effektiva mot brott.

Jag tycker dock att det finns möjlighet att framöver kanske agera lite mer offensivt på de områden vi har berört här i dag. Tack för debatten!

Fru talman! Kampen mot den gränsöverskridande brottsligheten och gängkriminaliteten är självklart en avgörande och prioriterad fråga.

När det gäller Schengen är min bild att det i huvudsak är en stor framgång för den europeiska integrationen och människors fria rörlighet. Det finns också ett folkligt stöd för detta samarbete och en samsyn att det är till gagn för människor i vardagen.

Inom Schengen har, vad jag har förstått, en rad verktyg och organ skapats just för att stärka det gemensamma skyddet. Det handlar om att utveckla information mellan våra länder, om informationssystem för viseringar, om gräns- och kustbevakningsmyndigheter och om registreringssystem för in- och utresor, som ju också är en del av Schengensamarbetet.

Allt detta är initiativ som våra länder utvecklar för att stärka den gemensamma säkerheten. Vad jag kan se har det under åren kommit fram en rad fakta som behöver lyftas fram ytterligare i denna debatt.

Nyligen, i början av 2025, fastslog OECD en rapport där arbetsmarknadssituationen nämns som särskilt angelägen att främja på ett gränsöverskridande sätt. Ett exempel är danska Helsingör, där arbetslösheten är 3 procent, medan den i Helsingborg på den svenska sidan är 11 procent. Här skulle arbetslösheten kunna tryckas tillbaka om man hade ytterligare incitament för att stärka integrationen på området.

Fru talman! I sammanhanget kan också nämnas att när Öresundsbron nyligen firade 25 år hyllade den svenska regeringen jubilaren med en present som syftade till att ytterligare stärka den svensk-danska integrationen. Det skedde genom en deklaration som syftade till att stärka samarbetet inom försvar, säkerhet och beredskap, utveckla regional och europeisk konkurrenskraft och forskning, bekämpa gränsöverskridande organiserad brottslighet och främja initiativ för ökad mobilitet i Öresundsregionen. Jag utgår från att detta är insatser som det finns en verklig vilja bakom att genomföra.

I sammanhanget kan det också poängteras att Danmarks statsminister Mette Frederiksen i sin argumentation ofta återkommer till att ett prioriterat område är att stoppa kriminella från Sverige från att ta sig in i Danmark. Trots detta finns för tillfället, såvitt jag har kunnat förstå, inga gränskontroller på den danska sidan. Det har funnits kontroller, men de har inte blivit långvariga.

Man kan också hänvisa till en del rapporter som har kommit på senare tid. Docent Göran Lövestam beskrev nyligen situationen i Svenska Dagbladet. Han har under ett par decennier varit verksam tjänsteman i EU-kommissionen och framförde i artikeln kritiska synpunkter utifrån såväl juridiska som politiska och samhälleliga perspektiv.

Det finns också en statlig utredning, Öresundsförbindelser 2050 – behov av kapacitet, redundans och svenskt-danskt samarbete, som berör dagens gränskontroller. Där hänvisas till att gränskontrollerna kan anses vara ineffektiva och drabba tilliten mellan medborgare och myndigheter.

Det finns alltså en hel del synpunkter att ta fasta på, och jag vill fråga justitieministern om han avvisar dessa synpunkter i nuläget eller om han avser att beakta dem i kommande arbete framöver.