Fredrik Saweståhl

Riksdagen sa nej till cirka 40 förslag i motioner om förändringar av mervärdesskattesatser (moms) och undantag från mervärdesskatt.

Förslagen lämnades in under den allmänna motionstiden 2024 och handlar bland annat om ändrade skattesatser inom kulturområdet och turismområdet samt på drivmedel. Förslagen handlar även om lägre skattesats för vissa varor och tjänster, samt undantag från mervärdesskatt inom bland annat vården, samt på återvunnet byggnadsmaterial och körkortsutbildningar.

Riksdagen hänvisar bland annat till att beredning pågår och att det redan har tagit ställning i dessa frågor.

Riksdagen sa nej till cirka 160 förslag i motioner om övergripande skolfrågor från allmänna motionstiden 2024.

Förslagen handlar bland annat om åtgärder för att höja kunskapsresultaten, resursfördelningen inom skolväsendet, skolval, fristående skolor, Skolinspektionens tillsyn, skolans digitalisering och särskilda undervisningsformer, till exempel fjärr- och distansundervisning och undervisning i hemmet.

Riksdagen hänvisar bland annat till gällande bestämmelser och pågående utredningar.

Riksdagen sa nej till cirka 160 förslag i motioner om övergripande skolfrågor från allmänna motionstiden 2024.

Förslagen handlar bland annat om åtgärder för att höja kunskapsresultaten, resursfördelningen inom skolväsendet, skolval, fristående skolor, Skolinspektionens tillsyn, skolans digitalisering och särskilda undervisningsformer, till exempel fjärr- och distansundervisning och undervisning i hemmet.

Riksdagen hänvisar bland annat till gällande bestämmelser och pågående utredningar.

Riksdagen sa nej till cirka 160 förslag i motioner om övergripande skolfrågor från allmänna motionstiden 2024.

Förslagen handlar bland annat om åtgärder för att höja kunskapsresultaten, resursfördelningen inom skolväsendet, skolval, fristående skolor, Skolinspektionens tillsyn, skolans digitalisering och särskilda undervisningsformer, till exempel fjärr- och distansundervisning och undervisning i hemmet.

Riksdagen hänvisar bland annat till gällande bestämmelser och pågående utredningar.

Fru talman! Jag vill minnas att jag sa att det inte var värt att tala om planen därför att den inte var seriös, snarare än att vi inte skulle tala om den alls. Men det är möjligt att vi får backa tillbaka bandet och lyssna på vad som sades.

Det kan inte ses som ett seriöst förslag. Däremot har ledamoten helt rätt i att detta oseriösa förslag kan ha inspirerat krafter i israelisk politik att agera på det sätt som de senare agerade på. Men där ska vi återigen vara tydliga med att Israel har ett hundraprocentigt ansvar för att det humanitära tillträdet fungerar och för att man inte ägnar sig åt folkförflyttning, slår av elen eller stoppar bistånd och att man gör vad man kan för att skydda civilbefolkningen.

Naturligtvis har terrororganisationerna också ett ansvar för att skydda sin civilbefolkning. Även om de aldrig tar detta ansvar har de ett sådant. Vi fördelar detta ansvar på många parter, och vi strävar från europeisk och svensk sida efter att så snart som möjligt komma tillbaka till nya förhandlingar och hitta lösningar som är långsiktiga.

Man kan till exempel använda den plan som kommer från Egypten och Arabförbundet för att återuppbygga Gaza på ett seriöst sätt. Det kan fungera och leda till att vi får en fungerande tvåstatslösning. Jag ska vara kategorisk igen. Det är, för att citera Carl Bildt, den enda vägens politik. Allt annat kommer att misslyckas igen och igen.

Fru talman! Tack, ledamoten Kerstin Lundgren, för frågorna! Jag gillade avslutningen där jag tillskrevs makten att svara på varför det här över huvud taget händer. Jag önskar att jag hade den makten, men det har jag inte.

För att gå tillbaka till frågan är vi väldigt tydliga med att den vapenvila som fanns borde ha förlängts. Vi har från europeisk och svensk sida varit tydliga med att vi anser att Israel ska göra vad de kan för att förlänga vapenvilan. Israels ansvar är enormt stort – för det humanitära tillträdet och för att se till att civilbefolkningen inte drabbas när situationen nu eskalerar. I den delen finns inga skillnader.

Den vapenvila som har funnits på plats är naturligtvis något som vi är positivt inställda till. Vi önskar att parterna kommer tillbaka och inleder nya förhandlingar så att den kan återupptas. Det är rimligt att Israel drar sig ur Gaza.

Det är helt fel att ägna sig åt folkförflyttningar. Låt oss tala klarspråk också om detta. Det var därför jag sa att den alternativa plan för Gazas återuppbyggnad som kommer från president Trump inte ens är värd att kommentera, för så kan man bara inte agera. Vi måste bygga upp detta på ett sådant sätt att vi klarar av att respektera rättigheterna för de människor som bor där och som förtjänar en bättre framtid.

Fru talman! Tack, ledamoten Jacob Risberg, för frågorna!

Vi kan notera att Israel en gång, 2005, avvecklade alla bosättningar i Gaza och helt drog sig ur området för att lämna över det till den palestinska sidan. Då fanns det en förhoppning om att äntligen kunna bygga en fungerande palestinsk stat. Detta havererade ganska snabbt och resulterade i Hamas förtryck. Detta visar att det ändå finns krafter i Israel som faktiskt kan leverera den typen av politik om de får möjligheten. Det är upp till de israeliska väljarna att avgöra det.

Vår linje är glasklar när det gäller detta. Bosättningspolitiken är felaktig och måste upphöra. Detta har vi varit tydliga med i många sammanhang.

Jag vill dessutom understryka att jag sa att det är lika fel oavsett vilken sida som säger att de ska ha all mark mellan floden och havet. Det är ett fördömande riktat till båda sidor.

När det gäller handelsfrågan är vi inte intresserade av handelsbojkotter. Vi är inte intresserade av att bryta förbindelserna på det sättet. Vi är intresserade av att skapa en fungerande tvåstatslösning, och det kräver att vi handlar med båda sidor, både israeler och palestinier. Och det kommer vi att fortsätta göra.

Fru talman! Tack, ledamoten Jacob Risberg, för frågorna!

Tolkningen man kan göra av ”from the river to the sea”, oavsett vilken av sidorna som säger detta, är att den ena sidan ska ha all mark och den andra sidan ingen mark. Det är lika fel om det kommer från den ena parten som om det kommer från den andra, för det undergräver möjligheten att bygga en fungerande tvåstatslösning. Om den ena sidan ska ha all mark får ju den andra sidan ingen mark; det är ganska logiskt. Därför är det fel att agera på det sättet och att uttala sig på det sättet.

Vi är tydliga i vår kritik mot den israeliska regeringen och med vilka krav vi har på dem. Våra krav på dem är att de ska se till att det humanitära tillträdet fungerar i Gaza, att man inte eskalerar situationen på Västbanken och att man tar tag i bosättarvåldet och över huvud taget i bosättningspolitiken, som i grunden är felaktig och sedan decennier undergräver Israels anseende i världen. Där är vi jättetydliga; det är inget konstigt med det.

Sedan finns det en skillnad. Det finns två typer av ledarskap på den palestinska sidan. Det ena är det vi har i Gaza. Ingen kan försvara Hamas eller de andra terrorrörelserna som förtrycker folket där. När det gäller det palestinska ledarskapet på Västbanken är presidenten en gång demokratiskt vald. Det börjar bli många år sedan – han har väl världens längsta mandatperiod, får man konstatera. Detta är ett problem, och det behöver adresseras och hanteras så att vi får en demokratisk utveckling där.

Israel är en fungerande demokrati och rättsstat. Den nuvarande regeringen kan mycket väl bli bortröstad när som helst, vid nästa val till exempel. Det är inte riktigt detsamma – vi jämför äpplen och päron lite när vi talar om hur de här situationerna ser ut.

Båda sidorna har ett ansvar för att vi kommer framåt och för att kanske stödja varandra i framtida försök att skapa demokrati.

Fru talman! Jag tror att alla vill ha en trevlig och civil samtalston i Sveriges riksdag. Det är i alla fall inte mitt parti som har medlemmar som står och skanderar saker vid demonstrationer. Detta får ledamoten ta med sina egna partimedlemmar.

Vad gäller frågan om vägen framåt är vi väldigt tydliga. Den folkrättsliga lösningen på detta är inte bara att få till en vapenvila utan också att bygga en långsiktig fred som bygger på en tvåstatslösning. Det palestinska folket förtjänar att få leva i fred, frihet och säkerhet och i en demokrati som respekterar mänskliga rättigheter. Det har de ju inte fått göra på grund av sina egna förtryckare och på grund av Israel. Se där – vi klarar av att fördela skuld.

Däremot är vi inte beredda att vara ensidiga, utan vi står kvar vid den traditionellt svenska, balanserade linjen att det är en tvåstatslösning som gäller. Båda sidorna måste ta sitt ansvar. De krafter som absolut inte ska vara med i en framtida lösning är de krafter som orsakade hela den katastrof som nu har drabbat palestinierna och de mördade israelerna, nämligen Hamas och deras allierade, som är mördare och terrorister.

Fru talman! Jag tackar ledamoten Håkan Svenneling för frågorna och ett engagerat anförande.

Jag tror att vi delar det stora engagemanget. Just nu är verkligheten på marken katastrofal. Det hade varit önskvärt att den inte gått i den här fasen. Vi vill göra allt vi kan från svensk och europeisk sida för att få tillbaka parterna till förhandlingsbordet. Det måste komma en ny vapenvila på plats. Man kan inte fortsätta på det här sättet.

Det vi inte ska snacka om är däremot huruvida gisslan ska släppas; det ska den. Det är kärnan i allt det här. Så länge det inte sker kommer det att trigga och ge ursäkter till delar av det israeliska etablissemanget att begå felaktigheter. Men precis som jag sa i det förra replikskiftet ligger ansvaret för att vapenvilan har brutits på många parter. Det är väldigt sällan i denna konflikt en parts fel när två eller många parter träter.

Den 7 oktober är naturligtvis i allt väsentligt en orsak till allt som har hänt sedan dess. Inrikespolitiska problem i Israel bidrar till att göra det ännu värre. Det som har skett nu beror på att båda sidor kort sagt har betett sig väldigt illa. Jag fördelar ansvaret på flera.

Däremot är vi tydliga med att vapenvilan måste komma på plats. Parterna måste förhandla med varandra. Gisslan måste släppas. Det humanitära tillträdet måste garanteras. Och Israel måste ta ansvar för att civilbefolkningen inte drabbas i den utsträckning den gör.

Fru talman! Jag tackar ledamoten Johan Büser för frågorna.

Det är naturligtvis oerhört illa att vapenvilan har brutits. Även om den var skakig och det skedde övertramp till både höger och vänster fungerade det ett tag. Det hade varit väldigt önskvärt att parterna satte sig ned tillsammans för att gå in i en ny fas. Det hade behövts. Utifrån detta perspektiv har vi från svensk sida varit tydliga med att det är oacceptabelt att vapenvilan har brutits och att Israel har ett enormt stort ansvar för att det humanitära tillträdet ska garanteras. Man måste göra vad man kan för att skydda civilbefolkningen i Gaza.

Vår uppfattning är att hela situation naturligtvis beror på Hamas vidriga terrordåd den 7 oktober 2023. Om de inte gjort det hade situationen sett helt annorlunda ut. Nu kan man konstatera att såväl Hamas som andra parter har agerat på ett sätt som har lett fram till att vapenvilan bryts. Israel har sitt ansvar för det. Vi vet alla att det också finns inrikespolitiska skäl i Israel som också har triggat detta. Utifrån ett sådant perspektiv bör ansvaret fördelas på många parter i konflikten och i regionen.

Fru talman! Jag tackar ledamoten Johan Büser för frågorna.

Det är naturligtvis otroligt viktigt att vi når fram med det humanitära stödet, biståndet, och den hjälp som den mycket hårt prövade befolkningen i Gaza behöver nu. Det gäller även till Västbanken och andra delar i regionen.

Det stämmer att regeringen har valt att avsluta samarbetet med UNRWA, men vi är inte de enda. Vi vet att även Nederländerna befinner sig i en process att fasa ut sitt stöd.

Man kan naturligtvis vrida och vända på argumenten och tycka att det är rätt eller fel. Jag tycker att det viktigaste är att vi ökar vårt engagemang i regionen – vi har fördubblat det humanitära stödet – och att vi använder olika kanaler för att nå fram med det. Det finns många olika kanaler man kan använda. World Food Programme är en. Det finns en lång rad andra FN-organ, Röda Korset och många andra organisationer.

Jag förnekar inte att UNRWA gör ett bra jobb i delar av regionen – gott så. Men vi har valt andra vägar för att kanalisera vårt stöd, och vi har inte för avsikt att ompröva det.

Fru talman! Sverige har under lång tid, flera decennier, oavsett majoritet i riksdagen stått för en balanserad och måttfull linje när det gäller synen på Mellanöstern och Israel och Palestina. Den linjen kan enkelt sammanfattas med att vi står för en tvåstatslösning och för att såväl israeler som palestinier ska kunna leva i fred, frihet och säkerhet. Både israeler och palestinier ska kunna leva i länder som är demokratier och fungerande rättsstater där mänskliga rättigheter respekteras.

Det är den linje som Sverige traditionellt står för. Och det är den linje som vi moderater och den moderatledda regeringen står för i dag. Det finns fortsatt en bred uppslutning bakom linjen, men vi ser en ökad polarisering och en ökad splittring i Sverige när det gäller synen på Mellanöstern. Det är en bild som känns igen även från andra länder i Europa. Det finns en radikalisering som inte gynnar en sansad diskussion eller sansade ställningstaganden och ett sansat agerande.

Det är oerhört märkligt att det finns krafter som tycker att det är kontroversiellt och fel att säga att vi strävar efter en tvåstatslösning och att båda stater ska kunna leva i fred, frihet och säkerhet. Att slå fast att Hamas förtryck av det palestinska folket i Gaza måste upphöra och att terrorister måste bort från allt inflytande är självklarheter som det alltså finns människor i Sverige som inte instämmer i.

Dessa krafter har blivit alltmer högljudda. Vi ser och har sett demonstrationer i Sverige och andra länder där det skränas och skanderas om att utrota staten Israel från kartan. ”From the river to the sea” gastas det, vilket betyder att Israel ska försvinna. Det finns inga andra tolkningar.

De som skriker detta förnekar en tvåstatslösning och nekar båda folken möjligheten att leva i fred och frihet. Bland dem som skriker vet vi att det finns de som är engagerade i partier till vänster i svensk politik, partier som också sitter i Sveriges riksdag. Vi vet att det finns de inom dessa partier som vänder bort blicken, slår dövörat till och låter de här människorna hållas. Vi vet att det till och med finns de som uppmuntrar det här agerandet, och det är ett problem för det demokratiska samtalet.

Fru talman! Den 7 oktober 2023 blev en svart dag i historien. Datumet kommer att leva vidare som ett av de datum som skakade och förändrade världen. Den bestialiska mördarsekten och terrororganisationen Hamas valde denna dag att tillsammans med allierade mördarband överfalla Israel med det enda syftet att mörda, våldta och lemlästa så många som möjligt. Det var ungdomar på en musikfestival, fredsaktivister på sin kibbutz, åldringar och spädbarn – inga gränser fanns. Resultatet blev den värsta pogrom som drabbat det judiska folket sedan andra världskriget. Det var den dödligaste dagen sedan Förintelsen, med över 1 100 mördade israeler. Det stannade inte där. Skadade, men levande, människor släpades till Gaza som mördarsektens gisslan. Där är några fortfarande kvar.

Vårt budskap från svensk sida är glasklart, liksom det från europeisk sida och från alla sansade krafter i världen: Gisslan måste ovillkorligen släppas nu.

Fru talman! Attacken ledde föga förvånande till ett kraftfullt svar från Israel, och det krig som följde har varit omfattande och blivit en stor tragedi för den civila befolkningen i Gaza. När Hamas och andra terroraktörer anfaller Israel genom att vräka missiler över landet skyddas befolkningen av både skyddsrum och ett avancerat luftförsvar. I Gaza är det tvärtom. Civilbefolkningen lämnas åt sitt öde och används som levande sköldar medan terroristerna och mördarna fegt gömmer sig i tunnlar och fegt använder skolor, sjukhus och platser för bistånd och nödhjälp som missilfabriker, vapenlager och avfyrningsramper.

Det totala föraktet för människoliv är talande. Det totala föraktet för Gazabornas väl och ve som Hamas och deras allierade visar är tydligt. Detta fråntar inte Israel och den israeliska armén deras ansvar. Även när det finns legitima skäl att gå i krig har man ett stort – mycket stort – ansvar för att göra vad man kan för att skydda civila invånare och civil infrastruktur och möjliggöra tillträde för humanitärt stöd och katastrofhjälp. Det har man inte alltid levt upp till, och det är ett övertramp. Det var därför välkommet när det äntligen nåddes en överenskommelse om vapenvila i januari i år. Kanske skulle vi nu ändå få se en ljusning vid horisonten?

Vapenvilan höll ett antal veckor, även om det var skakigt. Terrorsekten Hamas släppte ett antal gisslan, även om de i strid med all medmänsklighet och alla regler gjorde frisläppandena till förnedrande propagandashower. Israel släppte i utbyte tusentals fängslade palestinier, varav många på goda grunder var dömda grova brottslingar. Vapenvilan möjliggjorde också att man äntligen kunde komma in med omfattande humanitärt stöd till den prövade civilbefolkningen i Gaza, något som är viktigt och måste tillåtas fortsätta. Terrorgrupperna i Gaza med Hamas i spetsen måste tvingas hålla sina långa fingrar borta från biståndet. Israel måste låta biståndet komma in i området och garantera det humanitära tillträdet.

Fru talman! Nu har läget på marken eskalerat igen. I spåren av agerandet från Hamas sida runt gisslan har vapenvilan brutits. I detta läge är Sveriges linje, som regeringen uttalar tydligt, att se allvarligt på att stridigheterna återupptagits, och man understryker att det som nu måste ske är att all kvarvarande gisslan släpps, att det humanitära tillträdet säkerställs och att ett varaktigt slut på stridigheterna uppnås.

Civila måste skyddas, och parterna måste skyndsamt finna en väg framåt i förhandlingarna. En ny vapenvila som det sedan går att bygga vidare på behöver komma på plats. Även om läget är svårt kan vi inte släppa taget om försöken att hitta en väg framåt, en väg mot en fungerande tvåstatslösning. Situationen behöver deeskaleras, inte eskaleras.

Fru talman! Det är bara att konstatera att den humanitära situationen i Gaza är mycket svår och behoven akuta och enorma. Det är därför bra att det svenska engagemanget för den humanitära situationen vad gäller både Gaza och regionen i övrigt är obrutet stort och starkt.

I december beslutade den moderatledda regeringen att kraftigt höja, faktiskt fördubbla, det humanitära stödet till den hårt drabbade civilbefolkningen i Gaza och regionen till 800 miljoner. Det kraftigt utökade stödet förmedlas genom en rad olika aktörer som World Food Programme och så vidare för att säkerställa det som är absolut mest nödvändigt just nu, nämligen att hjälp och livräddande förnödenheter verkligen når fram till civilbefolkningen, som lider stor nöd.

Den svåra humanitära situationen kräver stora insatser över tid. Nu och den dag då kriget faktiskt är över är det viktigt att vårt bistånd används både för fortsatt humanitär hjälp och för stöd till en långsiktigt hållbar utveckling i området. Regeringens och Sveriges strategi är tydlig i sitt fokus på tillväxt, handel, institutionsbyggande och demokrati.

Vi behöver både bidra till en praktisk återuppbyggnad av infrastruktur och bostäder, vård och skola och till att det Gaza som återuppbyggs efter kriget och den palestinska stat vi vill ska uppstå byggs runt frihet och demokrati, respekt för mänskliga rättigheter och en fungerande rättsstat. Det är den enda rimliga vägen för att det ska finnas förutsättningar för en fungerande tvåstatslösning i enlighet med folkrätten.

Det är ett stort bakslag, inte bara för situationen i Mellanöstern utan för hela världen, att USA har pausat sitt bistånd och tydligt talar om att man vill montera ned USAID så att de mer eller mindre försvinner. Med dem försvinner, som vi alla vet, mycket stora resurser. Det är faktiskt djupt sorgligt. Tyvärr innebär det ett mycket stort avbräck som är svårt att kompensera för. Det här bortfallet kan vi inte ersätta i en handvändning, hur gärna vi än vill.

Fru talman! Det är viktigt att när kriget åter stannar upp göra allt vi kan för att bidra till en varaktigt hållbar fred. Världen står inför en stor utmaning när det gäller återuppbyggnaden av Gaza och att hitta en väg för en fungerande tvåstatslösning som innehåller en demokratisk palestinsk stat.

Det finns en seriös plan för återuppbyggnaden av Gaza som vi kan samlas runt. Det är den plan som först presenterades av Egypten och som stöds av Arabförbundet. Det är en välkommen plan, och den har redan samlat stöd från oss på den europeiska sidan. Det är särskilt välkommet att arabvärlden nu tydligt vill kliva in och bidra fullt ut till att bygga upp det som raserats under decennier av Hamas förtryck av den palestinska befolkningen i Gaza.

Det är väsentligt att understryka att planen bygger på att Hamas och deras allierade inte kan spela en roll i det nya Gaza. En civil administration måste komma på plats. Säkerheten måste garanteras för den palestinska befolkningen. Den får inte hamna i klorna på terrorn igen. Det nya styret i Gaza och det befintliga palestinska styret på Västbanken måste byggas ihop så att vi hittar en rimlig väg framåt för ett fungerande Palestina.

Den alternativa plan för Gazas framtid som har presenterats av en man på västra sidan av världen kanske vi ska lämna utan kommentarer då den knappast kan betraktas som seriös.

Vad gäller situationen på Västbanken vill vi också vara tydliga med vad som är regeringens linje. Även här måste det humanitära stödet släppas in. Den förvärrade situationen måste lugnas ned, och Israel måste ha och ta ett tydligt ansvar för att så sker. Det är inte läge för mer krig och mer elände. Det våld som utövas av extrema bosättare måste stoppas, och vi fördömer tydligt detta våld. Över huvud taget måste bosättningspolitiken, Israels stora akilleshäl, upphöra. Vi behöver också fortsätta att arbeta för att det palestinska styret på Västbanken ska bli mer demokratiskt och sätta fred och frihet och respekt för den egna befolkningens mänskliga rättigheter i första rummet.

Fru talman! Den 7 oktober kommer som sagt att leva vidare som ett av de omvälvande datumen i historien. Lyfter vi blicken från Gaza och ser på hela regionen ser vi att Hamas grymma terrorattack lett till ganska stora konvulsioner.

Efter att Hizbollah i Libanon på order från Iran startat ett eget krig mot Israel är terrorrörelsen nu tvingad ned på knä. Deras enorma makt över Libanon har förhoppningsvis knäckts. Det finns anledning till viss försiktig optimism över att det ska gå att återuppbygga demokratiska och fungerande institutioner i Libanon. Med en ny president och premiärminister på plats och en vapenvila som ser ut att hålla och efterlevas bör omvärlden, inte minst vi själva och andra krafter i Europa, ge vårt tydliga stöd till goda krafter i Libanon.

Irans inflytande i hela regionen har försvagats avsevärt. Det är viktigt för stabiliteten och för en fredligare framtid. Irans nuvarande regims tentakler får inte tillåtas sprida sig över regionen igen.

Vi har också sett Assadregimens sammanbrott i Syrien. Den föll som ett dåligt byggt korthus. Trots enorma utmaningar och redan ganska många bakslag behöver vi även här kanske känna viss optimism. Men våra, omvärldens, krav måste också vara tydliga. Minoriteters rättigheter måste respekteras. Det gäller alla minoriteter, inklusive de kristna minoriteterna i Syrien. Samhället måste återuppbyggas, och man måste sträva efter att bli en demokratisk rättsstat. Samtidigt är det viktigt att vara tydlig med att Israel med sitt agerande inte får sabotera möjligheten till en bättre framtid i Syrien.

Fru talman! För att avsluta: Nu måste gisslan släppas. Det får inte bli mer snack i den frågan. Nu måste kriget upphöra, och byggandet av något nytt bortom terror och förtryck måste börja. Israel och palestinierna måste få leva i fred, frihet och demokrati i länder som respekterar mänskliga rättigheter. Med det, fru talman, yrkar jag bifall till förslagen i utrikesutskottets betänkande, vilket innebär att jag yrkar avslag på samtliga motionsyrkanden.

Fru talman! Min fråga går till statsrådet Benjamin Dousa.

För en tid sedan kunde Libanon äntligen utse en ny president och premiärminister, detta då den Iranstödda milisen Hizbollah inte längre har samma förmåga att blockera och sabotera libanesisk politik. Det är bra. I mina samtal med företrädare för våra systerpartier, det vill säga Moderaternas och Kristdemokraternas systerpartier i Libanon, är det tydligt att det finns ett begynnande hopp i landet om att kunna återupprätta en fungerande stat, en fungerande demokrati och en fungerande rättsstat.

I det arbetet behövs stöd från Sverige och från EU. Det är något som vi själva har varit tydliga med och som även EU:s höga representant Kallas har varit tydlig med.

Min fråga till statsrådet är: Kan statsrådet beskriva lite mer vad Sverige och EU gör för att stötta Libanon i detta utsatta läge när chansen finns att bygga demokrati i Mellanöstern?

Herr talman! Min fråga går till EU-minister Jessica Rosencrantz. I EU-kommissionens arbetsprogram för 2025 och framåt, som nyligen har presenterats, är det extra glädjande att kommissionen så starkt prioriterar att stärka tillväxten, stärka den europeiska konkurrenskraften och minska den alltför stora regelbördan, som drabbar företag och därmed också jobb och tillväxt. För oss moderater är detta goda nyheter, och det är helt i linje med vår egen politik och våra egna prioriteringar.

Men nu måste ambitionerna inom EU omsättas i verklig handling. Därför vill jag fråga statsrådet hur den moderatledda regeringen ser på möjligheterna att lyckas med detta arbete och vad Sverige och regeringen prioriterar i arbetet, som är oerhört viktigt för ett bättre Sverige och ett bättre Europa.

Herr talman! När vi ser oss omkring i världen är känslan som det ser ut i dag att glaset är halvtomt och inte halvfullt.

Kriget i Ukraina fortsätter. Det är fortsatt kris i Mellanöstern. Konflikter fortsätter i olika delar av Afrika som Somalia, Etiopien och Sudan och nu senast med förnyad styrka i Kongo. Man kan kort sagt säga att situationen för mänskliga rättigheter i världen inte är den bästa. Inte heller har demokratin firat några större triumfer de senaste åren.

Detta är dock inget skäl att ge upp eller att ge slaget förlorat. Vi ska fortsätta att stå upp för våra övertygelser och fortsätta arbeta för att universella mänskliga rättigheter faktiskt ska bli just det. Vi ska fortsätta arbeta för att demokratin i världen ska stärkas och för att fler människor ska få leva i fred och frihet. Detta är inte bara ett allmänmänskligt intresse utan ett genuint svenskt intresse.

Herr talman! Moderaternas, regeringens och Sveriges engagemang för att värna och stärka mänskliga rättigheter är stort och djupt. Moderaternas, regeringens och Sveriges engagemang för att värna och stärka demokratin är stort och djupt. Om det råder det inga tvivel.

En moderat utrikespolitik bygger på att värna och stå upp för tydliga värderingar som frihet, demokrati, mänskliga rättigheter, jämställdhet, sexuella och reproduktiva rättigheter och hbtqi-personers rättigheter, för att nämna några. Genom att arbeta för dessa svenska intressen bidrar vi till att även stärka vår egen frihet och inte minst vår egen säkerhet, samtidigt som vi flyttar fram positionerna för dessa värden i omvärlden.

En moderat utrikespolitik är fokuserad på att nå resultat och på att göra det i samverkan med andra. Sveriges starka engagemang i FN är viktigt. Att vi är med fullt ut och utformar EU:s gemensamma utrikespolitik är en styrka. Genom att stå enade inom EU blir vår röst starkare också i de globala sammanhangen.

Herr talman! Den moderatledda regeringen har ökat vårt fokus på att stötta pressfrihet och att ge tydlig support till demokratiaktivister och krafter i civilsamhällen runt om i världen som jobbar för demokrati. Det är goda prioriteringar.

Bakslagen kan bara motverkas genom ett genuint engagemang på marken när vi och alla andra goda krafter står bakom det som finns på plats där. Ett nyligt exempel är ju tyvärr Georgien. Där arbetar vi nu tillsammans med andra för att ge den demokratiska oppositionen och de folkliga protesterna mot regimen det stöd de önskar.

Det är också en styrka att vi tydligt sluter upp för att ge stöd till länder och människor som möter hot mot sin frihet från utomstående krafter. Ett tydligt exempel är Moldavien. Den moderatledda regeringen stärker nu engagemanget där för att värna demokrati, frihet och integration i Europa.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Utrikespolitisk debatt

Vårt stora och oförtrutna engagemang för Ukraina är också givet. Detta handlar dessutom om mer än det rent militära stödet. Det handlar om att stötta Ukraina när det gäller att bygga en motståndskraft som långsiktigt säkrar demokrati och frihet.

Även i andra delar av världen är detta vårt fokus. Man kan lita på att Moderaterna, regeringen och Sverige vet vilken sida vi ska stå på, nämligen den för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter.

Herr talman! Låt mig också säga några ord om Moderaternas, regeringens och Sveriges starka engagemang kring hbtqi-personers rättigheter. Det är en styrka att Sverige i många år har hållit en tydlig linje för att stödja hbtqi-personers rättigheter. Det är en linje vi fortsätter hålla med oförminskad styrka.

Sverige ska vara en tydlig röst och en vän i världen för hbtqi-personer och allierade som slåss för att avkriminalisera samkönade relationer och för att stoppa diskriminering, våld, hat, hot och stigmatisering.

Tyvärr är även detta ett område där utvecklingen spretar. Inte minst när det gäller situationen för transpersoner finns det en rad länder som tar steg tillbaka och rullar tillbaka landvinningar som har uppnåtts. Vi ser även att förtrycket mot hbtqi-personer ökar i flera länder som vill kriminalisera och stigmatisera gruppen på olika sätt.

Samkönade relationer är fortsatt förbjudna i över 60 länder. Det gäller hela Mellanöstern, givetvis med undantag för Israel. Det gäller stora delar av Afrika och Centralasien. Detta är oacceptabelt. Det är vi från svensk sida tydliga med i alla sammanhang i FN, i EU, i vårt bistånd och i våra multilaterala och bilaterala relationer med regioner och länder.

Samtidigt kan vi se positiva steg framåt i flera länder. För att nämna några goda exempel har Thailand, Aruba och Curaçao legaliserat samkönade äktenskap det senaste halvåret - härliga semestermål allihop, misstänker jag; jag har aldrig varit där. Lettland har samtidigt infört registrerade partnerskap. Det senaste året har dessutom Dominica och Namibia avkriminaliserat samkönade relationer. Bra jobbat!

Herr talman! Det är tydligt att hbtqi-personers rättigheter offras eller trycks undan där demokratin fallerar. Det är ingen slump att de länder som är demokratier också ligger längst fram när det gäller att fullt ut ge hbtqi-personer möjlighet att leva fria liv. Vårt engagemang för demokrati och för mänskliga rättigheter är därför generellt avgörande också för denna fråga.

Individ för individ och själ för själ ska vi övertyga världen om att hbtqi-personers rättigheter är mänskliga rättigheter och att hbtqi-personer också ska kunna vara sig själva och leva fria, trygga, öppna liv.

Herr talman! Låt mig avslutningsvis återkomma till att vi står fast vid våra övertygelser. Vi fortsätter arbetet för att mänskliga rättigheter ska nå alla delar av världen, för att demokratin ska stärkas och för att fler människor ska leva i fred och frihet. Det betyder att vi står på rätt sida i varje konflikt, och det betyder att vi står upp för de genuint svenska intressena!

Fru talman! Det är uppenbart att vi inte delar uppfattning i den här frågan. Jag tycker inte att det är rimligt att göra dessa jämförelser, för det handlar inte om jämförbara saker.

Staten Israel är en demokratisk rättsstat, ett fungerande land där människor som är palestinier faktiskt åtnjuter fler rättigheter och lever friare och bättre än i alla andra länder omkring dem. Detta ska hållas isär från det som sker på de ockuperade områdena. Det som sker där är ett stort problem. Det är vi överens om; vi har nyss stått här och varit överens om att bosättarpolitiken är en akilleshäl och ett stort problem för Israel. Det innebär dock inte att man kan hävda det som hävdas i interpellationen och inte heller de andra överorden som används här kring vad som pågår.

Vi får aldrig glömma att detta började med Hamas övergrepp mot Israel den 7 oktober 2023. Vi får aldrig glömma att det som har hänt de senaste åren är orsakat av Hamas. Vi får aldrig glömma att framtiden måste bygga på att vi, precis som regeringen och de flesta av oss tycker, klarar av att skapa en tvåstatslösning där ett fritt och demokratiskt Israel lever i trygghet och säkerhet granne med ett fritt, tryggt, säkert och demokratiskt Palestina där människor faktiskt har medborgerliga rättigheter - vilket de ju saknar i dag om de råkar bo i Libanon, Syrien eller Jordanien, eftersom dessa länder förvägrar människor att integreras där de faktiskt befinner sig.

Den politiken kommer inte att fungera. Den politik som kommer att fungera är en politik som säger: Nu bygger vi en ny stat. Nu bygger vi en ny framtid för den här regionen.

Fönstret är öppet. Vapenvilan och de förändringar som har skett det senaste året och lite till är en möjlighet. Låt oss ta den möjligheten för att bygga en bättre framtid! Låt oss inte gräva ned oss i överord, bojkotter och annat smått tramsigt som inte kommer att fungera.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Låt oss göra det som kommer att fungera. Låt oss bygga för att skapa demokrati!

Fru talman! Det märks verkligen vilket stort engagemang det finns för de här frågorna. Jag tänkte att jag i detta sammanhang skulle fokusera på ett par saker som har nämnts i debatten.

Till att börja med studsade jag på ordet apartheid, som nämns i interpellationen. Jag tycker att det är problematiskt när hemska och vedervärdiga historiska händelser jämförs med andra dåliga historiska händelser. Lika lite som man ska jämföra Förintelsen med andra saker ska man jämföra apartheidsystemet i Sydafrika med andra saker. Kritisera detta för vad det är! Påstå inte att någonting annat är detsamma, för det är det faktiskt inte!

Sedan återkommer diskussionen om att Sverige inte skulle bry sig, att Sverige skulle ha vikt undan och att Sverige liksom inte skulle vara engagerat. Samtidigt vet vi att regeringen har fördubblat stödet till den här regionen. Det är något som jag tycker att vi ska ta med oss. Vi kan sluta upp bakom att vi har ett engagemang. Vi har fördubblat stödet till regionen. Vi vill verkligen göra skillnad.

Sedan är det faktiskt positivt - jag hoppas att regeringen använder det här tillfället väl - att det äntligen blir ett associeringsråd med Israel. Vi har efterfrågat det från alla möjliga håll och kanter på möten i utrikesutskottet. Det är jättebra att detta blir av. EU och Sverige, tillsammans, kommer att kunna ha en positiv effekt på utvecklingen i Israel och också på utvecklingen i de palestinska områdena.

Jag ska gå tillbaka till det som har hänt. Det som startade den 7 oktober var i grunden onödigt. Det hade aldrig hänt om inte Hamas hade bestått av så sjuka människor, som de faktiskt är. Det är deras terrorideologi, deras hat och deras antisemitism som har orsakat allt lidande på Gazaremsan. Detta är ingenting annat än Hamas ansvar.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Pogromen den 7 oktober 2023 - den värsta som har drabbat det israeliska och det judiska folket sedan andra världskriget - borde aldrig ha inträffat. Hamas bär ansvaret. De ska ta ansvaret. De har ingen plats i ett framtida fritt Palestina. De har ingen plats i en framtida värld där det palestinska folket ska få leva i fred, frihet och säkerhet, precis som det israeliska. De ska leva i en demokrati, leva med mänskliga rättigheter och faktiskt få det liv de förtjänar, inte det liv som de utsätts för av de terrorgalningar som förtrycker dem.

Herr talman! Sverige vänder inte bort blicken från situationen vare sig i Gaza eller på Västbanken. Vi fördubblar ju vårt stöd till den regionen. Det skulle alltså bli lite märkligt om den typen av uppgifter skulle florera i debatten, inte bara här i kammaren utan även på andra ställen.

Vårt engagemang i regionen är stort. Det har alltid varit stort och kommer att vara stort under lång tid framöver eftersom vi nu har en mer balanserad politik. Vi har ställt oss i mitten av den politiska fåran och står upp för en tvåstatslösning. Vi havererar inte ned i att säga att det är bara den ena eller den andra sidans fel.

Terrorn och förtrycket måste upphöra, på den palestinska sidan från Hamas, från Hizbollah, från Islamiska Jihad, från alla dessa galningar som försätter världen och regionen i brand.

På samma sätt måste Israel se till att få ordning på sina bosättare. Vi vet alla att bosättningspolitiken är staten Israels akilleshäl. Den måste över tid adresseras. Det råder inget tvivel om att vår regering och vår politik står för den kloka mittenpositionen i Mellanöstern. Men för att vi över tid ska kunna åstadkomma en tvåstatslösning måste ett antal andra saker inträffa. Bland annat är det bra om vi kan avveckla UNRWA över tid. Det är inte rimligt att även barn, barnbarn och barnbarnsbarn betraktas som flyktingar, sätts i flyktingläger och förvägras medborgerliga rättigheter, som vi var inne på tidigare.

Det är inte heller rimligt att vi accepterar att den ena sidan förblir en icke-demokrati. Hur många år sedan är det nu som Abbas egentligen borde ha hållit presidentval? Det är bara en fråga att fundera över. Naturligtvis måste vi bygga demokrati, frihet och stabilitet också på den palestinska sidan. Mänskliga rättigheter måste respekteras i dessa områden. Ska vi bygga en palestinsk stat måste den fungera på ett bra och rimligt sätt. Det kan den inte göra om vi inte blir av med många av de terrorgrupper och andra krafter som motverkar detta.

Vi står för en klok politisk mittenlinje i Mellanöstern.

Herr talman! Det råder inget tvivel om att situationen i Gaza och på Västbanken är allvarlig. Många människor lider nöd, och många människor behöver vårt stöd. Därför är det extremt glädjande att det faktiskt finns en vapenvila på plats med tanke på det vansinne som har pågått sedan Hamas sjuka attack mot Israel begicks den 7 oktober 2023 - den värsta pogromen mot det judiska folket sedan andra världskriget.

Dessa månader har varit förlorade för fredsprocessen, för framtiden, för människorna i Gaza och på Västbanken samt för människorna i Israel. Nu är det vapenvila, vilket är bra, och lastbilarna rullar in i Gaza. Det är 600-700 lastbilar varje dag, kanske uppåt 1 000 vissa dagar. Stödet är nödvändigt, och det måste komma fram. Det viktiga är att det sker genom många olika kanaler och organisationer.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är också viktigt att se till att Hamas och andra terrororganisationer - de som håller befolkningen i Gaza i sitt grepp, förtryckta under deras vansinniga idéer - inte kan lägga beslag på biståndet, inte kan korrumpera biståndet och inte kan ta maten från barnen i Gaza. Det är något de de facto historiskt har gjort. Där ser vi en positiv utveckling.

Om gisslan släpps, om vapenvilan håller även i fortsättningen och om biståndet fortsätter att komma in finns hopp om att bygga upp ett fungerande Gaza igen. Men det måste vara ett Gaza som inte har en plats för Hamas, inte har plats för Islamiska jihad och inte har plats för terrorromantiker, mördare och galningar.

När det gäller situationen på Västbanken är det också uppenbart att det krävs stora insatser. Där ligger det i vårt intresse att sätta ännu större tryck på Israel. Det bosättarvåld som förekommer på Västbanken är fullständigt oacceptabelt, och det måste Israel ta ansvar för. Det råder det inget tvivel om. Ska vi någonsin nå den tvåstatslösning som Sverige tror på, och som jag tycker att vi balanserat ska fortsätta att stå för, kan vi inte haverera ned i att stå på bara den ena eller den andra sidan. Det visar tyvärr hur polariserad debatten i Sverige har blivit. Men då måste israelerna ta ansvar för vad som händer på Västbanken, ta ansvar för sina bosättningar och ta ansvar för att detta inte galopperar utom kontroll.

Precis som ledamoten Johan Büser känner jag också personer som har varit följeslagare på Västbanken. De har gjort ett fantastiskt arbete, och det är en viktig verksamhet. Sedan är det inte Sveriges riksdag eller statsrådet personligen som avgör vilken organisation som får vilka pengar, men det är en viktig verksamhet och det är viktigt att vi kan bevaka vad som händer där eller att vi kan ställa tuffa krav på Israel om vad som händer där. Det är ändå kärnan i den framtida palestinska staten, inte den låtsasstat som vi har erkänt nu utan den som ska byggas för att klara fred, frihet, demokrati, mänskliga rättigheter och säkerhet för båda folken i regionen.

Herr talman! Det är väl alldeles utmärkt att vi återvänder till frågeställningen om vad som händer i de andra länderna i regionen. Det är mycket riktigt så som ledamoten påpekade tidigare att många av de palestinska "flyktingarna" befinner sig i Libanon, Syrien och Jordanien.

Möjligen är detta ett tillfälle att inte bara ha två tankar i huvudet samtidigt utan att också riva av ett plåster. Varför är det år 2025 rimligt att barnbarnen och barnbarnsbarnen till människor som en gång flytt fortfarande betraktas som flyktingar, fortfarande sitter i flyktingläger och fortfarande förvägras medborgerliga rättigheter och möjligheten att bli integrerade i de länder de faktiskt bor i?

Tänk om vi hade agerat så! Tänk om barnen, barnbarnen och barnbarnsbarnen till de människor som flydde till Sverige under andra världskriget från Finland, Estland och Lettland i stället för att, som flera av dem gör, sitta i Sveriges riksdag skulle sitta i flyktingläger! Hur skulle det se ut?

Är det inte hög tid att ta i den här frågan, riva av plåstret och börja hitta lösningar? Vi behöver hitta lösningar som gör att de palestinier som inte lever i staten Israel, där man har medborgerliga rättigheter och får delta i demokratin, och inte lever på de palestinska territorierna kan integreras där de lever. De ska kunna integreras där fram till den dag de kan flytta till en framtida palestinsk stat, som vi vill upprätta och som naturligtvis ska vara fri och demokratisk och respektera mänskliga rättigheter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Den absurditet som pågår måste upphöra. Men fram till dess är det naturligtvis rimligt och viktigt att vi stöder olika organisationer som kan hjälpa och stötta de människor som lever i de här olika länderna tills de kan bli integrerade där och få en bättre framtid än den som världen har erbjudit dem i 80 år.

Herr talman! Det är alltid lika roligt att delta i en debatt efter Jacob Risberg. Han är 2,25 lång, och man måste därför ägna sig åt talarstolshöjden i stället för politiken. Att vi faktiskt kan höja och sänka talarstolen är en av de härliga grejerna med den här salen.

Det är tydligt att Mellanöstern och den konflikt som berör Israel och de palestinska territorierna engagerar väldigt många människor i Sverige. Ibland skulle man kunna önska att andra konflikter i världen väckte lika stort engagemang. Hur många bryr sig egentligen om krisen i Sudan, som är den värsta pågående krisen just nu? Hur många bryr sig om det som händer i Kongo och Rwanda just nu, när alla fokuserar på detta område?

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är nu inte fel att fokusera på detta, för det är viktigt. Det är också en konflikt som har funnits väldigt länge. Då måste vi ställa oss frågan: Hur kommer vi vidare? Vad är lösningen långsiktigt för att bygga ett Mellanöstern som är stabilt, fredligt och demokratiskt och som respekterar mänskliga rättigheter? Är det att fortsätta på samma inslagna väg som vi följt i 80 år, eller är det att göra någonting annat?

Om man gör som man alltid har gjort kommer det att gå som det alltid har gått. Det är dags för förändring. En av de förändringar som är nödvändiga är att se över rollen för myndigheten UNRWA. Jag återkommer till den alldeles strax. Låt oss först slå fast att Sveriges engagemang i den här regionen är stort. Som vi har varit inne på har det humanitära stödet för att hjälpa till i Gaza och i regionen fördubblats, vilket är väldigt bra.

Vi vet också att UNRWA absolut inte är den enda aktören när det gäller att nå ut med hjälp i Gaza, på Västbanken och i de palestinska områdena. Det finns många andra som redan genomför detta och som mycket väl kan ta över dessa uppgifter i de områdena. Flera av dem är också FN-organ, som World Food Programme, UNHCR och OCHA. Det finns också en lång rad ideella organisationer och andra organisationer som verkar i dessa områden och som faktiskt redan i dag står för en klar majoritet av det bistånd som kommer in i Gaza. Vi lämnar alltså inte människor i sticket bara för att UNRWA inte får pengar från Sverige eller, för den delen, från andra.

Det finns också ett antal skäl till att detta är rimligt. Som vi alla vet och har sett i medieuppgifter har UNRWA varit infiltrerat av och haft kontakter med terrorister. Det var personer med kopplingar till UNRWA som deltog i massakern den 7 oktober, som enligt medieuppgifter är den värsta pogromen mot det judiska folket sedan andra världskriget.

På samma sätt har vi sett medieuppgifter om att personer som har jobbat i organisationen har kopplingar till Hamas och Islamiska jihad. Vi vet också att byggnader och andra anläggningar som är kopplade till UNRWA har varit infiltrerade av dessa organisationer, som håller det palestinska folket i förtryck och terror.

Det finns alltså goda grunder att se över organisationen och varför man vill samarbeta med den. Man bör i stället finna en väg som är konstruktiv och som leder framåt och till att vi kan bygga ett bättre Gaza, ett bättre Västbanken och en fungerande palestinsk stat som lever sida vid sida med staten Israel i fred, säkerhet och frihet.

Det palestinska folket förtjänar demokrati, mänskliga rättigheter och frihet, inte terror, inte förtryck, inte Hamas, inte Islamiska jihad, inte Hizbollah - inte någon av alla de organisationer som vi ständigt läser om i tidningen. De människorna måste bort. Folket förtjänar sin frihet.

UNRWA är en del av problemet, inte en del av lösningen.

Fru talman! Min fråga går till statsrådet Erik Slottner.

Den 9 januari meddelade regeringen att man inrättar en regiongranskningsfunktion. Syftet med denna funktion, eller grupp, är att studera regionerna och titta på hur de kan bli effektivare i sin ekonomiska hantering och i hur de genomför sin verksamhet.

Det är uppenbart att detta behov är stort. Vi vet alla att många regioner dras med långa vårdköer, problem i kollektivtrafiken och inte minst en mycket dålig ekonomistyrning. Vi ser det inte minst genom att skatter höjs brett i våra regioner.

Ett tydligt exempel är Region Stockholm, där jag bor och där vi alla befinner oss just nu. Vi möts ständigt av rubriker om neddragningar i kollektivtrafiken och indragna bussar. Det är stopp och problem, och ingen kommer dit den vill. Biltrafiken ökar som en följd av dålig politik.

Samma sak gäller på vårdområdet. Vårdköerna växer, kliniker läggs ned av ideologiska skäl och så vidare.

Min fråga till statsrådet är vilka förväntningar vi som bor i Stockholm kan ha på rekommendationerna från denna granskningsfunktion vad gäller att förbättra läget här och i andra regioner.

Herr talman! Utvecklingen för hbtqi-personers rättigheter i världen är ju en viktig fråga, och det svenska engagemanget är stort. Jag vill bara hoppa in här och bidra med lite av mina erfarenheter av att ha jobbat med dessa frågor på olika nivåer under de senaste 30 åren.

Det är väl två saker man skulle kunna bidra med i den här diskussionen. För det första är det viktigt att vi i Sverige står tillsammans i den här frågan. Vi är ju inte oense. Nu var det ju inte heller så det lät i den socialdemokratiska ledamotens anförande, men om man läser texten i interpellationen kan man ändå få känslan av att interpellanten vill låta påskina att det finns en skillnad mellan Moderaterna och Socialdemokraterna och mellan regeringen och Socialdemokraterna. Men så är det inte, utan vi är i grunden överens, och det är det viktigt att vi betonar.

Detta är en Team Sweden-fråga. Det är vi som står för de här värderingarna. Det är svenska värderingar. Det är värderingar som vi vill slåss för i hela världen.

Det finns ett starkt engagemang inte bara för Georgien utan för hbtqi-rättigheter i hela världen och hela Europa. Vårt land och vår regering, alldeles oavsett hur regeringarna har sett ut under de senaste 20 åren, har tydligt stått upp i dessa frågor och i dessa sammanhang och markerat mot länder - såväl EU-länder som icke-EU-länder - som har gett sig in på de sluttande plan där man börjar inskränka dessa rättigheter.

Därför är väl min allmänna uppmaning att vi ska försöka samla oss i dessa frågor ännu tydligare och inte använda dem som ett sätt att försöka skapa debatter eller påvisa skillnader i Sverige. Vi kan däremot vara oense om hbtqi-frågor och reformer i vårt land. Det är en annan fråga. Men internationellt sett är vi överens, och det tror jag att det är viktigt att vi står upp för.

Vi ska tala med en röst, och vi ska göra det gemensamt, för detta är ett svenskt intresse som är gemensamt för oss alla. Det är ett mänskligt intresse. Dessutom passar de här frågorna väldigt väl ihop med den nya reformagendan, som ska sträva efter att stärka svenska intressen.

För det andra: I mitt eget engagemang har jag talat med många hbtqi-aktivister från Georgien, inte minst inom ramen för EPOA, Europas Prideorganisatörer. De ger samma bild: Det är ett tufft läge, och det har varit tufft länge. Men precis som ledamoten och statsrådet påpekar har det blivit värre de senaste åren, med Georgisk dröm-regeringen, agentlagen och det ryska inflytandet. Man används som slagträ i debatten. Man är en murbräcka som används för att driva Georgien bort från Europa och i riktning mot Ryssland.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Hur ska man då kunna ändra på detta? Först och främst måste vi fortsätta att vara engagerade i just hbtqi-frågorna och också generellt för demokrati, rättsstat och frihet i Georgien. Georgiska aktivister säger att om demokratin dör och rättsstaten faller kommer det aldrig att bli bättre för hbtqi-personerna i Georgien, och därför behöver vi prioritera de frågorna. Vi måste hantera den större situationen först. Sedan kommer vi att kunna göra framsteg också i den andra delen, det vill säga att stärka hbtqi-personernas rättigheter på marken i Georgien.

Faller demokratin blir alla ofria. Faller rättsstaten blir alla ofria. Då är ju ingen fri.

Tillsammans måste vi göra allt vi kan för att uppnå ett Georgien som strävar mot Europa - en demokrati med respekt för mänskliga rättigheter och en fungerande rättsstat där, i nästa steg, också hbtqi-personer får ökade rättigheter.