Jan Ericson

Fru talman! Med tanke på att alla partier i alla fall pratar om vikten av att bekämpa brottsligheten och att öka tryggheten, känns det lite märkligt att stå här i dag och argumentera för en väl genomtänkt och utredd proposition, samtidigt som det står klart att oppositionen kommer att rösta nej till stora delar av regeringens förslag. Det är faktiskt inte bara märkligt utan också sorgligt. Svenska folket är värt en bred uppslutning kring en fortsatt kamp mot brottsligheten i Sverige.

De åtta år Socialdemokraterna och Miljöpartiet styrde landet var förlorade år för kriminalpolitiken. Det handlade mest om prat och väldigt lite om verkstad. Visserligen uttalade dåvarande justitieministern Morgan Johansson 2017 att man var på väg att vinna över de kriminella gängen, men det blev precis tvärtom.

Den allvarliga gängkriminaliteten tog fart, och skjutningar, mord, sprängningar och bombdåd nådde rekordnivåer som vi aldrig tidigare sett i Sverige. De få åtgärder som ändå vidtogs inom kriminalpolitiken under S-styret var nästan uteslutande sådant som oppositionen i riksdagen tvingade fram genom tillkännagivanden. Men vänstersidan var emot det mesta som vi moderater föreslog.

Inför valrörelsen 2022 var kampen mot den grova brottsligheten ett av Moderaternas absolut viktigaste vallöften. Och arbetet började direkt och har pågått ända fram till i dag, när vi ska rösta om de sista delarna av den nya politiken för den här mandatperioden. Vi ser redan tydliga resultat. Jag har under mina 20 år i riksdagen aldrig upplevt en så fokuserad, bred och genomtänkt kriminalpolitik. Och den fungerar!

Polisen arbetar effektivt med förebyggande verksamhet och har fått nya verktyg, exempelvis vistelseförbud, säkerhetszoner och ökad möjlighet till avlyssning av kriminella gäng. Samtidigt arbetar gränspolisen med att hitta människor som utnyttjas eller bedriver kriminell verksamhet i Sverige. Den vanliga polisen beslagtar egendom som misstänks komma från brott. Och tullen har fått ökade befogenheter att stoppa transporter med misstänkt stöldgods. Kronofogden kan samtidigt göra distansutmätning av egendom.

Vi har stärkt kriminalvården och bygger nya fängelser samtidigt som vi handlar upp fängelseplatser utomlands. Vi har också stärkt det förebyggande arbetet och insatserna för unga som är i riskzonen eller har hamnat i kriminalitet. Och det internationella samarbetet har blivit allt bättre.

Det har varit intressant att läsa nyhetsreportagen om de kriminella gängens interna kommunikation. De säger rent ut i sina hemliga chattar: Vi är klara i Sverige. Det har helt enkelt blivit för jobbigt att vara kriminell här. En gängmedlem beklagar sig i en chatt: Först tog de våra pengar, sedan tog de våra vapen och nu tar de våra ledare.

Bombdåden och sprängningarna har minskat kraftigt, liksom skjutningarna och framför allt morden. Allt fler svenska grovt gängkriminella grips, både i Sverige och i andra länder. Sverige har utökat det internationella samarbetet, och ett flertal gripanden av kriminella ledare som gömmer sig utomlands har hjälpt till att bromsa verksamheten i Sverige. Allt fler grovt kriminella åtalas och döms, fängelsestraffen blir längre och rekordmånga grovt kriminella utvisas.

Regeringen har med sin samlade politik visat att man kan bryta den grova gängkriminaliteten och göra det jobbigt och obekvämt att bedriva sådan verksamhet i Sverige. Och nu börjar de kriminella gängen ge upp. Vi klarade på fyra år av det som Morgan Johansson inte klarade av på åtta år.

Fru talman! Inte nog med detta. När de grovt kriminella gängen kläms åt eller drivs ut ur landet får det även andra positiva effekter. En viktig sak är såklart att vanliga människor löper minskad risk att komma i vägen för uppgörelser mellan gängen. Men även övrig brottslighet har minskat dramatiskt.

Antalet anmälda inbrott i bostäder och fritidshus har minskat med hela 60 procent jämfört med 2017. Även stölder av fordon och från fordon samt stölder kopplade till båtar har minskat kraftigt. Under januari–juli 2026 minskade de båtrelaterade stölderna med 47 procent jämfört med samma period 2022. För stölder kopplade till fordon har anmälningarna hittills i år minskat med 64 procent jämfört med samma period 2022.

Polismyndigheten ser utvecklingen som ett tydligt trendbrott. Man kopplar detta till ett mer offensivt arbete mot internationella brottsaktörer. Brottsförebyggande rådet nämner samma sak i sina analyser. Det handlar bland annat om skärpta gränskontroller, kontroll av fordon misstänkta för att innehålla stöldgods på väg ut ur landet och ökat fokus på att bekämpa internationella stöldligor.

Fru talman! Inte nog med detta heller. Under S-MP-regeringen 2018–2019 blev det rekord i personrån i Sverige. Det anmäldes som mest uppemot 8 000 personrån om året till polisen. År 2025 var antalet strax över 3 000, vilket är en dramatisk minskning. Sedan 2022, alltså under denna mandatperiod, har antalet personrån minskat med 37 procent. Minskningen har varit särskilt tydlig bland barn. Där var minskningen 30 procent bara under förra året.

Polisen talar även här om en tydlig trend. Brottsförebyggande rådets trygghetsmätning, där man frågar människor om de drabbats av olika typer av brott, bekräftar den bilden. Betydligt färre människor uppger att de drabbats av olika typer av personrån.

Det kan finnas flera anledningar till att personrånen minskat. Brå anger särskilt att antalet övervakningskameror på utsatta platser kan ha spelat roll. Vi vet också att ökade resurser till polisen har ökat synligheten i utsatta områden. Skärpta straff och snabbare lagföring av brottslingar kan säkert också ha spelat roll. Griper man en rånare utför denne nämligen inga fler rån så länge den finns i häkte eller fängelse.

Rimligen har även dessa brott påverkats av att vi klämt åt den grova organiserade brottsligheten. När de kriminella gängen tappar styrka minskar antalet medlemmar i gängen och personrånen blir färre, helt enkelt för att antalet kriminella minskat. Personrånen är dessutom ofta debutbrott för unga som dras in i kriminalitet. Om man lyckas hålla fler unga borta från kriminella gäng minskar också personrånen.

Brå anger också en annan intressant förklaring: att dessa rån oftast begås av unga män och att demografin helt enkelt har förändrats. Färre unga män medför färre rån. Sverige har efter åren med väldigt många asylsökande unga män haft ett stort överskott i dessa åldersgrupper. Vi vet samtidigt att vissa grupper av unga utrikes födda är kraftigt överrepresenterade i vissa typer av kriminalitet. Stramare migrationspolitik kan därmed också ha haft betydelse för det minskade antalet personrån.

Brå visar också att personer med utländsk bakgrund generellt uppger större utsatthet för personrån än människor med svensk bakgrund. Även brottsoffren är alltså överrepresenterade bland utrikes födda. När personrånen minskar betyder det att färre människor med utrikes bakgrund drabbas av brott. Att skötsamma invandrare känner minskad oro för att utsättas för brott är en mycket viktig insats för en fungerande integration, för att inte tala om den mänskliga sidan.

Fru talman! Dagens regering har visat att man kan ta fram fungerande politik för att angripa kriminaliteten och att det ger goda resultat. Nu presenterar vi de sista pusselbitarna inom detta område för denna mandatperiod. Jag ska inte gå in på de olika förslagen. Det har redan gjorts ett antal gånger i denna debatt.

Problemet är dock att oppositionen talar varmt om vikten av en kraftfull kriminalpolitik men väljer ändå att säga nej till viktiga förslag med väldigt krystade argument, som faller samman så fort man petar det minsta på dem. Den största felaktigheten från S är påståendet att förslaget om avskaffad mängdrabatt inte kan träda i kraft förrän 2040. Det är rent hittepå.

Låt mig ta ett pedagogiskt exempel: Anta att en gärningsman med dagens mängdrabatt döms till fem års fängelse. Utan rabatten blir straffet i stället åtta år. Då kommer belastningen på kriminalvården att vara exakt densamma som i dag under de första fem åren. Först efter fem år behövs en extra plats för de sista tre årens fängelsevistelse.

Med detta vill jag illustrera att det finns tid att bygga ut kriminalvården, och det arbetet pågår redan. Även de extra kostnaderna kommer efterhand och kommer att finansieras i varje budget framöver. Vi tar beslut om lagen i dag. Den kommer sedan att stegvis slå igenom efter valet under nästa mandatperiod, precis som justitieministern har berättat.

Det är uppenbart att Socialdemokraterna antingen har läst handlingarna väldigt slarvigt eller att man medvetet försöker lura väljarna. Jag vet inte vilket som är värst. Nu måste man försöka slingra sig ur detta så gott det går. Men det går ju inte särskilt bra.

Fru talman! Sverige har under dagens regering blivit tryggare. De gängkriminella drivs från landet eller hamnar i fängelse. Skjutningar, sprängningar, bombdåd och mord har minskat kraftigt. Risken att drabbas av inbrott, stöld av bil eller båt eller rån har minskat betydligt. Allt handlar om en skarpare politik mot de kriminella, så att vanligt folk slipper utsättas för brott. Vi har gjort mycket denna mandatperiod, och en ny moderatledd regering kommer att fortsätta detta arbete.

Den goda utvecklingen får inte äventyras med ny slapp kriminalpolitik och migrationspolitik. Kampen mot brottsligheten borde ligga alla partier varmt om hjärtat. Men de fyra oppositionspartierna är som vanligt mer måna om brottslingarna än om brottsoffren.

Vill man se en fortsatt kamp mot brottsligheten kan man inte rösta på de partier som röstat nej till så mycket av regeringens framgångsrika politik de senaste fyra åren.

Jag yrkar bifall till förslaget i utskottets betänkande. Glöm inte att rösta på Moderaterna eller något av de andra blågula partierna den 13 september för en fortsatt effektiv kriminalpolitik.

(Applåder)

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Jag blev lite överraskad när jag hörde Socialdemokraternas representant tala om hur skicklig den tidigare regeringen var på att förhandla om EU:s långtidsbudget. Vi som var med på den tiden och satt i EU-nämnden kommer ihåg hur det gick till. Vi kommer ihåg hur Socialdemokraterna då lade sig platt och aktivt röstade för EU:s återhämtningsfond, som kommer att kosta Sverige netto ett antal tiotal miljarder kronor fram till att återhämtningsfonden har löpt ut.

Hur är tongångarna informellt i diskussionerna i Europeiska rådet om detta? Har man lärt sig någon läxa av återhämtningsfonden, som kommer att kosta en allt större del av EU:s budget i form av stigande räntebetalningar och liknande? Har man lärt sig läxan att detta att låna upp pengar gemensamt för att slå ut dem över medlemsländerna inte är en särskilt bra idé, eller finns det fortfarande drömmar bland ledamöter i Europeiska rådet om att starta nya projekt?

Jag har en annan fråga gällande skriverier som vi har sett i tidningarna de senaste dagarna om samtal i Europeiska rådet om hur, när och i vilken omfattning man ska ha diplomatiska kontakter med Ryssland. Vissa verkar ha sprungit lite i förväg, och det finns kritik mot att det går för snabbt. Man måste vara noga med när detta ska ske och vem från EU som ska sköta de diplomatiska kontakterna. Har statsministern något att tillföra i den frågan?

Herr talman! Först vill jag yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet. Precis som tidigare talare har gjort vill jag påminna om detta: När det inträffar en kris under ett valår är inte beslut för att motverka krisen valfläsk. Det är faktiskt ett sätt att ta ansvar för svenska folket och för Sverige. Det kan komma nya kriser närmare valet, och i så fall kommer vi att ta nya initiativ då.

Herr talman! Det brutala och ovärdiga krig som Ryssland startade mot Ukraina har legat som en mörk skugga över allting annat den här mandatperioden. Svenska folket och Sveriges riksdag har varit tydliga. Vi stöder Ukraina, och vi tar starkt avstånd från den ryska terrorregimens beteende.

Många riksdagsutskott har varit engagerade i de olika stöden till Ukraina, inte minst finansutskottet, där jag har haft äran att vara med och besluta om alla förslag från 2022 och framåt.

Att den svenska riksdagen är enig i stödet till Ukraina är en stor styrka, och att vi kan vara det under ett valår är en ännu större styrka. Jag är glad för dagens kommande eniga riksdagsbeslut om ytterligare stöd till Ukraina, denna gång i form av världens bästa stridsflygplan Gripen, som kommer att rädda många ukrainska liv.

I min roll som vice ordförande i riksdagens Ukrainanätverk har jag varit engagerad i ett stort antal olika aktiviteter och manifestationer den här mandatperioden. Jag har också fått nya vänner bland ukrainare i Sverige och lärt mig massor om Ukraina. Jag tror att de band som vi just nu bygger mellan Sverige och Ukraina kommer att vara värdefulla för båda länderna, inte minst den dag då kriget är slut. Alla välutbildade och trevliga ukrainare i Sverige är en stor tillgång för Sverige som vi inte får slarva bort.

Herr talman! Jag tänker också, så här i mitt troligen sista anförande som riksdagsledamot i denna kammare, göra några helt andra reflektioner. Efter 20 år som riksdagsledamot har jag valt att inte kandidera ännu en gång. Det är alltså dags att summera upplevelserna i Sveriges riksdag – men det tänker jag inte göra i dag utan på annat sätt, för annars hinner ni inte hem till midsommar. Jag vill dock göra några små nedslag.

För det första: Det är en stor ära att vara en av 349 folkvalda riksdagsledamöter. Det är faktiskt det finaste uppdrag man kan ha, tycker jag. Det är något som vi alla ledamöter borde stanna upp och tänka på ibland. Med äran att bli vald följer också ett ansvar att företräda väljarna, värna om skattepengarna och prioritera det som är viktigast i politiken.

För det andra: vänskapen och respekten mellan ledamöterna. Jag är oerhört imponerad av den goda ton som normalt råder och den respekt och vänlighet som ledamöterna ofta visar varandra. Det hettar till nu när vi närmar oss ett val, men sett över en hel mandatperiod är det ändå det positiva som överväger. Jag har själv fått mycket goda vänner i alla partier, och ett antal av dessa kommer jag att vilja fortsätta ha personlig kontakt med.

För det tredje: professionalismen. Jag är imponerad av ledamöternas skicklighet i debatten och deras förmåga att driva sina politiska åsikter. Jag är lika imponerad av tjänstemännen i riksdagen, både mina egna på det moderata riksdagskansliet och utskottskansliernas fantastiska personal – alla kammartjänstemän och talmansstabens personal inte att förglömma. Jag har själv haft äran att tjänstgöra ett antal gånger som ålderspresident, och utan tjänstemännen i kammaren hade det varit helt omöjligt.

I övrigt skulle riksdagen aldrig fungera utan all annan personal som sköter husen, kommunikationen, servicen och säkerheten och ser till att vi har det snyggt i våra kulturbyggnader. Hela riksdagen andas kompetens och professionalism på alla nivåer, och det kommer jag att bära med mig när jag lämnar riksdagsuppdraget.

För det fjärde: det väloljade maskineriet. Riksdagen är verkligen en politisk verkstad med rutiner och leverans av politik i en strid ström – alltid genomtänkt, effektivt och transparent. När det är bråttom kan vi agera snabbt, vilket vi i finansutskottet upplevt ett antal gånger, oavsett om det gällt pandemistöd som under förra mandatperioden eller stöd till Ukraina denna mandatperiod.

Herr talman! Med dessa ord vill jag av hela mitt hjärta tacka mina väljare hemma i Mark, Borås och Sjuhärad, som fem gånger i rad gav mig förtroendet att vara ledamot i Sveriges riksdag. Jag vill även tacka alla mina kollegor i olika utskott och all personal i riksdagen för 20 fantastiskt intressanta och lärorika år. Förhoppningsvis har jag gjort några avtryck i svensk politik och bidragit till att göra Sverige lite bättre, men nu checkar jag snart ut och lämnar över stafettpinnen till andra.

Ledamöter kommer och går, men demokratin och Sveriges riksdag består. Tack för mig!

(Applåder)

I detta anförande instämde Gustaf Göthberg, Marie-Louise Hänel Sandström och Ulrik Nilsson (alla M) samt Dennis Dioukarev (SD).

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 18.)

Herr talman! Ingen regering har gjort så stora insatser för att öka kontrollen och effektiviteten av svenskt bistånd som dagens moderatledda regering. Genom att se över och skärpa hanteringen har vi fått betydligt ökad effekt av svenskt bistånd, trots en lägre biståndsbudget.

Tiden är förbi när det viktigaste målet i svenskt bistånd var att göra slut på en viss summa pengar i stället för att se till resultaten. Det är klassisk moderat politik att vi ska få maximal effekt av skattepengarna. Det gäller självklart även biståndet.

Nu kommer oroväckande förslag från oppositionen om en kraftigt höjd biståndsbudget om den vinner valet. Detta kommer såklart att öka oppositionspartiernas stora budgethål och medföra behov av skattehöjningar för vanligt folk.

Det finns ett ytterligare hot inbyggt i dessa förslag. Hur ser biståndsministern på risken att en kraftfull höjning av biståndsbudgeten skulle leda Sverige tillbaka till den tid då målet med svenskt bistånd var att göra slut på maximalt med pengar i stället för att ha tydliga mål med effekterna av det bistånd som Sverige lämnar?

Fru talman! Vi vet ju tyvärr att det ibland förekommer en del upprörande saker i upphandlingar och vid deltagande i olika välfärdssystem. Det finns leverantörer som har kopplingar till kriminella grupper, som inte betalar sina skatter eller som på annat sätt missköter sig mot såväl uppdragsgivarna – det vill säga alla vi i samhället – som sina egna anställda. Varje gång en sådan händelse upptäcks skapas en misstro mot upphandlingar, valfrihet och alternativ inom välfärden.

Det är dock viktigt att påpeka, inte minst för dem på vänstersidan som ogillar valfrihet, att de allra flesta företag och valfrihetsleverantörer faktiskt är skötsamma företagare som vill göra ett bra jobb. Men de drabbas också hårt när de konkurreras ut av olämpliga, eller ibland rent kriminella, konkurrenter som vinner upphandlingar och sedan missköter sig. Att effektivisera och skärpa kontrollen är därför viktigt även för alla seriösa företag.

När upphandlingar går fel beror det inte sällan på hur kontrollerna har skett, eller inte skett, före upphandlingen. Mycket av problemen bottnar i att kommuner, regioner och myndigheter som handlar upp olika tjänster inte alltid har full kontroll över alla leverantörer. De är inte tillräckligt noga i sina kontroller – och har kanske inte heller de resurser som krävs för att genomföra kontrollerna på ett bra sätt. Ofta beror det på svårigheter att få fram all relevant information.

I detta betänkande behandlar utskottet regeringens proposition om förenklad leverantörskontroll vid upphandling. Syftet med regeringens lagförslag är, som David Perez nämnde tidigare, att skapa ett effektivt och tillförlitligt system för leverantörskontroll i samband med offentlig upphandling och vid ansökan om att delta i olika valfrihetssystem. Finansutskottet föreslår att riksdagen säger ja till regeringens förslag, som alltså handlar om att det ska bli enklare att kontrollera leverantörer vid upphandlingar.

Förslaget innebär att det inrättas ett system med en samordnad registerkontroll som ska tillämpas vid upphandling och vid användningen av valfrihetssystem. Systemet ska omfatta relevanta uppgifter som finns i de befintliga registren.

Registerkontrollen ska underlätta för upphandlande myndigheter och enheter att kontrollera om det finns skäl att utesluta leverantörer till följd av exempelvis brott, obetalda skatter eller konkurser. Det här systemet kan också användas vid uppföljning av redan ingångna avtal, vilket ofta glöms bort i debatten. Det är väldigt viktigt att man gör en löpande kontroll av dessa verksamheter.

Självklart omgärdas de nya reglerna även av bestämmelser om sekretess och tystnadsplikt, vilket gör att uppgifter som har samband med dessa kontroller inte får spridas vidare till obehöriga. Vissa företag har varit oroliga för att detta ska kunna hota affärshemligheter och liknande, men sådant skyddas alltså genom denna lagstiftning.

Samtidigt som vi gör detta likställer vi i allt väsentligt uteslutningsgrunderna enligt lagen om offentlig upphandling så att de blir likvärdiga med det som gäller enligt lagen om valfrihetssystem. I allt väsentligt kommer därmed samma uteslutningsgrunder för brott, obetalda skatter och socialförsäkringsavgifter samt andra missförhållanden att gälla båda.

De som föreslås uteslutas från ett valfrihetssystem eller en upphandling får rätt att inom en viss tid yttra sig över de omständigheter som har legat till grund för uteslutning.

Det finns reservationer här, och jag reagerade lite när jag läste dem. Precis som Socialdemokraternas ledamot framförde här framhåller man att man tycker att det tar för lång tid innan detta är på plats. Samtidigt efterfrågar man att ett stort antal ytterligare uppgifter tillförs systemen. Jag är lite inne på det som David Perez nämnde tidigare: Det är viktigt att få något på plats så att det händer någonting. Om vi ska gå igenom allt och stoppa in alla möjliga tänkbara uppgifter i de här systemen kommer det att ta väldigt lång tid innan det här kommer på plats. Vi vill att detta ska träda i kraft så snabbt som möjligt.

De nya reglerna föreslås börja gälla den 1 juli i år, och sedan kommer registret att byggas upp efter hand. Jag är övertygad om att detta blir ytterligare en viktig pusselbit för att värna våra skattepengar. Det kan också avlasta upphandlande kommuner, regioner och myndigheter, som slipper en hel del arbete tack vare detta. Framför allt kan det stärka förtroendet för systemen. För oss som gillar valfrihet och tycker att människor ska få välja själva är det viktigt att värna de här systemen så att de fungerar, så att det finns förtroende för dem och så att de företag som vi vill ska vara engagerade i detta känner att de verkar på en marknad med sund konkurrens.

Jag yrkar bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna.

(Applåder)

Fru talman! Jag vill börja med att påminna Peder Björk om att Riksrevisionens granskning avser åren 2015–2025. Det är alltså elva år. Av dessa elva år styrde Socialdemokraterna i åtta år. Det är detta som Riksrevisionen kritiserar. Det är alltså inte dagens regerings politik utan politiken under alla de här elva åren, och det är det som är granskningsperioden i Riksrevisionens rapport. Peder Björk skakar på huvudet, men det är fakta och står uttryckligen i Riksrevisionens rapport. Jag är ordförande i riksdagens råd för Riksrevisionen och väl insatt i hur deras rapporter ser ut.

Jag vill också invända mot pratet från Socialdemokraterna om den kraftigt ökade fattigdomen. Det rapporterna pratar om är faktiskt inkomstskillnader, inte reell fattigdom. Det är relativ fattigdom, och det är en väldig skillnad. Det är alltså inte så att stackars fattiga barn i Sverige går och lägger sig hungriga, utan det handlar om ekonomiska skillnader i samhället. Det är en helt annan fråga.

När det gäller förbättringar för hushållen stämmer det att Socialdemokraterna ville höja barnbidragen. Vi valde att sänka skatter i stället. Vi tror att det är bättre. De skattesänkningar som vi har gjort under våra år, både i tidigare regering och när vi tvingade Socialdemokraterna att följa vår budget vid några tillfällen och under den här perioden, har gett enorma förstärkningar till svenska hushåll. En vanlig sjuksköterska har fått ungefär 4 000 kronor lägre skatt med alla de skattesänkningar som vi moderater har drivit fram under våra år i regeringsställning. Det är ganska mycket pengar, och det slår era barnbidrag med hästlängder.

Peder Björk pratar om Finanspolitiska rådets rapport. Rådet kritiserar att vi lånar till försvarssatsningar och stöd till Ukraina. Jag undrar om Peder Björk inte står fast vid det som Socialdemokraterna har varit med och fattat beslut om.

Herr talman! Efter den här eländesbeskrivningen från Peder Björk ska jag påminna lite grann om hur det faktiskt ser ut, på riktigt.

Sverige har i dag tillsammans med Luxemburg EU:s mest välskötta statsfinanser och den lägsta statsskulden. Statsskulden är lägre i dag än 2021, då S-regeringen fick igenom sin sista budget i riksdagen. Sverige har EU:s mest stabila pensionssystem. Det är skilt från statens budget, vilket gör att politiken inte kan använda pensionärernas pengar som dragspel i denna budget.

Sverige har i dag ett innovationsklimat i världsklass, vilket lockar människor att starta nya företag i Sverige. Vi har EU:s bäst fungerande kapitalmarknad, vilket gör att nystartade och växande företag har lättare att få kapital.

Sverige har sänkt skattetrycket till den lägsta nivån på 50 år. Samtidigt ökar skatteintäkterna.

Vi har den bästa produktiviteten i hela EU, och svensk tillväxt spås bli en av de högsta i EU i år och kommande år.

Sverige är i dag ett av endast nio länder i världen som har den högsta kreditratingen hos alla de stora ratinginstituten i världen. Ett av de nio bästa länderna i världen – så bra har de svenska statsfinanserna utvecklats de senaste åren.

Den enda bottennoteringen i EU är på listan över utsläpp, där Sverige ligger längst ned med lägst utsläpp.

Herr talman! Först vill jag säga till dem som lyssnar på debatten: Janine Alm Ericson säger att 35–40 kronor per liter diesel inte stämmer, men det gör det. Miljöpartiets språkrör har till och med stått i tv-debatter och sagt att målet är att dieseln ska kosta 40 kronor litern.

Om man utgår från dagens pris och lägger till den kostnad som blivit om vi inte hade minskat reduktionsplikten och sänkt drivmedelsskatten och om man dessutom lägger till den ökning av reduktionsplikten som Miljöpartiet drev när man satt i regering hade priset redan i dag legat någonstans mellan 35 och 40 kronor. Vad priset skulle kunna ligga på i slutet av nästa mandatperiod vill jag inte ens tänka på, men det skulle antagligen ligga på över 40 kronor.

Sverige har alltså EU:s lägsta utsläpp i dag. Att då påstå att regeringen inte tar klimatpolitiken på allvar är faktiskt ganska märkligt.

Det är lätt att skylla elpriserna på regeringen. Men de analyser som finns visar att om kärnkraften inte hade förtidsavvecklats, vilket Miljöpartiet var drivande i, hade Sverige i dag haft lägre elpriser. Det är väl belagt av forskning. Avvecklingen av kärnkraften i Europa, bland annat i Tyskland och delvis i Sverige, har gjort Europa mycket mer beroende av rysk gas, och vi ser vad det leder till. Att låtsas att denna politik inte har ökat beroendet av Ryssland är lite märkligt.

Till sist vill jag rätta ledamoten. Kina bygger ny kolkraft varje vecka. Ja, de bygger annat också, men de bygger väldigt mycket ny kolkraft. Det är en myt att Kina är ett föredöme när det gäller klimatpolitik. De kör sin egen energiproduktion med kol och exporterar solceller och vindkraftverk till Europa. Det är så det ser ut.

Herr talman! Det är nästan lite tragikomiskt att höra denna orimliga kritik mot utsläppspolitiken när man vet att Sverige har EU:s lägsta utsläpp. Sverige har länge haft EU:s lägsta utsläpp och har det fortfarande efter fyra år med en moderatledd regering. Det säger ändå något.

Janine Alm Ericson säger att med en rödgrön politik hade färre varit beroende av diesel och bensin och hushållen haft det lindrigare. Men vilka hade varit mindre beroende av diesel och bensin? Vilka i Janine Alm Ericsons värld har råd att köpa elbilar? På landet där jag bor har man inte råd i alla fall. Där kör människor i ganska gamla bilar, för de har inte råd att byta till jättedyra elbilar.

Janine Alm Ericson talar för en liten minoritet i Sverige som har det väldigt gott ställt och har råd att köpa dyra elbilar. Det har inte vanligt folk. Vanligt folk är beroende av diesel- och bensinbilar, och så kommer det att vara under lång tid framöver, i alla fall tills det kommer ut billigare begagnade elbilar på marknaden, om folk vågar köpa dem. Så ser det ut.

Vi har en värld och ett land som måste fungera, och då kan folk inte betala 35–40 kronor per liter diesel. Med sådana priser kan folk inte ta sig till jobbet, bönder inte köra sina maskiner och skogsbolagen inte avverka i skogen. Inget av detta kommer att fungera om man ska betala så gigantiskt mycket för diesel som 35–40 kronor.

Detta vet alla i Sverige utom Miljöpartiet och Centerpartiet, som tycker att det är jätteroligt att höja diesel- och bensinpriserna och nästan knäcka den svenska ekonomin. Men vi kommer aldrig att gå med på det; vi kommer alltid att kämpa emot det.

Herr talman! Det är ändå roligt att göra Martin Ådahl lite chockerad. Det tycker jag piggar upp dagen.

Det är lite märkligt att Martin Ådahl, utan att vara säker på att resten av världen följer efter, är så övertygad om att det är rätt att EU går före i politiken. Frågan är om vi ska lägga väldigt stora pengar, kanske skattepengar, på att gå före med väldigt dyr teknik för att konkurrera med andra länder och tro att vi genom grön teknik kan vara ett föredöme för andra.

Vi kan vara ett föredöme om det visar sig att vi på detta vis stärker vår ekonomi och bygger ett starkare land. Men om det slår mot vår samhällsekonomi, våra jobb och våra statsfinanser kommer ingen att se oss som ett föredöme. Då kommer ingen att vilja följa efter. Det är bara om vi kan göra de här sakerna på ett genomtänkt sätt som klarar statsfinanserna och som klarar den ekonomiska tillväxten som vi blir ett föredöme. Det är bara då världen kommer att följa efter.

Det där borde Martin Ådahl förstå, och det är precis det som är politiken i Tidöavtalet: Vi ska göra rätt saker, genomtänkta saker, ordentliga konsekvensanalyser och ordentliga utvärderingar av det vi gör, inte bara kasta pengar på saker som inte ger någon nytta och som det inte är någon mening med. Då kan vi bli ett föredöme. Martin Ådahls och den rödgröna sidans politik, som bara handlar om att kasta ut pengar på precis vad som helst för att visa att vi har gjort slut på pengarna i en klimatbudget, gör oss däremot inte till några föredömen.

Dessutom får Martin Ådahl ta och kolla dieselpriset. Jag kollade precis före den här debatten vad dieseln kostar i dag, och det är 17 kronor litern. Om den rödgröna sidans politik hade drivits vidare under de här fyra åren hade dieseln i dag kostat mellan 35 och 40 kronor.

Herr talman! Jag tycker att Martin Ådahl lyssnade väldigt dåligt. Jag höll ett ganska långt anförande, och om Martin Ådahl hade lyssnat i stället för att hänga upp sig på några ord tror jag att han hade förstått helheten.

Jag nämnde att klimatpolitiken är ett av 17 mål i Agenda 2030 och att dessa 17 mål är odelbara, vilket innebär att klimatmålen ingår i Agenda 2030 och är en av de saker som regeringen arbetar för att vi ska uppnå. Men vi har även 16 andra mål som ska uppnås.

Med Martin Ådahls politik uppnår vi kanske ett mål, det vill säga att vi kan visa att Sverige minskar sina utsläpp, vilket isolerat i världen inte betyder något alls för klimatet. Det vet vi båda två. Men då missar Martin Ådahl med all sannolikhet de andra 16 målen.

Regeringens politik innebär att vi har samma tyngd på alla de 17 olika målen och att vi arbetar med samtliga 17 mål samtidigt. Det var beslutet i FN, och det var beslutet i denna kammare 2020. Jag har väldigt svårt att se problemet med det.

Herr talman! I dag debatterar vi regeringens skrivelse om Riksrevisionens rapport om Sveriges genomförande av Agenda 2030. Riksrevisionens granskning avser åren 2015–25.

Jag vill faktiskt börja med lite inledande folkbildning om vad Agenda 2030 egentligen är, eftersom det finns många missuppfattningar om detta.

Agenda 2030 är ett dokument som antogs av FN:s generalförsamling 2015. I december 2020 antog riksdagen mål för genomförandet. Agenda 2030 innehåller 17 olika mål. Det handlar exempelvis om kamp mot fattigdom och svält, om främjande av god hälsa, utbildning och jämställdhet, om tillgång till rent vatten och sanitet, om hållbar energi, om anständiga arbetsvillkor och ekonomisk tillväxt, om hållbar industri, hållbara städer och hållbar konsumtion och produktion, om bekämpande av klimatförändringar, om värnande av hav, ekosystem och biologisk mångfald och om värnande av fred, demokrati, rättsstatens principer och mänskliga fri- och rättigheter.

Agenda 2030 har ibland fått kritik för att vara extrem, och det finns ganska många märkliga konspirationsteorier och missuppfattningar om vad de här målen egentligen är. Jag tror att de flesta av oss kan instämma i huvuddelen av de 17 målen alldeles oavsett var vi står politiskt. Målen i sig är dessutom ganska allmänt hållna, och det är upp till varje land att utforma en politik för att nå målen.

Agenda 2030 säger uttryckligen att alla mål har samma värde och att de 17 målen är odelbara. Som Riksrevisionen konstaterar i sin rapport finns det dock stor risk för målkonflikter till följd av att olika mål kan strida mot varandra. Jag ska säga mer om detta lite senare, men den här inledningen får utgöra bakgrunden till resten av mitt anförande.

I skrivelsen uttrycker regeringen sin syn på Riksrevisionens granskning. Man instämmer i vissa delar men inte i andra. Kort sammanfattat anser regeringen att arbetet med Agenda 2030 sker inom ramen för den löpande budgetprocessen och följs upp inom ramen för denna. Regeringen ser ingen anledning till att just Agenda 2030 ska särbehandlas i regeringens arbete.

Tidöavtalet mellan de fyra partierna i regeringsunderlaget reglerar hur politiken ska utformas för att ge Sverige en bättre utveckling och för att man ska ta tag i samhällsproblemen. Samtidigt utgör Tidöavtalet i relevanta delar också ramen för regeringens ambition att uppfylla Agenda 2030. Finansutskottet anser att det i dagsläget inte finns skäl att föreslå ytterligare åtgärder som rör arbetet med Agenda 2030.

Herr talman! En av Riksrevisionens iakttagelser är just att det finns risk för målkonflikter i arbetet med Agenda 2030. Agenda 2030 säger uttryckligen, som sagt, att alla mål har samma värde och att de 17 målen är odelbara. Det låter ju bra, men faktum är att en del av målen i praktiken kan strida mot varandra. Inte minst gäller det kanske målet om att bekämpa klimatförändringar, som kan krocka med andra mål. En alltför radikal klimatpolitik kan såklart hota målet om ekonomisk tillväxt, målet om hållbar energi, målet om kamp mot svält och fattigdom eller målet om jämställdhet.

Vi ser i dag att både USA och Europa tar ett tydligt steg tillbaka i klimatpolitiken, eftersom delar av politiken fått så allvarliga konsekvenser för både samhällsekonomi och energiförsörjning. Även i andra länder ifrågasätts en alltför extrem och ogenomtänkt klimatpolitik. Att ifrågasätta klimatmålen i Agenda 2030 för att de hotar andra mål i samma agenda är alltså inget konstigt. Det illustrerar bara att alla mål i Agenda 2030 tyvärr inte alltid är förenliga.

Bärande delar i Tidöavtalet handlar om att återupprätta ett fungerande elsystem med ökad elproduktion och så låga elpriser som möjligt samt möjliggöra det som betecknas som en effektiv klimatomställning. När det gäller detta arbete finns det vissa bärande delar i avtalet som skiljer sig tydligt från tidigare regerings oansvariga plakatpolitik.

För det första finns det inte längre någon gräddfil för klimatpolitiken. Alla förslag i klimatpolitiken som påverkar statens budget ska behandlas i ordinarie budgetprocess och vägas mot andra viktiga intressen och behov.

För det andra föreskriver Tidöavtalet att alla förslag i klimatpolitiken ska genomgå ordentliga konsekvensanalyser och bedömas allsidigt.

För det tredje har regeringen ändrat det energipolitiska målet från 100 procent förnybart till 100 procent fossilfritt, vilket möjliggör en satsning på kärnkraft.

För det fjärde föreskriver avtalet att klimat- och miljöpolitiken ska kombineras med ett värnande av svensk konkurrenskraft.

För det femte sägs det uttryckligen att politiken ska vara faktabaserad.

För det sjätte fastställs det att man återkommande ska utvärdera och redovisa nyttan och effekten av den förda klimatpolitiken.

Dessa punkter i Tidöavtalet betyder förhoppningsvis att det efter hand blir slut på populism och meningslös, eller i värsta fall rent skadlig, symbolpolitik. Det betyder också att risken minskar för att klimatpolitiken ska tränga undan andra angelägna mål i Agenda 2030, alltså precis det som Riksrevisionen varnar för, eftersom klimatpolitiken inte längre överordnas andra viktiga politiska mål.

Dagens regering ser helheten i politiken. Det är bra för Sverige, och det ligger alltså i linje med vad Agenda 2030 föreskriver.

Vi ser nu också att misslyckade så kallade gröna industrisatsningar orsakar stora kostnader för samhället. Northvolts konkurs medför exempelvis stora förluster för våra pensionsfonder.

Här finns all anledning att fundera över hur dessa fonders styrelser agerat under tidigare regering och på vems uppdrag. Vi ser nu också stora problem för andra företag inom den gröna energisektorn som antingen gått i konkurs eller har stora ekonomiska problem.

När det gäller vindkraftssektorn är det förbluffande att se alla nyinvesteringar samtidigt som befintliga vindkraftsanläggningar ofta går med väldigt stora underskott. Var finns ekonomin?

Herr talman! Ett av målen i Agenda 2030 är jämlikhet och rättvisa. Även här finns konflikter med en alltför enögd klimatpolitik utan konsekvensanalyser. Exempelvis var det stötande att lågavlönade landsbygdsbor som var helt beroende av bilen tvingades betala orimliga drivmedelskostnader bara för att den tidigare regeringen ville ha en orimligt hög reduktionsplikt.

Förslaget om försämrade reseavdrag hade, om det blivit verklighet, också varit ett direkt slag mot landsbygden och därmed mot såväl de gröna näringarna som livsmedelsproduktionen, som ju också är en del av Agenda 2030.

Nu är detta historia, tack vare vår nya regering. Drivmedelskostnaderna har minskat i stället för att fortsätta öka, vilket de hade gjort om reduktionsplikten hade skruvats upp enligt de planer vi skrotade efter valet 2022. Dessutom har vi kraftigt förbättrat reseavdragen.

Just nu stiger drivmedelskostnaderna till följd av krig i världen, men i varje läge hade kostnaden varit minst 6–7 kronor högre för diesel och 3–4 kronor högre för bensin, oavsett marknadspriser i övrigt, om vi inte hade minskat reduktionsplikten och sänkt drivmedelsskatten.

Om den planerade höjningen av reduktionsplikten, som år efter år hade fortsatt att öka literpriset, hade blivit verklighet skulle priset ha varit ännu högre i dag.

Det finns all anledning att påminna om detta. Dagens höga literpris hade varit extremt mycket högre utan regeringens politik. Frågan varje väljare bör ställa sig inför valet är om man vill betala 35–40 kronor per liter för dieseln eller dagens 17 kronor. Det är ett val man har på valdagen.

Herr talman! Även i EU finns det uppenbara risker att energi- och klimatpolitiken skadar andra viktiga samhällsintressen. En del av detta har vi redan sett.

Under det svenska ordförandeskapet i EU lyckades Sveriges regering lyfta konkurrenskraften som en viktig fråga. Vi har också kunnat ta del av Mario Draghis rapport om problemen med EU:s konkurrenskraft gentemot andra delar av världen. Orsakerna till den svaga konkurrenskraften är många, men det är uppenbart att vissa länders beslut att förtidsavveckla kärnkraften och därmed öka beroendet av rysk gas har drivit upp elpriserna. Detta i kombination med en mycket långtgående klimatpolitik och tillhörande byråkratiska regelverk är en viktig orsak till att vi har tappat konkurrenskraft.

Det ökade beroendet av gas slår direkt på elpriserna i Europa när gaspriset stiger till följd av kriget i Mellanöstern. Med bibehållen kärnkraft hade det inte varit så.

Inte minst tysk industri lider av dagens energi- och klimatpolitik i EU, och det är anledningen till att Tyskland har lyckats pressa EU att lindra en del av de beslut som tagits på senare år. Men fler lindringar behövs – EU kan inte föra en helt annan energi- och klimatpolitik än resten av världen, för då slår vi sönder hela vår europeiska konkurrenskraft. Det finns anledning att påminna om att två av målen i Agenda 2030 är just ekonomisk tillväxt och tillgång på hållbar energi. Båda dessa mål hotas av den politik som har förts i EU på senare år, och det är inte förenligt med Agenda 2030.

Man ska komma ihåg att stora delar av omvärlden, inklusive de fyra folkrikaste länderna Kina, Indien, Indonesien och numera även USA, inte lägger någon större vikt vid klimatpolitiken. Om EU väljer att fortsätta som förut eller rent av skärpa sin klimatpolitik lever hela Europa farligt. Vi kommer att förlora ännu mer av vår konkurrenskraft, och det kommer definitivt att bli i det närmaste omöjligt att nå övriga mål i Agenda 2030.

Det tidigare argumentet om att EU i längden tjänar på att gå före i klimatpolitiken är i dag mycket tveksamt. Om andra stora länder i världen inte har något intresse av att följa efter finns det ingen vits för EU att gå före. Det enda vi då gör är att driva upp våra egna kostnader och förstöra vår konkurrenskraft utan att det globala klimatet påverkas ens mätbart.

EU behöver på samma sätt som Sverige se mer till helheten av politiken och se till att andra mål i Agenda 2030 får samma tyngd som klimatpolitiken, precis som länderna enades om när Agenda 2030 fick stöd i FN:s generalförsamling 2015. Där uttalades som sagt att alla mål har samma tyngd. Det är hög tid att vi öppnar upp för en diskussion inom både Sverige och EU om vilken nivå på klimatmålen som är rimlig på kort och lång sikt så att klimatmålen kan förenas med en positiv utveckling för EU:s konkurrenskraft och möjligheten att nå samtliga mål i Agenda 2030.

Klimatpolitikens kostnader måste också ställas i relation till andra viktiga samhällsuppgifter. Att lägga tiotals miljarder på att dammsuga koldioxid ur atmosfären kan knappast vara rimligt i ett läge när vi behöver massor av pengar för att rusta vårt försvar.

Herr talman! Det finns flera motionsförslag kopplade till denna skrivelse. Tyvärr syftar många av dem i praktiken till att återgå till den tidigare ganska samhällsskadliga symbolpolitiken och oförmågan till konsekvenstänk i klimatpolitiken. Jag yrkar därför avslag på samtliga motionsförslag och bifall till finansutskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Sverige har kommit att bli ett av världens mest dynamiska länder för kapitalmarknad och entreprenörskap. Vår börs är nästan dubbelt så stor som vår bnp. Vi har fler noterade bolag per capita än nästan något annat land och en stark aktiemarknad. Inom EU uppfattas Sverige som ett föredöme när det gäller kapitalmarknaden.

Vi har ett brett folkligt sparande. Kapitalmarknaden i Sverige är inte något enbart för de rika utan något som alla hårt arbetande svenskar faktiskt får del av via sin pension – och kanske också genom ett eget sparande på börsen, i aktier eller fonder. Detta är ingen slump, utan det är resultatet av politiska beslut som har värnat ägande, sparande och tillgång till kapital.

Visste ni förresten att det var den dåvarande ekonomiministern och moderatledaren Gösta Bohman som på 1970-talet drev igenom det första skattefondsparandet, som senare utvecklades till allemansfondsparande och därefter har utvecklats vidare till en mångfald av hushållssparande i olika värdepapper och fonder? Tack vare en moderat minister på 1970-talet har detta sparande gett svenska hushåll möjlighet att ta del av värdeutveckling i det svenska näringslivet.

Jag har ett förflutet som bland annat placeringsrådgivare i bankvärlden, och jag minns så väl många vanliga löntagare – även sådana med lite lägre inkomst – som varit med i skattefondsparandet och allemansfondsparandet från starten och hade fått ihop miljonbelopp i dessa fonder. Om de har behållit pengarna i de fonderna under de snart 20 år som jag har varit riksdagsledamot har beloppen växt till sig ytterligare, på ett dramatiskt sätt.

Att ha ett eget sparande ger trygghet och oberoende och gör att människor kan klara olika livskriser ekonomiskt. En del av sparandet hamnar i Sverige, ofta i värdepapper på olika sätt, och på köpet bidrar man till att växande företag kan få likviditet. Nu stärker vi också incitamenten för sparande ytterligare genom att göra de första 300 000 kronorna på investeringssparkonton skattefria.

Kapitalmarknaden är dock inte statisk – regelverk förändras, och konkurrensen mellan länder ökar. Om Sverige ska fortsätta vara en attraktiv plats för att starta bolag som får växa och sedan noteras måste vi också våga modernisera våra regler, och det är det betänkandet handlar om. Vi föreslår nu förändringar som förenklar och underlättar noteringar av värdepapper, särskilt för mindre och växande bolag. Det handlar om att sänka onödiga trösklar, minska administrativa bördor, förenkla prospektregler och göra regelverket mer proportionerligt.

Oppositionen målar i debatten upp en riskbild av försämrat investerarskydd och sänkta krav. Man oroar sig för att marknaden ska bli mindre trygg. Med min erfarenhet från den här verksamheten tycker jag faktiskt att det är en felaktig bild. Det här är inte en ansvarslös avreglering, och det är inte ett avskaffande av skydd. I stället är det en modernisering av hur skyddet utformas. Investerarskyddet ligger fast, transparenskraven ligger fast och tillsynen ligger fast.

Det vi gör är att anpassa regelverket så att det är rimligt i förhållande till bolagens storlek och kapitalanskaffningens omfattning. Om vi inte gör detta riskerar vi något annat, nämligen att bolag väljer bort den svenska marknaden. Vi riskerar att kapital söker sig till andra länder, att färre bolag tar steget till notering och att färre svenska sparare får möjlighet att investera i tillväxt. Det vore faktiskt ett svek mot både entreprenörer och hushåll.

Som svar på Socialdemokraternas motion vill jag bara påpeka att all lagstiftning utvärderas löpande och att vi utöver regeringen och riksdagen har flera myndigheter som just har som uppgift att följa denna typ av frågor. Jag ser alltså inte att det finns skäl att besluta om uppföljning i någon speciell ordning i just den här frågan. Jag kan också konstatera att Socialdemokraterna inte yrkar avslag på själva propositionen utan att det man vill ha är en utvärdering. En sådan kommer naturligtvis att göras precis som vanligt.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag och avslag på reservationen.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 25 februari.)

Herr talman! Det finns mycket att säga om USA:s president Donald Trump. Min välkänt återhållsamma och nyanserade personlighet gör dock att jag inte här vill uttrycka riktigt från djupet av mitt hjärta hur jag ser på en del av de saker som har uttalats av honom på senare tid och som har skadat relationerna med Europa. Jag väljer att se framåt.

Banden mellan Europa och USA har under flera hundra år formats genom handel, företagande, forskning, kultur, utbildning, turism, försvarssamarbete, diplomati och politik. Även inom Nato har man under många decennier byggt upp starka band mellan Europa och USA. Alla dessa band kommer inte att brytas så lätt som vissa tror. USA är väldigt mycket mer än Donald Trump.

Det kommer en dag efter Donald Trump. Min fråga till statsministern är därför: Hur kan vi i avvaktan på ett nytt styre i USA på bästa sätt främja kontakterna mellan Europa och alla de många Europavänliga krafter som finns i USA?

Fru talman! EU har just nu stora och dramatiska frågor att hantera. Denna vecka pågår bland annat diskussionerna om ett fortsatt långsiktigt stöd till Ukraina och hur frysta ryska tillgångar kan utnyttjas för detta. I morse klockan åtta hade vi överläggning med statsministern i EU-nämnden och gav stöd åt regeringens linje i de kommande förhandlingarna i Europeiska rådet. Hur dessa förhandlingar slutar återstår att se.

Samtidigt fortsätter EU sin löpande verksamhet. I dag ska vi alltså fatta beslut om anslaget i regeringens budgetproposition för EU-avgiften 2026.

Fru talman! Målet för den svenska budgetpolitiken i EU fastställdes av riksdagen redan 1994 och innebär att Sverige ska prioritera gemensamma problem som mer effektivt hanteras på EU-nivå än av de enskilda medlemsländerna var för sig. Sverige ska verka för en effektiv och återhållsam budgetpolitik inom EU, där utgifter med ett tydligt europeiskt mervärde ska prioriteras. Sverige ska också verka för en mer kostnadseffektiv användning av EU:s budgetmedel. Detta är fastställt av riksdagen och har ett starkt stöd.

Det betänkande vi nu debatterar är en del av regeringens budgetproposition och innebär att riksdagen beslutar om ett anslag om drygt 54 miljarder kronor som avgift till Europeiska unionen nästa år. Det bemyndigar även regeringen att ingå de åtaganden som följer av EU-budgeten. Jag vill passa på att yrka bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionen.

Fru talman! Sverige har sedan vårt ordförandeskap 2023 envist drivit frågan om att stärka EU:s konkurrenskraft. Sällan har frågan varit så angelägen som nu, när tullar, handelskrig och militära krig och konflikter är en realitet. Europa behöver både bli mer självförsörjande och förbättra sin ekonomiska konkurrenskraft.

Förhoppningsvis inser EU:s medlemsstater att det behövs konkreta åtgärder om konkurrenskraften ska kunna stärkas. EU har 450 miljoner invånare och 30 miljoner företag. Det är dags att ta vara på den potential det innebär.

Samtidigt finns det en risk att man återigen inbillar sig att man kan lösa alla problem genom mer EU-byråkrati, högre EU-avgifter och nya upplånade EU-medel. Men konkurrenskraft kan inte köpas för lånade pengar. Det brukar inte heller vara politiker, vare sig på EU-nivå eller nationellt, som är bäst på att besluta om vilka nya företag, branscher eller innovationer det är värt att satsa på för framtiden. Politikernas viktigaste roll är att skapa goda förutsättningar för företagande, produktivitet och tillväxt.

Om EU ska lyckas måste EU:s medlemsstater göra nationella reformer. De kan inte förvänta sig att EU ska lösa allt som är jobbigt och reformera nationellt. Medlemsavgifterna för Sverige och andra nettobetalare måste samtidigt hållas på en rimlig nivå för att kunna uppnå folklig acceptans hos invånarna i de länder, bland annat Sverige, som är nettobetalare till EU.

Fru talman! Sverige är en stor nettobetalare till EU. Det är svenska skattebetalare som står för pengarna. Det förpliktar att vi noga följer upp hur EU:s medel används, att vi verkar för att EU:s budgetramar respekteras och att vi är restriktiva med nya stora, ofinansierade utgifter.

Den moderatledda regeringen har ett betydligt större engagemang i dessa frågor än den föregående regeringen. Vi har också ett tydligt stöd i finansutskottet och EU-nämnden för att driva linjen att EU ska respektera de finansiella ramarna i den fleråriga budgeten, motverka fusk och slarv med EU:s medel och verka för realistiska prognoser. Vid behov av mer pengar bör man i första hand prioritera i befintlig budget. Den svenska regeringen driver med kraft på i denna riktning tillsammans med andra budgetrestriktiva medlemsstater.

De påbörjade förhandlingarna om EU:s nästa långtidsbudget kommer att kräva skickligt hantverk och god förhandlingsförmåga. Precis som Charlotte Quensel nämnde hotar väldigt stora avgiftshöjningar. Vi måste ha en stark förmåga att skapa allianser med likasinnade länder för att den svenska EU-avgiften inte ska skena iväg i framtiden. Det kommer att bli en utmaning.

Fru talman! Jag är nu inne på mitt 20:e år som ledamot i Sveriges riksdag och har sedan ett antal år äran att vara ordinarie ledamot i både finansutskottet och EU-nämnden. Jag vill därför avslutningsvis önska både ledamöterna och våra fantastiska och kunniga tjänstemän i finansutskottet och EU-nämnden en riktigt god jul och ett gott nytt år. Det gäller såklart även talmannen och tjänstemännen i kammaren.

(Applåder)

Fru talman! Skattetrycket har nu under moderat ledning minskat till den lägsta nivån sedan början av 1970-talet, alltså på över 50 år. En del av dessa skattesänkningar genomfördes under de åtta år som Moderaterna ledde den tidigare alliansregeringen. Andra har genomförts de senaste tre åren med en ny moderatledd regering. Moderat politik gör skillnad.

Samtidigt kan man konstatera att vi fortfarande har ett högt skattetryck i Sverige jämfört med de flesta andra länder, och svenska folket upplever inte alltid att man får valuta för skattepengarna. Det är på ett sätt ett underbetyg till politiken. Med dagens fortfarande höga skattetryck borde vi kunna ha både världens bästa välfärd och världens tryggaste och bäst fungerande land.

Det är lätt att glömma att mycket i Sverige faktiskt fungerar riktigt bra. Men det är också viktigt att inte blunda för att vi fortfarande har allvarliga brister på många områden. Dessa brister löser man inte genom att bara höja skatterna och ösa in mer pengar i verksamheter som inte fungerar.

Dagens regering har målmedvetet börjat renoveringen av Sverige – polisen, kriminalvården, försvaret, energiförsörjningen och infrastrukturen är några exempel. Samtidigt reformerar vi skolan, sjukvården och socialtjänsten och stramar upp både migrationspolitiken och biståndet. En del reformer sparar pengar, och andra reformer kräver stora tillskott. Det är då viktigt att se till att pengarna används till rätt saker.

Parallellt med allt detta sänker vi skatterna – dels för att det är moraliskt rätt att människor får behålla mer av sina egna pengar, dels för att få bättre fart på den svenska ekonomin i den djupa globala lågkonjunkturen.

Ett grundläggande mål för dagens moderatledda regering är att värna om skattepengarna och att därmed kunna sänka och hålla nere skattetrycket samtidigt som det blir mer pengar som kan gå till det som är viktigt. Det handlar om att prioritera rätt saker och stoppa slöseri och onödiga utgifter och att samtidigt förebygga fusk och överutnyttjande av våra bidragssystem.

Just detta att värna om skattepengarna är väl en av de viktigaste saker som jag har arbetat för under mina snart 20 år som ledamot av Sveriges riksdag.

Fru talman! Att förebygga fusk och överutnyttjande av våra bidragssystem och subventionssystem är en central uppgift för dagens moderatledda regering. Det är därför som vi har vidtagit en lång rad åtgärder när det gäller detta inom olika politikområden.

Den i dag gällande bidragsbrottslagen infördes redan 2007 av den dåvarande moderatledda regeringen. Men denna lag gäller endast fysiska personer. Nu går vi vidare med åtgärder mot olika brott kopplade till företagsstöd och statliga subventioner.

Regeringen bedömer att statliga stöd, bidrag och andra ersättningar till företag och andra juridiska personer behöver ett straffrättsligt skydd. Dessa stöd är enligt regeringen utsatta för brottsliga angrepp, och det bedöms finnas en risk för felaktiga utbetalningar med stora belopp.

Det finns också indikationer på att många felaktiga utbetalningar inte upptäcks eller anmäls och att det finns ett stort mörkertal. Regeringen föreslår därför att en subventionsbrottslag ska införas och därmed ett samlat regelverk för att motverka felaktig hantering av statliga företagsstöd.

Det ärende vi i dag ska ta beslut om omfattar flera nya lagregleringar. Bland annat innebär förslaget att ett nytt brott införs som kallas för subventionsbrott. Det innebär att den som lämnar felaktiga uppgifter eller som inte anmäler ändrade förhållanden kan straffas. Samtidigt utvidgas straffbestämmelsen om subventionsmissbruk – det är från början en lag som gäller EU-stöd. Den utvidgas nu till att även omfatta statliga företagsstöd. Det innebär att det blir straffbart att använda stödmedel till andra ändamål än det som stödet har beviljats för.

En myndighet som beslutar om stöd får nu också en skyldighet att informera den aktör som betalar ut stödet om felaktigheter upptäcks eller befaras. Den underrättelseskyldigheten ska också gälla regioner när det handlar om felaktiga utbetalningar från välfärdssystemet till företag. Att en sådan skyldighet inte har funnits tidigare kan man tycka är ganska märkligt.

Ekobrottsmyndigheten är den myndighet som ska handlägga mål om brott mot subventionsbrottslagen, och lagförslagen föreslås börja gälla redan vid årsskiftet, den 1 januari 2026.

Fru talman! Som politiker har vi, oavsett vilken nivå vi ansvarar för, alltid ett ansvar för att värna om de skattemedel som vi kräver in från svenska folket. På alla samhällsområden måste vi värna om effektivitet och kloka prioriteringar och bekämpa fusk, överutnyttjande och missbruk av skattemedel.

Med de enorma summor vi tar in i skatt kommer det nog alltid att förekomma fel och brister – det är nog ofrånkomligt. Men vårt absoluta ansvar är att minimera detta så mycket det bara går. Om inte det lyckas undermineras hela förtroendet för vårt svenska skattesystem.

Den nya subventionsbrottslagen blir ytterligare ett verktyg för att värna om varje skattekrona som vi driver in från det hårt arbetande svenska folket. Jag är väldigt nöjd med detta lagförslag och yrkar därför bifall till propositionen.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)