Rickard Nordin

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Sverige har ett stort problem. Den som vill investera i Sverige, anställa människor, bygga fossilfri energi eller modernisera sin industri möts alltför ofta av långa, dyra och oförutsägbara tillståndsprocesser.

Konsekvenserna är inte teoretiska; de märks i verkligheten. Investeringar skjuts på framtiden. Företag väljer att etablera sig någon annanstans. Jobb som hade kunnat skapas i Sverige uteblir. Klimatinvesteringar som behövs för att minska utsläppen fastnar i byråkratiska processer. Därför måste miljöprövningen fungera bättre än den gör i dag.

”Snabba processer” är lätt att säga. Men två regeringar i rad har misslyckats radikalt med att korta dem. Det är enbart tack vare enträgen och hård påtryckning från Centerpartiet som det över huvud taget blev en utredning under den förra regeringen. Den här regeringen har inte ens lyckats genomföra de förslag som levererades.

Vi vill ändå välkomna den ambition som finns hos övriga partier och hos regeringen att reformera miljöprövningen och att nu samla kompetens i en ny miljöprövningsmyndighet. Men regeringen stannar halvvägs.

Regeringens förslag innebär att den nya myndigheten inledningsvis endast tar över de uppgifter som i dag ligger hos länsstyrelsernas miljöprövningsdelegationer. Samtidigt lämnar man andra centrala delar av miljöprövningen kvar i det nuvarande systemet. Resultatet riskerar att bli nya gränsdragningar, fler överlämningar och fortsatt splittrade processer.

Problemet med dagens system är inte för lite administration. Problemet är att ansvaret ofta är uppdelat mellan flera aktörer, och processerna blir svåröverskådliga för den som söker tillstånd. Då hjälper det inte med en ny myndighet.

Om man nu ska skapa en ny myndighet – och det ska man vara försiktig med, tycker jag – ska man göra det ordentligt. Det hade varit trevligt om den för en gångs skull hade kunnat placeras utanför Stockholm. I Västsverige, där industrin ska ställa om, i norr, där nyindustrialiseringen sker – nästan var som helst utanför Stockholms tullar hade faktiskt varit en lämplig plats.

Det gäller speciellt som Riksrevisionen också har kritiserat regeringen för att ha många myndigheter och dyra hyreslokaler i huvudstaden. 4 miljarder säger Riksrevisionen att det hade gått att spara bara i hyreskostnader. I det läget väljer alltså regeringen att förlägga ytterligare en myndighet till Stockholm. Så mycket för den landsbygdspolitiken!

Jag är glad för att Moderaternas företrädare hade velat ha myndigheten i Halland. Tyvärr verkar det vara lite skralt med inflytandet från just den ledamoten på den här regeringen.

Den nya miljöprövningsmyndigheten borde redan från dag ett ha fått ett bredare ansvar, inklusive de ärenden som prövas i ansökningsmål i mark- och miljödomstolarna. På samma sätt kan man samla expertis och skapa tydligare ansvarsförhållanden och bygga den helhetssyn som krävs för att på allvar kunna korta handläggningssidorna och öka förutsägbarheten.

Centerpartiet skulle också vilja renodla domstolarnas roll. Domstolarna ska i första hand vara överprövande instanser. Det stärker rättssäkerheten och skapar en tydligare ordning för både verksamhetsutövare och allmänhet. Precis detta var också tanken i Miljötillståndsutredningens arbete.

Samtidigt är det viktigt att en ny myndighet får rätt förutsättningar. Vi vet ju ännu faktiskt inte fullt ut hur myndigheten ska organiseras, bemannas eller resurssättas. Vi vet inte heller hur regeringens fortsatta reformarbete kommer att se ut. Det gör att många viktiga frågor fortfarande är obesvarade. De har skickats till en utredare.

Centerpartiet anser att regeringen måste återkomma med ytterligare förslag som tydliggör myndighetens framtida roll och säkerställer att den blir stark, effektiv och långsiktigt hållbar. En sådan reform får inte fastna i ett mellansteg där problemen består men organisationen förändras. Det är där vi är nu. Den lokala kunskapen måste tas tillvara.

Alla beslut blir inte bättre bara för att de fattas i Stockholm, snarare tvärtom, även om Kristdemokraterna verkar tro att det är Stockholm som krävs för att kompetensen ska bevaras. Man undrar om det betyder att stockholmare är smartare än lantisar. Är det bättre kompetens i Stockholm än i Göteborg, i Skellefteå eller någon annanstans där industrin faktiskt finns?

Sverige behöver inte fler stuprör i miljöprövningen. Sverige behöver en samlad, effektiv och förutsägbar process som både värnar miljön och möjliggör investeringar. Därför står jag bakom reservation 3 och yrkar bifall till den.

Men det här handlar inte bara om en ny myndighet. Det handlar om mängder av regler som måste justeras, slopas eller förbättras. Det finns ett helt gäng sådana som ligger färdigutredda på regeringens bord och samlar damm. Trots att snabba tillståndsprocesser ligger högst upp bland näringslivets prioriteringar har regeringen inte gjort mycket alls. Energi- och näringsministern verkar helt ha glömt bort näringsdelen i sin portfölj.

Därför uteblir nu förslag som kortad instanskedja, tydligare direktiv från prövningsmyndigheten, begränsning av myndigheters talerätt och mycket mer, sådant som hade gjort skillnad i verkligheten. I stället har regeringen valt att prioritera införandet av en ny myndighet – i Stockholm. Det är bakvänt och kostsamt.

Det är uppenbart att det behövs ett parti i regeringen som kan och bryr sig om företagsfrågorna – ett parti som vet att statliga jobb behövs i hela landet eftersom statlig skatt betalas i hela landet, ett parti som förmår minska regelkrånglet och korta tillståndsprocesserna, inte bara inrätta nya myndigheter. Det partiet är Centerpartiet. Och Centerpartiet borde alla som bryr sig om jobbskaparnas, företagens, villkor rösta på i september. Vi vet nämligen att Sverige kan mer.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 15 juni.)

Herr talman! Om det nu är en sekundär fråga var myndigheten ska placeras, varför placerar man en myndighet i Stockholm igen, igen och igen?

Hur hjälper det ett företag i Västsverige där vi vet att industrin måste ställa om? Hur hjälper det nyindustrialiseringen i norra Sverige att företaget får vända sig till Stockholm igen, igen och igen?

Kristdemokraterna säger att de är ett landsbygdsparti, men de är uppenbarligen centralister. De vill förstatliga det mesta, och sedan lägger de myndigheterna i Stockholm.

Vi är helt överens om att vi ska ha snabba tillståndsprocesser. Men regeringen har misslyckats totalt med det. Det har inte hänt någonting annat än att man har beslutat om en ny myndighet.

Den stora frågan är återigen: Varför lägger man myndigheten i Stockholm? Det är inte här den tunga industrin som ska ha miljötillstånd ens finns. Den borde placeras någonstans ute i landet. Vi hörde Moderaterna säga att det borde vara i Halland, men de har uppenbarligen inte fått något gehör för det.

Varför ska myndigheten läggas i Stockholm? Det vill jag ha ett svar på från Kristdemokraterna, med tanke på att de säger att de är ett landsbygdsparti men ändå centraliserar ännu fler statliga jobb till Stockholm.

Fru talman! Sverige står mitt i en historisk elektrifiering. Industrin ställer om, transporterna ställer om och hushållen har blivit även producenter. Fler vill vara mer aktiva och delta på elmarknaden, och detta sker nog trots regeringens politik snarare än tack vare den.

För att på riktigt få fram kraften i den här omställningen behöver vi moderna lagar, och för att möta behoven krävs det tydliga spelregler. Framför allt behöver vi ett regelverk som tar tillvara den utveckling som redan sker i samhället. Tyvärr gör inte regeringens lagförslag det.

Centerpartiets reservation 1, som jag yrkar bifall till, handlar om något som ofta hamnar i skymundan när energipolitiken diskuteras, nämligen flexibilitet. Både moderater och sverigedemokrater har i den här kammaren och andra debatter kallat det för ransonering. Det är inte bara grovt felaktigt, utan det visar också på den teknikfientliga och bakåtsträvande syn som de här partierna har på de senaste årens teknikutveckling.

Att köpa lite mer när det är billigt och lite mindre när det är dyrt, och lagra däremellan, gör vi överallt annars i samhället. Ingen kallar det ransonering när jag köper två falukorvar när det är extrapris och fryser in den ena, det vill säga lagrar den, till senare. Samma princip vägleder att trängselskatter är olika höga under olika tider på dygnet eller att charterresorna är dyrare under julen än mitt i september.

Jag har aldrig hört något parti klaga på falukorvsransonering, bilransonering eller charterransonering – men för all del, försök gärna! Det är precis lika galet som att prata om elransonering när människor och företag nyttjar flexibilitet.

Anledningen till att man fastnat där är nog att Tidöpartierna gärna pratar om ny produktion. Man talar gärna om storskaliga lösningar, men framtidens elsystem handlar inte bara om hur mycket el vi producerar, utan det handlar också om hur smart vi använder den el vi redan har. Varje batteri, varje laddbox, varje värmepump och varje företag som kan flytta sin förbrukning bidrar till att stärka elsystemet.

Flexibilitet är inte en sidofråga. Det är en av nycklarna till ett robust och kostnadseffektivt energisystem. Det sänker priset för både nätet och elen radikalt. För all del, säg det gärna rätt ut och kalla det ransonering, men ert fokus leder till högre elräkningar.

Det är också slutsatsen av regeringens förslag, för det saknas vitala delar när det gäller att sänka kostnaderna. Energiforsk har visat att det går att sänka näträkningen med 250 miljarder de kommande åren genom smartare styrning. Ska detta realiseras krävs det bättre regelverk.

Centerpartiet vill se tydligare regler för hur flexibilitetsresurser ska kunna delta på marknaden. Vi vill se bättre möjligheter för hushåll och företag att bidra med stödtjänster, och vi vill undanröja hinder för aggregatorer och andra aktörer som kan samla små resurser till stor nytta.

Med vår politik behöver du inte fundera eller styra själv – det sköts med automatik, så du behöver inte bry dig. Talet om att tvätta mitt i natten spelar ingen roll, för du får hjälp. Din komfort påverkas inte. Du vinner, den som hjälper dig vinner och samhället vinner. Men vinner alla? Nej. Förlorarna är nätbolagen och eljättarna. Regeringens bakåtblickande idéer blir obsoleta med Centerpartiets framåtblickande politik.

I dag finns det människor som investerar i batterier, solceller och smart styrning. Företag investerar i teknik som kan minska belastningen på nätet när den är som störst. Lagstiftningen och marknadsmodellerna hänger dock inte alltid med, och det är ett problem.

Vi ser också att regeringen i sin proposition missar möjligheten att skapa bättre förutsättningar för lokala lösningar och energidelning. I stället fortsätter man på en väg där större fokus läggs på centraliserade lösningar och statlig styrning. Det är märkligt, för samtidigt som regeringen talar om att bygga framtidens elsystem väljer man att bortse från de resurser som redan finns hos hushåll, lantbrukare, bostadsrättsföreningar och företag runt om i hela landet.

Vi i Centerpartiet tror att ett energisystem där fler bidrar gör oss starkare. Det gör oss till vinnare, och då behöver reglerna moderniseras.

Den så kallade BSP-rollen, balancing service provider, är ett regelverk för dem som tar ansvar för flexibiliteten gentemot marknaden. Det har fortfarande inte införts ordentligt. Det behövs för att på allvar frigöra potentialen hos tusentals distribuerade flexibilitetsresurser, det vill säga batterier, elbilsladdare, värmepumpar, varmvattenberedare och industriprocesser. Det behövs också för att oberoende aggregatorer – de som samlar alla de här teknikerna – tillsammans ska kunna verka på marknaden och bidra till systemstabiliteten, men här drar både regeringen och Svenska kraftnät benen efter sig.

En annan sak som har negativ påverkan på både konsumenter och producenter är höga och mycket lynniga obalanskostnader. Sedan en ny marknadslösning infördes har dessa kostnader blivit extremt volatila. Det har gjort att vi har processer som emellanåt gör att producenter får avstå från att producera el.

Vi anser att regeringen måste ge Svenska kraftnät i uppdrag att skyndsamt utreda och införa åtgärder som kan dämpa den extrema volatilitet vi ser på obalansmarknaden och att skapa ett mer förutsägbart och stabilt system för balansavräkning – såklart i nära samverkan med de berörda aktörerna.

Man tycks ha glömt bort att elsystemet är till för användaren och inte är ett självändamål. Här behövs tydliga instruktioner till myndigheten, för det kan inte få vara så att ett stålverk ska behöva betala flera miljoner för att man inte konsumerade el en viss kvart samtidigt som ett vindkraftverk får hela månaders överskott raderat för att man råkade producera lite för mycket en enskild timme.

Vi är också mycket tveksamma till den kompensationsmodell för efterfrågeflexibilitet som Svenska kraftnät har föreslagit. Modellen kännetecknas av både komplexitet och oklarheter för marknadsaktörerna. Detta riskerar att skapa stora hinder och ytterligare fördröja den utveckling vi har kring flexibilitet. Förslaget riskerar dessutom att hämma utvecklingen av aggregerings- och flexibilitetstjänster i en situation med snabbt ökande elektrifiering och volatila elpriser. Då blir de här tjänsterna allt viktigare.

När partier pratar om att det är ny kärnkraft som ska hantera volatilitet har man missförstått elmarknaden, för det som orsakar volatilitet är att sol och vind har lägst pris och kommer att fortsätta att ha lägst pris. Det hjälper inte att man trycker in något man kallar baskraft på marginalen.

Det som på riktigt hade hanterat de volatila elpriserna är mer flexibilitet. Då kapar man toppar och höjer dalar, och det blir stabilare. Men det är klart – det är lite tråkigare att skriva på en valaffisch. Det går inte att slå blå dunster i ögonen på den svenska befolkningen om att det skulle lösa problemen, men det är det som på riktigt ger resultat.

Det som behövs är en enkel och transparent modell som inte skapar onödiga trösklar. Förslaget behöver justeras för att det ska vara möjligt att på ett korrekt sätt fastställa omfattning och beräkningsmetod för den ekonomiska ersättning som ska betalas till elleverantörerna för att täcka sådana kostnader som också uppstår när man aktiverar efterfrågeflexibilitet.

Svenska kraftnät måste få ett nytt uppdrag att ta fram regelverk i de här delarna med inspiration från länder som Estland och Storbritannien, som ligger långt framme och där man faktiskt framgångsrikt har integrerat just flexibilitet på marknaden – till och med dagen före.

Det finns också en större principiell fråga här. När regeringens energipolitik blir alltmer ensidig och när det är samma grundton i nästan varje energipolitisk proposition – att staten ska styra mer och att vi ska välja tekniska vinnare och ta större ekonomiska risker på skattebetalarnas och hushållens bekostnad – finns det en annan väg. Vi har tidigare i dag haft två sådana debatter. Det handlar om mer statligt inflytande och mindre lokalt inflytande samt om att köra över lokalbefolkningen – kosta vad det kosta vill.

När politiken börjar välja teknik framför funktion uppstår det nämligen problem. Vi riskerar att få ett elsystem som blir dyrare än nödvändigt. Vi riskerar att innovation bromsas och att investeringar i flexibilitet, lagring och smarta lösningar trängs undan till förmån för politiskt prioriterade projekt. Det är inte en teknikneutral energipolitik, det är planekonomi. Det är ett ideologiskt betingat beslutsfattande som jag aldrig trodde att jag skulle få se från partier som säger sig vara borgerliga.

Vi i Centerpartiet vill se ett energisystem och ett elsystem som bygger på konkurrens, innovation och teknikneutralitet. Vi vet att det är kraftfullare, säkrare, mer konkurrenskraftigt och billigare. Vi vill ge hushåll och företag större möjligheter att vara en del av lösningen, och vi vill att flexibilitet ska ses som en resurs och inte som ett undantag eller en ransonering. Och vi vill att marknaden ska få leverera de mest kostnadseffektiva lösningarna i stället för att vi ska detaljstyra fram dem, som regeringen gör.

Elektrifieringen kommer att kräva stora investeringar. Då har Sverige inte råd med en energipolitik som låser fast sig vid ett fåtal lösningar när vi behöver alla goda krafter. Vi vet att Sverige kan mer.

Herr talman! Sverige behöver mer el. Det råder ingen tvekan om det. Industrin ställer om, transportsektorn elektrifieras och nya företag vill etablera sig i vårt land. För att klara klimatomställningen och stärka vår konkurrenskraft behöver vi bygga ut den fossilfria elproduktionen i snabb takt. Just därför behöver energipolitiken vara klok, långsiktig och teknikneutral.

Det som bekymrar mig och Centerpartiet är att regeringen gång på gång väljer en annan väg. I stället för att skapa goda förutsättningar för all fossilfri kraftproduktion bedriver man en alltmer ensidig politik där nästan allt fokus riktas mot kärnkraften. Det har vi dessutom fått exempel på i talarstolen från Sverigedemokraterna.

Tidöpartiernas politik lägger alla ägg i samma korg. Men det är å andra sidan inte så svårt att förstå varför de lockas av visionen om ny kärnkraft. Det är ett enkelt sätt att skjuta på problemen, och det ger sken av handlingskraft. Men politiken måste bygga på realism, inte på önsketänkande.

Vi behöver bygga ut elproduktionen snabbt, effektivt och billigt om de fossila bränslena ska kunna fasas ut och den svenska konkurrenskraften värnas. Precis som Moderaterna sa behöver vi använda den teknik som finns och inte bara hoppas på något som kommer, som exempelvis billiga, serieproducerade, modulära reaktorer. Sådana finns inte.

Historiskt, både nyligen och i dåtid, har kärnkraftsprojekt runt om i Europa och västvärlden präglats av omfattande förseningar och kraftigt skenande kostnader. Forskningen visar att det bara är olympiska spel som kan konkurrera när det kommer till förseningar och fördyringar av megaprojekt. I den andra änden av skalan, som visar sådant som går snabbare än planerat och blir billigare än budgeterat, återfinns sådant som kan skalas upp snabbt och till många enheter, som sol och vind.

Slutnotan för kärnkraftsprojekt har gång på gång blivit dyrare än vad som först utlovats. Det finns ingenting – absolut ingenting – som säger att det skulle bli annorlunda här, speciellt inte som de tekniker som valts ut aldrig har prövats tidigare. Det är snarare grundreceptet för fördyringar och förseningar. Verkligheten – om det är den man ska lyssna till, som Kristdemokraterna säger – borde vara vägledande, om det nu inte är ideologi det handlar om.

Sverigedemokraterna påstår att det var politiska hinder som stoppade ny kärnkraft. Det stämmer inte. Effektskatten avskaffade vi redan med överenskommelsen 2016. Om det bara hade handlat om politiska beslut, och politiska hinder och inte marknadsekonomiska sådana, hade det inte behövts hundratals miljarder i subventioner.

Över 80 procent av den här kammaren är överens om att vill någon bygga ny kärnkraft på befintliga platser får man göra det, om man gör det marknadsmässigt. Det är precis det Vattenfall vill göra vid Ringhals. De vill bygga ny kärnkraft på en befintlig plats – men de behöver ändå hundratals miljarder i subventioner. Hur är det ett politiskt och inte ett marknadsekonomiskt hinder?

Vi vet att de kärnkraftsprojekt som diskuteras i Sverige helt enkelt inte är marknadsmässigt bärkraftiga. Det är därför regeringen successivt bygger upp ett omfattande system av statliga garantier, subventioner och risköverföringar från investerare till skattebetalare. Det blir hushållen som får betala kalaset och de vidlyftiga vallöftena med höjd skatt eller högre elräkningar.

Det här är en utveckling som borde oroa fler, för när staten går in och tar stora delar av den ekonomiska risken förändras spelreglerna på energimarknaden. Det gäller inte bara kärnkraften. Investeringar styrs inte längre mot de lösningar som är mest effektiva eller mest konkurrenskraftiga utan mot de projekt som har mest politiskt stöd för tillfället. Det, om något, är ideologi – och det är det den här regeringen har för ögonen. Detta riskerar att tränga undan investeringar i andra fossilfria kraftslag, i den flexibilitet och lagring som energisystemet behöver och faktiskt också i livstidsförlängningar av befintliga reaktorer. Det står svart på vitt i de remissvar som har kommit.

Tidöpartier brukar säga: ”Ni har lagt ned fullt fungerande reaktorer.” Det är fel i sak eftersom det gjordes på marknadsmässiga grunder. Men den här gången stämmer det. Det står svart på vitt i remissvaren att någon livstidsförläggning inte blir av om man subventionerar det nya.

Vi i Centerpartiet tror på marknadens krafter. Vi vet att politiken ska sätta upp tydliga mål för klimatet och energiförsörjningen, inte detaljstyra vilka tekniker som ska vinna.

När regeringen låser fast sig vid ett enda kraftslag skapas osäkerhet för andra investerare. Signalen blir att politisk välvilja är viktigare än affärsmässiga bedömningar. Det är inte en sund grund för att ett energisystem ska fungera i generationer.

Samtidigt som regeringen driver denna ensidiga kärnkraftslinje vill man nu också öppna fler av Sveriges mest värdefulla kust-och skärgårdsområden för kärntekniska anläggningar, det vill säga kärnkraftverk. Vi pratar om Bohuskusten, Öland, Gotland, Fårö, ostkusten. De här områdena är skyddade av en anledning. Här finns höga naturvärden, viktiga livsmiljöer och stora värden för friluftsliv, turism och lokala företag.

Jag uppmanar regeringsföreträdarna att åka till Valdemarsvik, där det nu planeras kärnkraft. Förklara för dem hur man över huvud taget ska kunna komma in i viken med de skyddsområden som blir! Förklara för de närboende varför det är viktigt att lägga kärnkraftverket just här, när det finns andra platser! Det finns andra platser där elledningar redan är dragna, områden redan tagna i anspråk och lokalbefolkningen dessutom tycker att det vore bra, som i Oskarshamn eller Varberg.

Vi tycker att dessa platser borde skyddas: Bohuskusten med dess granit, Öland, Gotland, Fårö och alla andra platser som regeringen nu vill öppna för ny kärnkraft. Om man tycker att det inte är lämpliga platser, som Moderaterna sa, varför ska man då ta bort skyddet? Det här är en signal om att man struntar i miljön för kärnkraftens skull. De här platserna borde värnas, och det är därför jag yrkar bifall till reservation 1 i betänkandet. Om ny kärnkraft ska prövas finns det ju befintliga, etablerade platser där både infrastruktur och kompetens finns på plats.

Jag undrar också – när vi har plockat bort det lokala inflytandet över uranbrytning, vilket vi gör på måndag när vi röstar om det betänkandet – kommer Tidöpartierna att fortsätta att låta lokalbefolkningen få bestämma om kärnkraften, eller kommer man att köra över dem på samma sätt som när det handlar om uranbrytning?

Ja, Sverige behöver mer fossilfri el. Men Sverige behöver också en energipolitik som håller ihop ekonomiskt, miljömässigt, marknadsmässigt och socialt. Vi behöver en politik som välkomnar investeringar i vindkraft, kärnkraft, bioenergi, vattenkraft, solkraft, lagring och effektiviseringar. Vi behöver inte en politisk vilja som väljer vinnare och som låter skattebetalarna betala notan när kalkylerna inte håller.

Centerpartiet vill se mer energi, snabbare utbyggnad och bättre villkor för både företag och hushåll. Men vi säger nej till att montera ned skyddet för värdefulla kustmiljöer och nej till en energipolitik som blir alltmer ensidig, allt dyrare och alltmer beroende av statliga subventioner.

Den typen av planekonomi trodde jag inte att borgerliga partier skulle syssla med. Den typen av politik hör hemma på historiens avfallslager. Jag trodde att borgerliga partier visste bättre än så, men tydligen finns det inget pris som inte är värt att betala för att uppfylla vallöften – oavsett hur galna de är.

Vi i Centerpartiet är inte beredda att betala det priset, vare sig miljömässigt, ekonomiskt eller i uteblivet lokalt inflytande. Vi står för en politik som håller ihop och som visar att Sverige kan mer.

Herr talman! Jag noterar att ledamoten säger att Gotland inte är en lämplig plats för ny kärnkraft. Varför då slopa skyddet? Det skickar dubbla signaler till gotlänningarna. Ledamoten säger: Detta är en dålig plats. Samtidigt säger regeringen: Här ska man kunna bygga kärnkraft. Det är väldigt motsägelsefullt.

Om man tycker att det är en dålig plats för kärnkraft hade man kunnat undanta Gotland och Fårö när det gäller den här lagstiftningen. Då hade man kunnat se till att de skydden finns kvar. Det är fullt möjligt att lagstifta på det sättet. Men det har regeringen inte gjort.

Gotland är inte en lämplig plats, enligt Jesper Skalberg Karlsson. För det första: Är det någonting som Moderaterna tycker, eller är det bara Jesper Skalberg Karlssons privata åsikt? För det andra: Varför har man då inte behållit skyddet? Det hade varit fullt möjligt.

Herr talman! Tack så mycket, Eric Palmqvist, för det tydliga klargörandet!

Sverigedemokraternas ingång är att vi inte ska ha lokalt inflytande. Därmed faller också övriga regeringspartiers önskan om ett lokalt inflytande så småningom, om man samarbetar efter valet.

Det är väldigt viktigt att veta för alla som lyssnar på den här debatten och som är oroade på Öland eller i Jämtland, Östergötland, Västergötland, Småland, Skåne och så vidare.

Sverigedemokraternas besked är att de inte ska få bestämma själva. Det ska Stockholm göra. Det är också Sverigedemokraternas ingång i regeringsbildningen. Det är en viktig konsumentupplysning.

Det är också intressant när Eric Palmqvist säger att det är konsekvenserna som ska avgöra. Konsekvenserna är oöverblickbara i det här fallet. Då tycker jag att det är rätt rimligt att man har ett lokalt inflytande. Det står jag för som centerpartist.

Där gör vi uppenbarligen helt olika bedömningar. Det är också viktiga besked till väljarna i september.

Herr talman! Om Eric Palmqvist fick sitt politiska uppvaknande 1980 var jag inte ens född då, kan jag upplysa honom om. Men det som är intressant är att Sverigedemokraterna då i bästa fall var ett parti över huvud taget och framför allt bestod av nazister som heilade. Det säger rätt mycket om Eric Palmqvists politiska uppvaknande, om det skedde 1980.

Eric Palmqvist undrar om vindkraftsbladens återvinning. Rätt mycket av dem går att återanvända på olika sätt i granulat och annat. Sedan finns det tekniker för kemisk återvinning, där man bryter ned beståndsdelarna och kan återanvända dem i grundstrukturerna.

Om man är orolig över återvinning och deponi av olika saker borde man däremot anse kärnkraften problematisk, eftersom dess farliga avfall behöver deponeras i ungefär hundratusen år.

Är man orolig för vad som blir rester av energiproduktion, borde Eric Palmqvists politiska uppvaknande 1980 ha lett till att man är emot kärnkraft.

Nu är inte jag och Centerpartiet emot kärnkraft. Vi är bara emot de ofantliga subventioner som regeringen vill ge till kärnkraften. Det är något helt annat. Vill någon bygga kärnkraft och betala för det är det fritt fram.

Det här är inte en kärnkraftsdebatt. Den stora frågan handlar om lokalt inflytande. Som jag tolkade Eric Palmqvist står han inte bakom att man skulle ha ett lokalt inflytande över alunskifferbrytning. Det hade varit bra att få ett tydligt besked.

Kommer Sverigedemokraterna att ställa sig bakom ett veto för alunskifferbrytning om man sitter i regeringen efter nästa val?

Herr talman! I dag debatterar vi regeringens förslag om ändamålsenliga säkerhets- och strålskyddskrav för utvinning och bearbetning av kärnämnen. I praktiken handlar det inte om uranbrytning. Det handlar om att regeringen vill slopa det kommunala vetot vid just uranbrytning genom en skenmanöver där man flyttar ut just den typen av brytning ur lagstiftningen. Om det hade handlat om något annat hade man kunnat separera de frågorna. Men det gör man inte.

Centerpartiet delar uppfattningen att Sverige behöver en trygg tillgång till strategiska råvaror. Vi behöver metaller och mineraler för industrin, för klimatomställningen och för Europas konkurrenskraft.

Men vi behöver också något annat, det som regeringen inte lyckas med. Det behöver finnas en respekt för människor som bor där verksamheterna ska bedrivas. Det är därför vi motsätter oss regeringens vilja att avskaffa det kommunala vetot och inflytandet över uranbrytning. Därför yrkar jag bifall till reservation 1 i betänkandet.

Regeringen har redan gått fram med förslag som öppnar för uranbrytning i Sverige. Det har skapat stor osäkerhet i många delar av vårt land. I bygder i Västergötland, Östergötland, Skåne, Öland och Jämtland och på flera andra håll frågar människor sig nu: Vad ska hända med min mark? Vad ska hända med vårt vatten? Vad ska hända med vår framtid?

Det är viktigt att sätta frågan i perspektiv. Av världens kända urantillgångar finns 0,2 procent i Sverige. Halterna i den svenska berggrunden är dessutom låga. I många svenska fyndigheter, exempelvis i Jämtland, handlar det om 300 gram per ton. I delar av Kanada uppgår halterna till 200 kilo per ton, mer än 600 gånger mer.

I Sverige innebär det att stora arealer måste tas i anspråk för att verksamheten ska bli ekonomiskt lönsam. I Oviken i Jämtland har ett enda bolag mutat in 80 000 hektar. Det motsvarar mer än fyra gånger Stockholms kommuns yta, mer än halva Öland eller med en annan referensram – med tanke på VM – 100 000 fotbollsplaner. När det rör sig om den storleksordningen är det rimligt om människor som blir berörda också får vara med och bestämma.

För Centerpartiet handlar detta i grunden om demokrati. Vi tycker inte att beslut som påverkar människors livsmiljö för generationer framåt ska fattas bakom ett skrivbord i Rosenbad i Stockholm. Vi är övertygade om att besluten ska fattas så nära människor som möjligt.

Andra partier säger att vi behöver tillgång till de här mineralerna. Ja, men låt då de människor som berörs vara med och besluta om det. Om man tror att det enda sättet att få människor att acceptera brytning av mineraler är att köra över dem har man misslyckats fundamentalt med sitt ledarskap.

Om staten anser att en verksamhet är mycket viktig borde man kunna vinna lokal acceptans genom goda villkor och god miljöhänsyn. Om de värden som skapas stannar i bygden ger det ett starkt förtroende. Att ta den lätta vägen, som Tidöpartierna gör, och avskaffa kommunernas inflytande riskerar bara att leda till större konflikter, mindre legitimitet och ett folkligt motstånd.

Den svenska uranbrytningen, som det handlar om just nu, är också nära kopplad till frågan om alunskiffer. Det är en berggrund som innehåller uran och en hel del viktiga metaller som vi pratar om, men också tungmetaller. Det som inte har nämnts är att alunskiffer innehåller stora mängder fossilt kol. Brytning i alunskiffer inbegriper att 15–20 procent behöver rostas bort för att man ska komma åt mineralerna. Det skulle effektivt göra det här till en av Sveriges största utsläppskällor. Om man hävdar att man ska ha uranet för att driva kärnkraftverk i syfte att bli av med fossila bränslen hänger det inte ihop. Utsläppen kommer att bli gigantiska vid brytningen av uranet.

För människor som bor i de berörda områdena handlar det inte om abstrakta lagparagrafer. Det handlar om dricksvattnet i kranen. Det handlar om jordbruksmarken. Det handlar om möjligheten att leva, bo och bedriva företagande i bygden man är uppväxt i och att kunna göra det även framöver. Centerpartiet är inte berett att ta lika lätt på de här riskerna som regeringen.

Det finns också uppenbara brister i regeringens resonemang. När det gäller vindkraft försvarar regeringen det kommunala vetot med hänvisning till lokalt självstyre. Där är kommunernas inflytande viktigt, tycker regeringen. Det tycker jag också. Men när det gäller uranbrytning spelar det inte så stor roll för regeringen. Det som regeringen missar är att uranbrytning ger otroligt mycket mer påverkan. Uranbrytningen kommer att lämna sår i generationer framåt på enorma arealer, medan ett vindkraftverk kan monteras ned efter 25 år. Regeringens logik är svår att förstå, och det beror nog helt enkelt på att det inte finns någon logik. Om lokalt självbestämmande är viktigt för vindkraft borde det vara minst lika viktigt för uranbrytning.

Regeringen visar snarare att det här bara handlar om kärnkraft. Det är fråga om signalvärdet: Kärnkraft är viktigt. Hade det handlat om kärnbränsle hade vi dessutom behövt lokal upparbetning. Värdekedjan för uran stannar ju inte vid brytningen. Men de värdekedjorna har vi inte i Sverige. Vi blir alltså inte mer självförsörjande på kärnbränsle för att vi bryter uran. Vi har goda möjligheter till import från Australien eller Kanada, länder som vi vanligtvis gärna samarbetar med.

Regeringen har sagt att man ska snabbutreda frågan om ett kommunalt veto mot brytning i alunskiffer. I morse fanns inga direktiv på plats. Nu hör vi att det finns direktiv på plats. De publicerades uppenbarligen hastigt nu under eftermiddagen, så hastigt att den som går in och läser direktiven och vill veta när utredningen ska vara klar möts av beskedet ”Klicka här för att ange datum”. Det verkar alltså vara frivilligt för valfri person att klicka och ange ett eget datum. Då ser jag för min del gärna att utredningen är klar i morgon, eller kanske åtminstone på måndag, när vi ska fatta beslut i de här ärendena. Om regeringen verkligen vill få på plats ett veto mot alunskifferbrytning kan man rösta för det förslag som ligger på riksdagens bord på måndag.

Regeringen fattar kollektiva beslut. Sverigedemokraterna vill inte ha det här vetot. Hur ska Tidöpartierna kunna enas om detta och garantera alla jämtar, östgötar, ölänningar och andra att det blir ett veto mot alunskifferbrytning? Det går inte. Det finns ingen sådan garanti. Den enda garantin för det vore att rösta för förslaget som ligger på riksdagens bord på måndag, för då skickar man ett tillkännagivande till regeringen som den måste tillgodose. Det vore en garanti. Men jag är rätt övertygad om att regeringspartierna föredrar sina pressmeddelanden och direktiv utan datum framför faktiska beslut.

Vi i Centerpartiet står för en politik där miljöansvar, lokal demokrati och långsiktigt företagande går hand i hand. Den som vill ha lokalt inflytande på riktigt ska rösta på Centerpartiet. Vi säger ja till utveckling, ja till investeringar, ja till innovationer och ja till människors rätt att påverka sin framtid.

En sak som jag mycket sällan säger men som är giltig här är att det vore bättre för miljön om verksamheten skedde någon annanstans. När man har 600 gånger högre koncentrationer i Kanada är det faktiskt bättre om brytningen av uran sker där än om den sker i Sverige.

Är man så säker på sin sak borde man låta befolkningen få fatta besluten själv, inte köra över den. Det är också därför vi motsätter oss regeringens förslag att försvaga det kommunala inflytandet över uranbrytningen. Löften om nya veton och retroaktivitet är bara tomma löften och uttryck för desperation. Vill man verkligen förändra det här ska man också rösta så i riksdagen. Pressmeddelanden skyddar inget dricksvatten, käcka citat ger inget inflytande och avsaknad av datum ger definitivt inga garantier. Det är därför vi behöver en ny regering.