Aron Emilsson

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Nu undrar herr Malm varför ordföranden begär replik på detta goda anförande.

Det är ju så här: Jag inledde mitt anförande i dagens debatt med att tacka alla ledamöter för detta riksmöte och för hela mandatperioden. Det har varit en exceptionell sådan. Men jag vill naturligtvis också rikta ett särskilt tack till Fredrik Malm, som har gjort denna mandatperiod och inte minst detta riksmöte, men också kammaren och riksdagen i sin helhet, ännu mer exceptionella. Han har satt guldkant på många av våra sammanträden och resor och mycket av vårt arbete i demokratins tjänst, både i kammaren och i utskotten, inte minst genom sitt brinnande engagemang för Ukraina som vi alla känner och som uttrycktes genom Måndagsrörelsen och mycket arbete därtill.

Vi har under öden och äventyr rest tillsammans. Fredrik Malm har – här tror jag att jag kan tala å allas vägnar – förgyllt inte bara arbetet här inne i maktens högborg och rikets högsta beslutande organ utan också våra resor på tåg i Ukraina och annat världen runt. Mitt i allt allvar och alla debatter av allvarlig karaktär är det helt uppenbart att ledamoten Malm har en förmåga att sätta guldkant och humor på de allvarligaste ting när det är som allra viktigast.

Det är en ära att som ordförande i utrikesutskottet under denna mandatperiod få tacka Fredrik Malm både för den här tiden och för alla 20 år i riksdagens och demokratins tjänst.

I detta anförande instämde Ann-Sofie Alm (M).

Herr talman! Vad är riskfritt? I mitt anförande pekade jag på ett antal av de risker och farhågor som Morgan Johansson nu nämner, just för att det är någonting som vi har haft med oss i beredningen i utskottet och ventilerat från olika håll.

Vad är riskfritt? Är det mer riskfritt att vara stillastående en tid, avvakta och se när den här reformen skulle kunna genomföras framåt? Eller är det att våga ta ställning, våga ta steget och röra på oss när vi ser att det ändå finns en möjlighet att göra detta innan hotbilden eventuellt är ännu allvarligare mot vårt land? Vi vet ju i vilken riktning det har gått den senaste mandatperioden.

Det finns mycket kritik mot processen. Jag upplever att Socialdemokraterna är tydligast kritiska mot själva processen, både i betänkandet och i den offentliga kritiken. Man har någonstans accepterat reformen, men man är kritisk till processen och tidsplanen. Det är för den delen inte heller första gången vi har den här typen av process – det har ju varit liknande processer för instiftandet av Utbetalningsmyndigheten, miljöprövningsmyndigheten och andra myndigheter. Det är inte unikt, det är inte första gången, utan det har förekommit tidigare.

Man brukar ibland tala om att politik är det möjligas konst och att politik handlar om prioriteringar. Här handlar det om att väga samman intressen. Det finns fördelar, och det finns behov som pekar på betydelsen av att inrätta den här reformen. Det finns risker och farhågor, men om man aldrig vågar ta risker kan inte heller politiken och vårt ansvar för Sveriges säkerhet och för våra medborgare röra sig framåt. Det har vi sett många gånger under historien.

Herr talman! Till att börja med har både jag, Morgan Johansson och utskottet i sin helhet lyssnat till de föredragningar som chefen för Must har haft för utskottet och löpande tagit del av den information som funnits i den offentliga debatten också under den tid som frågan har varit aktuell inför dagens beslut och den kommande etableringen i januari 2027. Detta har vi noterat, och därför tog jag också upp i mitt anförande att det här är en fråga som både vi, Socialdemokraterna och många andra har adresserat men att man också måste väga samman intressen.

I den andra vågskålen ligger att det egentligen inte finns några klara prognoser om det bästa tidsfönstret för att genomföra en sådan här reform. Vi ser ju hur omfattande de ryska påverkansoperationerna är och hur underrättelseinhämtningen och hotbilderna mot Sverige fungerar och har accelererat under mandatperioden. Nu finns det en möjlighet att genomföra detta innan läget riskerar att bli ännu allvarligare i vårt land, vilket vi ser exempel på dagligen och stundligen.

Jag har också noterat att chefen för Must har kalibrerat sin hållning under processens gång och kommit med lite olika uttryck både i den offentliga debatten och i information till utskottet. Man har ändå varit tydlig med att man ser framför sig att man ska kunna genomföra de beslut vi tar, och det är också den uppfattningen som Försvarsmakten har gett uttryck för när jag har talat med dem. Därför känner jag mig trygg med det, men detta är också anledningen till att jag pekade på att det blir viktigt både för utskottet och för regeringen att följa processen noga framåt och vara beredda att kalibrera och justera reformen efter hand.

Det är inte första gången i historien som vi behöver genomföra viktiga reformer på kort tid; det har hänt även under Socialdemokraternas regeringsinnehav.

Herr talman! Sveriges säkerhet är vårt viktigaste ansvar i denna kammare. Sveriges säkerhet avgörs vidare inte enbart av hur många soldater vi har, hur många fartyg vi har i flottan eller hur många Jas Gripen vi har i skyn. Allt detta är centralt, men Sveriges säkerhet avgörs också av enklare frågor:

Vet vi vad som pågår under ytan? Kan vi upptäcka hoten innan de når våra gränser? Kan vi identifiera dem inom våra gränser? Kan vi förstå en motståndares avsikter innan de omsätts i handling? Kan vi fatta rätt beslut i rätt tid?

Utan kunskap blir den andra styrkan blind. Utan information blir makt handlingsförlamad. Utan underrättelser riskerar även det starkaste försvaret att komma för sent. Utan spaning, ingen aning – det är en gammal devis som gör sig påmind.

Historien ger oss många lärdomar. Från Pearl Harbor 1941 till senare tiders underrättelsemisslyckanden och terrorattacker har vi gång på gång sett konsekvenserna när varningssignaler inte fångas upp, inte analyseras eller inte når beslutsfattare i tid. I samband med Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina gjorde svensk underrättelsetjänst delvis en annan bedömning än de allierade. Och så sent som häromdagen avslöjade Säpo rysk underrättelseinhämtning som man däremot följt noga och agerat mot.

I dag behandlas utrikesutskottets sista betänkande för mandatperioden. Det är också ett av de viktigaste, sett till att det lägger grunden för den största förändringen av svenskt underrättelseväsen i modern tid.

Jag vill initialt yrka bifall till utskottets förslag i sin helhet.

Underrättelseverksamhet handlar om främmande makters påverkan och kränkningar av svenskt territorium, vårt land och vårt sätt att leva. Ytterst handlar det om att kunna varna svenska folket och rikets centrala styrning när hot uppstår mot vårt land och helst avvärja dem redan innan.

Det är en bred och komplex uppgift. Därför är det inte heller självklart hur en modern underrättelsetjänst bäst ska organiseras. Hos de flesta av våra Natoallierade finns en särskild utrikesunderrättelsemyndighet med ett eget mandat och en egen struktur. Sverige har hittills valt en annan väg. Nu föreslås en förändring.

Herr talman! Utskottet delar regeringens bedömning att det säkerhetspolitiska läget motiverar en förstärkt underrättelseförmåga för Sverige.

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har förändrat Europas säkerhetsordning i grunden på ett sätt som sannolikt kommer att påverka vår kontinent under mycket lång tid framöver. Samtidigt har främmande makters underrättelseverksamhet blivit mer omfattande. Hybridpåverkan har blivit mer sofistikerad, och cyberangrepp har blivit mer aggressiva. Erfarenheterna från Ukraina visar dessutom något mycket viktigt: Informationsövertag räddar liv. Förmågan att snabbt inhämta, analysera och omsätta underrättelser i praktisk handling kan vara lika avgörande som avancerade vapensystem. Därför måste Sverige stärka sin förmåga att följa, analysera och förstå omvärldsutvecklingen.

Herr talman! Sveriges medlemskap i Nato innebär också nya förutsättningar. Som allierad förväntas Sverige bidra till och dra nytta av kvalificerat underrättelseutbyte. Det kräver både kapacitet och trovärdighet. Det kräver också förmåga att leverera analyser av hög kvalitet till våra partner samtidigt som vi stärker underlaget för riksdag och regering. En starkare och mer specialiserad utrikesunderrättelseförmåga är därför en viktig del av Sveriges samlade säkerhet.

Från Sverigedemokraternas sida har vi över tid sett behovet av att stärka underrättelseverksamheten i stort. Mot bakgrund av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina och Musts bedömningar i anslutning till denna föreslog vi en utredning med uppdrag att se över underrättelsetjänstens dimensionering och framtida inriktning redan våren 2023 – för tre år sedan. Vi ser behovet av att analysera hur den bäst organiseras. Vi ser behovet av att anpassa statens institutioner till en ny verklighet.

Europa är under hårt tryck. Sverige är en del av försvarsalliansen Nato och en forwardspelare i motståndskraften i Östersjöområdet och Arktis. Ryssland bedriver ett fullskaligt krig i vårt närområde. Kraven på svensk underrättelseförmåga har ökat. Där står vi.

Samtidigt måste vi vara ärliga med att det finns frågetecken kring reformens genomförande. Att till exempel identifiera ett underrättelsemisslyckande leder inte automatiskt till slutsatsen att den bästa lösningen är att skapa en ny myndighet. I Sverige finns ibland en övertro på organisatoriska förändringar, som om nya myndighetsgränser automatiskt skulle skapa bättre resultat. Så enkelt är det sällan. Det är människorna, kompetensen, kulturen och ledarskapet som i slutändan avgör framgången.

Herr talman! Det är viktigt att vara öppen med att denna reform inte är utan utmaningar. Flera remissinstanser har lyft betydande invändningar. Försvarsmakten har pekat på risker för kompetensförlust, ökad byråkrati och utmaningar i samordningen mellan den nya myndigheten och övriga delar av underrättelsesystemet. Från akademiskt håll har det också framförts kritik mot att analysen bakom organisationsförändringen inte fullt ut visat varför just en ny myndighet skulle vara den mest effektiva lösningen på de problem som identifierats. Den snäva tidsramen har också adresserats.

Även i den offentliga debatten har liknande frågor återkommit: Kommer en ny myndighet verkligen att stärka underrättelseförmågan, eller riskerar vi att skapa fler organisatoriska gränser? Riskerar reformen att under en övergångsperiod tillfälligt försvaga den svenska underrättelseförmågan?

De är alla berättigade frågor. Det vore fel att avfärda dem. Tvärtom är det frågor som måste ställas när staten genomför en av de största förändringarna av underrättelsestrukturen i modern tid.

Herr talman! Från Sverigedemokraternas sida har vi också vädrat farhågor i flera av dessa avseenden. Vi har uttryckt tveksamhet. Vi har i försvarsutskottet valt att följa upp våra ställningstaganden när det gäller den här propositionen med ett särskilt yttrande. Det har vi gjort därför att vi anser att så här omfattande reformer måste granskas noggrant och att eventuella risker måste redovisas öppet.

Men politik kan inte bara handla om att identifiera problem. Politik måste också handla om att väga samman fakta, ny information och förändrade förutsättningar.

Under beredningen har vi haft fortsatt dialog med Försvarsmakten och tagit del av regeringens svar på de frågor som väckts under våren. Regeringen har dessutom valt att inte gå vidare med vissa mer långtgående förslag, exempelvis idén om en nationell underrättelsechef. Det är enligt vår mening tecken på att kritik har lyssnats på och att processen har justerats där det funnits skäl att göra det. Man kalibrerar. Därför har vi intagit en pragmatisk hållning. Att vara pragmatisk är inte att vara okritisk. Det är att vara beredd att kalibrera balanspunkten och väga intressen.

Vår slutsats är att det säkerhetspolitiska läget är så allvarligt att Sverige inte har råd att avstå från att stärka underrättelseförmågan. Därför stöder vi reformen. Vi kommer också att följa den mycket noga.

Herr talman! Invändningen att en ny organisation i sig inte skapar bättre underrättelser är legitim, men en väl utformad organisation kan skapa bättre förutsättningar för att dessa resurser används på bästa möjliga sätt. Den kan skapa tydligare ansvar, stärka våra internationella kontaktytor och åstadkomma närmare koppling och relevans för beslutsfattandet. Frågan är därför inte om organisationen spelar roll. Frågan är om den nya organisationen förmår leverera bättre resultat. Det återstår att bevisa. Därför pekar utskottet på betydelsen av uppföljning och utvärdering efter hand.

Herr talman! Sverigedemokraternas stöd för etablering av den nya myndigheten och de lagstiftningsförändringar till stöd för den som behandlas i betänkandet är naturligtvis förenat med höga förväntningar. Det är förväntningar om att den operativa förmågan upprätthålls och att kompetens tillvaratas. Det är förväntningar om att samverkan fungerar. Det är förväntningar om tydliga ansvarsförhållanden, ett väl fungerande informationsutbyte och en långsiktig kompetensförsörjning.

Likaså finns det en förväntan om att regeringen förstås fortlöpande följer upp reformen och är beredd att korrigera sådant som inte fungerar – oavsett vilken regering vi ser efter valet.

Herr talman! De senaste årens avslöjanden om extremism, antisemitism och terrorromantiserande uttryck hos företrädare för ett parti som samtidigt utgör en del av Socialdemokraternas regeringsunderlag oroar. När sådana strömningar, oavsett avsändare och mottagare, får fäste nära den politiska makten blir behovet av starka säkerhetsinstitutioner och kvalificerad underrättelseförmåga än mer uppenbart. När omvärlden blir farligare måste Sverige bli klokare. När staten genomför stora reformer måste vi både våga genomföra dem och vara beredda att utvärdera dem.

Jag vill därför avslutningsvis peka på utskottets mening om att noga följa reformens genomförande, där vi förutsätter en fortsatt nära dialog med regeringen och berörda myndigheter och understryker behovet av adekvat parlamentarisk förankring, rättssäkerhet och kontrollmekanismer.

Med dessa ord tillstyrker jag propositionen och avstyrker motionerna. Jag vill också ta tillfället i akt att tacka utskottets ledamöter för riksmötet och mandatperioden, som har varit exceptionell för utrikesutskottets del. Jag vill även tacka utrikesministern för samarbetet under mandatperioden och för hennes närvaro vid debatten här i dag.

(Applåder)

Herr ålderspresident! Vi har i dag debatterat utrikesutskottets betänkande om Riksrevisionens granskning av Sidas arbete med det humanitära biståndet.

Sammantaget konstaterar utskottet att regeringen faktiskt har redovisat hur Riksrevisionens iakttagelser ska tas om hand och att ett omfattande utvecklingsarbete redan nu pågår inom Sida. Sverigedemokraterna ser positivt på det här arbetet. Vi ser också positivt på att myndigheten nu stärker sina rutiner för uppföljning, riskhantering och ansvarsutkrävande.

Sverige ska fortsatt vara en humanitär aktör som hjälper människor i nöd. Hjälpen ska präglas av ansvar, kontroll och resultatfokus. Medmänsklighet och ordning är inte varandras motsatser, tvärtom, men för att hjälpa fler människor måste vi säkerställa att resurserna används rätt och når hela vägen fram. Det är också den bärande tanken bakom den reformagenda som Sverigedemokraterna och regeringen har presenterat under mandatperioden: ett bistånd som är mer effektivt, mer transparent och mer fokuserat på resultat än på symboler, ett bistånd som förtjänar svenska folkets förtroende.

Riksrevisionens granskning visar varför det sjösatta reformarbetet är motiverat. Mot den bakgrunden yrkar Sverigedemokraterna bifall till förslaget i betänkandet och avslag på motionerna och föreslår att riksdagen lägger regeringens skrivelse till handlingarna.

Det har talats en del om behovet av en återgång till enprocentsmålet, alltså att biståndet ska utgöra 1 procent av bruttonationalinkomsten, från oppositionen i dag. Då landar vi återigen i att volym blir viktigare än verkan och intentionen viktigare än konkreta resultat som måste utvärderas löpande.

Som redan har påpekats under debatten är det här den sista ärendedebatten i kammaren för flera ledamöter och suppleanter i utskottet. Med tanke på det vill jag passa på att tacka Olle Thorell, Magdalena Thuresson, Lotta Johnsson Fornarve och Gudrun Brunegård för lång och trogen tjänst i utrikesutskottet och i riksdagen.

I egenskap av ordförande vill jag också framföra att jag har värdesatt era olika bidrag, er konstruktivitet och i flera fall er senioritet, oavsett om vi varit på samma sida eller helt olika sidor i det politiska landskapet. Det är värt att säga i en tid då vi behöver värdesätta ämbeten och inte bara det politiska spelet.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)

Herr ålderspresident! Jag tror tyvärr att de här frågorna kommer att återkomma. Det har ju visat sig allt eftersom att det finns ett närmast sömlöst lapptäcke av kopplingar mellan dem som sympatiserar med Vänsterpartiet och den typ av rörelser som faktiskt är ett existentiellt hot mot det judiska livet och existensen i Mellanöstern. Det gäller inte minst även här i Sverige. Men med det sagt vill jag ändå verkligen uttrycka mitt tack till Lotta Johnsson Fornarve för hennes gärning i utrikesutskottet.

Jag tycker att Johnsson Fornarve tillsammans med övriga ledamöter från utrikesutskottet som har sin sista debatt här i kammaren i dag tillhör dem som alltid är konstruktiva, sakliga och hederliga i sin argumentation och gör det allra bästa av detta i en anda som det runda bordet i utrikesutskottets sessionssal ändå förtjänar. Det tycker jag att man ska ha en eloge för. Tack för dina insatser och din tid i utrikesutskottet!

Herr ålderspresident! Tack, Lotta Johnsson Fornarve, för anförandet!

Jag vill tacka ledamoten för hennes gärning under tiden i utrikesutskottet. Först vill jag dock ställa en fråga. Med tanke på att Lotta Johnsson Fornarve själv nämnde försiktighetsprincipen, behovet av att bistånd kan följas upp, behovet av att riskminimera för att bistånd inte ska hamna i extrema miljöer och så vidare vore det närmast tjänstefel att inte ställa den fråga som alla andra ställer sig i dessa dagar.

Det har ju uppdagats att tiotals och åter tiotals av Vänsterpartiets egna kandidater inför valet på olika sätt har hyllat Hamas terrorangrepp mot Israel samt att de har kopplingar till och samröre med den typen av organisationer, som har utsatt det judiska folket för det värsta massmordet sedan andra världskriget. Jag skulle vilja höra hur Lotta Johnsson Fornarve ser på att följa upp, riskminimera och utkräva ansvar när biståndsmedel har hamnat fel.

Vi har ju tidigare sett hur Vänsterpartiets biståndsstiftelse har förmedlat medel till DFLP. Organisationen har själv bekräftat att man inte bara har stöttat utan också varit kopplad till och deltagit i Hamas terrorangrepp mot Israel. Det har kommit olika svar i efterhand – man har inte känt till de här kopplingarna och tar avstånd från dem, och projektet har avslutats.

Hur vill ledamoten Johnsson Fornarve och Vänsterpartiet se till att bistånd inte hamnar i den här typen av miljöer eller i fickor som dessa, och hur vill partiet självt använda den försiktighetsprincip som vi från regeringssamarbetets sida har etablerat? Ska den vara kvar, eller ska den tas bort vid en eventuell valvinst för vänsterblocket?

Herr talman! Låt mig säga så här: Det har inte undgått någon på senare tid vilket sällskap Socialdemokraterna och Olle Thorell själv befinner sig i. En av de största skandalerna i det internationella biståndet under den här mandatperioden har varit hur Vänsterpartiets biståndsstiftelse haft kopplingar till DFLP. Dessa har själva bekräftat att de var delaktiga i Hamas attack den 7 oktober, som är det största massmordet på judar sedan andra världskriget.

Jag sa precis att jag kan skriva under på mycket av det Olle Thorell talade om i sitt anförande, inte minst på ett filosofiskt plan i betydelsen av vilken skillnad vi kan göra. Men är det dessa vindar han pekar på när han säger att han är orolig över vindarna?

Är det sådana åsikter och värderingar hos vänsterpartister i Sverige, oavsett om det är i kommuner, i regioner eller på nationell nivå här i riksdagen, som kan beredas plats i en framtida regering? Är det ett sådant renhållningsarbete som Olle Thorell vill göra för att se till att svenska värderingar sprids över världen? Eller vad är det han syftar på?

Vi vet mycket väl att det här är ett omfattande problem. Det verkar vara ett lapptäcke, ett mönster, där sömmarna går tätare och tätare i varandra i fråga om Vänsterpartiets samröre med terrorkramande krafter och organisationer, både internationellt och i vårt land.

Jag tycker att man är svaret skyldig om huruvida man krattar manegen för sådana krafter, både i en framtida regering och i ett samarbete med Vänsterpartiet.

Oavsett om Olle Thorell väljer att kalla mig ulv i fårakläder eller något annat har mitt engagemang den här mandatperioden handlat om att vara lyhörd, respektfull och ansvarstagande för utrikesutskottets viktiga arbete. Jag vet att Olle Thorell också har varit det under sina många år i riksdagen och i utrikesutskottet. För det och för hans gärning vill jag ändå tacka Olle Thorell.

Herr talman! Jag lyssnade med intresse på Olle Thorells anförande. Trots att vi tillhör diametralt olika partier finns det en del av det internationella biståndet som har stor uppslutning och stort stöd både i riksdagen och bland svenska folket i stort, nämligen det humanitära biståndet och den skillnad Sverige kan göra med det humanitära biståndet.

I dag vi debatterar Riksrevisionens granskning av det humanitära biståndet och regeringens skrivelse om detta. Jag vill ändå ställa en fråga från ett övergripande plan. Under en lång tid av socialdemokratiskt ledda regeringar har kritiken ofta gällt bristande uppföljning och kontroll av biståndsmedel.

Det här har varit återkommande över tid i Riksrevisionens och Sidas rapporter. Det har handlat om otydliga beslut, brist på transparens i urval av mottagare och generella problem, också under socialdemokratiskt ledda regeringar. Det har förekommit korruption i mottagarländer och felaktig användning av pengar men också svårigheter med kontroll i konflikt- och högriskområden där det humanitära biståndet är centralt.

Mot bakgrund av det undrar jag vilka lärdomar ledamoten Thorell har dragit. Hur skulle han som långvarig biståndspolitisk talesperson för Socialdemokraterna vilja att detta förbättras i framtiden?

Herr talman! I dag debatterar vi alltså försvarsutskottets betänkande om Sveriges militära stöd till Ukraina, kanske en av mandatperiodens sista debatter i det här viktiga ämnet.

För Sverigedemokraterna har stödet till Ukraina aldrig varit föremål för tvekan. Ukrainafrågan kom dessutom att bli särskilt betydelsefull för två av våra ledamöter som tragiskt nog har gått bort under den här mandatperioden – Sven-Olof Sällström och Lars Wistedt, båda vice ordförande i försvarsutskottet. Tillsammans med mig var de drivande i att lyfta frågan inom partiet.

Sverigedemokraterna föreslog tidigt att Sverige skulle bidra med tyngre militär materiel till Ukraina, samtidigt som vi menade att den dåvarande socialdemokratiska regeringen initialt agerade för långsamt. Några veckor efter den fullskaliga invasionen var däremot alla ombord, både här i kammaren och i Europaparlamentet. Sedan dess har enhälligheten i Sverige och hos samtliga våra partier varit en styrka. Till skillnad från en del andra parlament där man tävlar om vem som kan göra minst har vi snarare tävlat om vem som kan göra mest.

Redan i januari 2023 begärde Sverigedemokraterna att Sverige skulle skicka Leopardstridsvagnar till Ukraina för att stärka landets förmåga att återta förlorad terräng. Frågan följdes upp, och Sverige kom därefter att initialt leverera ett tiotal stridsvagnar som med facit i hand har presterat väldigt väl. Vi har sedan konsekvent i regeringssamarbetet presenterat leveranser av såväl Stridsfordon 90 som artillerisystemet Archer, Stridsbåt 90, Robotsystem 70 och flera andra svenska materielsystem som de facto har visat väldigt god effektivitet på slagfältet. Så sent som för några veckor sedan kunde några av oss här inne också beskåda hur de skyddar vital energiinfrastruktur i form av värmeverk och då också lyssna till de ukrainska soldaterna som beskrev förträffligheten i det svenska stödet.

Herr talman! Så sent som i förra veckan kunde vi, som flera redan har berört, glädjas åt beskedet att Sverige och Ukraina ingår en affär om leverans av 20 Jas 39 Gripen E. Sverige donerar också 16 plan av versionen C/D, vilket ytterligare kommer att stärka den ukrainska försvarsförmågan.

För några veckor sedan var jag på plats i Ukraina på Majdantorget och träffade en kvinna från Poltava som var flygplanstekniker. Det gick inte att ta miste på hennes eufori och förhoppning om att en dag kunna ta emot Gripenplanen i Ukraina. På en ukrainsk flagga tecknade jag och några kollegor en liten hälsning om att Gripen är på väg, vilket kändes oerhört starkt. Det var med stor stolthet och som en blinkning till den världsunika ingenjörskonsten i Östergötland som vi kunde deklarera att det här faktiskt är på väg nu.

Frågan om avancerat militärt stöd aktualiserades förstås redan i samband med den fullskaliga invasionen men var långtifrån okomplicerad under 2023, vilket i hög grad var kopplat till Sveriges Natoansökan. Sverigedemokraterna valde att stödja alla förslag, inte minst mot bakgrund av de säkerhetsgarantier som också Sverige erhöll under processen.

Samtidigt kvarstod både då och nu en begränsad risk för att Ryssland expanderar kriget, trots att vi kan se ljusglimtar i form av att Ukraina faktiskt går ganska bra för stunden – tack och lov för det! Är det några slutsatser och insikter som vi beslutsfattare behöver ha med oss är det nämligen att en aktör som Ryssland agerar om den kan. Vi har också sett vad de är kapabla till.

Herr talman! Detta för mig in på en bredare problematik som Rysslands agerande speglar och något som alltför ofta förbises i debatten: Varför är det så viktigt att stödja Ukraina, både av solidariska och av rent säkerhetspolitiska skäl?

Efter Sovjetunionens fall möttes Ryssland av handelsavtal och betydande finansiellt stöd från väst i hopp om en fredlig och demokratisk utveckling. Tyvärr gick utvecklingen i motsatt riktning. År 1999 varnade Sverigedemokraterna i en artikel för det problem som Ryssland utgjorde och för behovet av en stark svensk försvarsmakt.

Om det är någon fråga som vi, till skillnad från många, konsekvent har drivit under våra år i riksdagen är det att vårt försvar måste dimensioneras utifrån det värsta tänkbara scenariot och inte efter hur omvärlden ser ut för stunden. Det har Ukraina fått erfara. Konsekvenserna och prislappen av tidigare underlåtenhet och en för sen upprustning är tydliga i dag. Det är inte huvudfrågan, men det måste finnas med som en fond.

Rysslands folkrättsvidriga annektering av Krim 2014 och den fullskaliga invasionen den 24 februari 2022 visar tydligt att landet i dag inte hör hemma i den europeiska gemenskapen. Det är ett land som genom historien förvisso har gett oss stora kulturella bidrag i form av tonsättare som Tjajkovskij och författare som Dostojevskij med flera. Men i dag har landet sjunkit till en politisk, moralisk och mänsklig bottennivå där krigsförbrytelser och terrordåd duggar tätt.

Herr talman! Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti med nationens främsta för ögonen. Det innebär också en tydlig syn på nationalstatens betydelse och på vikten av ett folks traditioner och kultur men också på dess vilja till överlevnad. Den kamp som Ukraina för mot Ryssland är existentiell, likt den kamp som vårt broderfolk i Finland utkämpade under vinterkriget.

Vi menar att det är vår skyldighet att stötta Ukraina i den här kampen, för det hade kunnat vara vi, Sverige, som utsattes för ett liknande angrepp och begärde stöd av andra. Likasinnade stater med historiska band hjälper varandra, och numera är det faktiskt inte bara så att vi assisterar Ukraina – Ukraina assisterar också oss med sin erfarenhet, sin know-how och sin kunskap och kan faktiskt dela med sig till oss andra i våra förberedelser för ökad motståndskraft.

Det står också allt tydligare att den enda typ av diplomati som Ryssland respekterar är militär styrka och avskräckning. Därför är det avgörande att det militära stödet till Ukraina inte bara upprätthålls utan också utvecklas och förstärks.

Sverige har visat att vi är en pålitlig partner som har stått vid Ukrainas sida sedan krigets början utan att vika en tum. Flera länder har lämnat olika initiativ medan vi fortsatt tillhör den grupp som, sett till vår storlek, har bidragit mest. NB8-kretsen är så kallade front runners i ett internationellt perspektiv.

Till skillnad från Vänsterpartiet anser vi att det försvarsindustriella samarbetet med USA är av fortsatt stor betydelse för såväl Ukrainas som Europas säkerhet. När den amerikanska försvarsindustrin mobiliserar vet vi att den också levererar. Försvarsmakten klarar av att skilja mellan det dagliga tekniska arbetet och samarbetet som sker på daglig basis å ena sidan och oförutsägbarheten i det politiska ledarskapet å andra sidan. Detta borde och måste också politiken klara av.

Herr talman! I det läge som vi befinner oss i finns det begränsat utrymme för politisk posering och symbolpolitik, menar vi. Jag vill ändå understryka det självklara som jag tror att vi alla här också kan enas om: Det är Ryssland som har startat kriget i Ukraina, och det är Ryssland som när som helst kan avsluta kriget genom att dra sig tillbaka från ockuperat ukrainskt territorium. Till dess kommer Sverige, Sverigedemokraterna och vi alla över partigränserna att fortsätta att verka för ett starkt försvar och ett uthålligt stöd till Ukrainas folk, för frihet och självbestämmande. Ukrainas sak är också vår.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru talman! Europa befinner sig i en bister verklighet. Kriget i Ukraina rasar vidare, och hoten i vårt närområde är inte längre avlägsna eller teoretiska. De är konkreta, långsiktiga och påverkar även Sverige här och nu.

I detta läge blev Sverige under den här mandatperioden medlem i Nato. Det var ett historiskt steg. För Sverigedemokraterna var det ett steg vi processade och stod bakom med full kraft eftersom Sveriges säkerhet måste bygga på verkligheten som den är, inte på önsketänkande om hur vi skulle vilja att den såg ut.

Fru talman! Ett medlemskap är dock inte slutpunkten. Det ställer nya krav på politiskt ledarskap, tydlighet och uthållighet samt på att vi fattar beslut som stärker Sverige också när de är svåra. Det är i ljuset av det vi behandlar betänkandet om verksamheten i Nato under 2025.

Det finns skäl att understryka allvaret i det säkerhetspolitiska läget. Under året har två så kallade artikel 4konsultationer genomförts inom alliansen, vilket i sig är ett tydligt tecken på hur skört läget är. Det visar att våra allierade utsätts för olika former av intrång och påtryckningar mot sin territoriella integritet. Det handlar inte om isolerade händelser utan är en del av ett mönster som i förlängningen innebär en uppenbar risk för en större militär konflikt.

Betänkandet vi nu behandlar gäller inte bara ett formellt ställningstagande i kammaren, utan det handlar om hur Sverige som ny medlem ska orientera sig i alliansen, formulera sina prioriteringar och ta ansvar i ett försämrat säkerhetspolitiskt läge.

Fru talman! Det måste sägas: Alla i denna kammare har inte varit lika tydliga, lika konsekventa eller lika realistiska i synen på Sveriges säkerhet. Vi ser fortfarande partier som valde tvekan när historien krävde klarsyn och som svarade med osäkerhet när omvärlden hårdnade. När Sverige behövde tydliga besked levererade de ambivalens – i synnerhet gällande inställningen till Natomedlemskap.

Däremot måste jag berömma den samförståndsanda som i dag finns i riksdagen gällande det som verkligen avgör ett lands säkerhet, nämligen försvarsanslag, militär förmåga, beredskap och viljan att faktiskt bära ansvar när kostnaderna blir påtagliga – även om vi kan ha olika vägar dit.

Fru talman! Sverigedemokraterna sluter inte bara upp bakom medlemskapet i Nato utan driver förslag om svenska prioriteringar inom försvarsalliansen, inte av ideologisk bekvämlighet utan av nationellt ansvar. För oss handlar säkerhetspolitik ytterst om att skydda det som är vårt – vårt land, vårt folk, vår frihet.

Där går också en viktig skiljelinje: För vissa är internationella strukturer ett mål i sig, och för oss är de ett verktyg. Nato är för Sverige ett kraftfullt och nödvändigt verktyg. Alliansen stärker Sverige, och Sverige stärker alliansen. Sverige ska vara en lojal allierad och en trovärdig partner, och Sverige ska aldrig bli en passiv följare. Svensk säkerhetspolitik måste även i Nato präglas av omdöme, ryggrad och nationell självrespekt.

Fru talman! Det är också därför detta betänkande är viktigt. Det rör inte bara Sveriges närvaro i en ny institutionell ram utan även den praktiska inriktningen för vårt arbete i Nato under 2025 – hur vi ska bidra, vilka prioriteringar vi driver och hur vi bäst stärker både svensk och alliansens samlade säkerhet.

Sverigedemokraterna menar att Nato ska hålla fast vid sin kärna, det vill säga det kollektiva försvaret av medlemsstaternas territorium. Det är där alliansens styrka finns, det är där dess legitimitet finns och det är där Sveriges mest grundläggande säkerhetsintresse finns.

Här behövs en röst för realism. Det behövs en röst som säger att Europas säkerhet börjar i Europa och att Sveriges ansvar börjar i vårt närområde. Det betyder också att vi måste kunna prioritera. När Europa åter står inför allvarliga militära hot får fokus inte förskjutas från det som är alliansens själva uppgift, det vill säga att avskräcka, försvara och hålla samman.

Mot den bakgrunden vill jag också lyfta en konkret fråga där Sveriges roll i Nato nu utvecklas. Vi noterar med stort intresse att Sverige har tilldelats förmågemål som innebär att bidra till ett integrerat luft- och robotförsvar inom alliansen. Detta är välkommet. Det är dessutom i linje med vad Sverigedemokraterna har drivit tidigare, nämligen att Sverige bör prioritera just denna typ av förmågor inom Nato.

I en tid där hotbilden i allt högre grad omfattar avancerade robotsystem, kryssningsrobotar och luftangrepp är ett robust luft- och robotförsvar en avgörande del av såväl nationell som allierad säkerhet. Här har Sverige både kompetens och strategiska skäl att ta ett större ansvar.

Fru talman! Mot den bakgrunden vill jag särskilt uppehålla mig ett ögonblick vid det nordiska perspektivet. Med Sverige och Finland i alliansen har en historisk möjlighet öppnats. Hela Norden finns nu i samma försvarsallians. Det är inte bara en symbolisk förändring utan en strategisk omdaning av vår region, och det är en möjlighet som vi behöver ta tillvara fullt ut.

Sverigedemokraterna vill att Sverige ska vara en drivande kraft för att fördjupa det nordiska samarbetet inom Nato. Vi ska inte nöja oss med att delta; vi ska bidra, leda, forma och utveckla. Om Norden samordnar sina förmågor än bättre blir nämligen inte bara våra länder starkare, utan då blir hela Natos norra flank starkare.

Detta kan innebära gemensam operativ planering för försvaret av Östersjön. Ett tätare integrerat samarbete med Finland, vars säkerhet i praktiken är oupplösligt förenad med vår egen, är på väg. Det kan också innebära fördjupad samordning med Norge och Danmark när det gäller logistik, underrättelser och luft- och sjöförsvar, liksom regelbundna och avancerade gemensamma övningar som stärker vår faktiska stridsförmåga.

Allt det här och mer därtill är sätt att göra Nato starkare och mer relevant för vår del av världen. Det handlar egentligen ytterst om att förena geografi med strategi. Vi delar hav, luftrum, infrastruktur och säkerhetsintressen. Därför måste vi också i högre grad dela planering, övning och praktiskt ansvar.

Fru talman! Vi ska också vara tydliga med att inga allianser i världen kan ersätta ett starkt nationellt försvar. Här finns det fortfarande en politisk skuld i denna kammare. Sverige rustade ned sitt försvar under lång tid – förmågor avvecklades, beredskap monterades ned och alltför många valde att tro att historien hade tagit slut när den i själva verket bara omgrupperade sig.

Sverigedemokraterna tänker inte upprepa de misstagen. Vi står för en långsiktig upprustning. Vi står för att Sverige ska ligga stabilt vid Natos målsättningar. Vi står för att bygga ett försvar som faktiskt kan försvara Sverige inte bara på papperet och i planer utan i verkligheten, med personal, materiel, uthållighet och förmåga att möta ett allvarligt angrepp.

Avslutningsvis vill jag vara tydlig med en annan sak. Det säkerhetspolitiska läget kräver mer av oss än att vi vinner debatter eller formulerar välvilliga avsikter. Det kräver mognad, ansvar och uthållighet. När det gäller vårt försvar av Sverige och vår roll i det nordatlantiska, nordiska och europeiska säkerhetssamarbetet måste vi i grunden sträva efter så stark enighet som möjligt – inte för att vi tycker lika i allt utan för att verkligheten kräver stabilitet, förutsägbarhet och styrka.

Sverige är i dag en del av Nato. Det är ett historiskt faktum. Men hur vi väljer att vara medlem – hur vi bygger vår egen styrka och hur vi använder detta medlemskap till att göra Sverige tryggare – är fortfarande en politisk fråga.

Låt mig också, nu under mandatperiodens sista riksmöte, säga följande i egenskap av ordförande i utrikesutskottet: Även om vi i utskottets arbete i många avseenden har olika uppfattningar i sak präglas det här området av ett gemensamt allvar gällande Sveriges säkerhet. Det är värdefullt, och det är viktigt. Det är en styrka att ta med sig in i nästa mandatperiod.

Med det, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Herr talman! Ja, är det något vi gör är det väl att gå till val som självständigt parti. Jag kan bara notera att jag inte håller med Kerstin Lundgren när hon beskriver vad regeringen har gjort.

Det är mycket riktigt så att Sverigedemokraterna gärna hade velat gå längre i det strategiska skyddet, vår motståndskraft och vår resiliens gentemot Kina och framför allt också gå efter ökad västlig samling för att sanktionera och utöva påtryckningar kring de sektorer som allra värst göder den ryska krigsekonomin. Det handlar om bank- och finanssektorn. Det handlar även om andra sektorer. Man har faktiskt översköljt Ryssland med komponenter med dubbla användningsområden och liknande som kan användas i krigföringen mot Ukraina. Vi anser att man borde gå längre. Men det handlar också om att samla stöd för det.

Jag tyckte att utrikesministern var tydlig med att det sker en ompositionering i förhållande till Kina. Man samarbetar där det gynnar svenska intressen, där vi behöver det, men distanserar sig också från de områden som är uppenbara säkerhetshot från Kina.

Det jag hör är att Centerpartiet och Socialdemokraterna inte alls verkar överens om synen på Kina, dess mjuka makt och dess hårda säkerhetsmakt och säkerhetshotet vi ser från svensk sida.

Herr talman! Tack, Kerstin Lundgren, för anförandet!

Jag lyssnade med intresse eftersom både Kerstin Lundgren nu och Morgan Johansson i ett tidigare anförande nämnde Kina. De gör båda anspråk på att samarbeta vid ett eventuellt regeringsskifte efter valet, men jag hör väldigt olika tongångar i frågan om Kina och Kinas stöd till Ryssland.

Jag hörde Socialdemokraterna lovorda handelsrelationen med Kina och nämna att vi kanske inte ska handla med vissa varor och tjänster och att samma policy som tidigare i stort sett ska gälla – detta trots Kinas stöd till den ryska krigsekonomin och trots att våra säkerhetsmyndigheter pekar ut Kina som ett av våra stora konstaterade säkerhetshot.

Mina frågor är därför: Är Centerpartiet överens med Socialdemokraterna om något slags låt-gå-politik à la 90-talet, eller vill man något annorlunda? Och vad är i så fall det?

Kerstin Lundgren talade tidigare om stödet för Taiwan när det gäller det kinesiska hotet. Är man beredd att verka för västlig påtryckning och sanktioner mot de kinesiska sektorer som göder den ryska krigsekonomin? Och är man i så fall överens med Socialdemokraterna om att någonting behöver göras annorlunda i förhållande till i dag?

Vi får väldigt olika besked i relation till vad som just nu är det dimensionerande säkerhetshotet mot den globala maktordningen, det vill säga Kina.

Herr talman! Norden är en av världens mest integrerade regioner. Vi delar språk, vi delar samhällssystem, vi delar kultur och vi delar historia. Vi är integrerade på enormt många punkter och har de lägsta tröskeleffekterna, skulle jag ändå vilja säga, för att integrera oss mer på de områden där vi inte är det i dag.

Det finns mängder av saker vi skulle kunna göra. De nordiska länderna som också är EU-medlemmar skulle till exempel kunna bli mycket bättre på att koordinera implementeringen av EU-direktiv. Det finns en rad exempel på att vi inte har koordinerat oss utan har implementerat EU-direktiv helt olika. Då har vi inte stärkt den nordiska pelaren utan snarare talat olika språk inom EU. Det tycker jag är negativt.

Vi skulle behöva riva betydligt fler gränshinder, dela mer gemensam underrättelse, stärka den gemensamma operativa planeringen och skapa mer av faktisk interoperabilitet mellan våra nordiska länder på de områden, inte minst försvars- och säkerhetsmässigt, där vi inte har det i dag. Men det är säkert en egen debatt.

Herr talman! Norden och NB8-kretsen, även Polen, Storbritannien med flera, är vår främsta och viktigaste utrikespolitiska prioritering från Sverigedemokraternas sida. Den prioriteringen delar vi i hög utsträckning med regeringen, vilket utrikesministern framförde i utrikesdeklarationen.

Därför ser jag, precis som Fredrik Malm, inte något motsatsförhållande. Mattias Karlsson var också tydlig i intervjun i Svenska Dagbladet att det inte handlar om att lämna EU eller Nato utan att det handlar om att stärka den nordiska pelaren. Jag ser det som att det finns oerhört mycket mer att göra i det nordiska samarbetet. Vi är inte klara. De största bedrifterna gjordes under åren före och efter Nordiska rådets bildande 1952. Det var passfrihet, rivande av gränshinder och ökad intern rörlighet inom Norden.

Det finns oerhört mycket mer att göra på försvars- och säkerhetsområdet när det kommer till det militära ramverket eller fördjupningen av Nordefco – även inom Nato. Det har vi hört många tala om. Vi har hört Jan-Erik Enestam och Claes Westberg. Det finns mer att göra enligt Stoltenbergrapporten. Det finns mängder av åtgärder vi skulle kunna vidta för att stärka den nordiska dimensionen även inom Nato som försvarsallians. Jag ser inget motsatsförhållande i detta – precis tvärtom – nu när Sverige ska ta ansvar för den framskjutna närvaron i Finland inom Natosamarbetet, med trupper i Lettland och så vidare.

Det finns mer att göra, och det finns också ett antal exempel inom Nato på goda regionala samarbeten. Nato har inget förbud mot detta, och det finns inga juridiska hinder mot att stärka regionala samarbeten inom försvarsalliansen. Tvärtom! I många fall finns det till och med önskemål om det. Man har i Nato uttryckt att när ett samlat Norden nu är en del av Nato ska mer göras tillsammans för att stärka förmågan i Nordkalotten och i Östersjöområdet. Det vore oerhört positivt om vi kunde fördjupa och förstärka det nordiska försvars- och säkerhetssamarbetet.

Herr talman! Jag kan bara upprepa att den specifika frågan om stöd till en tankesmedja är jag inte uppsjungen i. Jag kan inte uttala mig om ett specifikt stöd till en tankesmedja. Vi brukar uttala oss om frågor om partistöd eller riksdagens angelägenheter i kammaren, men jag får återkomma till frågan om tankesmedjan.

Jag har varit tydlig med att vi som parti inte ska ta emot stöd från Magarörelsen eller från någon annan politisk rörelse, stat eller land i det svenska valet. Det är en fråga för svenska folket, och det är svenska folkets öde.

Sverigedemokraterna anser även fortsättningsvis att utrikesområdet inte ska vara föremål för kvalificerad majoritet, utan där ska krävas enhällighet.

Sedan var det frågan om House of Sweden. Kerstin Lundgren vet, och jag är glad att vi är överens, att vi båda tillhör partier som har drivit på för ett House of Sweden med större befogenheter och större möjligheter att utvecklas på plats. Jag hoppas definitivt att vi kan komma längre i den frågan. Där är vi helt överens.

Herr talman! Det var många frågor att svara på. Jag sätter igång direkt, och sedan får vi se om jag hinner med.

Först och främst har Henrik Vinge från partiledningen och jag uttryckt att vi ska ställa oss kritiska till om det kommer propåer om något slags utländskt stöd i svensk valrörelse. Det är elementärt, grundläggande och rimligt med tanke på att det handlar om svenska folkets öde.

Vad gäller det specifika stödet till tankesmedjan har jag inte någon närmare bild av vad det handlar om. Det får jag i så fall undersöka och återkomma till.

Jag brukar i olika sammanhang säga att vi behöver EU både mer än någonsin och mindre än någonsin samtidigt. Det är den komplexa bilden, och det är viktigt att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

EU har blivit en otroligt viktig och helt central säkerhets- och försvarspolitisk arena i det här säkerhetsläget. Vi tjänar på att göra gemensamma stora upphandlingar kring försvarsindustrin. Vi tjänar på att skala upp gemensamma system, gemensamt stödja Ukraina militärt och stärka vår egen upprustning och förmåga, vilket har varit välbehövligt länge.

Vi tjänar på att samordna oss i handelskrig, för gemensam handelspolitik och i det ekonomiska samarbetet – särskilt i dag. Däremot är jag fortfarande, och har alltid varit, av den uppfattningen att EU ska göra mindre när det kommer till inrikespolitiska angelägenheter. Där ser vi fortfarande olika övertramp i beslutskompetensen som över huvud taget inte hör hemma i Bryssel men som hör hemma i denna kammare, det vill säga svenska folkets högsta beslutande organ. Det finns fortfarande – det är både och.

Om det skulle ske betydande nya överföringar av beslutskompetens till EU, särskilt av sådant slag som gäller inrikespolitiska angelägenheter, har vi varit tydliga med att det finns ett folkomröstningslås. Vi kan inte bara ge EU nya befogenheter, egen beskattningsrätt eller beslutskompetens på nya områden utan närmare diskussion.

Sedan var det frågan om Kina. Jag önskar verkligen att vi kan göra allt vi kan för att mota den kinesiska regimen, bland annat dess stöd till Ryssland. Jag nämnde därför också explicit vikten av att stå upp för Taiwan i mitt anförande.

Herr talman! Nu har ju inte Sverigedemokraterna fullt inflytande över utrikespolitiken i dag. Jag tycker däremot att otroligt mycket har gått i rätt riktning den senaste mandatperioden. Håkan Svenneling vet också att Sverigedemokraterna har varit föregångare i många av de stora och viktiga frågor som rör dels försvaret av mänskliga rättigheter, dels demokratins resning i länder som levt under förtryck och diktatur.

Många talar i dag om Iran. Vi har varit drivande i riksdagen för att terrorlista det iranska revolutionsgardet. Både i Europaparlamentet och här i kammaren har vi verkat för fler inreseförbud för regimanhängare och deras anhöriga, fler sanktionslistningar, fler MR-sanktionslistningar och så vidare. Flera av oss har varit närvarande vid många av de största folkresningarna mot den iranska regimen för att sätta press från omvärlden på att regimen ska falla.

Detsamma gäller i frågan om Kina. Detsamma gäller i frågan om utsatta kristna världen över, som lider i ett stort antal länder. Där har vi i Sverigedemokraterna varit tydliga i vårt försvar för dessa grupper.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar Håkan Svenneling för frågan.

Det är bra och viktigt att vi riksdagsledamöter, även utskottsordförande, kan visa att vi är människor. Just då hade jag fullt upp med att inte minst ta hand om vår nyfödda dotter och är därför inte insatt i vad som skedde i detta ärende i Europaparlamentet.

Vi vet dock båda två, liksom alla här i kammaren, att en omröstning många gånger är en del av ett större omröstningspaket. Vi vet att den föregås av olika utskottsbehandlingar och att det finns processer bakom. Dessa har jag inte insyn i här och nu, delvis på grund av det jag nämnde men också på grund av att vi har haft ganska mycket annat att tänka på givet det utrikes- och säkerhetspolitiska läget.

Jag har tyvärr inget bra svar att ge på denna fråga i dag med tanke på att jag inte känner till ärendet i detalj, tråkigt nog.