Patrik Karlson (L) svarade Tony Haddou i en replik om Skärpta villkor för anhöriginvandring i debatten ”Protokoll 2025/26:156 Onsdagen den 12 augusti” den 12 aug 2026.
Tony HaddouV· i en replikJag känner inte att jag fick något större svar om logiken när det gäller att barn inte ser sina föräldrar gå till jobbet. Regeringen svarar i propositionen med att barn i de situationerna inte ska få se sina föräldrar…Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Under lång tid har den asylrelaterade invandringen till Sverige varit omfattande. I kombination med en alltför kravlös integrationspolitik har det bidragit till ett växande utanförskap, till segregation, till trångboddhet, till bristande egen försörjning och till att alltför många barn växer upp utan att se sina föräldrar gå till jobbet. I dag bor omkring 700 000 människor i Sveriges utanförskapsområden, och omkring 160 000 av dessa är barn. Det är i och för sig inte bara siffror – det är ett samhällsmisslyckande som har tillåtits växa därför att alltför många har föredragit signaler framför struktur och avsikter framför ansvar.
Det är mot den bakgrunden man ska förstå den omläggning som den här regeringen har gjort på migrationsområdet. Målet är en ansvarsfull och långsiktigt hållbar ordning, där ett ja faktiskt betyder ja och ett nej faktiskt betyder nej. Den som kommer till Sverige ska ges goda möjligheter att bli en del av vårt samhälle men också möta tydliga krav på etablering, egen försörjning och ansvar.
Sedan regeringen tillträdde har antalet asylsökande minskat kraftigt, trots ett fortsatt högt söktryck i många andra europeiska länder. Men det räcker inte att bara se till själva asylinvandringen. Anhöriginvandringen, som vi pratar om här i dag, utgör fortfarande en betydande del av den invandring till Sverige som sker år efter år. Den har under lång tid kunnat ske på väldigt generösa villkor, ofta utan att regelverket i tillräcklig grad tagit hänsyn till integrationen, till välfärdens bärkraft och till det enkla faktum att familjeåterförening måste fungera även i verkligheten.
Herr talman! En bärande princip i propositionen är att reglerna om anhöriginvandring ska anpassas till EU:s rättsliga miniminivå. Sverige ska självklart leva upp till EU-rätten och till våra internationella åtaganden. Men Sverige ska inte av gammal vana lägga sig över den nivå som krävs om konsekvensen blir sämre integration, större utanförskap och minskad tillit till systemet. Under lång tid har man i det här landet nästan gjort en dygd av att vara mer långtgående än nödvändigt i migrationspolitiken, som om det mest generösa alltid också vore det mest ansvarsfulla. Så har det inte fungerat i verkligheten.
Herr talman! Med den här propositionen gör vi reglerna tydligare och mer situationsanpassade när det gäller vem som kan vara anknytningsperson. Det är en viktig förändring. Dagens och gårdagens regelverk har alltför ofta utgått från att samma ordning ska gälla för helt olika människor i helt olika situationer. Men en svensk medborgare, en nordisk medborgare, en person med permanent uppehållsrätt, en arbetskraftsinvandrare, en person med tidsbegränsat uppehållstillstånd på asylrelaterad grund och ett ensamkommande barn har inte samma ställning i Sverige. De har inte samma grad av etablering eller stabilitet. De har inte heller samma förutsättningar att bära ansvar för familjeåterförening. Det är därför rimligt att göra vissa skillnader mellan de här grupperna.
För svenska och nordiska medborgare och personer med permanent uppehållsrätt ska det räcka att man är bosatt här. För personer med uppehållstillstånd ska det däremot krävas mer. Man ska vara bosatt i Sverige. Man ska ha PUT eller TUT med viss giltighetstid. Det ska också finnas välgrundade utsikter till att man ska få stanna varaktigt i Sverige. Det här är sunt i sig. Varför skulle staten låta en person som själv bara har en mycket osäker eller kortvarig rätt att vistas i landet omedelbart utgöra en grund för långtgående rättigheter för andra? Att ha det på det sättet vore ologiskt.
Herr talman! Propositionen slår också fast en annan viktig princip: Reglerna om uppehållstillstånd ska bara vara tvingande när EU-rätten kräver det. I andra fall ska det finnas en möjlighet att bevilja tillstånd men inte en automatisk rätt. Det är avgörande. När EU-rätten kräver att kärnfamiljen ska omfattas ska såklart Sverige leva upp till det. Men när EU-rätten inte kräver en principiell rätt till tillstånd måste man som land kunna göra en helhetsbedömning.
Herr talman! När det gäller barn skärper vi inte bara reglerna – vi gör dem också mer tydliga och hållbara, enligt min mening. Rätten till uppehållstillstånd för ett barn som inte är anknytningspersonens och hans eller hennes makes eller sambos gemensamma barn ska tydligt knytas till vårdnaden. Det är en mycket viktig förändring.
Möjligheten att bevilja uppehållstillstånd för en blivande make eller sambo begränsas genom det här ärendet. Det kommer dock fortfarande att finnas utrymme för detta i situationer där par haft synnerliga svårigheter att leva tillsammans i sitt hemland därför att relationen i sig inte accepteras. Det kan till exempel handla om samkönade relationer i länder där sådana förhållanden möts av förföljelse, våld eller i värsta fall till och med död. Det är en rimlig avgränsning. Men i övrigt ska inte migrationsrätten i det här landet bygga på framtidslöften, antaganden eller otestade relationer. Vi vet att skenrelationer förekommer. Vi vet att familjerelationer ibland används som en ren migrationsstrategi. Vi vet också att människor, inte minst unga kvinnor, kan pressas in i relationer som de inte valt fritt.
Herr talman! Möjligheten till uppehållstillstånd för umgänge med barn ska finnas kvar, men på rätt grund. Den ska skydda ett redan pågående familjeliv, inte användas för att skapa ett nytt familjeliv från grunden genom migrationslagstiftningen. Samtidigt ska inte lagen vara stelbent inför det som kan anses ovanligt eller komplicerat. Det måste finnas en ventil för det som ibland skulle kunna klassas som ömmande eller rent av udda situationer. Det kommer alltid att finnas fall som ligger utanför vad man klassar som normalfall. Det kan vara fråga om personer som hamnat mellan regelverk, familjesituationer som är djupt särpräglade eller omständigheter där ett strikt nej skulle framstå som rent orimligt. Då behövs det en form av ventil. Men den ska också förbli en ventil. Under alltför lång tid har svensk migrationspolitik haft en tendens att presentera huvudregler med ena handen och tömma dem på innehåll med den andra genom undantag som blivit så vida att systemet till slut blivit ett obegripligt lapptäcke.
Herr talman! I denna proposition behandlar vi också den uppmärksammade frågan om unga vuxna som hamnat i kläm på grund av främst lagändringarna från 2016 och 2021, i debatten även kallat tonårsutvisningar.
Nu utökar vi möjligheten till uppehållstillstånd för unga vuxna som tidigare haft tillstånd och gör reglerna mer enhetliga. Det är klokt eftersom lagstiftningen annars riskerar att slå godtyckligt mellan olika grupper beroende på vilken tillståndsgrund som deras föräldrar har.
Det har funnits olika åldersgränser i olika regelverk. Vi går nu fram med en mer sammanhållen ordning där möjligheten att beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning ska finnas upp till 21 års ålder. Det är rimligt. Det ger fler unga chansen att slutföra gymnasiet, etablera sig och på sikt uppfylla kraven för ett eget självständigt tillstånd.
Herr talman! Vi går också som nämnts fram med förändringar gällande väntetiden. Som huvudregel ska det krävas att anknytningspersonen med tidsbegränsat uppehållstillstånd har vistats i Sverige i minst två år innan anhöriga kan beviljas uppehållstillstånd på grund av anknytning.
Genom en lagreglerad väntetid ges människor möjlighet att etablera sig i samhället, skaffa bostad, få fotfäste på arbetsmarknaden, lära sig språket och förstå hur samhället fungerar innan återföreningen äger rum. Det är ett verktyg för bättre integration.
Det finns förstås de som invänder att väntan i sig kan vara svår. Det är sant. Men alternativet är inte heller smärtfritt. Alternativet är att familjer återförenas i mycket svaga förutsättningar, i trångboddhet, i ekonomisk osäkerhet och i områden där utanförskapet redan är djupt.
Samtidigt är förslaget utformat med tydliga undantag. Kravet ska inte gälla exempelvis familjeåterförening mellan ensamkommande barn och deras föräldrar, i vissa flyktingfall, för barn som fötts i Sverige eller där särskilda skäl talar emot en väntetid.
Herr talman! Nära kopplat till detta finns det skärpta försörjningskravet. Att kunna försörja sig själv och sina familjemedlemmar har en avgörande betydelse för integrationen och för delaktighet i det svenska samhället. Detta i sig är inte särskilt kontroversiellt.
Nu förändras försörjningskravet med en höjning till 1,3 gånger normalbeloppet. Det är viktigt därför att kvinnor som kommer till Sverige genom anknytning i dag oftast är de som står allra längst från arbetsmarknaden. Det är viktigt därför att barn inte ska växa upp i hushåll där försörjningen redan från början är för svag. Det är viktigt därför att arbete inte bara ger inkomst utan också språk, självständighet, nätverk och egenmakt. Men undantag ska kunna göras där det vore orimligt att inte göra det, till exempel i vissa särskilt ömmande fall.
Herr talman! Vi föreslår också att detta ska gälla vid ansökan om fortsatt uppehållstillstånd. Om försörjningskravet bara prövas en gång, när den anhörige först kommer till Sverige, skickar vi i praktiken signalen att det inte spelar någon roll vad som händer sedan. Syftet med försörjningskravet är inte att ha en tillfällig kontrollpunkt. Syftet är att främja självförsörjning och motverka utanförskap över tid.
Samtidigt finns här en viktig balans. Vid förlängning ska också den anhöriges egna inkomster kunna beaktas. Om en make eller sambo som kommit hit som anhörig har börjat arbeta ska det räknas med i bedömningen. Det är klokt, det belönar egen ansträngning, det stärker incitamenten till arbete och det gör att lagstiftningen bättre speglar verkliga integrationsframsteg.
Avslutningsvis vill jag säga en kort sak. Ola Möller nämnde från talarstolen att han såg lite förvånande blickar när han tog replik på Tony Haddou. Det var nog min blick han såg. Det var nog mer av nyfikenhet. Jag tänkte: Vad är det som kokas ihop här? Det visade sig inte vara någon större sak.
Jag kan för egen del hävda att jag är lite rookie i sammanhanget. Jag missade helt vad som skedde och att Tony Haddou slutar. Tack för din tid i riksdagen, Tony Haddou! Det är uppenbart att vi inte tycker lika i politik. Jag har uppskattat våra samtal som vi har haft vid spontanfika och när vi träffats på gymmet.
Vi har talat om allt mellan himmel och jord. Jag vet att du kanske har tyckt att jag varit lite jobbig när jag har klagat över renoveringar hemma och sådant, men det får man leva med. Oavsett vad du gör framöver, och jag har ingen aning, önskar jag dig lycka till. Jag önskar dig allt gott i livet, och må också hälsan vara god!
(Applåder)
Herr talman! Jag får passa på att tacka för de vänliga orden, Patrik Karlson. Jag har uppskattat att ha dig som motståndare här i kammaren och i utskottet, men även när vi träffats vid en fika eller på gymmet och fått tjöta. De här frågorna spelar så oerhört stor roll i människors liv. Då måste man kunna skilja på sak och person för att komma fram i politiken. Tack för det!
De frågor som jag tänkt ställa gäller den logik som regeringen har haft emellanåt under den här debatten. Det är ett problem att barn inte ser sina föräldrar gå till jobbet. Det har återupprepats från regeringen. Jag delar den uppfattningen. Det är klart att barn ska se sina föräldrar gå till jobbet och så vidare.
Det är politikens ansvar att se till att skapa arbete. Det är ett område som regeringen helt och hållet har lämnat efter under de här fyra åren. I stället svarar man att barn inte ska få se sina föräldrar alls. Det är vad som är kvar av logiken. Den ena frågan jag har är: Hur ska familjesplittring fixa integrationen?
Min andra fråga gäller tonårsutvisningar, i och med att ni inte går hela vägen här. I TV4 satt Simona Mohamsson och sa: Vi har stoppat tonårsutvisningarna. Någon vecka efteråt utvisades Nardine till Egypten och rycktes bort från sina föräldrar. Sedan har vi nästan veckovis sett fall av tonårsutvisningar och utvisningar av unga som splittras från sina familjer. Varför detta skådespel?
Herr talman! Jag kan väl börja med den sistnämnda frågan. Vi har nu gått fram med ett lagförslag som verkligen kommer att förändra den situation som har gjort att många unga vuxna har hamnat i kläm på rent orimliga villkor. Jag nämnde i mitt anförande att det var utifrån de två lagändringar som först gjordes 2016 och sedan fastställdes 2021.
Någon gång måste man börja prövas som egen individ. När man är 21 år är man inte längre tonåring. Då är det dags att kunna stå på egna ben. Jag tror egentligen att en bred majoritet i kammaren är överens om det i grund och botten.
Det frågades tidigare, jag vet inte om det var i ett anförande eller i ett replikskifte: Var ska man annars dra gränsen? Ska människor per automatik få gå på regeln om anknytning inte bara tills de är 30 eller 40 år, utan ska det aldrig ta slut? Ska det inte finnas några skäl över huvud taget för att vara i det här landet på egen grund? Min motfråga, som jag gärna skulle vilja ha svar på, är: Var vill Vänsterpartiet dra en gräns i de här fallen, eller vill man inte ha en gräns över huvud taget?
Sedan kommer vi till frågan om att barn ska se sina föräldrar gå till jobbet. Det är superviktigt. Det som också varit viktigt under den här mandatperioden är i vilket läge regeringen klev in. Det var ett enormt jobbigt läge rent ekonomiskt, med en extremt hög inflation. Det var något som i sig medförde att vi har en lågkonjunktur i det här landet.
Regeringen har steg för steg via budgeten och andra reformer gjort insatser som har tryckt ned inflationsnivån men också fått igång ekonomin i sig. Sedan är det många saker i vår omvärld som vi inte kan påverka, som handelskriget som Trump satte igång eller det som vi nu har sett i bland annat Mellanöstern. Det här gör att saker och ting med vår politik inte går lika fort som de hade gjort i ett normalläge.
Vi ser hur arbetslösheten sjunker och hur ekonomin växer. Därför är det så viktigt att regeringens ekonomiska politik får fortsätta även nästa mandatperiod.
Herr talman! Jag känner inte att jag fick något större svar om logiken när det gäller att barn inte ser sina föräldrar gå till jobbet. Regeringen svarar i propositionen med att barn i de situationerna inte ska få se sina föräldrar alls. Vi riskerar att få familjesplittring med de förslag som ni lägger fram i dag.
Det är ett allvarligt och stort problem med den logiska tankevurpan man gör. Barn ser inte sina föräldrar gå till jobbet. Då lägger ni fram ett förslag som gör att barn inte får se sina föräldrar alls. Det tycker jag är mycket allvarligare.
När det gäller tonårsutvisningar är det ni gör att skjuta fram åldern från 18 till 21 år. Man skulle exempelvis kunna stärka anknytningen. Det hade inte varit särskilt svårt. Det har under den här debatten låtit lite som att det inte skulle gå att stoppa tonårsutvisningarna. Det är väl självklart att det går att stoppa tonårsutvisningar! Det är mycket bättre och ärligare att säga att den här regeringen under hela våren inte har velat stoppa tonårsutvisningar.
Det man har gjort under hela våren från den här regeringens sida är att krishantera tonårsutvisningarna. Man har försökt rädda sig själv, dragit det i långbänk och bara försökt hantera detta, som är en kris för regeringen. Och krisen fortsätter. Även i dag, när propositionen ska komma, är det så. Man har inte löst tonårsutvisningarna. Man har skjutit fram åldern från 18 till 21 i stället. Man har alltså inte stoppat utvisningarna, och de som får betala priset för detta är alla de unga som riskerar att skiljas från sina familjer.
Min uppmaning till liberaler, kristdemokrater och moderater är: Gör oppositionen sällskap! Öka chansen för de här tonåringarna att få stanna i Sverige! Det är omänskligt att skilja tonåringar från sina föräldrar.
Herr talman! Tack, ledamoten Tony Haddou, för följdfrågan!
Bildsättningen av ledamoten och Vänsterpartiet och även övriga oppositionen i den här frågan är ju helt felaktig. Regeringen var oerhört medveten om detta. Det var därför den frågan togs med i den utredning som startades 2024. Vi såg hur regelverket i vissa fall slog orimligt hårt mot unga vuxna som befunnit sig i Sverige på anknytningsgrund och som hamnade i kläm mellan olika tillståndsgrunder, olika åldersgränser och en lagstiftning som i det här fallet inte var sammanhängande.
Det rättar vi nu till med det här förslaget. Nu ska man kunna få anknytningstillstånd upp till 21 års ålder. Då har man också slutat vara tonåring. Då är man faktiskt vuxen. Men, med det sagt, då har man ju fått möjlighet att fullfölja gymnasiet och etablera sig innan ett självständigt tillstånd ska kunna bäras på egna grunder.
Jag förstår fortfarande inte riktigt vad Vänsterpartiets eget förslag är. Man vill i alla fall gå längre. Men det verkar ju som om man i praktiken vill etablera en princip där lång vistelse i Sverige i sig, eller i alla fall nästan, ska ge rätt att stanna oavsett vad.
Där skiljer vi oss åt. Det kan vi ju konstatera. Vi tycker inte att man ska få stanna oavsett vad. Det måste också finnas giltiga skäl för det. Visst är anknytning viktig, självklart är den det, men vi tycker inte att migrationsrätten i det här landet ska kunna byggas på principen att varje långvarig vistelse gradvis övergår i permanent rätt att stanna. Det måste finnas tydliga kriterier och krav för hur man ska förhålla sig till sin vistelse i det här landet, oavsett om den handlar om arbete, studier eller någon annan form av etablering.
Herr talman! Liberalerna lägger nu fram en lag som innebär att familjer som har återförenats efter att ha separerats under flykt kan tvingas att skiljas åt om en förälder blir av med jobbet.
Man inför en väntetid så att små barn som till exempel befinner sig i ett flyktingläger utanför Sverige får växa upp med mamma eller pappa på Zoom, i praktiken i fyra års tid, innan de kan krama om sin förälder igen.
Det motiv som anges i propositionen är att det här skulle förbättra integrationen. Då vill jag fråga Liberalerna, som ofta pratar om hur viktigt det är med skolan, om man är medveten om följderna av en sådan här fördröjning med flera år av när barn börjar i svensk skola. Utöver de humanitära skadliga effekterna som det får på ett barn att inte kunna leva med sin förälder får det också direkt negativa konsekvenser för barnens möjlighet att klara skolan, helt enkelt för att de börjar i svensk skola när de är flera år äldre.
Barn som flyttar till Sverige och börjar ettan här har lika goda chanser att klara gymnasiet som barn som föds i Sverige. Men om de kommer senare under skolgången minskar den chansen.
Remissinstans efter remissinstans har påpekat att regeringens familjesplittringslag försämrar integrationen, inte förbättrar den. Jag tänker att Liberalerna är ett parti som ansvarar för det här med högre utbildning, forskning och kunskap. Hur förhåller man sig till detta som liberal när de som kan saker säger att regeringens förslag kommer att ha motsatt effekt och inte alls leda till det som man hoppas på?
Herr talman! Tack, ledamoten Annika Hirvonen, för frågan!
Jag hängde faktiskt inte helt med i resonemanget om skolgången. Vi kan ju inte styra hur gamla barnen är när de kommer till Sverige och därmed någon gång kommer att börja i svensk skola. Det är ungefär som om vi skulle slussa hit barn från omvärlden så att alla ska börja i årskurs 1.
Barn och unga kommer att komma till Sverige vid olika tidpunkter i sitt liv och därmed också ha olika förutsättningar för hur de ska ta sig an och klara svensk skola. Därför är det oerhört viktigt att man i svensk skola jobbar mer individanpassat med undervisningen för att barn i olika skeden ska kunna ta till sig den undervisning som de behöver för att sedan ta sig vidare ut i vuxenlivet.
Det kommer alltid att finnas kritik mot lagförslag. Det är väldigt sällan en proposition får 100 procent gehör av alla remissinstanser. Det är i princip omöjligt att hamna i den situationen. Och även om det skulle vara så att vi hela tiden lyssnade på remissinstanserna är vi folkvalda, och vi har en rad olika saker som vi väger in när vi tar fram olika lagförslag.
I det här fallet får jag nästan känslan att Annika Hirvonen skulle föredra någon form av teknokrati i det här landet och vill avskaffa möjligheten till direktval av förtroendevalda i den här kammaren. Jag kan inte tolka det på något helt annat sätt.
Det är klart att man alltid ska lyssna in och ta till sig och väga olika argument för och emot. Det gör den här regeringen också. Det har vi gjort ständigt sedan den här mandatperioden började. Men det betyder ju inte i sig att man alltid landar i samma slutsats som remissinstanserna. Jag tycker inte alls att det är något konstigt.
Herr talman! Det blir väldigt tydligt att man från Liberalernas sida inte har satt sig in i den här frågan.
Man säger att man inte kan styra hur gamla barnen är när de kommer hit. Men om man säger att alla barn måste vänta två extra år innan de kommer hit, då styr man ju i alla fall mot att alla kommer att vara två år äldre än utan den här lagen. Det är väldigt enkel matematik. Det blir konsekvensen för alla barn, oavsett hur gamla de är när en förälder ansöker om att de ska få återförenas i Sverige. Om man sätter en väntetid på två år blir barnen ju alltid två år äldre. Och det har alltså negativa konsekvenser för de här barnens möjligheter att klara skolan, för då är de äldre när de börjar skolan.
Det är väldigt sällsynt att ett förslag inte får någon kritik; det är helt rätt. Det är nog ännu mer sällsynt att ett förslag får så här mycket kritik, som regeringen skiter i.
Den här propositionen har verkligen sågats jäms med fotknölarna. MR-institutet, Röda Korset, Advokatsamfundet och även näringslivsorganisationer, organisation efter organisation och myndighet efter myndighet har kritiserat det här.
Det är klart att folkvalda har olika hänsyn att ta. I Liberalernas fall kanske man har tagit hänsyn till att man håller på att åka ur riksdagen och vill fiska stödröster från Jimmie Åkesson. Vem vet? Jag kanske borde avsluta med att tacka även Patrik Karlson för hans tid i riksdagen, med tanke på Liberalernas opinionssiffror. Men vi får väl se hur det går.
Herr talman! Det är ju kul att humor fortfarande existerar i kammaren; till och med jag kan uppskatta ett sådant inlägg!
Jag kan också börja med att tacka ledamoten för frågan. Jag vill säga att ordvalet familjesplittring visserligen låter retoriskt effektivt, men det är helt missvisande. Det låter som att den här regeringens syfte vore att skilja människor åt för att man tycker att det är roligt, men det är ju inte sant!
Hela syftet med det här är att familjeåterförening ska ske under villkor som ger familjer och deras barn en faktisk chans att leva stabilt, tryggt och integrerat i det här landet. Det är en avgörande skillnad. Vi känner till resultatet av det Miljöpartiet förespråkar här i talarstolen. Vi har sett konsekvenserna, och det är ingen vacker syn. Då säger Miljöpartiet: Vi vill ha mer av det där!
Jag tycker helt ärligt att det är lite verklighetsfrånvänt. Återigen: Är det bra att försvara att familjer återförenas i trångboddhet och att barn växer upp i hushåll utan egen försörjning eller inte har svenska över huvud taget i sitt hem? Vi vet ju att konsekvenserna blir katastrofala, och då säger Miljöpartiet: Det där vill vi ha mer av!
Ett familjeliv som byggs i fattigdom – medvetet orkestrerat av Miljöpartiet, verkar det som – i osäkerhet och med långvarigt beroende är skört. Vi känner till det. Barn påverkas, och relationer pressas. Kvinnors frihet begränsas också i oerhört stor mån, men det verkar Miljöpartiet fullkomligt strunta i. Dessutom urholkas tilliten till samhället, och Miljöpartiet säger återigen: Det där vill vi ha mer av!
Miljöpartiets problem är att man i grunden fortfarande tänker att fler undantag och amnestier alltid är lösningen, medan skarpare krav som får lite ordning och reda på detta är förskräckligt.
Vår erfarenhet de senaste decennierna visar dock på något helt annat, och det är därför vi har lagt om migrationspolitiken under den här mandatperioden.
