Patrik Karlson (L) svarade Annika Hirvonen i en replik om Stärkt återvändandeverksamhet i debatten ”Protokoll 2025/26:140 Söndagen den 14 juni” den 14 juni 2026.
Annika HirvonenMP· i en replikMänniskor ska behandlas värdigt, sa Patrik Karlson, och man har samma rätt till sjukvård efter lagändringen som före. Det stämmer ju. Men kommer man att våga? Kommer kvinnor i samma utsträckning att våga söka vård när…Herr talman! Ett fungerande återvändande är själva grundbulten i en reglerad invandring. Återvändandet är migrationspolitikens verklighetskontroll.
Alla kan tala om reglerad invandring. Alla kan säga att den som har skyddsskäl ska få stanna och att den som saknar skyddsskäl ska lämna landet. Men först när ett avslag faktiskt leder till återvändande vet vi om orden betyder något.
Utan ett fungerande återvändande finns det ingen reglerad invandring. Då blir prövningen en rekommendation. Då blir avslaget en notering på ett papper. Då blir lagstiftningen något som staten hänvisar till men inte förmår upprätthålla.
Då växer också skuggsamhället, där människor utnyttjas av oseriösa arbetsgivare, där utsattheten permanentas, där kriminalitet kan få fäste och där respekten för lagar och beslut urholkas steg för steg.
I grund och botten handlar det om att vara hederlig, dels mot dem som söker skydd och faktiskt har rätt till det, dels mot dem som får avslag och ändå respekterar beslutet. Det handlar också om hederlighet mot svenska medborgare som har rätt att förvänta sig att de lagar som riksdagen beslutar om också gäller i praktiken.
Återvändandet kan därför inte bara vara tomma ord i migrationspolitiken. Det är tvärtom själva förutsättningen för att den ska hålla ihop. Om Sverige ska kunna ge skydd till dem som behöver det måste Sverige också kunna säga nej till dem som inte har rätt att stanna. När nejet har prövats rättssäkert och vunnit laga kraft måste det också verkställas – annars har vi inte reglerad invandring. Då har vi regler på papperet med i praktiken fri invandring för den som inte väljer att följa beslutet.
Herr talman! Sverige har och ska ha reglerad invandring. Konsekvensen av att den är reglerad – vilket alltså för tydlighets skull betyder att den inte är fri – är att bara den som uppfyller vissa kriterier ska få rätt att vistas här.
Att invandringen inte ska vara fri är inte någon tillfällighet. Det är resultatet av demokratiskt fattade beslut i denna riksdag. Riksdagens partier har beslutat om att invandringen ska vara reglerad och vilka förutsättningar som ska gälla för att en person ska få vistas i Sverige.
Självklart kan dessa beslut omprövas. Den som vill ha en annan ordning kan gå till val på det, vinna stöd för det och ändra lagstiftningen. Så fungerar det i en demokrati. Men det är inte detta vi ser. Tvärtom hör vi gång på gång hur partier säger sig stå bakom dagens lagstiftning samtidigt som man försöker undkomma dess konsekvenser. Man säger ja till regleringen men nej till resultatet av densamma. Man står bakom lagen i teorin men ryggar tillbaka när den får verkan i praktiken. Det är minst sagt förvirrande.
I grunden handlar detta också om något större än bara migrationspolitiken i sig: Ska vi följa svenska lagar eller inte? Om vissa beslut kan ignoreras, vilka andra beslut är det då som inte heller gäller? Om man kan ställa sig över utlänningslagen, vilka andra lagar kan man då ställa sig över? Och gäller det denna möjlighet i så fall också svenska medborgare?
När politiker tar lätt på de lagar man själv har stiftat – reglerad invandring med tillhörande kriterier för ett positivt beslut i detta fall – och samtidigt tar lätt på de beslut som myndigheter och domstolar har fattat undergrävs det demokratiska systemet på kort och lång sikt. Frågan är ju egentligen: Varför ska människor respektera lagen om staten själv börjar behandla den som ett önskemål?
Det är just därför som regeringens proposition om stärkt återvändandeverksamhet är så viktig. Den bygger på en självklar princip om att ett fungerande återvändande är en förutsättning för en ansvarsfull migrationspolitik. Det handlar helt enkelt om statens förmåga att fullfölja sina egna beslut.
Herr talman! Problemet är också allvarligt på så sätt att polisen uppger att det finns ungefär 11 000 öppna ärenden som har överlämnats från Migrationsverket där personen är efterlyst. Därutöver finns det flera kategorier med personer som är efterlysta utifrån ärenden från domstol, personer som har fått avvisningsbeslut och personer som aldrig har vistats lagligt i Sverige.
Som flera andra har påpekat finns det tiotusentals eller hundratusentals människor i skuggsamhället. Det handlar som sagt om människor som lever i en miljö där exploatering, svartarbete och kriminalitet breder ut sig. Det kan i vissa fall också handla om personer som utgör rena hot mot Sveriges säkerhet. Det är detta som står på spel.
Herr talman! Återvändandet har ökat de senaste åren. Det har skett genom en tydligare styrning, skärpt fokus och bättre verktyg som faktiskt ger resultat.
Även om utvecklingen går åt rätt håll finns det fortfarande alldeles för många som inte återvänder. Därför måste vi, som sagt var, bli bättre på att identifiera dem som olovligen vistas här. Med det sagt ska självklart all myndighetsutövning ske proportionerligt, rättssäkert och med respekt för den personliga integriteten. Men rättsstaten kräver faktiskt också att fattade beslut verkställs.
Herr talman! Om staten i praktiken premierar den som stannar kvar framför den som följer lagen säger vi faktiskt att regelbrott lönar sig. Det är orättvist mot dem som respekterar ett avslag, orättvist mot dem som verkligen har skyddsskäl och orättvist mot medborgarna, som har rätt att kräva att lagar som denna riksdag beslutar om också efterlevs. Den som värnar människors möjligheter att få skydd i Sverige också i framtiden måste därför värna systemets legitimitet, och den legitimiteten kräver ett fungerande återvändande.
Herr talman! Regeringens proposition innehåller flera avgörande reformer.
För det första införs en ny skyldighet för Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Kriminalvården, Kronofogden, Pensionsmyndigheten och Skatteverket att på eget initiativ lämna uppgifter till Polismyndigheten om det finns anledning att anta att en utlänning inte har rätt att vistas i Sverige. Vad är egentligen alternativet? Är det att staten vet men inte agerar, att viktig information finns hos en myndighet men aldrig når den myndighet som faktiskt ska verkställa beslutet eller att myndigheter fortsätter arbeta i stuprör medan personer håller sig kvar i landet trots att de saknar rätt att vara här?
För det andra moderniserar vi reglerna om inre utlänningskontroll. Det behövs eftersom inre utlänningskontroll är ett nödvändigt verktyg för att man ska kunna upptäcka personer som vistas olagligen i det här landet – det handlar bland annat om att kontrollera om arbetsgivare anställer personer utan rätt att vistas och arbeta här – och för att kunna verkställa fattade beslut. Till exempel arbetsplatsinspektioner är en viktig del av det arbetet.
För det tredje stärks möjligheten att använda fingeravtryck och fotografier för att verifiera identitet vid kontroller i återvändandearbetet. Oklar identitet är ett av de stora praktiska hindren för verkställighet. Om staten inte säkert kan fastställa vem personen är blir återvändandet långsammare, svagare och i vissa fall omöjligt. Utan fungerande identitetskontroll får vi inget fungerande återvändande.
Herr talman! Vi kan inte låtsas stå bakom en reglerad invandring utan att samtidigt acceptera vad en reglerad invandring faktiskt kräver. I slutändan är frågan ganska enkel. Om lagakraftvunna beslut om avvisning och utvisning inte kan följas, vilka beslut ska då följas? Om vi inte står upp för de lagar som vi själva har beslutat om, vem ska då göra det? Om ett nej inte längre betyder nej, vad återstår då av den reglerade invandringen? Inte mycket.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr talman! Nu har Liberalerna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna försvarat sig, när det gäller den kritik de har fått, med att säga att oppositionspartierna bara vill ha fri invandring. Det är den förklaringsmodell vi genomgående har fått från samtliga Tidöpartier under den här debatten.
Jag tror inte att det har funnits något parti i riksdagen som vill ha fri invandring. Alla vill ha en reglerad invandring. Sedan skiljer sig alla partier åt när det gäller hur regelverket ska se ut.
När Tidöpartierna inte kan försvara sin politik och sin proposition över huvud taget säger de att de andra bara vill ha fri invandring. Det är inte sakligt över huvud taget. Det vi har kritiserat är delar av den här propositionen, exempelvis angiverilagen. Om man inte kan försvara sin egen politik begriper jag inte varför man säger att de andra inte vill ha en reglerad invandring eller att de andra vill ha fri invandring och så vidare. Det stämmer inte. Samtliga Tidöpartier har gjort detta genomgående i den här debatten.
I anförande hörde jag också att ledamoten sa att propositionen är så viktig. Är det verkligen så viktigt att en gravid kvinna ska anges så fort hon föder ett barn för att barnet ska registreras hos Skatteverket, som ska vara angivare? Är detta så viktigt när man pratar om skuggsamhället? Är det prioriteringen för Liberalerna och regeringen att en gravid kvinna som söker vård ska anges?
Herr talman! Tack, ledamoten Tony Haddou, för frågan!
Om man inte har ett fungerande återvändande och om man inte driver en politik för att få fler människor som efter en rättssäker prövning fått avslag på sin ansökan att också lämna landet – om man motarbetar varje sådant förslag – spelar det ingen roll vad man kallar det. Då är man de facto för fri invandring. Det är detta vi hör i anförandena gång på gång på gång.
Man menar egentligen att det enda skälet en människa behöver för att komma till det här landet är att människan vill det. Det är det som det hela tiden landar i. Då blir det fri invandring oavsett vad man sätter för rubriker på sina motioner och partiprogram och vad man står och säger här i talarstolen.
Jag tycker alltså att det inte håller ihop. Det är viktigt att påpeka konsekvensen av att man inte är för ett ordentligt arbete med att stärka återvändandet. I slutändan är detta inte heller humant mot dem som faktiskt har skyddsskäl på riktigt. Vi håller på att urholka legitimiteten i vår migrationspolitik, i vårt migrationssystem, i det här landet. Om vi inte kan upprätthålla skillnaden mellan dem som har rätt att stanna här och dem som inte har det kommer vi i slutändan att försvaga tilltron till hela systemet. Det är inte en väg som jag vill hamna på. Jag tycker att den som har rätt att få skydd ska få det och få stanna i det här landet. Återvändandearbetet är en oerhört viktig del för att upprätthålla det.
Sedan gäller det frågan om förlossning. Nej, sjukvården är undantagen, precis som skolan och socialtjänsten, bland annat. Vi får återkomma till den frågan lite senare.
Herr talman! Det är lite detta som är problemet. Man får inte svar på frågan över huvud taget av något av Tidöpartierna. Sedan är det detta med att man låtsas att det inte finns ett återvändandearbete. Det gör det ju. Det finns väldigt många som jobbar med återvändande i Sverige.
Jag tog Röda Korset som exempel, som försöker lindra och förhindra mänskligt lidande i återvändandearbetet. Men forskning, kunskap och erfarenheter visar att återvändandearbete tar tid. Det handlar om människor. Regeringen får konsekvent kritik från Lagrådet: att man inte ser att migration handlar om människor. De behöver individuellt anpassat stöd. Det handlar om att barn går i skola. Det handlar om att människor har hela livet här. Det handlar om att människor har bott här i kanske 10–15 år eller mer.
Det är inte så att bara för att Tidöpartierna säger ”nu stärker vi återvändandearbetet” kommer människor dagen efter att återvända till hemlandet. Många gånger går det inte att utvisa. En av de absolut centrala anledningarna till att människor inte utvisas är att det inte går.
Då tycker jag inte att man ska göra livet så surt som möjligt för de människorna och sätta dem i en ännu mer utsatt situation. Man borde i stället se till att de får en så dräglig tillvaro som möjligt.
Sedan gäller det frågan om att vi får en situation där kvinnor inte vågar ta sig till sjukhuset när de ska föda. Det problemet har vi redan i dag. Människor får gå till organisationer som bedriver vård under jorden för att de inte vågar ta sig till annan vård av rädsla för att bli angivna. Jag vill inte ha ett sådant samhälle.
Jag har inte en enda gång fått svar på frågan: Varför ska Skatteverket ange kvinnor som föder barn? Varför är det prioriterat?
Herr talman! Tack, ledamoten Tony Haddou, för följdfrågan!
Jag ska ge ledamoten rätt i en sak, och det är att vi har ett återvändandearbete. Men det fungerar inte. Vi har hundratusentals människor som redan i dag befinner sig i skuggsamhället. Det är människor som fått avslag och som gör sig otillgängliga för att utvisningen inte ska verkställas. De är redan där, som sagt var.
Det verkligt skadliga vore snarare att fortsätta skicka signalen att den som håller sig undan tillräckligt länge till slut ska kunna runda vårt system och få en plats här. Det är så skuggsamhället fördjupas och förvärras för de människor som befinner sig i det.
Jag tycker därför att vi behöver hålla två tankar i huvudet samtidigt i den här frågan. Det är klart att människor ska behandlas värdigt, men beslut ska också genomföras. Har vi fattat ett beslut ska vi hålla fast vid det.
Jag tycker också att mycket av kritiken är direkt missvisande. Förslaget handlar i grund och botten om någonting väldigt enkelt men helt avgörande: Vi ska genomföra redan fattade utvisningsbeslut. Som jag nämnde tidigare handlar det alltså om sex statliga myndigheter som ska dela information med varandra, inte att sjukvård, skola eller socialtjänst ska bli några kontrollorgan. Vi har sagt nej till det, och det blir inte heller så.
Papperslösa har samma rätt till sjukvård efter lagändringen som före. Det är självklart att om man befinner sig i en akut situation ska man kunna uppsöka vård och få hjälp så att man inte i värsta fall, utifrån sitt sjukdomstillstånd, råkar illa ut. Det är som sagt var ingenting som förändras med den här lagstiftningen.
Herr talman! Människor ska behandlas värdigt, sa Patrik Karlson, och man har samma rätt till sjukvård efter lagändringen som före.
Det stämmer ju. Men kommer man att våga? Kommer kvinnor i samma utsträckning att våga söka vård när det är dags att föda barn? Läkare i Världen har redan mött kvinnor som på grund av angiverilagen inte vågar gå till sjukvården, inte ens när det finns risker kopplade till deras graviditet.
Det är ju skillnad mellan att ha en rättighet och att faktiskt våga tillgodogöra sig den rättigheten. Hade Patrik Karlson och Liberalerna verkligen prioriterat att ingen kvinna ska vara för rädd för angiveri när hon söker vård hade man säkerställt att det aldrig ska riskera att leda till att den mamma som är papperslös blir angiven när en barnmorska anmäler till Skatteverket att en bebis har fötts på BB. Den spärren hade Liberalerna kunnat kräva.
Från de andra Tidöpartierna har jag i den här debatten mest hört förnekanden och ord om att vi som framhåller den reella problematiken därmed vill att skuggsamhället ska växa och att fler människor ska leva i papperslöshet.
Jag vill fråga Patrik Karlson hur han ser på den reella oro som nu finns.
Fru talman! Tack, ledamoten Annika Hirvonen, för frågan!
Jag förstår att oppositionen inte är nöjd med svaret, men det spelar nästan ingen roll vad man säger – man får det emot sig ändå.
Det enkla svaret är att jag inte alls tror att det kommer att bli det stora, utbredda problem som lyfts fram av ledamoten Annika Hirvonen. Den som föder barn i Sverige kan ansöka om tillstånd för barnet, och då får myndigheterna informationen. Den som ska återvända behöver sannolikt också uppge det i samband med detta. Men det betyder i sig inte att man inte får en bra förlossningsvård. Det betyder såklart inte heller att de som utför förlossningsvården kommer att behöva informera ansvarig myndighet, för de omfattas ju av särskilda vårdrelaterade sekretessbestämmelser.
Det är känsligt när det finns barn med i bilden. Det håller jag helt och hållet med om. Det var också därför som det var så viktigt för oss att se till att varken bibliotek, socialtjänst, skola eller sjukvård omfattades av det här. Men betyder det att man i alla enskilda fall där det finns ett barn inblandat inte ska kunna verkställa ett utvisningsbeslut?
Jag kan inte gå in på varje detalj i varje enskilt ärende; det måste såklart prövas proportionerligt utifrån varje enskild situation. Det kan ju finnas en rad olika verkställighetshinder som uppstår under resans gång som förhindrar utvisning eller avvisning. Men om det hela tiden ska vara utgångspunkten i det hela behöver man knappt ha en fungerande återvändandeverksamhet över huvud taget.
Därför undrar jag: Vill ledamoten ha några konkreta verktyg för att genomföra ett lagakraftvunnet nej eller inte?
Fru talman! Ja, absolut, men det vi pratar om nu är ju regeringens proposition Stärkt återvändandeverksamhet, som ålägger medarbetare på Skatteverket att ange om de får information om en person som är papperslös. Och de första som får information när en bebis är född är Skatteverket. Det är barnmorskornas uppgift att rapportera det till Skatteverket, och i samband med detta kommer det att bli uppenbart om mamman är papperslös.
Det betyder i verkligheten att gravida kvinnor som är papperslösa i större utsträckning har en befogad oro för att bli angivna om de väljer att förlösas på sjukhus, vilket naturligtvis är det absolut säkraste både för kvinnan och för barnet. Redan i dag hör vi vittnesmål från Läkare i Världen om kvinnor som frågar sig om de vågar förlösas på sjukhus.
Det är här någonstans som ljuset sätts på frågan om människovärde. Var går Liberalernas gräns för vilka som ska ange papperslösa?
Vi i Miljöpartiet tycker att det här är hårresande. När alla till slut ändå blev överens om att sjukvården inte ska inkluderas, varför krävde inte Liberalerna att barnmorskorna i och med kopplingen till Skatteverket ska undantas från angiveri? Jag förstår inte det.
Fru talman! Tack, ledamoten Annika Hirvonen, för följdfrågan!
Vi tycker att det här har landat i en rimlig slutsats: Sex myndigheter ska ha ansvar för att dela information sinsemellan i ärenden som rör återvändande. Det var därför som det var så viktigt att från första början klargöra att just skola, socialtjänst och sjukvård skulle undantas.
Skatteverket har en oerhört viktig roll i det hela. Det omfattar extremt många uppgifter av stor relevans för sådana här ärenden, så att undanta Skatteverket helt och hållet hade varit att göra hela förslaget meningslöst.
Jag tycker ändå att det blir konstigt när Miljöpartiet säger nej till informationsutbyte, nej till skärpta kontrollverktyg, nej till effektivare fastställande av människors identitet – nej till sådant som faktiskt gör skillnad i de här frågorna. Ändå vill man framstå som ansvarstagande. Jag tycker inte att det går ihop riktigt.
Hur ska återvändandet fungera om staten inte får använda information som redan finns? Vi arbetar ju med informationsutbyte i en rad andra ärenden i samhället, till exempel när det kommer till omhändertagande av barn, vilket jag tror att Ingemar Kihlström nämnde tidigare. Det finns även en rad andra åtgärder.
Hur ska återvändandet fungera om myndigheter ska sitta på avgörande uppgifter utan att Polismyndigheten får ta del av dem? Jag förstår faktiskt inte det. Hur ska det fungera med återvändandet om människor som inte har rätt att vistas här inte ska kunna upptäckas?
Där är Miljöpartiet svaret skyldigt. Ni säger bara nej till allting och har inga egna konkreta förslag om hur återvändandet ska fungera bättre än i dag, och det är ju för att ni inte vill ha ett återvändande över huvud taget. Det går inte att dra någon annan slutsats.
Fru talman! Patrik Karlson säger att det är viktigt att ha två tankar i huvudet samtidigt och att människor ska behandlas med värdighet. Men då är ju frågan varför det bara är en tanke med i själva förslaget. Man har låtit bli att tänka på den del som handlar om att säkra att sidoinformationen inte blir fel.
Min fråga är alltså egentligen ganska enkel. Varför har Liberalerna inte sett till att klart och tydligt utesluta sidoinformation ur lagstiftningen?
Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan! Det är bra att vara kort och koncis nu när dagen blir lång.
Jag redogjorde både i mitt anförande och i tidigare replikskiften för att vi tycker att propositionen är välbalanserad. Det gäller även det som kallas för sidoinformation. Det är oerhört viktigt att Polismyndigheten får relevant information så att man kan göra en samlad bedömning och hitta de människor som olovligen vistas i det här landet. Vi tycker att det är jätteviktigt.
Sedan är det såklart precis som med all annan lagstiftning som det beslutas om i kammaren att man från politiskt håll måste följa upp och utvärdera resultatet av det hela. Om det kantrar kan man behöva justera en hel del saker; det får man i så fall göra där och då. Men här och nu anser vi som sagt att förslaget i sig är välbalanserat. Det är därför vi står bakom propositionen.
Fru talman! Många, även fackförbund, SKR och kommuner, har varit tydliga med att detta är en lagstiftning som på grund av dessa detaljer riskerar att skapa en allt annat än värdig situation för människor.
Liberalerna pratar nu om hur vissa mammor ska få ett specifikt rutavdrag. Andra ska kanske utvisas. Det är det som är utmaningen. Vad är garantin för att det inte händer? Den finns ju inte. Många remissinstanser har efterfrågat en garanti. Jag förstår inte varför man inte har kunnat ge dem det. Varför är det så viktigt att sidoinformationen är med?
Ja, man kan utvärdera lagstiftning i efterhand. Men när det kommer till dessa helt basala trygghetsgrejer undrar jag varför man inte först kunde testa att köra utan sidoinformationen.
Fru talman! Tack, ledamoten Niels Paarup-Petersen, för följdfrågan!
Det är oerhört viktigt i en välfungerande demokrati att institutioner, organisationer och andra relevanta organ ger sin synpunkt på olika lagförslag som mejslas fram och som det beslutas om i den här kammaren. Men syftet med detta förslag är ju att kunna fastställa identitet och verkställa lagakraftvunna beslut i utlänningsärenden. Då tycker jag att det är proportionerligt att Polismyndigheten får fungerande och relevanta verktyg för att klara av det.
Det här gäller som sagt någonting väldigt konkret. Vi har gång på gång misslyckats med återvändandet. Vi ser hur skuggsamhället har växt, inte på kort tid utan i decennier. Det är bland annat därför identiteter är oklara. Personer lämnar in olika uppgifter till olika myndigheter, handlingar saknas och personer håller sig undan.
Det har helt enkelt varit ett för svagt system. Jag tror att propositionen har landat väl i hur vi kan förbättra det och få ordning på vad jag tycker är en stor problematik. Jag nämnde i talarstolen att jag tycker att den enskilt viktigaste frågan är att Sverige har en fungerande återvändandeverksamhet. Då krävs också att myndigheter har ett väldigt detaljerat informationsutbyte med varandra. Annars har jag faktiskt svårt att se hur man i dagens samhälle ska klara av att uppnå det målet.
