Ciczie Weidby

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Tack så mycket, Oliver Rosengren, för de orden!

När Oliver ville fräscha upp mitt minne tänkte jag att jag kunde fräscha upp hans minne lite. Han talade om att Socialdemokraterna ledde en vänsterregering. Man kan givetvis diskutera filosofiskt hur mycket den var det.

Vänsterpartiet var inte på något sätt en del av den regeringen över huvud taget. Vi fick inte ens vara med. Centerpartiet sa: Vänsterpartiet ska inte få vara med.

Jag tänker inte på något sätt ta ansvar för just precis det som förhandlades och de förslag som lades fram under förra mandatperioden. Det vill jag ha sagt så att det är klart och så att vi båda två har samma minne.

Sedan tror inte jag att något parti inte är berett att luta sig åt det ena eller det andra hållet för att hitta en bra väg framåt. Jag är helt övertygad om att Moderaterna också har gjort det någonstans under vägen under den här mandatperioden. Det är så det är när man sitter i en regering och tar fram lagförslag, eller hur?

Ingen kommer att förlora sin bostad, bara man uppfyller vissa krav, sägs det. Det handlar inte om att Vänsterpartiet säger att det aldrig ska finnas några krav, och att vi säger: Allt åt alla, och inga krav.

Självklart ska det finnas krav. Men de måste vara möjliga att uppnå. Det måste finnas en möjlighet att se varje individ och vad den kan göra för att till exempel uppfylla kraven så att alla verkligen kan nå fram och etablera sig på arbetsmarknaden, med studier och så vidare.

Jag tror inte att Moderaterna lyckas med det. Det är Moderaterna som oftast tycker att man ska slå lite mer på dem som ligger ned så att de kanske reser sig upp.

Under mina sista minuter av talartiden vill jag givetvis vända mig till Oliver Rosengren. Han är en av mina favoritmoderater. Jag vågar inte säga att du är den bästa, men tack så jättemycket för alla debatter som det har varit en fröjd att ha med dig!

(TREDJE VICE TALMANNEN: Jag får som talman fräscha upp minnet om tilltalet i kammaren, som alltid är via talmannen. Det gäller även i denna sena stund under mandatperioden.)

Fru talman! Tack så mycket för frågorna, Oliver Rosengren!

Det ska bli spännande att se hur det blir. Det är spännande att Oliver Rosengren redan vet att det kommer att bli en socialdemokratisk statsministern till hösten. Det vet också nästan alla andra.

(Applåder)

Vilka krav som kommer att framföras eller vilka förhandlingar som kommer vet inte jag. Det är väl inte omöjligt att man diskuterar de här frågorna och väldigt många andra. Det jag vet är att Vänsterpartiet och Socialdemokraterna delar väldigt mycket politik, långt mycket mer än med Moderaterna.

Det som nu är spännande är hur Moderaterna för andra gången på väldigt kort tid inte kan hålla ihop sitt underlag och göra alla reformer som de har sagt sig vilja göra. De har lovat väldigt mycket och kan inte hålla löftena. Man undrar hur de någonsin kommer att kunna hitta gemensamma förslag. Det finns till exempel inga representanter för Liberalerna här i debatten i dag.

Hur tror Oliver Rosengren att människor som försätts i utanförskap och inte känner någon som helst trygghet reagerar? Om människor inte har någonting att se fram emot, om de inte vet om vad som finns framför dem, hur tror Oliver Rosengren att människor kan göra sitt allt och sitt yttersta för att bli en del av samhället?

Det är alltid en förutsättning att människor vet: Jag kan göra den här och den här saken, och då blir det den här grejen. Hur ska människor som inte har några framtidsutsikter eller som känner otrygghet integreras i samhället?

Fru talman! Regeringens förslag om en ny lag om bosättning för vissa nyanlända invandrare säger mycket om den riktning Sverige just nu styrs i. Bakom alla de tekniska formuleringarna, paragraferna och myndighetsspråket finns en tydlig politisk idé: att människor ska pressas till integration genom otrygghet. Vänsterpartiet delar inte den idén. Vi menar att integration inte byggs genom hot om att förlora sitt hem. Integration byggs genom trygghet, utbildning, arbete, språk och möjlighet att bli en del av samhället.

Regeringen vill att rätten till boende ska kunna upphöra i förtid för dem som inte uppfyller vissa krav kopplade till arbetsmarknadspolitiska program. Det är en av de delar i lagstiftningen som Vänsterpartiet reserverar sig emot, fru talman. Det finns redan i dag sanktioner kopplade till deltagande i arbetsmarknadspolitiska insatser. Men regeringen nöjer sig inte med det. Nu vill man göra bostaden till ett verktyg för bestraffning.

Man säger att det här ska stärka integrationen. Men hur stärker man integrationen genom att göra människor hemlösa? Hur stärker man etableringen genom att skapa större osäkerhet för familjer som redan befinner sig i en utsatt situation? Hur hjälper man barn att lyckas i skolan genom att öka risken för att familjen förlorar sitt boende? Svaret är såklart: Det gör man inte. Tvärtom riskerar regeringens politik att skapa ännu större sociala problem, större otrygghet och högre kostnader för kommunerna.

Det som oroar mig särskilt är att regeringen verkar se otryggheten som ett politiskt styrmedel. Om människor bara pressas lite hårdare och villkoren görs lite tuffare ska integrationen helt plötsligt fungera. Men verkligheten fungerar inte så. Den är inte som den sverigedemokratiska saga vi fick höra tidigare. Den som ständigt oroar sig för sin bostad har svårare att fokusera på sina språkstudier, sin utbildning och sitt arbete. Den som inte vet var familjen ska bo nästa månad får givetvis väldigt svårt att planera sin framtid, om den ens har någon framtid. Trygghet är inte ett hinder för integration. Trygghet är en förutsättning för integration.

Fru talman! Vänsterpartiet motsätter sig också regeringens stelbenta syn på etableringstiden. Man har bestämt att den ska vara 36 månader. Men människor är inte standardiserade projekt eller klossar som tydligt passar i olika hål i en låda. Etableringen ser olika ut. För en del går det väldigt fort, för andra tar det längre tid. Den som kommer till Sverige med traumatiska erfarenheter, begränsad skolbakgrund eller ansvar för små barn behöver ofta mer tid. Det borde vara verkligheten som styr politiken, inte godtyckliga tidsgränser. Vi anser därför att tiden för etableringsboende ska anpassas efter hur lång tid det faktiskt tar att etablera sig i samhället.

Fru talman! Det mest anmärkningsvärda är kanske ändå att regeringen återigen väljer att angripa människor som står längst ned i samhällshierarkin samtidigt som man står handfallen inför de verkliga problemen. Vi har en arbetslöshet som biter sig fast. Vi har bostadsbrist i stora delar av landet. Vi har kommuner som saknar resurser. Vi har nedskärningar i arbetsmarknadspolitiken. Det är väl rimligt att investera i att åtgärda det? Men i stället för att investera i jobb, utbildning och bostäder väljer man att rikta in sig på ytterligare sanktioner mot människor som redan har mist makten över sina liv. Det är inte integrationspolitik – det är symbolpolitik. Det är en politik som riskerar att fördjupa de problem som regeringen säger sig vilja lösa.

Fru talman! Vänsterpartiet vill ha ett samhälle där människor får möjlighet att etablera sig genom arbete, utbildning och trygghet. Vi vill bygga sammanhållning, inte öka utsattheten. Därför yrkar jag bifall till reservation nummer 2.

Det behövs något större än bara justeringar av enskilda lagförslag. Det behövs ett nytt politiskt vägval. Efter fyra år av ökade klyftor, nedmonterad arbetsmarknadspolitik och en integrationspolitik byggd på misstänksamhet och hårdare villkor behöver Sverige verkligen en ny riktning. I september har väljarna möjlighet att välja den riktningen: för ett Sverige som håller ihop, för trygghet i stället för otrygghet, för investeringar i människor, inte sanktioner mot dem, och för ett maktskifte som sätter jämlikhet, solidaritet och framtidstro före splittring och skuldbeläggande.

Fru talman! Jag vänder mig till arbetsmarknadsminister Johan Britz.

I onsdags höll vi kvinnoriksdag här. Vi konstaterade som alltid att kvinnor som grupp fortfarande tjänar mindre än män som grupp, alldeles oavsett vilken utbildning de har, vilken etnicitet de har och var de bor i landet. Vi har undersköterskor, barnskötare och vårdbiträden som betalar välfärden med sina kroppar, med sin hälsa och framför allt med sina löner.

Att som Johan Britz säga att det är parterna som har ett ansvar håller inte längre. Vänsterpartiet tycker att vi till exempel ska genomföra ett kvinnolönelyft på 30 miljarder över tio år för att stärka kvinnodominerade yrken och minska lönegapet.

Om den här regeringen – mot alla odds, ska väl tilläggas – får förnyat förtroende, vad är den beredd att göra för att bryta den strukturella värdediskrimineringen av kvinnors arbete? När ska kvinnor få uppleva ekonomisk jämställdhet?

Herr talman! Johan Britz vet mycket väl att det här i grunden handlar om vilket samhälle vi vill ha och hur vi faktiskt värderar yrken. I decennier har kvinnor i välfärden fått höra att deras arbete är ovärderligt. Men när lönen ska sättas, då är det inte värt särskilt mycket alls. Det handlar om undersköterskan som springer mellan äldre på ett underbemannat boende, förskolläraren som tar ansvar för våra barn varje dag och vårdpersonalen som håller sjukvården igång trots stress och nedskärningar.

Alla dessa kvinnor som bär upp samhället får fortfarande betala priset för en strukturell undervärdering av kvinnodominerade yrken. Då fungerar det inte att regeringen och Johan Britz lutar sig tillbaka och säger att den svenska modellen kommer att ta hand om detta och att det kommer att funka jättebra. Det gör ju inte det, herr talman!

När marknaden och dagens lönebildning reproducerar ojämställdhet år efter år måste politiken våga kliva fram. Det har politiken gjort tidigare. Det gjorde man när industrin skulle ställas om. Det gör man när banker eller företag behöver stöd. Men när arbetarkvinnor i välfärden kräver rättvisa löner säger regeringen att deras händer är bakbundna. Det är givetvis ett politiskt val. Vänsterpartiet tänker inte acceptera att kvinnor i välfärden ska fortsätta att bära hela samhället på sina axlar samtidigt som de halkar efter ekonomiskt.

Till alla kvinnor som tittar på detta och är trötta på applåder men fortfarande väntar på att få rättvisa löner vill jag säga att Vänsterpartiet i varje fall kommer att fortsätta ta striden för rättvisa kvinnolöner.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret, men jag måste säga att det också illustrerar själva problemet.

När kvinnor i välfärden år efter år halkar efter i löneutvecklingen svarar regeringen återigen att det är parterna som ansvarar för lönebildningen och att regeringen värnar modellen.

Men frågan är ju inte om kollektivavtalen är bra eller dåliga utan varför regeringen passivt accepterar en arbetsmarknad där kvinnors arbete systematiskt värderas lägre. Vi talar om undersköterskor, barnskötare, vårdbiträden, sjuksköterskor och förskollärare – yrken som bokstavligen håller ihop vårt samhälle. Utan deras arbete fungerar inte äldreomsorgen, sjukvården eller förskolan. Ändå är det just dessa yrken som gång på gång får höra att det inte finns utrymme för rejäla lönelyft.

Ministern säger att löneskillnaderna har minskat över tid. Ja, det har de men väldigt långsamt. Samtidigt vet vi att arbetarkvinnor fortfarande tjänar flera tusen kronor mindre i månaden än män i arbetaryrken. Om vi fortsätter i dagens takt kommer det att ta mycket lång tid innan dessa skillnader faktiskt försvinner. Är regeringen verkligen nöjd med det?

Det är också märkligt att regeringen hänvisar till lönekartläggningar och Diskrimineringsombudsmannen, som om problemet vore individuella osakliga löneskillnader. Det här handlar ju om strukturell värdediskriminering. Problemet är inte bara att kvinnor får lägre lön än män på samma arbetsplats utan att hela kvinnodominerade yrken värderas lägre från allra första början. Här räcker inte regeringens passivitet.

Vänsterpartiet föreslår ett kvinnolönelyft i form av en jämställdhetspott på 30 miljarder kronor om året under tio års tid – ett riktat statligt ansvarstagande för att höja lönerna i de kvinnodominerade välfärdsyrken som samhället är beroende av. Vi vill göra detta tillsammans med arbetsmarknadens parter – inte mot dem. Det handlar alltså inte om att avskaffa den svenska modellen utan om att komplettera den på områden där den uppenbart har misslyckats med att lösa en historisk orättvisa.

Vi vet också att det här handlar om kompetensförsörjning. Kommuner och regioner skriker efter personal. Många lämnar välfärdsyrken för att lönen inte motsvarar arbetsbördan, ansvaret och slitaget. Samtidigt står regeringen utan konkreta svar på hur man ska göra dessa yrken mer attraktiva.

Jag vill därför gärna ställa frågan igen till arbetsmarknadsminister Johan Britz: Om regeringen faktiskt anser att det finns en diskriminering av kvinnors löner, varför är man då inte beredd att använda politiska verktyg för att faktiskt förändra den? Om regeringen ser den akuta personalbristen i välfärden, varför avvisar man riktade lönesatsningar som både skulle stärka jämställdheten och förbättra möjligheterna att både rekrytera och behålla personal?

Herr talman! Här sitter vi några tappra själar i kammaren för att diskutera arbetsmarknadsutskottets betänkande om att godkänna ILO:s konventioner om att avskaffa våld och trakasserier i arbetslivet. Vi i Vänsterpartiet vill vara tydliga: Det räcker inte att säga saker på papper – det måste också märkas i människors vardag.

ILO:s konvention nummer 190 slår fast något som givetvis borde vara självklart: att alla människor har rätt till ett arbetsliv fritt från våld och trakasserier. Den omfattar inte bara anställda utan också praktikanter, arbetssökande och andra som befinner sig i arbetslivets sfär. Den tydliggör också att våld och trakasserier kan förekomma i många olika sammanhang: på arbetsplatsen, under resor i tjänsten eller på väg till och från arbetet.

Herr talman! Detta är inte en teoretisk fråga. För alldeles för många människor i Sverige är hot, trakasserier och ibland rent våld i dag en del av arbetsvardagen. Det gäller inte minst i välfärdsyrken, i handeln, i transportsektorn och för väldigt många offentliganställda. Det gäller också kvinnor i större utsträckning, särskilt i kontaktyrken där man möter människor i utsatta situationer.

Vi vet att detta får konsekvenser. Vi vet att människor blir sjuka och lämnar sina yrken. I värsta fall anpassar de sina beslut eller sitt bemötande av rädsla för hot och repressalier. Detta är inte bara ett arbetsmiljöproblem utan faktiskt också ett demokratiproblem.

Därför välkomnar jag och Vänsterpartiet att Sverige nu ansluter sig till konventionen. Det skickar en väldigt viktig signal, både nationellt och internationellt, om att våld och trakasserier i arbetslivet är oacceptabelt.

Men, herr talman, jag och Vänsterpartiet menar att regeringen nöjer sig med just bara signaler. Utskottets majoritet, som inte är i kammaren i dag, hänvisar till att svensk lagstiftning redan uppfyller konventionens krav och att det inte behövs några ytterligare åtgärder. Men det resonemanget, anser jag, bortser från verkligheten på arbetsplatserna. Att lagstiftning finns betyder inte att skyddet är tillräckligt starkt i praktiken.

Det är också därför utredningen bakom propositionen föreslog ett konkret förtydligande i arbetsmiljölagen: att arbetsmiljön så långt som möjligt ska vara fri från våld och trakasserier. Ett sådant tillägg hade inte bara varit symboliskt; det hade tydliggjort arbetsgivarens ansvar och stärkt det förebyggande arbetet.

Herr talman! Det är just detta som också är kärnan i Vänsterpartiets hållning. Vi vill inte stanna vid att konstatera att problemen finns, utan vi vill också åtgärda dem. För oss är det en grundläggande princip att alla människor har rätt till ett arbetsliv fritt från trakasserier och våld. Det är inte en ambition; det är en rättighet. På samma sätt är en säker och hälsosam arbetsmiljö inte något man kan kompromissa med beroende på bransch eller anställningsform; det är också en självklarhet.

Detta innebär att arbetsmiljöpolitiken måste vara offensiv. Arbetsgivare måste ta ett tydligt ansvar för att förebygga risker. Skyddsombudens ställning måste stärkas. Och lagstiftningen måste vara så tydlig att det inte råder någon tvekan om vad som gäller.

Vi menar också att skyddet mot våld och trakasserier från tredje man – alltså personer utanför arbetsplatsen – behöver stärkas. För många av de mest utsatta yrkesgrupperna är det just där hoten uppstår.

Herr talman! Att ratificera ILO:s konventioner är ett jätteviktigt steg. Men det får inte bli slutpunkten. Det måste vara startpunkten för ett ännu mer ambitiöst arbete. Vi kan inte acceptera att människor går till jobbet med stress, oro och en klump i magen. Vi kan inte acceptera att hot och trakasserier normaliseras. Och vi kan inte acceptera att politiken nöjer sig med att säga att det redan räcker.

Just därför står Vänsterpartiet bakom reservationen om att förtydliga arbetsmiljölagen. Vi menar att det behövs ett tydligare lagstöd här och nu – inte någon gång i framtiden, om det visar sig motiverat.

Herr talman! Jag har flera gånger i mitt anförande pikat regeringsföreträdarna för att de inte är i kammaren. Det sänder också en väldigt tydlig signal om att regeringen inte är särskilt intresserad av arbetsmiljöarbete. Det är inte viktigt för den här regeringen att se till att människor känner sig trygga på arbetsplatsen. Det visar med all tydlighet att den här regeringen inte alls tycker att lagstiftning för att människor ska känna sig trygga på arbetet är en viktig fråga. Detta är värt att notera.

Avslutningsvis: Arbetslivet ska inte vara en plats för rädsla. Det ska vara en plats för trygghet, värdighet och respekt. Detta är också något som genomsyrar Vänsterpartiets hela arbetsmarknadspolitik.

Ett tydliggörande, återigen: Jag yrkar bifall till reservationen i betänkandet.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 6 maj.)