Ciczie Weidby

Fru talman! Tack så mycket, Oliver Rosengren, för de orden!

När Oliver ville fräscha upp mitt minne tänkte jag att jag kunde fräscha upp hans minne lite. Han talade om att Socialdemokraterna ledde en vänsterregering. Man kan givetvis diskutera filosofiskt hur mycket den var det.

Vänsterpartiet var inte på något sätt en del av den regeringen över huvud taget. Vi fick inte ens vara med. Centerpartiet sa: Vänsterpartiet ska inte få vara med.

Jag tänker inte på något sätt ta ansvar för just precis det som förhandlades och de förslag som lades fram under förra mandatperioden. Det vill jag ha sagt så att det är klart och så att vi båda två har samma minne.

Sedan tror inte jag att något parti inte är berett att luta sig åt det ena eller det andra hållet för att hitta en bra väg framåt. Jag är helt övertygad om att Moderaterna också har gjort det någonstans under vägen under den här mandatperioden. Det är så det är när man sitter i en regering och tar fram lagförslag, eller hur?

Ingen kommer att förlora sin bostad, bara man uppfyller vissa krav, sägs det. Det handlar inte om att Vänsterpartiet säger att det aldrig ska finnas några krav, och att vi säger: Allt åt alla, och inga krav.

Självklart ska det finnas krav. Men de måste vara möjliga att uppnå. Det måste finnas en möjlighet att se varje individ och vad den kan göra för att till exempel uppfylla kraven så att alla verkligen kan nå fram och etablera sig på arbetsmarknaden, med studier och så vidare.

Jag tror inte att Moderaterna lyckas med det. Det är Moderaterna som oftast tycker att man ska slå lite mer på dem som ligger ner så att de kanske reser sig upp.

Mina sista minuter av talartiden vill jag givetvis vända mig till Oliver Rosengren. Han är en av mina favoritmoderater. Jag vågar inte säga att du är den bästa, men tack så jättemycket för alla debatter som det har varit en fröjd att ha med dig!

(TREDJE VICE TALMANNEN: Jag får som talman fräscha upp minnet om tilltalet i kammaren, som alltid är via talmannen. Det gäller även i denna sena stund under mandatperioden.)

Fru talman! Tack så mycket för frågorna, Oliver Rosengren!

Det ska bli spännande att se hur det blir. Det är spännande att Oliver Rosengren redan vet att det kommer att bli en socialdemokratisk statsministern till hösten. Det vet också nästan alla andra.

(Applåder)

Vilka krav som kommer att framföras eller vilka förhandlingar som kommer vet inte jag. Det är väl inte omöjligt att man diskuterar de här frågorna och väldigt många andra. Det jag vet är att Vänsterpartiet och Socialdemokraterna delar väldigt mycket politik, långt mycket mer än med Moderaterna.

Det som nu är spännande är hur Moderaterna för andra gången på väldigt kort tid inte kan hålla ihop sitt underlag och göra alla reformer som de har sagt sig vilja göra. De har lovat väldigt mycket och kan inte hålla löftena. Man undrar hur de någonsin kommer att kunna hitta gemensamma förslag. Det finns till exempel inga representanter för Liberalerna här i debatten i dag.

Hur tror Oliver Rosengren att människor som försätts i utanförskap och inte känner någon som helst trygghet reagerar? Om människor inte har någonting att se fram emot, om de inte vet om vad som finns framför dem, hur tror Oliver Rosengren att människor kan göra sitt allt och sitt yttersta för att bli en del av samhället?

Det är alltid en förutsättning att människor vet: Jag kan göra den här och den här saken, och då blir det den här grejen. Hur ska människor som inte har några framtidsutsikter eller som känner otrygghet integreras i samhället?

Fru talman! Regeringens förslag om en ny lag om bosättning för vissa nyanlända invandrare säger mycket om den riktning Sverige just nu styrs i. Bakom alla de tekniska formuleringarna, paragraferna och myndighetsspråket finns en tydlig politisk idé: att människor ska pressas till integration genom otrygghet. Vänsterpartiet delar inte den idén. Vi menar att integration inte byggs genom hot om att förlora sitt hem. Integration byggs genom trygghet, utbildning, arbete, språk och möjlighet att bli en del av samhället.

Regeringen vill att rätten till boende ska kunna upphöra i förtid för dem som inte uppfyller vissa krav kopplade till arbetsmarknadspolitiska program. Det är en av de delar i lagstiftningen som Vänsterpartiet reserverar sig emot, fru talman. Det finns redan i dag sanktioner kopplade till deltagande i arbetsmarknadspolitiska insatser. Men regeringen nöjer sig inte med det. Nu vill man göra bostaden till ett verktyg för bestraffning.

Man säger att det här ska stärka integrationen. Men hur stärker man integrationen genom att göra människor hemlösa? Hur stärker man etableringen genom att skapa större osäkerhet för familjer som redan befinner sig i en utsatt situation? Hur hjälper man barn att lyckas i skolan genom att öka risken för att familjen förlorar sitt boende? Svaret är såklart: Det gör man inte. Tvärtom riskerar regeringens politik att skapa ännu större sociala problem, större otrygghet och högre kostnader för kommunerna.

Det som oroar mig särskilt är att regeringen verkar se otryggheten som ett politiskt styrmedel. Om människor bara pressas lite hårdare och villkoren görs lite tuffare ska integrationen helt plötsligt fungera. Men verkligheten fungerar inte så. Den är inte som den sverigedemokratiska saga vi fick höra tidigare. Den som ständigt oroar sig för sin bostad har svårare att fokusera på sina språkstudier, sin utbildning och sitt arbete. Den som inte vet var familjen ska bo nästa månad får givetvis väldigt svårt att planera sin framtid, om den ens har någon framtid. Trygghet är inte ett hinder för integration. Trygghet är en förutsättning för integration.

Fru talman! Vänsterpartiet motsätter sig också regeringens stelbenta syn på etableringstiden. Man har bestämt att den ska vara 36 månader. Men människor är inte standardiserade projekt eller klossar som tydligt passar i olika hål i en låda. Etableringen ser olika ut. För en del går det väldigt fort, för andra tar det längre tid. Den som kommer till Sverige med traumatiska erfarenheter, begränsad skolbakgrund eller ansvar för små barn behöver ofta mer tid. Det borde vara verkligheten som styr politiken, inte godtyckliga tidsgränser. Vi anser därför att tiden för etableringsboende ska anpassas efter hur lång tid det faktiskt tar att etablera sig i samhället.

Fru talman! Det mest anmärkningsvärda är kanske ändå att regeringen återigen väljer att angripa människor som står längst ned i samhällshierarkin samtidigt som man står handfallen inför de verkliga problemen. Vi har en arbetslöshet som biter sig fast. Vi har bostadsbrist i stora delar av landet. Vi har kommuner som saknar resurser. Vi har nedskärningar i arbetsmarknadspolitiken. Det är väl rimligt att investera i att åtgärda det? Men i stället för att investera i jobb, utbildning och bostäder väljer man att rikta in sig på ytterligare sanktioner mot människor som redan har mist makten över sina liv. Det är inte integrationspolitik – det är symbolpolitik. Det är en politik som riskerar att fördjupa de problem som regeringen säger sig vilja lösa.

Fru talman! Vänsterpartiet vill ha ett samhälle där människor får möjlighet att etablera sig genom arbete, utbildning och trygghet. Vi vill bygga sammanhållning, inte öka utsattheten. Därför yrkar jag bifall till reservation nummer 2.

Det behövs något större än bara justeringar av enskilda lagförslag. Det behövs ett nytt politiskt vägval. Efter fyra år av ökade klyftor, nedmonterad arbetsmarknadspolitik och en integrationspolitik byggd på misstänksamhet och hårdare villkor behöver Sverige verkligen en ny riktning. I september har väljarna möjlighet att välja den riktningen: för ett Sverige som håller ihop, för trygghet i stället för otrygghet, för investeringar i människor, inte sanktioner mot dem, och för ett maktskifte som sätter jämlikhet, solidaritet och framtidstro före splittring och skuldbeläggande.

Fru talman! Jag vänder mig till arbetsmarknadsminister Johan Britz.

I onsdags höll vi kvinnoriksdag här. Vi konstaterade som alltid att kvinnor som grupp fortfarande tjänar mindre än män som grupp, alldeles oavsett vilken utbildning de har, vilken etnicitet de har och var de bor i landet. Vi har undersköterskor, barnskötare och vårdbiträden som betalar välfärden med sina kroppar, med sin hälsa och framför allt med sina löner.

Att som Johan Britz säga att det är parterna som har ett ansvar håller inte längre. Vänsterpartiet tycker att vi till exempel ska genomföra ett kvinnolönelyft på 30 miljarder över tio år för att stärka kvinnodominerade yrken och minska lönegapet.

Om den här regeringen – mot alla odds, ska väl tilläggas – får förnyat förtroende, vad är den beredd att göra för att bryta den strukturella värdediskrimineringen av kvinnors arbete? När ska kvinnor få uppleva ekonomisk jämställdhet?

Herr talman! Johan Britz vet mycket väl att det här i grunden handlar om vilket samhälle vi vill ha och hur vi faktiskt värderar yrken. I decennier har kvinnor i välfärden fått höra att deras arbete är ovärderligt. Men när lönen ska sättas, då är det inte värt särskilt mycket alls. Det handlar om undersköterskan som springer mellan äldre på ett underbemannat boende, förskolläraren som tar ansvar för våra barn varje dag och vårdpersonalen som håller sjukvården igång trots stress och nedskärningar.

Alla dessa kvinnor som bär upp samhället får fortfarande betala priset för en strukturell undervärdering av kvinnodominerade yrken. Då fungerar det inte att regeringen och Johan Britz lutar sig tillbaka och säger att den svenska modellen kommer att ta hand om detta och att det kommer att funka jättebra. Det gör ju inte det, herr talman!

När marknaden och dagens lönebildning reproducerar ojämställdhet år efter år måste politiken våga kliva fram. Det har politiken gjort tidigare. Det gjorde man när industrin skulle ställas om. Det gör man när banker eller företag behöver stöd. Men när arbetarkvinnor i välfärden kräver rättvisa löner säger regeringen att deras händer är bakbundna. Det är givetvis ett politiskt val. Vänsterpartiet tänker inte acceptera att kvinnor i välfärden ska fortsätta att bära hela samhället på sina axlar samtidigt som de halkar efter ekonomiskt.

Till alla kvinnor som tittar på detta och är trötta på applåder men fortfarande väntar på att få rättvisa löner vill jag säga att Vänsterpartiet i varje fall kommer att fortsätta ta striden för rättvisa kvinnolöner.

(Applåder)

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret, men jag måste säga att det också illustrerar själva problemet.

När kvinnor i välfärden år efter år halkar efter i löneutvecklingen svarar regeringen återigen att det är parterna som ansvarar för lönebildningen och att regeringen värnar modellen.

Men frågan är ju inte om kollektivavtalen är bra eller dåliga utan varför regeringen passivt accepterar en arbetsmarknad där kvinnors arbete systematiskt värderas lägre. Vi talar om undersköterskor, barnskötare, vårdbiträden, sjuksköterskor och förskollärare – yrken som bokstavligen håller ihop vårt samhälle. Utan deras arbete fungerar inte äldreomsorgen, sjukvården eller förskolan. Ändå är det just dessa yrken som gång på gång får höra att det inte finns utrymme för rejäla lönelyft.

Ministern säger att löneskillnaderna har minskat över tid. Ja, det har de men väldigt långsamt. Samtidigt vet vi att arbetarkvinnor fortfarande tjänar flera tusen kronor mindre i månaden än män i arbetaryrken. Om vi fortsätter i dagens takt kommer det att ta mycket lång tid innan dessa skillnader faktiskt försvinner. Är regeringen verkligen nöjd med det?

Det är också märkligt att regeringen hänvisar till lönekartläggningar och Diskrimineringsombudsmannen, som om problemet vore individuella osakliga löneskillnader. Det här handlar ju om strukturell värdediskriminering. Problemet är inte bara att kvinnor får lägre lön än män på samma arbetsplats utan att hela kvinnodominerade yrken värderas lägre från allra första början. Här räcker inte regeringens passivitet.

Vänsterpartiet föreslår ett kvinnolönelyft i form av en jämställdhetspott på 30 miljarder kronor om året under tio års tid – ett riktat statligt ansvarstagande för att höja lönerna i de kvinnodominerade välfärdsyrken som samhället är beroende av. Vi vill göra detta tillsammans med arbetsmarknadens parter – inte mot dem. Det handlar alltså inte om att avskaffa den svenska modellen utan om att komplettera den på områden där den uppenbart har misslyckats med att lösa en historisk orättvisa.

Vi vet också att det här handlar om kompetensförsörjning. Kommuner och regioner skriker efter personal. Många lämnar välfärdsyrken för att lönen inte motsvarar arbetsbördan, ansvaret och slitaget. Samtidigt står regeringen utan konkreta svar på hur man ska göra dessa yrken mer attraktiva.

Jag vill därför gärna ställa frågan igen till arbetsmarknadsminister Johan Britz: Om regeringen faktiskt anser att det finns en diskriminering av kvinnors löner, varför är man då inte beredd att använda politiska verktyg för att faktiskt förändra den? Om regeringen ser den akuta personalbristen i välfärden, varför avvisar man riktade lönesatsningar som både skulle stärka jämställdheten och förbättra möjligheterna att både rekrytera och behålla personal?

Herr talman! Här sitter vi några tappra själar i kammaren för att diskutera arbetsmarknadsutskottets betänkande om att godkänna ILO:s konventioner om att avskaffa våld och trakasserier i arbetslivet. Vi i Vänsterpartiet vill vara tydliga: Det räcker inte att säga saker på papper – det måste också märkas i människors vardag.

ILO:s konvention nummer 190 slår fast något som givetvis borde vara självklart: att alla människor har rätt till ett arbetsliv fritt från våld och trakasserier. Den omfattar inte bara anställda utan också praktikanter, arbetssökande och andra som befinner sig i arbetslivets sfär. Den tydliggör också att våld och trakasserier kan förekomma i många olika sammanhang: på arbetsplatsen, under resor i tjänsten eller på väg till och från arbetet.

Herr talman! Detta är inte en teoretisk fråga. För alldeles för många människor i Sverige är hot, trakasserier och ibland rent våld i dag en del av arbetsvardagen. Det gäller inte minst i välfärdsyrken, i handeln, i transportsektorn och för väldigt många offentliganställda. Det gäller också kvinnor i större utsträckning, särskilt i kontaktyrken där man möter människor i utsatta situationer.

Vi vet att detta får konsekvenser. Vi vet att människor blir sjuka och lämnar sina yrken. I värsta fall anpassar de sina beslut eller sitt bemötande av rädsla för hot och repressalier. Detta är inte bara ett arbetsmiljöproblem utan faktiskt också ett demokratiproblem.

Därför välkomnar jag och Vänsterpartiet att Sverige nu ansluter sig till konventionen. Det skickar en väldigt viktig signal, både nationellt och internationellt, om att våld och trakasserier i arbetslivet är oacceptabelt.

Men, herr talman, jag och Vänsterpartiet menar att regeringen nöjer sig med just bara signaler. Utskottets majoritet, som inte är i kammaren i dag, hänvisar till att svensk lagstiftning redan uppfyller konventionens krav och att det inte behövs några ytterligare åtgärder. Men det resonemanget, anser jag, bortser från verkligheten på arbetsplatserna. Att lagstiftning finns betyder inte att skyddet är tillräckligt starkt i praktiken.

Det är också därför utredningen bakom propositionen föreslog ett konkret förtydligande i arbetsmiljölagen: att arbetsmiljön så långt som möjligt ska vara fri från våld och trakasserier. Ett sådant tillägg hade inte bara varit symboliskt; det hade tydliggjort arbetsgivarens ansvar och stärkt det förebyggande arbetet.

Herr talman! Det är just detta som också är kärnan i Vänsterpartiets hållning. Vi vill inte stanna vid att konstatera att problemen finns, utan vi vill också åtgärda dem. För oss är det en grundläggande princip att alla människor har rätt till ett arbetsliv fritt från trakasserier och våld. Det är inte en ambition; det är en rättighet. På samma sätt är en säker och hälsosam arbetsmiljö inte något man kan kompromissa med beroende på bransch eller anställningsform; det är också en självklarhet.

Detta innebär att arbetsmiljöpolitiken måste vara offensiv. Arbetsgivare måste ta ett tydligt ansvar för att förebygga risker. Skyddsombudens ställning måste stärkas. Och lagstiftningen måste vara så tydlig att det inte råder någon tvekan om vad som gäller.

Vi menar också att skyddet mot våld och trakasserier från tredje man – alltså personer utanför arbetsplatsen – behöver stärkas. För många av de mest utsatta yrkesgrupperna är det just där hoten uppstår.

Herr talman! Att ratificera ILO:s konventioner är ett jätteviktigt steg. Men det får inte bli slutpunkten. Det måste vara startpunkten för ett ännu mer ambitiöst arbete. Vi kan inte acceptera att människor går till jobbet med stress, oro och en klump i magen. Vi kan inte acceptera att hot och trakasserier normaliseras. Och vi kan inte acceptera att politiken nöjer sig med att säga att det redan räcker.

Just därför står Vänsterpartiet bakom reservationen om att förtydliga arbetsmiljölagen. Vi menar att det behövs ett tydligare lagstöd här och nu – inte någon gång i framtiden, om det visar sig motiverat.

Herr talman! Jag har flera gånger i mitt anförande pikat regeringsföreträdarna för att de inte är i kammaren. Det sänder också en väldigt tydlig signal om att regeringen inte är särskilt intresserad av arbetsmiljöarbete. Det är inte viktigt för den här regeringen att se till att människor känner sig trygga på arbetsplatsen. Det visar med all tydlighet att den här regeringen inte alls tycker att lagstiftning för att människor ska känna sig trygga på arbetet är en viktig fråga. Detta är värt att notera.

Avslutningsvis: Arbetslivet ska inte vara en plats för rädsla. Det ska vara en plats för trygghet, värdighet och respekt. Detta är också något som genomsyrar Vänsterpartiets hela arbetsmarknadspolitik.

Ett tydliggörande, återigen: Jag yrkar bifall till reservationen i betänkandet.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 6 maj.)

Fru talman! Allt hänger ihop. När man ska införa något nytt måste man ibland titta utanför boxen. Arbetspassen ser annorlunda ut, för när man har kortare arbetstid ser också schemat annorlunda ut. Man ska alltså inte stirra sig blind på hur det ser ut nu.

Saila trodde något, och jag som är från Jönköping vet att man tror i kyrkan. Det finns så många lyckade exempel på arbetstidsförkortning, och man har inte bara kunnat rekrytera mer personal utan också kunnat behålla personal. Särskilt inom vården är det ett problem att man inte lyckas hålla kvar den kompetens man redan har, men jag vet att det finns ett otal exempel på att man har lyckats med detta tack vare arbetstidsförkortningen.

Låt mig också säga något om karensen. Saila upplever att fler sjukskriver sig bara för att de kan göra det. Där jag har arbetat, i LO-yrken, har det aldrig varit så eftersom man inte lättvindigt sjukskriver sig och får mindre pengar. Jobbar man exempelvis på restaurang förlorar man allt på att vara hemma, och därför vill man gå till jobbet. Då är det bra om man inte förlorar lika mycket när man är sjuk.

Det är gungor och karuseller igen. Ja, det kostar lite, men vinsten är att vi har friska människor på jobbet. Det kommer därför att bli en vinst i slutändan.

Fru talman! Vi vet att när folk får återhämta sig mellan olika arbetspass mår de bättre, sjukskriver sig mindre och kan utföra sitt jobb bättre. Framför allt gäller det inom vården, och i Stockholm vittnar jättemånga sjuksköterskor om att de gör ett mycket bättre jobb och att patienterna är mer nöjda när de får möta personal som är utvilad, pigg och fräsch inför ett nytt arbetspass.

När det gäller arbetstidsförkortningen hade Saila en beräkning på hur mycket det skulle kosta. Ibland måste man väga gungor och karuseller mot varandra. Exempelvis är det redan nu jättesvårt att rekrytera undersköterskor, och det finns ett enormt behov av arbetskraft inom vård och omsorg. Det kan vara värt att nämna att vi redan nu har lagstadgad arbetstid. Jag är ganska övertygad om att man kommer att kunna rekrytera mer människor när man kan erbjuda dem en bättre arbetsmiljö. Det kan handla om att få mer inflytande över sitt jobb och schema. Det kan också handla om att jobba lite mindre och därigenom prestera bättre på jobbet.

Bättre arbetsmiljö genom förkortad arbetstid är mitt svar till Saila Quicklund.

Fru talman! Vi debatterar i dag arbetsmiljö. Det handlar ju ytterst om människors liv och hälsa. Det handlar om rätten att gå till jobbet men framför allt om rätten att komma hem igen.

För varje dödsolycka i arbetslivet finns ett namn, en människa och en familj. Det finns någon som inte kommer hem och någon vars barn, partner eller föräldrar får ett besked som aldrig går att ta tillbaka. Dödsolyckor är den yttersta konsekvensen av brister i arbetsmiljön, och ändå fortsätter de att ske.

Utvecklingen är djupt oroande. I flera branscher ser vi hur riskerna ökar. Dit kan vi räkna byggbranschen, transportbranschen och industrin men också andra sektorer där arbetsvillkoren har pressats under lång tid. Vi vet att många av dem som drabbas befinner sig längst ned i arbetsmarknadens hierarkier. Det handlar om visstidsanställda, migrantarbetare och personer utan stark ställning gentemot arbetsköparen.

Fru talman! Mot den bakgrunden räcker det inte att bara hänvisa till pågående arbete. Vänsterpartiet menar att situationen är så allvarlig att det krävs ett samlat nationellt grepp. Därför föreslår vi att en kriskommission tillsätts för att analysera dödsolyckorna i arbetslivet och ta fram konkreta åtgärder för att vända utvecklingen. En sådan kommission måste arbeta brett och förutsättningslöst. Den måste samla fackliga organisationer, arbetsgivare, forskare och berörda myndigheter. Den måste gå till botten med orsakerna: tidspress, underentreprenörsled, bristande kontroll och otydliga ansvarsförhållanden. Den måste också leverera förslag som gör skillnad – inte om tio år, utan nu. En nollvision utan handling är faktiskt inte värd namnet.

Fru talman! En av de viktigaste faktorerna för en säker arbetsmiljö är att det finns starka skyddsombud på arbetsplatserna. Skyddsombuden är arbetstagarnas röst i arbetsmiljöarbetet. De ser riskerna i vardagen och kan ofta agera innan olyckor sker. De utgör en motvikt till arbetsgivaren och säkerställer att arbetsmiljöarbetet inte bara blir en pappersprodukt.

I dag ser vi dock allvarliga brister. På många arbetsplatser saknas skyddsombud helt. På andra håll finns de men saknar tillräckliga förutsättningar att utföra sitt uppdrag. Vi ser också exempel på att arbetsgivare aktivt motarbetar skyddsombud eller kringgår systemet. Det är oacceptabelt.

Vänsterpartiet föreslår därför att de regionala skyddsombudens tillträdesrätt stärks. De måste kunna nå fler arbetsplatser, särskilt där facklig närvaro saknas. Det är ofta där riskerna är som störst.

Vi vill också se en lagstadgad rätt till utbildning för skyddsombud. Uppdraget är väldigt komplext och kräver kunskap om lagstiftning, riskbedömning och arbetsmiljöarbete. Det är inte rimligt att detta lämnas åt slumpen.

Dessutom behöver vi granska hur skyddskommittéerna fungerar i praktiken. I dag finns det tyvärr indikationer på att så kallade falska skyddskommittéer förekommer. I dessa fall uppfyller arbetsgivarna formellt kraven, men arbetstagarnas inflytande är i realiteten obefintligt. Det urholkar hela systemet.

Fru talman! Arbetslivskriminaliteten är ett växande problem som påverkar både arbetsmiljön och konkurrensen på arbetsmarknaden. Det handlar om företag som medvetet bryter mot regler, utnyttjar människor och pressar villkor till nivåer som ingen ska behöva acceptera. Det handlar om svartarbete, lönedumpning, osäkra anställningar och rena brott mot arbetsmiljölagstiftningen.

De som drabbas hårdast är oftast de som är mest utsatta, som jag sa tidigare, alltså migrantarbetare, personer med svag ställning på arbetsmarknaden och människor som saknar kunskap om sina rättigheter eller är rädda för att förlora sitt arbete. Samtidigt som detta sker slås seriösa företag ut av oseriösa aktörer som konkurrerar med sämre villkor. Detta är inte bara ett arbetsmarknadsproblem, utan det är ett systemhot.

Fru talman! Regeringen har tagit fram en nationell strategi mot arbetslivskriminalitet, och den innehåller flera viktiga komponenter. Det räcker dock inte att bara presentera en strategi. Den måste också genomföras, följas upp och utvärderas.

Vänsterpartiet anser därför att strategin ska bli föremål för en systematisk utvärdering. Vi måste veta vilka åtgärder som fungerar och vilka som inte gör det. Vi måste kunna justera politiken utifrån fakta – inte förhoppningar.

Dessutom behöver vi stärka verktygen i kampen mot arbetslivskriminalitet. Det handlar om bättre samordning mellan myndigheter, ökade resurser till tillsyn och skärpta sanktioner mot de företag som bryter mot reglerna. Det måste kosta att fuska. Därför yrkar jag bifall till reservation 13 i betänkandet.

Fru talman! När man bryter mot arbetsmiljöregler och människor skadas eller dör är det inte bara en olycka. Det är ofta ett resultat av medvetna beslut och av prioriteringar där produktion och vinst har gått före säkerhet. I de fallen måste samhället agera med full kraft. Arbetsmiljöbrott måste utredas effektivt och leda till kännbara konsekvenser.

I dag ser vi alltför ofta att ansvarsförhållandena är otydliga och att sanktionerna inte står i proportion till brottens allvar. Det riskerar att skapa en kultur av straffrihet. Vi behöver därför se över hur arbetsmiljöbrotten hanteras, från tillsyn till rättsprocess. Det ska vara tydligt vem som bär ansvar, och det ska få konsekvenser att bryta mot lagen.

Fru talman! Jag upplever att det finns en tydlig skiljelinje i den här debatten. På ena sidan finns de som ser arbetsmiljö som en kostnad – något som kan effektiviseras bort i konkurrensens namn. På andra sidan finns vi som ser arbetsmiljö som en grundläggande rättighet.

Vänsterpartiet tillhör den senare kategorin. Vi accepterar inte att människor skadas eller dör på jobbet, vi accepterar inte att oseriösa företag utnyttjar människor och snedvrider konkurrensen och vi accepterar inte ett system där skyddet för arbetstagare är beroende av arbetsköparens goda vilja.

Ett starkt arbetsmiljöarbete kräver politisk vilja, det kräver lagstiftning som fungerar i praktiken och det kräver att vi står upp för de människor som varje dag går till jobbet och bär upp vårt samhälle. Det minsta de kan kräva är att få komma hem igen.

Fru talman! I dag debatterar vi frågor som rör kärnan av vad ett jämlikt samhälle är – och vad det ännu inte är. Diskriminering begränsar människors frihet, möjligheter och värdighet. Därför räcker det inte med goda intentioner. Lagstiftningens ambitioner måste också fungera i verkligheten.

Låt mig börja med situationen för personer som är beroende av ledar- eller assistanshund. Dessa hundar är inte bara ett hjälpmedel bland andra; de är en förutsättning för att kunna leva ett självständigt liv. Trots att diskrimineringslagen omfattar skydd mot bristande tillgänglighet visar det sig att väldigt många fortfarande möter en massa hinder i sin vardag. Det är oacceptabelt.

Om lagen inte får genomslag i människors faktiska liv måste den stärkas. Därför behövs en översyn av lagstiftningen och en utvärdering av hur den faktiskt efterlevs när det gäller funktionsnedsättning som diskrimineringsgrund. Därför yrkar jag bifall till reservation nummer 6.

Fru talman! Åldersdiskriminering är ett annat område där verkligheten halkar efter ambitionerna. Vi vet att äldre systematiskt missgynnas, inte minst på arbetsmarknaden. Studier visar att sannolikheten att ens få svar på en jobbansökan minskar redan vid 40 års ålder, vilket är hisnande för någon som tänker att man i 50-årsåldern ändå är mitt i sitt liv. För kvinnor går det ännu snabbare. Det handlar inte om enskilda fall utan om strukturer och normer som värderar människor olika enbart beroende på just ålder.

Det duger inte att luta sig tillbaka och bara konstatera att arbete pågår. Ambitionerna måste höjas. Sverige behöver en samlad strategi mot ålderism. Men inte heller det räcker. Diskrimineringens mekanismer är väldigt komplexa och svåra att bevisa. Därför behövs det kraftfullare verktyg. Jag menar att en kriskommission mot diskriminering skulle kunna samla forskning, analysera arbetslivets villkor och lägga fram fler konkreta förslag, inklusive skärpta sanktioner, för att säkerställa ett hållbart arbetsliv och en fungerande kompetensförsörjning.

Fru talman! Diskrimineringslagstiftningen måste också utvecklas i takt med samhället. Sverige får återkommande kritik för att till exempel språk inte inkluderas som diskrimineringsgrund. Det är en brist. Språk kan vara helt avgörande för människors möjligheter att delta fullt ut i samhället. Därför bör man utreda även det, med målet att verkligen stärka det skyddet.

Samtidigt måste vi säkerställa att lagen gäller där den behövs som mest. Uppgifter om etnisk profilering inom polisens verksamhet är allvarliga. De riskerar att underminera förtroendet för rättsstaten. Den som utsätts för diskriminering av det offentliga måste kunna få upprättelse. Därför bör diskrimineringslagen utvidgas, så att även polisens åtgärder omfattas fullt ut och så att tillsyn kan ske på ett effektivt sätt.

Fru talman! Diskriminering är inte ett marginellt problem. Det påverkar människors livschanser, arbetsmarknadens funktion och tilliten i samhället. Därför krävs det mer än ord. Det krävs även handling, skärpta lagar och en tydlig politisk vilja.

Ett samhälle som tar jämlikhet på allvar accepterar inte att människor stängs ute. Det samhället ser till att rättigheter inte bara finns på papper utan också i verkligheten och för alla.

Fru talman! Vi debatterar nu finansutskottets betänkande om arbetsrättsliga villkor i offentlig upphandling. Det låter inte så roligt men är otroligt viktigt, för det här är en fråga som går rakt in i kärnan av vad politik faktiskt handlar om, det vill säga vad vi använder våra gemensamma resurser till och vilka villkor vi accepterar på svensk arbetsmarknad.

Riksrevisionens granskning är tydlig: Systemet fungerar inte som det är tänkt. Endast en tredjedel av de granskade upphandlingarna innehåller arbetsrättsliga villkor trots att lagstiftningen kräver det i riskbranscher.

Detta är inte en liten teknikalitet; det är en systembrist. Vad innebär det i praktiken? Jo, att skattemedel riskerar att gå till företag som pressar löner, kringgår regler och skapar otrygga arbetsvillkor. Det innebär att seriösa företag konkurreras ut, och det innebär att vi i denna kammare accepterar att offentlig sektor bidrar till lönedumpning.

Fru talman! Det är svårt att tänka sig något mer grundläggande än att offentliga medel aldrig ska användas för att dumpa villkor på arbetsmarknaden. Men det är precis det som riskerar att ske i dag. Riksrevisionen pekar på varför: Lagstiftningen är svår att tillämpa, stödet till myndigheterna är otillräckligt och uppföljningen brister kraftigt.

Det är dessvärre inga små justeringar som behövs, för det handlar om att systemet inte levererar. Ändå landar utskottsmajoriteten i att man ska vänta och se. Man vill inte föregripa regeringens arbete, och man vill avvakta ytterligare utredningar, ytterligare uppdrag och ytterligare processer. Men det är inte tillräckligt, för under tiden fortsätter problemen. Oseriösa aktörer fortsätter att vinna upphandlingar, och arbetstagarna får betala priset.

Det krävs konkreta åtgärder här och nu. För det första måste stödet till upphandlande myndigheter stärkas på riktigt. Det ska inte vara valfritt eller otydligt hur arbetsrättsliga villkor ska tillämpas. Det ska vara enkelt att göra rätt och svårt att göra fel.

För det andra måste uppföljningen skärpas. Att ställa krav utan att kontrollera att de följs i praktiken är såklart helt verkningslöst. Riksrevisionen visar att djupgående uppföljningar nästan aldrig sker. Det duger verkligen inte. Vänsterpartiet vill se en tydlig utveckling mot centraliserad och resursstark uppföljning så att kontrollen faktiskt fungerar på riktigt, inte bara på papperet.

För det tredje måste vi sätta stopp för modellen där lägsta pris alltid vinner och avgör upphandlingen. När priset pressas utan tillräckliga krav och kontroller leder det bara till en kapplöpning mot botten. Det är inte en fungerande marknad, utan det är en marknad som premierar fusk.

Fru talman! Offentlig upphandling i Sverige omfattar omkring 900 miljarder kronor varje år. Det är en enorm summa pengar och en enorm ekonomisk kraft. Ska den kraften användas för att pressa ned villkoren eller för att höja dem? För Vänsterpartiet är svaret självklart. Vi vill att offentlig upphandling ska vara ett verktyg för ordning och reda på arbetsmarknaden. Vi vill att kollektivavtal ska vara norm. Vi vill att skattemedel ska gå till seriösa företag, inte till dem som konkurrerar med sämre villkor.

Fru talman! jag yrkar bifall till reservation 3 i betänkandet. Vänsterpartiet vill att regeringen ger ett tydligt uppdrag till Upphandlingsmyndigheten att stärka stödet för uppföljning. Vi vill också att regeringen skyndsamt återkommer med konkreta förslag om hur uppföljningen kan centraliseras och effektiviseras.

Fru talman! Det handlar i grunden om respekt, respekt för de människor som går till jobbet varje dag, respekt för de företag som gör rätt för sig och respekt för hur vi använder våra gemensamma resurser. Skattemedel ska inte finansiera dåliga arbetsvillkor.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 26 mars.)

Fru talman! F-skattesystemet är en central del av den svenska arbetsmarknadsmodellen. Det är ett verktyg för seriöst företagande – inte en ventil för att kringgå arbetsrätten. När systemet missbrukas urholkas både arbetstagarbegreppet, skattebasen och konkurrensneutraliteten.

I dag räcker det i praktiken att en person uppger att den ska bedriva näringsverksamhet för att den ska godkännas för F-skatt. Godkännandet gäller dessutom tills vidare. Detta, fru talman, är otillräckligt.

För att värna arbetstagarbegreppet och motverka skenföretagande bör det krävas mer än en uppdragsgivare för att man ska kunna beviljas Fskatt. Den som arbetar för en enda uppdragsgivare under dennes kontroll och arbetsledning befinner sig i realiteten i ett anställningsförhållande, inte i ett självständigt näringsförhållande.

Ett uttryckligt krav på flera uppdragsgivare skulle också minska risken för att arbetsgivare pressar anställda att starta eget enbart för att sänka sina egna arbetskraftskostnader. Det är ju ändå i grunden ganska absurt att människor som arbetar sida vid sida med anställda, med fasta scheman och instruktioner, ska behöva fakturera för sitt arbete i stället för att omfattas av arbetsrätt och kollektivavtal.

Vi måste också tala klarspråk om F-skattens funktion i skattesystemet. För den som anlitar någon med F-skatt bortfaller skyldigheten att göra skatteavdrag och betala arbetsgivaravgifter. Det är en ordning som bygger på att godkännandet är seriöst och korrekt. Om oseriösa aktörer beviljas Fskatt skapas det en sköld mot insyn och en grogrund för svartarbete. Därför bör godkännandet vara tidsbegränsat, och det måste också omprövas regelbundet.

Dessutom finns det andra ganska uppenbara luckor i regelverket om till exempel ROT-avdrag. I dag krävs det F-skatt för det företag som ansöker om ROT men inte för de underentreprenörer som ofta är de som utför arbetet. Det öppnar också för missbruk i entreprenörskedjorna. Reglerna bör självklart ändras så att även underentreprenörer måste ha en giltig Fskatt för att ROT-avdraget ska betalas ut.

Fru talman! Låt oss också gå till kärnan i den nya problematiken med egenanställningar inom plattformsekonomin. Egenanställningsföretagen marknadsför sig som en trygg administrativ lösning, men i praktiken fungerar de ofta som en arbetsgivarmålvakt. De tar inte ett verkligt arbetsgivaransvar utan möjliggör för plattformsföretag att slippa det.

Här måste vi vara principiellt tydliga: Att vara kvalificerad för F-skatt innebär att man bedriver en självständig näringsverksamhet. Man har flera uppdragsgivare. Man bär ekonomisk risk. Man bestämmer över arbetets utförande och prissättning.

Att vara egenanställd via ett egenanställningsföretag innebär däremot att man saknar F-skatt, fakturerar genom ett mellanled och ofta arbetar under villkor som i allt väsentligt liknar en anställning. Detta är två helt olika rättsliga konstruktioner.

Låt mig förtydliga: En revisionskonsult med flera klienter, ett eget varumärke, egen prissättning och affärsrisk är en företagare i egentlig mening. Men ett cykelbud som loggar in på en plattform, accepterar uppdrag enligt algoritmisk styrning och ersätts per leverans är någonting helt annat. Att likställa dessa båda situationer är inte seriöst.

Många plattformsarbetare med egenanställning saknar F-skatt och utför löpande arbete för ett och samma plattformsföretag under anställningsliknande förhållanden. De bör alltså i realiteten betraktas som falska egenanställda eller falska egenföretagare.

Om arbetet uppfyller kriterierna för en anställning ska det också vara en anställning, menar jag. Därför bör det införas ett tydligt krav där den som ska vara egenanställd också måste kvalificera sig för F-skatt. Uppfyller man inte kraven för självständig näringsverksamhet ska man inte heller kunna placeras i en konstruktion som kringgår arbetsrätten. Man ska inte kunna bli egenanställd om man inte samtidigt kvalificerar sig för F-skatt.

Fru talman! Det här handlar ytterst om ordning och reda, om att skilja mellan verkligt företagande och skenföretagande och om att säkerställa att arbetsgivare inte kan dumpa ansvar genom juridiska konstruktioner.

Fru talman! Arbetsrätten är inte ett tillval. Den är en grundbult i vår svenska modell, och den ska man inte kunna fakturera bort.

Därmed yrkar jag bifall till reservation nummer 2.

Herr talman! Det här betänkandet engagerar mig väldigt mycket. Det finns väldigt många saker jag skulle vilja ta upp, men jag ska verkligen försöka hålla mig inom tidsramen.

Jag vill börja med att yrka bifall till reservation nummer 18, så att jag inte glömmer bort det.

Den svenska arbetsmarknadsmodellen bygger på en väldigt enkel princip. Den som arbetar ska ha rättigheter, och den som leder och fördelar arbetet ska ta ansvar.

I dag är det så – som ni har hört mig säga många gånger tidigare i talarstolen – att den principen urholkas i gigekonomin, det vill säga plattformsekonomin. Plattformsföretagen hävdar fortfarande att de inte är arbetsgivare, och plattformsarbetare klassificeras som egenföretagare. Det resulterar i att människor i praktiken är helt beroende av en plattform för sin inkomst, sina arbetspass, sina betyg och sin framtid.

Detta innebär också väldigt ofta att man går miste om sjuklön, arbetsskadeförsäkring, tjänstepension och anställningsskydd. Det innebär givetvis att det är väldigt svårt att bygga upp en facklig organisering, eftersom fackföreningarna är uppbyggda så att man ska vara anställd och ha en arbetsgivare.

På EU-nivå har den här frågan hanterats genom plattformsdirektivet. I det ursprungliga förslaget fanns det en väldigt tydlig anställningspresumtion som skulle gälla i samtliga medlemsstater. Det var en väldigt viktig princip: lika villkor för plattformsarbetare i hela unionen.

Men tyvärr har man i den slutgiltiga versionen, när förslaget gått genom alla olika instanser, lagt ansvaret på de olika medlemsstaterna. Det innebär att villkoren kan förbättras i vissa länder men inte i andra. Det är en väldigt olycklig utveckling. Arbetsvillkoren kan liksom inte vara ett lapptäcke som beror på vilken nationell politisk vilja som råder just för tillfället. Den inre marknaden får inte bli en arena för social dumpning.

Jag ser absolut positivt på de utredningsförslag som har presenterats i betänkandet. Men jag delar inte utskottets slutsats att vi ska avvakta och se vad som händer, för situationen för många av plattformsarbetarna är redan i dag oacceptabel. Mycket lagstiftning borde snabbt komma på plats.

Jag ska nämna en del. Vi borde införa en nationell lagstiftning som tydliggör att plattformsföretag är arbetsgivare när de i praktiken utövar arbetsledning. Vi måste säkerställa att plattformsarbetarna klassificeras som arbetstagare när beroendeförhållandet är tydligt. Jag kan ge ett enkelt exempel: Om någon åker runt med en företagslogga på sig borde det vara tydligt att det är det företaget som är ens arbetsgivare.

Teknikutvecklingen får inte bli en ursäkt för att backa arbetstagarnas rättigheter sisådär hundra år tillbaka i tiden. Det är inte innovation och digitalisering som är problemet. Det kan förenkla och förbättra väldigt mycket. Problemet uppstår när affärsmodellen bygger på att just undvika och runda ansvar.

Herr talman! Det är dags för mitt årliga prat om arbetstidsförkortning. Jag har pratat om det i åtta år, och jag kommer aldrig att sluta med det.

Om man ska föra en seriös diskussion om arbetstidsförkortning måste man börja i fakta. Hur mycket arbetar människor i Sverige egentligen? Svaret är: mycket.

Man kan se på faktiskt arbetad tid – man räknar då bort frånvaro. I Sverige arbetar personer mellan 15 och 74 år mer än man gör i de elva europeiska länder som oftast används i olika jämförelser. Vi är dessutom väldigt många som arbetar. Vi har en av världens högsta sysselsättningsgrader. Det beror givetvis på att även kvinnor arbetar i Sverige, och de har en hög sysselsättningsgrad. De stannar också kvar länge i arbetslivet.

Vi i Sverige har inte fler röda dagar än andra. Antalet helgdagar i Europa varierar mellan 9 och 15 per år. I Sverige har vi 11. Vi har inte heller fler semesterdagar än de flesta länder. Miniminivån i EU är 20 dagar, och vi har 25.

Det är alltså inte så att vi redan jobbar lite för lite – tvärtom. Sverige är verkligen ett land där människor arbetar mycket, länge och ofta heltid.

Herr talman! När produktiviteten ökar uppstår alltid ett vägval. Antingen tar man ut det i högre vinster och i ökade kapitalinkomster eller så använder man detta för att förbättra människors livsvillkor.

Den åttatimmarsdag som vi har kom inte av sig själv. Den var givetvis ett resultat av organisering och politisk kamp. Samma sak är det med semesterlagstiftning, kollektivavtal och socialförsäkringar. Varje steg mot kortare arbetstid har mötts av samma invändningar: Det är för dyrt. Det hotar konkurrenskraften. Det går inte. Hur ska vi få tag på folk? Argumenten från 1800-talet fram till nu har alltid varit desamma. Ändå har det alltid gått att sänka arbetstiden.

I dag är snarare frågan hur nästa steg ska tas.

Kostnader, produktivitetsvinster och så vidare kommer alltid att variera mellan olika branscher och mellan företag inom samma bransch. Om arbetstidsförkortningen ska lämnas över helt till branschvisa förhandlingar riskerar många grupper att få betala ett mycket högre pris. De kan tvingas avstå från löneökningar eller acceptera försämrade villkor, medan andra med större konfliktstyrka och högre organisationsgrad kan få bättre utfall. Det riskerar verkligen att öka ojämlikheten mellan löntagare.

Det är därför jag menar att vi behöver en solidarisk arbetstidspolitik som bygger på samma grundprincip som den solidariska lönepolitiken: att produktivitetsvinster ska fördelas rättvist och att löneutrymmet samordnas nationellt genom det så kallade märket. På samma sätt bör en arbetstidsförkortning ske lika och med samma ”prislapp” för alla, oavsett var vinsterna uppstått. Arbetstidsförkortning kan inte vara beroende av enskilda branschers lönsamhet, enskilda förbunds konfliktstyrka eller graden av facklig organisering. Den måste bygga på solidaritet mellan löntagare.

Som jag har sagt lever vi i en tid där produktiviteten kommer att fortsätta att öka. Digitalisering, automatisering, teknisk utveckling och så vidare gör att mer värde kan skapas på kortare tid. Så har det varit i över hundra år. Ändå arbetar vi lika mycket, eller mer, samtidigt som vinsterna koncentreras till en allt mindre grupp ägare och kapitalstarka. Det är varken rättvist eller särskilt långsiktigt hållbart.

Arbetstidsförkortning handlar ju inte bara om fritid. Det handlar om makt över tiden, om möjligheten att kombinera arbete med familjeliv, återhämtning och engagemang i samhället. Det handlar om att minska stressrelaterad ohälsa och om att dela på både arbete och produktivitetsvinster.

När vi vet att Sverige är ett av de länder där människor arbetar mest är det liksom inte radikalt att diskutera kortare arbetstid – det är rimligt. Arbetarrörelsen har alltid gått före i sociala reformer. Nu är det dags att ta nästa steg. Det är en fråga om rättvisa och hållbarhet och om vilket samhälle vi vill bygga.

(Applåder)

Fru talman! Jag noterar att ni har ett intressant debattklimat och sätt att tilltala varandra i det här utskottet som jag inte alls är van vid.

Jag tänker att Ludvig Aspling nog inte har varit ute i många kommuner, framför allt inte i dem som är beroende av utländsk arbetskraft, och sett hur tufft detta kommer att bli för dem och för kommuninvånarna som måste betala högre skatt för att vissa ska ha högre lön. Man kan ju inte höja lönen bara för vissa och inte för alla.

Jag gissar också att Ludvig Aspling inte har träffat många av de företag som finns inom svenskt näringsliv – jag vet inte hur många olika typer av städföretag och bemanningsföretag det kan handla om – och som säger att lönekravet kommer att bli ett jättestort problem för dem när det gäller att få företaget att gå ihop.

Det kan framstå som udda för en del personer att en vänsterpartist står här och värnar om företagen, men det är ganska viktigt att alla företag ska ha möjlighet att anställa personer till kollektivavtalsenlig lön. Nu kan man inte göra det. Nu måste man kanske särskilja personer eller säga att alla ska ha lika mycket i lön.

När jag säger att detta är ett hot mot svensk välfärd är det just det jag menar. Om kommuner inte kan anställa så många undersköterskor som behövs eller inte kan städa vårdinrättningarna är det givetvis ett hot mot svensk välfärd. Det är därför jag tar till de hårda orden. Det är ett hot mot svensk välfärd när man bestämmer vilka som ska få vara med och bidra och inte, alldeles oavsett om de redan gör det.

Fru talman! Tack så jättemycket, Ludvig Aspling, för att du ger mig möjlighet att prata ännu mer om hur vi får en rättvis arbetsmarknad.

Som Ludvig Aspling och säkert alla här vet är jag hemmahörande i arbetsmarknadsutskottet. Är det någonting vi pratar om där är det givetvis kompetensbristen: Vi måste få fler människor i fler branscher, vi måste ge människor möjlighet att flytta dit där jobben finns och så vidare.

Det är intressant att Ludvig och andra tidigare i debatten har pratat om att lönegolvet på 13 000 är alldeles för lågt. Då har man helt missförstått det. Ett golv är inte ett tak. Ett golv är ett golv; ett tak är ett tak. Man kan alltid betala ut mer än de pengarna.

Jag ska svara Ludvig Aspling ärligt på frågan om exakt hur många personer som har arbetskraftsinvandrat för att jobba inom vården. Den siffran har inte Ciczie Weidby, för hon har koncentrerat sig på betänkandet och det vi pratar om i samband med det. Hade jag varit mer förberedd på att få den typen av frågor hade jag såklart satt mig in i de frågorna.

Jag skulle dock gärna vilja fråga Ludvig Aspling varför det är så otroligt viktigt att ställa mycket högre och mer specifika krav på en person som inte är från Sverige än på dem som redan jobbar inom dessa yrken i Sverige, till exempel lönekravet.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 8.

För drygt hundra år sedan lämnade svenskar fattigdomen och sökte jobb i det stora Amerika. De byggde järnvägar, odlade mark och reste städer. De slet, och de utnyttjades. Men de organiserade sig, krävde rättvisa och kämpade för värdighet.

I dag är rollerna omvända. Sverige är ett land dit människor kommer för att arbeta. De bygger våra hus, vårdar våra äldre och arbetar i industrin, inom handeln och i välfärden. De betalar skatt och fyller verkliga behov på arbetsmarknaden.

Arbetskraftsinvandring kan vara positivt för arbetstagare, för arbetsgivare och för samhälle, men bara om vi har ett rättvist system. I dag har vi inte det. Vi har ett system som i praktiken är riggat till arbetsköparnas fördel. Arbetstillståndet är knutet till en enskild arbetsgivare. Den som riskerar att förlora jobbet riskerar också att förlora rätten att stanna.

Detta skapar en extrem beroendeställning. Många vågar inte anmäla till exempel en usel arbetsmiljö. Man vågar inte protestera mot orimliga arbetstider. Arbetslivskriminalitet och exploatering kan fortgå eftersom maktbalansen är så skev.

I stället för att ta itu med detta har regeringen valt en helt annan väg: ett kraftigt höjt lönegolv för arbetstillstånd. Kravet ligger, som vi har hört tidigare i debatten, på över 34 000 kronor i månaden.

Detta presenteras som ordning och reda, men i verkligheten är det inget annat än ett verktyg för att kunna utvisa människor. Tusentals människor som arbetar, betalar skatt och har kollektivavtalsenliga löner riskerar att få sina arbetstillstånd indragna.

De har byggt sina liv här. Deras barn går i svenska skolor. De är en del av våra lokalsamhällen. Nu hotas de av utvisning – inte för att de har gjort något fel, utan för att deras lön inte når upp till en politiskt fastställd gräns.

Konsekvenserna blir såklart allvarliga. För det första riskerar människor att pressas in i svartarbete. Om alternativet är utvisning ökar såklart sårbarheten drastiskt. Vi riskerar att skapa ett ännu större skuggsamhälle, vilket regeringen säger sig vilja bekämpa.

För det andra är detta väldigt ojämställt. Svensk arbetsmarknad är könsuppdelad. I mansdominerade yrken inom bygg och transport ligger lönerna oftast högre, och i kvinnodominerade yrken som städ, handel, vård och omsorg är lönerna betydligt lägre, trots kollektivavtal. Det innebär att kvinnor i större utsträckning riskerar att drabbas av utvisning.

Regeringen motiverar lönegolvet med att man ska kunna försörja sig. Det är ett märkligt argument i ett land där vi samtidigt accepterar att helt avgörande välfärdsyrken har löner långt under den gränsen. Om man anser att lönerna är för låga är lösningen att stärka löntagarnas position, inte att utvisa dem.

För det tredje drabbar detta såklart hela vår välfärd. Sverige står inför betydande kompetensbrist inom äldreomsorg och vård. I många kommuner, inte minst i norra Sverige, som vi har hört tidigare i debatten, är undersköterskor ett bristyrke. Att då utvisa personal som redan arbetar i verksamheterna är samhällsekonomiskt rent oansvarigt.

Lönegolvet är också ett politiskt ingrepp i lönebildningen. Alla partier i den här riksdagen säger sig värna den svenska modellen. De bör då också veta att denna modell bygger på att det är arbetsmarknadens parter som genom kollektivavtal sätter löner och villkor. När riksdagen börjar fastställa lönenivåer för att avgöra vem som får arbeta här i landet urholkas den principen. Det är ett systemskifte som borde oroa långt fler än bara oss i Vänsterpartiet.

Fru talman! Det finns dock en annan väg. Vänsterpartiet vill inte ha en oreglerad migrationspolitik eller arbetskraftsinvandring. Det är bara det att vi ser det på ett annat sätt och att vi vill ha andra regler. Vi behöver nämligen ha ett system som inte ökar människors utsatthet.

För det första ska vi såklart återinföra en myndighetsbaserad arbetsmarknadsprövning. Arbetsförmedlingen ska, i samråd med arbetsmarknadens parter, bedöma om det råder faktisk arbetskraftsbrist i en bransch innan arbetstillstånd beviljas. Arbetskraftsinvandring ska ske där behov finns – inte där det går att pressa villkor.

För det andra ska villkoren i arbetserbjudandet vara juridiskt bindande och ligga i nivå med kollektivavtal och branschpraxis. Det ska inte vara möjligt att locka med ett avtal på papperet och sedan i praktiken erbjuda något annat under bordet.

För det tredje måste arbetsgivare som ansöker om arbetstillstånd genomgå vandelsprövning. Seriösa arbetsköpare har inget att frukta, men oseriösa ska inte ges tillträde till systemet.

För det fjärde måste den som slår larm om missförhållanden få stanna i Sverige och ges möjlighet att söka nytt arbete. I dag är risken i stället att visselblåsaren själv förlorar sitt tillstånd. Det är helt orimligt.

För det femte, slutligen, ska arbetsgivare som utnyttjar arbetskraftsinvandrare möta kännbara sanktioner. Det är där ansvaret hör hemma.

Fru talman! Det finns i grunden två alternativ. Antingen har vi ett rättvist system som säkerställer att arbetskraftsinvandring sker under ordnade former och med respekt för svenska kollektivavtal, eller så fortsätter vi på den inslagna vägen där politiken främst används för att göra människor utvisningsbara.

Vänsterpartiet väljer det första alternativet. Vi vill ha en arbetsmarknad där de som bygger Sverige – undersköterskor, industriarbetare, städare och byggnadsarbetare – behandlas med respekt. Ett samhälle som accepterar exploatering och skapar rädsla bland arbetstagare försvagar precis hela löntagarkollektivet.

Det är inte genom högre lönegolv vi skapar ordning och reda. Det är genom att stärka arbetstagarnas rättigheter och återställa balansen på arbetsmarknaden. Det är så vi får ett rättvist och hållbart system för arbetskraftsinvandring.

Herr talman! Sverige befinner sig just nu i ett väldigt allvarligt arbetsmarknadsläge. Arbetslösheten biter sig fast. Hushållen pressas av skenande priser. Vad gör då regeringen? Den monterar ned hela arbetsmarknadspolitiken och försvagar arbetslöshetsförsäkringen.

Låt mig vara tydlig: Arbetslöshet är inte en individuell brist. Det är ett samhällsekonomiskt och politiskt misslyckande. Arbetsmarknadspolitiken ska rimligen därför inte utformas för att misstänkliggöra människor utan för att rusta dem, stärka dem och skapa riktiga jobb med trygga villkor.

För Vänsterpartiet är utgångspunkten tydlig. Arbetsmarknadspolitiken ska vara solidariskt finansierad, vara rättssäker och vara likvärdig i hela landet.

I dag ser vi tyvärr motsatsen till detta. Arbetsförmedlingen har monterats ned, privatiserats och fragmentiserats. Resultatet är något slags lapptäcke av aktörer av varierande kvalitet med väldigt bristande kontroll.

Vänsterpartiets linje är att den största delen av förmedlingsverksamheten ska återgå till offentlig regi utan vinstintresse. Matchning borde rimligen vara en kärnuppgift för staten och inte en marknad där skattemedel blir en affärsmodell. Likvärdigt stöd måste också garanteras oavsett var man bor i landet.

Myndigheten måste givetvis återuppbyggas med sin egen kompetens, med lokal närvaro och med förmåga att ge individuellt stöd. Det är en investering i sysselsättning, produktivitet och sammanhållning.

Herr talman! Den här regeringens linje bygger på föreställningen att hårdare krav och ekonomisk press skapar starkare drivkrafter till arbete. Men vad det i verkligheten gör är att öka utsattheten utan att förbättra matchningen på arbetsmarknaden, för när människor tvingas acceptera vilket arbete som helst – oavsett villkor, utbildningsnivå eller hälsa – pressas också löner och arbetsvillkor nedåt.

Sanktioner, aktivitetskrav och avstängningar slår hårdast mot dem som redan står längst ifrån arbetsmarknaden. Det är personer med funktionsnedsättningar, bristande språkkunskaper eller svag hälsa. Incitament som bygger på otrygghet skapar inte fler jobb utan ett mer ojämlikt och väldigt segregerat arbetsliv.

A-kassan har under lång tid urholkats, och ersättningsnivåerna ligger långt under många löntagares faktiska inkomster. Taket släpar efter. Kvalifikationskraven har skärpts. För allt fler innebär arbetslöshet ett abrupt och dramatiskt inkomstbortfall. Detta sker i en tid då hushållen redan är väldigt hårt pressade. Matpriserna har stigit kraftigt, boendekostnaderna har ökat. Elpriser, drivmedelskostnader och räntor har gått upp och ätit upp alla marginaler.

För många familjer är ekonomin redan ansträngd när lönen kommer. När den plötsligt ersätts av en a-kassa som inte täcker de fasta utgifterna, ja, då raseras hela vardagsekonomin.

Detta handlar inte om några små justeringar. Det handlar om människor som tvingas tömma sina besparingar, sälja bilen, säga upp barnens fritidsaktiviteter eller i värsta fall vända sig till socialtjänsten. En a-kassa som inte går att leva på förvandlas från en omställningsförsäkring till en fattigdomsfälla.

Herr talman! Även om regeringen har velat blunda för de sociala konsekvenserna för de här människorna skulle man väl åtminstone kunna se de samhällsekonomiska effekterna? När hundratals hushåll får minskad köpkraft påverkas ju hela vår ekonomi. Efterfrågan i handeln minskar. Lokala företag tappar omsättning. Arbetslösheten riskerar att bita sig fast.

Det som är så bra med en fungerande arbetslöshetsförsäkring är att den är en stabilisator. Den dämpar konjunkturnedgångar genom att upprätthålla konsumtion och därmed också sysselsättning. Att medvetet försvaga stabilisatorn i ett läge med hög inflation eller en osäker konjunktur är inte en ansvarsfull ekonomisk politik.

Dessutom påverkar en svag a-kassa också lönebildningen. När människor inte har ekonomisk trygghet förskjuts maktbalansen på hela arbetsmarknaden. Fler tvingas acceptera sämre villkor och lägre löner, vilket givetvis också driver på otryggheten och på sikt riskerar att undergräva hela den svenska modellen.

Herr talman! Vänsterpartiet vill stärka a-kassan, höja ersättningsnivåerna, förbättra tillgängligheten och minska gapet mellan tidigare inkomst och a-kasseersättning.

Herr talman! Låt mig berätta för regeringen: Trygghet är inte motsats till arbetslinjen. Trygghet är en förutsättning för människor att våga byta jobb, vidareutbilda sig och söka arbeten som faktiskt motsvarar deras kompetens.

Vi behöver också en genomlysning av dagens anställningsstöd. Antalet stödformer bör minska, reglerna förenklas och träffsäkerheten ökas. Subventionerade anställningar är jättebra och ska vara en väg in. Men de får inte vara en permanent lågkostnadssektor i företag.

Arbetslösheten är inte jämnt fördelad. Den är högre bland utrikes födda, bland personer med kortare utbildning och i vissa regioner. Den är högre bland människor med funktionsnedsättningar. Detta kräver riktade insatser men också ett starkt nationellt ansvar.

Avslutningsvis: Arbetsmarknadspolitik handlar ytterst om makt och om trygghet. Det handlar om att människor ska ha makt över sin försörjning och trygghet att klara räkningarna när livet tar en oväntad vändning.

När trygghetssystemen försvagas ökar ojämlikheten. Detta är inte bara moraliskt problematiskt, utan det är också ekonomiskt väldigt ineffektivt.

Vänsterpartiet väljer en annan väg. Vi vill se en stark offentlig arbetsförmedling och en arbetslöshetsförsäkring som går att leva på när priserna stiger. Vi vill se investeringar som skapar jobb i hela landet. Det är bara så vi kan bygga en robust arbetsmarknad och en stark samhällsekonomi – inte genom att göra arbetslösa fattigare, utan genom att göra samhället rikare.

Herr talman! George Orwells dystopi 1984, som skrevs för snart 80 år sedan, skildrar ett samhälle där Storebror ser allt och där övervakning inte bara handlar om kontroll utan om makt, rädsla och lydnad. I dag ser vi hur den logiken kryper in i arbetslivet. Det är inte längre en dystopi utan en verklighet. Skillnaden är att Storebror inte är staten, utan det är arbetsköparna.

När varje rörelse mäts, varje minut registreras och varje samtal riskerar att kartläggas är det inte effektivitet som står i centrum, utan det är disciplin. När fackligt aktiva rensas bort, skyddsombud tystas och tystnadsavtal ersätter öppenhet handlar det inte längre om samarbete utan om maktutövning.

Herr talman! I Orwells värld handlade kontrollen om att krossa motstånd och omöjliggöra organisering. I dagens arbetsliv används digitala verktyg för precis samma syfte: att göra arbetstagare ensamma, utbytbara och rädda. Den som vet att Storebror alltid tittar tänker sig för innan den säger någonting.

Herr talman! Ett arbetsliv där människor övervakas som misstänkta, där integritet offras för produktivitet och där föreningsrätten urholkas i praktiken är inte ett samhälle som jag vill leva i. Det är inte den demokratiska värld som jag vill ha. Det är också ett stort steg bort från den svenska modellen, som även Johan Britz står upp för och försvarar.

Politikens uppgift är att sätta gränser för makt och att säga ”hit men inte längre”. Denna makt och möjlighet har Johan Britz.

(Applåder)