Azadeh Rojhan

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Spel om pengar är i dag en fråga som berör allt fler människor i Sverige. För vissa är det ett tidsfördriv, men för andra leder spelandet till skulder, psykisk ohälsa och trasiga relationer. Därför måste spelpolitiken ta människors utsatthet på större allvar.

Utvecklingen bland unga är särskilt oroande. En ny rapport från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning visar att nästan var femte man i åldern 18–29 år har eller riskerar att få ett problem med sitt spelande. Det är nästan dubbelt så många som i den förra mätningen från 2021. Det är en utveckling som vi inte kan blunda för.

Det är också med anledning av detta som vi socialdemokrater har lagt fram ett utskottsinitiativ i kulturutskottet i dag. Vi menar att skyddet mot spelproblem måste stärkas. Vi kan inte vänta.

Ett viktigt verktyg i detta arbete är Spelpaus. När en person når en insikt om att spelandet har gått för långt kan man i ett ögonblick av självreflektion gå in på Spelpaus och stänga av sig själv. Men vad händer sedan? Ja, alltför ofta ingenting. Ingen kontakt tas. Ingen erbjuder hjälp. Den som just har tagit ett viktigt steg lämnas ensam i en sårbar situation. Vi vet att det är just då som många återfaller och söker sig vidare till olicensierade spelbolag. Därför menar vi att Spelpaus måste kompletteras med bättre stöd. Den som stänger av sig ska snabbt bli uppringd och få information om vart man kan vända sig: till rådgivning, stöd eller behandling.

Men, herr talman, vi måste också bli bättre på att arbeta förebyggande. Kunskapen om spelproblem behöver öka, inte minst bland unga och bland de yrkesgrupper som möter unga i sin vardag. Därför vill vi stärka det förebyggande arbetet och utveckla ett mer samlat nationellt arbete mot spelproblem. Vi hoppas innerligt från Socialdemokraternas sida att vårt utskottsinitiativ får stöd från samtliga partier i utskottet.

Herr talman! Att ta spelproblemen på allvar handlar ytterst om folkhälsa. Det handlar om att se människor som riskerar att fastna i ett beroende och säkerställa att samhället erbjuder skydd. Men folkhälsopolitik handlar också om något mer. Den handlar om att stärka de miljöer och gemenskaper som gör människor starkare, där rörelse, gemenskap och framtidstro får växa. Idrotten är en sådan kraft.

Statens stöd till idrotten finns av en anledning, nämligen för att ge människor möjlighet att motionera och idrotta, för att främja en god folkhälsa och för att värna en fri och självständig idrottsrörelse.

Men idrotten gör mer än så. I en idrottsförening möts människor från olika bakgrunder. Där byggs gemenskap, ansvar och framtidstro. Där skapas mötesplatser som kan bryta segregation. Sverige har en unik tradition av föreningsdriven folkrörelseidrott, men den modellen kan inte tas för given.

Om folkrörelseidrotten ska bestå måste vi fortsätta att investera i idrotten. Det är därför som vi socialdemokrater bland annat vill stärka parasporten för barn och unga eftersom barn med funktionsnedsättning är den grupp som rör sig betydligt mindre än andra barn och därmed riskerar sämre hälsa.

Herr talman! Vi vill också förbättra villkoren för unga elitidrottare. Min praoelev Sebastian beskrev det så här: Elitidrottare är inte bara resultathungriga atleter. De är förebilder. De inspirerar våra barn att börja träna, ungdomar att fortsätta att kämpa och vuxna att engagera sig som ledare och supportrar. När våra idrottare lyckas ökar intresset i föreningar. Fler vill delta, och hela idrottsrörelsen växer. Jag tycker att Sebastian beskriver det fint.

Elitidrottare är inte bara individer som tävlar på hög nivå, utan de är också viktiga inspirationskällor för hela idrottsrörelsen. Samtidigt lever många elitidrottare under ekonomiskt otrygga förhållanden. Möjligheten att nå världsnivå riskerar i praktiken att bli en fråga om vilka resurser som familjen har. En viktig del i detta handlar om trygghetssystemen. Den tidigare socialdemokratiskt ledda regeringen tillsatte därför en utredning om regelverket för sjukpenninggrundande inkomst. I betänkandet Ett trygghetssystem för alla – Nytt regelverk för sjukpenninggrundande inkomst föreslås bland annat att inkomsten i större utsträckning ska kunna baseras på historiska inkomster och att den mest fördelaktiga inkomsten ska ligga till grund för ersättning.

Det här är förändringar som flera remissinstanser lyft upp som viktiga för grupper med oregelbundna inkomster, däribland elitidrottare. Vi menar att det därför är under all kritik att utredningen har fastnat i en byrålåda hos regeringen. Det är faktiskt dags att plocka upp den nu. Om vi vill att svensk elitidrott ska växa måste vi också ge den rätt förutsättningar för det.

Herr talman! Vi behöver också tala om idrottens fysiska förutsättningar. Problemen med idrottsanläggningar varierar över hela landet. Det är hallar som är fullbokade, simhallar som behöver renoveras och anläggningar som inte är tillgänglighetsanpassade.

Om vi menar allvar med att fler barn ska delta i idrott måste vi också säkerställa att infrastrukturen finns där. Därför menar vi socialdemokrater att regeringen behöver ta behovet av renoveringar och nybyggnation av idrottsanläggningar runt om i landet på större allvar.

Herr talman! Friluftslivet är också en viktig del av folkhälsopolitiken i Sverige. Med allemansrätten som grund har människor i vårt land en unik möjlighet att vistas i naturen. Friluftslivet stärker både fysisk och psykisk hälsa och skapar gemenskap. Men verkligheten är att många barn i dag aldrig får möta naturen på det sättet. Friluftsdagar i skolan prioriteras oftast ned eller genomförs inte alls. Det är också därför som vi socialdemokrater vill skriva in friluftsdagar i skollagen, så att alla elever minst en gång per läsår får möjlighet att delta i riktiga friluftsaktiviteter under skoltid, gärna i samverkan med föreningslivet och friluftsorganisationer.

Herr talman! Politik handlar i grunden om vilket samhälle vi vill bygga. Är det ett samhälle där människor lämnas ensamma när spelberoende riskerar att ta över deras liv, eller är det ett samhälle där vi både förebygger problemen och erbjuder skydd när människor behöver det som mest? Ska det vara ett samhälle där idrotten och friluftslivet fortsätter att vara öppna mötesplatser, där barn och unga kan växa, hitta gemenskap och känna framtidstro?

För oss socialdemokrater är svaret tydligt. Vi vill ha ett samhälle som stärker människors hälsa, gemenskap och möjligheter och som inte heller blundar när människor riskerar att falla. Med de orden yrkar jag bifall till reservation 24.

(Applåder)

Herr talman! Jag tror att Jonas Andersson hade tyckt att det hade varit väldigt mycket bättre för hans syn på hur demokratin ska fungera om ingen av oss hade haft något engagemang.

Faktum är att alla som sitter här inne har ett ideellt engagemang, till exempel i sina egna partier. Därutöver lovar jag att flera här inne också är medlemmar i olika organisationer där ute som jobbar med helt andra saker än direkt partipolitiska. Ska vi alla sluta vara engagerade och bry oss om dessa frågor när vi kommer hit?

Det finns personer som sitter här i kammaren som har egna verksamheter och som väcker motioner om hur dessa verksamheter kan gynnas. Det gäller till exempel kulturskolor. Är inte det ett felaktigt sätt att agera? Nej, det är det inte. Faktum är att vi alla är engagerade i olika frågor även utanför den här kammaren, och vi står upp för denna föreningsfrihet.

Det är inte vi i den här kammaren som fördelar pengar; det är myndigheter som fördelar pengar. Vi fastställer vilka riktlinjer som ska gälla för hur pengarna ska fördelas.

Detta är faktiskt ingen öm punkt, utan snarare tvärtom. Jag är otroligt stolt över att arbetarrörelsen har varit med och bidragit till att flera olika rörelser, till exempel folkbildningsrörelsen, har vuxit fram. Jag tror att många andra partier här inne också är stolta över det. Vi har Medborgarskolan, Vuxenskolan och många andra olika föreningar som är sprungna ur våra olika rörelser. Det ska vi vara stolta över, och vi ska se dem som en viktig del av vår demokrati och ingenting annat.

(Applåder)

Herr talman! Jag beklagar att det verkar helt omöjligt för SD:s ledamot att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Man kan ha tillit till civilsamhället och samtidigt säga att det krävs tydliga regelverk för att civilsamhället ska kunna uppfylla de kriterier som ställs för att få statsbidrag. Det är det demokrativillkoren är till för. De kom till under den tid vi hade regeringsmakten. Vi tillsatte en utredning för att få tydligare kriterier för vad som krävs för att få statliga medel. Demokrativillkoren är nu på plats, vilket gör att organisationer och föreningar som inte lever upp till de kriterier som ligger i linje med demokratiska principer inte ska kunna få statliga medel från MUCF, Folkbildningsrådet med flera.

Det handlar alltså om att både ha tillit till civilsamhällets vilja att göra gott och ha regelverk som gör det svårt att missbruka systemet. Vi socialdemokrater kan hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Så till armlängds avstånd. Jonas Andersson har suttit ganska länge i kulturutskottet och borde känna till att inga pengar fördelas direkt från riksdagen till verksamheterna. Detta går via myndigheter, som gör bedömningar, ser över hur verksamheter uppfyller kriterierna och därefter delar ut pengar. När det gäller ABF får de sina pengar från Folkbildningsrådet.

Om vi nu ska leka med tanken att gynna sig själv: Tidöpartierna har i riksdagen fattat beslut om att sänka skatten för dem som tjänar allra mest. De pengarna går ju rakt ned i våra fickor, för vi riksdagsledamöter är ju höginkomsttagare. Tidöpartierna har gjort stora skattesänkningar som missgynnar majoriteten av Sveriges befolkning. Har Johan Andersson varit med och beslutat om dem för att gynna sig själv?

(Applåder)

Herr talman! När vi diskuterar civilsamhället diskuterar vi egentligen något ännu större, nämligen tilliten i vårt samhälle. Tilliten är kittet som håller ihop en demokrati. Den gör att människor accepterar att andra tycker annorlunda. Den gör också att vi tror att gemensamma beslut faktiskt kan vara klokare än de beslut vi fattar var och en för sig.

Tilliten mellan människor uppstår dock inte av sig själv. Den byggs i mötet mellan människor. Den byggs när människor samlas i en förening, i ett studieförbund eller i en lokal samlingssal. Den byggs när människor organiserar sig i frågor de bryr sig om och tillsammans försöker förändra samhället. Det är där demokratin får sin kraft. Det är också därför civilsamhället är så avgörande.

Herr talman! Sverige har en lång tradition av folkrörelser. Föreningar, studieförbund, kooperationer och ideella organisationer har byggt vårt samhälle underifrån. Det är genom dessa rörelser människor har lärt sig demokrati i praktiken. De har mötts, diskuterat och ibland varit oense, men de har ändå fortsatt samtalet. Det är så tillit skapas. Utan tillit fungerar inte demokratin.

Herr talman! Även skolan har ett viktigt demokratiuppdrag. Ett bra sätt att levandegöra demokratin är när elever får möta unga människor som är politiskt aktiva i exempelvis ungdomsförbund. Tyvärr vittnar många ungdomsförbund i dag om hur svårt det är att få besöka skolor. Regelverket som infördes för att skapa tydlighet har i praktiken lett till att många skolor i stället tolkar reglerna så snävt att ungdomsförbund endast släpps in vid enstaka debatter eller större evenemang. Detta riskerar att begränsa det demokratiska samtalet i skolan och minska elevernas möjlighet att träffa unga som är politiskt engagerade.

Vi socialdemokrater menar att ungdomsförbundens närvaro i skolan bör uppmuntras, inte begränsas. Regelverket behöver därför ses över så att alla elever oavsett var i landet de bor får möjlighet att möta politiskt engagerade unga och ta del av en levande demokratisk bildning.

Herr talman! Skolans demokratiuppdrag och civilsamhällets roll är ännu viktigare i dag när vi ser hur demokratin pressas tillbaka. De demokratiska framsteg som gjordes under 1900-talet rullas nu tillbaka i många delar av världen. Detta sker sällan genom dramatiska beslut. Nej, ofta sker denna allvarliga utveckling lågmält genom att utrymmet för civilsamhället krymper, organisationer får svårare att verka och kritiska röster ifrågasätts. Dessa förändringar kan var för sig framstå som begränsade, men tillsammans är de farliga.

Just därför måste vi även vara uppmärksamma på de förskjutningar som sker här hemma, för också här är demokratin på tillbakagång. Socialdemokraterna ser med stor oro på hur civilsamhällets organisationer pressas tillbaka genom både politiska nedskärningar och en alltmer styrande och misstänkliggörande attityd från regeringen och dess samarbetsparti. Det handlar inte enbart om minskade resurser utan om en medveten förskjutning av civilsamhällets roll i vårt samhälle.

Företrädare för Sverigedemokraterna har vid upprepade tillfällen ifrågasatt att offentliga medel går till organisationer som uttrycker kritik mot regeringens politik. Den typen av politisk påverkan på oberoende organisationer är djupt problematisk i en demokrati. Inte minst under dagens debatt har vi hört just en sådan inställning.

Herr talman! Just därför menar vi socialdemokrater att civilsamhället måste ges långsiktiga förutsättningar. Finansieringen av civilsamhällets organisationer är inte bara en budgetfråga. Det är också en demokratifråga. Organisationer som bygger gemenskap, stärker människors delaktighet och ger människor möjlighet att organisera sig behöver stabila villkor. De bör också prioriteras i arbetet mot segregation och polarisering eftersom de skapar de möten som håller samhället samman.

Vi socialdemokrater vill stärka civilsamhället, som demokratisk kraft, som välfärdsaktör och som en plats där engagemang, tillit och organisering kan växa. Vi vill främja människors möjlighet att engagera sig och påverka sin livssituation och samhället i stort. Vi vill också stärka civilsamhällets roll som röstbärare och demokratisk motor i hela landet och fördjupa och sprida kunskapen om civilsamhällets betydelse, särskilt bland myndigheter och beslutsfattare.

Civilsamhällets särart måste värnas. Organisationer som inte är vinstdrivande och inte verkar utifrån marknadens logik ska inte pressas in i kommersiella regelverk. Vi ser med oro på att myndigheter i allt högre grad behandlar ideella föreningar som om de vore företag, med ökade krav på redovisning, moms, upphandlingar och hantering som saknar grund i civilsamhällets verklighet. Som nämnts i talarstolen tidigare är det under all kritik att det ska vara så svårt att starta ett bankkonto, byta firmatecknare eller teckna ett abonnemang. Det är ett krångel som påverkar civilsamhällets verksamheter långt mer än vad vi tror.

Därför vill vi ta fram nationella riktlinjer för hur myndigheter ska tillämpa lagar och regelverk med respekt för det civila samhällets särskilda karaktär. Samtidigt måste regelverk skydda mot missbruk och inte kunna utnyttjas av oseriösa eller odemokratiska aktörer.

Herr talman! Demokratin är inget vi en gång byggde och nu kan ta för givet. Demokratin byggs varje dag i möten mellan människor – i föreningslokaler, i studiecirklar, i idrottsföreningar och i ungdomsförbund, ja, i civilsamhällets organisationer runt om i hela vårt land. När människor möts växer tilliten, och när tilliten växer stärks demokratin. Därför är ett starkt civilsamhälle inte bara bra för samhället; det är helt avgörande för demokratins framtid.

(Applåder)

Fru talman! I dag är det nouruz. Det är en högtid som i över 3 000 år har symboliserat en ny början, ljusets återkomst och hoppet om förnyelse. Högtiden sammanfaller med vårdagjämningen och är starten på ett nytt år för alla som firar nouruz runt om i världen.

Jag har haft privilegiet att växa upp i ett fritt och demokratiskt land, Sverige, där jag i dag sitter i denna kammare som riksdagsledamot. Jag har också kunnat fira nouruz fritt, som en självklar del av mitt persiska arv. Just i dag känns den friheten starkare än vanligt.

Samtidigt som jag står här och talar om ett framtida Iran vet jag att det finns människor i Iran som inte har samma möjlighet att tala fritt, att organisera sig eller att forma sina egna liv utan risk. Det blir en stor kontrast, och det är just därför denna debatt är så viktig.

Det vi diskuterar här i dag handlar inte om abstrakta principer utan om människors möjlighet att leva fria liv. Vi vet att det finns ett kort fönster där riktningen sätts, och vi vet att det kräver förberedelser. Vi vet vad som händer om vi inte är redo, för vi har sett det hända förut.

Nouruz betyder en ny dag, men en ny dag uppstår inte av sig själv. Om ett nytt Iran ska växa fram, byggt på demokrati, rättsstat och respekt för mänskliga rättigheter, måste omvärlden vara redo när möjligheten kommer. Annars riskerar den nya dagen att utebli.

Glad vårdagjämning till alla!

(Applåder)

Fru talman! Jag vill vara väldigt tydlig med varför det här är så viktigt och varför det egentligen inte går att vänta. Om vi missar det fönster som öppnas efter kriget och efter ett regimskifte riskerar vi att få se samma mönster som i andra delar av regionen: att ett maktvakuum fylls av nya auktoritära krafter, väpnade grupper eller externa aktörer med helt andra intressen än demokrati och mänskliga rättigheter. Det är inte ett teoretiskt scenario utan något som vi har sett gång på gång. Vi har sett vad som händer när statliga strukturer kollapsar utan att det finns fungerande institutioner redo att ta vid. När civilsamhället är svagt och rättsstaten inte är på plats uppstår snabbt parallella maktstrukturer. Legitimitet ersätts av kontroll, och långsiktig stabilitet byts mot kortsiktig maktbalans.

Det är i det vakuumet som externa aktörer kliver in. Om EU och Sverige inte är på plats tidigt med stöd till civilsamhälle, rättsstat och andra institutioner kommer andra att vara det – aktörer som erbjuder snabba investeringar, ekonomiska incitament och politiskt stöd men utan krav på transparens, rättsstat och demokratiska reformer. Det kan på kort sikt framstå som stabiliserande, men det leder ofta till någonting annat. Det leder till nya beroendeförhållanden, svaga institutioner och en utveckling där demokratiska krafter trängs tillbaka.

Fru talman! Det handlar också om Europas egen säkerhet. Iran är en central aktör i en redan instabil region. Ett Iran som utvecklas i en instabil riktning riskerar att bidra till ökade spänningar och konflikter och indirekt påverka Europa och Sverige genom säkerhetshot, regional oro och migrationsrörelser, någonting som den islamiska regimen har gjort redan i flera år.

Ett Iran som utvecklas i demokratisk riktning med fungerande institutioner och respekt för mänskliga rättigheter skulle däremot kunna bli en stabiliserande kraft i regionen och en partner till Europa, politiskt, ekonomiskt och säkerhetsmässigt.

Fru talman! Det finns också en tydlig ekonomisk dimension som vi inte kan bortse ifrån. Ett Iran som öppnas upp efter ett krig och ett regimskifte kommer att vara en betydande marknad. Det gäller energi, industri, infrastruktur och handel. Frågan är då vilka som är med och formar dessa relationer och på vilka villkor. Är det aktörer som bygger långsiktiga partnerskap baserade på transparens och regelbaserade system, eller är det aktörer som etablerar ekonomiska och politiska beroenden utan krav på öppenhet och ansvar?

Den som är med tidigt i ett sådant skede är också med och sätter spelreglerna. Detta är alltså inte bara en fråga om bistånd eller solidaritet, även om det i grunden handlar om att stödja rätten till frihet och demokrati för folket i Iran. Det är också en strategisk fråga för Sverige och Europa. Det handlar om säkerhet, det handlar om inflytande och det handlar om långsiktiga ekonomiska relationer.

Jag ställer därför en fråga till ministern om just detta: Ser regeringen detta som en strategisk fråga när det handlar om Sveriges och EU:s säkerhet och ekonomiska intressen? Och är man beredd att agera därefter genom att redan nu ta initiativ inom EU för att säkerställa att vi är redo när ett avgörande skede inträffar i Iran, efter krig och efter regimens fall?

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar biståndsministern för svaret och för att vi har denna debatt här i dag.

Jag är väldigt tacksam över att regeringen i rådande situation har stöttat människorättsförsvarare i Iran med bistånd och fortsätter att stå upp för det iranska folkets rättigheter. Det är viktigt och välkommet, och jag är glad över att det fortsätter.

Men min interpellation handlar inte om nuläget utan om hur regeringen förbereder sig för det som komma skall. Flera gånger i svaret till mig återkommer ministern till att utvecklingen är oförutsägbar och att regeringen kommer att se över verktyg beroende på hur situationen utvecklar sig. Problemet är att erfarenheter från andra konflikter visar att det ofta är just bristen på förberedelse som gör att avgörande möjligheter går förlorade. Det är inte när förändringen väl sker som man kan börja bygga upp stöd till demokrati. Då är det redan mycket som är avgjort.

Fru talman! När kriget upphör och den islamiska regimen faller uppstår ett mycket kort tidsfönster då riktningen för landet sätts. Det är i det skedet som förutsättningarna för demokrati kan antingen förstärkas eller försvagas. Det är då civilsamhälle, rättsstat och demokratiska institutioner har möjlighet att uppstå och behöver stöd – inte flera månader eller år senare, när andra krafter har hunnit etablera sig.

Vi vet att det vid övergångar snabbt uppstår konkurrerande intressen. Det kan handla om interna maktgrupper men också om externa aktörer som vill påverka utvecklingen. Om inte demokratiska strukturer får stöd tidigt riskerar de att hamna på efterkälken. Det handlar därför om beredskap – om att ha identifierat relevanta aktörer, ha byggt upp relationer, ha finansieringsinstrument som kan mobiliseras snabbt och ha en tydlig strategi för hur stöd till civilsamhälle, fria medier och rättsstat kan prioriteras.

Fru talman! Sverige har lång erfarenhet av att stödja demokratiska processer och civilsamhällen i olika delar av världen. EU har dessutom betydande resurser och verktyg. Det innebär att vi faktiskt har möjlighet att göra skillnad. Men då krävs också politisk vilja att agera i tid. Därför vill jag fråga ministern igen – och jag hoppas på ett mer konkret svar: Vilka steg kan regeringen ta redan nu för att inom EU förbereda ett samlat stöd till Iran efter kriget och vid ett regimskifte? Ser regeringen behov av att utveckla särskilda biståndsramar för just denna typ av övergångssituation?

Genom att regeringen tar en mer aktiv roll i EU kan vi se till att inte missa det fönster som nu öppnas. Det handlar inte ytterst om biståndspolitik i dess snäva mening. Det handlar om huruvida omvärlden är beredd att bidra till ett framtida Iran där det finns förutsättningar för landet att utvecklas i en demokratisk riktning.

Fru talman! Tack, biståndsministern, för löftet! Jag hoppas egentligen att vi inte ska ha anledning att mötas här för att diskutera de här frågorna framöver, för det skulle ju innebära att repressionen och förtrycket av det iranska folket fortsätter. Jag hoppas också att vi snart kan bevittna att det iranska folket får demokrati, mänskliga rättigheter och frihet, att folkets vilja hörsammas och att det internationella samfundet kan vara med och bidra till det.

Jag vill verkligen tacka biståndsministern för den satsning som regeringen nu gör och det som man har beslutat. Jag hoppas också att vi med det här stödet faktiskt kan nå dem som kan göra skillnad och som kan använda digitala verktyg för att vara en röst för det iranska folket, så att omvärlden också är medveten om vad som pågår i landet.

Vi har ett ansvar. Jag är tacksam över att det från regeringens sida har vidtagits en hel del åtgärder utöver dem som har presenterats här. Vi kommer att fortsätta att följa det arbete som regeringen gör här, och finns det anledning lär vi ses här igen och diskutera och se hur vi kan hitta möjligheter och hur vi över partigränserna kan stå upp för det iranska folkets vilja till frihet och demokrati.

Fru talman! Tack, biståndsministern, för svaret! Jag har all respekt för att det är svårt att gå in på detaljer här.

Detta är inte första gången som protester i Iran möts med brutalt våld eller digital isolering. Vi minns protesterna efter Jina Mahsa Aminis död. Vi minns också den iranska gröna rörelsen 2009. Efter det som då skedde i Iran och efter den arabiska våren året därpå valde Sverige att agera mer strukturerat. Den dåvarande utrikesministern Carl Bildt och biståndsminister Gunilla Carlsson avsatte genom biståndet betydande medel, omkring 150 miljoner kronor årligen, till särskilda stöd för demokrati, yttrandefrihet och internetfrihet. Utgångspunkten för den dåvarande regeringen var väldigt tydlig: Friheten på nätet måste försvaras.

Den särskilda satsningen permanentades senare och integrerades i den globala strategin för stöd till demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatens principer. Det är jättebra, för det gav stabilitet och långsiktighet. Det är alltså väldigt positivt. Men erfarenheten visar också att när riktade satsningar går upp i bredare strategier finns det en risk för att fokus blir mindre skarpt. När många viktiga områden ska rymmas inom samma ram kan särskilt känsliga och tekniskt krävande insatser, till exempel stöd till internetfrihet, under pågående repression tappa den prioritering som krävs i den rådande situationen.

Därför tycker jag att det är viktigt att säkerställa att det även framöver finns tydligt prioriterade och öronmärkta medel inom biståndet för denna typ av insatser. Internetfrihet och skydd mot digital repression är inte ett sidospår inom demokratistödet utan en av dess mest centrala dimensioner.

Det är också av denna anledning jag undrar hur regeringen avser att säkerställa att stödet till internetfrihet och digital säkerhet i Iran inte blir bara någonting tillfälligt – en reaktion här och nu på en akut kris – utan en långsiktig prioritering och att en tydlig och avgränsad del av det svenska demokratibiståndet faktiskt riktas till detta.

Fru talman och biståndsministern! Mellan den 28 december och den 9 januari utbröt omfattande protester över hela Iran. Det som började som folkliga uttryck för frustration och ilska över 45 år av förtryck, ekonomisk misär och brist på grundläggande friheter möttes av en regim som svarade med urskillningslöst våld. Närmare 30 000 människor uppges ha dödats och tusentals arresterats. Rapporter om påskyndade avrättningar kommer varje dag, och situationen för politiska fångar har förvärrats – om det ens var möjligt.

Den 8 januari genomförde regimen en total nedsläckning av internet. Den kom att pågå i två veckor, och än i dag är internet delvis nedsläckt. Allt detta syftade till att förhindra folket i Iran från att organisera sig, kommunicera med varandra och dokumentera de brutala övergrepp som väntade. Den digitala nedsläckningen blev helt enkelt ett verktyg för att dölja våldet och isolera befolkningen från omvärlden.

Det är mot bakgrund av hur internetnedsläckningen kom att användas som ett verktyg för att kväva motstånd och dölja övergrepp som jag skrev denna interpellation till biståndsministern. Jag vill verkligen passa på att här tacka biståndsministern för den satsning som regeringen beslutat om och nu gör. Det riktade stödet på 10 miljoner till bland annat människorättsförsvarare och demokratiförespråkare i Iran är viktigt och sänder en tydlig signal om solidaritet med det iranska folket. Det är viktigt med sådana tydliga signaler i dessa tider.

Fru talman! Demokratirörelsen i Iran är i praktiken helt beroende av internet. Regimen har dock under lång tid försökt bygga upp ett så kallat nationellt informationsnätverk, ett statligt kontrollerat intranät som syftar till att isolera befolkningen från det globala internet och stärka övervakningen.

Men vi vet att det i dag finns fungerande lösningar, säkra VPN-tjänster, som kringgår censur och övervakning och bryter den digitala isoleringen. Det är kommunikationsverktyg och lösningar som ligger bortom regimens kontroll och kan kringgå det som regimen vill åstadkomma. Det är också därför jag vill ställa min fråga om hur regeringen kan säkerställa att satsningen på 10 miljoner riktas mot just dessa evidensbaserade och beprövade effektiva tekniska lösningar, så att vi vet att internetfriheten faktiskt hjälps med det här stödet.

Fru talman! Spelmissbruk och spelberoende kan i många fall få horribla konsekvenser. Det handlar om skulder som växer snabbt, ofta i det tysta, tills de blivit helt ohanterliga. Det handlar om människor som förlorar kontrollen över sin ekonomi, sin hälsa och i förläggningen sina relationer.

För många leder spelberoendet till ångest, depression och djup skam – en skam som gör att man drar sig undan och väntar alldeles för länge med att söka hjälp. Det är människoliv som raseras.

Det är också med anledning av detta som vi socialdemokrater välkomnar detta förslag. Även om det redan i dag är förbjudet med spel på kredit – det finns ett begränsat förbud – blir skillnaden med denna lagstiftning att vi går från ett smalt förbud som främst riktas mot spelbolagens egna krediter till ett bredare ansvar, där kreditfinansierat spel som sådant ska motverkas.

Förenklat förklarat har spelbolagen hittills inte varit tillåtna att låna ut pengar direkt, men spel har ändå kunnat finansieras med kredit från tredje part, till exempel från kontokort och kreditkort. Det utökade förbudet är, anser vi, en nödvändig anpassning med tanke på hur spelmarknaden faktiskt fungerar i dag. Det svarar mot den ökade digitaliseringen av spelandet. I dag är spel tillgängliga dygnet runt, ofta i miljöer som är utformade för att driva fram spelandet genom snabba insatser, bonusar och belöningssystem.

Ett bredare kreditförbud stärker konsumentskyddet, minskar risken för snabb skuldsättning och bryter en central drivkraft bakom osunt spelande. Det är ett viktigt steg i rätt riktning för att rädda fler från att utveckla spelmissbruk och drabbas av dess följder.

Men, fru talman, när vi bekämpar osunt spelande måste vi säkerställa att reglerna riktas mot de spelformer där riskerna faktiskt är som störst. Här blir frågan om allmännyttiga lotterier central. Intäkter från allmännyttiga lotterier utgör i dag en betydande finansiering av ideell verksamhet som stärker sammanhållningen i samhället, inte minst genom insatser för barn, unga och utsatta grupper.

De allmännyttiga lotterierna skiljer sig tydligt från kommersiella högriskspel. Det rör sig ofta om fysiska lotterier med låg riskprofil utan den snabba tillgänglighet, den aggressiva marknadsföring och den kreditkoppling som präglar stora delar av onlinespelmarknaden.

Under remissbehandlingen har organisationer som Svenska Fotbollförbundet, Sveriges Riksidrottsförbund, Folkspel och Svenska Postkodföreningen varnat för att förslaget som det är i dag kan slå hårt mot deras intäktsmöjligheter – detta för att den nuvarande formuleringen om att Spelinspektionen ska medge undantag i enskilda fall är alltför otydlig. Det skapar osäkerhet och oförutsägbarhet för de allmännyttiga lotterierna och för de verksamheter som har sådana.

Vi socialdemokrater delar denna bedömning och anser att detta måste tas på största allvar. Vi menar att den nuvarande formuleringen i lagstiftningen är alltför otydlig och att den skapar osäkerhet.

För civilsamhället, som ofta arbetar med begränsade resurser och behöver långsiktig planering, är tydliga och förutsägbara regler en förutsättning för en stabil verksamhet. Vi kommer framöver att noga bevaka och följa vilka konsekvenser förslaget får för de allmännyttiga lotterierna.

Fru talman! Vi socialdemokrater vill se ett starkt skydd mot osunt spelande, särskilt bland unga. Vi vill sätta stopp för kreditfinansierat risktagande som leder människor in i skuld och utsatthet. Vi vill också värna det unika svenska civilsamhället, som bygger gemenskap, skapar tillit och bedriver verksamheter som i vardagen motverkar utanförskap, ekonomisk otrygghet och psykisk ohälsa – just många av de faktorer som kan leda till osunt spelande eller bli konsekvenserna av detsamma.

Fru talman! Tack, utrikesministern, för det sakliga och tydliga svaret!

Alla folks frihet – hela världens fred. Det finns en motsvarighet till det på persiska, och jag vet att jag nu bryter mot reglerna, men jag säger det i alla fall: Bani adam azaye yekdigarand ke dar afarinesh ze yek goharand. Det är ledord som har styrt hela mitt politiska engagemang.

Jag råkar vara född i Iran men är uppvuxen här i Sverige. Jag ser det som mitt ansvar att i alla fall vara en röst för det iranska folket, som visar på ett mod som saknar motstycke. Jag vill föra ut deras röst till omvärlden men också använda den möjlighet jag som parlamentariker och fri människa i Sverige har för att trycka på och kämpa för att se till att den islamiska regimen ställs till svars och störtas.

Jag är otroligt tacksam över att det finns en enighet i Sveriges riksdag för det och att vi tillsammans vill se till att ge det iranska folket den frihet och demokrati som de förtjänar och som de har kämpat för. Detta måste vi nu hörsamma. Därför är det otroligt viktigt att utrikesministern nu visar på tydliga åtgärder och står upp för de åtgärder som har redovisats här i dag. Hon måste visa i handling att vi tillsammans vill bli av med en regim som är ett hot inte bara mot sitt eget folk utan också mot omvärlden och mot oss här i Sverige. Det är dags att bli av med den iranska regimen.

(Applåder)

Fru talman! Sahba Rastian, 23 år, domare inom damfotbollen. Arnika Dabbaq, 19 år, en lovande ung simmare. Mohammad Hajipour, 33 år, målvakt i iranska beachfotbollslandslaget. Robina Aminian, 23 år, ung kvinna som drömde om att få ägna sig åt fashion styling och design.

Det här är fyra namn av minst 20 000 döda. Deras brott: Hoppet om en annan framtid, viljan att leva i frihet och demokrati. Deras liv har släckts av de blodtörstiga envåldshärskarna i den islamiska regimen.

Det här kunde ske eftersom omvärlden inte har agerat när det har varit möjligt. Riksdagen har enigt ställt sig bakom kravet på att revolutionsgardet ska terrorlistas. Det beslutet fattades redan för fyra år sedan – 2022. Sedan dess har kampen pågått, och regeringen har varit senfärdig. Vi kan ännu inte se några som helst tecken på att regeringen har varit drivande mot andra EU-länder för att få till en terrorlistning av revolutionsgardet.

Utrikesministern har i dag presenterat de åtgärder man vill vidta framöver, men jag vill gärna höra utrikesministern redogöra för vilka åtgärder som har vidtagits hittills. Vilka länder har man samtalat med? På vilket sätt har man aktivt inom EU drivit på för att få till en terrorklassning av revolutionsgardet?

Vi behöver också vidta åtgärder här och nu som tillgängliggör internet och kommunikation med omvärlden för det iranska folket. Så länge de inte kan kommunicera med omvärlden kan brotten fortsätta att begås av den islamiska regimen utan att vi kan reagera och agera på dem. Det behövs också en ordentlig dokumentation över alla brott som har begåtts under protesterna och tidigare.

Den islamiska regimen måste ställas till svars. Den iranska regimens våldsvälde måste störtas. Tiden är inne. Det iranska folkets röst måste höras, och det är dags att agera. Det är dags att Sverige tar sitt ansvar.

(Applåder)

Herr talman! Min fråga är av allmänpolitisk karaktär och går till Simona Mohamsson.

I veckan beslutade regeringen om en ny förordning som upphäver den tidigare förordningen om stöd till kooperativ utveckling. Det innebär att kooperativa organisationer som till exempel Coompanion, som skapar lokala jobb, hjälper människor att starta företag tillsammans och stärker både demokrati och lokal ekonomi, riskerar att stå utan statligt stöd från 2027.

FN har utsett 2025 till kooperationens år för att uppmärksamma kooperationens viktiga roll för ekonomisk utveckling, social inkludering, fattigdomsbekämpning och hållbarhet. Budskapet är: Kooperation bygger en bättre värld.

Men som sagt väljer i stället regeringen nu att avveckla stödet till kooperativ utveckling. Jag undrar hur regeringen motiverar detta beslut.

(Applåder)

Fru talman! Det börjar sällan med dramatiska rubriker. Det börjar med tystnad, med att någonting försvinner utan att någon riktigt kan sätta fingret på vad. Det kan vara en studiecirkel som läggs ned, en replokal som försvinner, att ett föreningsbidrag dras in eller att en kritisk röst inte längre bjuds in till samtalet. Sällan ser vi när det händer, men plötsligt känns det, och då har det redan hunnit gå för långt.

I världen ser vi hur 40 års demokratiska framsteg har rullats tillbaka. Enligt VDem-institutet var demokratin 2023 nere på 1985 års nivå – inte på grund av dramatiska kuppförsök utan genom en långsam, målmedveten försvagning. Det sker inte bara långt borta, utan det sker här och nu i vårt Sverige.

Den politik den SD-ledda regeringen i dag driver försvagar vitala delar av det som bär upp vår demokrati: folkbildningen, kulturen, civilsamhället och public service – allt det som bygger tillit och får samhället att hålla ihop.

Tillit är inget vi får gratis. Det byggs i mötet mellan människor, i samtalet, i kunskapen, i det fria ordet, i folkbildningen, på kulturscenen och i föreningslivet. När dessa rum och samtal försvagas försvagas också vår förmåga att hålla ihop och att våga lita på varandra. När dessa grundläggande byggstenar ifrågasätts och urholkas vittrar tilliten. När tilliten försvagas försvagas också vår demokratiska beredskap.

Fru talman! Vi går nu in i ett valår. Ett valår sätter tonen för samhällsklimatet flera år framåt. Samtidigt ser vi hur ungas tilltro till demokratin har minskat. Vi såg ett lägre valdeltagande 2022. Vi ser hur misstron fortsätter att växa och gro i vårt samhälle, och det är i misstrons kölvatten extremismen växer. Bara för några dagar sedan marscherade nazister öppet i Stockholm. Maskerade män skanderade hatbudskap i vår stadskärna. Nyligen dömdes fyra nazister för flera våldsamma överfall där offren valts ut slumpmässigt efter hudfärg.

Vi måste förstå att inget av detta sker i ett vakuum. När det demokratiska samtalet försvagas, när avståndet mellan människor växer, när politiker väljer att ställa människor mot varandra, då får extremistiska krafter större utrymme. Tilliten skadas, och demokratin naggas i kanten.

Fru talman! När vi pratar om beredskap talar vi ofta om det militära –vapen, försvar och utrustning. Men en nations verkliga styrka i kris handlar lika mycket om sammanhållning, tillit och människors tro på våra gemensamma institutioner. Demokratisk beredskap är att människor litar på varandra och samhällets förmåga att hantera det svåra och på att alla får vara med. Det är motståndskraft byggd på tillit.

Rysslands krig i Ukraina, pandemin, klimatkrisen – allt detta visar att kriser inte bara kan mötas med hårda resurser. De kräver någonting mjukare men minst lika avgörande: ett samhälle som håller ihop och som är byggt på tillit. Försvagar vi demokratin försvagar vi också vår beredskap. Därför måste vi värna det som skyddar den: fria medier, starka folkrörelser, oberoende kultur och en öppen folkbildning.

Tillit är inte bara ett medel för demokratin utan själva grunden för att vi ska kunna fatta kloka beslut tillsammans. Vi ledamöter här i kammaren bygger inte upp demokratin. Vi kan i bästa fall upprätthålla den. Demokratin byggs utanför den här byggnaden.

Tidigare i dag satt representanter från kultursektorn, scenen, folkrörelserna och folkbildningen här på läktaren. Det är de som bär vår demokrati framåt varje dag. Jag vill ge dem mitt löfte att vi socialdemokrater kommer att ta kampen tillsammans med dem.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 3 december.)

Fru talman! Folkhälsoministern och jag har båda varit i Solna i dag och lyssnat till Riksidrottsförbundets och Svenska Spels seminarium om matchfixning. Vi har lärt oss om hur vadhållning inom sport kan utgöra en risk för idrottens trovärdighet.

En annan risk vi ser är att allt fler unga i dag utvecklar ett osunt beteende när det gäller spelande. 51 procent av de unga uppger i dag att de någon gång har spelat om pengar, och 44 procent säger att de har en vän som de tror spelar alldeles för mycket. Det är oroväckande siffror. Detta är ett av vår tids stora folkhälsoproblem som vi behöver adressera.

Därför är min fråga till ministern om ministern anser att staten i dag gör tillräckligt för att förebygga osunt spelbeteende hos unga. Och vad anser ministern om att initiera en nationell satsning på spelprevention motsvarande det som gjorts på alkoholområdet, till exempel IQ-initiativet?

Fru talman! Jag vill beröra en fråga som jag inte riktigt lyfte i mitt anförande, nämligen den administrativa bördan för föreningar.

Så som fritidskortet i dag är utformat lägger det en ökad administrativ börda på föreningar. Det kan leda till att föreningar som drivs helt ideellt med knappa resurser i stället väljer att ställa sig utanför systemet. Dessutom riskerar kostnaderna för föreningarna att öka om de exempelvis tvingas hantera fakturor på ett helt nytt sätt.

Ökade kostnader för föreningarna riskerar i sin tur att leda till att de barn som har störst behov av fritidskortet slås ut när föreningarna i stället tvingas höja avgifterna.

När man säger att man vill göra mycket mer och samtidigt har denna verklighet att förhålla sig till, att föreningarna kan komma att behöva höja sina avgifter, undrar jag fortfarande hur man ska bekosta reformen på sikt. Reformen kan alltså bli mer och mer kostsam om man måste bemöta kostnadsökningen på föreningarnas sida.

Och varifrån ska pengarna tas? Hur har ministern och regeringen råd att finansiera denna reform på sikt och samtidigt inte dra ned på satsningarna på idrotten? Jag tycker inte att vi får ett tydligt svar på den frågan. Detta är en väldigt kostsam reform, och ingenstans förklarar man hur den ska bekostas på sikt och varifrån pengarna ska tas om satsningen bara ska växa.

Regeringen vill ju samtidigt, som ministern själv sa alldeles nyss, göra mycket mer. Varifrån ska pengarna komma? Behöver idrottsrörelsen vara orolig för att de generella satsningarna kommer att dras ned till förmån för fritidskortet?

Fru talman! Jag tackar ministern för anförandet. Jag betvivlar inte ministerns engagemang för att få fler barn och unga i rörelse. Det är just den här reformen vi har väldigt många frågor kring.

I vårt grannland Norge har man redan prövat den här reformen. Det finns ett fritidskortssystem i Norge. Den slutsats som kan dras av detta är att reformen inte har lyckats nå de grupper som man hoppades kunna nå. Barn och unga i utanförskap och utsatta barn och unga har inte nåtts av den reform som man har genomfört i Norge.

Det är många saker som påverkar barns och ungas möjligheter att delta i fritidsaktiviteter och i idrottsrörelsen. Ett sådant hinder är inte så mycket medlemsavgiften som alla kringkostnader som idrottandet innebär, som utrustning, transporter och tävlingsavgifter. De kostnaderna råder inte fritidskortet bot på.

Vill man på riktigt underlätta för barnfamiljer finns det andra och bättre vägar att gå – höja bostadsbidraget, höja barnbidraget, driva på för att få ned matkostnaderna och sluta sänka skatterna för de allra rikaste och i stället använda de pengarna till att skapa fler jobb, stärka välfärden och bygga ett starkare samhälle. Det kommer hushållsekonomin till gagn, och det kommer i slutändan också barnen till gagn.

Med det förslag man nu går fram med är det bara medlemsavgiften man kommer åt. Min fråga till ministern är: Räcker verkligen det för att få fler barn och unga i rörelse?