Kulturutskottet

Herr talman! Så fint att få inleda mandatperiodens sista kulturpolitiska debatt!

Bakgrunden till regeringens skrivelse är propositionen från 2018 om politik för gestaltad livsmiljö. Då antog riksdagen ett nationellt mål om att arkitektur, form och design ska bidra till ett hållbart, jämlikt och mindre segregerat samhälle där alla människor ges goda förutsättningar att påverka sin gemensamma miljö. Målet ligger kvar, men skrivelsen anger en delvis ny inriktning. I flera delar är den rimlig, och på flera sätt är den bra. Vår kritik är snarast att regeringen inte tar ansvar för förutsättningarna.

Regeringen skriver att fler röster ska främjas, att det ska finnas ett delat ansvar och att det befintligas värden i högre grad ska lyftas fram. Det tycker jag är bra. Det är viktigt att vi inte bara tänker nytt utan också ser värdet i det som redan finns, alltså de miljöer som människor känner igen sig i och som bär på historia, gemenskap och lokal stolthet.

Om regeringen menar allvar med att lyfta fram det befintligas värden borde exempelvis Sveriges 15 världsarv vara självklara, för de är platser för bildning, utveckling, besöksnäring, glädje, stolthet och gemenskap. De är också konkreta exempel på just det man i skrivelsen säger sig vilja utveckla, nämligen historiska sammanhang, kulturturism, kulturmiljöer, platsers identitet och människors relation till sin omgivning. Men förutsättningarna för världsarven finns inte. Regeringen har här backat från sitt ansvar.

Det är alltså motsägelsefullt att tala trovärdigt om det befintligas värden och samtidigt inte ta ansvar för några av våra allra mest betydelsefulla befintliga kulturmiljöer.

Herr talman! I skrivelsen talar regeringen om platsutveckling, företagande och samverkan. I skrivelsen nämns också att villkoren för att bo, leva och verka på landsbygden ska stärkas. Ändå upphäver regeringen förordningen om kooperativ utveckling i Sverige och tar bort pengarna till Coompanion, den organisation som verkligen arbetar underifrån med just det skrivelsen talar om: lokal utveckling, samverkan, civilsamhälle och människors möjlighet att tillsammans påverka sin egen plats. Det kooperativa företagandet finns ofta nära denna plats och bygger på att människor ser ett gemensamt behov och organiserar sig för att lösa det. Det kan handla om service på landsbygden, bostadsbyggande, kulturverksamhet och lokalt företagande.

Det är motsägelsefullt att tala om fler röster och delat ansvar och samtidigt dra undan mattan för de aktörer som faktiskt arbetar med fler röster och delat ansvar i praktiken.

Herr talman! I skrivelsen talar regeringen om gemenskap, delaktighet och mötesplatser och om att de viktiga erfarenheterna görs på marken. Men viktiga mötesplatser finns ju i studieförbundens lokaler – för alla och över hela landet. Människor möts här, lär sig, organiserar sig, skapar, diskuterar och bygger tillit. Men här har regeringen och Sverigedemokraterna också skurit ned. Det statliga stödet har minskat med en tredjedel.

Återigen: Det blir motsägelsefullt att säga att man vill stärka människors delaktighet och samtidigt försvaga en av de strukturer som gör delaktighet möjlig.

Herr talman! Om vi vill att det också i framtiden ska finnas arkitekter, konstnärer, formgivare, designer och andra kulturskapare som kan bära arbetet vidare måste vi också tala om återväxten, och här är de estetiska ämnena i skolan centrala. För många börjar vägen in i form, kultur, design och arkitektur i skolans bildsal, musiksal eller slöjdsal – eller kanske i kulturskolan. De estetiska ämnena handlar om barns rätt till skapande och bildning, men de handlar också om framtida yrkesutövare.

Återigen: Det blir motsägelsefullt att tala om vikten av arkitektur, form och design och samtidigt inte värna vägarna in i dessa yrken.

Regeringen nämner i skrivelsen bebyggelsemiljöer, en ny egnahemsrörelse och ett ökat småhusbyggande. Men bostadsbyggandet har ju totalt stannat upp, och småhusbyggandet har inte varit så lågt på 100 år. 700 000 människor lever i trångboddhet, kommuner uppger att de saknar bostäder och unga människor kan inte flytta hemifrån. Det är alltså motsägelsefullt att tala om småhusbyggande och estetiskt tilltalande livsmiljöer och samtidigt driva en politik som inte ger några förutsättningar för ett ökat bostadsbyggande.

När jag läser regeringens skrivelse ser jag alltså flera saker som är rätt i ansatsen. Det är bra att lyfta det befintligas värden, det är bra att tala om fler röster och det är bra att se sambandet mellan arkitektur, form, design, kulturmiljöer och människors liv.

Hela infrastrukturen för det som man i skrivelsen säger är viktigt och ska främjas har ju satts i gungning av regeringen: Kultursamverkansmodellen pressas, studieförbunden har fått kraftiga nedskärningar, kooperativ utveckling försvagas, statlig närvaro på landsbygden urholkas, bostadsbyggandet har stannat upp och konst- och kulturskapares villkor ges inte den tyngd de borde ha.

Jag instämmer med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som i sin reservation menar att skrivelsen är vag och luddig. Jag delar också Vänsterpartiets oro över risken för att näringslivet ges större makt genom sitt ekonomiska kapital. Jag saknar enprocentsregeln; den nämns inte ens i skrivelsen.

Jag instämmer dock med utskottet i att det finns fördelar med att inriktningen är övergripande och inte innehåller preciserande aktiviteter, dels för att det möjliggör anpassningar över tid och ger de berörda aktörerna utrymme att utforma åtgärder utifrån sina förutsättningar, dels för att politiken inom konst, arkitektur, form och design ska vara varsam. Jag hoppas att vagheten innebär att den konstnärliga friheten värnas och att professionerna ges stort mandat i det fortsatta arbetet för att nå målen för politikområdet.

Sammanfattningsvis: Om regeringen menar allvar med skrivelsen måste den också värna infrastrukturen. Det handlar såväl om ett starkt civilsamhälle som om en stark offentlig kulturpolitik som faktiskt ser kulturen som en del av välfärden.

I dag, herr talman och ledamöter, är det den 1 juni!

Var glad min själ åt vad du harnu har du hundra sommardaroch detta är den första.När solens lopp sin ände tardå har du nittionio kvaroch någon blir den största.

Giv noga akt på var du ståri morgon blir med ens i gårdet går så fort att vandra.Lägg märke till att vad du fårär hundra sommardar per åri morgon är den andra.

(Applåder)

Herr talman! Tack, Louise, för dikten!

Regeringen har inkommit med skrivelsen Attraktiva platser – bredare genomslag för politiken för arkitektur, form och design, som ska vara en redovisning av det arbete som gjorts inom det här området och en presentation av inriktningen framåt.

Skrivelsen är påtagligt kort, bara 27 sidor. Min kritik ligger huvudsakligen inte där och gäller egentligen inte heller sakinnehållet utan snarare att skrivelsen är närmast magiskt otydlig. Varenda mening tycks vara medvetet luddigt formulerad, och dispositionen är oklar. De inledande tre inriktningarna återkommer sedan på ett väldigt oklart sätt i skrivelsen. Det förekommer här och var några uttryckta viljeinriktningar men aldrig något om hur dessa inriktningar ska uppnås. Inga fötter sätts ned, och inga åtgärder presenteras.

Herr talman! Syftet med skrivelsen är ändå att ange en ny inriktning för statens arbete med det nationella målet för arkitektur, form och design. Det tidigare målet ligger kvar, och det är bra, tycker jag. Men vad syftet med den nya inriktningen är eller vad den verkligen innebär måste jag tyvärr säga att jag faktiskt inte riktigt begriper, trots att jag har läst de 27 sidorna ett antal gånger. Jag försöker mig ändå på en tolkning.

Det jag uppfattar att regeringen vill är att på något sätt flytta tyngdpunkten i det tidigare målet bort från att fokusera på kvalitet, hållbarhet, resurseffektivitet, den sociala bostadspolitiken, integrationsmålet och det folkbildande uppdraget om arkitektur och design till att handla mer om estetik, attraktivitet och ett starkare näringslivsfokus. Trädgårdsstäder nämns också.

I det gamla målet står att ”alla ska ges goda förutsättningar att påverka utvecklingen av den gemensamma miljön”. Jag vet inte om det ska stärkas eller förändras genom begrepp som ”breddat ägarskap” och ”fler röster”.

Om jag har missförstått detta får gärna någon från regeringssidan antingen begära replik eller kanske ännu hellre förklara det i de senare anförandena. I vilket fall som helst är min kritik mot den här produkten, som jag har försökt uttrycka i den följdmotion som jag har skrivit, att det framför allt är ett missat tillfälle att stärka och vidareutveckla politiken på det här området och faktiskt skapa en tydlig statlig arkitekturpolitik och en samlad politik för design och för samhälls- och stadsplanering.

Herr talman! Det var Miljöpartiet som i regeringsställning, genom våra tre ministrar för kultur, miljö och bostadsfrågor, initierade hela det här politikområdet under mandatperioden 2014–2018. Vi kallade det för gestaltad livsmiljö. Vi fastslog då en målformulering och sex väldigt tydliga och långtgående preciseringar av hur målen skulle uppfyllas. Två myndigheter, Boverket och Arkdes, fick ett starkt uppdrag i anslutning till politikområdet.

Jag har, i alla fall när jag pratat med sektorn och företrädare för den, uppfattat att det landade väldigt väl. De uppföljningar och utvärderingar som gjorts har huvudsakligen varit positiva. ”Politiken är, även ur ett internationellt perspektiv, en av de mest ambitiösa inom sitt område”, skrev till exempel Arkdes i en av de tidiga utvärderingarna.

Samtidigt finns självklart anledningar att utveckla politiken för gestaltad livsmiljö och inte minst att på något sätt revitalisera och stärka detta politikområde, efter att till exempel Arkdes har försvunnit som egen myndighet och medel dragits tillbaka från Boverket. Det är vad skrivelsen borde göra men inte gör.

Till skillnad från regeringen har Miljöpartiet de förslag som borde vara med här. De finns i våra motioner från allmänna motionstiden och hade kunnat lyftas in direkt i skrivelsen, så som de är formulerade.

Herr talman! Det mest grundläggande och häpnadsväckande, som jag vill inleda med, är att barnperspektivet inte alls finns med i skrivelsen. Sedan gestaltad livsmiljö lanserades har FN:s konvention om barnets rättigheter, alltså barnkonventionen, inkorporerats i svensk lag. Enligt barnkonventionen ska barn och unga ha rätt att fullt ut delta i konst- och kulturlivet. Barn och unga ska också ha inflytande över frågor som berör dem.

Ett barnperspektiv på politiken för arkitektur och form hade tydliggjort och stärkt barnens inflytande över de miljöer de vistas i men också över utformningen av deras närmiljö, alltså de gestaltade livsmiljöerna. Det handlar om skolor och skolgårdar och inte minst skolvägar men också om fritidshem och fritidsgårdar, alltså där barn och unga vistas.

Det finns kommuner som har gått före här och som systematiskt arbetar med att öka barns delaktighet i utvecklingen av kulturupplevelser och livsmiljöer. Staten bör komma in med tydligare riktlinjer och stöd – en konkret vägledning, helt enkelt. Men det finns inte med här.

Herr talman! I skrivelsen nämns också Kulturrådets rapport om tillgången till musikscener, som kom 2024. Möjligheten till mer livekultur kunde och borde ha varit mycket bättre över hela landet. I rapporten identifierar Kulturrådet en rad hinder och orsaker till detta men också flera utvecklingsområden. Där finns också en del konkreta förslag, men inget av dessa finns med i regeringens skrivelse. Man noterar alltså ett problem men lämnar åtgärdspaketet därhän.

Jag och Miljöpartiet gör på annat sätt. Vi tar med oss Kulturrådets rapport. I höstas väckte vi en motion med titeln Kulturljudzoner och bättre villkor för livekulturen, där vi tar ett brett grepp om hela problemet. Vi föreslår ett paket med en rad åtgärder: en statlig politik för kulturljudzoner, som har börjat implementeras i Malmö och Göteborg, stärkt stöd till arrangörer och lokalhållande organisationer samt kraftiga åtgärder mot överprissättningen vid andrahandsförsäljning av biljetter, något som vi måste komma bort från genom en statlig politik. Det handlar också om utbildningskedjan och självklart om återuppbyggnaden av infrastrukturen med replokaler, musikhus, studieförbundslokaler och annat över hela Sverige.

Regeringens strategi för kulturella och kreativa branscher nämns självklart också i skrivelsen. Också den kom som ett initiativ från Miljöpartiets tid på Kulturdepartementet.

När vi åker runt och pratar med de här företagen, med dataspelsbranschen och musiklivet, är det detta vi hör: Det är jättebra att den här strategin faktiskt har kommit, men den saknar ju innehåll.

Också här är skrivelsen ett missat tillfälle att fylla KKB-strategin med just innehåll.

Beredskap för krig och kriser och utmaningar i närområdet är också ett område i skrivelsen som borde ha åtföljts av ett konkret innehåll med åtgärder. Likadant är det med trygghetsfrågor. Miljöpartiet har förslagen här också, i våra motioner.

Begreppet säkerhet saknas i skrivelsen. Trygghet finns med. Trygghet är det upplevda; säkerhet är det faktiska, statistiken. De här begreppen måste hänga ihop i en sådan här skrivelse. Det gör de inte här. Och både analysen och åtgärderna saknas när det gäller hur våra offentliga rum kan bli både tryggare och säkrare platser.

Herr talman! Det här är några exempel på hur den här skrivelsen är en missad chans. Jag kunde ha gått vidare och pratat väldigt länge om hållbart byggande, klimat, miljö och resurseffektivitet. Också här har Miljöpartiet konkreta förslag från allmänna motionstiden i höstas, bland annat i en partimotion om cirkulär ekonomi.

Avslutningsvis vill jag säga att jag i en tidigare debatt ställde en replikfråga till ledamoten Kristina Axén Olin från Moderaterna som jag inte tyckte att jag fick något särskilt tydligt svar på då. Jag tänker att jag ställer frågan direkt nu i stället för att ta replik senare, så kanske vi sparar lite tid.

Det handlar om delen om att få in synpunkter från medborgarna. Jag tycker, och det nämnde också Louise, att det är otydligt hur det ska gå till. Vad betyder det egentligen, det som står i skrivelsen? Hur ska det gå till?

Handlar det om att man ska stärka de kommunala samråden så som vi gjorde efter almstriden på 70-talet, när vi gjorde om planprocessen så att samråden kom till? Jag tycker att det vore väldigt bra, för jag tycker att samråden delvis har tappat sin legitimitet. Eller handlar det om medborgaromröstningar om enskilda projekt och konstverk? Det har ju varit uppe i debatten. I så fall blir jag mer orolig.

Herr talman! Jag ser att min talartid har gått ut, men jag tänkte ändå passa på att ta ytterligare någon minut därför att det här är vår sista debatt i kulturutskottet den här mandatperioden och mitt sista anförande från den här talarstolen.

För egen del vill jag naturligtvis tacka för förtroendet och äran jag fått att vara en av de 349 ledamöterna. Men framför allt vill jag som ordförande för kulturutskottet tacka alla ledamöter och ersättare i utskottet för den här tiden. Ni har alla bidragit till den goda stämning som vi har i kulturutskottet. Tack för ert arbete för kulturpolitiken och för kulturen men också för idrotten och idrottslivet, föreningslivet och civilsamhället! Tack för goda samtal och debatter!

Jag vill också tacka kulturutskottets kansli – Helene som sitter här, vår kanslichef Carin naturligtvis och Charlotte, Bosse och Maria. Tack så mycket! Tack också till Ann, vår tidigare kanslichef, och Cecilia! De har båda lämnat utskottskansliet under mandatperioden. Utan er i utskottskansliet är vi politiker verkligen ingenting alls.

Tack till kammarkansliet! Tack till talmanspresidiet, som håller reda på oss!

Avslutningsvis det största tacket till alla er som sitter på läktaren och ändå försöker lyssna på vad vi säger! Jag tror faktiskt att det bara är kulturutskottet som drar fulla läktare vid sina budgetdebatter. Stort tack!

Jag yrkar bifall till reservationen.

(Applåder)

Herr talman! Regeringens skrivelse heter Attraktiva platser – bredare genomslag för politiken för arkitektur, form och design. Ja, Mats, ”magiskt otydlig” var ett roligt uttryck.

Men i skrivelsen konstaterar regeringen att genomslaget för de arkitekturpolitiska målen inte har varit tillräckligt. Framför allt har näringslivet, civilsamhället och medborgarna involverats i alltför begränsad utsträckning. Det har hämmat möjligheten att nå målen, och det är något som vi sverigedemokrater har påpekat under lång tid.

Regeringen bedömer att kunskapsnivån i delar av branschen är otillräcklig och att allmänhetens deltagande i utformningen av våra livsmiljöer fortfarande är för svagt. Mot den bakgrunden presenterar regeringen en ny inriktning för det fortsatta arbetet. Fler röster ska inkluderas, och ansvaret för gestaltningen av våra livsmiljöer ska delas mellan offentliga aktörer, näringsliv och civilsamhälle.

Det är i grunden en rimlig slutsats. Om vi vill skapa attraktiva, hållbara och långsiktigt uppskattade miljöer kan ansvaret inte vila på ett fåtal aktörer. De miljöer som byggs i dag kommer att påverka människor under lång tid framöver, generationer framöver. Då är det också viktigt att få fler perspektiv på plats när den här sortens beslut fattas.

Herr talman! Regeringens initiativ är välkommet, men vi hade gärna sett att fler och mer kraftfulla åtgärder presenterades. Sverigedemokraterna kommer inte att sätta käppar i hjulet för insatser som innebär steg i rätt riktning. Samtidigt ser vi ett tydligt behov av ett större grepp om arkitekturpolitiken under nästa mandatperiod.

Arkitekturpolitiken har under lång tid hamnat i skymundan i den politiska debatten. Ofta diskuteras bostadsbyggande utifrån antalet bostäder, byggnadskostnader eller hyressättning. Det är naturligtvis också viktiga frågor, men alltför sällan diskuterar vi hur de miljöer vi bygger faktiskt upplevs av människor.

Det räcker inte att bygga mycket. Vi måste också bygga bra. Vi måste bygga miljöer som människor vill leva och vistas i och känner stolthet över. En trivsam livsmiljö och behovet av attraktiva platser ska inte underskattas. Platser som upplevs som vackra, rena och väl förvaltade bidrar till trygghet och trivsel; det finns det många rapporter som visar.

Vi ser återkommande hur frågor om nybyggnationer eller gestaltning av offentliga miljöer börjar som lokala eller regionala debatter men till slut blir riksnyheter. Det finns en enkel anledning till detta: Människor bryr sig om de miljöer där de lever och verkar. Det är en viktig fråga för de flesta.

Det finns ofta en gemensam stolthet över de livsmiljöer vi delar. När förändringar upplevs som försämringar väcker det engagemang, och det är ett engagemang som vi politiker måste ta på allvar och vara lyhörda inför.

Många människor upplever ibland att beslut om nybyggnationer och stadsutveckling fattas över deras huvuden. Den uppfattningen måste vi ta på allvar, för om människor känner sig överkörda riskerar förtroendet för politiker och tjänstemän att minska.

Sverigedemokraterna har därför börjat lyfta fram tanken på en nationell arkitekturpolicy som kan vara vägledande vid nybyggnation. En sådan policy bör säkerställa att kulturhistoriska värden beaktas och att klassisk arkitektur ges större utrymme än i dag. Det handlar inte om att stoppa utvecklingen eller förbjuda moderna uttryck, absolut inte. Däremot handlar det om att skapa en bättre balans mellan det nya och det gamla, för Sverige har ett rikt kulturarv som bör tas tillvara och integreras i framtidens byggande. Nya byggnader ska självklart kunna uppföras, men de ska samspela med sin omgivning. Det är helt centralt.

Fru ålderspresident! Regeringen konstaterar i skrivelsen att medborgarna har involverats i arbetet endast i begränsad utsträckning. Det är ett betydande problem. Som jag tidigare framhållit spelar våra gemensamma livsmiljöer stor roll för människor. Regeringens ambition att inkludera fler aktörer är därför positiv, men det behövs också konkreta verktyg som stärker medborgarnas inflytande över gestaltningen och utformningen av våra gemensamma miljöer.

I grunden är det en demokratifråga. Människor måste ges bättre möjlighet att påverka hur deras bostadsområden, stadskärnor och offentliga platser utvecklas. Ytterst handlar det om respekt för medborgarna. Den som ska leva med besluten bör också ges rimliga möjligheter att påverka dem.

Uppföljningen av de arkitekturpolitiska målen har hittills inte varit tillräcklig. Det finns därför skäl att överväga en ny arkitekturpolitisk utredning med uppdrag att ta fram uppdaterade och tydligare mål. En sådan utredning bör bland annat behandla den klyfta som ibland finns mellan professionens bedömningar och medborgarnas upplevelser. Den bör också undersöka hur ett större kulturhistoriskt ansvar kan säkerställas vid nybyggnation och stadsutveckling.

När det gäller regeringens skrivelse valde Mats beskrivningen magiskt otydligt; jag skulle säga att det är ett litet men välkommet steg i rätt riktning. Sverigedemokraterna kommer att fortsätta bevaka frågan och verka för att arkitekturpolitiken får en mer framträdande roll i framtiden.

Fru ålderspresident! Arkitektur är inte en fråga för en liten krets av experter. Den berör oss alla varje dag. Därför behöver arkitekturpolitiken lyftas upp i större utsträckning.

Med det vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Jag vill också, kort, stämma in och tacka Mats Berglund, som varit ordförande för kulturutskottet under de här åren. Du tog över efter Amanda Lind, som också var en jättebra ordförande. Jag tycker att samspelet har fungerat väldigt bra mellan oss i utskottet, vilket jag är väldigt tacksam för.

Jag vill också tacka Malin Danielsson för de här åren i rollen som vice ordförande. Du tog över efter Robert Hannah, som det också fungerade väldigt bra med. Jag tycker att det har gått över i en fin, smidig fas och är tacksam för det.

Jag vill även tacka kanslipersonalen och övriga för de här åren. Jag ser fram emot en ny mandatperiod efter valet.

Fru ålderspresident! Arkitektur, form och design påverkar alla människor dagligen och handlar i grunden om livskvalitet. Vänsterpartiets målsättning är ett samhällsbygge som sätter människan i centrum och där alla medborgare ska få leva och bo i inkluderande, väl gestaltade och långsiktigt hållbara miljöer.

Funktionella livsmiljöer med framträdande estetiska och konstnärliga värden och beständiga material ökar trivseln och därmed människors livskvalitet. Livsmiljön, och särskilt boendet, har en grundläggande betydelse för människors hälsa och välbefinnande.

En känsla av tillhörighet och stolthet över den gemensamma miljön bidrar också till att bygga samhällen som håller ihop. Utformningen av våra livsmiljöer påverkar också hur vi kan leva tillsammans. När och hur kan vi träffas?

Vem är den offentliga miljön skapad för? Vänsterpartiet lyfter fram vikten av barnvänliga samhällen och universell design som möjliggör för alla, oavsett funktionalitet, att vistas på en plats. Gestaltningen av den byggda miljön är därför en fråga om jämlikhet i samhället. Det kräver en omsorgsfull och långsiktig planering av städer och samhällen, sett både till den större helheten och till detaljerna. Det krävs hög kvalitet i varje enskild byggnad och plats som gestaltas.

För att synliggöra de här sambanden och få en politisk inriktning som väver ihop samhällsplanering och byggfrågor med estetik och form hjälptes kulturutskottet och civilutskottet 2018 åt att behandla propositionen Politik för en gestaltad livsmiljö. Jag tror att det var en av de första propositionerna jag var med och behandlade.

Kanske är det det delade ansvaret mellan utskotten som har gjort att vi i kulturutskottet har haft alldeles för lite fokus på de här frågorna. Jag välkomnar därför att regeringen har tagit fram en skrivelse på området. Mitt bekymmer är dock att skrivelsen inte riktigt tar sats i de mål som vi i riksdagen slagit fast och att det är väldigt svårt att se vad regeringens nya inriktning egentligen betyder, vilket flera talare före mig har belyst.

År 2023 tog regeringen bort uppföljningsuppdraget för politikområdet gestaltad livsmiljö från myndigheten Arkdes utan att lägga det någon annanstans. Vi har alltså inte fått några uppföljningar sedan dess. Och år 2025 tog man bort de 15 miljoner som en annan myndighet, Boverket, hade för att jobba med gestaltad livsmiljö.

Fram träder det för mig en bild av en regering som lite motvilligt förhåller sig till den lagda politiken men som kanske inte riktigt vill erkänna att den inte vill hålla på med de beslutade målen. När man skrapar lite på ytan känns det som att Tidöpartierna kanske snarare är intresserade av att politiskt vara inne i smakfrågorna.

Man kan ju tycka att det är lite udda att Boverket ska utreda hur det här Sverigehuset, som är ett typgodkänt småhus som Sverigedemokraterna föreslagit, kan bli verklighet och att man särskilt ska fokusera på trädgårdsstäder. Överfört till andra kulturområden skulle vi politiker i så fall förespråka en viss typ av film eller teater. Så brukar vi ju inte agera.

Fru ålderspresident! Vem som ska ha inflytande över utformningen av våra gemensamma miljöer är en komplex fråga. Jag instämmer i regeringens utgångspunkt: Det går att göra mer för att inkludera fler i utformningen av våra offentliga platser. Ofta är dagens samråd en angelägenhet för en liten, engagerad skara. Utifrån skrivelsen blir det dock oklart om man avser att det ska bli en maktförskjutning, från de folkvalda representanterna i till exempel kommunala nämnder till ökat inflytande för näringslivet där man får makt genom sitt ekonomiska kapital.

Jag saknar också en diskussion om professionens roll. Den särskilda kompetens som konstnären, arkitekten eller designern besitter behöver stärkas och lyftas upp för att vi ska nå målen för politikområdet. De kan inte ersättas av engagerade invånare, även om deras röst också är viktig.

Redan i dag jobbar många konstnärer medvetet för att involvera fler i processen med att ta fram exempelvis offentliga konstverk eller i utformningen av en plats. Det är något annat än att få agera smakdomare till redan färdiga verk.

Fru ålderspresident! Ett annat område som berörs i skrivelsen och som jag blir osäker på är innebörden av att det offentliga visar att man värdesätter det befintliga. Det låter bra i många delar, men med den kulturkonservativa inriktning som Tidöpartierna uppvisat är jag orolig för att inriktningen kommer att bromsa förändringar i våra samhällen och försvåra för till exempel förtätning och nybyggen i ett läge där vi har stora problem med bostadsbrist.

Vi måste faktiskt vara öppna för att utveckla platser för morgondagens sätt att leva. Dagens stadsmiljöer, som man vill bevara – vi hörde ett tydligt exempel från Sverigedemokraterna tidigare – är resultatet av nybyggnationer i många olika omgångar. Det är en blandning av stilar och trender vi har. Det kan vi inte säga nej till om vi i de framtida stadsmiljöerna ska ha också våra dagsfärska inslag.

Det var några exempel på oklarheter i skrivelsen. Jag går vidare till något som inte alls återfinns där: hur man tänker jobba med att förverkliga de mål som vi har slagit fast här i riksdagen. I målen står det bland annat: ”Arkitektur, form och design ska bidra till ett hållbart, jämlikt och mindre segregerat samhälle.” I skrivelsen finns ordet segregation med en enda gång, och det är när man berättar att detta mål finns, med den lydelse jag precis läste upp.

Fru ålderspresident! De befintliga målen är kanske inte helt enkla att lyckas med i alla delar – det har jag förståelse för. Men det betyder inte att man kan strunta i dem. Vi har faktiskt beslutat här i riksdagen att det är detta som gäller. Om man vill göra något annat får man komma tillbaka med en ny proposition, med nya mål.

För mig blir det än en gång uppenbart att den här regeringen helt saknar vilja och intresse att bryta segregationen i Sverige. Jämlikhet kan få stå kvar på pappret, men det är inte något man jobbar för att uppnå. Snarare har de enorma skattesänkningarna den här mandatperioden främst gynnat höginkomsttagare.

För mig som vänsterpartist är det självklart att en medveten samhällsplanering måste kombineras med en politik för fler jobb, utjämnade inkomstskillnader, bättre utbildning och stopp för rasism och diskriminering. Vi behöver också sätta stopp för utförsäljningar och ombildningar i våra städer och bygga billigare hyresrätter i områden där det i dag finns få. Hyresgästerna behöver få mer inflytande över hyressättningen, inte mindre.

Klassklyftorna och segregationen är problematiska ur flera perspektiv. Dels begränsas människors frihet och möjlighet att förverkliga sina drömmar, dels hotas den sociala sammanhållningen och hållbarheten i samhället, vilket riskerar att skapa polarisering och misstroende mellan grupper.

Med det sagt är det ändå mycket viktigt att påpeka att man inte ska rucka på principer om arkitektonisk kvalitet för den stora grupp som efterfrågar billigare hyresrätter. Vackra, spännande och trygga miljöer som de boende fått inflytande över är extra viktiga i de områden som i dag utpekas som oattraktiva eller otrygga.

Fru ålderspresident! En stor del av fokuset kring gestaltad livsmiljö ligger på den yttre utformningen – och jag har ju själv pratat i nästan åtta minuter nu om just det yttre – medan vi sällan lyfter den inre utformningen i den offentliga debatten, trots att vi faktiskt har väldigt många offentliga inomhusmiljöer vars utformning bekostas av skattemedel och som används av våra invånare dagligen. Det handlar om skolor, bibliotek, sjukhus, idrottshallar och busstationer, för att ta några exempel.

Förutom att de utgör viktiga mötesplatser och arenor för oss invånare är de också stora arbetsplatser för kommun- och regionanställda, som ofta har tuffa arbetsvillkor. De behöver väl genomtänkta och vackra arbetsmiljöer. Här kan det offentliga gå i bräschen för hållbara materialval och genomtänkt design som skapar mervärde.

Fru ålderspresident! Jag vill avslutningsvis också passa på att lyfta en oro jag har för att sammanslagningen av Moderna museet, Arkdes och Statens konstråd gör att arbetet med gestaltad livsmiljö tappar fart. Alla olika områden måste ha en lika stark ställning även framgent, trots denna nya organisation.

Arkdes förvaltar en av Europas största arkitektursamlingar med över 4 miljoner museiföremål, och det är faktiskt numera det enda statliga museet som inte tar entréavgift för vuxna. Bara det är värt en applåd!

Statens konstråd har en helt annan roll och har inte haft någon museiverksamhet. Det kommer att bli viktigt att bevaka att deras viktiga roll som stöd för kommuner och andra aktörer inte försvagas framöver.

Det är centralt att en kommande regering ser till att denna sammanslagning, som kanske kan sänka statens kostnader, inte blir en anledning att dra ned på resurserna utan att man får behålla dessa, utöka verksamheten och skapa ett lyft för arbetet i hela landet.

Jag ska också yrka på någonting. Jag står bakom de förslag som Mats Berglund från Miljöpartiet redogjorde för i sitt anförande tidigare, så jag upprepar inte allt det bra han sa om barnperspektiv, livekultur och trygghetsfrågor utan yrkar bifall till vår gemensamma reservation.

Avslutningsvis vill jag tacka för det goda arbetet tillsammans i utskottet den här mandatperioden. Det här är också min sista riksdagsdebatt – kanske någonsin, vi får se – så jag vill säga att det har varit jättetrevligt att dela dessa fyra år med er andra i utskottet. Jag vill också rikta ett stort tack till kansliet.

(Applåder)

Fru ålderspresident och kära åhörare! När jag går på Hamngatan brukar jag verkligen fundera över hur man så sent som på 70-talet kunde riva fasader, riva hus och bygga nytt. Jag brukar som politiker fundera på vilka tokiga beslut vi fattar i dag som kommande generationer kommer att skaka på huvudet åt och undra hur vi politiker tänkte.

Jag är glad över den skrivelse som vi nu diskuterar och fattar beslut om. Få saker engagerar nämligen oss medborgare så mycket som när man bygger nya hus, när man river hus och när man gör olika former av konstinstallationer, och det är ju bra och glädjande.

Regeringens skrivelse om en ny inriktning för attraktiva platser och bredare genomslag för politiken för arkitektur, form och design har några huvudinriktningar. Den första – som jag tycker är viktigast – är just att vi ska främja röster och engagemang både från privatpersoner och från civilsamhället och näringslivet när vi gestaltar våra nya hus eller nya miljöer. Inriktningen är också att vi framför allt ska försöka bevara det som är värt att bevara och i stället vårda vår historia.

En annan punkt är att vi ska stärka den kreativa kärnan och den kreativa branschens möjligheter. De är så viktiga för attraktiva miljöer och skapar trygghet, gemenskap och det engagemang som gör att vi får attraktiva livsmiljöer där vi vill arbeta och bo.

Till skillnad från den tidigare skrivelsen skriver regeringen också om att det ska skapas nya former för att de statliga insatserna ska få en systematisk uppföljning av att målen efterlevs.

Vi vet, fru ålderspresident, att engagemang och delaktighet leder till ett större ansvar och bidrar till att vi alla tar ansvar för våra bostäder och våra boendemiljöer, vilket också leder till trygghet. Vi vet också att byggsektorn i dag står för 39 procent av Sveriges avfall. Av det farliga avfallet kommer 20 procent från byggsektorn, så det finns inte bara ett skäl till att vi borde bli mycket bättre på att vårda och bevara det vi har i stället för att riva och bygga nytt.

Förhoppningsvis kommer framtida generationer inte att titta på oss som är här i salen i dag och fundera på hur vi tänkte. Förhoppningsvis blir vi bättre och river i framtiden inte det som är så kärt för oss människor utan vårdar och bevarar det vi har.

Med det sagt, fru ålderspresident, yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Fru ålderspresident! Arkitektur, form och design handlar om så mycket mer än byggnader, möbler och stadsmiljöer. Det handlar om hur vi formar de platser där människor lever sina liv, möts, arbetar och drömmer. Ur ett liberalt perspektiv är arkitektur och design viktigt för att skapa ett samhälle där individen kan utvecklas, känna sig hemma och leva ett rikt liv.

Vi är övertygade om att varje människa är unik och har rätt att forma sitt liv. Därför bör städer, bostäder och offentliga miljöer utformas med människan i centrum. God arkitektur handlar inte bara om funktion utan om att skapa miljöer som inspirerar, välkomnar och ger möjlighet att mötas.

Lyckad arkitektur gör världen vackrare. Man ska inte ta exempel, men jag gör det ändå. Gamla stan med sina smala gränder, färgglada fasader och historiska byggnader är en miljö som lockar människor från hela världen. Vi är glada att vi har låtit den stå kvar. Här visar arkitekturen hur skönhet och historia kan bevaras samtidigt som området fortsätter vara en levande del av staden där människor från alla världens hörn möts.

Fru ålderspresident! Arkitektur och design handlar inte bara om historiska miljöer, som tur är. Det formar våra liv varje dag och ofta utan att vi tänker på det. Det kan förvandla en grå, anonym plats till en miljö där människor vill vara. När städer investerar i väl utformade torg, promenadstråk, parker, konst i den offentliga miljön och grönområden får människor plats att umgås. Det stärker gemenskapen, motverkar segregationen och gör vardagen mer trivsam.

Design handlar inte bara om estetik utan också om livskvalitet. Jag ska ta ytterligare ett exempel, den här gången från min hemkommun, som jag inte brukar lyfta fram så ofta. För många år sedan var jag ansvarig för ett lekplatsprogram i Huddinge, där jag var kommunalråd. Vi ville skapa lekplatser som stimulerade kreativiteten tillsammans med barnen. En sådan lekplats där kreativiteten flödade fritt var Lassemajaböckernas Valleby som byggdes upp i en lekpark i ett av våra utanförskapsområden. Det var en tom, trist, anonym och grå miljö som blev en plats som många vill besöka och som de som bor i området är stolta över. När man släpper kreativiteten, arkitekturen och konsten fri händer någonting i ett område.

Vi ser också hur modern arkitektur kan bidra till en vackrare och mer hållbar värld. Byggnader med naturligt ljus, energieffektiva lösningar och genomtänkta materialval visar att innovation och miljöhänsyn kan gå hand i hand. När arkitekter får frihet att tänka nytt kan de skapa lösningar som är både funktionella och estetiskt tilltalande. Östra gymnasiet – ytterligare ett exempel från min hemkommun – manifesterar detta väl. Ljuset, rymden och den konstnärliga utsmyckningen ger eleverna en skola att vara riktigt stolta över och en miljö att känna en stolthet i. Byggnaden används också som konsthall av den lokala konstföreningen. Det blir helt enkelt extra allt när man gör rätt från början.

Ur ett liberalt perspektiv är mångfald en styrka, även inom arkitekturen. Städer blir mer intressanta när olika idéer, stilar och uttryck ges frihet att existera sida vid sida. Kreativitet och innovation växer när människor ges frihet att skapa, experimentera och utveckla nya lösningar. Men samtidigt måste vi våga ställa krav på kvalitet. Det som byggs i dag kommer att påverka människors liv under lång tid framöver. Därför bör vi sträva efter arkitektur som inte bara är billig och praktisk utan också hållbar, vacker och mänsklig. Det är där vi behöver ha fler röster som hörs. Liberalerna välkomnar den nya inriktningen i arbetet för att nå målen med arkitektur, form och design. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Fru ålderspresident! I dag är det den sista debatten i kulturutskottet för den här mandatperioden, vilket flera av mina kollegor har varit inne på. Några av de saker jag som liberal är lite extra stolt över är att vi under den här mandatperioden har lyckats säkra finansieringen för public service de kommande åtta åren och göra en rejäl satsning på riktiga böcker – Lassemajaböcker och alla andra – i skolorna och införa bibliotek med skolbibliotekarier i alla skolor.

Nu finns det ett förslag på hur finansieringen av kulturen ska breddas, och jag hoppas verkligen att förslagen i utredningen som överlämnades förra veckan genomförs, oavsett vad som händer i valet. Någonting vi är väldigt eniga om i utskottet är nämligen att kulturen ska ha bättre förutsättningar och mer pengar. Det här skulle kunna vara en av nycklarna. Men det innebär också att offentliga aktörer – riksdagen och den kommande regeringen – måste satsa på kulturen. Det tror jag att vi får diskutera vidare i andra debattforum än just här i kammaren, för även om vi inte kommer att träffas mer i utskottet lär vi träffas på många andra ställen och diskutera kulturpolitik den närmaste tiden.

Jag vill också passa på att tacka för den här tiden. Jag kom in lite senare i utskottet och fick ett väldigt varmt välkomnande. Stort tack till kansliet, här representerat av Helene, som alltid ger oss fantastiska underlag och ser till att arbetet går framåt även när vi virrar till det, vilket vi ibland gör! Stort tack till Mats, som har lett utskottet på ett fantastiskt bra sätt och fått mig att känna mig väldigt välkommen, och till alla kollegor i utskottet! Det är ett av de härligaste utskotten i riksdagen, inte bara för att vi får syssla med kulturfrågor utan också för att det är härliga människor som sitter i utskottet. Med detta säger jag tack för den här mandatperioden och önskar er alla en trevlig liten sommar. Vi lär ses i fler debatter framöver.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 3 juni.)

Herr talman! Nu debatterar vi kulturutskottets betänkande om idrott, friluftsliv och spel, och jag kommer att redogöra för Sverigedemokraternas inställning till de politiska frågor som återfinns i betänkandet.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag till beslut.

Jag ska också säga att jag täcker upp för en partivän som inte kunde vara här i dag.

Idrotten, friluftslivet och de kulturella och kreativa näringarna är av central betydelse för det svenska samhället. De bidrar till stärkt gemenskap och folkhälsa och stärker också individens utveckling och Sveriges konkurrenskraft. Självklart är de också betydelsefulla för Sverigebilden. Se bara på Sveriges idrottsframgångar internationellt, nu senast i vinter-OS.

Att bedriva en politik som skapar goda möjligheter för dessa rörelser och näringar är därför en viktig uppgift för politiken. Det finns väldigt mycket att säga när det kommer till idrott, friluftsliv och spel, för det är breda områden. I dagens debatt ska jag göra några nedslag i aktuella frågor.

Herr talman! Sverigedemokraterna och regeringen gör mycket för att stärka idrotten i vårt land. Ett aktuellt exempel är satsningen på idrottshallar och andra idrottsplatser i statens budget för 2026 och 2027. Satsningen innefattar inte bara ekonomiskt stöd för att finansiera anläggningar utan också ett kunskaps- och processtöd. Idrottens tillgång till lämpliga anläggningar och miljöer är avgörande för att föreningsidrotten ska kunna verka. Mot denna bakgrund är vår satsning väldigt viktig. Sverigedemokraterna har länge förespråkat reformer i denna riktning, och Danmark har här varit en förebild för oss.

Så sent som i dag kunde vi läsa en nyhet i medierna om Internationella olympiska kommittén, IOK, som jag känner att jag måste säga något om. IOK kommer framöver att införa könstester för potentiella kvinnliga deltagare. Deltagare som har en manlig kromosomuppsättning kommer inte att få tävla i damklassen i OS, och det gäller redan till sommar-OS i Los Angeles 2028. Detta gäller helt oavsett vad en person identifierar sig som.

Det är bra att det blir så här. Det här är nämligen en viktig rättvisefråga i idrotten. Det är också en viktig jämställdhetsfråga. Biologiska kvinnor ska inte tävla mot biologiska män, och nu behöver de inte bli överkörda och få fullständigt orimliga konkurrensnackdelar inom sina idrotter. Sverigedemokraterna har länge vänt sig mot denna politiskt korrekta orättvisa, så beskedet från IOK är därför glädjande. Till de partier som inte har vågat stå upp för detta vill jag säga att ni har svikit våra kvinnliga idrottare.

Herr talman! Idrotten är en folkrörelse i Sverige. Men den är också mycket mer. Mellan idrotten och spelmarknaden finns tydliga kopplingar, och på så sätt är det logiskt att kulturutskottet också ansvarar för frågor som rör spelmarknaden. Kopplingen mellan idrott och spel finns via lotterier, som är med och finansierar civilsamhället i Sverige. Men det handlar också om spel på sport, vilket är ett nöje för många svenskar.

Under mandatperioden har ett antal reformer skett för att Sverige ska få en mer balanserad svensk spelmarknad. Tidigare i år fattade riksdagen exempelvis beslut om ett nytt förbud mot spel på kredit, en debatt jag själv deltog i. Det var ett klokt beslut som ytterligare bidrar till ett stärkt konsumentskydd för spelarna.

Ett annat beslut som riksdagen har fattat under mandatperioden är att ge spelbolagen utökade möjligheter att använda personuppgifter i syfte att uppfylla omsorgsplikten, som i sin tur syftar till att skydda spelarna. Också det bidrar förstås till ett stärkt konsumentskydd.

Ytterligare en reform på spelmarknadsområdet under mandatperioden är förstås det omdebatterade beslutet att plocka bort det undantag i spellagen som gav partipolitiska lotterier gräddfiler. Detta beslut var viktigt för den svenska spelmarknadspolitikens anseende men också för de politiska partiernas anseende.

Jag skulle kunna prata länge om dessa frågor, men jag väljer att avsluta här.

Herr talman! I går debatterade vi kulturutskottets motionsbetänkande om det civila samhället och folkbildningen. Dagens debatt handlar om idrott, friluftsliv och spel. Idrott och friluftsliv är ju egentligen också en del av det civila samhället. Det gäller även spel, i alla fall de föreningsdrivna lotterierna, som står för en stor del av finansieringen av föreningslivet och civilsamhällets organisationer. Den är den privata delen, den breddade eller kompletterande delen, av finansieringen.

Sverige har ett starkt föreningsliv. Det är bra, och det engagerar människor. Idrottsföreningar finns över hela landet, och de är ofta starka på mindre orter. De skapar mening och starka band mellan människor, och de bidrar också till folkhälsan genom både rörelse och den gemenskap som skapas när man gör något tillsammans. De stärker demokratin och bidrar till ett starkare lokalsamhälle och till beredskapen.

Politiken behöver vara med och ta ansvar. Vi har en bra konstruktion för statens stöd till idrotten. Precis som för folkbildningen saknas en myndighet. I stället har vi fristående organisationer: Folkbildningsrådet och, i idrottens fall, Riksidrottsförbundet. Det stärker oberoendet, vilket är bra.

Sverige presterar bra på elitnivå i internationella sammanhang. För att Sverige ska fortsätta att göra det behöver vi satsa på både bredd och spets och också på elitidrottarnas inkomster och trygghetssystem. Förra mandatperioden tillsatte Miljöpartiet utredningen Ett trygghetssystem för alla. Det handlade bland annat om att reformera SGI-systemet så att det skulle passa exempelvis elitidrottare. Riksidrottsförbundet liksom andra delar av idrottsrörelsen har legat på och även kulturlivets aktörer. Men hos regeringen händer ingenting i frågan, och nu har i princip hela mandatperioden gått. Det är sorgligt.

För att lyfta upp våra talanger behöver vi reformera utbildningarna. Kopplingen mellan skola eller högre utbildning och en elitsatsning på idrott måste bli bättre, likaså möjligheten att kombinera en yrkeskarriär med elitidrott. Miljöpartiet har motionsyrkanden i betänkandet om alla de här delarna.

Herr talman! Regeringen har gjort en hel del bra för att stärka breddidrotten. Idrottsklivet är värt att nämna. Det är en viktig satsning, där Miljöpartiet trots allt hade velat gå ytterligare längre och involvera fler områden. Vi har lyssnat på Riksidrottsförbundet och andra aktörer i den delen.

I årets budget har 250 miljoner avsatts för stöd till fler anläggningar. Även här hade Miljöpartiet velat gå längre och inrätta en nationell anläggningsfond, likt den danska LOA-fonden, för att få långsiktighet och struktur i arbetet.

Fritidskortet är en satsning på barn och ungdomar som idrottar eller håller på med någon annan fritidsverksamhet. Det är bra att regeringen avsätter medel i budgeten för barn och ungdomar, men pengarna kunde ha använts mer effektivt. Hittills har det för varje krona som gått till familjerna gått ytterligare drygt en krona till myndigheternas administration. Det är inte rätt sätt att använda statliga medel.

Nyttjandegraden det första halvåret var bara 18 procent. Regeringens prognos i propositionen låg på 65 procent. För den högre summan, alltså 2 000 kronor, som riktar sig till barn och unga som i dag står långt bort från idrotten och det organiserade föreningslivet, var nyttjandegraden så låg som 10 procent.

Det föreningarna behöver för att locka fler barn och unga är inte ett fritidskort. De behöver stöd för att utbilda och rekrytera fler ledare, fler kulturskolelärare och fler platser för barn- och ungdomsidrott. Det handlar om möjligheter att ta emot fler, i första hand alla de barn och unga som i dag står i kö för att vara med.

Med Miljöpartiets politik kan det förverkligas. Vi omfördelar resurser från statliga myndigheters byråkrati till idrottsföreningarna, till friluftslivet, till kulturlivet och till kulturskolan, för att lösa problemen med de stora flaskhalsarna och få en breddad rekrytering som faktiskt lyckas.

Herr talman! Bara 3 procent av fritidskortet har gått till friluftslivets aktörer. Friluftslivet behöver egentligen helt andra typer av stöd. Med vår politik får friluftslivets organisationer mer medel för att rekrytera ledare. Samtidigt satsar vi stort på att rusta upp leder med spångar, rastplatser, vindskydd och liknande. Vi säkerställer att den stads- och tätortsnära naturen frodas och finns kvar och är tillgänglig för vandringsleder och friluftsliv.

I dag trumfas allemansrätten tyvärr ut av äganderätten när skogs- och markägare väljer att skapa kalhyggen eller anlägga bryggor vid små vattendrag. För ett hållbart friluftsliv behöver vi en politik som skyddar skog och strand mot sådan här kortsiktig exploatering.

Tidigare i veckan kom den nya rödlistan från SLU Artdatabanken. Läget för den biologiska mångfalden blir alltmer allvarligt i Sverige, och antalet hotade arter blir bara större. Pärlugglan är ett exempel. Den har nu tagits upp på listan trots att den till helt nyligen var en av våra vanligaste ugglearter. Fjällugglan är utdöd sedan tidigare, och tornugglan likaså.

De här negativa trenderna går enligt SLU att vända, men det kräver åtgärder. En friluftspolitik måste därför också vara en naturpolitik.

Herr talman! Idrotten, både den organiserade idrotten och spontanidrotten, är tillsammans med friluftslivet och möjligheter till en aktiv livsstil för alla, både unga och äldre, viktigt för att vi ska leva långa, friska och hälsosamma liv. Men det handlar också om att skapa och få känna gemenskap med andra.

Att samlas tillsammans och tävla och träna eller på egen hand snöra på sig skorna, ladda spellistan i lurarna och ge sig iväg till gymmet eller ut i motionsspåret är en del av väldigt många människors vardagsrutin. Att ha möjligheten att röra på sig bidrar till både den fysiska och den mentala folkhälsan. Men för att fler ska kunna, våga eller ens ha möjlighet till ett fysiskt liv behöver politiken vara med och sänka trösklarna.

Under Miljöpartiets tid i regering tillsattes utredningen Varje rörelse räknas. Den lämnade en rad förslag som jag tycker att regeringen bör ta på större allvar och gå vidare med.

Herr talman! Jag ska avslutningsvis säga något om spel, både gejming och gambling. Under mandatperioden har utskottet tagit fram en kunskapsöversikt om dataspel och brädspel. Det är ett i alla delar lyckat projekt, tycker jag, där alla åtta partier deltog.

Regeringen bör nu ta rapporten vidare och utreda möjligheterna och ramarna för en nationell politik för dataspel och brädspel. Allra bäst vore det om utskottet kunde ha samlats runt det utskottsinitiativ som Miljöpartiet föreslog tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Men här sa regeringsunderlagets partier tydligt nej.

Miljöpartiet har yrkanden i betänkandet om bland annat en nationell strategi och vad en sådan kan och bör innehålla. Regeringen bör ta till sig våra motionsyrkanden.

Vad gäller de föreningsdrivna lotterierna är det beklagligt att Tidöregeringen inte har gjort något åt den växande byråkratin och de höga kostnaderna för föreningslivet när det gäller att arrangera lotterier, bingo och liknande. Snarare har utvecklingen gått åt andra hållet, och man har gjort det ännu svårare för föreningslivet.

Precis som i samtalet om breddad finansiering av kulturen har det genom en hel mandatperiod saknats handlingskraft från regeringens och regeringspartiernas sida också vad gäller föreningslivet och dess möjligheter att stärka privat finansiering.

Herr talman! Med det yrkar jag bifall till Miljöpartiets reservation 3 om stärkt stöd till idrotten med mera.

(Applåder)

Herr talman! Föreningslivet är en av de starkaste krafter vi har i Sverige. Det skapar gemenskap, motverkar utanförskap och lägger grunden för god folkhälsa – för att inte tala om den stolthet och stärkta Sverigebild som idrotten bidrar till.

Det räcker dock inte att säga att idrotten är viktig. Vi behöver aktivt bygga vidare på det som vi gör framgångsrikt i dag, men vi behöver också göra något åt det som inte fungerar lika väl.

Tillåt mig lyfta några aktuella siffror. Bara två av tio barn når upp till en timmes pulshöjande aktivitet per dag. Fyra av fem barn rör sig därmed för lite. Nästan hälften av oss vuxna är överviktiga, och psykisk ohälsa är den vanligaste orsaken till långtidssjukskrivning. I socialt utsatta områden deltar bara hälften av barnen i föreningsidrott. Detta kan jämföras med nästan 70 procent i mer resursstarka områden.

Regeringen har vidöppna ögon och agerar utifrån verkligheten när den formar sin politik. Därför har vi inte bara fortsatt att göra samma sak som traditionen bjuder, utan vi har vågat göra något annat för att bryta den negativa trenden och få till en nödvändig förändring.

Regeringen har därför till att börja med lagt fram en stark budget på över 2 miljarder kronor till idrotten även 2026. Det är en fortsatt investering i barn och unga, på både bredd och elit, och pengarna ska nå hela landet.

Regeringen satsar också 250 miljoner kronor på att bygga och rusta upp idrottsanläggningar – detta för att bättre kunna möta upp den stora efterfrågan på idrottsytor som ligger framför oss.

Centrum för idrottsforskning har fått i uppdrag att ta fram ett bättre kunskapsunderlag när det gäller idrottsskador och hur vi förebygger dem. Vi stärker också arbetet mot psykisk ohälsa inom idrotten. Idrottsklivet är en fantastiskt framgångsrik satsning för att nå barn i utsatta områden och på så vis sänka trösklarna för dem som behöver det allra bäst.

Herr talman! Jag vill också passa på att lyfta ytterligare ett fokus, som jag personligen brinner lite extra för. Det är en färdighet inom idrotten som kan vara livsavgörande. Jag pratar om att kunna simma. I Sverige finns det 53 000 barn som inte kan simma tillräckligt bra. Det är därför mycket glädjande att regeringen nu satsar extra på just simkunnighet, med särskilt fokus på de områden där behoven är som störst.

Men, herr talman, inte heller detta räcker till. Vartenda barn behöver välkomnas in i den idrottsliga gemenskapen, och det brådskar.

Därför är fritidskortet en av de viktigaste reformer vi har infört under mandatperioden. Ingen annan satsning har på så kort tid nått framgång. Vi ser ett stort intresse från familjerna för att nyttja kortet, och allt fler föreningar vill ansluta sig. Därför har stödet sedan årsskiftet 2025/26 dessutom höjts till 550 kronor till varje barn och upp till 2 500 kronor för dem som behöver det.

Många har också kommit med kreativa förslag på hur kortet kan breddas och omfatta fler. Jag ser fram emot att följa de utvärderingar som kommer härnäst och hur de kommer att utveckla kortet.

På den röda halvan av politiken är man dock inte imponerad. Dyrt, säger någon. Ineffektivt, säger en annan. Men räkna då på vad det kostar för individen och för samhället när ett barn växer upp stillasittande eller i social isolering! Räkna också på vad det kostar och kommer att kosta om svenska barn blir världens mest stillasittande generation, vilket de riskerar att bli om vi inte tar krafttag nu!

Herr talman! Idrottspolitiken ska omfatta oss alla. I dag deltar personer med funktionsnedsättning i mycket mindre utsträckning än andra i idrotten. Det kan vi inte acceptera. Därför ökar vi kunskapen och stärker stödet och tillgången till utrustning så att fler kan vara med på lika villkor.

Det är också vi moderater som här i riksdagen lyfter frågor om parasporten via vårt aktiva nätverk. Det känns viktigt och angeläget. Och visst var det härligt att glädjas åt våra idrottsliga framgångar i para-OS?

Herr talman! Låt mig också nämna det svenska friluftslivet. För Moderaterna är friluftsliv mer än en trevlig aktivitet – det är en samhällskraft. Det stärker hälsan, bygger gemenskap och ökar förståelsen för vår natur. Men framför allt ger det människor ett sammanhang och viktiga färdigheter som vi inte kan få någon annanstans.

Friluftslivet är också en viktig del av vår beredskap. Det bygger praktisk förmåga och lär oss att ta ansvar och vara handlingskraftiga, egenskaper vi behöver såväl i vardag som i kris. Också här har vi moderater tagit på oss ledartröjan genom att vara först ut med att ta fram ett brett friluftspolitiskt program där vi bland annat understryker vikten av att göra naturen mer tillgänglig och självklar, stärka friluftsorganisationerna och återinföra obligatoriska friluftsdagar i den svenska skolan.

Herr talman! Liksom hela Sverige stod still under VM 1978 när Ingemar Stenmark tog det klassiska VM-guldet i storslalom stod hela Sverige still och världen tittade på när Ebba Årsjö dominerade hela vinterparalympics, när Ebba Andersson åkte längdskidor, när Frida Karlsson krossade allt motstånd i skiathlon och när syskonen Isabella och Rasmus Wranå svingade iväg den sista curlingstenen och vann. 18 medaljer gör 2026 till Sveriges mest framgångsrika vinter-OS någonsin. Dessa stjärnor bär oss alla. Det är svensk idrott som inspirerar dig och mig till ett aktivt liv.

Med vår politik bjuds fler in i föreningslivet, från knattefotboll till simskola. Det kan också handla om spontanidrott, dans, hästhoppning, att paddla kanot i det fria eller att ta en promenad i skogen. Den politik vi nu genomför är inte punktinsatser; det är en helhet. Fler barn får fler viktiga färdigheter. Fler får upptäcka naturens positiva kraft och äventyr. Vi bidrar till ett mer jämlikt Sverige och ett friskare Sverige som i sin tur blir ett starkare Sverige.

Med detta vill jag yrka bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr talman! Jag tänkte inte prata om fritidskortet utan faktiskt om elitidrottarnas möjligheter och villkor.

Vi tillsatte utredningen som lade fram betänkandet Ett trygghetssystem för alla för att göra om framför allt sjukförsäkringssystemet. Där fanns också förslag om stipendier som skulle kunna vara avdragsgilla och på det sättet stärka idrottarna, som tjänar väldigt ojämnt. Det sjukförsäkringssystem som finns i dag funkar för löntagare som har ett fast jobb med jämn inkomst, men så ser inte arbetsmarknaden ut längre för väldigt många. Elitidrottare är en sådan grupp, kulturarbetare en annan, alla de här gigarbetarna en tredje och så vidare. Det gäller också allt fler personer i det vanliga arbetslivet.

Alla idrottare tjänar inte heller som Armand Duplantis eller som våra elitfotbollsspelare på framför allt herrsidan, som har fasta anställningar med en lön som de flesta elitidrottare inte kommer i närheten av – inte alla de hjältar som nu kom hem från Italien och tidigare från OS, och faktiskt inte heller Ingemar Stenmark på den tid som ledamoten nämnde, då man inte fick vara proffs om man ställde upp i OS.

Varför har inte regeringen gått vidare med förslagen i denna utredning för att säkra och stärka villkoren för elitidrottarna? Ledamoten pratade ju om att stärka möjligheterna för både bredd och spets, alltså elitidrottarna.

Herr talman! Jag tackar för frågan. Den är angelägen.

Det är mycket riktigt så att våra elitidrottare har väldigt olika förutsättningar för att utöva sin sport. En del elitidrottare vittnar till och med om vilka tuffa villkor de tävlar under, även på högsta nivå.

Det handlar inte på något sätt om någon ovilja eller att regeringen inte tycker att detta är viktigt eller angeläget. Det är heller inte så att vi inte vill göra något åt det. Detta är dock ett mycket större arbete än det vi har landat i konkret här och nu när det gäller att se över förutsättningarna för idrottare och kulturarbetare att kunna leva.

Det vi redan jobbar med är till exempel att göra det lättare för privat sponsring. Idrottarna ska också kunna få pengar från olika håll under sin idrottsutövning. Men det är helt rätt att vi inte är färdiga med det arbetet och att det är viktigt.

Herr talman! Jag tycker ändå inte riktigt att jag får svar på frågan. Nu har det gått nästan fyra år sedan utredningen kom. Jag satt själv med i den parlamentariska referensgruppen och följde det arbete som Calle Nathanson bedrev i utredningen. Jag förde också fram flera goda förslag om att just idrottsstipendier skulle räknas in, och det skulle de kunna göra. Detta finns inte med i utredningen, men det är enligt utredaren väldigt lätt att bara lägga in dem i en lista.

Det är inte ovilja, hör jag ledamoten säga. Politik är att vilja, men politik är faktiskt också att göra. Det räcker inte att bara vilja. Man säger att det inte är en ovilja, men jag undrar om det inte är just en ovilja. Jag har återkommande ställt frågan till ansvarigt statsråd och varje gång fått svaret att detta bereds i Regeringskansliet. Det finns vissa komplicerade saker att lösa, har det hetat.

Så svårt kan det faktiskt inte vara. Jag tyckte att ärendet var ganska enkelt. Det finns säkert en del saker som behöver justeras efter det att utredningen kom för att det ska fungera. Men det fanns olika system, och det nuvarande systemet skulle kunna ligga kvar så att man kan välja det system som passar bäst.

Jag måste säga att jag inte förstår varför regeringen sitter på händerna och inte gör någonting i frågan för att stärka våra elitidrottare och kulturen. Det handlar ju inte om att skjuta till särskilt mycket pengar, utan det handlar om att man ska ha en trygghet när man blir sjuk eller när man inte kan jobba om man har en ojämn inkomst, som väldigt många grupper och allt fler grupper i samhället har.