Azra Muranovic

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag.

I dag tar Sverige ytterligare ett viktigt steg för att säkerställa att Rysslands ledning en dag kommer att ställas till svars för sitt anfallskrig mot Ukraina. Genom att ansluta oss till den särskilda tribunalen för aggressionsbrottet mot Ukraina stärker vi det internationella arbetet för ansvar, rättvisa och respekt för folkrätten.

Herr talman! Det är glädjande att stå i en kammare där samtliga partier är överens om detta beslut, som är otroligt viktigt av både principiella, moraliska och folkrättsliga skäl.

När vi talar om kriget i Ukraina talar vi ofta om de krigsförbrytelser som begås. Vi talar om tortyr. Vi talar om sexuellt våld. Vi talar om deportationer av ukrainska barn. Vi talar om attacker mot sjukhus, skolor och bostadsområden. Vi talar om omfattande förstörelse av miljön. Det är klart att vi ska tala om det, och det kommer vi att fortsätta göra.

Men i dag handlar debatten om något annat. Det handlar om det brott som gjorde alla de andra brotten möjliga: aggressionsbrottet – beslutet att starta ett olagligt anfallskrig, beslutet att med militärt våld angripa ett annat land, beslutet att bryta mot FN-stadgan och försöka ändra Europas gränser med vapenmakt. Det är därför tribunalen behövs.

Internationella brottmålsdomstolen, ICC, kan utreda krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord, men när det gäller just aggressionsbrottet finns det juridiska begränsningar som gör att ICC inte kan åtala den ryska statsledningen för själva beslutet att starta kriget. Därför har det internationella samfundet behövt skapa ett särskilt rättsligt verktyg för att fylla detta tomrum.

Herr talman! För Socialdemokraterna är detta inte en ny fråga. Redan under den socialdemokratiska regeringen 2022 fattades beslut om särskilt stöd till Internationella brottmålsdomstolens arbete med att utreda ryska brott i Ukraina. Sverige bidrog med extra medel för att stärka åklagarkontorets kapacitet att samla in bevis, dokumentera övergrepp och förbereda framtida lagföring.

Vi som land gjorde detta därför att vi förstod något grundläggande: Utan bevis finns ingen rättvisa. Utan dokumentation kommer vi inte att kunna utkräva ansvar. Utan ansvarsutkrävande kommer vi inte att få en varaktig fred. Det arbete som inleddes 2022 fortsätter nu genom den tribunal som vi diskuterar i dag.

Herr talman! Stödet till Ukraina är inte bara en fråga om militärt stöd, även om Ukraina måste vinna kriget. Det handlar också om att försvara den regelbaserade världsordningen.

I vår senaste utrikespolitiska kommittémotion var vi tydliga med att Sverige ska fortsätta arbeta för internationellt ansvarsutkrävande, stärka stödet till internationella domstolar och verka för att de som bär ansvar för Rysslands aggression ställs inför rätta.

Om aggressionskriget lämnas ostraffat skickar vi en signal långt utanför Ukrainas gränser om att stormakter kan angripa sina grannar utan att möta rättsliga konsekvenser. Detta vore förödande för folkrätten, och det vore förödande för hela Europas säkerhet.

Herr talman! Vi måste våga tala om något som alltför sällan nämns i den svenska debatten. Om vi menar allvar med att Ryssland ska ställas till svars måste vi också försvara de institutioner som finns där för att skipa rättvisa. Vi har varit tydliga i vårt stöd till Internationella brottmålsdomstolen, men vi ser med oro på att USA vid olika tillfällen har valt att använda sanktioner mot företrädare för ICC.

Sådana åtgärder riskerar att underminera domstolens oberoende. De riskerar att försvaga tilltron till internationellt ansvarsutkrävande över huvud taget, inte bara till ICC. De riskerar också att ge argument till auktoritära regimer som vill undvika rättslig granskning.

När världen behöver mer internationell rätt är det fel väg att gå att försvaga de institutioner som ska försvara den. När Ukraina behöver rättvisa är det fel väg att gå att sätta press på det rättssystem som arbetar med att leverera detta. När Rysslands ledning ska ställas till svars behöver demokratier stärka, inte försvaga, de internationella rättsinstitutionerna.

Herr talman! Den tribunal vi i dag ansluter oss till handlar ytterst om en enkel princip: Ingen ska stå över lagen – inte enskilda soldater, inte officerare, inte generaler, inte ministrar och inte presidenter. Om vi vill försvara FN-stadgan måste vi också försvara principen att den som bryter mot FN-stadgan ska hållas ansvarig. Det är därför dagens beslut är så viktigt. Det är viktigt för Ukraina, det är jätteviktigt för Europa och det är otroligt viktigt för folkrätten och för den regelbaserade världsordning som Sverige under generationer har varit med och byggt upp.

Jag yrkar återigen bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Herr talman! I dag behandlar vi Sveriges tillträde till konventionen om inrättande av en internationell skadeståndskommission för Ukraina. Det är ett förslag som Socialdemokraterna står bakom.

Det här kan vid första anblicken framstå som en teknisk fråga. Men i själva verket handlar den om något mycket större. Det handlar om ansvar, om rättvisa och om att slå fast en grundläggande princip: att den som orsakar förstörelse genom ett olagligt anfallskrig också ska hållas ansvarig för konsekvenserna.

När Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina den 24 februari 2022 bröt landet inte bara mot Ukrainas suveränitet. Man bröt också mot FN-stadgan, mot folkrätten och mot de grundläggande regler som ska skydda människor från krig och aggression.

Sedan dess har vi sett sjukhus, skolor och bostadsområden förstöras. Vi har sett samhällen slås sönder av kriget. Miljontals människor har drivits på flykt. Tusentals barn har mist sina hem, sin trygghet, sina anhöriga och även sitt land när de har kidnappats. För många ukrainare kommer konsekvenserna av detta krig att finnas kvar långt efter att vapnen har tystnat.

Herr talman! Folkrätten måste vara mer än vackra ord i internationella dokument. Därför måste det också få konsekvenser när folkrätten bryts. Om en stat kan starta ett aggressionskrig utan att hållas ansvarig riskerar hela den internationella rättsordningen att försvagas.

Därför är den internationella skadeståndskommissionen ett viktigt steg. Kommissionen ska kunna pröva anspråk från privatpersoner, företag, kommuner och staten Ukraina för de skador som Rysslands aggression har orsakat. Den ska dokumentera, bedöma, fastställa ansvar och lägga grunden för framtida ersättning och upprättelse.

Herr talman! För Socialdemokraterna är stödet till Ukraina långsiktigt. Vi står bakom Ukrainas rätt att försvara sin frihet, sin demokrati och sin territoriella integritet.

Men stödet handlar inte bara om militära leveranser. Det handlar också om återuppbyggnad, om mänsklig värdighet och om att människor som fått sina liv krossade ska kunna få rättvisa. Det handlar om den pensionär vars lägenhet bombats sönder, om familjen som förlorat sitt hem, om barnet vars skola bombats och om de samhällen som en dag ska byggas upp igen.

Herr talman! Vi har under lång tid varit tydliga med att Ryssland måste hållas ansvarigt för sina handlingar. Krigsbrott måste dokumenteras, förövare måste ställas till svars och den som orsakar skador måste också bidra till att reparera dem. Därför är det välkommet att det internationella samfundet nu går från ord till handling.

Men vi måste också vara ärliga: Denna kommission är inte slutmålet. Den är en början, och nästa steg ska vara att säkerställa att det faktiskt finns resurser för att betala ut den kompensation som fastställs. I konventionen öppnas möjligheten för framtida mekanismer och kompensationsfonder. Därför behöver det internationella samfundet fortsätta arbetet med att hitta rättsligt hållbara vägar för att använda ryska tillgångar till Ukrainas återuppbyggnad. Det är faktiskt inte Ukrainas lärare, sjuksköterskor, pensionärer eller barnfamiljer som ska bära kostnaden för Putins illegala krig mot landet.

Herr talman! Vi lever i en tid då auktoritära krafter utmanar demokrati, mänskliga rättigheter och internationell rätt på många håll i världen. Därför är det avgörande att demokratier står enade, att vi försvarar folkrätten och principen om ansvar och att vi visar att den som bryter mot internationell rätt inte kan räkna med straffrihet.

Ytterst handlar det här om vilken värld vi vill lämna efter oss – en värld där den starkes rätt råder eller en värld där rättens styrka gäller.

Socialdemokraterna väljer det senare. Därför välkomnar vi konventionen och skadeståndskommissionen.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Nu fick jag många svar på frågor som jag inte ställde.

När det gäller ansvar för statsbudgeten, som Moderaterna talar om, skiljer vi oss åt när det handlar om vad vi anser vara ansvarsfullt. Socialdemokraterna tycker ju inte att enorma skattesänkningar, dessutom med upplånade pengar, för dem som har en hög inkomst är särskilt ansvarsfullt. Vi tycker inte heller att den stora arbetslösheten eller den kapade tillväxten i Sverige är en ansvarsfull finansieringspolitik, och underskott i statsbudgeten räknas absolut inte som ansvarsfull finanspolitik.

Men det är ju inte detta som det handlar om. Det handlar heller inte om enprocentsmålet. Det var inte detta jag frågade om.

Det jag frågade om handlar om att Tolgfors i sitt anförande erkände det som många av oss redan har sagt, nämligen att det internationella biståndet inte är en sidofråga eller välgörenhetspolitik utan en del i att bygga fred, stabilitet och säkerhet, även säkerhet för Sverige.

Samtidigt såg vi Ulf Kristersson i förra veckan vara ute och ställa biståndet mot de äldre i den svenska befolkningen. Då är min fråga: När man ser på bistånd som en säkerhetspolitisk handling och som fredsbyggande och stabilitetsbyggande – har man det synsättet bara när det gäller Ukraina, eller gäller det också biståndet i andra länder? Jag upprepar igen att jag avser länder som Gaza, Sudan eller Jemen. Eller ser man det som ren välgörenhet? Kommer de äldre i dessa länder att ställas mot svenska äldre?

Herr talman! Tack till ledamoten Tolgfors för de här fyra åren! Som hon själv säger har det verkligen varit en ära att få arbeta i utrikesutskottet under de särskilda omständigheter som råder i världen. Det har varit en historisk period, skulle jag vilja säga.

Men låt mig återgå till biståndsfrågan. Det som Katarina Tolgfors sa i sitt anförande lät ju väldigt bra. Flera gånger påpekade hon också att bistånd inte bara handlar om välgörenhet utan också har med säkerhet att göra. I Ukrainas fall är detta ganska tydligt.

Men det blir väldigt märkligt när Moderaterna å ena sidan nu under helgen har drivit en kampanj där bistånd, som bland annat går till Ukraina, ställs mot svenska äldre, och å andra sidan, några dagar senare talar om biståndet till Ukraina som avgörande för svensk säkerhet.

Min fråga är egentligen väldigt kort och koncis: Gäller detta synsätt bara Europa och Ukraina, eller gäller det också människor i Sudan, Gaza, Jemen och så vidare?

Herr talman! I går träffade jag tillsammans med Nordic Ukraine Forum tre ukrainska människorättsaktivister, Dmitro, som bor i Irland, Olena och Aishe. En av dem har sina barn i ryska fängelser. En annan har lyckats fly från ryskt tvångsarbete. Det första de sa när jag träffade dem var att det var skönt att komma till Sverige och träffa svenskar, för här behöver de inte förklara varför bistånd till Ukraina behövs och varför Ukraina behöver Sveriges stöd.

Det finns stunder i historien då den internationella solidariteten inte bara är en moralisk skyldighet utan också en fråga om vår egen säkerhet. Den ryska fullskaliga invasionen av Ukraina är just en sådan stund. Det handlar om ett brutalt angrepp på ett fritt och demokratiskt land. Det handlar om ett angrepp på den regelbaserade världsordningen, på Europas säkerhet och på den totala internationella rätten. Därför har Sveriges stöd till Ukraina varit rätt från första början och från första dagen, då Socialdemokraterna fortfarande satt i regering.

Det är viktigt att vi också pratar om resultaten av biståndet, för ibland diskuteras det som något diffust, som om det bara handlar om pengar som försvinner utan någon som helst effekt. Det här betänkandet visar något helt annat. Det visar att stödet gör konkret skillnad.

Sveriges stöd har bidragit till att upprätthålla samhällsfunktioner i Ukraina. Det har bidragit till humanitärt stöd för människor på flykt. Det har bidragit till minröjning, energiförsörjning, sjukvård och återuppbyggnad. Det har bidragit till psykosocialt stöd för barn. Det har bidragit till reformer som för Ukraina närmare ett framtida EU-medlemskap. Det här är viktigt inte bara för Ukraina. Det är jätteviktigt för Sverige, för Norden och för Europa.

Ukrainas kamp handlar ytterst om vilken säkerhetsordning som ska råda på vår kontinent. Om Rysslands aggression tillåts vinna mark får det konsekvenser långt utanför Ukrainas gränser. Därför ligger det absolut i Sveriges långsiktiga säkerhetspolitiska intresse att Ukraina kan försvara sin suveränitet och fortsätta sin väg mot demokrati, rättsstat och europeisk integration.

Herr talman! Socialdemokraterna har varit tydliga med att stödet till Ukraina måste vara långsiktigt och uthålligt och fortsätta så länge ukrainarna behöver det. I vår reservation i betänkandet lyfter vi fram att Ukraina hör hemma i den europeiska gemenskapen och att EU måste ge tydliga och långsiktiga utfästelser om fortsatt stöd. Det här är inte en konflikt som kommer att avgöras inom några månader. Den har pågått i flera år och kommer att fortsätta att pågå en längre tid. Dessutom handlar detta, som sagt, om Europas framtid under lång tid framöver.

Jag tycker att det är viktigt när vi pratar om bistånd att vi har förmågan att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Medan kriget i Ukraina fortsätter ser vi också hur utvecklingen i världen i stort sett har gått åt fel håll. Antalet konflikter ökar. Demokratierna blir färre. Hungern ökar i flera delar av världen. Klimatförändringarna driver på instabilitet och humanitära katastrofer.

Vi ser en trend där det internationella biståndet minskar globalt, och tyvärr är Sverige inget undantag från den utvecklingen. Vi behöver kunna diskutera internationellt bistånd seriöst. Stödet till Ukraina får aldrig ställas mot världens fattigaste människor och ske på bekostnad av de fattigaste och mest utsatta länderna i världen.

Det ena behöver inte utesluta det andra – tvärtom. Internationellt bistånd handlar nämligen inte bara om humanitär solidaritet utan också om långsiktig säkerhetspolitik. När människor får tillgång till utbildning, sjukvård och försörjning stärks samhällen. När demokratirörelser får stöd stärks motståndskraften mot auktoritära krafter. När institutioner fungerar minskar risken för korruption, konflikter och kollaps av stater.

Det är så fredliga och stabila samhällen byggs, och det är viktigt också för Sverige. Vi vet ju att instabilitet i vår omvärld påverkar även oss här hemma, vilket vi tydligt har sett det senaste året. Konflikter leder till stora flyktingströmmar. Klimatkatastrofer skapar ekonomiska och humanitära kriser. Svaga stater blir grogrund för organiserad brottslighet, extremism och säkerhetshot som också når Sverige.

Därför behöver vi se biståndspolitik som en del av en bredare utrikes- och säkerhetspolitik. Bistånd ska inte ses som allmosor eller välgörenhet utan som en investering i fred, stabilitet och mänsklig säkerhet.

Det är här jag tycker att betänkandet visar något väldigt viktigt, nämligen att bistånd kan vara både akut och långsiktigt samtidigt. I Ukraina har Sverige stöttat människor mitt i ett krig men också bidragit till reformer, institutioner, återuppbyggnad och demokratisk utveckling. Det är just den kombinationen som gör biståndet effektivt.

Herr talman! I en tid när världen blir mer osäker behöver Sverige inte mindre internationellt engagemang utan mer strategiskt internationellt ansvarstagande. Vi behöver fortsätta att stå starka bakom Ukraina, men vi behöver också fortsätta att stå upp för människor i världens fattigaste och mest utsatta länder.

Det är så vi i längden bygger säkerhet. Det inte bara något som är moraliskt rätt att göra, utan det är faktiskt också väldigt klok säkerhetspolitik.

(Applåder)

Fru talman! Det har sagts flera gånger i den här talarstolen, och det förtjänar att sägas igen, att det samarbete som Norden har är ett av de absolut starkaste och mest framgångsrika regionala samarbeten som finns i världen.

Det bygger på något som inte kan lagstiftas fram, och särskilt inte över en natt, nämligen tillit. Det bygger på tillit mellan människor, tillit mellan våra samhällen och tillit mellan våra demokratier.

I Norden har vi under generationer byggt upp samhällen där människor har kunnat röra sig fritt över gränserna för att studera, arbeta och leva sina liv. Vi har samarbetat kring arbetsmarknad, energi, kultur, forskning och välfärd. Vi har också visat att internationellt samarbete inte alls behöver innebära att länder förlorar sig själva. Tvärtom visar Norden att länder kan bli starkare tillsammans.

Kanske är det just därför det nordiska samarbetet känns ännu viktigare i den tid vi lever i nu. Världen runt omkring oss förändras snabbt, och vi ser hur den regelbaserade världsordningen utmanas alltmer för varje gång vi står här och har utrikespolitiska debatter eller debatter om nordiska samarbeten under den här mandatperioden.

Rysslands brutala invasionskrig mot Ukraina har förändrat hela Europas säkerhetsläge och även det nordiska. De ökade geopolitiska spänningarna, hybridattackerna, cyberhoten och försöken att splittra demokratier blir vanligare och fler. I det läget behöver Norden hålla ihop.

Fru talman! Socialdemokraterna menar att det nordiska samarbetet måste fördjupas ytterligare, inte minst genom utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken. I vår kommittémotion har förslag om en nordisk försvars- och säkerhetspolitisk kommission lagts fram. Det har vi gjort för att verkligheten har förändrats och fortsätter att förändras. Alla nordiska länder är nu medlemmar i Nato. Det skapar helt nya möjligheter för gemensam planering, gemensam beredskap och ett djupare strategiskt samarbete.

Det skapar också ansvar. Säkerheten i Norden kan inte längre ses land för land, och hoten mot våra samhällen är gränsöverskridande. Sabotage mot kritisk infrastruktur i Östersjön påverkar flera länder samtidigt. Cyberattacker känner inga nationsgränser. Påverkansoperationer riktas mot hela vårt demokratiska system.

Vi behöver därför tänka mer gemensamt kring totalförsvar, försörjningsberedskap och säkerhetspolitik. En nordisk försvars- och säkerhetspolitisk kommission skulle kunna bidra till en långsiktig strategisk samordning mellan våra parlament och regeringar. Den skulle kunna stärka samarbetet kring Arktis, Nordkalotten och Östersjön. Det är områden som blir allt viktigare för Europas och Nordens säkerhet.

Fru talman! Arktis visar tydligt varför Norden måste tänka både säkerhetspolitiskt och klimatpolitiskt. Under lång tid betraktades Arktis främst som ett område för forskning och internationellt samarbete, men i dag har vi en helt annan situation. Arktis har blivit ett geopolitiskt strategiskt område. Stormakter flyttar fram sina positioner, och den militära aktiviteten ökar.

Konkurrensen om naturresurser och handelsvägar hårdnar alltmer. Ryssland rustar upp i regionen. Kina har beskrivit sig som en nära-Arktis-stat och söker ökat inflytande. USA, Kanada och europeiska länder stärker också sin närvaro. Det som händer i Arktis kommer att påverka hela Europas säkerhet.

Arktis är samtidigt ett av de områden som drabbas hårdast av klimatförändringarna på jorden. Isarna smälter i en alarmerande takt, ekosystem förändras, biologisk mångfald hotas och urfolk påverkas direkt av utvecklingen.

Det här är inte två separata frågor. Vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Klimat och säkerhet hänger ihop. När klimatförändringarna öppnar nya farleder och gör naturresurser mer tillgängliga ökar också de geopolitiska spänningarna. Därför måste Norden vara en stark röst för både säkerhet och hållbarhet i Arktis.

Socialdemokraterna vill gärna se ett ökat svenskt engagemang i Arktis och ett fördjupat nordiskt samarbete om klimat, forskning, civil beredskap och skyddet av marina miljöer. Arktis får inte bli nästa område där kortsiktiga geopolitiska intressen tillåts gå före fred, miljö och långsiktig hållbarhet.

Fru talman! Det nordiska samarbetet har alltid handlat om mer än bara ett praktiskt samarbete. Det handlar också om vilket slags samhälle vi vill bygga. I en tid när nationalism och splittring växer på många håll behöver Norden gemensamt stå upp för demokrati, jämlikhet och internationellt arbete.

Vi behöver visa att säkerhet inte bara handlar om militär styrka. Det handlar också om starka samhällen, tillit mellan människor och förmåga att kunna agera tillsammans. Det är därför det nordiska samarbetet är så viktigt, och det är därför det måste fördjupas. Tillsammans kan Norden vara en stark demokratisk kraft i en alltmer osäker värld. Jag vill därför yrka bifall till reservation 3.

(Applåder)

Fru talman! Jag tycker att den här debatten faktiskt är ganska enkel. Regeringen säger att man är emot dödsstraff. Man säger att man ser problemet, att det finns en betydande diskriminering och att det finns en kriminalisering av brott mot internationell rätt och mänskliga rättigheter.

Det är precis här som Sveriges trovärdighet prövas. Det handlar inte om vad vi säger utan om vad vi gör när det kostar. Jag tycker att de steg som regeringen har tagit gällande extrema bosättare är väldigt bra. Jag tycker dock inte att de räcker. Det här är inte bara ett bosättarproblem, utan det är ett regeringsdrivet och parlamentariskt problem där Israel som statsaktör fortsätter att begå allvarliga brott. EU har verktyg, och Sverige kan ta initiativ.

Jag vill alltså avsluta där jag började. Kommer Sverige att fortsätta pröva människorättsklausulen i associeringsavtalet? Eller kommer man att fortsätta kringgå detta och fokusera på bosättarna i stället för staten Israel?

Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret!

Det är bra att Sverige driver på där man driver på. Det är bra att man vill se utökade tullar, och det är bra att man vill märka bosättarvaror. Det räcker dock inte i den situation vi står inför.

Jag vill vara jättetydlig: Vi pratar om ett system som verkligen har kritiserats ur många, många synvinklar och som redan dömer barn. Jag vill verkligen lägga fokus på att dödsdomar mot barn och unga väldigt snart kan bli verklighet. Då räcker det inte med allmänna hållningar och retoriska fördömanden. Sverige måste driva på inom EU för att faktiskt samla en bred enighet i de här frågorna. Annars kommer vi att fortsätta att normalisera Israels beteende genom att behandla landet som vilken partner som helst.

Sverige behöver också påminna EU om att man har suspenderat associeringsavtalet tidigare för andra länder. Mot dessa länder har det varit betydligt mindre konfliktytor och kritik.

Det här är ingen perifer fråga, utan det handlar om bilden av Sverige ute i världen. Det handlar om att stå upp för internationell rätt, internationell humanitär rätt och mänskliga rättigheter i en tid då dessa trampas på och hanteras på ett otroligt respektlöst sätt, både när det gäller civila och framför allt när det gäller barn. Som utrikesministern också vet är vart femte barn i världen drabbat. Statsaktörer kränker deras rättigheter och levnadsförhållanden på ett sätt som strider mot allt vad internationell rätt och mänskliga rättigheter heter.

Om vi i Sverige ska stå upp för folkrätten måste vi vara beredda att fortsätta att kontinuerligt driva på för en hållning i EU och markera att ett sådant beteende inte är normalt. Vi kan inte vara partner med ett land som faktiskt kan komma att dödsdöma inte bara palestinier som sådana utan också palestinska barn.

Fru talman! Tack för svaret, utrikesministern!

Jag uppskattar både fördömandet och hur man har drivit på i EU i denna fråga. Det här är inte en diskussion om dödsstraff i teorin runt om i världens länder, utan det är en konkret fråga om att Israels parlament har röstat igenom dödsstraff enbart för den palestinska delen av befolkningen. Ingen annan i Israel kan dömas till det.

För min del är det mest skrämmande med behandlingen av den här lagstiftningen att vi vet att palestinska barn har frihetsberövats och fortsätter att frihetsberövas och att de ställs inför israeliska militärdomstolar. Det är en svår verklighet att hantera.

Vi pratar om ett system där regeringen själv pekar på diskriminering och faktiskt står upp för det diskriminerande beteendet. Det är ett system som ifrågasätts i grunden av både folkrätts- och människorättsexperter, av olika länder runt om i världen och, framför allt, av människorättsorganisationer. Det är ett system som redan dömer barn och som nu kan få möjlighet att utdöma dödsstraff även för barn och unga.

Det är egentligen här min fråga börjar. Att säga att vi är emot dödsstraff räcker inte längre. Alla säger det. Det som kommer att gälla här är vad man faktiskt konkret visar på och gör. Där måste jag säga att regeringens svar blir ganska tunt. Man har tagit upp frågan, vilket uppskattas mycket, men det är en miniminivå.

EU har bland annat ett associeringsavtal med en människorättsklausul. Den finns inte där för att nämnas utan för att faktiskt användas. EU har använt den mot olika länder i Afrika på betydligt lösare grunder. Om regeringen menar allvar med att det finns diskriminerande drag i rättssystemet är det rimligt att pröva vad som får konsekvenser. Annars betyder ord tyvärr ingenting.

Jag ställer en rak fråga: Har Sverige inom EU tagit initiativ till att pröva människorättsklausulen i associeringsavtalet med Israel i ljuset av den här utvecklingen?

Fru talman! Den här frågan diskuterades den 20 mars, och den diskuteras i dag igen. Statsrådet återkommer egentligen med samma svar.

Det är inget i lagstiftningen som hindrar kommuner och regioner från att vara mer generösa i sina bedömningar. Det är just det som är problemet. Lagen tillåter i teorin generositet, men i verkligheten ser vi att tillämpningen blir allt snävare. Det blir då inget lokalt problem utan ett systemfel.

Fru talman! Det finns i dag inget i lagstiftningen som säkerställer likvärdighet, och det finns inget som driver på en mer generös tolkning. Det finns inget som förhindrar att kommuner under ekonomisk press eller med olika praxis gör allt snävare bedömningar, utan det vilar på deras goda vilja. Det är just det som är det stora problemet.

Trafikanalys har redan visat att tillämpningen har glidit bort från lagens intentioner. Att säga att lagen tillåter generositet räcker inte när systemet i praktiken leder till det motsatta. Vi kan inte ha rättigheter som bygger på att enskilda kommuner väljer att vara generösa och att vi lyfter upp dem som goda exempel.

Rättigheter måste vara tydliga, förutsägbara och likvärdiga över hela landet. Annars är det inte rättigheter. Då är det en geografisk fråga och en fråga om generositet.

Därför blir min avslutande fråga till ministern: När tillämpningen systematiskt blir snävare, trots att lagen i teorin tillåter mer, varför anser då inte regeringen att det är lagstiftningen som behöver förändras utan hänskjuter frågan till kommunerna och regionerna?

Fru talman! Jag tycker att det börjar bli väldigt tydligt vad den här debatten handlar om – inte om underlag, analys och beredning utan om politisk vilja. När regeringen säger att färdtjänsten måste utredas ytterligare måste man sätta det i relation till hur regeringen agerar i andra frågor. Där ser vi något helt annat.

När regeringen förändrar akassan och försämrar för människor går det att fatta beslut utan att hänvisa till allt som måste utredas i flera år. När regeringen driver fram förslag om angiverilagar är den beredd att gå vidare trots omfattande kritik och stora frågetecken kring konsekvenser. När regeringen föreslår förändringar i högkostnadsskyddet är det ingen beredningsprocess som lyfts fram som ett hinder. När regeringen lägger om biståndet går det att fatta beslut snabbt, trots att konsekvenserna blir dramatiska och långtgående.

Mönstret är tydligt när man tittar på den här regeringen. När den vill fatta ett beslut gör den det. Då är beredningstiden inte ett problem, remisskritik inte ett hinder och ytterligare utredningar inte nödvändiga, oavsett vad andra säger. Men i den här frågan, där man har chans att stärka rättigheterna för personer med synnedsättning, blir plötsligt beredningen avgörande. Då måste vi veta mer och utreda mer, trots att frågan redan är välutredd – det underlag som finns räcker inte.

Fru talman! Det är just det här som är kärnan. Vi vet att underlaget finns. Trafikanalys har redan analyserat rättspraxis, visat på skillnader i tillämpningen och konstaterat att lagen inte fungerar som avsett. Det här är egentligen inte en fråga där regeringen saknar kunskap. Det är en fråga där regeringen väljer att inte agera på den kunskap som redan finns. Då blir beredningen inte ett tekniskt argument utan ett politiskt argument – ett sätt att motivera att man inte gör någonting.

Fru talman! Det är därför svårt att förstå ministerns resonemang. Samma regering tvekar inte att gå fram snabbt i andra frågor. Men här, där man kan lösa ett tydligt strukturellt problem, väljer man att avvakta. Det är inte försiktighet som lyser fram, utan det är brist på prioritering. Låt oss vara ärliga: Den här debatten handlar inte om att regeringen inte kan agera utifrån det underlag man har utan om att regeringen inte vill agera.

Men om det nu är så att det råder brist på underlag: Vad exakt är det som ministern och regeringen behöver veta utöver det som Trafikanalys redan har utrett gällande tillämpningen av lagen?

Fru talman! Jag tackar för svaret.

Jag vill prata om hur det faktiskt är att leva med en synskada och den gällande lagstiftningen vi har i Sverige i dag. När jag möter personer berättar de nämligen att det är väldigt svårt att läsa en busstidtabell, att det är svårt att se när bussen kommer och att det är näst intill omöjligt att springa till en hållplats när bussen inte väntar. Vi vet att kollektivtrafiken ofta inte fungerar för den som inte ser.

Om bussen inte väntar, om byten inte funkar och om informationen inte är tillgänglig blir färdtjänsten det enda rimliga komplementet. Utan den blir det väldigt svårt att leva, verka och arbeta i det svenska samhället.

När jag träffar de här personerna är det inte en eller två som uttrycker detta. Det är flera personer med synnedsättningar som berättar om liknande saker. Det här är ett mönster. Människor hamnar i kläm mellan kommun och region, mellan färdtjänst och ledsagning. Det som händer är att vi pekar på varandra om vems ansvar det egentligen är att tolka lagstiftningen.

Egentligen är det väldigt enkelt. De här människorna begär inte mycket. De ska kunna ta sig till jobbet, och deras vardag ska fungera. Det är allt.

Fru talman! Det allvarliga i interpellationen är att vi inte behöver gissa oss till det här. Trafikanalys har redan visat att tillämpningen av färdtjänsten har glidit bort från lagens intentioner. På många sidor i utredningen analyseras utvecklingen av rättspraxis och tillämpning. Den visar alltså hur tillämpningen faktiskt ser ut i kommunerna. Det finns ett omfattande underlag för detta. Det finns statistik, och det finns analys. Och slutsatsen blir tydlig: Systemet fungerar inte som det är tänkt.

Trots detta väljer regeringen att inte agera. Man väljer att utreda vidare. Det är här den politiska frågan uppstår. När man vet att det i dag finns människor som nekas färdtjänst trots omfattande behov och när man vet att tillämpningen inte följer lagens intentioner men ändå avstår från att lägga fram ett förslag anser jag att det inte längre är en fråga om kunskap. Det börjar bli en fråga om politisk vilja.

Ministern säger att han ser allvarligt på detta. Om man ser allvarligt på att människor förlorar möjligheter att leva, verka och arbeta i ett samhälle agerar man. Man håller inte kvar en grupp människor i en orättvis situation år efter år med hänvisning till att frågan bereds.

Därför är min fråga till ministern väldigt enkel: Hur länge anser regeringen att personer med synnedsättning ska behöva leva med ett system som man själv vet inte fungerar innan man går från utredning till faktisk handling?

Herr talman! Om det framstår som att det enbart är Sverige som ska styra här i världen och att det bara är Sverige som ska ta ansvar för hur andra stater beter sig är det fel. Det är absolut inte någonting som jag står och säger.

Jag säger däremot att Sverige har skrivit på en hel del konventioner, och Sverige står upp för den internationella rätten och de mänskliga rättigheterna. Sverige har också ett ansvar att driva på i världen när vi ser att man bryter mot dem.

Vi har ett ansvar att följa de rådgivande domarna och de domar som faktiskt kommer. Styrande regering har också ett ansvar att använda politiska och ekonomiska medel när andra stater bryter mot folkrätten.

Jag tycker inte att Sverige ska göra allt. Men Sverige ska vara väldigt tydligt i sitt ställningstagande för eller emot folkrätten. Det tycker jag inte att Sverige är i dag.

Herr talman! Tack, Margareta Cederfelt, för frågan!

Det är en väldigt viktig fråga som du tar upp – FN-systemet. Jag hade gärna sett att Sverige hade haft en mer aktiv roll i FN:s arbete framåt. Du frågar också vad jag anser om andra stater. Jag tycker ändå att jag redogjorde för det i mitt anförande – att skyldigheten att följa folkrätten ligger på alla stater. Det är faktiskt statsaktörer som bär huvudansvaret. Man ska också kräva ansvar av statsaktörer. Det tycker jag att man ska göra när stater bryter mot folkrätten.

Herr talman! I dag har vi sett ledamot efter ledamot, från alla partier, gå upp och prata om hur viktigt det är att stå upp för folkrätten och våra mest grundläggande värderingar, de mänskliga rättigheterna. Men ytterst kommer debatten att handla om någonting som är mycket konkret. För när världen står i brand och när människor förtrycks och lever i krig är nämligen frågan om de får det skydd som den internationella rätten ska ge dem. I dag visar verkligheten någonting helt annat. Det handlar också om vilka som drabbas hårdast när rättigheter försvagas.

Vi lever i en tid där vi ser ökade hot mot grundläggande fri- och rättigheter. Det är en tid då också Sverige måste vara supertydligt. När demokrati och mänskliga rättigheter monteras ned kan vi se hur islamofobi och antisemitism breder ut sig, liksom hur kristna i många delar av världen utsätts för förföljelse. Detsamma gäller också andra minoriteter, religiösa och etniska, som lever under hot och diskriminering.

Vi ser hur hbtqi-personers rättigheter ifrågasätts, begränsas och i vissa fall aktivt rullas tillbaka. Där är Ungern, Georgien och Turkiet tydliga exempel. Men även i vårt eget närområde görs hbtq-personer till måltavlor.

Det här är egentligen inte separata frågor. De handlar om samma sak: rätten att få leva i trygghet, utan rädsla för våld, diskriminering eller förföljelse. Det innebär att vi som land också måste vara konsekventa i vårt arbete mot all diskriminering, allt utnyttjande och all exploatering. Vi måste säkerställa att dessa rättigheter gäller för alla oavsett religion, identitet eller sexuell läggning.

Det innebär också att Sverige behöver använda de verktyg som finns för att synliggöra och motverka övergrepp. Ett sådant verktyg är Moskvamekanismen inom OSSE. Den bör användas mer konsekvent också när hot mot hbtq-personer eller religiösa minoriteter är överhängande, för att säkerställa oberoende granskning och lägga grunden för ansvarsutkrävande.

Herr talman! Vi ser också en utveckling där grova övergrepp mot barn i konflikter ökar. Allt fler barn lever i krigets direkta närhet. De dödas, skadas och fördrivs. De växer upp i en verklighet där rättigheter steg för steg urholkas. Det handlar inte längre om tillfälliga kriser. Det är en utveckling som utmanar tilltron till den internationella rättsordningen.

Rädda Barnens rapport War on Children visar att vart femte barn i världen i dag lever i en krigszon. Det är alltså fler barn i dag som lever i krigszoner än under andra världskriget. Vi ser hur hela samhällen faller sönder och hur barnen är de som faktiskt betalar det högsta priset. Den här debatten är jättestor, och det finns mycket att säga. Jag kommer att ta några få exempel.

I Sudan saknar miljontals barn tillgång till vatten, vård och utbildning. De tvingas på flykt, ofta flera gånger om. I skuggan av konflikten ser vi hur de dras in i våldet och rekryteras till att bli väpnade soldater – inte för att de själva vill det utan som en konsekvens av att hela samhällen kollapsar.

I Ukraina tränger kriget in i varje del av barns liv. Barn lever under ständiga flyglarm, i skyddsrum och i osäkerhet. Miljontals har redan tvingats på flykt. De har lämnat sina hem och sina skolor. Många lever separerade från sina föräldrar. Undervisning sker i källare, på distans eller inte alls. I Ukraina kidnappar man också barn och för över dem till Ryssland.

Herr talman! Konflikten mellan Israel och Palestina skär rakt in i kärnan av folkrätten och prövar krigets lagar, den internationella humanitära rätten, i praktiken. När barn dödas och skadas i den omfattning som vi har fått se väcker det allvarliga frågor.

På Västbanken ser vi också hur våldet mot civila har ökat, inte minst bosättarrelaterat våld som återkommande sker utan tillräckligt skydd eller ansvarsutkrävande. Nyligen kunde vi se en barnfamilj som sköts i sin bil efter att israeliska styrkor öppnat eld – två föräldrar och två små barn.

I Gaza har över 20 000 barn dödats sedan kriget började. Det verkliga antalet kan faktiskt vara högre. De barn som överlever de här konflikterna kommer att få leva med svåra skador, trauman och en vardag präglad av otrygghet.

I delar av Mellanöstern ser vi en bredare utveckling där stater försvagas, samhällsstrukturer bryts ned och civila lämnas utan det skydd som de har rätt till.

I Libanon ser vi en djup ekonomisk kris, och i takt med att våldet ökar fördjupas också den humanitära situationen och den politiska instabiliteten.

Syrien är ett land som efter många års konflikt är splittrat. Statens institutioner är kraftigt försvagade, och grundläggande samhällsfunktioner fungerar i många delar inte alls.

Gemensamt för de här situationerna är att statens förmåga att upprätthålla säkerhet, rättsstaten och grundläggande samhällsservice har eroderat. Det skapar ett maktvakuum, där väpnade grupper och terrororganisationer får utrymme att etablera sig men också rekrytera.

Herr talman! Det är olika konflikter med olika bakgrunder men med samma konsekvens. Det är faktiskt barnen som drabbas hårdast. Det väcker en avgörande fråga: Har vi ett regelverk som fungerar i praktiken, och hur efterlever vi det?

Problemet är inte att vi saknar regler – de finns där. Problemet är att de inte upprätthålls och att politiken inte gör tillräckligt för att se till att de faktiskt gäller. Det här ställer också krav på oss. Det ställer krav på Sverige, och det ställer krav på världens stater.

Det är nämligen stater som har skyldighet att respektera folkrätten, att skydda civila och att säkerställa att övergrepp utreds och får konsekvenser. Men för detta krävs också ett starkt internationellt rättssystem – ett system som inte bara formulerar regler utan som också säkerställer att de tillämpas.

Det räcker inte att ställa krav på andra. Stater måste också själva respektera domar, beslut och de regler som de har förbundit sig att följa. Sverige har också här ett särskilt ansvar. Sverige har en lång tradition av att värna folkrätten, den internationella humanitära rätten och de mänskliga rättigheterna. Det är en styrka som vårt land har, men det förpliktar också. Det innebär att vi måste vara konsekventa och att vi måste döma efter reglerna. Vi måste aktivt stödja det internationella rättsväsendet och bidra till att dess processer upprätthålls, stärks och respekteras även när det gäller våra vänner.

När det gäller detta betänkande ser vi en bred samsyn kring folkrättens betydelse, och det är jättepositivt. Men den praktiska politiken ligger fast. Problemet blir tydligt när man tittar i det här betänkandet. Jag ser att barnperspektivet finns i utskottet, men det biter inte. Barnkonventionen nämns och barns rättigheter lyfts, men det styr inte politiken.

När vi vet att en halv miljard barn i världen växer upp i en krigszon kräver det att det finns tydliga prioriteringar. Detta har inte fått tillräckligt genomslag i dag.

I den här tiden, när folkrätten utmanas i grunden och när barn drabbas hårdast, räcker det inte att förvalta det vi redan har. Att samtliga förslag avstyrks och att politiken ligger fast signalerar passivitet när det krävs ledarskap. Sverige behöver driva på ännu tydligare och vara ännu mer aktivt. Vi måste också se till att det inte finns en återhållsamhet när det gäller ansvarsutkrävande. Vi måste se till att vi har en politik som gör att folkrätten får genomslag i praktiken. Det räcker inte att vi är överens om principerna. Det här måste också omsättas i handling.

Herr talman! Jag vill passa på att yrka bifall till reservation 18.

(Applåder)

Herr talman! Vi är flera ledamöter från alla partier som har konstaterat att världen blir farligare och farligare. Vi har krig, vi har auktoritära krafter och vi har brott mot folkrätten. Den internationella ordningen utmanas konstant, och det är den som också Sveriges säkerhet bygger på.

För miljontals människor har krig och oro återigen blivit vardag, inte minst i vårt eget närområde. Stormakternas kamp om inflytande och resurser hårdnar. Den utvecklingen påverkar direkt Europas men också Nordens säkerhet.

I ett sådant här läge behöver vi i Sverige och den svenska utrikespolitiken vara övertydliga om vad som inte är förhandlingsbart. Det är folkrätten, det är barns rättigheter och det är människors rätt att leva i fred, frihet och säkerhet. Det här måste gälla alla länder och alla folk, och det måste gälla konsekvent.

Herr talman! Rysslands invasion av Ukraina är ett led i ett försök att med våld förändra Europas säkerhetsordning. Vi ser hur Ryssland påverkar och destabiliserar länder även i Östeuropa, på västra Balkan och även inom EU genom desinformation och stöd till auktoritära krafter. Därför handlar stödet till Ukraina också om Europas stabilitet.

Rysslands fullskaliga krig riktas inte bara mot militära mål i Ukraina. Också bostadsområden, skolor och sjukhus attackeras. Civila deporteras, och barn förs bort från sina familjer. Energisystem angrips, och storskalig förstörelse av natur och ekosystem för att slå mot civilbefolkningen pågår. Detta är brott mot folkrätten och måste leda till ansvar.

Särskilt allvarligt är bortförandet av de ukrainska barnen, som måste återföras till sina familjer och sitt hemland. De får aldrig bli en förhandlingsvara i framtida fredsförhandlingar. Barn har rätt till sin identitet, sitt språk och sin familj, och den rätten kan inte kompromissas bort i politiska uppgörelser.

Stödet till Ukraina måste vara stabilt. Det får inte bero på opinionssvängningar. Det måste vara uthålligt. Det måste vara militärt, ekonomiskt och humanitärt. EU måste stå enat, och här har Sverige en stor roll att spela.

Herr talman! En dag kommer det här kriget att ta slut. Då är återuppbyggnaden av Ukraina otroligt viktig. Den återuppbyggnaden får dock absolut inte bli en kapplöpning där löner pressas och arbetare utnyttjas för att hålla kostnader nere. Ukrainas arbetare och fackliga organisationer måste ges möjlighet att stärkas, och arbetsrättsliga reformer måste vara en del av Ukrainas väg in i EU.

Ett land som återuppbyggs genom exploatering riskerar att skapa nya sociala spänningar. Ett land som byggs upp med starka rättigheter och fungerande arbetsmarknad kommer i stället att lägga grunden för långsiktig stabilitet och demokrati.

Den säkerhetspolitiska tyngdpunkten flyttas konstant allt längre norrut. Arktis och Nordatlanten har blivit centrala områden i stormakternas strategiska planeringar. När isarna smälter öppnas nya transportleder, konkurrensen om naturresurser ökar och stormakternas militära närvaro i regionen växer.

Vi vet att Ryssland har rustat upp och återöppnat militärbaser i Arktis. Naturligtvis stärker också Nato sin närvaro i Nordatlanten och norra Europa. Samtidigt har vi en president i USA som öppet, aggressivt och påstridigt har visat intresse för Grönland. Detta gör att vi inte längre på något vis kan anse Arktis vara en avlägsen periferi. Detta är ett område med stor strategisk betydelse. Det betyder att också Norden nu befinner sig i en ny geopolitisk verklighet.

För vår del kommer säkerhet att handla om mer än bara militär styrka. I Norden måste vi bygga ett fördjupat samarbete där vi vet att elen fungerar, att transporterna fungerar och att våra samhällen kan fortsätta att fungera även under press. Vi behöver stärka samarbetet kring försvar. Vi behöver stärka samarbetet kring energisäkerhet, cybersäkerhet, infrastruktur och civil beredskap. Vi måste stå stabila när omvärlden skakar.

Slutligen, herr talman, vill jag peka på att det i dagens konflikter är civila, framför allt barn, som drabbas hårdast. Vi ser systematisk förstörelse av skolor, sjukhus och bostadsområden. Vi ser hur barn drivs på flykt och hur barns rättigheter systematiskt kränks. När barn dödas, skadas eller berövas sin framtid är det inte bara brott mot internationell rätt och internationell humanitär rätt, vilket i sig är allvarligt nog, utan det handlar också om en humanitär tragedi.

Vi får aldrig möta dessa brott med tystnad. Ansvar måste utkrävas. Övergrepp mot barn kan aldrig accepteras som en del av krig eller stå i skuggan av politiska förhandlingar. Därför är barns rätt till trygghet, utveckling och utbildning inte bara en social fråga. Det är en fråga om långsiktig fred och säkerhetsplanering. Barnrättsperspektivet måste finnas med i Sveriges arbete för fred, återuppbyggnad och stabilitet i konfliktområden.

I slutändan handlar utrikespolitik inte bara om stater och gränser utan också om människors möjlighet att leva i trygghet och om varje barns rätt till en framtid.

(Applåder)

Herr talman! Jag skulle vilja lyfta upp ytterligare en aspekt i fråga om de deporterade och tvångsförflyttade barnen. Det handlar om att barn absolut inte får bli en förhandlingsfråga.

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har snart pågått i fyra fulla år. En dag kommer det att komma till ett slut. Allt kommer till ett slut. Då är det otroligt viktigt att tänka på barnen som redan har utsatts för hjärntvätt, för militarisering, för att ha fått sina identiteter stulna och för en massa andra traumabetingade saker.

När förhandlingarna väl kommer igång finns det alltid en risk att olika frågor vägs mot varandra. Då är det avgörande att barnens rättigheter inte blir en punkt i en politisk kompromiss. Barnen får inte bli en förhandlingsvaluta i fredsprocessen.

Ministern lyfte tidigare upp att Sveriges stöd till utvecklingen av Ukrainas barnskyddssystem är avgörande. Men vi ser att barn som återvänder ofta bär på dessa djupa trauman och att stödet måste fungera långsiktigt på lokal nivå och nå fram till precis vartenda barn.

Mina avslutande frågor till utrikesministern är: Hur avser regeringen att verka för att återförandet av barn absolut inte blir beroende av politiska kompromisser i en fredsprocess? Och hur säkerställer Sverige att det stöd som byggs upp i Ukraina kommer att nå ut till barnen långsiktigt på lokal nivå?

Herr talman! Det är viktigt att vi har denna debatt. Vi måste prata om hur det ser ut på fältet. Precis som utrikesministern lyfte fram i sitt svar är det viktigt att Ukrainas önskemål ska vara vägledande och att Sverige stöder Ukrainas nationella samordning. Det är naturligtvis helt rätt utgångspunkt.

Om man tittar på återförandeprocessen på fältet framkommer att det finns komplexa nätverk. Familjer får ofta själva navigera mellan de olika organisationerna och myndigheterna för att få hjälp. För en förälder som försöker att få hem sitt barn spelar det egentligen ingen roll vilken organisation som har ansvaret. Det som betyder något är att barnet kommer hem och får hjälp.

I dag bedrivs arbetet genom flera parallella spår, nämligen ukrainska myndigheter, internationella organisationer, civilsamhälle och olika statliga initiativ. Många otroligt viktiga insatser görs, men bilden som återkommer är att arbetet blir fragmenterat och att ansvaret riskerar att falla mellan stolarna. Det här är absolut ingen kritik mot enskilda aktörer, utan det jag försöker beskriva är en konsekvens av hur komplex situationen är. Och det leder fram till min nästa fråga.

Utrikesministern gav i sitt svar uttryck för att de insatser som görs i dag inte är tillräckliga och inte kan vara tillräckliga förrän barnen är tillbaka. Jag kan bara hålla med om det. Men jag undrar vad utrikesministern tänker om den roll Sverige kan ha som pådrivande för att ytterligare stärka internationell koordinering av Ukrainas arbete. Vilken roll kan Sverige ha för att se till att återförening kan ske snabbare och familjer inte lämnas att själva bära ansvaret för att hitta vägar att få hem sina barn?

Herr talman! Jag vill börja med att tacka utrikesministern för svaret och särskilt för att hon tydligt lyfter de enskilda barnens situation. Det är viktigt att vi inte förlorar oss i siffror utan minns att varje barn som deporterats är en individ som ryckts bort från sin familj och sin trygghet.

Samtidigt är det just därför vi också måste tala om resultaten av de insatser som görs. Sverige och många andra länder bidrar redan med betydande stöd, resolutioner har antagits och sanktioner har införts, men trots detta befinner sig fortfarande tiotusentals ukrainska barn långt ifrån sina familjer. Även om viktiga steg tas går återförenandet fortfarande långsamt i förhållande till hur många barn det gäller och hur stort behovet är. Varje månad som går innebär också ytterligare tid av separation och trauma för barnen och deras familjer.

När man talar med organisationer och myndigheter som arbetar med återföring framträder en bild av hur svårt och resurskrävande varje enskilt fall är. Ofta krävs mycket komplicerade och ibland riskfyllda insatser för att ett barn ska kunna återvända. Därför handlar frågan inte bara om hur mycket stöd som ges utan också om hur effektivt stödet omsätts i att barn får komma hem.

Mina frågor till utrikesministern är därför följande.

Hur bedömer regeringen att dagens internationella insatser faktiskt påverkar möjligheten att få hem barnen i större omfattning? Och ser ministern behov av att Sverige driver på för ytterligare åtgärder om återförandet fortsätter att gå långsamt, såsom en internationellt centraliserad ekonomisk mekanism? Experter och människorättskännare lyfter fram detta som ett gap och en brist i frågan.