Dan Hovskär

Motion till riksdagen 2026/27:201 av Dan Hovskär (KD) Sveriges självförsörjning och den inhemska livsmedelsproduktionen Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att stärka Sveriges självförsörjning av livsmedel genom ökad inhemsk produktion och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utveckla tydliga och uppföljningsbara mål för svensk livsmedelsproduktion med ambitionen att på sikt nå en självförsörjningsgrad på minst 75 procent och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att förbättra lantbrukets lönsamhet och konkurrenskraft samt stärka livsmedelsberedskapen och underlätta för offentlig sektor att upphandla livsmedel av hög kvalitet och tillkännager detta för regeringen. Svensk matproduktion är en fråga om trygghet Sverige behöver öka sin förmåga att försörja befolkningen med livsmedel. Kriget i Ukraina och den ökade osäkerheten i omvärlden visar hur internationella kriser kan påverka handel, transporter och tillgången till nödvändiga varor. En stark inhemsk livsmedelsproduktion är därför viktig både för Sveriges säkerhet och för arbetstillfällen och utveckling på landsbygden. Sverige har goda förutsättningar att producera mer mat men är samtidigt beroende av import av livsmedel och viktiga insatsvaror till jordbruket. Vi behöver stärka hela livs­medelskedjan för att bättre kunna hantera störningar och kriser. Stärk lantbrukets lönsamhet För att produktionen ska öka måste det vara lönsamt att driva lantbruk. Företagare behöver långsiktiga och förutsägbara villkor för att våga investera i exempelvis djur­hållning, växtodling, maskiner och ny teknik. Regelbördan behöver minska och tillståndsprocesserna bli effektivare. Samtidigt måste svenska producenter ges rimliga konkurrensvillkor gentemot importen. Höga ambitioner för djurvälfärd och miljö ska förenas med goda förutsättningar att producera svensk mat. Tydliga mål och stärkt beredskap Sverige bör ha en långsiktig ambition att nå minst 75 procents självförsörjning av livsmedel. Målet behöver följas upp med tydliga delmål och hänsyn till skillnaderna mellan olika livsmedel. Syftet är att minska sårbarheten och stärka den inhemska produktionsförmågan, inte att Sverige ska producera allt självt. Livsmedelsberedskapen omfattar mer än själva matproduktionen. Tillgången till el, drivmedel, gödsel, utsäde, foder, transporter och lagerhållning är också avgörande. Därför behöver hela livsmedelskedjan kunna fungera även vid allvarliga störningar. Offentlig upphandling kan bidra Kommuner och regioner köper stora mängder livsmedel till bland annat skolor, äldre­omsorg och sjukhus. De behöver bättre stöd för att ställa relevanta krav på kvalitet, djurvälfärd, miljö och leveranssäkerhet inom ramen för upphandlingsreglerna. Det kan stärka efterfrågan på livsmedel som produceras med höga krav och bidra till en robustare försörjning. Att öka den svenska livsmedelsproduktionen är en långsiktig investering i trygghet, beredskap och landsbygdens utveckling. Med tydliga mål, bättre villkor för lantbruket och en starkare livsmedelskedja kan Sverige stå bättre rustat i både vardag och kris. Dan Hovskär (KD)

Motion till riksdagen 2026/27:189 av Dan Hovskär (KD) Möjlighet att köpa extra assistanstimmar Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda förutsättningarna för att personer som beviljats personlig assistans ska kunna köpa ytterligare assistanstimmar med egna medel från en godkänd assistansanordnare och tillkännager detta för regeringen. Motivering Personlig assistans är en viktig frihetsreform som ska ge människor med omfattande funktionsnedsättningar möjlighet att leva självständigt, vara delaktiga i samhället och själva påverka sin vardag. För många assistansberättigade är de beviljade timmarna avgörande för att vardagen ska fungera. Samtidigt kan det finnas situationer där den enskilde önskar ytterligare assistans för att kunna delta i fritidsaktiviteter, resa, umgås med familj och vänner eller genomföra andra aktiviteter som bidrar till livskvalitet och självständighet. Den som har ekonomiska möjligheter bör i större utsträckning kunna använda sina egna pengar för att komplettera det offentligt finansierade stödet. Försäkringskassan beskriver redan möjligheten att köpa personlig assistans från kommunen eller en privat assistansanordnare med erforderligt tillstånd. Däremot behöver förutsättningarna för att köpa extra timmar utöver det offentliga beslutet tydliggöras. Kristdemokratisk politik tar sin utgångspunkt i människovärdet och varje människas rätt att forma sitt eget liv. Personlig assistans ska inte bara handla om att klara de mest grundläggande behoven, utan också om att skapa förutsättningar för delaktighet och ett så självständigt liv som möjligt. Regeringen bör därför utreda hur personer med beslut om personlig assistans ska kunna köpa ytterligare assistanstimmar med egna medel från en godkänd assistans­anordnare. Utredningen bör klargöra vilka rättsliga och praktiska hinder som finns, hur de extra timmarna ska finansieras och redovisas samt hur arbetsmiljö, kvalitet och den enskildes rättssäkerhet ska säkerställas. En sådan möjlighet ska inte minska den offentliga huvudmannens ansvar eller påverka den enskildes rätt till redan beviljad assistans. Den ska i stället ge större frihet för den som vill och har ekonomiska förutsättningar att själv bekosta ytterligare stöd. Målet är ett samhälle där människor med funktionsnedsättning får större inflytande över sina liv och där ekonomiska resurser, när individen själv väljer det, kan användas för att skapa större frihet, delaktighet och livskvalitet. Dan Hovskär (KD)

Motion till riksdagen 2026/27:161 av Dan Hovskär (KD) Behovet av en nationell strategi för ögonhälsa Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör låta ansvariga myndigheter utreda förutsättningarna för en nationell strategi för ögonhälsa med tillhörande handlingsplan, i syfte att säkerställa en förebyggande, effektiv och jämlik ögonhälsa i hela landet, och tillkännager detta för regeringen. Motivering Ögonhälsa är ett viktigt folkhälsoområde som berör människor i alla åldrar, från tidig barndom till livets slutskede. Trots detta saknas en övergripande nationell strategi som samordnar det förebyggande arbetet, tidig upptäckt, diagnostik, specialistvård, forskning, kompetensförsörjning och rehabilitering. Nationella riktlinjer för ögonvård finns, men det behövs ett samlat grepp för att säkerställa att kunskap, forskning och klinisk utveckling omsätts i praktiken och att vården håller en hög och jämlik kvalitet i hela landet. Ögonsjukdomar och synnedsättningar påverkar människors självständighet, livs­kvalitet och möjligheter att delta i samhället. Åldersrelaterad makuladegeneration (AMD), glaukom och katarakt är vanliga ögonsjukdomar. Därtill kommer ärftliga och medfödda tillstånd, progressiva sjukdomar samt ögonskador som kan uppstå i samband med andra sjukdomar eller behandlingar. För personer med dövblindhet kan även en mindre försämring av synen få mycket stora konsekvenser. En nationell strategi bör omfatta hela vårdkedjan: förebyggande insatser, tidig upp­täckt och diagnostik, medicinsk och kirurgisk behandling samt habilitering, rehabili­tering och tillgång till hjälpmedel. Den bör även tydliggöra behovet av forskning, utbildning och fortbildning för de yrkesgrupper som arbetar med ögonhälsa. Tidiga insatser och jämlik tillgång Tidig upptäckt av synproblem hos barn är viktig för deras utveckling, skolgång och möjligheter att delta i fritidsaktiviteter. Därför behöver det förebyggande arbetet och samarbetet mellan barnhälsovård, skola och ögonsjukvård fungera väl. Även tillgången till glasögon behöver uppmärksammas, eftersom regionala skillnader i glasögonbidrag kan påverka barns möjligheter att få det synstöd de behöver. För vuxna med synnedsättning kan rätt hjälpmedel, anpassningar och rehabilitering vara avgörande för att kunna arbeta och leva självständigt. Syncentraler, synpedagoger och andra specialiserade yrkesgrupper bidrar med viktig kompetens. Det behövs långsiktiga förutsättningar för utbildning, kompetensutveckling och tillgång till dessa insatser. Även inom äldreomsorgen är ögonhälsan betydelsefull. Oupptäckta eller obehandlade synnedsättningar kan öka risken för fallolyckor och minska möjligheten att klara vardagen självständigt. Tidiga medicinska insatser, fungerande hjälpmedel och rehabili­tering kan bidra till ökad trygghet och minska behovet av mer omfattande vård och omsorg. För personer med synnedsättning är även ledsagning, tillgängliga miljöer och möjlighet till ledarhund viktiga för självständighet och delaktighet. Arbetet med en nationell ögonstrategi bör därför utgå från principerna om delaktighet och tillgänglighet i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. En samlad nationell strategi Sverige står inför en åldrande befolkning och stora utmaningar när det gäller hälso- och sjukvårdens kapacitet och kompetensförsörjning. Samtidigt utvecklas nya behandlingar, tekniska hjälpmedel och arbetssätt som kan förbättra vården. För att dessa möjligheter ska komma patienterna till del behövs bättre samordning mellan forskning, vårdgivare, myndigheter och andra berörda aktörer. En nationell strategi bör identifiera brister och utvecklingsbehov, tydliggöra ansvar och ange mål för hur ögonhälsan kan förbättras över tid. Den bör även uppmärksamma kompetensförsörjning, rehabilitering och jämlik tillgång till vård och stöd oavsett bostadsort. Det finns ett brett engagemang bland berörda aktörer för att utveckla området. Detta ger goda förutsättningar för en samlad nationell kraftsamling. En nationell strategi för ögonhälsa skulle kunna bidra till tidigare upptäckt av sjuk­domar, bättre vårdprocesser, stärkt kompetensförsörjning och ökad självständighet för personer med synnedsättning. Regeringen bör därför låta ansvariga myndigheter utreda hur en sådan strategi med tillhörande handlingsplan kan utformas. Målet ska vara en förebyggande, effektiv och jämlik ögonhälsa i hela landet, där människor får rätt insatser i rätt tid och där forskning och kunskap omsätts i bättre vård och livskvalitet. Dan Hovskär (KD)

Motion till riksdagen 2026/27:160 av Dan Hovskär (KD) Stärkt kunskap och bättre vård vid endometrios Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att stärka genomförandet av Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård vid endometrios och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att följa upp hur de nationella riktlinjerna för vård vid endometrios tillämpas i regionerna, med särskilt fokus på tidig upptäckt, diagnostik, behandling och jämlik tillgång till specialistvård, och tillkännager detta för regeringen. Motivering Endometrios är en kronisk sjukdom som kan orsaka svår smärta, uttalad trötthet, nedsatt livskvalitet och fertilitetsproblem. För många påverkar sjukdomen hela livssituationen, från skolgång och arbetsliv till relationer och möjligheten att leva ett aktivt liv. Trots detta riskerar personer med endometrios att få vänta länge på diagnos och rätt behandling. Att leva med återkommande och svår smärta utan att få tillräcklig hjälp innebär ett stort lidande. Därför måste vården bli bättre på att uppmärksamma symtom, ta patien­ternas beskrivningar på allvar och tidigt inleda utredning och behandling när det finns misstanke om endometrios. Särskilt viktigt är att unga tjejer får rätt bemötande när de söker vård för svår mensvärk. Smärta som påverkar vardagen ska inte avfärdas som något man bara måste stå ut med. Socialstyrelsen publicerade 2018 nationella riktlinjer för vård vid endometrios. Rikt­linjerna ger stöd för hur vården kan organiseras och utvecklas, men det räcker inte att riktlinjer finns på papper. De behöver också få genomslag i vårdens dagliga arbete. Kunskapen behöver finnas hos bland annat primärvården, elevhälsan, ungdomsmottag­ningarna och specialistvården, så att patienter kan identifieras tidigare och få rätt hjälp. Det behövs därför ett stärkt genomförande av de befintliga riktlinjerna och en tydlig uppföljning av hur de tillämpas i regionerna. Uppföljningen bör särskilt belysa vänte­tider till utredning och diagnos, tillgången till ändamålsenlig behandling, vårdens kompetens och möjligheten att få specialistvård när det behövs. Den bör även synlig­göra skillnader mellan regionerna och bidra till att identifiera var ytterligare insatser krävs. Vården ska vara jämlik och tillgänglig oavsett var i landet en person bor. Ingen ska behöva få sämre förutsättningar att få sin sjukdom utredd och behandlad på grund av bostadsort eller bristande kunskap i vården. Behandlingen behöver dessutom anpassas efter individens symtom och livssituation, med god kontinuitet och samordning när flera vårdinsatser behövs. Socialstyrelsens planerade utvärdering av endometriosvården under första kvartalet 2027 kan ge ett viktigt underlag för det fortsatta arbetet. Resultaten bör användas för att identifiera brister, stärka tillämpningen av riktlinjerna och bedöma vilka ytterligare åtgärder som behövs för att förbättra vården. Ur ett kristdemokratiskt perspektiv handlar detta ytterst om människovärde och värdighet. Den som lever med endometrios ska bli tagen på allvar, få rätt stöd och ges möjlighet att leva ett så gott liv som möjligt. Vården måste utgå från människans behov och inte låta onödiga dröjsmål eller geografiska skillnader avgöra vilken hjälp patienten får. Regeringen bör därför verka för att Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård vid endometrios genomförs bättre och att tillämpningen följs upp, så att fler får en tidig diagnos, rätt behandling och en mer jämlik vård i hela Sverige. Dan Hovskär (KD)

Motion till riksdagen 2026/27:159 av Dan Hovskär (KD) Statligt särläkemedelsanslag för en jämlik tillgång till behandling Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att skyndsamt utreda ett statligt särläkemedelsanslag för läkemedel som behandlar mycket sällsynta och allvarliga sjukdomar och tillstånd, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att det statliga särläkemedelsanslaget efter utredning ska utformas så att det avlastar regioner från oproportionerligt stora läkemedelskostnader och bidrar till en jämlik tillgång till medicinskt motiverad behandling i hela landet, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att anslaget ska bygga på tydliga och transparenta kriterier, nationella bedömningar av medicinsk nytta och kostnadseffektivitet samt regelbunden uppföljning och tillkännager detta för regeringen. Patientens behov ska väga tyngre än regionens ekonomiska förutsättningar Svensk hälso- och sjukvård ska ges efter behov och på lika villkor. Människor med allvarliga sjukdomar ska kunna känna tillit till att vården utgår från deras medicinska behov och att bostadsort inte avgör möjligheten att få tillgång till relevant behandling. För patienter med mycket sällsynta sjukdomar är den principen särskilt viktig. När ett läkemedel bara behövs av ett fåtal patienter kan kostnaden per patient vara mycket hög. För en enskild region kan behandlingen därför innebära en betydande ekonomisk belast­ning, även när det totala antalet patienter i Sverige är litet. Detta skapar en särskild utmaning för läkemedelsfinansieringen. Regionernas ekonomiska förutsättningar skiljer sig åt, samtidigt som behovet av avancerad och kostsam behandling kan uppstå plötsligt. Finansieringsmodellen behöver därför kunna hantera situationer där kostnaderna koncentreras till en enskild region eller till ett mycket litet antal patienter. Ingen patient ska behöva uppleva att tillgången till en medicinskt motiverad behand­ling påverkas av hur många andra patienter som har samma diagnos eller av hur stora ekonomiska marginaler den egna regionen har. Särläkemedel ställer särskilda krav på finansieringen Utvecklingen inom medicinsk forskning har gjort det möjligt att behandla och ibland förändra sjukdomsförloppet vid tillstånd där behandlingsmöjligheterna tidigare varit mycket begränsade. För patienter med sällsynta diagnoser kan nya läkemedel innebära förbättrad överlevnad, minskat lidande och bättre livskvalitet. Samtidigt kan läkemedlen vara förknippade med höga behandlingskostnader och ett begränsat vetenskapligt underlag, bland annat eftersom patientgrupperna är små. Det kan vara svårt att genomföra stora kliniska studier, och osäkerheten om behandlingens långsiktiga effekter kan vara större än för läkemedel som används vid vanliga sjuk­domar. Därför behöver bedömningen av särläkemedel vara både noggrann och ändamåls­enlig. Medicinsk nytta, sjukdomens allvarlighetsgrad, patienternas behov, behandlingens kostnadseffektivitet och osäkerheten i kunskapsunderlaget behöver vägas samman på ett transparent sätt. En särskild finansieringslösning ska inte innebära att varje nytt särläkemedel auto­matiskt finansieras oavsett pris eller dokumenterad effekt. Den ska i stället skapa bättre förutsättningar att fatta välgrundade nationella beslut och att fördela de ekonomiska riskerna på ett sätt som är rimligt för både patienter och regioner. Ett statligt anslag kan skapa större solidaritet och förutsägbarhet Dagens läkemedelsfinansiering bygger på flera parallella system. Läkemedel inom läkemedelsförmånerna hanteras på ett annat sätt än läkemedel som används inom den specialiserade vården. Regionerna har kostnadsansvar i båda systemen, men finansi­eringsvägarna och beslutsprocesserna skiljer sig åt. Staten bidrar redan med betydande medel till regionernas läkemedelskostnader, och det finns överenskommelser om solidarisk finansiering av vissa läkemedel. För mycket sällsynta och allvarliga sjukdomar behövs därutöver en tydlig modell för hur exceptionellt höga kostnader ska hanteras. Ett statligt särläkemedelsanslag skulle kunna samla och fördela en del av den ekonomiska risken på nationell nivå. Det skulle minska beroendet av en enskild regions ekonomiska situation och ge bättre förutsätt­ningar för långsiktig planering. Den befintliga solidariska finansieringen mellan regionerna bör även fortsättningsvis vara en viktig del av systemet. Ett statligt anslag ska komplettera och stärka denna finansiering, inte skapa parallella eller onödigt komplicerade strukturer. Tydliga kriterier och nationell samordning Ett statligt särläkemedelsanslag bör utformas med utgångspunkt i befintliga strukturer och nationell kompetens. Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) har en central roll i bedömningen av läkemedels kostnadseffektivitet och deras förutsättningar att ingå i läkemedelsförmånerna. Även relevanta medicinska expertorgan och regionernas kunskap behöver tas till vara. Regeringen bör säkerställa att anslaget omfattar relevanta särläkemedel oavsett om de finansieras inom läkemedelsförmånerna eller används och finansieras inom hälso- och sjukvården. Utformningen behöver ta hänsyn till skillnaderna mellan systemen och undvika att patienter faller mellan olika finansieringslösningar. Kriterierna bör bland annat beakta: sjukdomens sällsynthet och allvarlighetsgrad, behandlingens dokumenterade eller bedömda medicinska nytta, kostnaden för behandlingen och dess påverkan på en enskild regions ekonomi, kostnadseffektivitet och osäkerhet i det vetenskapliga underlaget, möjligheten till uppföljning av behandlingsresultat och faktisk patientnytta. Det bör också finnas tydliga principer för hur anslaget ska fördelas, hur beslut ska fattas och hur kostnader och resultat ska följas upp. En sådan modell kan bidra till ökad förutsägbarhet för regionerna och stärka förtroendet för att beslut fattas på likvärdiga grunder. Ett konkret steg medan läkemedelssystemet ses över Regeringen beslutade i mars 2026 att tillsätta en utredning om ett utökat och stärkt statligt ansvar för läkemedel och vaccin. Utredningen ska bland annat föreslå hur statens ansvar kan organiseras för att säkerställa en mer enhetlig och jämlik tillgång till kostnads­effektiva och medicinskt motiverade behandlingar. Den ska delredovisa sitt uppdrag senast den 1 juni 2027 och slutredovisa det senast den 31 december 2027. Detta är ett viktigt steg mot ett mer sammanhållet läkemedelssystem. Samtidigt finns det anledning att särskilt uppmärksamma situationen för patienter med mycket sällsynta och allvarliga sjukdomar. Deras behov kan vara stora, medan patientgruppen är liten och kostnaden för behandlingen kan bli oproportionerligt hög för en enskild region. Regeringen bör därför skyndsamt utreda hur ett statligt särläkemedelsanslag kan införas, antingen som ett avgränsat första steg eller som en särskild del av den bredare reformen. Arbetet bör bedrivas så att det kompletterar den pågående utredningen och tar vara på de strukturer och erfarenheter som redan finns. En jämlik läkemedelsfinansiering värnar människovärdet För Kristdemokraterna är varje människas värde lika och vården ska utgå från den enskildes behov. Människor med sällsynta diagnoser ska inte hamna i skymundan för att deras sjukdomar berör få patienter eller för att behandlingarna är kostsamma. Ett statligt särläkemedelsanslag kan bidra till att fördela risker mer solidariskt, skapa bättre ekonomiska förutsättningar för regionerna och stärka möjligheten till jämlik tillgång till medicinskt motiverad behandling i hela landet. Staten bör därför ta initiativ till att skyndsamt utreda en transparent och långsiktigt hållbar finansieringsmodell för särläkemedel. På så sätt kan Sverige bättre förena ansvarsfull kostnadskontroll med principen att vården ska ges efter behov och på lika villkor. Dan Hovskär (KD)

Motion till riksdagen 2026/27:158 av Cecilia Engström och Dan Hovskär (båda KD) Fysisk aktivitet i skolan Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att införa ett tydligt krav på daglig fysisk aktivitet under skoldagen i skolans styrdokument, utöver undervisningen i idrott och hälsa, och tillkännager detta för regeringen. Motivering Alla barn behöver röra på sig varje dag. Ändå varierar möjligheterna till fysisk aktivitet under skoldagen beroende på skola, kommun och enskilda lärares engagemang. Arbetet är i dag ofta beroende av lokala initiativ och tillfälliga satsningar. Kristdemokraterna vill att alla barn ska få möjlighet till rörelse varje skoldag. Daglig fysisk aktivitet bör därför få en tydligare och mer förpliktande plats i skolans styr­doku­ment, utöver den ordinarie undervisningen i idrott och hälsa. Det kan exempelvis handla om rörelsepauser, aktiva raster, pulshöjande aktiviteter eller rörelse som integreras i den ordinarie undervisningen. Det handlar inte om att göra skoldagen till fler idrottslektioner utan om att skapa bättre förutsättningar för elevernas hälsa, koncentration, studiero och välbefinnande. Skolan är också en viktig jämlikhetsarena. Alla barn deltar i skolan, medan möjlig­heten att delta i föreningsidrott och andra fritidsaktiviteter skiljer sig åt. Genom att säkerställa daglig rörelse under skoldagen kan fler barn få möjlighet att utveckla rörelse­glädje och goda vanor, oavsett familjens ekonomi eller var i landet de bor. Ett krav på daglig rörelse måste samtidigt ge skolorna utrymme att anpassa genom­förandet efter lokala förutsättningar. Det viktiga är att målet är tydligt: varje elev ska ges möjlighet till fysisk aktivitet varje skoldag. Att stärka rörelsens plats i skolan är en investering i barns hälsa, lärande och framtid. Cecilia Engström (KD) Dan Hovskär (KD)

Motion till riksdagen 2026/27:156 av Cecilia Engström och Dan Hovskär (båda KD) Stärk barnhälsovårdens arbete med grundmotorik Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att stärka barnhälsovårdens förebyggande arbete med barns rörelse och motoriska utveckling och tillkännager detta för regeringen. Motivering Barn behöver röra på sig. Grunden för ett aktivt och hälsosamt liv läggs tidigt. Under de första levnadsåren utvecklas många av de motoriska färdigheter som senare påverkar barnets möjligheter att leka, röra sig tryggt, delta i fysisk aktivitet och känna tilltro till sin egen kropp. Barnhälsovården har här en viktig och unik roll. Den möter i princip alla barn under deras första levnadsår och har därför mycket goda möjligheter att tidigt uppmärksamma motorisk utveckling och ge föräldrar stöd och vägledning. Om motoriska svårigheter upptäcks tidigt kan barnet få rätt stöd innan problemen hinner växa och påverka exempelvis lek, idrott och skolgång. Det handlar inte om att införa nya omfattande kontrollsystem. Det handlar om att tydligare integrera rörelse och motorisk utveckling i det redan befintliga hälsofrämjande arbetet. Föräldrar bör få bättre kunskap om betydelsen av lek, rörelse och fysisk aktivitet och om hur de kan stimulera barnets motoriska utveckling i vardagen. När det finns tecken på svårigheter ska barnhälsovården också kunna vägleda familjen vidare till rätt stöd. Ett stärkt arbete inom barnhälsovården skulle dessutom kunna skapa en bättre sammanhållen kedja mellan barnhälsovård, förskola, skola och fritidsverksamhet. Det är särskilt viktigt för de barn som inte själva har tillgång till organiserad idrott eller andra fritidsaktiviteter. För Kristdemokraterna är förebyggande hälsa en viktig del av en väl fungerande välfärd. Genom att upptäcka behov tidigt och ge familjer stöd innan problemen blivit stora kan både mänskligt lidande och framtida kostnader minska. Regeringen bör därför stärka barnhälsovårdens förebyggande arbete med barns rörelse och motoriska utveckling. Alla barn ska ges goda förutsättningar att utveckla en trygg grundmotorik och därmed möjlighet till ett aktivt och hälsosamt liv. Cecilia Engström (KD) Dan Hovskär (KD)

Motion till riksdagen 2026/27:151 av Dan Hovskär (KD) En mer träffsäker och långsiktig uppräkning av schablonbeloppet för personlig assistans Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda en transparent och långsiktigt hållbar modell för årlig uppräkning av schablonbeloppet för assistansersättning, så att ersättningen i högre grad följer den faktiska kostnadsutvecklingen för personlig assistans, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Motivering Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) är en viktig frihetsreform. Den ska ge människor med omfattande och varaktiga funktionsnedsättningar möjlighet till jämlika levnadsvillkor, självbestämmande och full delaktighet i samhället. Den personliga assistansen är för många en grundläggande förutsättning för att kunna leva ett självständigt liv. För att den personliga assistansen ska fungera krävs att ersättningen ger rimliga förutsättningar att bedriva verksamhet med god kvalitet. Schablonbeloppet för assistans­ersättning ska täcka kostnader för bland annat löner, sociala avgifter, utbildning, arbets­miljö och administration. Dessa kostnader påverkas av löneutvecklingen, inflationen och andra förändringar i samhället. Schablonbeloppet räknas redan upp årligen, men uppräkningen behöver vara till­räckligt träffsäker för att motsvara verksamheternas faktiska kostnadsutveckling. Om ersättningen under längre tid ökar långsammare än kostnaderna riskerar assistans­anordnare att få allt svårare att upprätthålla kvalitet, kontinuitet och goda arbetsvillkor. Det kan i förlängningen påverka både den assistansberättigade och möjligheten att rekrytera och behålla kompetenta personliga assistenter. Personlig assistans är inte vilken välfärdstjänst som helst. Den bygger på relationer, kontinuitet och förtroende mellan den assistansberättigade och assistenten. Goda arbetsvillkor och möjligheten att erbjuda rimliga löner är därför viktiga förutsättningar för att assistansen ska fungera. Ersättningssystemet måste ta hänsyn till dessa behov utan att skapa onödiga kostnadsökningar eller minska incitamenten till effektiv användning av offentliga medel. En mer transparent uppräkningsmodell skulle ge assistansberättigade, kommuner och assistansanordnare bättre möjligheter att planera långsiktigt. Modellen bör bygga på relevanta kostnadsunderlag och tydligt redovisa hur olika faktorer påverkar ersättningen. Särskild hänsyn bör tas till lönekostnaderna, eftersom personalen utgör en central del av assistansverksamheten. Det är också viktigt att modellen ger tillräcklig förutsägbarhet över tid. Ersättningen bör inte vara beroende av tillfälliga bedömningar från år till år utan utgå från tydliga och hållbara principer. Samtidigt behöver modellen kunna hantera förändrade kostnads­förhållanden och ge utrymme för en rimlig avvägning mellan kvalitet, kostnadskontroll och den enskildes behov. Regeringens uppdrag till Försäkringskassan att ta fram alternativa beräknings­modeller för schablonbeloppet är ett viktigt underlag för detta arbete. I det fortsatta arbetet bör det säkerställas att den valda modellen ger en långsiktigt hållbar ersättning som bättre motsvarar de faktiska kostnaderna för att bedriva personlig assistans. Kristdemokratisk funktionshinderspolitik utgår från människovärdet och rätten att leva ett självständigt liv. Den personliga assistansen ska ge verklig frihet och möjlighet till delaktighet, inte enbart finnas som en rättighet på papperet. Därför behöver ersättningssystemet vara utformat så att assistansen kan bedrivas med god kvalitet även på lång sikt. Regeringen bör därför utreda en transparent och långsiktigt hållbar modell för årlig uppräkning av schablonbeloppet för assistansersättning, där ersättningen i högre grad följer den faktiska kostnadsutvecklingen och därmed bidrar till stabila villkor för både assistansberättigade och utförare. Dan Hovskär (KD)

Motion till riksdagen 2026/27:150 av Dan Hovskär (KD) En nationell webbaserad erfarenhetsbank för patienter och anhöriga Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda hur en nationell webbaserad erfarenhetsbank för patienter och anhöriga kan inrättas i Sverige, inspirerad av internationella modeller, och tillkännager detta för regeringen. Motivering Att drabbas av en sjukdom eller få en ny diagnos innebär ofta en stor omställning, inte bara för den enskilde utan även för anhöriga. Medicinsk information är viktig, men många patienter efterfrågar också kunskap om hur andra människor hanterat samma situation i vardagen. Erfarenheter av behandlingar, rehabilitering, bemötande och livet med en sjukdom kan ge trygghet, igenkänning och hopp. I flera länder finns nationella erfarenhetsbanker där patienter och anhöriga delar sina berättelser. Ett välkänt exempel är den brittiska plattformen Healthtalk, som samlar kvalitetssäkrade intervjuer och erfarenheter från människor med olika diagnoser och livssituationer. Materialet används av både patienter, närstående, vårdpersonal och forskare för att öka förståelsen för patientperspektivet. Sverige har redan starka digitala vårdtjänster och en väl utvecklad informations­struktur genom bland annat 1177. Samtidigt saknas en nationell, samordnad plattform där patienters egna erfarenheter systematiskt samlas in, kvalitetssäkras och görs till­gängliga. En sådan erfarenhetsbank skulle kunna fungera som ett viktigt komplement till den medicinska information som finns i dag. En nationell erfarenhetsbank skulle bidra till en mer personcentrerad vård, stärka patienters delaktighet och ge stöd till människor som står inför en ny diagnos eller livssituation. Den skulle även kunna utgöra en värdefull kunskapskälla för vårdens professioner, beslutsfattare och forskare. Mot denna bakgrund bör regeringen utreda hur en nationell webbaserad erfarenhets­bank kan etableras i Sverige samt vilken organisatorisk och digital hemvist som är mest lämplig utifrån den fortsatta utvecklingen av den nationella vårdinfrastrukturen. Det bör inte på förhand låsas fast vid en specifik plattform, utan olika alternativ bör prövas för att säkerställa en långsiktigt hållbar lösning. Dan Hovskär (KD)

Motion till riksdagen 2026/27:149 av Dan Hovskär (KD) Tvångsåtgärder inom den somatiska sjukvården Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör tillsätta en utredning med uppdrag att se över hur tvångsåtgärder inom den somatiska sjukvården kan lagregleras för att stärka patienternas rättssäkerhet och vårdpersonalens förutsättningar och tillkännager detta för regeringen. Motivering Svensk lagstiftning innehåller i dag detaljerade bestämmelser om tvångsåtgärder inom den psykiatriska tvångsvården, medan motsvarande samlad reglering saknas inom den somatiska sjukvården. Detta kan skapa osäkerhet för både patienter, anhöriga och vård­personal i situationer där tvångsåtgärder bedöms nödvändiga för att skydda liv och hälsa. I praktiken uppstår situationer där patienter saknar beslutsförmåga eller motsätter sig nödvändiga vårdinsatser. Avsaknaden av ett tydligt och enhetligt regelverk riskerar att leda till olika bedömningar mellan vårdgivare och regioner samt försvåra möjligheterna att säkerställa en likvärdig och rättssäker vård. Socialstyrelsen har uppmärksammat frågor kring tvångs- och skyddsåtgärder och behovet av tydliga rättsliga ramar inom vård och omsorg. Att det saknas tydliga regelverk för tvångsåtgärder inom den somatiska vården är en tydlig brist. Regeringen bör därför tillsätta en utredning med uppdrag att analysera behovet av lagstiftning, belysa etiska och rättsliga aspekter samt lämna förslag som stärker patienternas rättssäkerhet samtidigt som vården ges nödvändiga verktyg att agera i svåra situationer. En översyn av lagstiftningen skulle bidra till större tydlighet, ökad rättssäkerhet och ett mer enhetligt regelverk inom den somatiska sjukvården. Därför bör regeringen ges i uppdrag att utreda frågan. Dan Hovskär (KD)

Motion till riksdagen 2026/27:147 av Dan Hovskär (KD) En kraftsamling för att minska nikotinanvändningen i Sverige Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ta fram en samlad nationell handlingsplan för att minska användningen av tobaks- och nikotinprodukter i Sverige och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att stärka det förebyggande arbetet mot nikotinbruk bland barn och unga, med särskilt fokus på e‑cigaretter och nikotinpåsar, och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att förbättra tillgången till kunskapsbaserat stöd för personer som vill sluta använda tobaks- och nikotinprodukter, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att stärka uppföljningen av användningen av tobaks- och nikotinprodukter och av det förebyggande arbetets resultat och tillkännager detta för regeringen. Sverige behöver vända utvecklingen Nikotinberoende är en folkhälsoutmaning som berör både vuxna och unga. Även om den dagliga cigarettrökningen har minskat över tid har användningen av andra nikotin­produkter blivit vanligare, inte minst nikotinpåsar och e‑cigaretter. Det innebär att det förebyggande arbetet behöver omfatta fler produkter än traditionella tobaksvaror. Enligt Eurostats statistik, publicerad i augusti 2026 och baserad på uppgifter för 2025, använde 23,9 procent av Sveriges befolkning från 16 års ålder dagligen tobak och relaterade produkter. Därmed hade Sverige den näst högsta andelen bland EU-länderna, efter Bulgarien. I statistiken ingår bland annat e‑cigaretter, nikotinpåsar och uppvärmda tobaksprodukter. Resultatet visar att Sverige har en betydande utmaning när det gäller den samlade användningen av dessa produkter. Sverige behöver därför stärka det långsiktiga arbetet för att förebygga nikotin­beroende och minska användningen av tobaks- och nikotinprodukter. Arbetet ska bygga på kunskap om produkternas olika risker och på åtgärder som kan göra verklig skillnad för folkhälsan. Barn och unga måste skyddas från nikotinberoende Barn och unga är särskilt sårbara för att utveckla beroende. Nikotin är starkt beroende­framkallande, och tidig användning kan innebära att beroendet etableras redan under ungdomsåren. Samtidigt har nikotinpåsar och e‑cigaretter blivit mer synliga och lättillgängliga produkter för unga. Folkhälsomyndigheten har uppmärksammat att unga exponeras för marknadsföring av nikotinpåsar och e‑cigaretter i sociala medier. Myndigheten har också pekat på brister i ålderskontrollen vid försäljning. I kontroller som genomfördes av kommuner under 2024 såldes nikotinpåsar till unga utan att legitimation efterfrågades i 35 procent av de kontrollerade butikerna. Det visar att åldersgränser behöver följas upp i praktiken. Det ska inte vara enkelt för minderåriga att köpa produkter som kan leda till nikotinberoende. Tillsynen behöver vara effektiv, och kommuner och andra berörda aktörer behöver ha goda förutsättningar att förebygga användning och kontrollera att reglerna följs. Skolan, elevhälsan, vårdnadshavare, föreningslivet och hälso- och sjukvården har viktiga roller i det förebyggande arbetet. Insatserna behöver bygga på kunskap, vara anpassade efter ungas vardag och ge tydlig information om beroende och hälsorisker. Förebyggande arbete måste omfatta alla nikotinprodukter Det förebyggande arbetet har länge haft stort fokus på rökning. Det arbetet har varit betydelsefullt men behöver nu i högre grad omfatta hela marknaden för tobaks- och nikotinprodukter. Folkhälsomyndigheten har framhållit behovet av att utveckla det tobaksförebyggande arbetet till ett bredare nikotinförebyggande arbete. Myndigheten betonar bland annat vikten av information, utbildning, tillsyn, skyddande lagstiftning och stöd för den som vill sluta. Det är samtidigt viktigt att skilja mellan produkterna. Riskerna är inte identiska, och kunskapsläget varierar. Cigarettrökning har väl belagda samband med ett stort antal sjukdomar, medan kunskapen om flera nyare produkters långsiktiga hälsokonsekvenser fortfarande utvecklas. Att kunskapen är mer begränsad innebär dock inte att risker kan uteslutas. En nationell handlingsplan bör därför utgå från bästa tillgängliga kunskap och innehålla tydliga mål, ansvarsfördelning och uppföljning. Den bör även identifiera vilka insatser som ger bäst resultat för olika grupper och produkter. Det förebyggande arbetet handlar inte bara om att förhindra att människor börjar använda nikotin. Det måste också finnas ett tillgängligt och kunskapsbaserat stöd för dem som redan har utvecklat ett beroende och vill sluta. Att bryta ett nikotinberoende kan vara svårt, och människor kan behöva olika former av stöd. Vården och andra relevanta verksamheter behöver kunna erbjuda rådgivning och vägledning utifrån individens behov. Information om tillgängliga stödinsatser behöver också vara lätt att hitta. Särskild uppmärksamhet bör riktas mot unga som vill sluta. Enligt Folkhälsomyndig­hetens redovisning av skolundersökningen 2025 vill många ungdomar som använder tobaks- eller nikotinprodukter sluta, antingen nu eller längre fram. Det finns därför skäl att säkerställa att stöd erbjuds på ett sätt som är tillgängligt och anpassat till ungas situation. En samlad nationell handlingsplan För att vända utvecklingen krävs ett långsiktigt arbete där förebyggande insatser, tillsyn, information och avvänjningsstöd hänger samman. Regeringen bör därför ta fram en nationell handlingsplan för att minska användningen av tobaks- och nikotinprodukter. Handlingsplanen bör innehålla mätbara mål, tydliga ansvarsförhållanden och regel­bunden uppföljning. Den bör särskilt prioritera skyddet av barn och unga, stärka efter­levnaden av åldersgränser och förbättra möjligheterna att få hjälp att sluta. Utvecklingen behöver följas över tid så att insatserna kan anpassas när nya produkter och konsumtions­mönster växer fram. Målet ska vara att färre människor börjar använda nikotin, att fler får stöd att sluta och att kommande generationer skyddas från att utveckla beroende. En samlad och kunskapsbaserad strategi kan bidra till bättre folkhälsa och minska det mänskliga lidande som nikotinberoende kan medföra. Dan Hovskär (KD)

Motion till riksdagen 2026/27:146 av Dan Hovskär (KD) Nationella riktlinjer för diagnostik och behandling av lipödem Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör ge Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram nationella riktlinjer eller ett ändamålsenligt nationellt kunskapsstöd för diagnostik, behandling, rehabilitering och uppföljning av lipödem och tillkännager detta för regeringen. Kvinnor med lipödem ska få rätt diagnos och rätt vård Lipödem är ett kroniskt och ofta smärtsamt tillstånd som framför allt drabbar kvinnor. Sjukdomen kännetecknas bland annat av en onormal fettvävnadsfördelning, vanligen på ben och ibland armar, och kan medföra smärta, ömhet, tyngdkänsla och nedsatt rörlighet. För många påverkas både den fysiska hälsan, den psykiska hälsan och möjligheten att leva ett aktivt vardagsliv. Trots att lipödem kan få stora konsekvenser för den enskilda människan vittnar patienter om att det kan vara svårt att få en korrekt diagnos och att få tillgång till adekvat behandling. Symtomen riskerar att förklaras på andra sätt, exempelvis som övervikt eller fetma, utan att möjligheten till lipödem utreds tillräckligt. När rätt diagnos dröjer kan patienten gå miste om relevant information, behandling och stöd under lång tid. En studie från Hälsohögskolan vid Jönköping University, publicerad 2023, upp­märksammade att kvinnor med lipödem rapporterade omfattande hälsoproblem och försämrad livskvalitet. Studien pekade också på långa vägar till diagnos. Resultaten understryker behovet av ökad kunskap om sjukdomen och ett mer systematiskt omhändertagande inom hälso- och sjukvården. Vården ska bygga på kunskap och ett respektfullt bemötande En grundläggande princip för svensk hälso- och sjukvård är att vården ska vara jämlik och ges efter behov. Patienter ska kunna förvänta sig att deras symtom tas på allvar och bedöms utifrån bästa tillgängliga kunskap. Det ska inte vara avgörande var i landet man bor eller vilken vårdgivare man först möter. När kunskapen om en sjukdom varierar mellan vårdgivare och regioner finns risk för skillnader i diagnostik, behandling och uppföljning. För personer med lipödem kan detta innebära upprepade vårdkontakter, osäkerhet och en onödigt lång väg till rätt stöd. Det kan även leda till att patienter själva behöver söka information och bekosta privata bedömningar eller behandlingar. Nationella riktlinjer eller ett nationellt kunskapsstöd kan bidra till att stärka kompetensen hos vårdpersonal och skapa en tydligare struktur för hur patienter ska utredas och följas upp. Det bör ge vägledning om diagnostiska kriterier, lämpliga behandlingsalternativ, rehabilitering, smärtlindring och stöd vid nedsatt funktion. Även behovet av samordning mellan primärvård och specialistvård bör beaktas. En viktig del av arbetet för kvinnors hälsa Kvinnors sjukdomar och hälsoproblem har historiskt inte alltid fått tillräcklig uppmärk­samhet inom forskning, diagnostik och behandling. Regeringen har därför gett Social­styrelsen uppdrag att stärka en jämlik och kunskapsbaserad hälso- och sjukvård med fokus på sjukdomar som främst drabbar kvinnor och flickor. Lipödem har tidigare lyfts fram i detta sammanhang. Socialstyrelsens slutredovisning av det aktuella regeringsuppdraget publicerades den 31 mars 2026. Det fortsatta arbetet behöver nu omsättas i konkreta insatser för de tillstånd där det fortfarande finns kunskapsluckor och behov av tydligare nationell vägledning. Att stärka vården vid lipödem är en del av detta arbete. Det handlar inte om att utlova en behandling som botar sjukdomen utan om att säkerställa att patienter får en korrekt bedömning, information om tillgängliga behandlingsalternativ och en plan för upp­följning utifrån individuella behov. Nationell vägledning kan minska skillnaderna Socialstyrelsen bör därför få i uppdrag att bedöma och ta fram lämplig nationell väg­ledning för diagnostik, behandling, rehabilitering och uppföljning av lipödem. Arbetet bör ske i samverkan med berörda medicinska professioner, regioner, forskare och patientorganisationer. Det bör också identifiera kunskapsluckor och behov av fortsatt forskning. Vägledningen behöver utgå från bästa tillgängliga vetenskapliga kunskap och tydligt redovisa vilka behandlingsmetoder som har stöd i forskningen. Den bör samtidigt ge vården stöd i att möta patienterna respektfullt och personcentrerat samt bidra till en mer sammanhållen vårdkedja. För Kristdemokraterna är varje människas värdighet central. Den som söker vård ska bli lyssnad på att få sina besvär bedömda seriöst. Ingen ska behöva vänta i onödan på en diagnos eller lämnas utan vägledning därför att kunskapen om sjukdomen är otillräcklig. Genom nationella riktlinjer eller ett ändamålsenligt kunskapsstöd kan vården få bättre förutsättningar att upptäcka lipödem, erbjuda relevant behandling och följa upp patienternas behov. Det är ett viktigt steg mot en mer jämlik och kunskapsbaserad vård för kvinnor med lipödem. Dan Hovskär (KD)

Motion till riksdagen 2026/27:138 av Dan Hovskär (KD) Åldersgräns för avgiftsfri hälso- och sjukvård Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda förutsättningarna för att införa samma åldersgräns för avgiftsfri hälso- och sjukvård samt läkemedel som gäller för tandvården, dvs. t.o.m. det år en person fyller 19 år, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Motivering När en ung person fyller 18 år blir denne myndig och ansvarig för sina egna ekonomiska åtaganden. Samtidigt upphör i många fall den avgiftsfria hälso- och sjukvården för barn och unga, vilket innebär att kostnader för patientavgifter och läkemedel kan uppstå trots att många fortfarande studerar på gymnasiet och saknar egen försörjning. För unga med funktionsnedsättningar, kroniska sjukdomar eller andra omfattande vårdbehov kan kostnaderna för vårdbesök, läkemedel och hjälpmedelsrelaterade insatser bli betydande. Detta innebär ofta en ekonomisk belastning för familjerna, särskilt för ensamstående föräldrar och hushåll med begränsade ekonomiska resurser. En höjd åldersgräns för avgiftsfri sjukvård och läkemedel skulle ge fler unga möjligheter att slutföra sina studier och etablera sig i vuxenlivet utan att ekonomiska hinder påverkar tillgången till vård. Reformen skulle även bidra till större jämlikhet genom att minska skillnaderna mellan familjer med olika ekonomiska förutsättningar och ge ett extra stöd till unga som på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning har ett större vårdbehov än andra. Att investera i ungas hälsa och tillgång till vård är en investering i deras framtida möjligheter att studera, arbeta och leva ett självständigt liv. Ingen ung människa bör av ekonomiska skäl avstå från nödvändig vård eller medicinering under övergången till vuxenlivet. Därför bör förutsättningarna utredas för att harmonisera åldersgränserna för avgiftsfri tandvård, hälso- och sjukvård samt läkemedel så att de gäller till och med det år man fyller 19 år. Dan Hovskär (KD)

Motion till riksdagen 2026/27:137 av Dan Hovskär (KD) Äldreomsorg Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda förutsättningarna för att införa en äldreboendegaranti som säkerställer att äldre som beviljats särskilt boende erbjuds plats inom skälig tid och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att säkerställa att kommunala och privata utförare av äldreomsorg omfattas av likvärdiga krav på tillståndsplikt och tillsyn för att främja konkurrensneutralitet och likabehandling och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över Inspektionen för vård och omsorgs (Ivo) arbete och regelverk i syfte att säkerställa att tillsynen värnar kvalitet och patientsäkerhet samtidigt som den möjliggör och uppmuntrar innovation, utveckling och nytänkande inom äldreomsorgen, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Motivering Sverige står inför stora demografiska förändringar med en växande andel äldre och ökade behov av vård och omsorg. Det ställer krav på en äldreomsorg som präglas av trygghet, valfrihet, kvalitet och långsiktig hållbarhet. När en person har beviljats plats på särskilt boende är situationen ofta angelägen. För den äldre, en eventuell partner och andra anhöriga innebär väntan på en plats inte sällan stor oro och osäkerhet. Det finns dessutom en risk att den äldres hälsotillstånd försämras under tiden mellan fattat biståndsbeslut och erbjudande om boendeplats. Därför bör förutsättningarna för en äldreboendegaranti utredas, där målsättningen är att tiden från beslut till erbjuden plats inte ska överstiga 60 dagar. Kristdemokraterna har länge värnat de äldres rätt till valfrihet. Den som beviljats plats på särskilt boende ska så långt möjligt kunna välja mellan olika utförare och boenden. Samtidigt behöver valfriheten utformas på ett sätt som tar hänsyn till de skilda förutsätt­ningar som råder i landets kommuner. Ett system där valfriheten enbart bygger på lagen om valfrihetssystem (LOV) och fri etableringsrätt kan innebära betydande ekonomiska risker när stora investeringar görs i vård- och omsorgsboenden. En lagstadgad valfrihet behöver därför inte nödvändigtvis vara kopplad till en etableringsrätt utan kan även utformas som en rätt att välja mellan ramupphandlade boenden. En sådan modell ger kommunerna möjlighet att dimensionera utbudet utifrån lokala behov och den demo­grafiska utvecklingen, samtidigt som den äldres möjlighet att välja värnas. Ingen tjänar på att ett stort antal lägenheter står tomma, oavsett om verksamheten bedrivs i kommunal eller privat regi. Det är också viktigt att regelverket utformas så att konkurrensneutralitet råder mellan olika utförare. Eftersom kommunerna har ett lagstadgat ansvar att tillhandahålla äldre­omsorg framstår det som olämpligt att kommunala verksamheter ska behöva söka statligt tillstånd för att bedriva den verksamhet som de enligt lag är skyldiga att erbjuda. Däremot bör kraven på kvalitet, tillsyn och uppföljning vara likvärdiga oavsett om omsorgen bedrivs i egen regi eller av privata utförare. Vidare behöver statens tillsyn bidra till utveckling och förnyelse inom äldreomsorgen. Nya arbetssätt, välfärdsteknik och innovativa lösningar kan stärka kvaliteten och öka de äldres självständighet och trygghet. Därför bör Inspektionen för vård och omsorgs arbete och regelverk ses över i syfte att säkerställa att tillsynen inte i onödan försvårar utveckling och innovation, samtidigt som höga krav på kvalitet och säkerhet upprätthålls. Mot denna bakgrund bör regeringen utreda en äldreboendegaranti, verka för likvärdiga krav mellan kommunala och privata utförare samt genomföra en översyn av Ivos arbete för att främja innovation och utveckling inom äldreomsorgen. Dan Hovskär (KD)

Motion till riksdagen 2026/27:136 av Dan Hovskär (KD) Tydliggörande av ansvar för folkhälsoarbetet Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att verka för att en statlig utredning tillsätts med uppdrag att se över och föreslå en lagreglering som tydliggör ansvaret för folkhälsoarbetet på nationell, regional och lokal nivå och tillkännager detta för regeringen. Motivering En god folkhälsa är grundläggande för såväl människors livskvalitet som samhällets långsiktiga utveckling. Kristdemokraterna har sedan länge värnat det förebyggande arbetet och lyft vikten av att skapa förutsättningar för människor att leva hälsosamma liv. Samtidigt står hälso- och sjukvården inför betydande utmaningar. Brist på vård­personal, långa vårdköer och en växande äldre befolkning innebär att vårdens resurser i första hand behöver användas för att möta människors behov av vård och behandling. Mycket av det folkhälsofrämjande arbetet bedrivs redan i dag av andra aktörer såsom kommuner, skolor, civilsamhälle, arbetsgivare och ideella organisationer. Ansvarsfördelningen för folkhälsoarbetet är dock inte alltid tydlig. Detta riskerar att skapa oklarheter kring vem som ansvarar för förebyggande insatser på nationell, regional och lokal nivå. Genom att tydliggöra ansvaret kan folkhälsoarbetet stärkas samtidigt som vårdens resurser används där de gör störst nytta. Dan Hovskär (KD)

Motion till riksdagen 2026/27:133 av Dan Hovskär (KD) Förenklade ersättningssystem för vård i nordiska grannländer Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en översyn om att förenkla ersättningssystemen för personer som söker vård i nordiska grannländer och hur handläggningstiderna för ersättningsärenden skulle kunna kortas och tillkännager detta för regeringen. Motivering Sjukdom och ohälsa kan innebära en stor påfrestning för den enskilde och de anhöriga. När människor behöver vård ska regelverk och administration inte skapa onödiga hinder för att få rätt behandling eller för att få ersättning för vårdkostnader som de har rätt till. Det nordiska samarbetet bygger på närhet, gemenskap och möjligheten för människor att röra sig över gränserna. För personer som bor nära Norge, Danmark eller Finland kan vård i ett nordiskt grannland i vissa situationer vara ett naturligt alternativ. Det kan också finnas särskilda skäl att söka vård i ett annat nordiskt land, exempelvis utifrån tillgänglighet, vårdutbud eller personliga omständigheter. Samtidigt kan reglerna för ersättning och administrationen kring ansökningar vara svåra att överblicka. Den som har betalat för vård och därefter behöver ansöka om ersättning ska kunna förstå vilka regler som gäller, vilka handlingar som krävs och hur lång tid handläggningen kan ta. Långa handläggningstider kan skapa ekonomisk osäkerhet för patienter och familjer som redan befinner sig i en utsatt situation. Det är därför angeläget att se över om handläggningen kan effektiviseras och om informationen till den enskilde kan bli tydligare och mer lättillgänglig. En förenkling bör bland annat omfatta möjligheterna till mer digitaliserade ansökningsförfaranden, tydligare information om vilka underlag som krävs och bättre samordning mellan berörda myndigheter. Det bör också analyseras om vissa återkommande ärendetyper kan hanteras mer enhetligt och om onödiga kompletteringar kan undvikas. Regeringen bör även se över hur handläggningstiderna kan kortas och hur patienter på ett tydligare sätt kan få information om ärendets status och förväntad beslutstid. I det nordiska samarbetet bör möjligheterna att förbättra informationsutbytet och förenkla administrativa rutiner undersökas, med respekt för gällande regler om patientuppgifter och ersättningsrätt. En sådan översyn ska inte innebära att rätten till ersättning utvidgas utan prövning eller att medicinska och rättsliga krav åsidosätts. Syftet är att göra systemet mer begripligt, rättssäkert och effektivt för de patienter som omfattas av reglerna. Ur ett kristdemokratiskt perspektiv ska vården sätta människan i centrum. Den som är sjuk ska kunna lägga sin kraft på behandling och återhämtning, inte på att försöka förstå komplicerade administrativa processer. Ett fungerande nordiskt samarbete bör också märkas i människors vardag. Regeringen bör därför utreda hur ersättningssystemen för vård i nordiska grannländer kan förenklas och hur handläggningstiderna kan kortas. Dan Hovskär (KD)

Motion till riksdagen 2026/27:132 av Dan Hovskär (KD) Nikotinreklam och unga Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att verka för en skärpning av marknadsföringsreglerna för tobaks- och nikotinprodukter i syfte att minska deras attraktivitet bland barn och unga och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att samma tillståndsplikt som för försäljning av tobaksvaror bör krävas för försäljning av tobaksfria nikotinprodukter, elektroniska cigaretter och påfyllnadsbehållare och tillkännager detta för regeringen. Motivering Användningen av tobaks- och nikotinprodukter bland barn och unga har ökat påtagligt under senare år. Särskilt oroande är utvecklingen när det gäller tobaksfria nikotin­produkter och elektroniska cigaretter, där allt fler ungdomar inleder ett nikotinbruk i unga år. Nikotin är starkt beroendeframkallande och kan påverka hjärnans utveckling under uppväxten. Forskning pekar även på risker för den psykiska hälsan samt för hjärt- och kärlsystemet. Samtidigt har marknaden för nikotinprodukter förändrats. Produkter lanseras i ett stort antal smaker och presenteras ofta i färgstarka förpackningar med namn, design och marknadsföring som riskerar att särskilt attrahera barn och unga. Godis‑, läsk- och dessertliknande smaker bidrar till att sänka tröskeln för att prova produkterna och riskerar därmed att skapa ett livslångt nikotinberoende. Sverige har i dag en åldersgräns på 18 år för köp av tobaksvaror, tobaksfria nikotin­produkter, elektroniska cigaretter och påfyllnadsbehållare. Det finns även regler om marknadsföring och produktmärkning. Trots detta visar utvecklingen att dagens regel­verk inte är tillräckligt för att skydda barn och unga från exponering för och användning av nikotinprodukter. Det finns därför behov av ytterligare åtgärder. Vidare bör produkter inte få förpackas eller utformas på ett sätt som särskilt tilltalar barn och unga. Förpackningar som genom färgval, grafik, symboler, produktnamn eller annan utformning påminner om godis, läsk, leksaker eller andra ungdomsprodukter riskerar att normalisera nikotinbruk bland minderåriga. Lagstiftningen bör därför skärpas så att sådana förpackningar inte tillåts. Marknadsföringsreglerna för tobaks- och nikotinprodukter bör också ses över och skärpas ytterligare. Reklam och exponering av dessa produkter ska inte bidra till att locka nya generationer in i ett nikotinberoende. Regelverket behöver därför bättre möta dagens digitala marknadsföring och de försäljningsmetoder som används för att nå unga målgrupper. Därutöver bör samma tillståndsplikt som gäller för försäljning av tobaksvaror införas för tobaksfria nikotinprodukter, elektroniska cigaretter och påfyllnadsbehållare. I dag krävs tillstånd för försäljning av tobaksvaror medan det för dessa produkter i huvudsak räcker med en anmälan till kommunen. Genom att införa en gemensam tillståndsplikt stärks kontrollen över försäljningen, tillsynen förbättras och möjligheterna att förhindra försäljning till minderåriga ökar. Det finns goda skäl att behandla produkter som innehåller nikotin på ett mer likvärdigt sätt när det gäller försäljningsregler, tillsyn och skydd för barn och unga. Mot denna bakgrund bör regeringen vidta åtgärder för att begränsa nikotinprodukters attraktions­kraft bland minderåriga, stärka kontrollen över försäljningen och förbättra skyddet för barn och unga från att utveckla ett nikotinberoende. Dan Hovskär (KD)

Motion till riksdagen 2026/27:131 av Dan Hovskär (KD) Dygnspass inom samhällsviktiga verksamheter Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över regelverket för arbetstid och dygnsvila i samhällsviktiga verksamheter, i syfte att möjliggöra dygnspass i ordinarie schemaläggning där verksamhetens behov motiverar det, och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda hur räddningstjänst, ambulansverksamhet och personlig assistans kan ges mer ändamålsenliga och långsiktigt hållbara förutsättningar för schemaläggning, med hänsyn till arbetsmiljö, återhämtning, kompetensförsörjning och verksamheternas behov, och tillkännager detta för regeringen. Arbetstider som fungerar för både personal och verksamhet Brandmän, ambulanspersonal och personliga assistenter utför viktiga uppgifter för människors trygghet, säkerhet och livskvalitet. Deras arbete ställer särskilda krav på kontinuitet, beredskap och fungerande schemaläggning. För dessa yrkesgrupper är arbetstidens förläggning inte bara en fråga om arbetspass, utan också om arbetsmiljö, kompetensförsörjning och möjligheten att upprätthålla en trygg och välfungerande verksamhet. För många heltidsbrandmän har möjligheten att arbeta dygnspass varit en naturlig del av yrket. Arbetstidsförändringarna som infördes under 2023 och 2024 har inneburit stora förändringar för verksamheter som tidigare organiserat arbetet kring längre sammanhängande pass. Många anställda har under flera år försökt uppmärksamma de konsekvenser som förändringarna fått för schemaläggning och arbetsvardag. Reglerna om dygnsvila har ett viktigt syfte: att värna arbetstagarnas hälsa och säkerhet. Samtidigt behöver tillämpningen ta hänsyn till de särskilda förutsättningar som råder i verksamheter där personalen måste finnas tillgänglig dygnet runt och där kontinuitet och beredskap är avgörande. Räddningstjänstens särskilda förutsättningar Räddningstjänsten måste kunna upprätthålla beredskap dygnet runt, året om. Brandmän behöver vara redo att rycka ut vid bränder, trafikolyckor, drunkningstillbud och andra akuta händelser. Arbetet omfattar dessutom utbildning, övning, underhåll av utrustning och förebyggande insatser. Dygnspass har på många håll varit en etablerad del av hur räddningstjänsten organiserar sin verksamhet. När scheman måste läggas om påverkas inte bara den enskilda medarbetaren, utan också bemanning, planering och arbetsgivarens möjligheter att använda den samlade kompetensen på ett ändamålsenligt sätt. Möjligheten att arbeta dygnspass bör därför kunna prövas utifrån verksamhetens faktiska förutsättningar. Det handlar inte om att bortse från behovet av vila, utan om att hitta en ordning som förenar god arbetsmiljö med räddningstjänstens krav på beredskap och fungerande bemanning. Även ambulanspersonal och personliga assistenter berörs Liknande frågor kan uppstå inom ambulansverksamheten, där bemanning, över­lämningar och kontinuitet är viktiga för att vården ska fungera. Även inom personlig assistans kan sammanhängande arbetspass vara betydelsefulla för den enskildes trygghet och för att vardagen ska fungera. För personer som har omfattande stödbehov kan kontinuitet i kontakten med personal vara särskilt viktig. Förutsättningarna skiljer sig mellan dessa verksamheter och olika arbetstidsavtal. Därför behövs inte nödvändigtvis en och samma lösning för alla. Däremot bör regeringen undersöka hur regelverket kan ge större möjlighet att anpassa schema­läggningen efter verksamhetens karaktär, utan att ge avkall på nödvändig vila, arbetsmiljö eller säkerhet. En hållbar lösning kräver en översyn Reglerna om dygnsvila har sin grund i skyddet för arbetstagarnas hälsa och i EU:s arbetstidsregler. En förändring behöver därför utformas med respekt för gällande rätt och de krav som ställs på återhämtning. Samtidigt bör det finnas utrymme att pröva om dagens regler och tillämpning ger tillräcklig flexibilitet för samhällsviktiga verksamheter. Regeringen bör därför se över hur dygnspass kan möjliggöras i ordinarie scheman där det finns välgrundade verksamhetsskäl. Översynen bör omfatta behovet av tydliga nationella ramar, ändamålsenliga undantag och förutsägbara regler för arbetsgivare och arbetstagare. Den bör även beakta konsekvenserna för kompetensförsörjning, arbets­miljö, kontinuitet och den enskildes trygghet. Målet måste vara en långsiktigt hållbar ordning där personalen får rimliga förutsätt­ningar för återhämtning och där samhällsviktiga verksamheter kan planera sin bemanning på ett sätt som fungerar i praktiken. Sverige behöver en räddningstjänst med god beredskap, en ambulanssjukvård som kan möta människors behov och en personlig assistans som ger trygghet och kontinuitet. Då behöver arbetstidsreglerna vara utformade med förståelse för verksamheternas verklighet. Regeringen bör därför ta initiativ till en översyn som gör det möjligt att åter skapa förutsättningar för dygnspass där det är lämpligt och säkert. Dan Hovskär (KD)