Mauricio Rojas

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Jag tackar för de goda önskningarna. Jag önskar detsamma till alla!

Frågan gäller vad Lagrådet säger om föreningsfriheten. Om du verkligen läser vad Lagrådet skriver kan du se att Lagrådet kritiserar regeringen för förslaget. Lagrådet säger att det inte är proportionerligt och att det inte kan uppnå syftet, men inte att det strider mot den grundlagsstadgade föreningsfriheten, tvärtom.

Lagrådet har i 40 år hela tiden sagt samma sak. Den föreningsfrihet som vi talar om, och den är det enda vi talar om här, är den som gäller mellan de enskilda och det allmänna. Här har vi att göra med en typisk civilrättslig reglering. Det har ingenting att göra med grundlagen. Det har Lagrådet fastställt oändligt många gånger.

Det vore bra att inte fortsätta säga saker som inte stämmer. Resten stämmer. Lagrådet är mycket kritiskt. Det är vi helt överens om. Men använd inte argumentet att det skulle strida mot föreningsfriheten.

Vi får se om det strider mot internationella konventioner. Där finns en tveksamhet. Låt oss pröva det. Det är viktigt att ge den frihet som detta innebär till individerna. Låt oss pröva om denna frihet är förenlig med internationella konventioner. Jag tycker att det är värt att göra det. Att förmena individerna den friheten är för mig mycket märkligt.

Tack för de goda hälsningarna! Dem ger jag också till dig och till alla andra!

(TREDJE VICE TALMANNEN: Jag vet att konstitutionsutskottet har haft en lång debattdag, men fortfarande gäller regeln att tala via talmannen.)

Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan och det hon säger.

Ledamoten! Meningen är inte att komma åt ett parti. Meningen är att ge frihet åt varenda en att inte behöva bidra med pengar till ett parti som man inte har någon anledning att vilja bidra till.

Att låta personer reservera sig är en rättighet som fanns på den gamla kollektivanslutningens tid. Inte ens den friheten vill man ge i dag.

Vad hände med den reservationsrätt som fanns? Ingen vågade använda den rätten, för människor visste vad det betydde att inte vara med i fackföreningsrörelsen. Vi vet att det leder till sanktioner, direkta och informella.

Ledamoten säger att om man inte gillar föreningen lämnar man den. Det är ett fullständigt obegripligt påstående att man bara ska lämna föreningen när det är föreningen som till syvende och sist kan avgöra om du i morgon har en anställning eller inte.

Föreningen har en så stark rätt att till exempel i samtal med arbetsgivarna bestämma vilka som får gå. Att enskilda personer ska använda den möjligheten att lämna föreningen är fullständigt märkligt. Det är mycket lättare att säga ja. Den lilla friheten att tacka nej borde vara en självklarhet.

Fru talman! Det har pågått en sekelgammal strid om Socialdemokraternas finansieringsformer. Vi minns fortfarande skandalen kring Socialdemokraternas lotteriverksamhet. Det visade sig att partiets lotteribolag Kombispel använde sig av djupt oetiska försäljningsmetoder, inte minst riktade mot äldre personer.

Konsumentverket och Spelinspektionen konstaterade att Socialdemokraterna hade brustit i kontrollen över verksamheten, att marknadsföringen varit otillbörlig, att konsumentskyddet varit otillräckligt och att telefonförsäljningen inte skett under betryggande former. Spelinspektionen riktade därför en varning och utdömde en sanktionsavgift på 3 miljoner kronor.

Detta ledde så småningom till skärpta regler för partilotterier och, som väntat, till högljudda protester från Socialdemokraterna. Man ville avslå regeringens proposition eftersom den enligt partiets mening var diskriminerande och stred mot regeringsformens bestämmelser om föreningsfrihet. Det är ett argument som påminner om sådana som historiskt har använts för att försvara olika former av partifinansiering som gynnat Socialdemokraterna.

I detta sammanhang konstaterade Lagrådet i december 2024 att förslaget varken var diskriminerande eller stod i strid med regeringsformens bestämmelser om föreningsfrihet och näringsfrihet. Därtill hävdade partiets företrädare i en motion om partipolitiska lotterier att förändringarna ”snarare för tankarna till auktoritära styren än till en livskraftig demokrati”. Det var stora ord för att försvara en finansieringsform som myndigheterna hade riktat allvarlig kritik mot. Socialdemokraterna har alltför ofta haft en benägenhet att sammanblanda det egna partiets intressen med demokratins grundläggande principer.

Fru talman! Samma typ av argument användes under decennier till försvar för kollektivanslutningen av fackföreningsmedlemmar till Socialdemokraterna. Att avskaffa kollektivanslutningen sades hota demokratin och inskränka föreningsfriheten.

I dag råder i stället bred enighet om att systemet innebar en allvarlig kränkning av individens politiska frihet. Hundratusentals svenskar blev partimedlemmar utan att själva ha ansökt om medlemskap, samtidigt som betydande ekonomiska resurser tillfördes partiet genom medlemsavgifter.

När kollektivanslutningen avskaffades vid årsskiftet 1990/91 fortsatte den så kallade facklig-politiska samverkan, bland annat genom organisationsanslutning, att ge Socialdemokraterna betydande organisatoriska och ekonomiska fördelar. I en rapport från 2002, skriven av Johan Forssell och Kristoffer Tamsons, uppskattades värdet av LO:s stöd till Socialdemokraternas valrörelse till över en halv miljard kronor, om man räknade in såväl direkta bidrag som arbetsinsatser från fackligt anställda och förtroendevalda. Det motsvarade mer än fem gånger de sammanlagda valbudgetarna för alla andra politiska partier i riksdagen.

Oavsett hur man värderar den siffran illustrerar den något viktigt: Socialdemokraternas historia är också historien om ett parti som under lång tid haft tillgång till resurser och stödformer som inget annat parti i Sverige varit i närheten av.

Redan vid en riksdagsdebatt i juni 1934 anfördes att Landsorganisationen anslog 250 000 kronor till Socialdemokraternas valrörelse. Som andel av landets bnp motsvarar denna siffra omkring en halv miljard kronor i dagens penningvärde.

Det var vid samma debatt som den blivande folkpartiledaren Gustaf Andersson i Rasjön sa att man måste ”från demokratiska utgångspunkter anse, att det är oriktigt, att en fackföreningsmedlem skall med tvång, mer eller mindre, nödgas tillhöra ett politiskt parti”. På samman sätt tycker vi i dag att det är fel att inte ge den enskilde möjlighet att motsätta sig att ens egen medlemsavgift finansierar ett politiskt parti.

Fru talman! Det vi debatterar i dag handlar ytterst om Socialdemokraternas möjlighet att fortsatt förfoga över ekonomiska resurser från människor som inte är partimedlemmar och som inte ens ges en självklar rätt att motsätta sig att deras medlemsavgifter används för partipolitiska ändamål.

Det är begripligt att Socialdemokraterna av egenintresse försvarar ett sådant system. Att ett utpräglat kollektivistiskt parti som Vänsterpartiet gör det är heller inte särskilt förvånande. Miljöpartiets stöd för denna ordning är inte heller särskilt överraskande. Det som däremot är svårt att förstå är att Centerpartiet väljer att ansluta sig till denna linje.

Det fanns en tid då liberaler och centerpartister stod sida vid sida i kampen mot socialdemokratins anspråk på att i föreningsfrihetens namn kollektivansluta fackföreningsmedlemmar till partiet. Redan 1965 begärde Centerpartiet genom en motion om skydd för medborgarnas politiska integritet att frågan skulle utredas. Folkpartiet ställde sig bakom denna motion. Socialdemokraterna motsatte sig däremot att en sådan utredning skulle genomföras.

I den debatt som ägde rum i maj 1965 betonade den socialdemokratiske socialministern Gustav Möller att kollektivanslutningen fungerar som ett styrkebälte för arbetarrörelsen, både fackligt och politiskt, och att det bidrar till att ge socialdemokratin en ekonomiskt starkare ryggrad.

Så var det då, och i många avseenden är det fortfarande så. Skillnaden är att det inte längre är medlemmarna som kollektivansluts till partiet utan deras plånböcker. Det är deras medlemsavgifter som utan krav på individuellt samtycke kan användas för att finansiera Socialdemokraternas politiska verksamhet.

Fru talman! Centerpartiet var under lång tid en av de starkaste kritikerna av kollektivanslutningen. Partiet argumenterade för att politiskt medlemskap måste bygga på ett personligt och frivilligt ställningstagande. Frågan i dag är varför samma princip inte ska gälla när det handlar om att finansiera ett politiskt parti genom medlemsavgifter.

I den gemensamma reservationen från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet hävdas som första argument att det är tveksamt om ett krav på samtycke från enskilda medlemmar är förenligt med regeringsformens skydd för föreningsfriheten när organisationer på arbetsmarknaden använder en del av medlemsavgiften för att stödja ett politiskt parti.

Det är ett märkligt argument, eftersom Lagrådet vid upprepade tillfällen under de senaste 40 åren har avfärdat just denna invändning. Redan 1985 skrev Lagrådet med anledning av en gemensam motion från Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna om att genom lag förbjuda kollektivanslutningen att den föreslagna lagen inte stred mot den enligt regeringsformen skyddade föreningsfriheten.

Lagrådets resonemang, som i allt väsentligt är detsamma som regeringen anför i det aktuella fallet, var att grundlagsskyddet gäller i förhållandet mellan den enskilde och det allmänna, inte i förhållandet mellan enskilda. Regler eller förbud av civilrättslig karaktär innebär därför inte någon begränsning av föreningsfriheten i regeringsformens mening.

Fru talman! Det vi föreslår är ingen revolution. Det handlar inte om att förbjuda facklig-politisk samverkan. Det handlar inte om att förbjuda partibidrag. Det handlar endast om att ge den enskilda medlemmen rätten att säga nej.

Den som inte vill att den egna medlemsavgiften ska användas för att finansiera ett politiskt parti ska inte heller tvingas till det. Det är en självklar fråga om politisk integritet, personlig valfrihet och respekt för individen.

Det handlar inte om att förbjuda någon att ge pengar till ett politiskt parti. Det handlar bara om att ingen ska tvingas göra det. Det borde vara en odiskutabel princip i en fri demokrati. Därför yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Jag tackar ledamoten så mycket för svaret.

Vi är överens om att det finns praktiska problem och att förslaget kanske inte uppnår sitt praktiska syfte. Men det handlar om en princip: Den enskilde medlemmen i en fackförening ska ha rätten att inte ge pengar till Socialdemokraterna. Jag förstår att Socialdemokraterna försvarar rådande ordning, och skälet är ganska självklart. Men jag tycker att denna princip är viktigare än ett partis intressen.

Samma argumentation användes under lång tid för att försvara kollektivanslutningen. Numera är vi alla överens om att den utgjorde en kränkning av individernas politiska frihet. Det var exakt samma argumentation – man skulle kränka föreningsfriheten och så vidare. Men till och med i fråga om kollektivanslutningen fanns rätten att reservera sig. Den enkla rätten fanns då. Här finns den inte, när det handlar om att kollektivansluta plånboken för fackföreningsmedlemmarna.

Herr talman! Jämförelsen med Solidaritet i Polen och det kommunistiska förtrycket mot fackföreningarna var överdriven. Jag hoppas att ledamoten i framtiden begränsar sina jämförelser till vad som är rimligt.

Sedan vet ledamoten lika väl som jag – om han har läst Lagrådets uttalande ordentligt – att förslaget om möjlighet att välja bort att ge pengar till politiska partier inte kränker den grundlagsskyddade föreningsfriheten. Det är väldigt tydligt i Lagrådets uttalande. Så har det varit i 50 år vad gäller kollektivanslutningen och mycket annat, och det beror på att detta framför allt definieras som en civilrättslig överenskommelse.

Jag vill fråga ledamoten varför man motsätter sig den enkla saken att en person ska kunna säga nej till att bidra till ett politiskt parti som den inte sympatiserar med. Är det inte en minimal princip att människor ska kunna säga nej till påtvingade bidrag till det socialdemokratiska partiet?

Fru talman! I denna del av debatten vill jag beröra en aspekt av granskningen som rör det svenska biståndet till det hårt drabbade palestinska folket i Gaza.

Regeringen beslutade i december 2024 att avsluta det svenska kärnstödet till Förenta nationernas hjälporganisation för Palestinaflyktingar, UNRWA. Det ledde till att Sida avvecklade sitt samarbete med organisationen.

Det är viktigt att påminna om bakgrunden till detta beslut.

För det första hade UNRWA fått allt svårare att verka efter Israels beslut att förbjuda organisationens verksamhet i området under israelisk kontroll.

För det andra fanns det andra etablerade humanitära aktörer med kapacitet att verka i Gaza, däribland World Food Programme, Unicef, FN:s befolkningsfond, FN:s utvecklingsprogram och Internationella rödakorskommittén.

För det tredje hade det under lång tid framkommit uppgifter om kopplingar mellan enskilda UNRWA-anställda och Hamas.

Regeringen ville givetvis inte riskera att svenska skattemedel direkt eller indirekt hamnade i händerna på personer med anknytning till en terrororganisation.

Fru talman! Regeringens beslut har kritiserats hårt från flera håll. Av debatten kan man ibland få intrycket att regeringen inte varit beredd att göra betydande humanitära insatser för civilbefolkningen i Gaza eller att beslutet att avsluta stödet till UNRWA skulle ha inneburit att Sverige drog sig tillbaka från sitt humanitära ansvar. Så är inte fallet, snarare tvärtom.

Morgan Johansson skrev exempelvis: ”Förhållandena i Gaza är redan fruktansvärda, och det är bara UNRWA som har den infrastruktur som behövs för att kunna distribuera förnödenheter i de volymer som behövs. Nu går hela Gaza mot en svältkatastrof.”

I samma anda skrev Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar: ”Det självklara för en svensk regering borde vara att markera stenhårt mot israeliska beslutet att stoppa FN:s hjälporganisation UNRWA. Istället bidrar de nu till att legitimera beslutet. Det innebär svält som vapen mot civilbefolkningen.”

Fru talman! Man kan naturligtvis diskutera och kritisera regeringens ställningstagande i fråga om UNRWA, men det som inte kan förnekas är omfattningen av de humanitära insatser som Sverige har genomfört.

Med det stödpaket på 235 miljoner kronor som beslutades för bara några veckor sedan uppgår Sveriges samlade humanitära stöd till Palestina sedan den 7 oktober 2023 till över 2,4 miljarder kronor. I samband med beslutet att avsluta kärnstödet till UNRWA beslutade regeringen att fördubbla det årliga humanitära stödet till Gaza från 400 till 800 miljoner kronor.

Sverige hör därmed till de största humanitära givarna till Palestina i världen, och inom Europeiska unionen ger bara Tyskland mer än Sverige.

Fru talman! Det är internationell solidaritet i praktiken. Det innebär exempelvis att Unicef kunnat bidra till att ge miljontals människor tillgång till rent vatten och att tiotusentals barn kunnat behandlas mot undernäring.

Det innebär att World Food Programme har kunnat distribuera livsmedel under perioder då nöden varit som störst. Det innebär de facto att tusentals människoliv har räddats tack vare Sveriges generositet.

Allt detta är betydelsefullt. Men det som berörde mig mest under utskottets utfrågning var bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousas personliga engagemang i frågan. Han berättade hur han dagligen följde rapporter om hur många hjälpkonvojer som lyckades ta sig in i Gaza, hur många som nådde fram till civilbefolkningen och vilka hinder som fanns längs vägen.

Han berättade också om sitt besök i Israel och Palestina, om möten med människor som drabbats av Hamas terrorattacker och om de fruktansvärda humanitära konsekvenserna av kriget för civilbefolkningen i Gaza.

Några av hans ord kan tjäna som avslutning på mitt anförande: ”Ingen resa har berört mig på djupet lika mycket som när jag var på besök i både Israel och Palestina. Det råder inte brist på solidaritet. Tvärtom hade jag önskat att fler länder, inte minst västerländska och europeiska, gav lika mycket och gjorde lika mycket som den svenska regeringen.”

(Applåder)

I detta anförande instämde Gudrun Brunegård (KD).

Herr talman! Begreppet hot förekommer på flera andra ställen i det här sammanhanget. Det förekom i själva anmälan. Det förekom också i flera frågor som ställdes till ministern. Det är alltså inte bara jag som använder det ordet.

Det jag undrar är varför en minister behöver upplysa tjänstemän om att de kan bli entledigade om de inte gör som regeringen vill. De borde veta att regeringen har en sådan befogenhet. Varför upplyser man om det? Varför säger man det explicit och offentligt? Varför träffar man dem på ett möte och säger ”Ni kan bli av med jobbet om ni inte gör som vi säger”?

Vad är det för upplysning? Det är ingen upplysning. Det måste Jan Riise ärligt erkänna. Det är mycket mer än så. Det är mycket olämpligt. Det ska inte förekomma inom statsförvaltningen i vårt land, i Sverige.

Herr talman! Tack för frågan, ledamoten!

Det kommer från Svenska Akademiens Svensk ordbok. Jag läser det igen: Hot – ”varning om möjlig obehaglig följd som talaren eller dylikt kan utsätta den tilltalade för, om han/hon inte handlar på önskat sätt.”

Var det inte precis det som Per Bolund gjorde? Har jag misstolkat Svenska Akademiens Svensk ordbok eller kanske ordet hot? Jag tror faktiskt inte det.

Jag tror att avsikten var väldigt tydlig. Det var att varna om möjliga obehagliga påföljder om man inte gjorde som regeringen ville i ett konkret fall. Det handlade om hur investeringarna skulle göras. Det är ett exakt sätt att beskriva uttalandet, som är ytterst olämpligt och som jag inte finner några paralleller till i modern svensk förvaltningshistoria. Jag vet inte ledamoten har några exempel på att det är brukligt att gå ut och hota, varna eller upplysa på detta vis. Jag tror inte det. Jag har i alla fall inte hittat något liknande.

Detta är viktigt. När man gör så kan man nämligen påverka dem som fattar de konkreta besluten. Den risken finns när man så tydligt säger: Om ni inte gör som vi vill och förväntar oss förlorar ni jobbet.

Det är väl ett ganska allvarligt hot.

Herr talman! Bland de ärenden som behandlas i denna del av debatten vill jag uppmärksamma två. Det första gäller Northvolt och den tidigare finansmarknadsministern Per Bolunds uttalande om AP-fonderna. Det andra gäller det så kallade tjänstemannauppropet. Dessa båda ärenden belyser var sin sida av relationen mellan den politiska ledningen och den professionella tjänstemannakår som utgör ryggraden i vår statsförvaltning.

Herr talman! Den liberala demokratin bygger som bekant på maktdelning och funktionsspecialisering mellan den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten. Men den bygger också på en annan form av maktdelning och specialisering – den mellan den politiska ledningen och den professionella förvaltningen.

Det är tjänstemännens uppgift att bistå den politiska ledningen med sakkunskap och att lojalt verkställa de fattade besluten.

Det är politikens uppgift att ange riktning och fatta beslut inom de ramar som lagar och grundlagar sätter.

Rågången mellan dessa båda sfärer är av avgörande betydelse för rättsstatens funktion. Staten måste samtidigt vara demokratisk och rättssäker, politiskt styrd men också präglad av objektivitet, professionalism och saklighet.

De två granskningsärenden som jag vill uppmärksamma handlar om var sin sida av denna känsliga men grundläggande relation.

Herr talman! I det första fallet – Northvoltärendet – handlar det om ett möjligt otillbörligt försök från den politiska ledningens sida att påverka självständiga statliga myndigheters konkreta agerande.

I det andra fallet – det som handlar om det så kallade tjänstemannauppropet – handlar det om ett möjligt otillbörligt agerande från tjänstemannahåll i syfte att påverka en av demokratins mest centrala politiska processer: regeringsbildningen.

Båda fallen aktualiserar därmed grundläggande frågor om roller, ansvar och respekt för de principer som bär upp såväl vår demokrati som vår författningsordning.

Herr talman! Följande uttalande av den dåvarande finansmarknadsministern Per Bolund i en intervju med tidningen ETC från november 2019 framstår som ett tydligt övertramp i förhållandet mellan regeringen och AP-fondernas självständiga styrelser:

”Om de inte förstår regeringens signaler kan vi behöva rekrytera nya styrelser, som har bättre förståelse för vad vi förväntar oss. Det är en väldigt konkret möjlighet som vi har. Jag förväntar mig att det ska ske stora förändringar.” Med ”de” avses alltså AP-fonderna.

Samma budskap hade ministern dessförinnan förmedlat vid ett möte med AP-fondernas styrelser.

När Per Bolund utfrågades i utskottet beskrev han uttalandet som en upplysning om regeringens befogenheter i förhållande till styrelserna. Men man skulle lika gärna kunna beskriva det som ett hot, enligt den definition som ges i Svensk ordbok, utgiven av Svenska Akademien: ”varning om möjlig obehaglig följd som talaren eller dylikt kan utsätta den tilltalade för, om han/hon inte handlar på önskat sätt”.

Det är svårt att inte se att Per Bolunds uttalande passar mycket väl in på denna definition.

Budskapet var tydligt: Om styrelserna inte agerade i enlighet med regeringens förväntningar kunde de komma att bytas ut. Såvitt jag känner till saknar ett sådant uttalande motstycke i modern svensk förvaltningshistoria. Detta uttalande gjordes dessutom i regeringens namn, och ingen annan medlem av regeringen tog offentligt avstånd från det. Här finns anledning att erinra om det romerska rättsordspråket: Den som tiger anses samtycka.

Utskottets majoritet har funnit att Per Bolund förtjänar kritik för sitt agerande. Det är en kritik som, enligt min mening, även kan riktas mot den regering som valde att möta ett så uppseendeväckande uttalande med tystnad.

Herr talman! Det andra granskningsärende som jag vill uppmärksamma i denna del av debatten går i motsatt riktning. Det är ett övertramp från tjänstemannahåll gentemot de demokratiskt valda politikerna. Det handlar om det så kallade tjänstemannauppropet – ett brev, undertecknat av 261 tjänstemän, till Regeringskansliets förvaltningschef den 25 september 2018.

Det handlade om ett ytterst känsligt moment då regeringsbildningsarbete pågick för fullt. Bland annat ville de som skrivit under brevet ha garantier för att nästa regering eller dess regeringsunderlag inte skulle urholka Regeringskansliets värdegrund. I brevet krävde tjänstemännen svar på frågan om vilket som går före: lojalitetsplikten mot sittande regering och arbetsgivare eller regeringsformens bestämmelser om bland annat människors lika värde och skydd mot diskriminering.

Udden var tydligt riktad mot Sverigedemokraterna och riksdagsledamoten Björn Söders uttalande om att varken judar eller samer var svenskar. Men undertecknarna lade till muslimerna.

Två dagar senare var det en ledare i Dagens Nyheter som fick en passande rubrik: ”Regeringskansliets tjänstemän ska inte leka aktivister”.

Jag vill citera några stycken i denna ledare eftersom den på ett förtjänstfullt sätt sammanfattar det politiska sprängstoffet i detta tjänstemannabrev:

”I förlängningen är brevet ett symtom på en åkomma som sprider sig i offentligheten: alla ska vara aktivister. För en del fungerar det utmärkt, som artister, opinionsbildare idrottsmän och ideellt arbetande.

För andra passar det särskilt illa: medarbetare inom public service, myndighetsföreträdare som polischefer, offentligt anställda över huvud taget – de representerar Sverige, inte sig själva – och kanske framför allt opolitiska tjänstemän på hög nivå.

Och detta är just vad de är: opolitiska tjänstemän. Har undertecknarna av brevet funderat på den bokstavliga innebörden av dessa två ord? Betyder det inte just att de inte ska ta politisk ställning och att de ska representera sin myndighet, som i sin tur ska arbeta för regeringens, riksdagens och väljarnas vilja?”

Ledaren fortsätter på följande sätt:

”Det värsta är kanske hur skrivelsen riskerar att urholka människors förtroende för centrala myndigheter. Det är särskilt olämpligt i denna polariseringens tid. Risken är att intrycket förstärks av en samhällelig ’elit’ som struntar i väljarna och bedriver politik på egen hand utan att ta den obekväma omvägen via ett valresultat.”

I ledaren står det också:

”Brevet är en sorts preventiv åtgärd, där tjänstemännen spekulerar i vad som kanske är på väg att hända. Och en vag markering att vad det än är så tänker de inte acceptera det.

Det är aktivism, oförenlig med yrkesrollen.”

Herr talman! Några veckor senare publicerade samma tidning, Dagens Nyheter, en längre text om uppropets tillkomst. Rubriken säger allt om detta, såvitt jag förstår, unika upprop: ”Spelet bakom namninsamlingen på regeringskansliet – ’förtrupp’ leddes av chef med S-koppling”. Det är givetvis tidningens rubrik. Men ordet förtrupp är inte tidningens påhitt. Det användes av ledarna bakom uppropet. Så här skrevs det i tidningen om detta:

”Nu framgår att namninsamlingen har organiserats av en UD-chef med nära band till Socialdemokraterna. Mejl som DN läst visar att han lett en ’förtrupp’ som skulle övertyga inflytelserika kolleger att skriva på.”

Herr talman! Att hantera ett sådant ärende bara som ett administrativt ärende, som den dåvarande socialdemokratiska regeringen gjorde, är enligt min mening att bortse från det uppenbara politiska innehållet i brevet. Den politiska ledningen, det vill säga regeringen, borde åtminstone ha markerat ett tydligt avstånd till detta försök att påverka en pågående regeringsbildningsprocess. Det gjorde man inte. Det är enligt min mening djupt beklagligt.

I detta anförande instämde Martin Westmont (SD).

Herr talman! Tack så mycket, ledamoten, för svaret!

Möjligheten att helt och hållet åsidosätta Lagrådets rekommendationer och bedömningar är konstitutionellt stadgad. Så är det. Man bryter inte mot författningen när man gör det. Det var det som debatten om Lagrådets ställning handlade om. Får man göra så? Får man göra så i mycket viktiga frågor, som de fri- och rättigheter som vår författning garanterar?

Socialdemokraterna ville inte gå den vägen. Det blev till sist en kompromiss 1979 med något som var varken hackat eller malet, som man brukar säga på svenska.

Jag vill veta om ledamoten tycker att den här vägen borde prövas och om det finns någon debatt inom partiet om att ändra det historiska motståndet mot att förstärka Lagrådets konstitutionella ställning.

Herr talman! Ledamoten tog upp flera mycket viktiga ämnen. Jag vill beröra endast ett, som också bekymrar mig. Det gäller Lagrådets relation till regeringen.

Historiskt sett har socialdemokratin motsatt sig att man stärker Lagrådets roll. Flera borgerliga partier förslog till exempel en gång i tiden att man skulle göra det obligatoriskt för regeringen att inte driva vidare lagförslag som enligt Lagrådet skulle bryta mot exempelvis författningen.

Jag vet inte om ledamoten har funderat på det här. Men utifrån vad han har redovisat skulle jag vilja veta om han tycker att man borde gå den här vägen, det vill säga att göra Lagrådets bedömningar mycket mer bindande för regeringen.

Herr talman! I Somaliaärendet finns det två viktiga bakgrundsaspekter som jag vill lyfta fram så att den som följer denna debatt kan sätta frågan i dess rätta sammanhang.

Den första gäller en av de viktigaste förändringarna i regeringens biståndspolitik. I regeringsförklaringen i oktober 2022 slog statsministern fast att biståndspolitiken också skulle ”utgöra ett verktyg för att motverka irreguljär migration, öka återvändandet och bidra till ett effektivt arbete för frivillig återvandring”. Det är denna förändrade biståndspolitiska inriktning som är bakgrunden till de händelser som senare kom att bli Somaliaärendet.

Utgångspunkten var enkel: Länder som tar emot svenskt bistånd ska också vara beredda att ta emot sina egna medborgare när de återvänder från Sverige, frivilligt eller genom verkställighet av lagakraftvunna utvisningsbeslut. I det senare fallet handlar det ofta om personer som begått allvarliga brott i Sverige.

Denna linje innebar en tydlig brytning med den passivitet som under lång tid hade präglat svensk politik på området. Konsekvensen av den tidigare hållningen var att ett betydande antal utvisningsbeslut inte kunde verkställas. Det gällde ett flertal länder, och Somalia var ett av dem.

Herr talman! Somalia har tagit emot svenskt bistånd sedan 1970-talet. Samtidigt har återvändandet dit fungerat mycket dåligt. Under långa perioder har det inte fungerat alls.

År 2018 uppgick det svenska biståndet till Somalia till 930 miljoner kronor. Samma år verkställdes inte en enda utvisning till landet. Även året dessförinnan var siffran noll.

År 2019 uppgick biståndet till 840 miljoner kronor medan endast tre utvisningar kunde verkställas.

År 2021 nådde biståndet en rekordnivå på 944 miljoner kronor samtidigt som endast nio personer kunde utvisas. Året därpå sjönk antalet verkställda utvisningar till sju.

Det var en fullständigt orimlig situation. Sverige betalade ut hundratals miljoner kronor i bistånd till en stat som inte var villig att ta emot sina egna medborgare när de skulle återvända efter lagakraftvunna utvisningsbeslut. Det var mot denna bakgrund som den informella överenskommelsen med Somalias regering träffades i december 2023. Resultaten har varit påtagliga. Under 2024 och 2025 kunde sammanlagt 54 somaliska medborgare utvisas från Sverige. Flera av dem hade dömts för allvarlig brottslighet i svensk domstol. Bland brotten fanns rån, grov misshandel, grov stöld, våld mot tjänsteman, brott mot knivlagen, misshandel och våldtäkt mot barn.

Detta illustrerar väl det migrationspolitiska paradigmskifte som genomförts sedan oktober 2022. Sverige ska inte bara fatta beslut om avvisning eller utvisning, utan besluten ska också kunna verkställas. Det är bra för rättsstaten och för tryggheten i vårt land. Vi liberaler är stolta över att ha bidragit till denna förändring.

Herr talman! Nu går jag över till den andra viktiga bakgrundsaspekten i detta ärende. Den handlar om de betydande svårigheter som följer av samarbete med en stat som under lång tid präglats av svaga institutioner, omfattande korruption och begränsad administrativ kapacitet.

I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att någon formell överenskommelse aldrig träffades mellan Sverige och Somalia. Den somaliska regeringen var av inrikespolitiska skäl inte beredd att underteckna ett sådant avtal. I stället kom samarbetet att bygga på en informell överenskommelse som snarare gav uttryck för en gemensam viljeinriktning än för ömsesidigt bindande förpliktelser. Att denna viljeinriktning kunde ge upphov till olika förväntningar hos parterna är uppenbart; det blev tydligt i den konflikt som senare ledde till att Sveriges biståndsråd förklarades persona non grata av den somaliska regeringen.

Exakt vad som utlöste den somaliska regeringens agerande är inte känt, men det är svårt att bortse från de särskilda förutsättningar som råder i det land som i Transparency Internationals korruptionsindex för 2025 rankades som världens mest korrupta stat, tillsammans med Sydsudan. Det är mot denna bakgrund som de händelser som ligger till grund för granskningsärendet måste bedömas.

Herr talman! I sammanhanget är det värt att framhålla att utskottet inte har kunnat finna några som helst belägg för de återkommande påståenden som har förekommit i delar av medierapporteringen om att svenska biståndsmedel skulle ha använts på ett korrupt eller otillbörligt sätt. De som utan stöd i fakta sprider sådana anklagelser borde visa större återhållsamhet.

Att samarbeta med regeringar i länder som präglas av omfattande korruption är utan tvekan svårt och problematiskt, men det är samtidigt en realitet som svensk utrikes- och biståndspolitik har haft att hantera under lång tid. Sverige har samarbetat med Somalia i olika former sedan 1970-talet. Det skulle dock aldrig falla mig in att utan mycket starka och obestridliga bevis antyda att svenska ministrar eller tjänstemän därigenom skulle ha medverkat till korruption eller annat otillbörligt agerande, vilket flera riksdagsledamöter tyvärr har gjort. I en rättsstat måste allvarliga anklagelser vila på fakta och bevis, inte på misstänkliggöranden och insinuationer.

Fru talman! Crónica de una muerte anunciada, Krönika om ett förebådat dödsfall, är titeln på en klassisk roman av Gabriel García Márquez. Det skulle också kunna vara rubriken för den utveckling som ledde fram till att konstitutionsutskottets långvariga enighet i bedömningen av granskningsärenden gick i graven.

Fru talman! Det hela började i oktober 2025, då Socialdemokraterna och de övriga oppositionspartierna valde att byta fot när det gällde granskningen av statsministerns agerande i samband med den tidigare nationelle säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholms säkerhetsincidenter.

Den 13 mars 2025 beslutade ett enigt utskott att, enligt protokollet, ”bordlägga ärendet i avvaktan på pågående rättsprocess”. Så sent som den 11 september 2025 konstaterade konstitutionsutskottets dåvarande ordförande, socialdemokraten Ida Karkiainen: ”Så länge vi inte har en lagakraftvunnen dom så kan vi inte heller fatta ett beslut om hur vi ska gå vidare med granskningen.” Hon tillade dessutom: ”Annars kan vi inte fullgöra en granskning av helheten och det tror vi blir olyckligt i det här fallet.”

Detta var alltså de två principer som enligt utskottets ordförande motiverade den fortsatta bordläggningen: Man ska invänta en lagakraftvunnen dom samt säkerställa möjligheten att granska ett ärende i dess helhet.

En månad senare, när Jennie Nilsson hade tillträtt som ny ordförande för utskottet, tycktes dessa principer inte längre vara avgörande. Någon lagakraftvunnen dom fanns fortfarande inte. Tvärtom hade tingsrättsdomen överklagats och hovrätten meddelat att målet skulle tas upp först sent under 2026. Förutsättningarna som enligt utskottets tidigare ordförande motiverade en fortsatt bordläggning hade alltså inte förändrats. Ändå ville utskottets nya ordförande, med stöd av övriga oppositionspartier, ändra det tidigare bordläggningsbeslutet.

När majoriteten inte accepterade denna omsvängning inleddes ett beklagligt misstänkliggörande av motiven bakom en fortsatt bordläggning. Som exempel vill jag citera vad utskottets ordförande sa i februari 2026 om majoritetens vägran att återuppta granskningen av Landerholmärendet: ”För att tala klarspråk, det är en uppenbar mörkläggning från statsministerns sida av politiken.” På frågan om hon trodde att statsministern hade gett order om detta svarade hon: ”Det kan jag inte säga, men antingen agerar man på någons order, eller också tycks man inte ha tilltro till statsministerns förmåga att kunna klara av en sådan granskning.”

Med ett sådant tonläge är det knappast förvånande att vi till slut landade där vi gjorde när granskningsärendena skulle bedömas. Allvarliga anklagelser framfördes från båda håll, och det var ingen upplyftande bild av konstitutionsutskottet som förmedlades vid de parallella pressträffarna för en knapp vecka sedan. Här finns anledning för alla inblandade att besinna sig, ty det är konstitutionsutskottets anseende och trovärdighet som ytterst står på spel.

Fru talman! Det sägs att man inte ska gråta över spilld mjölk, och det ligger kanske något i det. Vi kan inte göra ogjort det som hände för en vecka sedan, men vi kan reflektera över det.

I en viktig rapport från SNS Demokratiråd, publicerad i mars 2026, skrivs följande om konstitutionsutskottet: ”Att motverka partipolitiskt styrd oenighet om granskningen är viktigt både för KU:s förmåga att bidra till den konstitutionella rättsutvecklingen och för ansvarsutkrävandet av regeringen. KU:s kritik väger tyngre och ger ett starkare bidrag till praxis när man talar med en röst över partigränserna. Ju mer man kan undvika splittring baserad på partilojalitet, desto mer bidrar man också till att långsiktigt stärka normen om att det är författningen framför partiet som gäller i KU.”

Detta påpekande leder oss till det som jag skulle vilja kalla KU:s akilleshäl. Den sammanfattades redan 2006 av statsvetaren Olof Petersson på följande sätt: ”KU-ledamöterna befinner sig i en omöjlig dubbelroll. Dels ska de svara för en upphöjd, statsmannamässig granskning av den konstitutionella demokratin. Dels är de partipolitiker som drivs av en i och för sig legitim strävan att maximera röster i kommande val. Problemet är att den kortsiktiga partitaktiken ofta får dominera på de konstitutionella principernas bekostnad.”

Det är detta dilemma vi är satta att hantera. Att vi för en vecka sedan inte lyckades göra det är enligt min mening svårt att bestrida.

Fru talman! Det är två frågor som inställer sig efter detta misslyckande. Den första är om det finns någon väg tillbaka till den enighet i bedömningarna som utskottet uppvisade under lång tid. Den andra är om det ens är önskvärt.

Svaret på den första frågan är ovisst i dessa politiskt polariserade tider, men jag är övertygad om att det finns en genuin vilja hos mina utskottskollegor att återfinna en sådan ordning.

Svaret på den andra frågan är betydligt mer komplicerat och förtjänar eftertanke. Den redan citerade rapporten från SNS Demokratiråd är mycket uppskattande när det gäller enigheten i utskottet men pekar samtidigt på ett inte oväsentligt problem: ”När KU talar med en röst väger dess ord tyngre, men ännu viktigare är förstås vad som faktiskt sägs. Ett mer tveksamt sätt att skapa enighet kan vara att bli luddigare i sin kritik, vilket ger de kompromissande parterna möjlighet att göra olika tolkningar av vad man faktiskt har kommit fram till.”

Man tillägger: ”Risken är att strävan efter enighet leder till kompromissprodukter i dålig bemärkelse, det vill säga urvattnade och svårtydda ställningstaganden.”

Vår senaste granskning illustrerar enligt min mening båda dessa risker.

Fru talman! Jag måste erkänna att jag är ambivalent inför kravet på enighet, särskilt när det gäller bedömningen av de granskade ärendena. Jag föredrar en tydlig och välgrundad argumentation framför nära nog intetsägande luddigheter. Att till varje pris eftersträva enighet i bedömningarna kan i längden vara en väg att göra utskottets arbete irrelevant.

Dessutom vill jag påpeka att skiljaktiga bedömningar även förekommer i våra mest respekterade rättsinstanser: Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen. Det sker visserligen mer sällan i ett konsensusinriktat land som Sverige än i exempelvis USA, där skiljaktiga meningar är ett vanligt inslag i den amerikanska högsta domstolens avgöranden.

Fru talman! Min slutsats är att välgrundad oenighet mycket väl kan vara både viktig och hälsosam. Därför är jag tveksam till att ge enigheten ett slags helig status.

Hur detta kommer att utvecklas framöver är som sagt ovisst. Men oavsett om framtiden präglas av större enighet eller större oenighet vill jag understryka en sak: Vi kan vara oeniga på många olika sätt, och det har avgörande betydelse för trovärdigheten i konstitutionsutskottets arbete och tyngden i dess ställningstaganden. Vi kan vara oeniga på det sätt vi var för en vecka sedan. Då förlorar vi alla, och framför allt förlorar den institution som vi har fått förtroendet att förvalta. Eller så kan vi vara oeniga på ett respektfullt sätt utan att misstänkliggöra varandras motiv eller förlöjliga varandras argument. Det är denna lärdom jag hoppas att vi alla drar av det som nyss inträffade i vårt utskott.

Sist men inte minst vill jag tacka kansliet för det fantastiska arbete det gör. Utan det skulle utskottets arbete inte vara möjligt.

I detta anförande instämde Gudrun Brunegård (KD).

Fru talman! En princip brukar definieras som en fast övertygelse som fungerar som utgångspunkt för hur vi fattar beslut. Men det verkar som att principer i ett socialdemokratiskt perspektiv fungerar på ett annat sätt.

Jag är övertygad om att ett sådant förhållningssätt skadar konstitutionsutskottets trovärdighet. Utskottet bör inte anpassa sina beslut efter valtaktiska överväganden. Än mindre bör man uttrycka sig på ett föga smickrande sätt om de ledamöter som inte är beredda att acceptera en sådan omsvängning.

I sammanhanget vill jag citera vad ledamoten sa i februari 2026 om utskottsmajoritetens vägran att återuppta granskningen av Landerholmfallet: ”För att tala klarspråk, det är en uppenbar mörkläggning från statsministerns sida av politiken.”

På frågan om hon trodde att statsministern hade gett order om detta svarade ledamoten: ”Det kan jag inte säga, men antingen agerar man på någons order, eller också tycks man inte ha tilltro till statsministerns förmåga att kunna klara av en sådan granskning.”

Sådana uttalanden från konstitutionsutskottets ordförande bidrar inte till att stärka utskottets arbete eller dess trovärdighet. Jag vill gärna att ledamoten kommenterar detta.

Fru talman! I mars 2025 beslutade ett enigt konstitutionsutskott att bordlägga granskningen av statsministerns agerande i samband med den tidigare nationella säkerhetsrådgivaren Henrik Landerholms säkerhetsincidenter, med hänvisning till den pågående rättsprocessen. Så sent som den 11 september 2025, efter ett nytt beslut om bordläggning, framhöll konstitutionsutskottets dåvarande ordförande, socialdemokraten Ida Karkiainen följande: ”Så länge vi inte har en lagakraftvunnen dom så kan vi inte heller fatta ett beslut om hur vi ska gå vidare med granskningen.” Hon tillade dessutom: ”Annars kan vi inte fullgöra en granskning av helheten och det tror vi blir olyckligt i det här fallet.”

Det var alltså två principer som motiverade den fortsatta bordläggningen, nämligen att invänta en lagakraftvunnen dom och att säkerställa möjligheten att granska ärendet i dess helhet.

En månad senare när Jennie Nilsson hade tillträtt som ny ordförande tycktes dessa principer inte längre vara avgörande. Någon lagakraftvunnen dom fanns fortfarande inte. Ändå ville utskottets ordförande att frågan skulle beröras på nytt.

Om behovet av en lagakraftvunnen dom och en fullständig granskning av helheten var avgörande den 11 september, varför var dessa principer inte längre avgörande en månad senare?

Fru talman! Medborgarskap som verktyg för integration – det låter fint. Men förklara för mig hur Foxtrot och deras ”Jordgubben”, som begår mycket allvarlig systemhotande kriminalitet, ska använda det här fina verktyget för integration, Jan Riise!

I det här fallet omvandlar ni ett verktyg som är viktigt – men som ska förtjänas, eftersom det är så viktigt – till ett skydd för brottslingar. Det är det ni gör. Det här har ingenting med integration att göra; det är en retorik som egentligen inte är värd någonting. Det vore därför intressant att få förklarat hur ert ställningstagande i sådana fall fungerar.

Sedan har vi även hela frågan om att ni inte vill kriminalisera organisationerna, vilket vi redan har tagit upp. Det vore intressant att höra hur ni ska samarbeta med ett parti, Socialdemokraterna, som ju vill motsatsen. Hela deras kriminalpolitik och idé om brottsbekämpning bygger på att man ska kunna kriminalisera just de organisationer som ni inte vill kriminalisera, det vill säga som ni vill ska ha laglig möjlighet att vara här i Sverige. Det är väldigt märkligt att ni vill ha det så, men så är det.

I detta anförande instämde Lars Engsund (M).

Fru talman! Medborgarskap som verktyg för integration – det låter fint. Men förklara för mig hur Foxtrot och deras ”Jordgubben”, som begår mycket allvarlig systemhotande kriminalitet, ska använda det här fina verktyget för integration, Jan Riise!

I det här fallet omvandlar ni ett verktyg som är viktigt – men som ska förtjänas, eftersom det är så viktigt – till ett skydd för brottslingar. Det är det ni gör. Det här har ingenting med integration att göra; det är en retorik som egentligen inte är värd någonting. Det vore därför intressant att få förklarat hur ert ställningstagande i sådana fall fungerar.

Sedan har vi även hela frågan om att ni inte vill kriminalisera organisationerna, vilket vi redan har tagit upp. Det vore intressant att höra hur ni ska samarbeta med ett parti, Socialdemokraterna, som ju vill motsatsen. Hela deras kriminalpolitik och idé om brottsbekämpning bygger på att man ska kunna kriminalisera just de organisationer som ni inte vill kriminalisera, det vill säga som ni vill ska ha laglig möjlighet att vara här i Sverige. Det är väldigt märkligt att ni vill ha det så, men så är det.

I detta anförande instämde Lars Engsund (M).

Fru talman! Tack, ledamoten, för frågan!

Tyvärr är det ni i Miljöpartiet som inte vill kriminalisera sammanslutningarna som har till syfte att begå systemhotande brott. Vi kan säga att ni vill skydda dem eller att ni inte vill göra något åt dem, men jag och en majoritet i denna kammare – inklusive Socialdemokraterna – tror att det är oerhört viktigt att komma åt hela det organiserade nätverket som den konkreta kriminaliteten leder till.

Om man bara fokuserar på konkreta handlingar skyddar man de facto dem som vi borde kunna sätta åt: de som organiserar, betalar och tjänar på detta.

Det här är en erfarenhet som gjordes i USA, och därför har de den antimaffialagstiftning som Socialdemokraterna pläderar för här i Sverige. Jag tycker att det är riktigt; den vägen måste vi gå. Men för att kunna göra det ska vi inte skydda den här typen av föreningsfrihet, för den föreningsfriheten är oförsvarlig och farlig.