Fru talman! Det var ju uppfriskande med en timmes votering efter sju timmar i kammaren! Nu återgår vi till att göra vår demokratiska plikt i talarstolen.

För lite drygt ett år sedan var jag i Moldavien tillsammans med en delegation från riksdagen. Vårt besök var inriktat på att studera hur svenskt bistånd bidrar till att stärka motståndskraften mot påverkansförsök från främmande makt, närmare bestämt Ryssland.

Man hade i färskt minne ett presidentval där man hade lyckats knyta rysk finansiering till en moldavisk presidentkandidats valkampanj. Genom flera olika led lyckades man spåra hur pengar hade slussats, i fåfänga försök att sudda ut spåren, och genom flera steg ledde spåren ända in i Ryssland. Den korrupte politikern tvingades avgå, och jag vill minnas att han flyttade – till Ryssland.

Vid vårt besök för ett år sedan studerade vi hur FN:s utvecklingsprogram UNDP med svenskt stöd stärkte landets institutioner och därmed ökade motståndskraften mot liknande påverkansförsök inför det då stundande parlamentsvalet. Lyckligtvis avlöpte det väl.

Moldavien är dock inte det enda exemplet; det finns dessvärre flera exempel, senare i tid, på länder där fientliga utländska krafter försöker manipulera väljarkåren med desinformation, smutskastningskampanjer och annat för att destabilisera och undergräva tilltron till de politiska partierna, företrädarna och hela det politiska systemet.

Detta sätter fingret på varför även vi i Sverige behöver se om vårt hus. Därför är det mycket viktigt att vi nu får en lagstiftning på plats som förbjuder partier, deras sidoorganisationer, ledamöter och ersättare för ledamöter samt valkandidater för partier att ta emot anonyma och utländska bidrag, oavsett belopp. Undantaget är mindre bidrag avsedda att täcka utgifter i samband med internationellt partipolitiskt samarbete och bidrag från EU:s institutioner.

Partierna ska bli skyldiga att redovisa vilka medel som har kommit in till verksamheten och varifrån medlen kommer. Granskningen skärps avseende hur regelverket följs. Vidare ska påverkansaktörer, så kallade lobbyister, registrera sig hos Kammarkollegiet och redovisa uppgifter om sin kommunikation med vissa politiska beslutsfattare. Tillsynsmyndighet blir just Kammarkollegiet.

En annan del av det lagförslag som vi i dag diskuterar gäller arbetsmarknadsorganisationers bidrag för partipolitiska ändamål. Tyvärr har tusentals, för att inte säga tiotusentals eller kanske hundratusentals, arbetstagare med borgerliga sympatier mer eller mindre tvångsanslutits till Arbetarepartiet Socialdemokraterna. Ja, inte på så sätt att de har fått medlemskort i partiet, men vare sig de har varit medvetna om det eller ej har de varit med och med sina medlemsavgifter finansierat Socialdemokraternas partikassa och valfond. Så har det varit under tiotals år.

Den lag vi nu ska besluta om innebär att en enskild medlem i en organisation på arbetsmarknaden som lämnar bidrag för partipolitiska ändamål ska ha rätt att avge en förklaring om att ens medlemsavgift inte får användas till sådana bidrag. Förklaringen ska vara bindande för organisationen, och organisationen ska informera sina medlemmar om rätten att avge en sådan förklaring.

Själv hade jag helst velat se lagen träda i kraft med omedelbar verkan, inför höstens val, men dessvärre blir det inte förrän till halvårsskiftet 2027. Jag yrkar ändå bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på yrkandena.

Fru talman! Mig veterligen är detta mitt sista anförande från riksdagens talarstol innan jag avgår, och därför vill jag innan jag lämnar densamma tacka kammarkansliet, talmannen och hela verksamheten för allt det goda stöd och den goda service som jag har fått under de totalt sju och ett halvt år som jag kommer att ha tjänstgjort som riksdagsledamot i kammaren.

Utöver de sedvanliga sammanträdena i kammaren har jag under dessa två mandatperioder dessutom ingått i flera grupper som leds av de vice talmännen, såsom jämställdhetskommittén under förra mandatperioden, styrgruppen för demokratiutveckling i det östliga partnerskapsområdet och den arbetsgrupp som har tagit fram program för riksdagens forskningsdagar.

Jag vill också tacka kollegorna i konstitutionsutskottet och utskottets helt fantastiska kansli. Det är en sådan förmån att få tillgång till den myckna kunskap och det institutionella minne som finns på kansliet och kunna luta sig mot det i det stundom ganska knepiga granskningsarbetet.

Varmt tack, allihop, och allt gott inför sommaren och tiden därefter! Själv drar jag mig tillbaka till den kommunala och regionala demokratiska nivån och ser fram emot att framöver få sova något fler nätter i min egen säng hemma i Vimmerby – med någon utflykt till Stockholm, exempelvis vid veterandagarna. Tack för ordet, och tack för de här åren!

(Applåder)

Fru talman! Det har pågått en sekelgammal strid om Socialdemokraternas finansieringsformer. Vi minns fortfarande skandalen kring Socialdemokraternas lotteriverksamhet. Det visade sig att partiets lotteribolag Kombispel använde sig av djupt oetiska försäljningsmetoder, inte minst riktade mot äldre personer.

Konsumentverket och Spelinspektionen konstaterade att Socialdemokraterna hade brustit i kontrollen över verksamheten, att marknadsföringen varit otillbörlig, att konsumentskyddet varit otillräckligt och att telefonförsäljningen inte skett under betryggande former. Spelinspektionen riktade därför en varning och utdömde en sanktionsavgift på 3 miljoner kronor.

Detta ledde så småningom till skärpta regler för partilotterier och, som väntat, till högljudda protester från Socialdemokraterna. Man ville avslå regeringens proposition eftersom den enligt partiets mening var diskriminerande och stred mot regeringsformens bestämmelser om föreningsfrihet. Det är ett argument som påminner om sådana som historiskt har använts för att försvara olika former av partifinansiering som gynnat Socialdemokraterna.

I detta sammanhang konstaterade Lagrådet i december 2024 att förslaget varken var diskriminerande eller stod i strid med regeringsformens bestämmelser om föreningsfrihet och näringsfrihet. Därtill hävdade partiets företrädare i en motion om partipolitiska lotterier att förändringarna ”snarare för tankarna till auktoritära styren än till en livskraftig demokrati”. Det var stora ord för att försvara en finansieringsform som myndigheterna hade riktat allvarlig kritik mot. Socialdemokraterna har alltför ofta haft en benägenhet att sammanblanda det egna partiets intressen med demokratins grundläggande principer.

Fru talman! Samma typ av argument användes under decennier till försvar för kollektivanslutningen av fackföreningsmedlemmar till Socialdemokraterna. Att avskaffa kollektivanslutningen sades hota demokratin och inskränka föreningsfriheten.

I dag råder i stället bred enighet om att systemet innebar en allvarlig kränkning av individens politiska frihet. Hundratusentals svenskar blev partimedlemmar utan att själva ha ansökt om medlemskap, samtidigt som betydande ekonomiska resurser tillfördes partiet genom medlemsavgifter.

När kollektivanslutningen avskaffades vid årsskiftet 1990/91 fortsatte den så kallade facklig-politiska samverkan, bland annat genom organisationsanslutning, att ge Socialdemokraterna betydande organisatoriska och ekonomiska fördelar. I en rapport från 2002, skriven av Johan Forssell och Kristoffer Tamsons, uppskattades värdet av LO:s stöd till Socialdemokraternas valrörelse till över en halv miljard kronor, om man räknade in såväl direkta bidrag som arbetsinsatser från fackligt anställda och förtroendevalda. Det motsvarade mer än fem gånger de sammanlagda valbudgetarna för alla andra politiska partier i riksdagen.

Oavsett hur man värderar den siffran illustrerar den något viktigt: Socialdemokraternas historia är också historien om ett parti som under lång tid haft tillgång till resurser och stödformer som inget annat parti i Sverige varit i närheten av.

Redan vid en riksdagsdebatt i juni 1934 anfördes att Landsorganisationen anslog 250 000 kronor till Socialdemokraternas valrörelse. Som andel av landets bnp motsvarar denna siffra omkring en halv miljard kronor i dagens penningvärde.

Det var vid samma debatt som den blivande folkpartiledaren Gustaf Andersson i Rasjön sa att man måste ”från demokratiska utgångspunkter anse, att det är oriktigt, att en fackföreningsmedlem skall med tvång, mer eller mindre, nödgas tillhöra ett politiskt parti”. På samman sätt tycker vi i dag att det är fel att inte ge den enskilde möjlighet att motsätta sig att ens egen medlemsavgift finansierar ett politiskt parti.

Fru talman! Det vi debatterar i dag handlar ytterst om Socialdemokraternas möjlighet att fortsatt förfoga över ekonomiska resurser från människor som inte är partimedlemmar och som inte ens ges en självklar rätt att motsätta sig att deras medlemsavgifter används för partipolitiska ändamål.

Det är begripligt att Socialdemokraterna av egenintresse försvarar ett sådant system. Att ett utpräglat kollektivistiskt parti som Vänsterpartiet gör det är heller inte särskilt förvånande. Miljöpartiets stöd för denna ordning är inte heller särskilt överraskande. Det som däremot är svårt att förstå är att Centerpartiet väljer att ansluta sig till denna linje.

Det fanns en tid då liberaler och centerpartister stod sida vid sida i kampen mot socialdemokratins anspråk på att i föreningsfrihetens namn kollektivansluta fackföreningsmedlemmar till partiet. Redan 1965 begärde Centerpartiet genom en motion om skydd för medborgarnas politiska integritet att frågan skulle utredas. Folkpartiet ställde sig bakom denna motion. Socialdemokraterna motsatte sig däremot att en sådan utredning skulle genomföras.

I den debatt som ägde rum i maj 1965 betonade den socialdemokratiske socialministern Gustav Möller att kollektivanslutningen fungerar som ett styrkebälte för arbetarrörelsen, både fackligt och politiskt, och att det bidrar till att ge socialdemokratin en ekonomiskt starkare ryggrad.

Så var det då, och i många avseenden är det fortfarande så. Skillnaden är att det inte längre är medlemmarna som kollektivansluts till partiet utan deras plånböcker. Det är deras medlemsavgifter som utan krav på individuellt samtycke kan användas för att finansiera Socialdemokraternas politiska verksamhet.

Fru talman! Centerpartiet var under lång tid en av de starkaste kritikerna av kollektivanslutningen. Partiet argumenterade för att politiskt medlemskap måste bygga på ett personligt och frivilligt ställningstagande. Frågan i dag är varför samma princip inte ska gälla när det handlar om att finansiera ett politiskt parti genom medlemsavgifter.

I den gemensamma reservationen från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet hävdas som första argument att det är tveksamt om ett krav på samtycke från enskilda medlemmar är förenligt med regeringsformens skydd för föreningsfriheten när organisationer på arbetsmarknaden använder en del av medlemsavgiften för att stödja ett politiskt parti.

Det är ett märkligt argument, eftersom Lagrådet vid upprepade tillfällen under de senaste 40 åren har avfärdat just denna invändning. Redan 1985 skrev Lagrådet med anledning av en gemensam motion från Centerpartiet, Folkpartiet och Moderaterna om att genom lag förbjuda kollektivanslutningen att den föreslagna lagen inte stred mot den enligt regeringsformen skyddade föreningsfriheten.

Lagrådets resonemang, som i allt väsentligt är detsamma som regeringen anför i det aktuella fallet, var att grundlagsskyddet gäller i förhållandet mellan den enskilde och det allmänna, inte i förhållandet mellan enskilda. Regler eller förbud av civilrättslig karaktär innebär därför inte någon begränsning av föreningsfriheten i regeringsformens mening.

Fru talman! Det vi föreslår är ingen revolution. Det handlar inte om att förbjuda facklig-politisk samverkan. Det handlar inte om att förbjuda partibidrag. Det handlar endast om att ge den enskilda medlemmen rätten att säga nej.

Den som inte vill att den egna medlemsavgiften ska användas för att finansiera ett politiskt parti ska inte heller tvingas till det. Det är en självklar fråga om politisk integritet, personlig valfrihet och respekt för individen.

Det handlar inte om att förbjuda någon att ge pengar till ett politiskt parti. Det handlar bara om att ingen ska tvingas göra det. Det borde vara en odiskutabel princip i en fri demokrati. Därför yrkar jag bifall till utskottets förslag.