Jessica Wetterling

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Tack, Mauricio Rojas, för svaret!

Jag blev inte helt klok på det. Det här har varit en lång dag, och vi verkar heller inte förstå varandra i många andra ärenden.

Mig veterligen står det var och en fritt att välja vilka föreningar man vill vara medlem i. På vår arbetsmarknad finns det fler fackförbund än ett. Det är också möjligt att vara medlem i akassan och inte i själva fackförbundet i övrigt. Då har man inte någon direkt medlemsavgift till ett fackförbund.

Det är ändå lite anmärkningsvärt att man i olika anföranden från Tidöpartierna på något sätt försöker påstå att det inte skulle vara en inskränkning av föreningsfriheten. Det står ganska klart och tydligt att Lagrådet anser att det kan ifrågasättas om den föreslagna regleringen är förenlig med Europakonventionen.

Det är precis som att det som står i vårt betänkande på sidan 17 – som inte är en del av utskottets ställningstagande, utan som är grunden för betänkandet – är fakta som man helt och hållet bara bortser från, fru talman. Jag tycker att det är lite märkligt.

Jag har varit medlem i ett fackförbund i hela mitt liv. Det är Kommunal. Jag har engagerat mig och också lyckats påverka mitt fackförbund på lokal nivå. Jag är övertygad om att om jag hade velat hade jag kunnat engagera mig ännu mer och kunnat påverka ännu mer. De möjligheterna finns i alla partier och i alla organisationer som man väljer att vara medlem i.

Slutligen ska jag helt byta ämne och säga tack så mycket till Mauricio. Jag har uppskattat att ha dig i utskottet. Jag önskar alla en glad sommar! Detta är troligtvis – men det vi inte – det sista anförandet som jag har. Tack så mycket!

Fru talman! Tack, Mauricio Rojas, för ett långt och intressant anförande!

Det är ändå positivt att Mauricio Rojas är så tydlig med hur det kommer sig att Tidöpartierna inför den här lagstiftningen. Det enda syftet är att komma åt Socialdemokraterna och en del av deras finansiering.

Jag hade förstått det om vi fortfarande hade kollektivanslutning, som Mauricio Rojas pratade länge om. Jag håller också med om att det borde vara upp till var och en som är medlem i en organisation att välja att dela organisationens värderingar och därmed de villkor som är grund för medlemskapet.

Om man inte delar grunden för medlemskapet, brukar man, precis som många liberaler nu har gjort, lämna det parti, den fackföreningsrörelse eller den organisation som man fram till då varit medlem i.

Det framstår som att Mauricio Rojas är något avundsjuk på Socialdemokraternas tjocka plånböcker. Jag kan förstå det. Det är mitt parti också. Ännu mer avundsjuka är vi på Centerpartiet, för de har ännu mer pengar, mig veterligen.

I mitt parti har vi infört en regel för medlemmar om att de företrädare som har politiska uppdrag för vårt parti i stället betalar partiskatt. Det är så vi finansierar vår verksamhet. De bidragsgivare som rapporteras in till Kammarkollegiet är framför allt företrädare för vårt politiska parti.

Jag måste få ställa en fråga till Mauricio Rojas, som så oförblommerat erkänner att det enda syftet med detta är att komma åt Socialdemokraterna och förhindra deras framgångar i val. Är det här verkligen rimligt?

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till den gemensamma reservationen i detta betänkande.

Först tänkte jag ändå vara lite positiv till det här ärendet även om jag har en reservation. I likhet med regeringen anser jag nämligen att allmänhetens insyn i politiska processer måste förbättras. Det är också därför vi i Vänsterpartiet välkomnar de ändringar som föreslås i lagen om insyn i finansiering av partier, som innebär att partier och andra som omfattas av denna lag förbjuds att ta emot anonyma och utländska bidrag, oavsett belopp. Vi välkomnar även att partiernas redovisningsskyldighet utökas och att granskningen av detta regelverks efterlevnad skärps.

Vi står även, herr talman, bakom regeringens förslag om att införa ett så kallat lobbyregister, som ska redovisa kommunikation mellan lobbyister och politiska beslutsfattare. Jag tycker att detta förslag från regeringen är väldigt bra. En sak som jag dock har noterat – och jag tror inte att jag är den enda i oppositionen som har noterat detta – är att både Moderaternas och Kristdemokraternas ledamöter under själva utredningen var emot ett lobbyregister och till och med reserverade sig i den del som rörde just detta. Jag tycker att det är bra att regeringen har kört över sina egna ledamöter och representanter i utredningen. Men det är inte utan att man lite grann börjar undra vem det egentligen är som styr.

Herr talman! I regeringens proposition föreslås också en ny lag med bestämmelser om arbetsmarknadens organisationers bidrag för partipolitiska ändamål. Detta lagförslag innebär att en enskild medlem i en organisation som lämnar bidrag för partipolitiska ändamål ska ha rätt att avge en förklaring om huruvida dennes medlemsavgift får användas för sådana bidrag eller inte.

I frågan om att införa ett krav på samtycke från enskilda medlemmar när organisationer på arbetsmarknaden använder en del av medlemsavgiften för att stödja ett parti ekonomiskt är vår uppfattning att det är klart tveksamt om detta är förenligt med regeringsformen eller de internationella konventionernas skydd för den mycket grundläggande föreningsfriheten. Det är också vad utredningen kom fram till i betänkandet Ökad insyn i politiska processer, där man föreslog att detta förslag inte skulle genomföras. Därför redovisade man det endast som en del av sina överväganden. Även tidigare utredningar har dragit samma slutsats.

Även Lagrådet fastslår i sitt yttrande att underlaget för detta lagförslag framstår som bräckligt då regleringen enligt deras tolkning framstår som en icke-bindande uppförandekod och det saknas möjlighet att ålägga en organisation några sanktioner, enligt förslaget.

Herr talman! Detta är väldigt grundläggande. Det ska inte vara statens sak att göra inskränkningar i hur en förening väljer att fatta sina demokratiska beslut. I dag finns det en välfungerande ordning som utgör en grundläggande del i den föreningsfrihet som vi har i det här landet och som enligt mig i det längsta bör värnas. Ett beslut som pekar ut att vissa delar av en föreningsverksamhet ska omfattas av andra regler än övriga riskerar att öppna en dörr på ett sätt som kan ge långtgående konsekvenser, som inte är proportionerliga med hänsyn till de problem som regeringen säger sig vilja lösa.

Dessutom finns i dag en god transparens kring de bidrag som fackförbund skänker till politiska partier. I Sverige är det väldigt få fackförbund som har beslutat att lämna bidrag till politiska partier. Men rent principiellt tycker jag att det fortsatt bör och ska vara medlemmarna i respektive organisation som avgör hur man på bästa sätt vill bedriva sin verksamhet och förvalta de insamlade medel man har tillsammans.

Jag noterar att utskottets majoritet stöder detta lagförslag. Men vi skriver också i betänkandet att exempelvis Lagrådet anser att det är osäkert om förslaget är förenligt med Europakonventionen. Det är alltså inte så att vi i oppositionen bara hittar på.

(forts. § 14)

Fru talman! Det finns många myndigheter i Sverige, men det är bara ett fåtal som lyder direkt under riksdagen. En av dem är JO. Det är en institution som jag verkligen uppskattar alltmer för varje år som går.

När Justitieombudsmännens årliga ämbetsberättelse kommer släpper jag det mesta, fast det har blivit svårare nu när den kommer under våren. Det var enklare på hösten, när vi inte var helt upptagna av konstitutionsutskottets granskningsarbete.

Denna årsbok är, precis som tidigare talare har sagt, en av de viktigaste temperaturmätningar vi har när det gäller hur Myndighetssverige fungerar. Den har en minst sagt stolt historia. Boken ger ett ganska skrämmande intryck – den är tjock och tung – men om man vågar öppna den är den viktig och läsvärd. Den är också mycket mer lättläst än vad man kanske förväntar sig.

Fru talman! JO-ämbetet var en svensk uppfinning när det inrättades 1809 och har sedan dess exporterats runt om i världen. Även om mycket givetvis har förändrats sedan dess – det är ändå över 200 år sedan – är ganska mycket i uppdraget sig likt än i dag.

Precis som då granskar man att lagar följs och att myndigheter och deras tjänstemän sköter sitt arbete. Precis som då gör man inspektioner, och man kan föreslå förändringar och förbättringar. Precis som då kan man också väcka åtal, även om den rätten mest användes på 1800-talet. Framför allt handlar det om att ta emot klagomål från enskilda och att genom sina beslut ge dem upprättelse när den offentliga makten har gjort fel.

I samband med överlämnandet av ämbetsberättelsen har vi i utskottet haft två sammanträden med JO där vi har kunnat ställa frågor.

Fru talman! När jag började som riksdagsledamot 2018 fick Justitieombudsmännen in drygt 9 000 klagomål per år. Under förra året ökade antalet klagomål med drygt 30 procent jämfört med föregående år. När vi i förra veckan hade chefs-JO på besök i utskottet gav han en prognos för antalet klagomål, som ser ut att öka markant även detta år.

Det är en utveckling som man behöver fundera lite över. Det är viktigt att det finns en hög kunskap i samhället om JO och möjligheten att klaga hos dem. Ytterst är JO ett sätt för personer som upplever sig ha blivit felaktigt behandlade av en myndighet att få upprättelse.

JO bidrar bara genom sin existens men också givetvis genom sina granskningar – utifrån klagomål eller på eget initiativ – till att höja rättssäkerheten i vårt samhälle. JO är en viktig aktör för att upprätthålla vårt demokratiska system.

Om vi på något sätt skulle känna oss illa behandlade av det offentliga är det viktigt att det finns någon som vi kan vända oss till för att få vårt klagomål prövat och som står på vår sida och bevakar våra rättigheter. Detta är något som vi bör värna, vara rädda om och vara väldigt stolta över.

Ökningen av klagomål vållar huvudbry. JO:s tillsyn är till sin karaktär extraordinär, och det är inte tänkt att den ska ersätta den ordinarie tillsynsverksamhet som bör finnas hos myndigheter eller hos särskilda tillsynsmyndigheter. KU har under lång tid framhållit just detta. Det är en grundläggande förutsättning för att Justitieombudsmännen ska kunna fullgöra sitt viktiga extraordinära tillsynsuppdrag på ett lämpligt sätt, så att JO:s resurser kan användas på bästa och mest lämpliga sätt.

I dag finns flera myndigheter som står utan ordinarie tillsyn. Ett särskilt viktigt exempel, som tidigare talare varit inne på, är Kriminalvården. Där finns ingen ordinarie tillsynsmyndighet, så den enda man kan vända sig till med ett klagomål är just JO. Och det är det många som gör. Som sagt har KU flera gånger påpekat för regeringen att detta är något som man behöver komma till rätta med. Det är inte rimligt att klagomål gällande Kriminalvården ska ta en så pass stor andel av JO:s resurser i anspråk, även om det givetvis är viktigt att det görs när så nu är fallet.

Fru talman! Jag kan inte nog framhålla värdet av att ombudsmännen informerar oss i utskottet och riksdagen om sina iakttagelser och påtalar de behov av lagändringar eller andra åtgärder som identifierats genom deras granskningar. Särskilt allvarligt är det när JO påtalar brister som rör våra grundlagsskyddade fri- och rättigheter.

Med detta vill jag tacka dem som arbetar vid JO för deras goda arbete. Jag ser fram emot att ta del av kommande ämbetsberättelser från denna viktiga myndighet.

Fru talman! I detta sista kapitel av granskningsbetänkandet vill jag beröra ett ärende som gäller de olika beskeden från regeringen när det gäller indexering av assistansersättningen. Vid en pressträff i september 2024 meddelade företrädare för regeringen och regeringspartierna att man hade för avsikt att indexera det schablonbelopp som gällde assistansersättningen.

En indexering av schablonbeloppet ska införas i syfte att skapa större förutsägbarhet för kommuner, privata utförare och för assistansmottagare – så stod det på de bilder som presenterades.

Beskedet mottogs med glädje av de berörda och tolkades som ett löfte. Därför blev också reaktionerna väldigt starka när budgeten kom ett år senare, för där fanns inte den utlovade indexeringen med.

I stället valde regeringen som sagt att ett år senare korrigera presentationsbilderna, som fortfarande ligger på regeringens hemsida. Någon indexering har inte skett. Regeringen upptäckte alltså först ett år senare att deras egna, beredda och – vad man får anta – förhandlande presentation innehöll information som var missvisande.

Men detta, fru talman, var inte den enda gången som det getts information om en kommande indexering av assistansersättningen. Exempelvis i denna kammare vid en frågestund i februari 2025 sa socialtjänstministern att arbete pågick för att ta fram en indexeringsmodell samt att förhoppningen var att arbetet skulle vara klart i tid till presentationen av 2026 års budgetproposition.

Det olyckliga med detta uttalande är att det inte alls överensstämmer med det besked som finansministern senare gav i samband med en pressträff, då hon anförde att de tidigare beskeden om indexeringen endast gav uttryck för vad just Liberalerna ville driva.

Fru talman! Utskottet konstaterar att när statsråd på detta sätt lämnar olika besked om beredningen av ett ärende riskerar det att skapa osäkerhet kring hur arbetet samordnas mellan de olika departementen samt att informationen rörande frågan om en indexering av schablonbeloppet i assistansersättningen som getts av olika statsråd vid olika tillfällen har skilt sig åt.

Det aktuella ärendets status och tidsplan har beskrivits på olika sätt, och det kan därför ifrågasättas om samordningen mellan berörda departement har varit tillräcklig. Vi konstaterar även att den bild som finansministern gav i sitt uttalande är svårförenlig med den bild som tidigare framkommit i information från Socialdepartementet och socialtjänstministern.

Jag återger avslutningsvis vad utskottets vice ordförande Mats Green har sagt: KU konstaterar brist, då utredningen visar att två företrädare för regeringen gav oförenliga uppgifter i ett aktuellt ärende.

Precis som Mats sa i kammaren tidigare i morse är detta oacceptabelt.

Jag har nu 45 sekunders talartid kvar, och jag ska säga lite om aktieaffärerna. Jag vill berömma kollegorna i utskottet: Lars, Susanne, Pira och Gudrun. Det är många som har nämnt de här ärendena. Det är också fyra olika anmälningar som rör exakt samma sak, vilket är anmärkningsvärt. Ännu mer anmärkningsvärt, fru talman, är att medierna under granskningen – precis i slutet – rapporterade att en av de granskade ännu en gång verkar ha handlat med aktier. Men det får bli föremål för nästa års granskning.

(TREDJE VICE TALMANNEN: Normalt sett använder vi inte bara förnamn utan för- och efternamn.)

Fru talman! Jag vet att jag pratar för alla i utskottet när jag tackar Lena Malm för den oerhört goda tårtan. Hon får gärna återkomma till utskottet som ersättare för andra ledamöter i framtiden!

Fru talman! Nu ska jag bli lite allvarligare och prata om ett ärende i kapitel 3.

Utskottet har granskat regeringens hantering av säkerhetsbrister vid Lantmäteriet. Under granskningens gång blev det nog uppenbart för oss alla att säkerhetsbristerna inom Lantmäteriet varit avsevärt större än vad som först framkom och att konsekvenserna för Sveriges säkerhet är svåra att överblicka. Regeringens egen utredare konstaterade i år att säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter och försvarshemligheter varit öppet tillgängliga och därmed får anses röjda.

Man har kunnat sitta på hemmaplan och samla in information om anläggningar i Sverige ur Lantmäteriets enorma databas. Att den informationen varit öppet tillgänglig under många år gör det hela än mer problematiskt. Konsekvenserna är enligt utredaren svåra att överblicka fullt ut. Enligt utredaren är det även svårt att se att skadorna kan repareras helt. Utredaren slår också fast att perspektivet är större än enbart Lantmäteriets verksamhet. Det handlar om hela Sveriges säkerhet.

Utredarens samlade slutsats är att det rör sig om allvarliga brister gällande informationssäkerhet, sekretessprövning och personuppgiftshantering. Utredaren sa faktiskt själv i samband med överlämnandet av sin utredning till regeringen att stängningen av arkivet var helt nödvändig och borde ha skett långt tidigare. Notera: Detta är vad regeringens egen utredare säger, inte vi i oppositionen.

Under våren 2024 fick Landsbygds- och infrastrukturdepartementet vid flera tillfällen information om allvarliga säkerhetsincidenter vid Lantmäteriet. Vid ett av dessa tillfällen framförde myndighetens dåvarande säkerhetsskyddschef att kundtjänsten inte genomförde någon sekretessprövning vid utlämnandet av handlingar. Dessutom kunde Lantmäteriets kunder med direktåtkomst få ut uppgifter ur databasen Arken utan sekretessgranskning. Enligt säkerhetsskyddschefen var detta något som den dåvarande gd:n ansåg inte skulle delges departementet.

Mot bakgrund av den information som departementet och ministern fick ta del av samt diskrepansen mellan generaldirektörens och säkerhetsskyddschefens analyser och slutsatser säger utskottet att det kan ifrågasättas huruvida det var tillräckligt att regeringen förlitade sig på Lantmäteriets egen bedömning av vilka åtgärder som behövde vidtas. Att efterfråga ytterligare uppgifter hade sannolikt kunnat göras. KU menar därför att infrastruktur- och bostadsministern hade kunnat efterfråga såväl ytterligare information som ett tydligare agerande från generaldirektören när det gällde de aktuella frågorna.

Fru talman! Granskningen har också omfattat den vidareförmedling av information om säkerhetsbristerna som skett inom Regeringskansliet. Det finns rutiner för hur informationsöverföring ska ske mellan departementen, och i det aktuella fallet har rutinerna följts i förhållande till och inom Statsrådsberedningen. Samtidigt kan det ifrågasättas om de befintliga rutinerna motsvarar kraven för informationsdelning när så pass allvarliga säkerhetsbrister har konstaterats. Med hänsyn till den verksamhet som Lantmäteriet bedriver och som rör stora delar av samhället anser utskottet därför att även Försvarsdepartementet borde ha informerats om säkerhetsbristerna tidigare än vad som nu skedde.

Fru talman! Det här ärendet är för mig ett enormt tydligt bristärende.

Herr talman! Ibland när man anmäler sig sent till debatten kommer man sist på talarlistan. Trots att man bara har fyra minuters talartid kan man ändå reflektera lite över vad tidigare talare har sagt.

Det låter lite fantastiskt att ett icke-bindande avtal, en viljeinriktning, kan resultera i 100 miljoner på kontot. Om regeringen letar efter nya personer att skapa ett icke-bindande avtal eller en liten viljeinriktning med anmäler jag mig som frivillig. Jag skulle absolut kunna tänka mig att ta hand om några av regeringens miljoner. Nåväl.

Jag ber om ursäkt, herr talman.

Under dessa kapitel tänkte jag ta upp två ärenden som jag själv finner särskilt intressanta. Det ena rör regeringens uppdrag till universiteten om medborgarskapsprov.

Det väckte en del protester när regeringen gav detta uppdrag till Göteborgs och Stockholms universitet, särskilt när migrationsminister Johan Forssell fastslog att det är regeringen som styr landet och att universiteten är statliga myndigheter som lyder under den.

Det är visserligen korrekt att universitet och högskolor är myndigheter och rent formellt kan få regeringsuppdrag, men i utskottet framhåller vi den särskilda och mer självständiga ställning som universitet och högskolor har i förvaltningsorganisationen. Denna självständighet gäller i första hand det som kallas akademisk frihet.

De båda universitet som fick detta uppdrag har hänvisat till etablerad praxis och principen om autonomi och akademisk frihet. De har ifrågasatt om uppdraget ligger i linje med universitetens kärnuppdrag.

I vår granskning framkommer att regeringar inte tidigare har lämnat något jämförbart uppdrag till universitet och högskolor. Vi noterar även att universiteten påtalade de stora utmaningar det skulle innebära att genomföra detta uppdrag med tanke på den snäva tidsplanen.

Ansvarig minister har senare i medier uttryckt en förståelse för att universiteten ansett att det aktuella uppdraget strider mot den praxis om armlängds avstånd som brukar gälla. Det blir nästan lustigt att regeringen samma år tillsätter en utredning i syfte att stärka just den akademiska friheten i Sverige. Regeringens företrädare framstår inte som särskilt synkade får man nog säga.

Det andra ärendet som jag särskilt vill uppmärksamma i just detta kapitel är det som rör utlämnandet av handlingar som rörde Landerholmfallet och den skadebedömning som diariefördes först efter 673 dagar. Medierna fick dessutom vänta orimligt länge när de begärde att få ta del av vissa handlingar, något som Justitieombudsmannen redan har konstaterat och kritiserat Regeringskansliet för.

I vår utfrågning sa statsministern att skälet till att det dröjde 673 dagar var att medier inte hade begärt ut handlingen tidigare. Det är möjligt. Men som chef för Regeringskansliet har statsministern ett övergripande ansvar för att det finns en organisation för att hantera ärenden om utlämnandet av allmänna handlingar. Det har uppenbarligen brustit här.

Precis som tidigare talare var inne på framkom också att när exempelvis DN begärde ut handlingar under eget namn respektive under pseudonym fick de helt olika bemötande, helt olika förutsättningar att ta del av de allmänna handlingarna och helt olika svarstider. Det är mycket anmärkningsvärt, herr talman.

Fru talman! Inledningskapitlet är kanske lite mer spännande i år än tidigare år. Årets vårgranskning av regeringen är den åttonde vårgranskning som jag deltar i. I årets granskning har vi behandlat 40 anmälningar som gjorts till utskottet. Som vanligt rör anmälningarna vitt skilda ämnen och olika ministrar, även ifall både vissa ministrar och vissa teman är återkommande.

Jag har gjort en liten iakttagelse – kanske på marginalen: Utskottet har tidigare år, under den tid då jag har arbetat i utskottet, alltid haft ett antal ärenden som rör EU-nämnden och förankringen av regeringens ståndpunkt där. I år har det inte inkommit några sådana anmälningar. Jag vill gärna tro att det kanske i alla fall delvis beror på att den nuvarande ordföranden för EU-nämnden tidigare har suttit i KU. Han kanske har tagit med sig våra diskussioner till EU-nämnden. Och – vem vet? – kanske har Regeringskansliet tagit intryck av KU:s tidigare ställningstaganden som rör just sådana ärenden. Jag brukar ha ett litet kapitel just om EU-nämnden, men i år blir det helt enkelt inget sådant.

Fru talman! Syftet med KU:s granskningar av regeringen är just att man ska ta intryck av KU:s ställningstaganden och uttalanden. Det är en del av riksdagens kontrollmakt att se huruvida regeringen och ministrar har följt de regler som styr regeringens arbete.

Vi i utskottet utgår från olika KU-anmälningar som riksdagsledamöter gjort. Utskottet utreder framför allt genom att sända frågor till olika delar av Regeringskansliet i syfte att få en bild av vad som hänt. I ett senare skede – det är kanske det som oftast väcker medialt intresse – kallas ett antal statsråd till utfrågning. Därefter, i normalfallet, när utskottet samlat in så mycket information som möjligt, lägger utskottet väldigt mycket tid på att diskutera vad som går att uttolka av utredningsmaterialet, alltså vad vi med fog kan konstatera. Kan vi konstatera brister? Vad gör vi för andra iakttagelser som bör uppmärksammas för framtiden?

I ett antal fall brukar utskottet även konstatera – det är kanske svårt att tro – att regeringen faktiskt har agerat i enlighet med sitt mandat. En klok företrädare till mig i detta utskott brukade konstatera att det inte är förbjudet för en regering att ha dålig och korkad politik så länge den beretts i enlighet med regeringsformen. För oss i KU är det av stor vikt att vi lyckas skilja på vad som är KU:s uppgift att granska och vad som är dålig politik. Det är fritt fram för oss i oppositionen att kritisera dålig politik, men utanför KU:s granskning.

Fru talman! Under drygt ett decennium har utskottet lyckats nå samsyn när det gäller KU:s granskningsbetänkande. Det högre syftet med det är att regeringar av olika färger ska bedömas på samma grunder. Vi har gemensamt ansett att det blir en större tyngd bakom KU:s uttalanden när samtliga partier såväl friar som fäller en regerings eller en ministers agerande. Grunden för detta mödosamma arbete med att nå samsyn och enighet i bedömningarna av regeringen är en stor dos integritet hos samtliga ledamöter i KU. Det kostar naturligtvis på att som företrädare för ett regeringsparti kritisera sin egen regering. Men det kan också vara svårt att hantera de förväntningar en ledamot som har anmält regeringen kan ha på att anmälan ska leda till kritik från KU. Integriteten behöver alltså finnas på båda sidor.

Fru talman! I år nådde utskottet inte hela vägen fram. Personligen tycker jag att det är beklagligt och att det är ett misslyckande för oss alla. Vem som bär skulden är vi uppenbarligen helt oense om.

Fru talman! Det har redan getts olika perspektiv i denna debatt. Talmannen kommer säkert att få höra fler, som antagligen tydliggör hur långt ifrån varandra vi står i vissa frågor. Oavsett detta vet jag att samtliga inblandade har lagt ett oräkneligt antal timmar på årets granskning.

Fru talman! Förra veckan fylldes tidningarna med rubriker om att det var storbråk i utskottet. Den bilden vill jag nyansera lite grann. Vi står långt ifrån varandra i vissa bedömningar, men vi har överlag under hela processen kunnat hålla en god ton gentemot varandra. På mötet efter det så kallade storbråket åt alla av den goda tårta som en ledamot bakat för att uttrycka sitt tack gentemot vårt eminenta kansli.

Fru talman! Vi nådde, som sagt, inte hela vägen fram i fråga om våra bedömningar i år. Enligt mig beror det, i alla fall delvis, på att vi kanske hamnade i tidsnöd trots att vi hade vidtagit åtgärder för att slippa hamna i tidsnöd.

Man får trots allt inte glömma, som tidigare talare har påpekat, att våra ställningstaganden i granskningsbetänkandet är gemensamma. Det vi är oeniga om är hur vissa av dem ska tolkas. Är det en brist eller inte? Det är alltså inte så att Tidöpartierna och oppositionen har olika ställningstaganden. Vi utgår från samma texter men tolkar dem olika – på ett sätt som inte har skett tidigare under min tid i utskottet. Framför allt ställer detta kanske till det för de medier som ska tolka vad vi egentligen säger. SNS demokratirapport som kom tidigare i vår anser att KU:s granskningar skulle kunna göras tydligare. Man anser att vi i vår strävan efter att söka enighet får ställningstaganden som är svårtydda och urvattnade och att vi i stället kanske skulle kunna gradera KU:s bedömningar. Det är mycket möjligt att det är något som bör övervägas för framtiden.

Fru talman! Hur hamnade vi här? Vi har hört tre versioner här tidigare, och det kommer väl fyra versioner till efter mig. Här följer min version.

Enligt mig har processen på ett antal punkter varit annorlunda mot tidigare. Anmälningar till utskottet har hanterats på olika sätt. En del har breddats utöver vad som stod i anmälan, i andra fall har man uppmanat partier att komplettera sin anmälan med en ny anmälan. Tidigare år har fokus varit på den sittande regeringen – i år har majoriteten i utskottet velat fokusera på föregående regering.

Det som framför allt har skavt för mig är att utskottsmajoriteten helt har ignorerat en samlad oppositions behov av att ha utfrågning i vissa ärenden. I stället utskottets majoritet, som företräder regeringsunderlaget, avgjort vilka statsråd som ska kallas till utfrågning samt i vilka ärenden de ska frågas ut. Detta agerande har resulterat i att oppositionen i flera ärenden inte har kunnat ställa de frågor som vi har ansett vara viktiga och relevanta för granskningsarbetet.

Tidigare år har samtliga partier i utskottet varit mer måna om att alla partier ska känna att de har fått möjlighet att ställa de frågor som man har behov av att få svar på. Dessutom har utskottets majoritet den här gången valt att med kort varsel kalla in ytterligare före detta statsråd på utfrågning så att utfrågningen av statsministern inte kom sist som annars är brukligt.

Fru talman! När det gäller processen för utskottets arbete har majoriteten påstått att detta bara handlar om ärenden som rör den tidigare nationella säkerhetsrådgivaren och att det där finns en pågående rättsprocess. Men ett påstående blir inte mer sant för att det upprepas flera gånger, fru talman. Kritiken kring processen som kommer från oss i oppositionen rör även andra ärenden än detta, bland annat ärendet som rör säkerhetsbrister vid Lantmäteriet.

Dock har vi i oppositionen förvägrats ett oberoende bedömningsunderlag från utskottets kansli gällande vissa granskningsärenden. Jag kan konstatera att det underlag som utskottet har tagit del av rörande förhållandet mellan bordlagda ärenden och rättsprocesser ordagrant lyder: ”Sammanfattningsvis får sägas att någon allmän regel för hur utskottet bör förfara i situationer av det slag som nu har berörts hittills inte stått att finna. Situationerna får bedömas från fall till fall.”

I det pm som har legat till underlag för att hantera de bordlagda ärendena konstaterar man alltså att utskottet har gjort olika vägval vid olika tillfällen. Det finns därmed inte en riktigt så klar linje som regeringspartierna påstår.

Fru talman! Utskottets granskning är som sagt en del av riksdagens kontrollmakt. Andra delar av samma kontrollmakt är ledamöternas möjligheter att ställa skriftliga frågor, att använda interpellationsverktyget och att delta i riksdagens frågestund. Anmälningar som rör ledamöternas olika verktyg för att utöva kontrollmakten är tyvärr återkommande. Det är naturligtvis av yttersta vikt att dessa verktyg fungerar som det är tänkt, annars utarmas riksdagens kontrollmakt.

Fru talman! I årets granskning har vi behandlat en anmälan som uppmärksammar att ett statsråd vid ett kammarsammanträde enbart besvarade två av fyra interpellationer. Som skäl angavs att arbetsbelastningen var hög.

Vi i utskottet konstaterar att frågeinstituten fyller en viktig funktion och att det är av yttersta vikt att de fungerar tillfredsställande. Det är därför avgörande att statsråden endast i undantagsfall och om det finns synnerliga skäl underlåter att besvara en interpellation eller fråga och att fördröjda svar undviks så långt som möjligt.

Fru talman! Ett annat tema som jag anser mig kunna skönja är ageranden av statsråd som tangerar det som brukar kallas korruption. I alla fall brukar det kallas så när det sker i andra länder. Det har exempelvis framkommit att många tjänster i Regeringskansliet hade utlysts på en Ipad som enbart ett fåtal hade tillgång till.

I svaret till utskottet anger Regeringskansliet att denna Ipad hade använts vid ett antal rekryteringar. Exakt hur många är oklart, men de flesta anställningarna har i alla fall gällt tjänster som omfattas av undantag. Dock inte alla, och utskottet konstaterar att det granskade rekryteringsförfarandet har inneburit avsteg från gällande regelverk. Man har alltså brutit mot lagen.

Man kan trösta sig med att det här förfarandet inte har tillämpats sedan våren 2024. Som av en slump, fru talman, var det precis då som det hängde en lapp hos länsstyrelsen i Stockholm, något som uppmärksammades. Då kom man på att man hade en egen lapp på Regeringskansliet i form av en Ipad.

Vi i utskottet förutsätter naturligtvis att den ordning som nu uppges gälla, alltså att man följer lagen, upprätthålls.

Jag vet att jag har dragit över min anmälda tid, men det är också så att jag har glömt att anmäla mig till de andra avsnitten och därför bara kommer att få prata i fyra minuter i kommande avsnitt. Det blir lite give and take.

Avslutningsvis har också frågor om aktieinnehav och jäv uppmärksammats i ett antal av våra granskningar. En granskning har gällt statsministerns ansvar för frågor om aktieinnehav och jäv samt civilministerns deltagande i regeringsbeslut.

Vi konstaterar att statsministern är den som tillsätter statsråden och också har rätt att entlediga statsråd. I de här fallen – som i andra länder brukas kallas för korruption; här kanske vi kallar det någonting annat – kan vi i alla fall konstatera att den här regeringens statsråd återkommande på olika sätt har handlat med aktier på ett sätt som inte följer våra regelverk. Man har inte anmält det i tid, man har ibland jävat ut sig under regeringssammanträden, ibland inte.

Oavsett om man, formellt eller inte, har brutit mot reglerna är det naturligtvis problematiskt att det finns grund för att kunna misstänka att man på något sätt försöker gynna sig själv i stället för att se till Sveriges framtid och väl.

Vi i utskottet framhåller att det är viktigt att man som statsråd arbetar för att förtroendet för det allmänna upprätthålls. Det får inte finnas något skäl att misstänka att ett statsråd väljer att gynna sig själv eller närstående.

Fru talman! Till att börja med yrkar jag bifall till reservation 1.

Detta betänkande innehåller en redovisning av de kommittéer som regeringen har tillsatt och som har i uppgift att utreda en eller flera frågor. I sammanställningen redovisas antalet utredningar och statistik över könsfördelningen i respektive grupp inom kommittéväsendet.

Trots att vi har en reservation ger detta riksdagen värdefull information om kommittéernas sammansättning och verksamhet. Vi i utskottet noterar att det på det stora hela råder en förhållandevis jämn könsfördelning i de flesta kategorier.

Men när man tittar på statistiken över tid kan man också se att män historiskt har varit överrepresenterade som ordförande i kommittéer och underrepresenterade som sekreterare. Över tid har dock dessa könsskillnader jämnats ut, men de senaste åren har män på nytt ansetts vara underrepresenterade, enligt diskrimineringslagens kriterier, när det gäller att vara sekreterare.

Fru talman! Vårt svenska kommittéväsen är något att vara stolt över. Det är en central del av den demokratiska beslutsprocessen. Personligen är jag stolt över att vi under lång tid har valt att sörja för att den lagstiftning vi fattar beslut om här inne ska hålla hög kvalitet och vara allsidigt belyst av såväl Lagrådet som andra remissinstanser, exempelvis myndigheter, domstolar och andra organisationer. Det ger oss beslutsfattare och lagstiftare bättre underlag, högre kvalitet och en större förankring i samhället innan lagändringarna sker.

Men, fru talman, jag ska erkänna att jag är lite orolig. Nyligen publicerade SNS Demokratiråd en rapport som visar att denna regering får dubbelt så mycket allvarlig kritik som tidigare regeringar från Lagrådet och att man i högre grad ignorerar Lagrådet. Jag noterar även att vissa lagförslag från denna regering får väldigt svidande kritik från andra remissinstanser, som man inte alls hörsammar. Detta är beklagligt och oroande.

Fru talman! Kommitté- och utredningsväsendet, vars underlag alltså ligger till grund för de beslut vi fattar här inne, är ett viktigt sätt att kunna påverka lagstiftning och den politiska makten. Innan större reformer genomförs görs som sagt oftast en statlig utredning, varvid experter från olika områden, exempelvis civilsamhälle och forskare, tillfrågas. Utredningarnas beskrivning av verkligheten, med dess problem och styrkor, ligger sedan som sagt till grund för de politiska lösningar som kan bli verklighet. Innan regeringen lägger fram sitt förslag har man bett ett stort antal instanser inkomma med synpunkter under en remissrunda.

I båda dessa skeenden är det viktigt att ungas perspektiv kommer med. Men av LSU:s egen medlemsundersökning framgick det att remissinbjudningarna minskade med 30 procent under föregående mandatperiod. Under den här mandatperioden har såväl utredningstiden som remisstiden generellt sett blivit kortare, vilket försvårar ännu mer för civilsamhället att hinna påverka.

Vi i Vänsterpartiet menar att det är viktigt att representanter för unga kan delta i den demokratiska processen och i högre grad bjuds in att sitta med i referensgrupper och sakråd och också får svara på remisser. Därför vill vi se en uppdatering av den kommittéförordning som finns för att statliga offentliga utredningar som rör barn och unga aktivt ska inhämta deras erfarenheter och åsikter. Detta är något som vi anser att regeringen bör göra: utöka remisslistorna och inkludera barn och unga i konsekvensanalyserna.

Fru talman! Precis som tidigare talare varit inne på grundar sig detta betänkande på tre olika utredningar, varav jag haft förmånen att få delta i två.

Den stora och den som flest talare före mig har pratat om är den parlamentariska utredning som på olika sätt belyst villkoren för att vara riksdagsledamot. Där har vi tittat på hur uppdraget ändrats över tid och vad som går att göra för att skapa så goda förutsättningar som möjligt för oss som har förmånen att vara folkvalda i riksdagen.

Vi är 349 individer som har samma uppdrag, men det är också mycket som skiljer oss åt. En del av oss bor långt härifrån och pendlar till Stockholm, medan andra kan träffa sin familj varje kväll. Vi skiljer oss åt i ålder, i utbildning, i klassbakgrund och i huruvida vi har ett funktionshinder eller ej.

Varje ledamot, alla vi 349 med samma uppdrag, utformar också hur vi uppfyller uppdraget på helt olika sätt. En del – inte jag – har möjlighet att göra många studiebesök. Andra, exempelvis vi i konstitutionsutskottet, har i stället många och långa möten där vi oftast brukar försöka hitta enighet i vad vi tycker – som i detta betänkande.

Många arbetar med frågor som uppmärksammas mycket i medierna. Andra arbetar med frågor som får mindre medial uppmärksamhet men som kan vara nog så viktiga.

En sak är jag dock säker på: Alla vi riksdagsledamöter gör vårt bästa för att förvalta det förtroende vi fått. Vi vet att det är unikt och att det är under en begränsad tid av vårt liv som vi uppbär detta fina förtroende från folket att få företräda våra respektive partier.

Jag är glad över att vi i denna utredning gemensamt kunde nå samsyn i de förslag vi lämnade. Mycket har Riksdagsförvaltningen redan påbörjat ett arbete med för att, som sagt, skapa så goda förutsättningar för oss som möjligt.

En hel del av de perspektiv som vi i utredningen bar med oss in från våra riksdagsgrupper var gemensamma erfarenheter och utmaningar. Ett särskilt fokus rörde, vilket också tidigare talare varit inne på, säkerheten för oss ledamöter och våra anhöriga och den utsatthet för hot och hat som inte sällan drabbar folkvalda på samtliga politiska nivåer.

En annan utredning har tittat på balansen mellan offentlighet och säkerhet i denna kammare. Det är naturligtvis av avgörande betydelse att den parlamentariska processen fungerar och kan genomföras under trygga och säkra former. Samtidigt framhåller vi i utskottet vikten av att riksdagen är ett öppet och tillgängligt parlament. Strävan efter öppenhet måste helt enkelt balanseras mot behovet av säkerhet.

Möjligheten att följa arbetet i riksdagen är viktig och kan främja såväl intresset som förståelsen för det parlamentariska arbetet, vilket i sig har ett stort demokratiskt värde.

Den tredje utredningen har sett över vissa ersättningar till oss riksdagsledamöter.

Fru talman! Utskottet är i detta betänkande enigt, men jag har lagt till två särskilda yttranden.

Precis som tidigare i en debatt under detta riksmöte anser jag att uppgifterna som finns i det ekonomiska registret bör publiceras på riksdagens hemsida. Det ekonomiska registret finns för att skapa öppenhet och insyn för allmänheten i ledamöternas åtaganden och ekonomiska intressen. I registret finns uppgifter om intressen i företag, till exempel aktieinnehav och styrelseuppdrag, och andra avtal av ekonomisk karaktär. Även den ledamot som inte har några sådana uppgifter att registrera måste anmäla det.

Uppgifterna i det ekonomiska registret är offentliga och kan begäras ut, men jag anser att det finns skäl att sänka trösklarna ytterligare. Detta har jag redogjort för i en annan debatt gällande riksdagens arbetsformer.

Fru talman! Jag har även ett särskilt yttrande tillsammans med Kristdemokraterna och Liberalerna. I den parlamentariska utredning som jag pratade om tidigare var vi överens i i stort sett samtliga frågor. Men nu behandlar vi riksdagsstyrelsens förslag, där man i vissa delar har gjort en annan bedömning än utredningen. Precis som tidigare talare var inne på har konstitutionsutskottet gjort en annan bedömning än riksdagsstyrelsen i vissa delar. Nåväl – inte i dessa där jag, Gudrun Brunegård och Mauricio Rojas har ett särskilt yttrande tillsammans. Jag beklagar verkligen att riksdagsstyrelsen inte ser samma behov av att tillsätta en särskild beredningsgrupp för budgetfrågor, vilket vi i utredningen diskuterade igenom noggrant och lade fram förslag om.

Utredningen hade ett förslag om en budgetberedning där samtliga partier skulle vara representerade eftersom inte alla partier i dagens riksdagsstyrelse deltar med yrkande- och beslutsrätt. Gruppledarna för de partier som inte ingår i riksdagsstyrelsen är adjungerade. Vi anser att formen måste vara annorlunda där samtliga partier är delaktiga i budgetprocessen och budgetfrågor.

Vidare föreslår riksdagsstyrelsen en annan utformning av stödet till riksdagens partigrupper än det förslag som utredningen har lagt fram. I utredningen föreslogs en fördelningsnyckel mellan basstödets grundbelopp och tilläggsbelopp som tog hänsyn till de grundkostnader som samtliga partier oavsett storlek i riksdagen har att förhålla sig till. Däremot anser vi att det är bra att riksdagsstyrelsen föreslår att basstödet ska höjas, men vi anser att man borde ha haft en annorlunda storlek i förhållande till varandra när det gäller dessa delar.

I riksdagsstyrelsens framställning föreslås också en fördelning som missgynnar mindre partier på ett sätt som vi tycker är beklagligt. Det finns en annan talare som också vill berätta om vad som finns med i vårt gemensamma särskilda yttrande!

Precis som tidigare talare har tagit upp skiljer sig utskottets förslag något gentemot riksdagsstyrelsens förslag. Utskottet har även inhämtat ett yttrande från Lagrådet för vissa delar i betänkandet, vilket så här i efterhand visade sig vara värdefullt för oss i utskottet. Jag vill här rätta en tidigare talare, nämligen att förslaget dock inte gäller kroppsvisitation. Däremot har vi diskuterat frågan mycket i utskottet och landat där vi landade.

Fru talman! Slutligen vill jag framhålla att stödet till oss ledamöter fungerade väl även innan den parlamentariska utredningen tillsattes och arbetade på. Det beror framför allt på den duktiga och professionella personalen i Riksdagsförvaltningen. Jag hoppas att de får en fin sommar när det blir dags, men KU har många debatter kvar.

Herr talman! Föregående talare var inne på och beskrev ärendet. Det är sant, precis som tidigare talare sa, att samtliga partier i huvudsak är överens i ärendet. Men det var någonting som den föregående talaren sa som jag ändå måste bemöta.

Är det något parti i riksdagen som värnar integritet är det Vänsterpartiet. Vi har en princip som tycks bli alltmer ovanlig i riksdagen. Det är att lyssna på Lagrådet och att inte lagstifta retroaktivt. Jag återkommer till det.

Det är inte enbart Vänsterpartiet som har den här åsikten, utan också flera remissinstanser. Framför allt brukar vi värna Lagrådet när det pekar på att det kan finnas brister i lagstiftningen. Jag noterar att Tidögänget allt oftare väljer att bortse från den princip som de tidigare har värnat.

Herr talman! Jag instämmer, precis som alla partier i riksdagen, i utredningens och regeringens bedömning att det finns behov av att begränsa insyn i information i en så kallad informationsbärare som tas i beslag exempelvis vid en husrannsakan. Dessa beslag kan innebära att väldigt stora mängder information blir tillgänglig för de brottsbekämpande myndigheterna. Det gäller exempelvis när man beslagtar en hårddisk eller andra så kallade informationsbärare. Bland den stora mängden information kan det finnas integritetskänsliga uppgifter om användaren som inte bör behandlas som allmänna handlingar. Det är också därför som Vänsterpartiet står bakom förslaget.

Utredningen som ligger till grund för förslaget föreslog i sitt betänkande till skillnad från regeringen att det ska införas övergångsbestämmelser som innebär att det föreslagna undantaget inte ska tillämpas i fråga om de upptagningar från beslag eller husrannsakningar som har verkställts före ikraftträdandet av de föreslagna förändringarna.

Enligt regeringens förslag ska de äldre föreskrifterna bara gälla vid prövningen av ett överklagande av ett beslut att avslå en begäran att ta del av en allmän handling som meddelades före ikraftträdandet.

Herr talman! Jag kan konstatera att regeringen återigen har valt att gå vidare med ett lagförslag trots tydliga synpunkter från Lagrådet. När sådana invändningar avfärdas riskerar det att underminera tilltron till lagstiftningsprocessen, som bygger på noggrann granskning och rättssäkerhet.

Lagrådets uppgift är att vara ett stöd för oss i riksdagen och att säkerställa att lagar är väl genomarbetade och förenliga med grundlagen. När dess synpunkter inte tas på allvar väcks frågor hos i varje fall mig om hur robust vår lagstiftnings- och beslutsprocess egentligen är.

Precis som Lagrådet anser Vänsterpartiet att övergångsbestämmelserna i stället bör utformas så att den äldre lydelsen fortfarande är tillämplig på en begäran att få ta del av en allmän handling som har framställts före ikraftträdandet oavsett om myndigheten har hunnit fatta ett beslut eller inte.

Att på detta sätt låta en lag få en retroaktiv verkan medför rättsosäkerhet. Det är också därför som jag i likhet med flera remissinstanser anser att regeringen inte borde ha gått emot Lagrådet på det sätt som man alltmer ofta gör. Man borde i stället ha haft övergångsbestämmelser som inneburit att den äldre lydelsen skulle ha fortsatt att gälla.

Det är också därför som jag väljer att yrka bifall till Vänsterpartiets reservation.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)

Herr talman! I början av 2019 antogs EU:s tillgänglighetsdirektiv, som började gälla i mitten av förra året och som syftar till att ställa krav på tillgänglighet när det gäller olika produkter och tjänster. I direktivet anges att medlemsstaterna är skyldiga att säkerställa att de produkter som de ekonomiska aktörerna släpper ut på marknaden och de tjänster som de tillhandahåller endast är sådana som uppfyller tillgänglighetskraven. Tillgänglighetsdirektivet är ett så kallat fullharmoniseringsdirektiv, vilket innebär att medlemsstaterna är förhindrade att införa eller behålla bestämmelser som avviker från det som föreskrivs.

I samband med genomförandet av tillgänglighetsdirektivet bedömde regeringen att vissa tjänster som omfattas av direktivet skulle kunna komma att omfattas av mediegrundlagarnas tillämpningsområde och att direktivets krav i vissa fall skulle innebära en begränsning av den grundlagsfästa tryck- och yttrandefriheten. Regeringen konstaterade då att bestämmelserna i den nya tillgänglighetslagen inte ska tillämpas i den utsträckning det skulle strida mot bestämmelserna om tryck- och yttrandefrihet i mediegrundlagarna men att det kan finnas behov av att utreda frågan om grundlagsändringar.

När riksdagen behandlade propositionen i början av den här mandatperioden uttalade både konstitutionsutskottet och socialutskottet att de instämde – eller att vi instämde; det är faktiskt KU som behandlar det här ärendet – i regeringens bedömning och såg behovet av att utreda ändringar i mediegrundlagarna utifrån direktivet.

Nu har frågan utretts, och regeringens förslag innebär att det införs nya delegationsbestämmelser i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen som gör det möjligt att i vanlig lag reglera vissa tillgänglighetskrav. En första förutsättning för att de här bestämmelserna ska kunna tillämpas är, som tidigare talare varit inne på, att syftet med kraven är att säkerställa tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning.

Bland annat gäller detta att utrymmet för att ställa krav på produktinformation på en förpackning utvidgas samt att det blir möjligt att ställa tillgänglighetskrav som rör information, format och funktion på bland annat eböcker och ehandelstjänster. Det blir också, som Per-Arne Håkansson var inne på, en skyldighet för nätinnehavare att vidaresända tillgänglighetstjänster som till exempel textning och tolkning på samma sätt som redan i dag gäller för program från public service-företagen.

Herr talman! Detta ärende är lite krångligt att sätta sig in i, men det har ett väldigt viktigt och grundläggande syfte: att stärka tillgängligheten i samhället. Det är avgörande för att alla människor ska kunna delta på lika villkor. Det blir också tydligt genom detta ärende att tillgänglighet handlar om så mycket mer än bara fysisk tillgänglighet till byggnader och transporter. Det är minst lika viktigt med tillgång till information, utbildning, arbete och digitala tjänster. När samhället är tillgängligt minskar också utanförskapet, och fler får möjlighet att bidra med sina erfarenheter och kompetenser. Det gynnar både individen och samhället i stort, eftersom mångfald och inkludering skapar starkare gemenskaper och bättre förutsättningar för utveckling.

Funktionsrätt är en väldigt viktig fråga för Vänsterpartiet, och vi har drivit den länge. Detta visar sig också exempelvis genom Funktionsrätt Sveriges betygsättning av riksdagens partier, där Vänsterpartiet toppar. Men även för mig personligen är detta en hjärtefråga eftersom jag har arbetat större delen av mitt yrkesliv som stödassistent till personer med funktionsnedsättning. Vänsterpartiet är därför positivt till detta förslag och står bakom det.

Herr talman! Detta ärende innebär som sagt ändringar i två av våra grundlagar. Därför kommer det att behandlas igen efter valet.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 17.)

Herr talman! Jag har verkligen tillbringat en hel förmiddag här i kammaren. I mitt föregående anförande utlovade jag inför den föregående talmannen att jag skulle prata om nationella minoriteter, men nu är det en ny talman. Nåväl!

Herr talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 1. I detta betänkande behandlas regeringens bedömning av de slutsatser och rekommendationer som Riksrevisionen lämnat i sin granskning av hur väl staten främjar de nationella minoritetsspråken.

Herr talman! Inget parti i den här kammaren kan på riktigt påstå att Riksrevisionens slutsatser kom som en nyhet. Riksrevisionen har visserligen gjort en både bra, gedigen och viktig granskning. Men en röd tråd under min tid i utskottet är just rapporter och konstateranden om att staten fullkomligt brister i sina åtaganden gentemot de nationella minoriteterna och minoritetsspråken.

Det var lika tydligt i Lennart Rohdins rapport Minoritetspolitiskt bokslut, som kom 2022 och som gjordes på uppdrag av Sverigefinländarnas delegation. Den visade att Sverige på punkt efter punkt brustit i sina åtaganden gentemot de nationella minoriteterna.

Eller som jag sa i en av mina allra första debatter i den här kammaren som ny riksdagsledamot 2019 när regeringens skrivelse Nystart för en stärkt minoritetspolitik debatterades:

”Skrivelsen innehåller många vackra ord. Vikten av delaktighet, självbestämmande och inflytande nämns liksom att ett helhetsgrepp för stärkt minoritetspolitik behövs och att en kunskapshöjning behöver ske. Det konstateras att en bättre samverkan behövs liksom även ett mer systematiskt arbetssätt, bättre uppföljning, stärkt samordning och likvärdiga villkor för deltagande i samråd. Det konstateras vidare att skillnaderna är stora mellan kommuner och landsting inom och utom förvaltningsområdena. Kort sagt återstår många utmaningar. – – – Det är just detta som krävs framöver – mer aktiv handling och färre vackra ord – om man menar allvar med att man önskar en nystart för en stärkt minoritetspolitik.”

Det blir kanske lite meta att citera sig själv sju år senare. Men tyvärr, herr talman, får jag konstatera att resultatet är alldeles för magert. Många år har gått, men oavsett färg på regering är resultaten och framstegen alldeles för små.

Senast i går kom, precis som tidigare talare nämnde, ytterligare en nedslående men ack så viktig rapport som bekräftar den samstämmiga bild som ges av politiken genom rapporter men framför allt i mötet med minoriteternas företrädare.

I går kom nämligen MUCF:s och Sametingets rapport om minoritetspolitikens utveckling under 2025. Även den visar att styrningen av minoritetspolitiken är fragmenterad och kortsiktig. Trots återkommande rekommendationer till regeringen saknas en övergripande bild av hur det minoritetspolitiska målet ska nås. Det visar rapporten från MUCF, som anser att det nu krävs en mycket tydligare politisk riktning, långsiktiga uppdrag, mer resurser och bättre förutsättningar för uppföljning.

I uppföljningen av minoritetspolitiken konstateras att över 400 regeringsuppdrag har beslutats inom området sedan 2010. De många och korta uppdragen har lett till en fragmentering, och det saknas en bild av hur olika myndigheters verksamhet ska samspela för att gemensamt bidra till måluppfyllelsen.

Rapporten visar också på en tillbakagång i villkoren för nationella minoriteters delaktighet och inflytande. Företrädare för nationella minoriteter upplever att det saknas forum för verkligt inflytande och att mycket ansvar ligger på minoriteterna att själva ta initiativ för att påverka beslut. Samtidigt är nivåerna på anslagen och statsbidragen till organisationer som företräder nationella minoriteter otillräckliga och har sänkts.

Regeringen har nämligen under 2025 sänkt ett flertal statsbidrag inom minoritetspolitiken, vilket har haft negativa konsekvenser i förhållande till både nationella minoriteters och kommuners möjligheter att bidra till genomförandet av minoritetspolitiken.

Herr talman! Allt pekar i samma riktning. Bilden visar att det finns brister i styrningen och brist på långsiktighet och att politiken inte lever upp till sina egna mål.

Herr talman! Sverige har erkänt de nationella minoritetsspråken finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska. Det är och var inte bara symboliska erkännanden. Det är också ett erkännande av rättigheter. Med det följer ett ansvar som staten inte tillnärmelsevis tar fullt ut. Konsekvenserna är tydliga. Villkoren för delaktighet och inflytande har till och med försämrats.

Organisationer som företräder minoriteter saknar tillräckliga resurser. Statsbidragen har minskat. Ansvaret för att driva frågor läggs alltför ofta på minoriteterna själva. Ingen borde kunna anse att detta är en acceptabel ordning.

Vi vet dessutom att diskriminering, rasism och utsatthet fortfarande är en realitet för många inom de nationella minoriteterna, något som också återkommande har lyfts och belysts de senaste åren.

Herr talman! Det duger inte att bara konstatera alla dessa brister. Det krävs också en tydlig ändring av politiken.

Först och främst måste staten gå från kortsiktiga projekt till långsiktiga åtaganden. Det funkar inte att lägga fram hundratals tillfälliga regeringsuppdrag som skapar kortsiktighet och leder till minskat genomslag. Det krävs en ökad och permanent finansiering och mycket tydligare uppdrag till myndigheter, så att arbetet kan bedrivas systematiskt och uthålligt.

Dessutom måste minoritetsspråkens ställning stärkas i praktiken. Det handlar om att bygga ut och säkra språkcentrumen, som tidigare talare tog upp, om att stärka utbildningen i minoritetsspråk och om att lösa den akuta bristen på lärare. Här är såväl Riksrevisionen som MUCF tydliga: Utan utbildning och kompetensförsörjning hotas språkens överlevnad.

De rättigheter som man erkänns behöver bli verkliga i människors vardag. Man ska kunna använda sitt språk i kontakt med myndigheter. Det ska finnas service, utbildning och kultur på minoritetsspråk. Och det ska inte bero på var i landet man bor.

Det kanske allra viktigaste, herr talman, är dock att inflytandet måste stärkas. Det är tydligt att de nationella minoriteterna upplever att det saknas verkliga forum för inflytande, vilket i sig strider mot intentionerna i minoritetspolitiken och mot grundläggande demokratiska principer. Samråd ska inte bara vara en formalitet. De ska vara reella, ske i ett tidigt skede och ge inflytande i praktiken.

Vi i Vänsterpartiet anser därför att minoriteternas egna organisationer måste få starkare förutsättningar, både ekonomiskt och politiskt, för att kunna delta i beslutsprocesser.

Det finns en röd tråd i samtliga rapporter, så även i Riksrevisionens granskning. Problemet är inte brist på kunskap om vad som behöver göras. Problemet är brist på politisk vilja att göra det.

Att Sverige 25 år efter att man ratificerade Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk inte har kommit längre är uppseendeväckande och djupt beklagligt. Det duger helt enkelt inte. När det gäller minoritetspolitiken är det inte enbart en fråga om demokrati eller rättvisa utan också om att ta ansvar för statens historiska övergrepp.

Vi i Vänsterpartiet vill se en politik som tar detta ansvar på allvar genom att säkra långsiktig finansiering, genom stärkt utbildning, genom verkligt inflytande för minoriteterna och genom en statlig styrning som leder till resultat. Vi vill att språken inte bara ska överleva utan också leva och utvecklas.

Många av de förslag Vänsterpartiet har behandlas i andra betänkanden än detta, men avslutningsvis vill jag ändå säga några ord om språkcentrum. Eftersom nästa talare är moderat är det kanske lite intressant även för honom. Det här är nämligen ett tydligt exempel på slöseri med skattemedel. Det brukar bland annat moderater inte vara särskilt förtjusta i.

Sedan 2022 har Institutet för språk och folkminnen, Isof, i uppdrag att driva språkcentrum för de nationella minoritetsspråken finska, jiddisch, meänkieli och romani chib. Samiskt språkcentrum, som inrättades 2010, drivs av Sametinget. De nationella språkcentrumen ska ge stöd och kunskap som underlättar för språkbärare i hela landet att behålla, ta tillbaka och utveckla sitt språk. Språkcentrumen ska aktivt främja och stimulera till ökad användning av språken, bistå med sakkunskap och sprida kunskaper om språken och hur de revitaliseras.

Det långsiktiga målet med åtgärderna är att öka användningen av språken både på individnivå och i samhället i stort samt att främja en fungerande överföring av de nationella minoriteternas språk och kultur till nästa generation. Syftet är helt enkelt att de nationella minoritetsspråken ska leva vidare i Sverige.

I Riksrevisionens granskning konstateras att både Isof och Sametinget arbetar effektivt med språkcentrum när förutsättningarna finns. De arbetar utifrån språkens särskilda behov och inkluderar språkbärare i sitt arbete. Men Riksrevisionen bedömer att regeringens kortsiktiga styrning av språkcentrumen har lett till effektivitetsförluster.

Riksrevisionen understryker att betydande resurser har gått förlorade när Isof och Sametinget i praktiken tvingats avveckla och därefter återstarta språkcentrumen till följd av regeringens sena och kortsiktiga beslut. Samtidigt har Isof investerat betydande resurser för att utbilda personal, hitta lämpliga former för arbetet och inventera behov av insatser. Detta har även Sametinget gjort. Sedan har de behövt varsla personal och avveckla för att därefter få starta upp på nytt. Om inte detta är slöseri vill jag gärna bli upplyst av Moderaterna om vad som är det.

Enligt min mening är det väldigt angeläget att ytterligare åtgärder vidtas för att säkra en långsiktig och permanent verksamhet vid språkcentrumen. Efter finansieringen av den treåriga uppbyggnadsfasen 2022–2024 har regeringen i stället valt att kraftigt minska den permanenta finansieringen. Därigenom avstannar arbetet och avvecklas.

Herr talman! Jag lyssnade intresserat på föregående talare om detta med desinformation, vad man ska tro på och sådant. Jag blev också lite fundersam: Hade Ulrik bara pratat i en minut? Det kändes som en evighet, och kanske var det så. Om det sedan var rysk påverkan eller bara något annat får vi väl se.

Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 21. Orsaken till att en tidigare talare yrkade bifall till fel reservation kan vara att mitt parti och Socialdemokraterna har skrivit ihop sig om några reservationer.

I detta betänkande om författningsfrågor har vi i Vänsterpartiet många olika reservationer om vitt skilda förslag – käcka förslag, som någon tidigare talare sa. Jag kommer att gå igenom i alla fall några av dessa översiktligt. Jag kommer inte att hinna med alla.

Tidigare talare pratade om att man inte ska försöka fixa någonting som inte är trasigt. Men, herr talman, då vill jag säga att merparten av de förslag som Vänsterpartiet lägger fram beror på att vi anser att detta delvis är ett trasigt system som behöver lagas.

Under det senaste året har det i flera artiklar framkommit uppgifter om att olika statsråd men även statssekreterare inom Regeringskansliet haft privata aktieinnehav i bolag eller verksamhetsområden som samtidigt varit föremål för regeringsbeslut eller annan beredning. I vissa fall har man haft sådan otur att man råkat köpa aktier samma dag, under en paus, eller en kort tid innan ett regeringsbeslut fattats.

Många av de beslut som regeringen fattar har direkt eller indirekt påverkan på marknader och företag. Därför lyder regeringen, statsråd samt statssekreterare under en rad regler som ska förhindra att jäv och insideraffärer uppstår, bland annat krav på att redovisa ekonomiska intressen och att avstå från att delta i beslut där personliga aktieinnehav kan skapa intressekonflikter, just för att säkerställa att regeringen agerar utifrån allmänhetens bästa och inte utifrån att gynna andra syften, till exempel sina egna.

När det på kort tid sker flera avslöjanden som rör ledande personer, exempelvis statsråd och statssekreterare, vars agerande kan väcka misstankar om jäv och bristande omdöme är det oroväckande. Då riskerar det att framstå som att det inte bara är enstaka misstag utan ett systematiskt åsidosättande av det ansvar som följer med uppdraget i Regeringskansliet. När ministrar deltar i beslut som kan gynna dem själva eller inte anmäler sitt aktieinnehav riskerar förtroendet för hela regeringen och staten att skadas.

För mig och Vänsterpartiet står det klart att vi behöver en ny lagstiftning på detta område – eftersom systemet är trasigt – som förbjuder statsråd och statssekreterare att handla med aktier.

Herr talman! För oss står det även klart att dagens reglering av övergångsrestriktioner för statsråd och statssekreterare behöver ses över. Det finns anledning att se över om fler borde omfattas av karensbestämmelser.

När inflytelserika personer snabbt går från offentliga uppdrag till privata verksamheter kan misstankar om intressekonflikter väckas. Det kan handla om löften om framtida anställning under pågående uppdrag eller om att tidigare information som man haft i sin politiska roll kan utnyttjas till fördel för den nya arbetsgivaren.

Frågan om behovet av en reglering om övergångar har uppmärksammats av bland annat Europarådets organ för korruptionsbevakning, Greco. Vi behöver helt enkelt begränsa de svängdörrar som i dag finns mellan näringslivet och politiken. Det handlar om att upprätthålla och värna förtroendet för det offentliga. Även här anser vi i Vänsterpartiet att det behöver lagas.

Herr talman! Vi anser även att ett starkare grundlagsskydd för de nationella minoriteterna och urfolket samer samt minoritetsspråken bör utredas. Ett förslag om detta behandlas i betänkandet. Nästa debatt handlar särskilt om nationella minoriteter, så jag säger inte så mycket mer om detta nu utan kommer i stället att hålla ett annat anförande om just den frågan.

Herr talman! Vänsterpartiet har två ytterligare förslag som jag hade tänkt nämna i detta ärende. De rör behovet av grundlagsskydd för den offentliga äganderätten och för public service.

I dag skyddas den privata äganderätten i grundlagen, men det saknas ett skydd för det som vi äger tillsammans. Vår gemensamma äganderätt behöver förstärkas, och det bör införas ett grundlagsskydd för gemensam egendom.

De senaste åren har politiker sålt ut stora delar av vårt gemensamma. Det rör sig om skolor, vårdcentraler, apotek, lägenheter och mycket mer. I flera av dessa fall har utförsäljningarna gjorts till klara underpriser. Man har helt enkelt reat ut det som tidigare var vårt och som vi gemensamt ägde.

En trend de senaste åren har varit att kommuner använt sig av ett upplägg som bygger på att de säljer ut fastigheter eller delar av dem till privata aktörer för en klumpsumma samtidigt som de förbinder sig att hyra in sig i just de lokaler som de precis sålt, till höga priser och med långa kontrakt.

Ett av de mest uppmärksammade exemplen är kulturhuset i Skellefteå, som kommunen sålde för drygt 1 miljard. Varje år betalar Skellefteå kommun nästan 45 miljoner i hyra till företaget som man sålde till för att få tillgång till sitt eget kulturhus. När hyreskontraktet löper ut om 50 år har Skellefteå kommun betalat omkring 2,2 miljarder i hyra, vilket är mer än dubbelt så mycket som kommunen sålde kulturhuset för. Om inte detta är en riktigt dålig affär vet jag inte vad, herr talman.

Avslutningsvis: Våra fria, självständiga och oberoende medier utgör en viktig grundsten i bygget av en stabil demokrati. I Sverige finns en mycket lång tradition av tryck- och yttrandefrihet, och dagens medielandskap innehåller en stor mångfald av privata och gemensamt ägda tv- och radiokanaler och tidningar.

Det är via de gemensamt finansierade företagen Sveriges Television, Sveriges Radio och Utbildningsradion – det vi kallar public service – och deras breda uppdrag som befolkningen tillförsäkras bland annat opartisk samhällsinformation, nyheter, underhållning och kulturupplevelser. Public service har också en viktig roll i bevarandet och vitaliserandet av de svenska minoritetsspråken.

Att såväl journalistiken som hela public service står oberoende i förhållande till politiken är helt grundläggande. Vi vill se ett grundlagsskydd för public service, för att bolagen ska kunna ha en långsiktig trygghet och fatta självständiga beslut om sina publiceringar utan att oroa sig för politisk klåfingrighet.

Ett starkt grundlagsskydd är dock inte allt, precis som tidigare talare sagt. De ekonomiska resurserna behöver också tryggas. Den här veckan har vi tyvärr nåtts av besked om stora neddragningar inom public service. Bakgrunden är både för låg budget för de kommande åtta åren och ökade kostnader för bland annat teknikutveckling och digitalisering samtidigt som man har ett krav på sig att ligga kvar i marknätet. 355 miljoner behöver sparas. Efter att TV4 slutat använda marknätet måste SVT bära hela kostnaden för en infrastruktur som är nödvändig i händelse av större kris eller krig.

Den här regeringen sviker tittarna, herr talman, när man inte skjuter till de pengar som behövs för att klara det uppdrag som vi politiskt gett SVT. De här stora nedskärningarna kan inte komma som en överraskning för regeringen utan måste ses som ett medvetet vägval, som jag verkligen beklagar.

Herr talman! Det var intressant att lyssna på vissa av de tidigare anförandena, som väl helt enkelt visade att det här betänkandet spänner över vitt skilda frågor. Jag hade tänkt koncentrera mig på några andra frågor än dem som tidigare talare tog upp.

Först och främst vill jag yrka bifall till reservation 2.

Precis som tidigare talare har sagt behandlas i detta betänkande frågor som rör den offentliga förvaltningen. Det är ett begrepp som kan låta lite tekniskt men som i grunden handlar om hur staten omvandlar politiska beslut, som har fattats av till exempel oss i den här kammaren, till verklighet i människors vardag. Det handlar om myndigheters arbete, om relationen mellan medborgare och stat och ytterst om förtroendet för vårt demokratiska system.

Förvaltningen vilar på den statliga värdegrundens grundläggande principer: demokrati, legalitet, objektivitet, fri åsiktsbildning – vilket kanske är värt att understryka i detta sammanhang, med tanke på vad tidigare talare har sagt – respekt, effektivitet och service. Det innebär att makten utövas under lagarna, att alla behandlas lika och att staten ska vara tillgänglig och ge god service till medborgarna. Denna grund syftar till att skapa en förvaltning som är effektiv, rättssäker och fri från korruption och maktmissbruk.

Herr talman! En viktig del i detta är givetvis tillgången till statlig service. Det är inte bara en administrativ detalj utan en fråga om jämlikhet, demokrati och tillit. När människor behöver hjälp med sin pension, sjukpenning eller deklaration ska staten finnas där, tillgänglig, begriplig och nära. Verkligheten ser dock annorlunda ut för många.

Under lång tid har vi sett hur den statliga närvaron har minskat och hur servicekontor har försvunnit från mindre orter. Kvar blir längre avstånd, sämre tillgänglighet och ett ökat beroende av digitala lösningar som inte fungerar för alla. Äldre personer, personer med funktionsnedsättning eller de som saknar digital vana riskerar att hamna utanför i vårt samhälle.

Herr talman! Detta är inte en oundviklig utveckling utan ett resultat av politiska prioriteringar. Vi i Vänsterpartiet anser att staten måste ta ett mycket större ansvar för att säkerställa en likvärdig service i hela landet än vad som görs i dag. Det handlar om att stärka och bygga ut servicekontoren – inte avveckla dem, vilket är det som sker nu. Det handlar om att säkerställa att människor kan få personlig hjälp, ställa frågor och få stöd i sina kontakter med myndigheter.

För oss är servicekontoren en nyckel i detta arbete. De samlar flera myndigheter under ett och samma tak och gör staten mer överskådlig och tillgänglig. Dagens drygt hundra servicekontor är mycket uppskattade och hade under 2024 över 2,8 miljoner besök samt en nöjdhet på 95 procent.

Det är därför det är så olyckligt att regeringen har valt att skära ned kraftigt på det anslag som avser Statens servicecenter, med motiveringen att myndigheten har ”friheten” att själv välja vilka servicekontor som ska läggas ned. Därigenom ska man kunna spara 150 miljoner. Regeringens neddragning av budgeten innebär att vart fjärde servicekontor har lagts ned eller kommer att stängas, och det slår minst sagt hårt mot medborgarservicen runt om i Sverige. Det har dessutom kritiserats kraftigt av såväl berörda kommuner och regioner som SKR.

Att försvaga denna närvaro är att acceptera ökade klyftor mellan stad och land och mellan dem som klarar sig själva digitalt och dem som inte gör det. Men det riskerar också att försvaga tilliten till det offentliga, och utan tillit fungerar inte den offentliga förvaltningen.

Herr talman! En stark offentlig förvaltning är inte bara effektiv; den är också närvarande. Den finns där människor behöver den. Därför står jag bakom den reservation i betänkandet som har samlat hela oppositionen. Det är glädjande att vi gemensamt vill se en ambitiös politik som stärker den lokala servicen, säkrar servicekontor i hela landet och bygger ett samhälle som håller ihop. Det är välkommet, och jag ser fram emot att våra partier under nästa mandatperiod gemensamt kommer att se till att fler myndighetsskyltar skruvas upp, inte ned, runt om i landet.