Fredrik Lindahl

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Konstitutionsutskottets granskning handlar ytterst om något mycket viktigt, nämligen att säkerställa att regeringsmakten utövas i enlighet med våra grundlagar och konstitutionella principer.

I de två första kapitlen av årets granskningsbetänkande behandlas frågor som på olika sätt berör relationen mellan regering, riksdag och förvaltning. De handlar om hur regeringen fullgör sitt ansvar gentemot riksdagen men också om hur regeringsärenden bereds och hanteras.

Låt mig börja med kapitel 1. Riksdagens kontrollmakt bygger på att regeringen är tillgänglig för granskning. Interpellationer och frågor är inte några bagateller. De är centrala verktyg för att riksdagen ska kunna utkräva ansvar av regeringen. Det är därför utskottet understryker att det är av särskild vikt att statsråden endast i undantagsfall underlåter att besvara interpellationer eller fördröjer svar. Regeringen måste visa respekt för de kontrollinstrument som riksdagen förfogar över.

Samtidigt är det viktigt att konstatera att utskottets uppgift inte är att recensera regeringens politik utan att granska om de konstitutionella spelreglerna följs. Det perspektivet återkommer genom hela betänkandet.

Kapitel 2 innehåller en rad olika granskningsärenden men också flera principiellt viktiga frågor.

En särskilt intressant granskning gäller regeringens uppdrag till universitet och högskolor att medverka i framtagandet av medborgarskapsprovet.

För Sverigedemokraterna är detta en viktig reform. Svenskt medborgarskap ska inte bara vara en formalitet. Det ska vara ett uttryck för samhörighet med Sverige, kunskap om vårt samhälle och förståelse för de skyldigheter och rättigheter som följer med medborgarskapet. Under många år har Sverigedemokraterna drivit frågan om att stärka medborgarskapets betydelse. Därför välkomnar vi att arbetet med ett medborgarskapsprov nu går framåt.

Samtidigt är det inte konstitutionsutskottets uppgift att bedöma reformens politiska innehåll utan hur regeringen hanterat ärendet. Utskottet lyfter här fram en viktig principiell fråga: universitetens självständiga ställning och vikten av att särskilda uppdrag inte går ut över lärosätenas kärnverksamhet. Det är ett rimligt påpekande. Men granskningen visar samtidigt att regeringen har haft rätt att ge uppdraget. Några konstitutionella invändningar mot hanteringen har inte framkommit.

En annan granskning som förtjänar uppmärksamhet gäller den så kallade överenskommelsen mellan Sverige och Somalia om bistånd och migration. Här konstaterar utskottet att överenskommelsen inte innebär några rättsligt bindande förpliktelser för Sverige men att regeringens styrning av Sida kunde ha varit tydligare. Det är viktiga iakttagelser.

Samtidigt illustrerar ärendet en större principiell fråga. Under lång tid har svenskt bistånd alltför ofta betraktats som ett mål i sig självt snarare än som ett verktyg för att främja intressen och uppnå konkreta resultat i mottagarlandet. Den nuvarande regeringen har påbörjat en omläggning där biståndspolitiken i högre grad kopplas till Sveriges intressen, migrationspolitik och krav på motprestationer. Sverigedemokraterna välkomnar den utvecklingen.

Men just därför blir det också viktigt att styrningen av myndigheterna är tydlig och att ansvarsfördelningen mellan regering och myndigheter fungerar väl. När politiken läggs om måste förvaltningen kunna verkställa den på ett rättssäkert och effektivt sätt.

Det är också den huvudsakliga lärdomen från konstitutionsutskottets granskning av det så kallade Somaliaärendet. Majoriteten i utskottet ser ställningstagandet som ett medskick till regeringen och inte som ett så kallat bristärende. Att man är missnöjd över förd migrationspolitik är inte en grund för kritik i utskottet, och det finns andra sätt att föra fram sådant missnöje än via konstitutionsutskottet.

En annan viktig fråga gäller hantering av allmänna handlingar inom Regeringskansliet.

Offentlighetsprincipen är en grundbult i svensk demokrati. När handlingar inte diarieförs i tid eller när utlämnande drar ut på tiden finns det risk att förtroendet för det offentliga skadas. Utskottets påpekanden om vikten av skyndsam handläggning och korrekt registrering är därför välmotiverade. Transparens är inte ett administrativt önskemål. Det är en demokratisk skyldighet.

Vi har också granskat helt andra typer av frågor, exempelvis Ukrainastödet, Gaza och olika utrikespolitiska ställningstaganden.

Det är naturligt att det finns olika politiska uppfattningar om biståndspolitik, migrationspolitik och utrikespolitik och om internationella konflikter. Men konstitutionsutskottets uppgift är inte att avgöra vem som har rätt i de sakpolitiska frågorna. Utskottets uppgift är att granska om regeringen har agerat inom ramen för grundlagens regler och den ordning som gäller för regeringsarbetet.

I flera av dessa ärenden har utskottet efter omfattande utredning inte funnit skäl att rikta kritik mot regeringen. Det visar vikten av att hålla isär politiska meningsskiljaktigheter och konstitutionella bedömningar.

En annan viktig del av kapitlet handlar om regeringens beredning av lagstiftningsärenden.

Sverigedemokraterna har under lång tid efterfrågat kraftfullare åtgärder mot den grova organiserade brottsligheten. Samtidigt är det viktigt att även brådskande reformer bereds på ett rättssäkert sätt. Utskottet pekar på att avsteg från normala beredningsrutiner ibland kan vara nödvändiga men att sådana undantag ska användas restriktivt. Det är en klok balans. Staten måste kunna agera snabbt när samhällsproblem kräver det, men kvaliteten i lagstiftningsarbetet får inte äventyras.

Det som förenar ärendena i kapitel 1 och 2 är ytterst vikten av fungerande institutioner. En regering ska respektera riksdagens kontrollmakt. Myndigheter och departement ska följa regler om offentlighet och rättssäkerhet. Lagstiftningsarbetet ska hålla hög kvalitet. Och konstitutionsutskottets granskning ska vara just konstitutionell, inte partipolitisk. Det är så vi värnar förtroendet för våra demokratiska institutioner och den tyngd som konstitutionsutskottet faktiskt ska representera.

Fru talman! Konstitutionsutskottets uppgift är en av riksdagens allra viktigaste. Enligt regeringsformen ska utskottet granska statsrådens tjänsteutövning och regeringens handläggning av regeringsärenden. Det är en juridisk och konstitutionell granskning – inte en politisk.

Detta är en viktig princip. Medborgarna ska kunna lita på att kontrollmakten utövas sakligt, opartiskt och med utgångspunkt i grundlagen. Konstitutionsutskottet ska inte bedöma om regeringen för en bra eller dålig politik, utan konstitutionsutskottet ska bedöma om regeringen följer de regler och principer som gäller för utövandet av regeringsmakten.

I flera ärenden som utskottet har granskat förs det parallellt en samhällsdebatt i riksdagens kammare, medier och ute bland människor i allmänhet. Vi ser det i ärenden om regeringens stöd till Ukraina, om Sveriges folkrättsliga förpliktelser i relation till Gaza och i flera andra granskningar där utskottet efter omfattande utredning inte funnit skäl för kritik.

Det innebär naturligtvis inte att frågorna saknar politisk betydelse. Men det är inte konstitutionsutskottets uppgift att avgöra politiska meningsskiljaktigheter. När konstitutionella gränser suddas ut till förmån för partipolitiska syften riskerar förtroendet för kontrollmakten att urholkas.

Samtidigt visar årets granskning att konstitutionsutskottet fyller en viktig funktion när verkliga brister uppmärksammas. Utskottet riktar exempelvis viktiga påpekanden när det gäller hanteringen av allmänna handlingar inom Regeringskansliet, säkerhetsbristerna vid Lantmäteriet och vissa statsråds hantering av aktieinnehav och jävsfrågor. Där har utskottet gjort precis det som är dess uppgift, nämligen att identifiera och uppmärksamma konstitutionellt relevanta brister när sådana förekommer. Det är så kontrollmakten ska fungera.

Sverigedemokraterna kommer även fortsättningsvis att stå upp för en konstitutionsgranskning som bygger på fakta, rättsliga bedömningar och etablerad praxis. Vi kommer att värna kontrollmakten, men vi kommer också att värna gränsen mellan konstitutionell granskning och partipolitisk kampanjverksamhet.

När konstitutionsutskottet används för att vinna politiska poänger förlorar medborgarna något betydligt viktigare, nämligen förtroendet för att granskningen av regeringsmakten sker sakligt, opartiskt och med grundlagarna som utgångspunkt.

Jag behöver också härmed bemöta det som vår socialdemokratiska utskottsordförande anklagade majoriteten i utskottet för, det vill säga att vi har hindrat att man på ett grundligt sätt granskar det så kallade Landerholmärendet.

Sverigedemokraterna, med den övriga majoriteten i utskottet, värnar principen att vi ska hålla armlängds avstånd när det finns pågående rättsprocesser och vi samtidigt har fått in granskningsanmälningar från riksdagsledamöter. Den här principen finns till för att vi inte ska ha politisk klåfingrighet. Vi ska inte från politikens sida överpröva de rättsprocesser som sker ute i vårt samhälle när det berör saker och ting som kommer upp till granskning i utskottet.

Jag står för det beslut som jag har fattat under den här mandatperioden och i den här granskningen. Jag måste förtydliga att det här granskningsärendet alltså är bordlagt, men det kommer ju ändå att komma upp till behandling i utskottet och få den uppmärksamhet som ärendets tyngd förtjänar.

Herr talman! Först vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut i betänkande KU8.

Vi står inför en tid då vårt samhälles säkerhet och robusthet prövas, inte bara av militära hot utan också av kriser som naturkatastrofer, pandemier eller cyberattacker. I detta läge är det avgörande att vårt demokratiska styrelseskick kan fortsätta att fungera även under press. Det är därför som förslaget Stärkt konstitutionell beredskap nu ligger till grund för debatt och beslut.

Syftet med förslaget är tydligt: att ge Sveriges riksdag och Sveriges regering bättre förutsättningar att i krig och andra allvarliga kriser fullgöra sina uppgifter. Det handlar inte om att ge regeringen fri lejd utan om att säkerställa att besluten hanteras med rättslig grund och under parlamentarisk kontroll.

Detta är några av de förändringar som föreslås:

Möjligheterna för riksdagen att sammanträda förstärks, bland annat genom att det ska kunna bli tillåtet med helt digitala riksdagssammanträden i ytterst exceptionella situationer.

Riksdagens krigsdelegation behålls men med justerade regler, exempelvis att en ledamot som blir statsråd inte längre ska kunna ingå i delegationen.

Regler för normgivning i allvarliga fredstida krissituationer införs, med möjlighet för riksdagen att med tre fjärdedelar av de röstande delegera särskilda föreskriftsbefogenheter till regeringen. För att detta ska bli verklighet krävs alltså bred parlamentarisk samsyn.

Men förslaget handlar inte bara om effektivitet. Det handlar också om att värna vår demokrati och vår rättsstat. Regeringen och utskottet betonar att statsskickets grunder ska respekteras även i kris och att särskilda befogenheter endast ska användas restriktivt och med kontroll.

Jag har i mitt anförande bara belyst en liten del av detta. Jag tänker att jag inte behöver upprepa det som föregående talare, specifikt Ida Karkiainen, tagit upp och som var väldigt detaljerat. Jag kan instämma i det och även i beskrivningen av bakgrunden till detta betänkande och denna proposition.

Utöver det skriftliga materialet kan jag särskilt hänvisa till utskottets ställningstagande på sidan 20 och framåt. Där belyser man på ett väldigt bra sätt alla de aspekter man har behövt ta ställning till ända sedan frågan började diskuteras i den parlamentariska kommittén fram till det lagförslag som riksdagen nu ska ta ställning till.

Fru talman! Först vill jag yrka bifall till reservation 2 i detta betänkande KU4. Vi har ytterligare en reservation, men traditionsenligt yrkar jag bara på en av dem även om vi givetvis står bakom bägge.

Dagens ärende Säkerhet och tillgänglighet vid val är resultatet av de betänkanden som 2020 års valutredning lämnade samt ett tillkännagivande från konstitutionsutskottet gällande röstmottagarens närvaro när en väljare tar hjälp av ett väljarbiträde.

Sverigedemokraterna välkomnar i stora delar regeringens proposition, och vi ställer oss bakom de förslag som har lagts fram i betänkandet. Två saker saknas dock, och jag återkommer till dem senare i mitt anförande.

Att inrätta en central incidentrapportering kommer att underlätta för Valmyndigheten dels att samordna arbetet kring att skydda valprocessen, dels att få en helhetsblick över hur valet fortskrider när länsstyrelserna och de kommunala valnämnderna meddelar incidenter. Att få denna överblick gör att man redan innan själva valet avslutas kan komma till rätta med sårbarheter och brister som uppmärksammas, vilket innebär att man minskar risken för att valet överklagas och behöver tas om. Sammanställningen av inkomna incidenter är också ett stöd för Valmyndigheten och andra aktörer som arbetar med den här typen av frågor när det gäller att identifiera behov av direkta praktiska åtgärder i valprocessen liksom inför framtida reformer på området.

En annan nyhet är att det numera ska vara krav på att en röstmottagare alltid ska vara närvarande när väljare anlitar ett biträde. Detta är ett välkommet förslag för att komma till rätta med så kallad grupp, familje- och klanröstning. De väljare som behöver ta hjälp av andra för att kunna rösta är en särskilt sårbar grupp. Att då behöva gå in i valbåset med två tre andra personer, eller i värsta fall ännu fler, hängande över axeln skapar en situation där den enskilda väljaren otillbörligt kan påverkas kring hur hon eller han ska rösta. Att en oberoende röstmottagare alltid ska finnas med kommer att säkerställa väljarens rätt att utan påverkan från någon annan kunna bestämma vilket parti som hon eller han ska rösta på.

Vi sverigedemokrater tycker dock det är tråkigt att regeringen har valt att inte gå vidare med förslaget om att införa tystnadsplikt även för väljarbiträden, något som var ett förslag från 2020 års valutredning. Om en röstmottagare har hjälpt en väljare att rösta omfattas denna av tystnadsplikt, vilket är fullt normalt och naturligt. Vi anser att det är lika normalt och naturligt att även väljarbiträden omfattas av samma typ av tystnadsplikt. Den som behöver ta hjälp av andra att rösta tillhör samhällets mest sårbara grupper i detta avseende. Att inte så långt det är möjligt säkerställa det skydd som andra väljargrupper har, det vill säga valhemlighet, anser vi är en uppenbar brist.

Det är svårt att ta in den enorma kränkning som uppstår när en familjemedlem, vän eller personal som tar hand om dig till vardags och som hjälpte dig att göra ordning din röst vid ett annat tillfälle, kanske vid fikabordet på jobbet, vid släktmiddagen eller på krogen, avslöjar vad just du har röstat på. Det är ett helt orimligt beteende, och det är helt ofattbart att det agerandet inte är olagligt i dag. Det är självklart att tystnadsplikten måste gälla även för väljarbiträden, och det är tråkigt att det kommer att dröja ytterligare en tid innan vi får det på plats.

Sverigedemokraternas andra förslag, som rör reservation 2, är att införa ett krav på att legitimera sig när man ska rösta. I dag är det möjligt att rösta utan att legitimera sig, exempelvis genom att en annan person intygar den röstandes identitet eller att röstmottagaren känner igen dig. Den här öppningen i lagstiftningen ter sig lite märklig eftersom rutinen runt om i landet vanligtvis är att röstmottagaren kräver dig på legitimation i samband med att du överlämnar din röst. Det är snarare ett undantag att rösten avlämnas enbart på personkännedom eller genom att någon annan intygar din identitet.

Sett till samhällsutvecklingen är det för oss självklart att man behöver införa absoluta id-krav vid röstning. Vår uppfattning är att detta över huvud taget inte är något som är kontroversiellt att införa eftersom du i princip i alla andra sammanhang, till exempel när du möter myndigheter, hämtar ut paket eller ser för ung ut på Systembolaget, behöver lämna ifrån dig någon form av legitimation. Att inte behöva göra detta när du nyttjar din rösträtt är snarare det mer kontroversiella i sammanhanget. Dels är det en fullständigt godtycklig bedömning av den enskilde röstmottagaren, dels kan beslutet att ta emot rösten få allvarliga konsekvenser om det blir fel.

Vid varje val tvingas man läsa nyhetsartiklar där enskilda väljare sägs ha blivit felaktigt avprickade i röstlängden och därmed har berövats sin rätt att rösta. Det kan finnas flera skäl till att det blivit så, men ett skäl kan faktiskt vara just det här undantaget i den annars så vanliga rutinen. När en röstmottagare tror sig känna igen någon eller en annan person intygar vem väljaren är kan helt plötsligt fel person bli avprickad i röstlängden, med förödande konsekvenser för den enskilde. Det är omöjligt att rätta till efteråt.

Avslutningsvis har jag en kommentar kring valsedelssystemet. Med hänsyn till de erfarenheter som bland annat Valmyndigheten redovisat vid tidigare val har Sverigedemokraterna kommit överens med regeringen i Tidöavtalet om att valsedelssystemet med partispecifika valsedlar ska ses över. Som ett resultat av denna överenskommelse har regeringen tillsatt en parlamentarisk kommitté som ska se över valsedelssystemet. Utredningen har utvidgats genom ett tilläggsdirektiv samt fått förlängd tid. Uppdraget ska redovisas senast den 14 augusti 2026. Ett delbetänkande som avser uppdraget att utvärdera dagens valsedelssystem ska dock lämnas redan den 15 januari 2026.

Fru talman! I granskningsbetänkandet KU20 behandlar vi under avsnittet Vissa frågor om regeringens förhållande till riksdagen fyra ärenden, varav två rör regeringens samråd med EU-nämnden.

För att ge lite bakgrund är EU-nämndens roll att vara ett forum för samråd och information. Till skillnad från riksdagens utskott förbereder nämnden inga förslag till riksdagsbeslut. För att få en inriktning för hur Sverige ska agera i de frågor som ska behandlas samråder regeringen med EU-nämnden inför varje möte i Europeiska unionens råd. Ibland kräver pågående förhandlingar att samrådet sker på annat sätt än genom ett fysiskt möte, exempelvis över telefon, för att regeringen snabbt ska kunna få ett nytt mandat från riksdagen om förutsättningarna förändras.

Det är alltså EU-nämnden som ger regeringen mandat inför EU-förhandlingarna. Även om regeringen inte är rättsligt bunden att följa mandatet i strikt mening har konstitutionsutskottet tidigare fastslagit att regeringen endast får avvika från nämndens mandat om det finns mycket goda skäl för det.

Detta samspel mellan riksdagen och regeringen inom EU-arbetet är en minst sagt delikat balansgång som vilar på praxis, överenskommelser och etablerade riktlinjer. Varje år brukar konstitutionsutskottet få in anmälningar som berör just denna dynamik. Under den här granskningsperioden har alltså två sådana ärenden hanterats.

Det mandat som regeringen inhämtar från EU-nämnden omfattar både själva sakfrågan och det förhandlingsutrymme som finns, vilket för mig till ärendet kring landsbygdsministerns agerande i rådet i frågan om fiskekvoter.

Inför förhandlingarna i rådet framhöll Peter Kullgren att regeringens linje var att kvoterna för sill och strömming borde minska, detta trots att Sverige stod relativt ensamt jämte de andra berörda länderna i att ha en restriktiv hållning. Ministern betonade samtidigt vikten av att ha flexibilitet i förhandlingarna, eftersom rådet fattar beslut med kvalificerad majoritet och ett alltför strikt mandat riskerade att minska Sveriges möjlighet att påverka utfallet.

EU-nämndens ordförande noterade att det fanns enighet om målet att skydda Östersjöns fiskbestånd, medan diskussionen i nämnden främst rörde strategin för att uppnå detta. Samrådet avslutades med ett konstaterande av att det fanns stöd av en majoritet i EU-nämnden för regeringens linje.

I slutändan lyckades Sverige dock inte få igenom sin ståndpunkt om sänkta kvoter, utan rådet enades om att i stället höja kvoterna. Enligt landsbygdsministerns bedömning hade dock kvoterna blivit ännu högre om Sverige hade röstat nej till kompromissen, eftersom flera andra länder ville se väsentligt högre nivåer. Det är enligt mig ett misslyckande för det europeiska samarbetet snarare än en brist i landsbygdsministerns hantering av förhandlingen.

Att konstitutionellt granska något så finkänsligt som diplomati är svårt. Därför är det viktigt att utskottet fokuserar, vilket vi har gjort i det här fallet, just på den formella granskningen av ärendet och därmed undviker att komma med subjektiva bedömningar om förhandlingsteknik och utfall.

Konstitutionsutskottets slutgiltiga bedömning är alltså att landsbygdsministern agerade i enlighet med det mandat som hade förankrats i EU-nämnden.

När det gäller fångutväxlingen vill jag hänvisa till konstitutionsutskottets vice ordförande Louise Meijer, som höll ett föredömligt anförande om just det som jag kan instämma i.

I övrigt hänvisar jag till det skriftliga betänkandet.

Fru talman! Först vill jag yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation 4 i detta motionsbetänkande avseende valfrågor. Sverigedemokraterna har även en rad andra reservationer i detta betänkande. Självfallet ställer vi oss positiva till dessa även om jag inte yrkar bifall till dem. Jag kommer dock att passa på att kort prata om några av våra förslag.

Sverige är formellt en konstitutionell monarki. Framför allt är vi en parlamentarisk och representativ demokrati. Det är genom de fria och allmänna valen som vi överlåter den politiska makten i vårt land. Det är just via dessa val som folkviljan får sin tydliga röst, och det är därigenom som vi bestämmer hur Sverige ska styras.

Samtidigt måste vi vara medvetna om att det är just själva valprocessen som är en av demokratins mest känsliga moment. Återkommande incidenter och tillbud riskerar att underminera det förtroende som valresultatets legitimitet bygger på: en legitimitet som är helt avgörande för en levande och hälsosam demokrati.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Valfrågor

Därför anser vi att en central incidentrapportering är nödvändig. Med en nationell samordning kan vi både under och efter ett val snabbt identifiera de sårbarheter som otillbörligt kan påverka resultatet.

Det första och viktigaste steget för att åtgärda problem är att veta exakt vad som är fel. Om vi inte effektivt kan samla in och analysera de incidenter som rapporteras av Valmyndigheten, Valprövningsnämnden och de kommunala valnämnderna blir det nämligen omöjligt att få en tydlig överblick över vilka delar av vårt valsystem som inte fungerar som de ska.

Vi har också en oreglerad situation kring de kommunala valinformatörerna. Det har tragiskt nog förekommit oegentligheter i samband med denna tjänst, en tjänst som till sin natur ska vara helt oberoende och som vanligtvis riktar sig till de väljargrupper som behöver extra stöd för att kunna utöva sin rösträtt. Därför är det vår uppfattning att nationella riktlinjer, där opartiskheten står i centrum, måste tas fram för att säkerställa att dessa aktörer lever upp till sitt viktiga uppdrag.

Fortsättningsvis vill jag lyfta fram behovet av ett strikt legitimationskrav för den som röstar. I dag finns möjligheten att en annan person kan intyga en väljares identitet eller där en röstmottagare, baserat på personkännedom, kan godkänna en röst. Detta lämnar rum för godtyckliga bedömningar, vilket vi anser är olyckligt.

Ett återkommande bekymmer är att fel väljare ibland blir avprickad i röstlängden, vilket i praktiken riskerar att frånta en medborgare dennes rösträtt. Med ett införande av ett obligatoriskt legitimationskrav är vi övertygade om att risken för sådana misstag skulle minska avsevärt.

Dessutom måste vi säkerställa att de platser där röstmottagning sker är strikt neutrala och fria från otillbörlig politisk påverkan. Enligt vallagen är det förbjudet med propaganda eller annat som syftar till att påverka väljarna i val- och röstningslokaler. Tyvärr kan tolkningen av vad som utgör politisk propaganda variera stort mellan kommunerna, vilket riskerar att skapa ojämlika spelregler och osäkerhet. I en kommun är det bestämt av valnämnden att ingen kampanjverksamhet ska tillåtas i en radie runt vallokalen. I en annan kommun sätter ett parti upp ett kampanjtält vid ingången till röstningen. Vid en vallokal står åtta företrädare för åtta partier och delar ödmjukt ut valsedlar. Vid en annan står åtta företrädare för ett parti och delar ut valsedlar så att väljaren tvingas löpa gatlopp för att komma in i själva vallokalen.

Regelverket behöver ses över när det gäller vad som definieras som propaganda så att samma villkor gäller för alla kommuner och utlandsmyndigheter.

Vidare anser Sverigedemokraterna att personer som bistår väljare ska uppfylla strikta krav för att skydda vår demokratis grundläggande princip om valhemlighet. Därför föreslår vi en straffsanktionerad tystnadsplikt för anhöriga eller andra enskilda som hjälper väljare att rösta. Röstmottagare, som redan omfattas av tystnadsplikt och straffansvar, bör även informera väljarbiträden om detta krav. Med tanke på att de väljare som behöver assistans oftast tillhör de mest sårbara i vårt samhälle anser vi att denna ytterligare åtgärd är absolut nödvändig.

Jag kan avsluta med en kommentar kring valsedelssystemet. Med hänsyn till de erfarenheter som bland annat Valmyndigheten har redovisat har Sverigedemokraterna kommit överens med regeringen inom Tidöavtalet att valsedelssystemet med partispecifika valsedlar nu ska ses över. Som ett resultat av denna överenskommelse har regeringen tillsatt en parlamentarisk kommitté att se över valsedelssystemet, och vi får återkomma i frågan när utredningen kommit med sitt resultat.

Fru talman! I dag debatterar vi motionsbetänkandet KU7 Offentlighet, sekretess och integritet. Jag kommer främst att uppehålla mig kring den del som rör informationsutbyte mellan myndigheter och kommuner.

Offentlighets- och sekretesslagen reglerar sekretess mellan myndigheter och mellan självständiga verksamhetsgrenar inom samma myndighet. Undantag görs genom sekretessbrytande bestämmelser om exempelvis uppgifter om enskildas hälsotillstånd. Dessa kan delas med socialtjänsten vid behov av vård eller stöd. Generella sekretessbrytande regler tillåter även utlämnande av uppgifter om det är nödvändigt för en myndighets verksamhet, eller om den enskilde samtycker. Sekretess hindrar inte heller att socialtjänsten och hälso- och sjukvården lämnar uppgifter till polisen vid misstankar om brott, särskilt när det gäller brott mot unga eller terroristbrott.

En särskild lag från 2016 ålägger vissa myndigheter att dela information vid samverkan mot organiserad brottslighet.

Sett till den våldsamma samhällsutvecklingen är dessa frågor högaktuella, och det finns några nyheter som har tillkommit under denna mandatperiod. Den 1 juli 2024 trädde lagen om uppgiftsskyldighet för att motverka felaktiga utbetalningar från välfärdssystemen samt fusk, regelöverträdelser och brottslighet i arbetslivet i kraft.

Syftet med denna lag är att förenkla informationsdelning mellan berörda statliga myndigheter, kommuner och arbetslöshetskassor för att säkerställa korrekta beslutsunderlag och minska felaktiga utbetalningar. Aktörer som omfattas av lagen ska som huvudregel lämna ut uppgifter både på begäran och på eget initiativ när dessa är nödvändiga för en annan aktörs verksamhet.

Felaktiga utbetalningar är en samhällsutmaning som inte bara kostar skattebetalarna stora summor utan också undergräver förtroendet för vår gemensamma välfärd. Den nya lagen förväntas effektivisera bekämpningen av arbetslivskriminalitet och förhindra att organiserad brottslighet utnyttjar våra trygghetssystem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Offentlighet, sekretess och integritet

Som ett led i denna reform inleddes Utbetalningsmyndighetens verksamhet den 1 januari 2024. Myndigheten har en central roll i att förebygga, förhindra och upptäcka felaktiga utbetalningar från våra välfärdssystem. Den administrerar dessutom en ny ordning med transaktionskonto, vilket ytterligare bidrar till att förhindra felaktiga utbetalningar och ekonomisk brottslighet.

För att ytterligare stärka Utbetalningsmyndighetens arbete har regeringen lagt fram proposition 2024/25:45, som innehåller förslag om utökade skyldigheter att lämna uppgifter till myndigheten. Syftet är att göra det enklare och effektivare för myndigheten att utföra dataanalyser, granskningar och urval. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 mars 2025, och propositionen bereds för närvarande i finansutskottet.

Regeringen har även lagt fram proposition 2024/25:65, som syftar till att öka informationsflödet till brottsbekämpningen. Förslaget innebär en ny lag som ålägger statliga myndigheter, kommuner, regioner och skolor en skyldighet att på begäran och på eget initiativ lämna uppgifter till Polismyndigheten och andra brottsbekämpande myndigheter. Dessutom föreslås ändringar i offentlighets- och sekretesslagen som ger socialtjänsten och hälso- och sjukvården utökade möjligheter att dela information i brottsbekämpande syfte. Den nya lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 2025 och bereds i justitieutskottet.

Regeringen beslutade den 19 oktober 2023 att tillsätta en utredning med syfte att förbättra möjligheterna för myndigheter att utbyta information särskilt för att förhindra och bekämpa fusk, felaktiga utbetalningar och brottslighet. Utredningen har kartlagt myndigheternas behov av förbättrat informationsutbyte och analyserat möjligheter att lämna ut sekretessbelagda uppgifter, både på begäran och på eget initiativ. I augusti 2024 överlämnade utredningen delbetänkandet SOU 2024:63. I det föreslås en generell bestämmelse om utbyte av sekretesskyddade uppgifter. Förslaget har remissbehandlats och bereds nu inom Regeringskansliet.

Det återstående arbetet i utredningen inkluderar en analys av hur offentlig information kan delas mer effektivt mellan myndigheter och en översyn av myndigheternas registerförfattningar. Den slutliga redovisningen av uppdraget ska lämnas senast den 28 april 2025.

Man kan konstatera att det just nu händer väldigt mycket på det här området. Detta speglar den höga ambitionsnivån i det samarbete som Sverigedemokraterna har med regeringen i form av Tidöavtalet, bland annat när det gäller att arbeta fram åtgärder för att komma åt och stävja välfärdsfusket och den organiserade brottsligheten.

Med det sagt vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut.