Cecilia Gustafsson

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Gustaf Lantz tar upp en jätteviktig sak, och det här är såklart ett svårt ställningstagande.

Den ungas vilja ska väga mycket tungt, och det är också därför ribban har satts väldigt högt. Har barnet fyllt 15 år krävs vägande skäl för att man ska kunna gå emot den här viljan, och det kommer bara att kunna ske i undantagsfall.

Jag tycker inte att vi kan säga att samhällets ansvar att skydda barnet automatiskt upphör när barnet fyller 15 år. Om ett barn under många år har byggt upp hela sin trygghet och sina viktigaste relationer i familjehemmet kan ju själva uppbrottet i sig innebära en påtaglig risk för barnets hälsa eller utveckling.

Att barnets vilja ska tas på största allvar är helt självklart, men barnets bästa måste fortfarande vara det som är avgörande.

Fru talman! I dag debatterar vi den moderatledda regeringens proposition För barns rättigheter och trygghet – en ny lag om omhändertagande för vård av barn och unga. Det handlar om något av det mest ansvarsfulla ett samhälle kan göra. Det handlar om att skydda barn när deras trygghet har brustit och när de vuxna runt omkring inte längre förmår ge den omsorg och det skydd som varje barn har rätt till.

Den lagstiftning som vi har i dag är mer än 35 år gammal. Sedan dess har både samhället och vår kunskap förändrats. Vi vet mer om barns utveckling, om betydelsen av stabila relationer och om hur olika former av utsatthet påverkar barn. Då behöver lagstiftningen följa med.

Detta är en viktig del av den moderatledda regeringens bredare arbete för en socialtjänst som kommer in tidigare, bygger på kunskap och har bättre verktyg när barn som bäst behöver samhällets stöd. Jag vill därför yrka bifall till utskottets förslag.

Fru talman! Jag tror att de flesta av oss här i kammaren är överens om att det finns få beslut som är svårare än att skilja ett barn från sina föräldrar. Ett sådant beslut ska aldrig fattas lättvindigt.

När frivilliga insatser inte räcker och samhället måste ingripa för att skydda ett barn tar vi också på oss ett stort ansvar. Det handlar inte bara om var barnet ska bo utan om att barnet ska få möjlighet att växa upp under stabila förhållanden och få en trygg grund resten av livet.

Genom allt detta måste vi ha med oss en fråga: Vad är bäst för barnet? Detta märks också i de nya grunderna för omhändertagande, där bland annat psykisk misshandel, sexuell exploatering och negativ social kontroll tydliggörs och barnets samlade utsatthet får större betydelse.

Låt mig ge ett exempel på varför detta är så viktigt. Tänk er ett barn som omhändertas när hon är tre år gammal. Hon flyttar till en annan familj eftersom hennes biologiska förälder just då inte kan ge henne den omsorg och den trygghet som hon behöver. Åren går, och den familjen blir hennes vardag. Hon börjar skolan, får vänner och bygger relationer som gör att hon känner tillit och att hon hör hemma. För henne är detta inte bara en placering – det är hennes hem.

Under samma tid kan situationen hos de biologiska föräldrarna ha förändrats. Det ska vi naturligtvis glädjas åt. Utgångspunkten ska ju även fortsättningsvis vara att ett barn ska kunna återförenas med sina föräldrar när så är möjligt och när det är bäst för barnet.

Men verkligheten är inte alltid så enkel. Ibland är det inte längre de ursprungliga bristerna som innebär den största risken för barnet. Risken kan i stället ligga i själva uppbrottet – att ännu en gång ryckas upp från den vardag och de relationer som man har byggt upp under många år. Därför inför regeringen en ny möjlighet till fortsatt omhändertagande.

Om en separation från den familj där barnet har vuxit upp riskerar att skada barnets hälsa eller utveckling ska vården kunna fortsätta om det bedöms vara det bästa för barnet. Socialnämnden gör då en samlad bedömning av barnets situation, och frågan om omhändertagande prövas av förvaltningsrätten.

Det handlar alltså inte om de vuxnas rättigheter utan om barnets behov av kontinuitet och stabilitet. För trygghet handlar inte bara om en adress – det handlar också om de människor som ett barn vågar lita på.

Fru talman! En av de viktigaste och svåraste avvägningarna handlar om de barn som har hunnit bli äldre. Självklart ska viljan hos en ungdom som har fyllt 15 år väga mycket tungt. Den unge ska få information, kunna uttrycka sina åsikter, föra sin egen talan och veta att det som han eller hon säger tas på allvar.

Men verkligheten kan också vara mer komplicerad än vad en generell regel kan fånga. Det kan finnas lojalitet med föräldrarna, skuld, rädsla och påtryckningar. Detta måste också kunna vägas in när man bedömer vad som faktiskt är bäst för barnet. Därför har regeringen valt att inte göra den unges vilja till ett absolut veto.

När det handlar om personer som har fyllt 15 år ska det krävas vägande skäl för att gå emot den unges vilja, och det ska bara kunna ske i undantagsfall. Att lyssna på barnet är en självklarhet, men samhället måste också våga ta ansvar för att skydda barnet.

Fru talman! Den nya lagen stärker också barnets ställning genom hela processen. Barnet ska förstå vad som händer, få möjlighet att uttrycka sina åsikter och veta att det tas på allvar. Samtidigt stärker vi rättssäkerheten, bland annat genom tydligare regler om offentligt biträde och rätten att föra sin egen talan.

Reformen stärker även stödet för föräldrar och vårdnadshavare. Socialnämnden får nu ett tydligare ansvar för att erbjuda stöd och, när det är som bäst för barnet, även skapa förutsättningar för kontakt med familj och andra närstående. Det arbetet går hand i hand med regeringens övriga insatser för att förebygga våld mot barn och ge bättre stöd till familjer före, under och efter en placering. Barnets behov av skydd och familjens behov av stöd måste kunna finnas sida vid sida.

Fru talman! För Moderaterna handlar socialpolitik ytterst om ansvar, om att samhället vågar ingripa när ett barn behöver skydd och om att de beslut som vi fattar bygger på kunskap, rättssäkerhet och barnets bästa.

Vi kan inte förändra ett barns historia, men vi kan ta ansvar för barnets framtid. Det är därför den moderatledda regeringen moderniserar den här lagstiftningen. När ett barn behöver samhället som mest får det aldrig råda någon tvekan om vem den här lagen är till för. Den är till för barnet.

Herr talman! Jag tycker att uppföljning är en mycket viktig del i ett stort reformarbete, oavsett vilken typ av reformarbete som ska genomföras. Det är inte så att regeringen säger nej till uppföljning. Tvärtom är det redan en central del av reformen.

Samsjuklighetsdelegationen har ett tydligt uppdrag, och flera andra myndigheter har fått särskilda uppdrag kopplade till reformen. Skillnaden handlar nog inte om huruvida uppföljning ska ske utan om vilka strukturer som behövs för att göra uppföljningen. Regeringen har valt att stärka de befintliga strukturerna i stället för att skapa nya.

Herr talman! Jag tackar ledamoten Karin Rågsjö för frågan.

Kommuner och regioner står absolut under en hård ekonomisk press. Därom råder inga tvivel. Men regeringen genomför inte bara lagändringar. Precis som jag sa, och som ledamoten själv nämnde, avsätter vi 400 miljoner kronor per år under en femårsperiod. Utöver det avsätts resurser till myndigheterna för själva genomförandet.

Reformen handlar i första hand om att skapa tydligare samverkan och ansvar. Där tycker vi att det är ansvarsfullt att göra den typen av förändringar i den storleken i etapper under en period.

Utvecklingen får naturligtvis följas noggrant, och betydande resurser är redan avsatta för genomförandet.

Herr talman! I dag debatterar vi socialutskottets betänkande SoU34 En mer sammanhållen vård för personer med skadligt bruk eller beroende och andra psykiatriska tillstånd. Det är ett betänkande som bygger på regeringens proposition om den första etappen av den så kallade samsjuklighetsreformen.

Bakgrunden är välkänd: Alltför många människor med beroendeproblematik och samtidig psykisk ohälsa möter i dag ett system där ansvarsfördelningen är otydlig, där vård och stöd inte alltid hänger ihop och där människor riskerar att falla mellan stolarna.

Propositionen syftar till att ändra på detta genom att stärka samordningen mellan psykiatrin, beroendevården och socialtjänsten, tydliggöra ansvarsfördelningen och skapa bättre förutsättningar för en personcentrerad och sammanhållen vård. Det handlar i grunden om att samhällets insatser ska utgå från människans behov, inte från organisatoriska gränser.

Mot denna bakgrund yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr talman! Bakom lagändringarna vi behandlar i dag finns människor. Det är människor som ofta befinner sig i en mycket utsatt situation. Det är människor som samtidigt lever med beroendeproblem och psykisk ohälsa, och de har ofta under lång tid försökt att få hjälp från olika delar av samhället. Alltför ofta har de mötts av ett system där vård, stöd och behandling inte har hängt ihop tillräckligt väl.

Jag tror att vi i kammaren är överens om att dagens situation inte är tillräckligt bra. När människor med samsjuklighet tvingas navigera mellan olika verksamheter och olika huvudmän ökar risken att de inte får den hjälp de behöver i tid. Det är just det problemet som reformen tar sikte på.

En av de viktigaste förändringarna, herr talman, är att regionernas ansvar för vård vid skadligt bruk eller beroende kommer att förtydligas och organiseras närmare än den övriga psykiatriska vården. Samtidigt stärks kraven på samverkan mellan kommuner och regioner. Det är en viktig utgångspunkt därför att människor inte söker hjälp utifrån hur samhället har organiserat sig eller sina verksamheter utan utifrån sina behov. Därför måste också vården och stödet i större utsträckning utgå från individen och inte från organisatoriska gränsdragningar.

Herr talman! Jag har inom området erfarenheter från mitt kommunala uppdrag där frågor om beroendeproblem, psykisk ohälsa och social utsatthet är en del av vardagen. Där blir det tydligt att människor sällan passar in i våra organisatoriska strukturer. Den som behöver hjälp bryr sig inte om var regionens ansvar slutar och var kommunens ansvar börjar. Man vill helt enkelt få rätt hjälp i rätt tid och uppleva att samhällets olika insatser arbetar åt samma håll. Just därför är den fungerande samverkan så avgörande, och just därför är den här reformens ambition om en sammanhållen vård så viktig.

Under utskottets behandling har flera partier lyft upp frågor om finansiering, det nationella stödet till huvudmännen och behovet av uppföljning. Det är viktiga frågor, och det här är en omfattande förändring. Stora reformer kräver både noggrannhet och uthållighet. Regeringen har därför valt att genomföra reformen stegvis. Det är ett medvetet val därför att förändringen måste fungera i praktiken för både patienter, kommuner och regioner. Men det är samtidigt viktigt att konstatera att regeringen inte bara föreslår lagändringar. Samtidigt avsätts betydande resurser för genomförandet. Totalt avsätts 400 miljoner kronor per år under perioden 2027–2031 för att just stödja kommuner och regioner i omställningen. Därutöver avsätts också särskilda medel till myndigheternas arbete med implementering och stöd. Kommuner och regioner kommer att få stöd för omställningen, och flera nationella myndigheter har fått särskilda uppdrag för att stödja reformarbetet.

Samsjuklighetsdelegationen arbetar redan med att följa, stödja och underlätta genomförandet. Det innebär att frågor om finansiering, implementeringsstöd och uppföljning inte lämnas åt sitt öde utan redan är en del av reformarbetet.

En reform av den här storleken kräver inte bara nya regler, utan den kräver också ett långsiktigt arbete för att förändringarna ska fungera i praktiken.

Herr talman! Det har också framförts önskemål om ytterligare nationella planer, nya strategier och nya styrdokument. Flera partier lyfter exempelvis upp frågan om en ny ANDTS-strategi. Regeringens bedömning är att det redan finns en tydlig styrning genom det uppdaterade målet för ANDTS-politiken, den nationella strategin för psykisk hälsa och suicidprevention, myndigheternas gemensamma arbete och de reformer som nu genomförs. Det viktiga är ytterst inte hur många dokument vi producerar, utan det viktiga är att människor får hjälp i tid.

Herr talman! Jag tror att det är viktigt att se på reformen för vad den är, nämligen början på ett långsiktigt reformarbete, inte en slutpunkt. Det kommer att krävas fortsatt utveckling, fortsatt uppföljning och fortsatt samverkan. Men det kan inte vara ett argument för att vänta. Tvärtom! Människor som har samsjuklighet har väntat länge nog på att samhällets insatser ska fungera bättre tillsammans. Just därför är det här en viktig reform, inte för att den löser alla problem utan därför att den tar ett avgörande steg bort från stuprör och ansvarsförskjutning och går mot en mer sammanhållen vård där människors behov står i centrum.

Den som söker hjälp ska inte behöva fundera över vilken organisation som ansvarar för vad. Samhällets uppgift måste vara att möta människan där behoven finns.

Herr talman! Min fråga går till sjukvårdsminister Elisabet Lann.

I propositionen En mer sammanhållen vård för personer med skadligt bruk eller beroende och andra psykiatriska tillstånd anger regeringen att det inte bedöms finnas behov av en ny nationell ANDTS-strategi. Samtidigt har den tidigare strategin fungerat som ett viktigt samlande ramverk för det förebyggande arbetet kring alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel om pengar, inte minst i arbetet kopplat till barn och unga samt i samverkan mellan kommuner, regioner, myndigheter och civilsamhälle.

Min fråga till sjukvårdsministern är därför: Hur avser regeringen att säkerställa en långsiktig nationell samordning och styrning av det breda ANDTS-arbetet framöver, när någon ny samlad strategi inte ska tas fram?

Herr talman! Min fråga går till sjukvårdsminister Elisabet Lann.

I propositionen En mer sammanhållen vård för personer med skadligt bruk eller beroende och andra psykiatriska tillstånd anger regeringen att det inte bedöms finnas behov av en ny nationell ANDTS-strategi. Samtidigt har den tidigare strategin fungerat som ett viktigt samlande ramverk för det förebyggande arbetet kring alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel om pengar, inte minst i arbetet kopplat till barn och unga samt i samverkan mellan kommuner, regioner, myndigheter och civilsamhälle.

Min fråga till sjukvårdsministern är därför: Hur avser regeringen att säkerställa en långsiktig nationell samordning och styrning av det breda ANDTS-arbetet framöver, när någon ny samlad strategi inte ska tas fram?

Fru talman! Jag tackar för ledamotens reflektioner.

För Moderaterna är barn och unga alltid utgångspunkten i narkotikapolitiken. Vi vet att normer spelar roll, särskilt för unga. Att sänka samhällets ribba genom att avkriminalisera riskerar att skicka ut signaler om att narkotikabruk är acceptabelt, trots att vi vet hur snabbt man kan gå från ett experimenterande och testande till att hamna i ett beroende.

Det finns i dag inga entydiga vetenskapliga belägg för att avkriminalisering minskar narkotikabruk bland unga. Däremot vet vi att tidiga ingripanden ofta är helt avgörande för att människor ska kunna få hjälp i tid.

Fru talman! Vi debatterar i dag socialutskottets betänkande om alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel. Det är frågor som går rakt in i några av samhällets allra viktigaste uppgifter: att skydda barn och unga, att förebygga ohälsa och att skapa trygghet för människor som befinner sig i utsatta livssituationer.

För mig handlar ANDTS-politiken ytterst om ansvar – om att förebygga i tid innan problemen växer sig stora, om att ingripa när riskerna blir tydliga och om att se till att vård, stöd och tillsyn faktiskt fungerar när människor behöver samhället som mest.

För mig handlar det i grunden om vilket samhälle vi vill vara. Jag vill att vi ska ta problemen tidigt, innan de växer sig stora. Jag vill också att barn och unga alltid ska komma först, även när frågorna är komplexa och ibland politiskt obekväma.

Utskottet gör bedömningen att inriktningen i politiken ska ligga fast och att fokus nu ska ligga på genomförande av redan beslutade reformer snarare än nya tillkännagivanden. Mot den bakgrunden vill jag inledningsvis yrka bifall till utskottets förslag.

Fru talman! A, N, D, T och S är var för sig fem bokstäver, men när vi sätter dem i ett sammanhang kopplat till barn, unga och förebyggande arbete får de mening och innebörd. Det är utifrån dessa fem områden som jag kommer att strukturera mitt anförande.

Fru talman! Alkoholpolitiken måste präglas av ansvar, balans och långsiktighet. Utskottet konstaterar att de grundläggande alkoholpolitiska verktygen ska ligga fast och att det i nuläget inte finns skäl för nya tillkännagivanden.

En stabil och förutsägbar alkoholpolitik har stor betydelse för folkhälsan, inte minst för barn och unga som påverkas av vuxnas alkoholkonsumtion och samhällets normer kring alkohol. Just därför gör utskottet bedömningen att flera av de motionsförslag som nu väckts inte bör bifallas. Att värna stabilitet innebär också att inte göra ryckvisa förändringar som riskerar att få oönskade effekter.

Samtidigt har regeringen redan genomfört och arbetar med vissa avgränsade och kontrollerade förändringar inom ramen för den befintliga alkoholpolitiken. Gårdsförsäljning har införts i strikt reglerad form, och regeringen har presenterat förslag om att förändra matkravet vid serveringstillstånd. Förslaget är nu ute på remiss, med inriktningen att nya regler ska kunna träda i kraft under sommaren 2026.

Detta förändrar inte alkoholpolitikens grundläggande inriktning. Tvärtom visar det att reformer kan genomföras med ordning och ansvar och utan att tumma på folkhälsomålen.

Mot den bakgrunden är utskottets slutsats tydlig: Fokus ska ligga på tillsyn, efterlevnad och trygghet, inte på nya tillkännagivanden som riskerar att underminera en sammanhållen alkoholpolitik.

Fru talman! Narkotikapolitiken är den tydligaste konfliktlinjen i betänkandet. Utskottet står fast vid målet om ett samhälle fritt från narkotika och dopning. Det är ett mål som sätter en tydlig norm, särskilt för barn och unga. Därför säger utskottet nej till motioner som vill ta politiken i en annan riktning, till exempel genom avkriminalisering av eget bruk, brukarrum och drug checking.

Avkriminalisering av eget bruk skulle försvaga möjligheten till tidiga ingripanden, inte minst när unga befinner sig i riskzon. Det riskerar att sända signaler om att samhället accepterar bruk av narkotika, trots att vi vet hur snabbt ett experimenterande kan övergå i ett beroende.

Brukarrum och så kallad drug checking beskrivs ofta som skadereducerande åtgärder. Men för oss handlar den invändningen inte om att blunda för problemen utan om vilken roll samhället ska ta. Dessa förslag riskerar att flytta fokus från att förebygga och behandla beroende till att i praktiken organisera och underlätta narkotikamissbruk. Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten har dessutom pekat på att evidensen för långsiktigt minskat bruk är svag samtidigt som risken för normalisering är reell. Utskottets nej är därför ett uttryck för ansvar, inte passivitet.

Utskottet gör också bedömningen att riksdagen inte bör föregripa den pågående beredningen av Narkotikautredningen genom att redan nu ändra målformuleringen. Samtidigt är det viktigt att vara tydlig med att arbetet för att stärka vård och stöd måste fortsätta. Samsjuklighetsreformen är ett viktigt steg för människor med både beroende och psykisk ohälsa. Moderaternas linje är tydlig. Ja till vård, behandling och förebyggande arbete, men nej till åtgärder som riskerar att normalisera narkotikabruk.

Fru talman! Dopning är den ibland bortglömda bokstaven i ANDTS, men det är ett allvarligt samhällsproblem. Dopning förekommer i samma miljöer som narkotika och bidrar till den organiserade brottsligheten. Den ökar också risken för aggressivitet, våld och psykisk ohälsa, vilket gör detta till en tydlig trygghetsfråga.

I Trollhättan där jag bor arbetar vi med den nationella metoden 100 % Ren Hårdträning. Kommun, gym och polis arbetar tillsammans med tillsyn, utbildningsinsatser och narkotikasök med hund. Det visar hur det förebyggande arbetet tillsammans med kontroll och samarbete faktiskt kan fungera i praktiken.

Fru talman! Tobak och nikotin medför som vi har hört i kammaren i dag betydande hälsorisker, särskilt för barn och unga. Tidig exponering ökar risken för livslångt beroende och sämre hälsa. Riksdagen har nyligen beslutat att målformuleringen för tobaks- och nikotinpolitiken ska handla om minskade medicinska och sociala skador, inte enbart minskat bruk. Det gör att politiken bättre kan hantera de faktiska riskerna kopplade till olika produkter och leva upp till det övergripande folkhälsouppdraget.

Mot den bakgrunden avstyrker utskottet motioner om nikotintak och smakförbud, inte därför att riskerna förringas utan för att politiken måste vara långsiktig och sammanhållen och bygga på hur olika styrmedel faktiskt påverkar barns och ungas beteenden. Även lagstiftningen om tobak och nikotin har nyligen skärpts, särskilt när det gäller åldersgränser, tillsyn och skyddet för just barn och unga. Fokus nu måste ligga på genomförande och efterlevnad så att skyddet för barn och unga fungerar i vardagen.

Fru talman! Spel om pengar är ett växande problem bland barn och unga. CAN:s skolundersökningar visar att riskabelt spelande ökar, särskilt bland pojkar. För många unga leder spelberoende till skuldsättning, psykisk ohälsa och problem i familjen. Och i vissa fall finns också kopplingar till kriminalitet. Utskottet föreslår inga nya tillkännagivanden, men skyddet av barn och unga måste vara centralt även här genom förebyggande arbete, ett starkt konsumentskydd och tillgång till stöd och vård för dem som drabbas.

Avslutningsvis, fru talman, säger man i detta betänkande nej till snabba kursändringar men ja till ansvar, genomförande och långsiktighet. Det är så vi skyddar barn och unga, det är så vi stärker folkhälsan och det är därför Moderaterna står bakom utskottets förslag.

(Applåder)

Herr talman! Min fråga går till utbildnings- och integrationsminister Simona Mohamsson.

Kommunerna har som huvudmän ansvar för skolorna och att skolorna ger eleverna det stöd som de behöver. Rektor bär ansvaret för den dagliga verksamheten. Många kommuner, så även min egen hemkommun Trollhättan, ser ett ökande antal elever som är i behov av olika former av stöd. Det gäller både elever med neuropsykiatriska funktionsvariationer och elever i anpassad grundskola. Rätt stöd är helt avgörande för att de här eleverna ska nå kunskapsmålen och i framtiden kunna etablera sig i samhället.

Jag vill därför fråga ministern hur regeringen hittills har arbetat för att stärka förutsättningarna för huvudmännen och skolorna för att möta det ökade elevunderlaget. Avser ministern att vidta ytterligare åtgärder för att förbättra likvärdigheten och säkerställa att alla barn får det stöd de behöver i tid?

Fru talman! Min fråga går till sjukvårdsminister Elisabet Lann.

Utredningen En trygg uppväxt utan nikotin, alkohol och lustgas innehåller flera viktiga förslag för att stärka barns och ungas hälsa. En fråga som många kommuner och skolor särskilt uppmärksammat gäller möjligheten till helt rök, tobaks- och nikotinfri skoltid även för elever över 18 år.

Jag vill därför fråga ministern: Hur ser regeringen på dessa förslag, och när kan vi förvänta oss att arbetet med tobaks- och nikotinfri skoltid tas vidare?

Fru talman! Min fråga går till socialminister Jakob Forssmed.

Regeringen har nu infört fritidskortet för barn och unga i åldern 8–16 år. Syftet är att fler ska kunna delta i idrott, kultur och föreningsliv oavsett familjens ekonomi. Detta kommer att bidra till att förbättra och stärka vår fysiska och psykiska hälsa.

Min fråga till ministern är: Vilka nyckeltal och uppföljningsmått kommer regeringen att använda för att säkerställa att fritidskortet verkligen leder till ökat deltagande, särskilt i socioekonomiskt utsatta grupper? Och när planerar ni för en första redovisning?

Herr talman! Min fråga går till sjukvårdsminister Elisabet Lann.

En av de största utmaningarna i svensk hälso- och sjukvård är de skillnader som vi ser mellan regioner och kommuner när det gäller tillgänglighet, kvalitet och möjligheten att få en sammanhållen vård. I propositionen Nästa steg för en god och nära vård framhålls behovet av att stärka jämlikheten, bland annat genom en tydligare ansvarsfördelning och en primärvård som kan möta både fysiska och psykiska vårdbehov.

Hur avser ministern att säkerställa att vi får en mer jämlik vård i hela landet?