Katja Nyberg

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Jag vill avsluta med att tala om varför jag väckte interpellationen. Vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Sverige ska ha en stark sexualbrottslagstiftning som värnar människors sexuella integritet och ger brottsoffer möjlighet till upprättelse, men vi ska också ha en straffrätt som är tydlig, förutsebar och rättssäker. Det ena står inte i motsats till det andra. Tvärtom är båda nödvändiga för förtroendet för rättsväsendet.

När Brå på regeringens uppdrag granskar en straffbestämmelse och pekar på att den är svårtillämpad och medför rättssäkerhetsproblem anser jag att lagstiftaren har ett ansvar att ta den slutsatsen på största allvar.

Jag välkomnar därför att justitieministern inte stänger dörren för att frågorna kan behöva belysas ytterligare. Jag hade dock önskat att han öppnade den lite mer än så. Rättssäkerheten är inte ett hinder för en stark sexualbrottslagstiftning. Rättssäkerheten är en förutsättning för att lagstiftningen ska behålla sin legitimitet och människors förtroende över tid.

Min förhoppning, till sist, efter den här debatten är att regeringen inte nöjer sig med att enbart följa utvecklingen utan kommer att agera utifrån det problem som Brå redan har identifierat.

Fru talman! Jag vill vara tydlig med att jag naturligtvis inte efterfrågar att regeringen ska styra över hur domstolar dömer i enskilda fall. Det är väldigt viktigt. Men domstolarnas oberoende befriar inte lagstiftaren från ansvar. Att straffrätten är tydlig och rättssäker är en väldigt viktig utgångspunkt. Det räcker inte att enbart konstatera att rättspraxis behöver förbättras när regeringens egen myndighet, Brå, pekar på att lagen är svårtillämpad och medför rättssäkerhetsproblem. Straffrätten måste vara så tydlig och förutsebar som möjligt när människor förväntas följa den.

Det kan inte vara en uppgift enbart för domstolarna att genom framtida rättsfall skapa den tydlighet som i dag saknas. I dag finns det människor som riskerar att bli oskyldigt dömda till långa fängelsestraff på grund av denna lagstiftning.

Återigen: Det handlar inte om att backa från frivillighetsprincipen. Det handlar om var gränsen för det straffrättsliga ansvaret går. För oaktsam våldtäkt räcker inte vanlig oaktsamhet. Lagen kräver grov oaktsamhet. Men när är ett handlande inte straffbart, och när är en person så grovt oaktsam i fråga om den andras frivillighet att det blir fråga om en oaktsam våldtäkt? Det måste gå att tydligt förklara vilka konkreta omständigheter som gör att just den gränsen är passerad.

Justitieministern säger att han följer utvecklingen, men att följa utvecklingen är inte samma sak som att ange när regeringen är beredd att agera. Därför vill jag återigen fråga: Var går gränsen för justitieministern? Vilka konkreta omständigheter skulle få regeringen att gå från att följa rättsutvecklingen till att faktiskt vidta konkreta åtgärder?

Fru talman! Jag tackar justitieministern för svaret.

Jag konstaterar att justitieministern och jag är överens om en mycket viktig utgångspunkt i debatten: Brå har identifierat rättssäkerhetsproblem när det gäller brottet oaktsam våldtäkt. Justitieministern återger att brottet är svårtillämpat och medför rättssäkerhetsproblem, vilket i sig är ett allvarligt konstaterande. Vi talar här om straffrätt och om ett brott som hör till de allvarligaste och mest stigmatiserade i vår lagstiftning, och då måste kraven på tydlighet, förutsebarhet och rättssäkerhet vara mycket höga.

Jag vill samtidigt vara tydlig med att denna debatt inte handlar om att ifrågasätta principen om frivillighet. Sexuella handlingar ska självklart vara frivilliga.

Samtyckesreformen har haft positiva effekter, bland annat för utsattas möjlighet till upprättelse och genom den normerande signalen att allt sex ska vara frivilligt. En lagstiftning kan dock ha ett viktigt och legitimt syfte och samtidigt innehålla en bestämmelse som behöver granskas och förtydligas ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Det är just den diskussionen vi måste kunna föra.

Justitieministern säger att det behövs fler vägledande avgöranden i högre instanser och att han följer rättsutvecklingen noga och inte utesluter att frågorna behöver belysas ytterligare framöver. Men om regeringen redan känner till att en straffbestämmelse är svårtillämpad och medför rättssäkerhetsproblem, är det då tillräckligt att vänta på att rättsläget successivt ska klarna genom nya domar? Det innebär i praktiken att domstolar och enskilda människor under tiden får bära konsekvensen av den osäkerhet som Brå redan har pekat på.

Rättssäkerhet innebär inte att välja mellan brottsoffrets rättigheter och den tilltalades rättigheter. En rättsstat måste klara båda samtidigt. Den som utsätts för ett sexualbrott ska självklart tas på största allvar och få rättslig upprättelse. Den som anklagas för ett brott ska samtidigt kunna förstå vad som krävs för straffansvar och kunna lita på att lagen tillämpas på ett förutsebart sätt.

Det är därför jag reagerar på formuleringen att justitieministern inte utesluter att frågorna kan behöva belysas ytterligare. Detta är nämligen inte första gången frågan belyses. Brå följde upp samtyckeslagen redan 2020 och pekade då på tillämpningsproblem och risker för rättssäkerheten. Nu, fem år senare, har Brå på regeringens uppdrag följt upp lagen en andra gång. Brå konstaterar att problemen inte har försvunnit och att brottet oaktsam våldtäkt fortfarande är svårtillämpat och medför rättssäkerhetsproblem.

Min fråga till justitieministern är enkel: Om vi är överens om att det finns rättssäkerhetsproblem, vad behöver ytterligare inträffa innan regeringen anser att det finns anledning att agera?

Fru talman! Detta betänkande vill nog ingen av oss egentligen behöva stå här och debattera. Men verkligheten är tyvärr sådan att barn utsätts för sexuella övergrepp i digitala miljöer, i Sverige och internationellt. Sverige sticker tyvärr ut i statistiken. Dagens Nyheters granskning visar att svenska män beställer övergrepp på filippinska barn över nätet och att både transaktioner och antalet misstänkta är höga medan lagföringen är låg.

Justitieutskottet har därför tagit initiativ till ett tillkännagivande, och Sverigedemokraterna står självklart bakom detta utskottsinitiativ. Barn måste skyddas, och dagens insatser har inte varit tillräckliga.

Fru talman! Riksrevisionen påtalade redan 2021 flera allvarliga brister i polisens arbete mot internetrelaterade sexuella övergrepp mot barn. Regeringen har sedan dess genomfört flera åtgärder. Ett nationellt it-stöd har införts, utbildningar har breddats och en ny arbetsmetod för barnpornografibrott har tagits fram tillsammans med Åklagarmyndigheten. Men som utskottet konstaterar räcker det inte. Utredningstiderna är fortfarande långa, misstänkta kan fortsätta vara aktiva och polisens resurser räcker inte för att hantera mängden material.

I dag samarbetar polisen med internetleverantörer om en spärrlista som blockerar webbplatser med barnpornografiskt material, men den behöver utvecklas. Det handlar inte bara om renodlade övergreppsbilder utan om sidor som möjliggör eller främjar övergrepp, som sugardejtningssidor där minderåriga förmedlas till vuxna eller plattformar där barnlika sexdockor säljs. Att sådana miljöer tillåts finnas och skapa efterfrågan är oacceptabelt. Vi måste täppa till varje hål i systemet där barn riskerar att utnyttjas.

Fru talman! Det sker mycket på området just nu, och det är viktigt att påminna om att det är den nuvarande regeringen som driver detta arbete framåt. Straffreformutredningen föreslår skärpta maxstraff för grov våldtäkt mot barn från tio till tolv år samt möjlighet till livstids fängelse som gemensamt straff vid flera grova brott. Utredningen om provokativa åtgärder föreslår att polisen ska få skapa AI-genererat material för att infiltrera slutna pedofilnätverk. Nya hemliga tvångsmedel infördes 2023 för att underlätta bekämpningen av bland annat grovt barnpornografibrott. Regeringen pressar EU och techjättar att ta ansvar, inte minst gällande barnlika sexdockor och gromning.

Allt detta är ett resultat av den kriminalpolitiska inriktning som Tidöavtalet pekar ut, med hårdare tag mot sexualbrott, förstärkta befogenheter för polisen och ett samhälle som står på brottsoffrens sida, inte förövarnas.

Utskottet konstaterar att de åtgärder som vidtagits hitintills inte är tillräckliga. Därför föreslås nu att regeringen ger Polismyndigheten i uppdrag att omedelbart intensifiera arbetet mot digitala sexuella övergrepp mot barn. Det finns också förslag om att utveckla spärrlistan så att fler webbplatser som möjliggör övergrepp kan omfattas.

Fru talman! Det är svårt att överskatta allvaret i de övergrepp som sker mot barn på nätet. Varje bild, varje film och varje kontaktförsök är ett brott mot ett barn som bär minnena med sig för resten av livet. Den här frågan får aldrig bli föremål för partipolitiskt spel. Sverigedemokraterna står bakom initiativet, och vi kommer att fortsätta stå upp för barnets rätt till trygghet offline och online.

Herr talman! Jag kan väl säga så här: Socialdemokraterna har ju suttit i regeringsställning tidigare och fått samarbeta med bland annat Vänsterpartiet och Miljöpartiet, och då har de varit tvungna att jämka i olika frågor, och det har varit ännu värre saker än den fråga vi debatterar nu.

I det här fallet har vi kommit fram till ett väldigt bra förslag. Det blir en presumtion för övervakning, och den kommer att vara under två år. Helheten minskar risken för återfall och stärker skyddet för samhället. Detta är en helhet, och det måste man se.

Nu går ledamoten in på specifika saker för att försöka stjälpa förslaget. Men det är alltså en helhet, och som ledamoten säkert vet behöver man samarbeta. Jag anser inte att detta är en dålig deal utan snarare tvärtom. Vi har fått igenom väldigt många saker genom Tidöavtalet. Detta är en bra sak när det gäller att öka skyddet för brottsoffer och inte titta på gärningsmannens välbefinnande i första hand. Nu är det brottsoffren och samhällsskyddet som är det viktigaste här. Vi har också ökat presumtionen för övervakning från ett till två år, och villkorlig frigivning kan ske efter tre fjärdedelar i stället för efter två tredjedelar, som under den förra regeringen, som Teresa Carvalhos parti var en del av.

Herr talman! Ledamotens fråga är alltså vad som händer med presumtionen. Är det detta du undrar över, Teresa Carvalho?

Detta är ju en helhet. Det viktigaste är att vi ser till brottsoffrets och samhällets trygghet. Det är detta vi försöker få till här. Presumtionen kommer nu att vara att det ska bli övervakning. Man kommer inte att automatiskt bli villkorligt frigiven, utan nu är det tre fjärdedelar som gäller, och man måste också förtjäna frigivningen.

I det stora hela blir det en ökad säkerhet för samhället och för brottsoffer, och man kan dessutom minska återfallsrisken, för det kommer att bli övervakning i och med frigivningen. Och det blir inte ett år utan två år då man ska ha kontroll över dem som friges, just för att man ska minska återfallsrisken. Dessutom har vi sett till att de som anses farliga kommer att få sitta kvar längre.

Man får titta på helheten i detta, vad som är viktigt och vad man vill uppnå. Jag tycker att vi har gjort en väldigt bra avvägning enligt Tidöavtalet.

Herr talman! Sverige befinner sig i en allvarlig situation. Skjutningar, sprängningar och den systematiska kriminaliteten har förändrat vårt land. Brottsligheten drabbar fler och hårdare än tidigare. I detta läge måste rättsstaten vara tydlig och konsekvent och ha ett fokus på trygghet, brottsoffer och samhällsskydd.

Betänkandet Skärpta regler för villkorlig frigivning är ett av de viktigaste stegen i den kriminalpolitiska omläggning som vi genom Tidöavtalet nu genomför, en omläggning från ett system som länge varit byggt kring gärningsmannen till ett system som sätter brottsoffret och tryggheten i centrum.

Herr talman! I mer än 25 år har kvotdelen av det straff som ska avtjänas varit densamma. Under samma tid har samhället förändrats drastiskt. Brottsligheten har blivit grövre, mer organiserad och mer hänsynslös. Men straffverkställigheten har inte följt med.

Med regeringens förslag höjs nu kravet så att tre fjärdedelar av straffet ska avtjänas innan villkorlig frigivning kan aktualiseras. Förändringarna införs gradvis: först för straff på sex år eller mer och därefter successivt för kortare strafftider när regeringen så bestämmer. Det är bra eftersom Kriminalvården måste få tid att bygga ut.

Detta är en nödvändig reform för att stärka straffsystemets trovärdighet och för att stärka samhällsskyddet. Den som sitter i fängelse kan inte begå brott ute i samhället.

Herr talman! En annan central del är att tröskeln för att skjuta upp frigivningen sänks. Det ska inte krävas särskilda skäl, utan skäl ska räcka. Har man misskött sig, vägrat delta i återfallsförebyggande program, uppträtt hotfullt eller manipulerat drogtester ska man inte belönas med en tidig frigivning. Utskottet är tydligt: Det behövs en skärpt reaktion vid misskötsamhet och vid risk för återfall i allvarlig brottslighet. Det här är i grunden sunt förnuft. Villkorlig frigivning ska vara något man förtjänar, inte något man får automatiskt.

För första gången införs också möjligheten att skjuta upp frigivningen när det finns en konkret och beaktansvärd risk för återfall i allvarlig brottslighet, särskilt vid våldsbrott eller organiserad brottslighet. Det är en mycket viktig reform, inte minst för oss som värnar brottsoffrens trygghet. En person som bedöms som fortsatt farlig ska inte släppas ut.

Regeringen föreslår att även de kortaste straffen successivt ska omfattas av systemet för villkorlig frigivning, vilket är klokt eftersom återfallsfrekvensen är hög i den gruppen. Att det tidigare varit så att personer släppts ut utan övervakning, prövotid eller möjlighet till förverkande vid återfall har varit en lucka i systemet. Med denna reform stängs den luckan.

Dessutom höjs fängelseminimum till 30 dagar, något som borde ha gjorts för länge sedan. Det är inte rimligt att brott kunnat bestraffas med så korta strafftider att ingen faktisk verkställighet eller kontroll varit möjlig.

Herr talman! Ett av de största problemen med dagens ordning är att många frigivna inte har haft någon strukturerad övervakning alls. Det förändras nu. Prövotiden förlängs till minst två år, och det införs en presumtion för övervakning. Det är ett viktigt steg för att minska återfallen. Övervakning, behandling och kontroll är en central del av återanpassningen, och reformen stärker frivårdens roll.

Regeringen förtydligar också att huvudregeln ska vara att hela den medgivna villkorliga friheten förverkas vid återfall i brott under prövotiden. Till skillnad från i dag ska man inte kunna få en ny villkorlig frigivning från den del som förverkats. Detta är en mycket efterlängtad skärpning. Vi har sett alltför många exempel där personer upprepade gånger brutit mot samhällets regler utan att påföljden fått verklig effekt.

Herr talman! Det här betänkandet är ett viktigt steg mot ett tryggare Sverige. Det är ett steg bort från naivitet och mot en rättsstat som tar brottsoffrens trygghet och samhällets säkerhet på allvar.

Straff ska betyda något. Misskötsamhet ska få konsekvenser. Farliga personer ska inte släppas ut för tidigt. De som återfaller ska mötas av tydliga och märkbara reaktioner.

Justitieutskottet föreslår att riksdagen antar regeringens proposition. Jag står bakom detta och yrkar bifall till utskottets förslag.

Fru talman! I utredningen Polisiär beredskap i fred, kris och krig föreslås att svensk polis även under pågående angrepp ska vara strikt civil. Det är anmärkningsvärt utifrån det försämrade säkerhetsläget. Vi minns alla bilden från Drottninggatan, där polisen springer mot faran med dragna vapen.

Sverigedemokraterna är oroliga för att det i händelse av ett angrepp blir tvärtom. Svensk polis utan tydliga befogenheter att agera som kombattanter skulle tvingas att stå passiva när främmande soldater rör sig mot Rosenbad och riksdagen.

Lärdomar från Ukraina visar att polisen hade en avgörande roll under krigets första kritiska timmar. En tillfällig kombattantstatus skulle inte hindra polisens civila uppdrag när Försvarsmakten och Hemvärnet väl är mobiliserade.

Min fråga till justitieministern är därför mot bakgrund av Försvarsmaktens mycket klara remissvar: Anser justitieministern att en strikt civil status för polisen bäst tjänar Sverige i händelse av krig eller kuppförsvar?

Fru talman! Sedan jag kom in i riksdagen 2018 har vi drivit den här frågan. Då var vi i opposition och fick inte igenom det. Då ville regeringen inte att lagförslaget skulle gå igenom. Men nu får vi äntligen igenom det.

Det kanske kan tyckas otillräckligt i vissa delar. Men det är i alla fall ett steg i rätt riktning som vi har jobbat fram. Nu får vi äntligen igenom det med den här regeringen och Tidöpartierna. Det kom inte till stånd 2018. Redan då höll vi på och kämpade. Det är först nu det kommer, med den nya regeringen.

Det är ett steg i rätt riktning. Men det kan säkert finnas flera möjligheter att utveckla det. Det behöver inte betyda att vi säger nej till att det ska bli ett utökat skydd. Det får vi se. Men jag tycker att det är ett stort steg att vi äntligen får igenom detta och definitivt för poliser. Det hån och hat och de trakasserier som poliser får utstå urartar många gånger totalt. Det gör att poliser inte vågar utföra sina jobb. Det gäller självklart också socialsekreterare, lärare och så vidare. Det finns möjlighet att titta vidare på det. Man behöver inte säga att det är totalt stopp.

Men jag vill definitivt påpeka att det är ett viktigt steg vi har tagit nu – tack vare Tidöpartierna.

Fru talman! Självklart måste även övriga individer få skydd. Men jag vill backa bandet lite.

Centerpartiet har faktiskt röstat nej till det här förslaget tidigare, när det gäller skydd för såväl poliser som lärare och vårdpersonal. Men nu säger man att tryggheten ska stärkas. Jag undrar varför man inte röstade ja till förslaget första gången.

Jag uppfattade inte riktigt frågan gällande socialtjänsten. Menar du att det inte var tillräckligt skydd för dem som arbetar där, Ulrika Liljeberg? Jag antar att du får förtydliga det i din nästa replik.

Fru talman! Som polis vet jag vad det innebär att arbeta i frontlinjen, att varje dag möta människor i kris, att fatta svåra beslut i pressade lägen och att samtidigt bära ansvaret för både rättssäkerhet och trygghet.

Jag vet också hur det känns att bli utsatt för hat, hot och angrepp – en verklighet som blivit allt vanligare för såväl poliser som andra tjänstemän. Socialsekreterare, lärare, sjukvårdspersonal och andra tvingas utöva sitt ämbete i en allt hårdare och mer aggressiv verklighet.

Det handlar om socialsekreteraren som utreder ett barnärende eller om sjuksköterskan på akuten som vägrar skriva ut ett intyg på felaktiga grunder. Inte sällan handlar det om hot som tidigare inte varit straffbara: antydningar, ”varningar” eller påstötningar riktade mot polisers barn, hemadresser eller fordon. Det är hot som går igenom uniformen. De är utstuderade och precis så vaga att de undgår dagens lagstiftning, men de är ändå tillräckligt allvarliga för att skapa rädsla och självcensur.

Fru talman! Det är ett djupt demokratiskt problem när offentliganställda tvekar att fatta beslut av rädsla för repressalier. När tjänstemän undviker att fullfölja sitt uppdrag, inte av ovilja, utan av rädsla för hot mot sig själva eller sina familjer, då vacklar grundpelarna i vårt samhälle.

Det är därför glädjande att regeringen tillsammans med Sverigedemokraterna nu lägger fram ett helt paket av lagändringar för att skapa ett starkare skydd för dessa personer. Betänkandet innehåller flera viktiga åtgärder.

För det första moderniseras och skärps det straffrättsliga skyddet i brottsbalken. Straffen för våld och hot mot tjänsteman skärps, och det är ett tydligt svar på att detta inte är bagatellartade brott. Det är en viktig signal till gärningspersonerna. Det är också en viktig signal till alla offentliganställda: Staten står bakom er.

För det andra införs ett helt nytt brott, nämligen förolämpning mot tjänsteman. Det kan låta trivialt för den som aldrig har blivit utsatt. Men som polis vet jag att en till synes ”enkel” förolämpning kan vara startskottet på ett händelseförlopp som totalt urartar. Det är inte rimligt att poliser förväntas tåla kränkningar i tjänsten som ingen annan skulle behöva acceptera. Genom att göra detta till ett självständigt brott får vi ett verktyg som tidigare saknats, och det gäller både preventivt och operativt.

Fru talman! Ytterligare en viktig reform är att det blir möjligt att utelämna beslutsfattares namn i vissa myndighetsbeslut. Det är ett väl avvägt steg – inte för att minska transparens utan för att skydda individer som riskerar att utsättas för brott.

Vi har sett exempel där myndighetsanställda kartläggs av kriminella, ibland som en del av den organiserade brottsligheten, för att påverka beslut eller skrämma till tystnad. Jag noterar att Centerpartiet och Miljöpartiet i sina reservationer uttrycker oro för rättssäkerheten eller att lagförslagen saknar evidens. Låt mig då vara tydlig. Det är inte rättssäkert när en socialsekreterare vägrar ta ett barn i skydd eller när en tjänsteman inte vågar fatta rätt beslut av rädsla för repressalier. Då har vi i praktiken fått ett parallellsamhälle där hot trumfar lag. Det är det som är den verkliga rättsosäkerheten.

Fru talman! Det är också glädjande att regeringen nu slutbehandlar flera av riksdagens tidigare tillkännagivanden, bland annat om att polisers personuppgifter ska ges ett starkare skydd. Detta är något Sverigedemokraterna har drivit länge. Jag har själv sett hur kollegor hängts ut med namn och adress i sociala medier, ibland bara timmar efter att de fattat ett ingripandebeslut.

Jag vill också nämna att skyddet nu utökas till studenter vid polisutbildningen. Det är avgörande att framtidens poliser vågar fullfölja sin utbildning utan att riskera att bli uthängda redan innan de har satt på sig uniformen.

Fru talman! Sverige befinner sig i ett allvarligt läge. Kriminella nätverk växer, hoten mot samhällets representanter blir allt mer sofistikerade och vi ser hur staten utmanas på bred front. Då måste vi rusta oss. Då måste vi se till att de som bär upp det offentliga Sverige, från domare och åklagare till lärare och vårdpersonal, känner att de har samhällets stöd. Med detta lagstiftningspaket tar vi ett viktigt steg i den riktning där hederliga och hårt arbetande människor sätts i främsta rummet.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.

Fru talman! Våld i nära relationer, stalkning, hot och trakasserier är verkligheter som många, framför allt kvinnor, lever med varje dag i vårt land. Det är vår skyldighet som lagstiftare att se till att samhället står på offrens sida – den som hotas, förföljs eller lever i rädsla ska kunna lita på att staten skyddar dem.

Det handlar om att öka tryggheten. Det handlar om att kontaktförbud i nuvarande form många gånger inte räcker till. Gärningspersoner kan fortsätta trakassera och skrämma sina offer med hänsynslöshet och en känsla av straffrihet, vilket är oacceptabelt.

Med det här förslaget tar vi flera viktiga steg:

Skyddszoner blir verklighet. Polisen ska kunna använda sig av teknik som geofencing för att övervaka att förbudet respekteras.

Fotboja blir huvudregel. Vid utvidgade och särskilt utvidgade kontaktförbud ska elektronisk övervakning som huvudregel användas. Det blir inte längre undantaget utan snarare normen när hotbilden är allvarlig.

Det blir skärpta straff. Den som bryter mot ett kontaktförbud med fotboja ska i normalfallet dömas till fängelse. Det är helt i linje med Tidöavtalet, där vi vill ha kännbara och verkliga konsekvenser för den som inte respekterar lag och ordning.

Fru talman! Sverigedemokraterna har länge drivit på för just dessa förändringar. Vi har lyssnat på poliser, på åklagare, på socialtjänst och – viktigast av allt – på kvinnor och barn som gång på gång tvingas fly, gömma sig, byta namn eller leva i ständig rädsla för att förövaren ska dyka upp.

Det är inte offret som ska behöva fly. Det är förövaren som ska begränsas. Just detta är en ideologisk skiljelinje. För oss i Sverigedemokraterna är rättssamhället inte bara en formalitet. Det är en grundläggande skyldighet att skydda hederliga människor från hot, våld och förtryck, oavsett om hotet kommer från en före detta partner, en granne eller någon som ingår i ett hedersrelaterat nätverk.

Det är också viktigt att understryka att vi nu ger Polismyndigheten större möjligheter att agera. Med ökade befogenheter följer också ansvar. Det ska finnas rätt kompetens, rätt resurser och tydliga riktlinjer. Det är därför Tidöpartierna genomför en historisk satsning på rättsväsendet – inte bara för att lagar ska skrivas utan också för att de ska följas och upprätthållas.

Fru talman! Vissa partier har som vanligt haft invändningar, framför allt kring integritet och rättssäkerhet. Man har uttryckt oro över vad en fotboja kan innebära för gärningspersonens livssituation. Det är symtomatiskt. För dessa partier är förövaren i centrum. Vi väljer att sätta offret först.

Det betyder inte att vi ignorerar rättssäkerheten, tvärtom. Det handlar om proportioner. Den som har dömts – eller där tillräckliga skäl finns för kontaktförbud – har själv försatt sig i den situationen. Då ska samhällets lojalitet ligga hos den som hotas, inte hos den som hotar.

Fru talman! Det här är ett steg i rätt riktning, men det är inte färdigt. Vi behöver fortsätta utreda hur kontaktförbud kan kombineras med skärpta straff, bättre stödinsatser för offer samt tydligare samordning mellan polis, åklagare och socialtjänst.

Tryggheten för Sveriges kvinnor och barn är inget som det får kompromissas med. Den som hotar, förföljer eller bryter mot lagen ska få kännbara konsekvenser.

Mot bakgrund av detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Fru ålderspresident! Svensk polis står i dag inför historiskt stora utmaningar. Det handlar inte bara om att bekämpa grov och organiserad brottslighet. Det handlar om att återskapa ett samhälle där trygghet, rättvisa och rättsstatens auktoritet åter är norm, inte undantag. Det är därför glädjande att Sverige har en regering som tar detta på allvar och som tillsammans med Sverigedemokraterna genom Tidöavtalet driver en reformagenda med fokus på effektivitet, tydliga resultat och lokal polisiär närvaro.

Fru ålderspresident! Polisens trygghetsskapande och brottsförebyggande arbete är en grundpelare i denna politik. Riksdagen har i flera år slagit fast att det inte räcker att sätta hårt mot hårt – vi måste också förebygga brott. Skillnaden nu är att detta arbete bedrivs samlat, evidensbaserat och med nationell samordning.

Det pågår ett omfattande och målinriktat arbete inom Polismyndigheten för att minska brottsligheten, öka tryggheten och reducera sårbarheten i samhällssystemen. Strategin för brottsförebyggande arbete, liksom satsningarna på områdespoliser, trygghetsmätningar, volontärverksamhet och samverkansråd med andra myndigheter, är resultat av en medveten politisk vilja att bygga upp ett robust och långsiktigt trygghetsarbete.

Fru ålderspresident! Särskilt viktigt är det arbete som nu bedrivs för att förhindra att barn och unga dras in i kriminalitet. De så kallade Bob-råden, där flera myndigheter samverkar på lokal och regional nivå, är ett tydligt exempel på hur samhällets institutioner nu arbetar tillsammans. Här ser vi hur stat och kommun möts i konkret handling, inte i fler styrdokument eller rundabordssamtal.

Och vi ser resultatet. Polismyndighetens egen uppföljning visar att allt fler lokalpolisområden nu har tillgång till egen analysförmåga. Detta är avgörande för att kunna fatta rätt beslut, prioritera rätt insatser och använda resurserna där de behövs mest.

Fru ålderspresident! Ett brottsförebyggande arbete utan tydliga informationsvägar mellan myndigheter fungerar inte. Därför är det ett stort framsteg att riksdagen antog den nya lagstiftningen om informationsdelning, som möjliggör ett effektivare samarbete mellan exempelvis socialtjänst, hälso- och sjukvård och polis. Det är precis sådana reformer som tidigare regeringar misslyckats med att få på plats men som nu genomförs.

Parallellt har 24 statliga myndigheter fått ett omfattande uppdrag: att själva utveckla sitt brottsförebyggande arbete. Detta är ett uttryck för det synsätt som Sverigedemokraterna länge drivit, nämligen att hela samhället har ett ansvar för att motverka brottslighet, inte bara polisen. Låt mig även passa på att nämna att vi i vårändringsbudgeten lägger 7 miljoner extra på det brottsförebyggande arbetet, just för att stärka det samordnande arbetet.

Fru ålderspresident! Naturligtvis är också den operativa polisverksamheten central. Ett tryggt samhälle kräver en stark, synlig och närvarande polis. Just därför är det så glädjande att Polismyndigheten nu kraftsamlar för att öka den lokala närvaron. Beslutet att all framtida tillväxt när det gäller antalet poliser ska ske lokalt och avse uniformerad polis i yttre tjänst är ett kvitto på att vår politik ger resultat.

Polisen har också stärkt den uppsökande verksamheten, utvecklat sin patrullering av hotspots och skapat nya former för hur poliser i yttre tjänst arbetar, till exempel med kontaktförbudspatrullering och utredare i uniform. Arbetstiden ska förläggas när brottsligheten är som mest frekvent, inte när det passar schemaadministrationen. Polisens service till allmänheten förbättras via digitala kanaler, kontaktcenter och ökade öppettider. Därigenom har allmänhetens tillgång till polisen stärkts.

Sammantaget bygger detta upp ett förtroendekapital som är helt avgörande för att rättsstaten ska kunna fungera, för om polisen inte syns, inte finns tillgänglig eller inte agerar förlorar vi både människors förtroende och vår förmåga att förebygga brott.

Fru ålderspresident! Sverigedemokraterna har länge varit en drivande kraft i frågor som rör fler poliser, högre närvaro och tydligare befogenheter. Vi ser nu med tillfredsställelse att detta omsätts i praktisk politik, inte minst genom satsningar på att öka antalet poliser i yttre tjänst och genom utveckling av de verktyg som krävs för att bekämpa grov och systemhotande brottslighet.

Vi ser också att polisutbildningen fortsätter att stärkas både i kvalitet och i bredd och att Polismyndigheten arbetar aktivt för att nå fler kompetenta sökande med rätt drivkrafter och färdigheter. Fokus måste vara på att rekrytera dem som är bäst lämpade för uppdraget. Polisens uppdrag kräver mod, ansvarstagande och integritet – inte kvotering eller vackra ord.

Fru ålderspresident! Det är nu avgörande att vi håller kursen, att vi fortsätter att bygga ut polisen och fortsätter att samordna hela samhällets resurser mot kriminaliteten och att vi gör detta med fokus på resultat, inte symboler. Justitieutskottets betänkande visar tydligt att denna kurs ligger fast. Riksdagen ska inte ägna sig åt detaljstyrning. Myndigheterna ska själva ha kapacitet att agera. Vår roll är att staka ut vägen och att säkerställa att arbetet gör skillnad i människors vardag.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

(Applåder)

Fru ålderspresident! Våldsbrott, särskilt våld i nära relation, utgör ett allvarligt samhällsproblem. Det är ett svek som sker där tryggheten borde vara som störst – i hemmet, i familjen och i relationen.

Det är också ett område där det offentliga länge har släpat efter, både vad gäller förebyggande åtgärder och vad gäller det stöd som erbjuds brottsoffer. Det är därför glädjande att vi nu genom Tidöavtalet har tagit viktiga steg för att återupprätta tryggheten.

Mycket är på gång. På straffrättens område genomförs nu en tydlig perspektivförskjutning, där brottsoffrens behov och samhällets behov av skydd står i centrum. Straffen för grov kvinnofridskränkning och brott mot kontaktförbud har skärpts. Från och med juli i år utökas möjligheten att besluta om kontaktförbud, särskilt efter allvarliga brott i nära relation. Elektronisk övervakning kan nu användas som förstahandsåtgärd. Vi inför också en presumtion för kontaktförbud i särskilt allvarliga fall.

Detta är reformer som Sverigedemokraterna har drivit i många år. När vår politik förverkligas blir Sverige bättre.

Fru ålderspresident! Det räcker dock inte med lagändringar. Det krävs ett fungerande helhetssystem – från polis och åklagare till socialtjänst och ideella aktörer.

Här sker nu viktiga satsningar. Polismyndigheten har genom operation Beta identifierat och kartlagt över 700 högriskaktörer inom relationsvåld. Det är ett exempel på hur brottsbekämpningen riktas dit där den gör störst nytta – mot de farligaste individerna. Samtidigt får Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och Kriminalvården nu i uppdrag att samverka för att förhindra återfall, förbättra samordningen och säkerställa skyddet för våldsutsatta.

Vi välkomnar särskilt att samverkan nu också sker med Brottsoffermyndigheten och att arbetet med specialiserade stödinsatser till brottsoffer förstärks.

Fru ålderspresident! En annan viktig fråga är ekonomiskt våld där gärningspersonen kontrollerar, skuldsätter eller saboterar offrets ekonomi. Riksrevisionen har nyligen inlett en granskning av statens insatser på detta område, och vi ser fram emot resultatet. Samtidigt pågår en statlig utredning om hur bodelningsprocessen kan förbättras för att skydda våldsutsatta, särskilt kvinnor som vill separera men riskerar ekonomisk utsatthet.

Sverigedemokraterna menar att det är helt nödvändigt att lagstiftningen kommer i takt med verkligheten. Den som vill lämna en våldsam relation ska kunna göra det utan att riskera att förlora bostad, barn eller framtidstro.

Fru ålderspresident! När vi talar om våldsbrott måste vi också lyfta hedersrelaterat våld. Det är ett våld som är kollektivt sanktionerat, där hela familjer och släkter deltar i kontrollen av framför allt unga kvinnors liv. Regeringen har gett flera myndigheter i uppdrag att fokusera särskilt på just heder, våld och utsatthet i ungdomsrelationer. För första gången kommer nu också ett för EU gemensamt hjälplinjenummer att införas i Sverige, samordnat av Nationellt centrum för kvinnofrid.

Häromdagen lämnade regeringen dessutom över en lagrådsremiss där det föreslås att oskuldskontroller ska bli olagliga. Det blir dessutom förbjudet att utfärda oskuldsintyg och att underlåta att avslöja eller förhindra barnäktenskap eller äktenskapstvång. Detta är ytterligare exempel på att Sverige nu tar jämställdhetsarbetet på allvar, och inte genom symbolpolitik utan genom skarpa verktyg mot verkligt förtryck.

Fru ålderspresident! Det råder en bred enighet om att rättsstaten måste leverera. Men det finns skillnader i politisk vilja. I detta betänkande har oppositionen som brukligt krävt fler utredningar, mer bidrag till ideella organisationer eller ännu fler formuleringar i jämställdhetsmål. Det är inte bristen på mål som är problemet – det är bristen på resultat.

Därför ser vi positivt på regeringens styrning. Fokus ligger på uppföljning, utvärdering och att faktiskt genomföra det som redan är beslutat. Många av oppositionens förslag handlar om frågor som redan är föremål för utredning, utveckling eller myndighetsuppdrag. Det är ineffektivt och symboliskt att kalla på riksdagens kraft i frågor där arbete redan pågår.

Regeringen har i år avsatt över 600 miljoner kronor till arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Det handlar om stärkt tillsyn, tillståndsplikt för skyddade boenden, förbättrad samordning, fler skyddsmekanismer för barn och inte minst ett brottsofferperspektiv i rättsprocessen. Det är detta som är skillnaden mellan att vilja förändra och att faktiskt göra det.

Sverigedemokraterna kommer i samverkan med Tidöpartierna att fortsätta prioritera detta arbete. Det handlar om att återupprätta rättsstaten. Det handlar om att ge brottsoffer upprättelse och deras förövare kännbara konsekvenser av sitt handlande.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag i betänkandet.