Fredrik Lindahl

Fru talman! Konstitutionsutskottets granskning handlar ytterst om något mycket viktigt, nämligen att säkerställa att regeringsmakten utövas i enlighet med våra grundlagar och konstitutionella principer.

I de två första kapitlen av årets granskningsbetänkande behandlas frågor som på olika sätt berör relationen mellan regering, riksdag och förvaltning. De handlar om hur regeringen fullgör sitt ansvar gentemot riksdagen men också om hur regeringsärenden bereds och hanteras.

Låt mig börja med kapitel 1. Riksdagens kontrollmakt bygger på att regeringen är tillgänglig för granskning. Interpellationer och frågor är inte några bagateller. De är centrala verktyg för att riksdagen ska kunna utkräva ansvar av regeringen. Det är därför utskottet understryker att det är av särskild vikt att statsråden endast i undantagsfall underlåter att besvara interpellationer eller fördröjer svar. Regeringen måste visa respekt för de kontrollinstrument som riksdagen förfogar över.

Samtidigt är det viktigt att konstatera att utskottets uppgift inte är att recensera regeringens politik utan att granska om de konstitutionella spelreglerna följs. Det perspektivet återkommer genom hela betänkandet.

Kapitel 2 innehåller en rad olika granskningsärenden men också flera principiellt viktiga frågor.

En särskilt intressant granskning gäller regeringens uppdrag till universitet och högskolor att medverka i framtagandet av medborgarskapsprovet.

För Sverigedemokraterna är detta en viktig reform. Svenskt medborgarskap ska inte bara vara en formalitet. Det ska vara ett uttryck för samhörighet med Sverige, kunskap om vårt samhälle och förståelse för de skyldigheter och rättigheter som följer med medborgarskapet. Under många år har Sverigedemokraterna drivit frågan om att stärka medborgarskapets betydelse. Därför välkomnar vi att arbetet med ett medborgarskapsprov nu går framåt.

Samtidigt är det inte konstitutionsutskottets uppgift att bedöma reformens politiska innehåll utan hur regeringen hanterat ärendet. Utskottet lyfter här fram en viktig principiell fråga: universitetens självständiga ställning och vikten av att särskilda uppdrag inte går ut över lärosätenas kärnverksamhet. Det är ett rimligt påpekande. Men granskningen visar samtidigt att regeringen har haft rätt att ge uppdraget. Några konstitutionella invändningar mot hanteringen har inte framkommit.

En annan granskning som förtjänar uppmärksamhet gäller den så kallade överenskommelsen mellan Sverige och Somalia om bistånd och migration. Här konstaterar utskottet att överenskommelsen inte innebär några rättsligt bindande förpliktelser för Sverige men att regeringens styrning av Sida kunde ha varit tydligare. Det är viktiga iakttagelser.

Samtidigt illustrerar ärendet en större principiell fråga. Under lång tid har svenskt bistånd alltför ofta betraktats som ett mål i sig självt snarare än som ett verktyg för att främja intressen och uppnå konkreta resultat i mottagarlandet. Den nuvarande regeringen har påbörjat en omläggning där biståndspolitiken i högre grad kopplas till Sveriges intressen, migrationspolitik och krav på motprestationer. Sverigedemokraterna välkomnar den utvecklingen.

Men just därför blir det också viktigt att styrningen av myndigheterna är tydlig och att ansvarsfördelningen mellan regering och myndigheter fungerar väl. När politiken läggs om måste förvaltningen kunna verkställa den på ett rättssäkert och effektivt sätt.

Det är också den huvudsakliga lärdomen från konstitutionsutskottets granskning av det så kallade Somaliaärendet. Majoriteten i utskottet ser ställningstagandet som ett medskick till regeringen och inte som ett så kallat bristärende. Att man är missnöjd över förd migrationspolitik är inte en grund för kritik i utskottet, och det finns andra sätt att föra fram sådant missnöje än via konstitutionsutskottet.

En annan viktig fråga gäller hantering av allmänna handlingar inom Regeringskansliet.

Offentlighetsprincipen är en grundbult i svensk demokrati. När handlingar inte diarieförs i tid eller när utlämnande drar ut på tiden finns det risk att förtroendet för det offentliga skadas. Utskottets påpekanden om vikten av skyndsam handläggning och korrekt registrering är därför välmotiverade. Transparens är inte ett administrativt önskemål. Det är en demokratisk skyldighet.

Vi har också granskat helt andra typer av frågor, exempelvis Ukrainastödet, Gaza och olika utrikespolitiska ställningstaganden.

Det är naturligt att det finns olika politiska uppfattningar om biståndspolitik, migrationspolitik och utrikespolitik och om internationella konflikter. Men konstitutionsutskottets uppgift är inte att avgöra vem som har rätt i de sakpolitiska frågorna. Utskottets uppgift är att granska om regeringen har agerat inom ramen för grundlagens regler och den ordning som gäller för regeringsarbetet.

I flera av dessa ärenden har utskottet efter omfattande utredning inte funnit skäl att rikta kritik mot regeringen. Det visar vikten av att hålla isär politiska meningsskiljaktigheter och konstitutionella bedömningar.

En annan viktig del av kapitlet handlar om regeringens beredning av lagstiftningsärenden.

Sverigedemokraterna har under lång tid efterfrågat kraftfullare åtgärder mot den grova organiserade brottsligheten. Samtidigt är det viktigt att även brådskande reformer bereds på ett rättssäkert sätt. Utskottet pekar på att avsteg från normala beredningsrutiner ibland kan vara nödvändiga men att sådana undantag ska användas restriktivt. Det är en klok balans. Staten måste kunna agera snabbt när samhällsproblem kräver det, men kvaliteten i lagstiftningsarbetet får inte äventyras.

Det som förenar ärendena i kapitel 1 och 2 är ytterst vikten av fungerande institutioner. En regering ska respektera riksdagens kontrollmakt. Myndigheter och departement ska följa regler om offentlighet och rättssäkerhet. Lagstiftningsarbetet ska hålla hög kvalitet. Och konstitutionsutskottets granskning ska vara just konstitutionell, inte partipolitisk. Det är så vi värnar förtroendet för våra demokratiska institutioner och den tyngd som konstitutionsutskottet faktiskt ska representera.

Fru talman! Konstitutionsutskottets uppgift är en av riksdagens allra viktigaste. Enligt regeringsformen ska utskottet granska statsrådens tjänsteutövning och regeringens handläggning av regeringsärenden. Det är en juridisk och konstitutionell granskning – inte en politisk.

Detta är en viktig princip. Medborgarna ska kunna lita på att kontrollmakten utövas sakligt, opartiskt och med utgångspunkt i grundlagen. Konstitutionsutskottet ska inte bedöma om regeringen för en bra eller dålig politik, utan konstitutionsutskottet ska bedöma om regeringen följer de regler och principer som gäller för utövandet av regeringsmakten.

I flera ärenden som utskottet har granskat förs det parallellt en samhällsdebatt i riksdagens kammare, medier och ute bland människor i allmänhet. Vi ser det i ärenden om regeringens stöd till Ukraina, om Sveriges folkrättsliga förpliktelser i relation till Gaza och i flera andra granskningar där utskottet efter omfattande utredning inte funnit skäl för kritik.

Det innebär naturligtvis inte att frågorna saknar politisk betydelse. Men det är inte konstitutionsutskottets uppgift att avgöra politiska meningsskiljaktigheter. När konstitutionella gränser suddas ut till förmån för partipolitiska syften riskerar förtroendet för kontrollmakten att urholkas.

Samtidigt visar årets granskning att konstitutionsutskottet fyller en viktig funktion när verkliga brister uppmärksammas. Utskottet riktar exempelvis viktiga påpekanden när det gäller hanteringen av allmänna handlingar inom Regeringskansliet, säkerhetsbristerna vid Lantmäteriet och vissa statsråds hantering av aktieinnehav och jävsfrågor. Där har utskottet gjort precis det som är dess uppgift, nämligen att identifiera och uppmärksamma konstitutionellt relevanta brister när sådana förekommer. Det är så kontrollmakten ska fungera.

Sverigedemokraterna kommer även fortsättningsvis att stå upp för en konstitutionsgranskning som bygger på fakta, rättsliga bedömningar och etablerad praxis. Vi kommer att värna kontrollmakten, men vi kommer också att värna gränsen mellan konstitutionell granskning och partipolitisk kampanjverksamhet.

När konstitutionsutskottet används för att vinna politiska poänger förlorar medborgarna något betydligt viktigare, nämligen förtroendet för att granskningen av regeringsmakten sker sakligt, opartiskt och med grundlagarna som utgångspunkt.

Jag behöver också härmed bemöta det som vår socialdemokratiska utskottsordförande anklagade majoriteten i utskottet för, det vill säga att vi har hindrat att man på ett grundligt sätt granskar det så kallade Landerholmärendet.

Sverigedemokraterna, med den övriga majoriteten i utskottet, värnar principen att vi ska hålla armlängds avstånd när det finns pågående rättsprocesser och vi samtidigt har fått in granskningsanmälningar från riksdagsledamöter. Den här principen finns till för att vi inte ska ha politisk klåfingrighet. Vi ska inte från politikens sida överpröva de rättsprocesser som sker ute i vårt samhälle när det berör saker och ting som kommer upp till granskning i utskottet.

Jag står för det beslut som jag har fattat under den här mandatperioden och i den här granskningen. Jag måste förtydliga att det här granskningsärendet alltså är bordlagt, men det kommer ju ändå att komma upp till behandling i utskottet och få den uppmärksamhet som ärendets tyngd förtjänar.

Herr talman! Först vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut i betänkande KU8.

Vi står inför en tid då vårt samhälles säkerhet och robusthet prövas, inte bara av militära hot utan också av kriser som naturkatastrofer, pandemier eller cyberattacker. I detta läge är det avgörande att vårt demokratiska styrelseskick kan fortsätta att fungera även under press. Det är därför som förslaget Stärkt konstitutionell beredskap nu ligger till grund för debatt och beslut.

Syftet med förslaget är tydligt: att ge Sveriges riksdag och Sveriges regering bättre förutsättningar att i krig och andra allvarliga kriser fullgöra sina uppgifter. Det handlar inte om att ge regeringen fri lejd utan om att säkerställa att besluten hanteras med rättslig grund och under parlamentarisk kontroll.

Detta är några av de förändringar som föreslås:

Möjligheterna för riksdagen att sammanträda förstärks, bland annat genom att det ska kunna bli tillåtet med helt digitala riksdagssammanträden i ytterst exceptionella situationer.

Riksdagens krigsdelegation behålls men med justerade regler, exempelvis att en ledamot som blir statsråd inte längre ska kunna ingå i delegationen.

Regler för normgivning i allvarliga fredstida krissituationer införs, med möjlighet för riksdagen att med tre fjärdedelar av de röstande delegera särskilda föreskriftsbefogenheter till regeringen. För att detta ska bli verklighet krävs alltså bred parlamentarisk samsyn.

Men förslaget handlar inte bara om effektivitet. Det handlar också om att värna vår demokrati och vår rättsstat. Regeringen och utskottet betonar att statsskickets grunder ska respekteras även i kris och att särskilda befogenheter endast ska användas restriktivt och med kontroll.

Jag har i mitt anförande bara belyst en liten del av detta. Jag tänker att jag inte behöver upprepa det som föregående talare, specifikt Ida Karkiainen, tagit upp och som var väldigt detaljerat. Jag kan instämma i det och även i beskrivningen av bakgrunden till detta betänkande och denna proposition.

Utöver det skriftliga materialet kan jag särskilt hänvisa till utskottets ställningstagande på sidan 20 och framåt. Där belyser man på ett väldigt bra sätt alla de aspekter man har behövt ta ställning till ända sedan frågan började diskuteras i den parlamentariska kommittén fram till det lagförslag som riksdagen nu ska ta ställning till.

Fru talman! Först vill jag yrka bifall till reservation 2 i detta betänkande KU4. Vi har ytterligare en reservation, men traditionsenligt yrkar jag bara på en av dem även om vi givetvis står bakom bägge.

Dagens ärende Säkerhet och tillgänglighet vid val är resultatet av de betänkanden som 2020 års valutredning lämnade samt ett tillkännagivande från konstitutionsutskottet gällande röstmottagarens närvaro när en väljare tar hjälp av ett väljarbiträde.

Sverigedemokraterna välkomnar i stora delar regeringens proposition, och vi ställer oss bakom de förslag som har lagts fram i betänkandet. Två saker saknas dock, och jag återkommer till dem senare i mitt anförande.

Att inrätta en central incidentrapportering kommer att underlätta för Valmyndigheten dels att samordna arbetet kring att skydda valprocessen, dels att få en helhetsblick över hur valet fortskrider när länsstyrelserna och de kommunala valnämnderna meddelar incidenter. Att få denna överblick gör att man redan innan själva valet avslutas kan komma till rätta med sårbarheter och brister som uppmärksammas, vilket innebär att man minskar risken för att valet överklagas och behöver tas om. Sammanställningen av inkomna incidenter är också ett stöd för Valmyndigheten och andra aktörer som arbetar med den här typen av frågor när det gäller att identifiera behov av direkta praktiska åtgärder i valprocessen liksom inför framtida reformer på området.

En annan nyhet är att det numera ska vara krav på att en röstmottagare alltid ska vara närvarande när väljare anlitar ett biträde. Detta är ett välkommet förslag för att komma till rätta med så kallad grupp, familje- och klanröstning. De väljare som behöver ta hjälp av andra för att kunna rösta är en särskilt sårbar grupp. Att då behöva gå in i valbåset med två tre andra personer, eller i värsta fall ännu fler, hängande över axeln skapar en situation där den enskilda väljaren otillbörligt kan påverkas kring hur hon eller han ska rösta. Att en oberoende röstmottagare alltid ska finnas med kommer att säkerställa väljarens rätt att utan påverkan från någon annan kunna bestämma vilket parti som hon eller han ska rösta på.

Vi sverigedemokrater tycker dock det är tråkigt att regeringen har valt att inte gå vidare med förslaget om att införa tystnadsplikt även för väljarbiträden, något som var ett förslag från 2020 års valutredning. Om en röstmottagare har hjälpt en väljare att rösta omfattas denna av tystnadsplikt, vilket är fullt normalt och naturligt. Vi anser att det är lika normalt och naturligt att även väljarbiträden omfattas av samma typ av tystnadsplikt. Den som behöver ta hjälp av andra att rösta tillhör samhällets mest sårbara grupper i detta avseende. Att inte så långt det är möjligt säkerställa det skydd som andra väljargrupper har, det vill säga valhemlighet, anser vi är en uppenbar brist.

Det är svårt att ta in den enorma kränkning som uppstår när en familjemedlem, vän eller personal som tar hand om dig till vardags och som hjälpte dig att göra ordning din röst vid ett annat tillfälle, kanske vid fikabordet på jobbet, vid släktmiddagen eller på krogen, avslöjar vad just du har röstat på. Det är ett helt orimligt beteende, och det är helt ofattbart att det agerandet inte är olagligt i dag. Det är självklart att tystnadsplikten måste gälla även för väljarbiträden, och det är tråkigt att det kommer att dröja ytterligare en tid innan vi får det på plats.

Sverigedemokraternas andra förslag, som rör reservation 2, är att införa ett krav på att legitimera sig när man ska rösta. I dag är det möjligt att rösta utan att legitimera sig, exempelvis genom att en annan person intygar den röstandes identitet eller att röstmottagaren känner igen dig. Den här öppningen i lagstiftningen ter sig lite märklig eftersom rutinen runt om i landet vanligtvis är att röstmottagaren kräver dig på legitimation i samband med att du överlämnar din röst. Det är snarare ett undantag att rösten avlämnas enbart på personkännedom eller genom att någon annan intygar din identitet.

Sett till samhällsutvecklingen är det för oss självklart att man behöver införa absoluta id-krav vid röstning. Vår uppfattning är att detta över huvud taget inte är något som är kontroversiellt att införa eftersom du i princip i alla andra sammanhang, till exempel när du möter myndigheter, hämtar ut paket eller ser för ung ut på Systembolaget, behöver lämna ifrån dig någon form av legitimation. Att inte behöva göra detta när du nyttjar din rösträtt är snarare det mer kontroversiella i sammanhanget. Dels är det en fullständigt godtycklig bedömning av den enskilde röstmottagaren, dels kan beslutet att ta emot rösten få allvarliga konsekvenser om det blir fel.

Vid varje val tvingas man läsa nyhetsartiklar där enskilda väljare sägs ha blivit felaktigt avprickade i röstlängden och därmed har berövats sin rätt att rösta. Det kan finnas flera skäl till att det blivit så, men ett skäl kan faktiskt vara just det här undantaget i den annars så vanliga rutinen. När en röstmottagare tror sig känna igen någon eller en annan person intygar vem väljaren är kan helt plötsligt fel person bli avprickad i röstlängden, med förödande konsekvenser för den enskilde. Det är omöjligt att rätta till efteråt.

Avslutningsvis har jag en kommentar kring valsedelssystemet. Med hänsyn till de erfarenheter som bland annat Valmyndigheten redovisat vid tidigare val har Sverigedemokraterna kommit överens med regeringen i Tidöavtalet om att valsedelssystemet med partispecifika valsedlar ska ses över. Som ett resultat av denna överenskommelse har regeringen tillsatt en parlamentarisk kommitté som ska se över valsedelssystemet. Utredningen har utvidgats genom ett tilläggsdirektiv samt fått förlängd tid. Uppdraget ska redovisas senast den 14 augusti 2026. Ett delbetänkande som avser uppdraget att utvärdera dagens valsedelssystem ska dock lämnas redan den 15 januari 2026.

Fru talman! I granskningsbetänkandet KU20 behandlar vi under avsnittet Vissa frågor om regeringens förhållande till riksdagen fyra ärenden, varav två rör regeringens samråd med EU-nämnden.

För att ge lite bakgrund är EU-nämndens roll att vara ett forum för samråd och information. Till skillnad från riksdagens utskott förbereder nämnden inga förslag till riksdagsbeslut. För att få en inriktning för hur Sverige ska agera i de frågor som ska behandlas samråder regeringen med EU-nämnden inför varje möte i Europeiska unionens råd. Ibland kräver pågående förhandlingar att samrådet sker på annat sätt än genom ett fysiskt möte, exempelvis över telefon, för att regeringen snabbt ska kunna få ett nytt mandat från riksdagen om förutsättningarna förändras.

Det är alltså EU-nämnden som ger regeringen mandat inför EU-förhandlingarna. Även om regeringen inte är rättsligt bunden att följa mandatet i strikt mening har konstitutionsutskottet tidigare fastslagit att regeringen endast får avvika från nämndens mandat om det finns mycket goda skäl för det.

Detta samspel mellan riksdagen och regeringen inom EU-arbetet är en minst sagt delikat balansgång som vilar på praxis, överenskommelser och etablerade riktlinjer. Varje år brukar konstitutionsutskottet få in anmälningar som berör just denna dynamik. Under den här granskningsperioden har alltså två sådana ärenden hanterats.

Det mandat som regeringen inhämtar från EU-nämnden omfattar både själva sakfrågan och det förhandlingsutrymme som finns, vilket för mig till ärendet kring landsbygdsministerns agerande i rådet i frågan om fiskekvoter.

Inför förhandlingarna i rådet framhöll Peter Kullgren att regeringens linje var att kvoterna för sill och strömming borde minska, detta trots att Sverige stod relativt ensamt jämte de andra berörda länderna i att ha en restriktiv hållning. Ministern betonade samtidigt vikten av att ha flexibilitet i förhandlingarna, eftersom rådet fattar beslut med kvalificerad majoritet och ett alltför strikt mandat riskerade att minska Sveriges möjlighet att påverka utfallet.

EU-nämndens ordförande noterade att det fanns enighet om målet att skydda Östersjöns fiskbestånd, medan diskussionen i nämnden främst rörde strategin för att uppnå detta. Samrådet avslutades med ett konstaterande av att det fanns stöd av en majoritet i EU-nämnden för regeringens linje.

I slutändan lyckades Sverige dock inte få igenom sin ståndpunkt om sänkta kvoter, utan rådet enades om att i stället höja kvoterna. Enligt landsbygdsministerns bedömning hade dock kvoterna blivit ännu högre om Sverige hade röstat nej till kompromissen, eftersom flera andra länder ville se väsentligt högre nivåer. Det är enligt mig ett misslyckande för det europeiska samarbetet snarare än en brist i landsbygdsministerns hantering av förhandlingen.

Att konstitutionellt granska något så finkänsligt som diplomati är svårt. Därför är det viktigt att utskottet fokuserar, vilket vi har gjort i det här fallet, just på den formella granskningen av ärendet och därmed undviker att komma med subjektiva bedömningar om förhandlingsteknik och utfall.

Konstitutionsutskottets slutgiltiga bedömning är alltså att landsbygdsministern agerade i enlighet med det mandat som hade förankrats i EU-nämnden.

När det gäller fångutväxlingen vill jag hänvisa till konstitutionsutskottets vice ordförande Louise Meijer, som höll ett föredömligt anförande om just det som jag kan instämma i.

I övrigt hänvisar jag till det skriftliga betänkandet.

Fru talman! Först vill jag yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation 4 i detta motionsbetänkande avseende valfrågor. Sverigedemokraterna har även en rad andra reservationer i detta betänkande. Självfallet ställer vi oss positiva till dessa även om jag inte yrkar bifall till dem. Jag kommer dock att passa på att kort prata om några av våra förslag.

Sverige är formellt en konstitutionell monarki. Framför allt är vi en parlamentarisk och representativ demokrati. Det är genom de fria och allmänna valen som vi överlåter den politiska makten i vårt land. Det är just via dessa val som folkviljan får sin tydliga röst, och det är därigenom som vi bestämmer hur Sverige ska styras.

Samtidigt måste vi vara medvetna om att det är just själva valprocessen som är en av demokratins mest känsliga moment. Återkommande incidenter och tillbud riskerar att underminera det förtroende som valresultatets legitimitet bygger på: en legitimitet som är helt avgörande för en levande och hälsosam demokrati.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Valfrågor

Därför anser vi att en central incidentrapportering är nödvändig. Med en nationell samordning kan vi både under och efter ett val snabbt identifiera de sårbarheter som otillbörligt kan påverka resultatet.

Det första och viktigaste steget för att åtgärda problem är att veta exakt vad som är fel. Om vi inte effektivt kan samla in och analysera de incidenter som rapporteras av Valmyndigheten, Valprövningsnämnden och de kommunala valnämnderna blir det nämligen omöjligt att få en tydlig överblick över vilka delar av vårt valsystem som inte fungerar som de ska.

Vi har också en oreglerad situation kring de kommunala valinformatörerna. Det har tragiskt nog förekommit oegentligheter i samband med denna tjänst, en tjänst som till sin natur ska vara helt oberoende och som vanligtvis riktar sig till de väljargrupper som behöver extra stöd för att kunna utöva sin rösträtt. Därför är det vår uppfattning att nationella riktlinjer, där opartiskheten står i centrum, måste tas fram för att säkerställa att dessa aktörer lever upp till sitt viktiga uppdrag.

Fortsättningsvis vill jag lyfta fram behovet av ett strikt legitimationskrav för den som röstar. I dag finns möjligheten att en annan person kan intyga en väljares identitet eller där en röstmottagare, baserat på personkännedom, kan godkänna en röst. Detta lämnar rum för godtyckliga bedömningar, vilket vi anser är olyckligt.

Ett återkommande bekymmer är att fel väljare ibland blir avprickad i röstlängden, vilket i praktiken riskerar att frånta en medborgare dennes rösträtt. Med ett införande av ett obligatoriskt legitimationskrav är vi övertygade om att risken för sådana misstag skulle minska avsevärt.

Dessutom måste vi säkerställa att de platser där röstmottagning sker är strikt neutrala och fria från otillbörlig politisk påverkan. Enligt vallagen är det förbjudet med propaganda eller annat som syftar till att påverka väljarna i val- och röstningslokaler. Tyvärr kan tolkningen av vad som utgör politisk propaganda variera stort mellan kommunerna, vilket riskerar att skapa ojämlika spelregler och osäkerhet. I en kommun är det bestämt av valnämnden att ingen kampanjverksamhet ska tillåtas i en radie runt vallokalen. I en annan kommun sätter ett parti upp ett kampanjtält vid ingången till röstningen. Vid en vallokal står åtta företrädare för åtta partier och delar ödmjukt ut valsedlar. Vid en annan står åtta företrädare för ett parti och delar ut valsedlar så att väljaren tvingas löpa gatlopp för att komma in i själva vallokalen.

Regelverket behöver ses över när det gäller vad som definieras som propaganda så att samma villkor gäller för alla kommuner och utlandsmyndigheter.

Vidare anser Sverigedemokraterna att personer som bistår väljare ska uppfylla strikta krav för att skydda vår demokratis grundläggande princip om valhemlighet. Därför föreslår vi en straffsanktionerad tystnadsplikt för anhöriga eller andra enskilda som hjälper väljare att rösta. Röstmottagare, som redan omfattas av tystnadsplikt och straffansvar, bör även informera väljarbiträden om detta krav. Med tanke på att de väljare som behöver assistans oftast tillhör de mest sårbara i vårt samhälle anser vi att denna ytterligare åtgärd är absolut nödvändig.

Jag kan avsluta med en kommentar kring valsedelssystemet. Med hänsyn till de erfarenheter som bland annat Valmyndigheten har redovisat har Sverigedemokraterna kommit överens med regeringen inom Tidöavtalet att valsedelssystemet med partispecifika valsedlar nu ska ses över. Som ett resultat av denna överenskommelse har regeringen tillsatt en parlamentarisk kommitté att se över valsedelssystemet, och vi får återkomma i frågan när utredningen kommit med sitt resultat.

Fru talman! I dag debatterar vi motionsbetänkandet KU7 Offentlighet, sekretess och integritet. Jag kommer främst att uppehålla mig kring den del som rör informationsutbyte mellan myndigheter och kommuner.

Offentlighets- och sekretesslagen reglerar sekretess mellan myndigheter och mellan självständiga verksamhetsgrenar inom samma myndighet. Undantag görs genom sekretessbrytande bestämmelser om exempelvis uppgifter om enskildas hälsotillstånd. Dessa kan delas med socialtjänsten vid behov av vård eller stöd. Generella sekretessbrytande regler tillåter även utlämnande av uppgifter om det är nödvändigt för en myndighets verksamhet, eller om den enskilde samtycker. Sekretess hindrar inte heller att socialtjänsten och hälso- och sjukvården lämnar uppgifter till polisen vid misstankar om brott, särskilt när det gäller brott mot unga eller terroristbrott.

En särskild lag från 2016 ålägger vissa myndigheter att dela information vid samverkan mot organiserad brottslighet.

Sett till den våldsamma samhällsutvecklingen är dessa frågor högaktuella, och det finns några nyheter som har tillkommit under denna mandatperiod. Den 1 juli 2024 trädde lagen om uppgiftsskyldighet för att motverka felaktiga utbetalningar från välfärdssystemen samt fusk, regelöverträdelser och brottslighet i arbetslivet i kraft.

Syftet med denna lag är att förenkla informationsdelning mellan berörda statliga myndigheter, kommuner och arbetslöshetskassor för att säkerställa korrekta beslutsunderlag och minska felaktiga utbetalningar. Aktörer som omfattas av lagen ska som huvudregel lämna ut uppgifter både på begäran och på eget initiativ när dessa är nödvändiga för en annan aktörs verksamhet.

Felaktiga utbetalningar är en samhällsutmaning som inte bara kostar skattebetalarna stora summor utan också undergräver förtroendet för vår gemensamma välfärd. Den nya lagen förväntas effektivisera bekämpningen av arbetslivskriminalitet och förhindra att organiserad brottslighet utnyttjar våra trygghetssystem.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Offentlighet, sekretess och integritet

Som ett led i denna reform inleddes Utbetalningsmyndighetens verksamhet den 1 januari 2024. Myndigheten har en central roll i att förebygga, förhindra och upptäcka felaktiga utbetalningar från våra välfärdssystem. Den administrerar dessutom en ny ordning med transaktionskonto, vilket ytterligare bidrar till att förhindra felaktiga utbetalningar och ekonomisk brottslighet.

För att ytterligare stärka Utbetalningsmyndighetens arbete har regeringen lagt fram proposition 2024/25:45, som innehåller förslag om utökade skyldigheter att lämna uppgifter till myndigheten. Syftet är att göra det enklare och effektivare för myndigheten att utföra dataanalyser, granskningar och urval. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 mars 2025, och propositionen bereds för närvarande i finansutskottet.

Regeringen har även lagt fram proposition 2024/25:65, som syftar till att öka informationsflödet till brottsbekämpningen. Förslaget innebär en ny lag som ålägger statliga myndigheter, kommuner, regioner och skolor en skyldighet att på begäran och på eget initiativ lämna uppgifter till Polismyndigheten och andra brottsbekämpande myndigheter. Dessutom föreslås ändringar i offentlighets- och sekretesslagen som ger socialtjänsten och hälso- och sjukvården utökade möjligheter att dela information i brottsbekämpande syfte. Den nya lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 2025 och bereds i justitieutskottet.

Regeringen beslutade den 19 oktober 2023 att tillsätta en utredning med syfte att förbättra möjligheterna för myndigheter att utbyta information särskilt för att förhindra och bekämpa fusk, felaktiga utbetalningar och brottslighet. Utredningen har kartlagt myndigheternas behov av förbättrat informationsutbyte och analyserat möjligheter att lämna ut sekretessbelagda uppgifter, både på begäran och på eget initiativ. I augusti 2024 överlämnade utredningen delbetänkandet SOU 2024:63. I det föreslås en generell bestämmelse om utbyte av sekretesskyddade uppgifter. Förslaget har remissbehandlats och bereds nu inom Regeringskansliet.

Det återstående arbetet i utredningen inkluderar en analys av hur offentlig information kan delas mer effektivt mellan myndigheter och en översyn av myndigheternas registerförfattningar. Den slutliga redovisningen av uppdraget ska lämnas senast den 28 april 2025.

Man kan konstatera att det just nu händer väldigt mycket på det här området. Detta speglar den höga ambitionsnivån i det samarbete som Sverigedemokraterna har med regeringen i form av Tidöavtalet, bland annat när det gäller att arbeta fram åtgärder för att komma åt och stävja välfärdsfusket och den organiserade brottsligheten.

Med det sagt vill jag yrka bifall till utskottets förslag till beslut.

Fru talman! Vi har kommit till den årliga debatten om konstitutionsutskottets granskningsbetänkande KU20. Jag kommer i mitt anförande att fokusera på ett specifikt ärende i kapitel 3 Vissa frågor om regeringens ansvar för förvaltningen, nämligen löneprocessen inom Regeringskansliet.

I en anmälan till konstitutionsutskottet begärdes att utskottet skulle granska statsminister Ulf Kristersson och hanteringen av lönerevisionen för opolitiska tjänstemän i Regeringskansliet. I anmälan framhölls att det inom den svenska förvaltningen finns en god tradition av åtskillnad mellan politiska och opolitiska tjänstemän, där de senare står för oberoende underlag och möjliggör smidiga regeringsskiften oavsett regeringens partipolitiska sammansättning.

Enligt en nyhetsartikel påstod opolitiska tjänstemän i Regeringskansliet att den årliga lönerevisionen haft inslag av vad som skulle kunna kallas politisk påverkan. Detta är en allvarlig anklagelse, och det är därför bra att konstitutionsutskottet har gått igenom ärendet grundligt.

Det är av central betydelse att ordningen inom Regeringskansliet, med opolitiska tjänstemän som ska agera bortom partipolitiska åtaganden och personliga agendor, består. Enligt utskottet är ett regeringskansli där medarbetare anställs baserat på förtjänst och skicklighet samt bidrar med sin kompetens oavsett regeringens politiska inriktning fördelaktigt för en väl fungerande regeringsmakt på både kort och lång sikt.

Den politiska ledningen behöver ta hänsyn till att en klar majoritet av de tjänstemän som är anställda i förvaltningen är just opolitiska. Endast ett fåtal tjänster, såsom statssekreterare, politiskt sakkunniga och anställningar inom Tidökonstellationens samordningskansli, tillsätts politiskt. Det här blir en delikat balansgång där regeringen har ett stort ansvar att undvika klåfingrighet i ärenden som Regeringskansliets löneprocess.

När det kommer till lönedirektiven inom Regeringskansliet och den anmälan till konstitutionsutskottet som initierade denna granskning har det framkommit att en dialog om dessa direktiv har förts med den politiska ledningen, varefter förvaltningschefen beslutade om dem.

Vid en politisk avstämning hösten 2023 diskuterades hur löneprocessen skulle stödja myndighetens kompetensförsörjning och regeringens reformagenda. Specifikt nämndes Tidöavtalet som ett viktigt område. Trots detta framhöll förvaltningschefen att det inte fanns någon direkt politisk signal om att lyfta in detta i direktiven. Förvaltningschefen har vidtagit åtgärder för att förtydliga direktiven just för att minska risken för missförstånd.

Det är grundläggande att lönedirektiv inte kan misstänkas vara partipolitiskt färgade. Utskottet har noterat synpunkterna från statsministern och civilministern och inte funnit att statsministern har agerat olämpligt i detta ärende. Man har alltså från den politiska ledningen hållit sig på rätt sida av det regelverk och de förväntningar som finns.

Utskottet har inte hittat något underlag som visar att det har förekommit en politisk styrning av löneprocessen. Den rädsla som uttrycktes i diverse nyhetsartiklar, fackförbund och från politiska partier var därmed glädjande nog helt obefogad. De eventuella brister som har påtalats är av sådant slag att det inte ankommer på utskottet att uttala sig om dem, just med hänvisning till risken att överträda den linje som jag berättade om tidigare i mitt anförande.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation 3 i konstitutionsutskottets betänkande 12 avseende valfrågor.

Fru talman! Vi börjar närma oss mitten av mandatperioden, och om några veckor är det val till Europaparlamentet. Det är alltså både lägligt och lämpligt att vi lyfter upp valfrågorna på agendan igen.

Det är ett motionsbetänkande som vi behandlar i dag, men det har en egen bilaga från konstitutionsutskottets valuppföljningsgrupp. KU beslutade nämligen i maj förra året att inom utskottet tillsätta en grupp bestående av en representant för respektive parti med uppgift att genomföra en uppföljning av 2022 års val.

Gruppen valde att belysa följande frågor i uppföljningen: formella krav på överklaganden, rapportering av incidenter och klagomål, Valprövningsnämndens kansliorganisation och resurser samt valintegritet och de allmänna valens legitimitet.

Samtliga av riksdagens partier står bakom innehållet och synpunkterna i rapporten. Det är enligt mig positivt då det stärker underlagets parlamentariska tyngd. I egenskap av ordförande för valuppföljningsgruppen vill jag tacka alla deltagande ledamöter för er insats och för alla konstruktiva diskussioner vi har haft under vårt arbete.

I mitt anförande kommer jag att passa på att nämna några av de iakttagelser och reflektioner som gruppen har uppmärksammat. I likhet med det som uttalades vid utskottets tidigare uppföljning är det av vikt att ta till vara allmänhetens engagemang för att förbättra regelverk och rutiner inom valadministrationen. Om incidenter rapporteras och omhändertas direkt skulle det vara möjligt att korrigera avvikelser och brister under tiden ett val pågår. Det är inte fallet om klagomål kommer in först i form av ett överklagande.

Om vi kan effektivt sammanställa incidenter som uppmärksammas av Valmyndigheten, Valprövningsnämnden och de kommunala valnämnderna kan man samtidigt få en överblick över vilka delar i valsystemet som inte fungerar som det är tänkt. Sverigedemokraterna anser att man med nationell samordning under och efter ett val kan identifiera sårbarheter som otillbörligen kan påverka valresultatet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Valfrågor

Men det är också viktigt att den instans som formellt hanterar överklaganden får det administrativa stöd som behövs för att arbetet ska ske effektivt men också rättssäkert. Eftersom antalet överklaganden steg så pass mycket vid valet 2018 fanns det ett behov av ett omtag.

Informationsinsatser om vilka instanser som ansvarar för vad är en viktig åtgärd som är till stöd för allmänheten. För en väljare kan det vara långt ifrån självklart vart man ska vända sig och när man ska göra det. Med exempelvis kontaktformulär och tydlig information kan andelen ärenden som hamnar fel minskas, och formella överklaganden av val kan komma in i rätt tidsperiod och med rätt underlag så att Valprövningsnämnden kan fatta välgrundade beslut och avgöranden.

Den nya lagstiftningen för att stärka väljarnas skydd vid röstmottagningen och skyddet för valhemligheten med krav på avskärmningar för valsedlarna har uppnått sitt syfte, men det har varit mycket utmanande för kommunerna i form av köer. Här är det viktigt att valnämnderna drar lärdom från erfarenheterna från 2022 års val och säkerställer att man anpassar ytorna för placeringen av tillräckligt många valsedels- och röstbås för att effektivt kunna hantera den strida strömmen av röstande. I det hänseendet konstaterar gruppen att valsedelssystemet nu också ska ses över.

Sverigedemokraterna har under lång tid varit förespråkare för en valsedelsreform. Det är därför glädjande att vi har nått en överenskommelse med regeringen i denna fråga i form av Tidöavtalet. Till följd av denna överenskommelse beslutade regeringen den 15 februari 2024 att en parlamentariskt sammansatt kommitté ska utvärdera och överväga förändringar av valsystemet, inklusive för- och nackdelar med att övergå till ett system med gemensamma eller neutrala valsedlar.

Det är en bred översyn av valsystemet som kommittén kommer att genomföra. Man kommer att titta på en utvärdering av valsedelssystemet med partispecifika valsedlar och göra en internationell överblick. Man ska inte minst analysera och bedöma hur gemensamma eller neutrala valsedlar skulle påverka förutsättningarna för bland annat personer med funktionsnedsättningar, till exempel synnedsättning, att delta i valen på lika villkor.

Konstitutionsutskottet föreslår ett tillkännagivande. Både Valmyndigheten och Valprövningsnämnden har i sina erfarenhetsrapporter från valen 2022 tagit upp frågan om en kandidats valbarhet och folkbokföring vid val till region- och kommunfullmäktige sedan åtminstone en kandidat folkbokförde sig efter valdagen i den kommun där kandidaten sedermera kunde bli invald. Detta gick tack vare den flexibilitet som folkbokföringslagen medger om retroaktiv ändring av sin folkbokföringsadress. Det är uppenbart för de flesta att detta inte var intentionen med kommunallagens krav på valbarhet till kommun- och regionfullmäktige.

Utskottet delar myndigheternas uppfattning att det inte bör vara möjligt för en person som kandiderat i mer än en kommun eller region att ändra sin folkbokföring på valdagen eller i anslutning till valdagen i syfte att bli valbar och invald. Ett enigt KU vill därför rikta ett tillkännagivande till regeringen, med utgångspunkt i en av Sverigedemokraternas kommittémotioner, om att utreda frågan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Valfrågor

Avslutningsvis: Till följd av ett annat tillkännagivande från förra mandatperioden i betänkande 2021/22:KU6 har Justitiedepartementet nyligen remitterat promemorian Biträde åt väljare. I promemorian föreslås ändringar i vallagen som innebär att en röstmottagare alltid ska vara närvarande när en väljare på grund av funktionsnedsättning eller liknande anlitar ett biträde för att göra i ordning sina röster eller ta valsedlar. För Sverigedemokraterna, som var ett av de partier som lade fram en kommittémotion på området, är detta givetvis väldigt glädjande.

Röstmottagare omfattas som bekant av tystnadsplikt och straffansvar för att skydda väljarens valhemlighet. Sverigedemokraterna vill att denna tystnadsplikt även omfattar väljarbiträden, eftersom väljare som behöver ta hjälp av andra för att rösta oftast är den grupp i samhället som är absolut mest sårbar. Vi anser att man ska säkra upp ytterligare för att skydda deras rätt till valhemlighet.

Herr talman! I detta granskningsbetänkande, KU20, har vi i avsnittet "Vissa frågor om regeringens förhållande till riksdagen" fyra av KU:s hanterade ärenden. Tre av dessa rör EU-nämnden.

Vi kan börja med att konstatera att EU-nämndens syfte är samråd och information mellan riksdagen och regeringen. Till skillnad från riksdagens olika utskott förbereder inte EU-nämnden förslag till riksdagsbeslut. Regeringen samråder med EU-nämnden inför varje möte i Europeiska unionens råd, det så kallade ministerrådet. Det gör man för att få en inriktning för hur Sverige ska ställa sig i olika frågor och ärenden som ska förhandlas och beslutas av ministerrådet.

När det sker förhandlingar behöver samrådet ibland ske på annat sätt än ett regelrätt fysiskt möte. Man kan till exempel genomföra samrådet över telefon, eftersom regeringen kan behöva få ett nytt mandat från riksdagen beroende på hur förhandlingarna fortlöper. Det är EU-nämnden som ger regeringen mandat för vilken åsikt som ska föras fram i EU-förhandlingarna. Trots att det inte finns något rättsligt krav för regeringen att följa exakt det som EU-nämnden beslutat om har KU slagit fast att regeringen måste ha mycket goda skäl om den inte följer det mandat den fått från EU-nämnden. Det är dessa parametrar som gör att det här blir en delikat dynamik, förenad med praxis, överenskommelser och riktlinjer.

Varje år är det brukligt att det inkommer KU-anmälningar som rör just dynamiken mellan riksdagen och regeringen och arbetet i EU-nämnden. Denna granskningsperiod blev det tre stycken sådana. Utskottet har behandlat dessa i vanlig ordning, och i fråga om de specifika ställningstagandena hänvisar jag till det skriftliga betänkandet.

Det fjärde och sista fallet anser jag är ett principiellt viktigt ärende. Det handlar nämligen om skolministerns agerande vid riksdagens frågestund.

Bakgrunden är att skolminister Lotta Edholm blev KU-anmäld i samband med sitt tillträde som statsråd. Vi kommer till det ärendet senare; jag kan nämna redan nu för att ge ytterligare kontext att det var ett ärende där vi inte hade några invändningar mot hur hon agerade. Men efter att ministern blivit KU-anmäld deltog hon på frågestunden i riksdagen den 27 oktober 2022, där hon fick frågor om marknadsskolor, friskolornas ställning med mera. Vid fyra tillfällen när ministern fick frågor om regeringens skolpolitik valde hon att inte svara med hänsyn till den kommande granskningen i konstitutionsutskottet.

På en av frågorna, som rörde regeringens framtida politik, svarade skolministern följande: "Herr talman! Jag väljer att inte svara på denna fråga nu, av hänsyn till den behandling som kommer att ske i konstitutionsutskottet så småningom."

En annan riksdagsledamot frågade ministern följande: "Finns det någonting när det gäller Liberalernas och regeringens skolpolitik som vi kommer att kunna fråga om fram till juni nästa år, när KU är färdigt med sin handläggning?" Lotta Edholm svarade då följande: "Herr talman! Jag har väldigt stor respekt för riksdagens konstitutionsutskott. Jag väljer därför att inte kommentera detta så länge jag har fått det rådet."

Det svaret var inte helt klockrent, och jag måste säga att det var ett tämligen dåligt råd som ministern fick.

Utskottet konstaterar: "Frågeinstituten är ett viktigt led i riksdagens grundlagsstadgade kontrollmakt och genom regleringen av dem förankras den enskilda riksdagsledamotens rätt att fråga ett statsråd om sådant som rör dennes tjänsteutövning. Instituten fyller en viktig funktion inom det parlamentariska systemet genom de möjligheter som de ger riksdagen till information, debatt och kontroll av regeringen. - - - Utskottet vill framhålla att en anmälan till konstitutionsutskottet inte kan anses innebära att statsråd är förhindrade att svara på frågor om regeringens politik."

Det är bra att KU markerar mot detta och att det enligt mig framkommer i utredningen att ministern själv förstår att det blev fel den här gången. Jag anser vidare att det är ett viktigt genomgående tema att KU värnar frågeinstitutet och riksdagens kontrollmakt.

Fru talman! Först vill jag yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation 5 i betänkande KU23 Valfrågor.

Nu har det gått ett antal månader sedan höstens val förra året, och det är åter dags att debattera valfrågor i Sveriges riksdag.

Om man först ska sammanfatta Valmyndighetens redogörelse för hur valprocessen fortlöpte kan man säga att saker i huvudsak fungerade bra. Dock fanns en hel del identifierade brister. Detta är givetvis allvarligt och ska uppmärksammas, för det är via de fria och allmänna valen som den politiska makten i Sverige fördelas. Det är genom valen som folkviljan tar sig uttryck, och de avgör i slutändan hur vårt land ska styras.

Fru talman! Själva valprocessen är en av de sköraste punkterna när det gäller vår demokrati. Återkommande incidenter och tillbud riskerar att skada valresultatets legitimitet - en legitimitet som är en förutsättning för en hälsosam och vitaliserad demokrati. Sverigedemokraterna anser därför att det är viktigt att inrätta en central incidentrapportering. Med nationell samordning kan man under och efter ett val identifiera sårbarheter som otillbörligen kan påverka valresultatet.

Det första och viktigaste steget mot att lösa ett problem är att faktiskt veta vad som är fel. Om vi inte effektivt kan sammanställa incidenter som uppmärksammas av Valmyndigheten, Valprövningsnämnden och de kommunala valnämnderna blir det samtidigt svårt att få en överblick över vilka delar i valsystemet som inte fungerar.

Sedan har vi frågan om kommunala valinformatörer, något som i dagsläget är helt oreglerat. Det har förekommit oegentligheter kopplat till denna typ av tjänst, vilket är djupt olyckligt då tjänsten har status som oberoende och ofta riktar in sig på väljargrupper som behöver extra hjälp med att nyttja sin rösträtt. Därför anser Sverigedemokraterna att det ska tas fram tydliga nationella riktlinjer för lokala valinformatörer där just opartiskheten betonas.

Vidare anser vi att det ska vara ett absolut krav att den som röstar legitimerar sig. I dag är det möjligt för en annan person att intyga den röstandes identitet. Det finns också en möjlighet för röstmottagare att bevilja en person att rösta genom personkännedom, vilket är en rätt godtycklig bedömning.

Ett återkommande bekymmer i samband med val är att fel väljare blir avprickade i röstlängden, det vill säga att väljare riskerar att förlora sin rösträtt. Om det införs legitimationskrav tror vi att det minskar risken för felaktig avprickning i röstlängden. Samtidigt säkerställs att rätt person röstar i rätt val, i och med att det finns olika nivåer när tre val sker samtidigt.

Till sist vill jag lyfta upp frågan om valsedelssystemet. I Valmyndighetens rapport Erfarenheter från valen 2022 kan man läsa följande stycke: "Många av de problem, utmaningar och incidenter som förekommit under valen 2022 är kopplade till valsedelssystemet. Valmyndigheten anser att det är av yttersta vikt att valsedelssystemet förändras omgående. Dagens system är svårt för väljare att förstå och för med sig stora utmaningar och risker vad gäller till exempel logistik, säkerhet och tillgänglighet. Valmyndigheten bedömer att den nya lagstiftningen med avskärmning av valsedelsställen har fungerat väl för att stärka valhemligheten men att det har varit mycket utmanande för kommunerna att hantera med köer under röstmottagningen som effekt. Om inte några åtgärder vidtas före valen 2026 finns risk att problem upprepar sig eller eskalerar."

Sverigedemokraterna har varit förespråkare av en valsedelsreform och instämmer i Valmyndighetens slutsatser i de senaste erfarenhetsrapporterna. En förändring av valsedelssystemet är nyckeln till att råda bot på många allvarliga brister som plågar valprocessen. Det är därför glädjande att Sverigedemokraterna nu har nått en överenskommelse med regeringen i form av Tidöavtalet, där man kan läsa följande avsiktsförklaring:

"Tillsätt en parlamentarisk kommitté med uppdraget att se över dagens svenska valsystem med partispecifika valsedlar och dess påverkan på demokratin avseende exempelvis valdeltagande och rättssäkerhet, med beaktande av Valmyndighetens tidigare synpunkter. Utredningen bör också ha i uppdrag att analysera för- och nackdelarna med ett system med gemensamma valsedlar, samt och inhämta kunskap från länder som i dag har sådana system."

Sverigedemokraterna är som sagt positiva till initiativet att utreda en eventuell valsedelsreform. Det är verkligen på tiden, fru talman.

I detta anförande instämde Leonid Yurkovskiy (SD).

Herr talman! Först vill jag yrka bifall till Sverigedemokraternas reservation 4 i betänkande KU24 Offentlig förvaltning i den del som berör digitalisering.

Användningen av digitala posttjänster har ökat kraftigt under de senaste tio åren. I dag har mer än 5 miljoner svenskar en digital brevlåda, och antalet användare växer mycket snabbt. Skillnaden jämfört med den vanliga postgången är att mottagaren nås i princip direkt samt att avsändaren vet att rätt person har fått försändelsen.

I takt med att servicenivån för posten förändras ökar intresset för att gå över till digitala tjänster. Varannandagsutdelning, koncentration av brevlådor, stationer och höjda portokostnader är sådana förändringar. Utmaningarna för glesbygden är dessutom större.

Det finns en tydlig efterfrågan och ett behov av att möta invånarnas förväntningar om att erbjuda digitala brev och utskick. Medan företagen har varit snabba med att erbjuda fakturor och lönebesked digitalt har dock de offentliga aktörerna varit sämre på att hänga med i utvecklingen. Enligt uppgift är det bara en tredjedel av landets kommuner som i dag skickar myndighetspost genom den statliga infrastrukturen Mina meddelanden.

Idén om att göra digital post till en rättighet är inget nytt. Redan 2017 lyftes frågan fram i ett delbetänkande till utredningen om effektiv styrning av digitala tjänster. Nu, fem år senare, har 51 procent av svenskarna tillgång till en digital brevlåda. Därför anser Sverigedemokraterna att en uttalad rättighet för medborgare och företag att kunna ta emot myndighetspost elektroniskt ska införas och att ett obligatorium för statliga myndigheter, regioner och kommuner att erbjuda myndighetspost digitalt ska utgöra ett viktigt komplement till den samhällsomfattande posttjänsten.

Sedan vill jag nämna något om ett av de särskilda yttrandena från oss till detta betänkande avseende att införa ett tjänstemannaansvar. Som bekant har det här varit en viktig principfråga från oss sverigedemokrater, och därför kan jag med glädje konstatera att vi har nått en överenskommelse med regeringen under Tidöavtalet om just den här frågan.

Det ska tillsättas en utredning med uppdraget att lägga fram förslag för hur ett utvidgat tjänstemannaansvar skulle kunna se ut, med syftet att stärka åtgärderna mot tjänstefel och vidga ansvaret för annan myndighetsverksamhet än myndighetsutövning. Vi ser väldigt positivt på avsiktsförklaringen och ser fram emot det fortskridande arbetet i denna del.

Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till reservation 3 i konstitutionsutskottets betänkande 29, som handlar om kommunala och regionala frågor.

Sverigedemokraterna har, som nämnts, åtta reservationer. Dessa rör ekonomisk förvaltning, och det handlar lite kortfattat om hur kommuner och regioner hanterar skattebetalarnas pengar i investeringar som inte rör den kommunala kärnverksamheten. Det handlar även om antalet ledamöter och ersättare i fullmäktige, styrelsens ställning i förhållande till övriga nämnder, representation och minoritetsskydd, förtroendevaldas rätt till insyn, revision och ansvarsprövning, kommunala folkomröstningar och det som rör den reservation som jag precis yrkade bifall till, nämligen byte av partitillhörighet.

Sverigedemokraterna ser givetvis positivt på samtliga av dessa reservationer, även om vi bara yrkar bifall till reservation 3.

Fru talman! Under den förra mandatperioden infördes möjligheten att frånta partilösa ledamöter deras platser i riksdagens utskott, detta bland annat för att representationerna av partierna i dessa organ ska spegla folkviljan och politiska låsningar undvikas. Sverigedemokraterna ser gärna att denna ordning utreds även på den kommunala och regionala nivån så att så kallade politiska vildar i fullmäktige ska kunna fråntas sina uppdrag i nämnder, styrelser och stiftelser där partiet är representerat.

Vidare anser Sverigedemokraterna att det kommunala självstyret ska försvaras, breddas och fördjupas. En kommun är inte en rent administrativ yta utan består av de människor som bor där. En förutsättning för att skapa ett livskraftigare och tryggare Sverige är att säkerställa en god gemenskap och delaktighet i lokalsamhällena.

En annan viktig aspekt för att värna den demokratiska legitimiteten är att dynamiken mellan oppositionen och de styrande är sund och på lika villkor. De politiska partier som har blivit invalda i fullmäktige måste ges möjlighet till god insyn och delaktighet i det politiska arbetet.

Tyvärr finns det exempel på kommuner som har minskat antalet platser i nämnder och styrelser enbart för att hålla vissa partier borta från insyn, vilket är djupt problematiskt. Kommunallagens nuvarande utformning innebär att det finns en risk att en majoritet genom ändringar i antalet platser i nämnder och styrelser efter ett val, enligt min mening otillbörligt, minimerar inflytande från ett eller flera partier speciellt i de fall där en minskning får som konsekvens att oppositionen helt stängs ute från deltagande.

Vidare är det viktigt att säkerställa ett starkt minoritetsskydd i fråga om interpellationer. För att minska risken för att en majoritet ska tysta en minoritet bör man se över möjligheten att öka andelen röster som krävs för att stoppa en interpellation från att ställas till de styrande i fullmäktige.

Man kan komma långt med att öka transparensen och uppmuntra till dialog mellan kommunens verksamhet och invånarna, men ibland behöver medborgarna kunna uttrycka sina åsikter i kommunala folkomröstningar. Det förstärkta folkinitiativet kan vidareutvecklas, och vi vill se att man utreder andelen underskrifter som behövs för att initiera ett beslutsärende till kommunfullmäktige.

Att samla in underskrifter manuellt är ett omständligt och tidskrävande arbete. Trots att man redan i 2014 års demokratiutredning med det fina namnet Låt fler forma framtiden! föreslog att instrumentet för namninsamling kunde digitaliseras har ingenting hänt på snart tio år. Vi borde givetvis kunna nå fram till en lösning i den här frågan, sett till den snabba teknikutvecklingen som sker i vårt samhälle.

(Applåder)