Ulrik Nilsson

Fru talman! JO är definitivt en av Sveriges klenoder. Jag vet inte om de finns med i någon kulturkanon, men i vart fall borde de kanske göra det. Sedan 1810 – 1809 års regeringsform – har vi nämligen haft en justitieombudsman, en svensk innovation. Ända sedan Mannerheim, med öknamnet rikspiskan, for runt i landet och skapade ordning och reda i svenska domstolar har detta varit en institution som har varit central för Sveriges utveckling.

Därför var det inte med ett litet mått av ödmjukhet som vi i KU tog oss an frågan om att uppdatera regelverket för JO. Detta är nämligen inte något som vi vill kasta ut, utan precis som ledamoten Jennie Nilsson tidigare sa är det något som vi värnar eftersom det är en viktig del av vår demokrati.

När vi tog oss an det här var det med en väldigt hög grad av öppenhet och en fri diskussion i utskottet. Det är sällan man är med om att man bollar så många idéer som vi gjorde i den här processen och att man funderar så mycket på hur det kan göras. I bästa mening har ett gott samarbete i konstitutionsutskottet lett fram till det här förslaget.

Det kan finnas skäl att betänka att det är KU som har hanterat detta eftersom JO är en myndighet under riksdagen. Det var alltså inte så att regeringen lade fram en proposition med alla förslag, utan vi fick utarbeta dem från början. Jag vill tacka alla de ledamöter som var med i processen. Jag tycker att det var en trevlig process att värdera och komma fram till det förslag som nu gäller.

Några förändringar var nödvändiga. Det gäller bland annat möjligheten att utse en ställföreträdande JO och möjligheten att ha en rutin för hur man hanterar en JO som har förbrukat förtroendet. Många, många fler förändringar finns.

Detta var, som sagt, ett gemensamt arbete. Jag vill tacka alla inblandade i den processen.

Sedan har JO naturligtvis problem. Vissa är positiva. Just nu ser vi en ökad mängd ärenden komma in. Det är klart att regelverket här inte löser det. Där handlar det kanske snarare om att ha fler förstainstanser, så att JO inte behöver vara förstainstans i alla ärenden. Men det ligger utanför det här ärendet.

Fru talman! Det är kul att vi har ett enigt förslag om ett nytt regelverk för JO. Det är bra att vi har det, för det visar att vi bryr oss om demokratins funktionssätt och vårdar den svenska klenoden Justitieombudsmannen, eller som det formellt heter: Riksdagens ombudsmän.

Fru talman! Jag vill yrka bifall till konstitutionsutskottets förslag i betänkande KU2.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 11.)

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Efter alla som har deklarerat att de kanske inte kommer att vara kvar här kommer nu ett ärende som gäller dem som faktiskt är kvar. Det handlar nämligen om att det i vårbudgeten föreslås förändringar i hur budgeten ska ställas upp i olika utgiftsområden.

Det kan vara ett problem, för en regering kan vilja förändra uppställningen även om beslut inte är fattade. Ska man som regering utgå från denna ordning – att ett beslut kommer att fattas? Ska man därmed förbereda genom att ändra, eller ska man avvakta till dess att beslutet är fattat? Det är inte alldeles enkelt, men man får ändå utgå från att en regering har som ambition och önskemål att genomföra de beslut som man föreslår.

Alla kanske inte heller gillar förslagen och kan därför tycka att det vore bra att inte anta det här redan nu. Men det är som det är; transparens, tydlighet och ambition får nog gå före att säga att vi ska avvakta besluten.

Vad är det då för förslag som ligger bakom detta? Förutom det som riksdagsutredningen Med ledamoten i centrum har tagit upp är det två saker. Det ena är att man vill inrätta en ny myndighet för utrikes underrättelser, och man har tagit ställning till hur den ska placeras in i utgiftsområdena. Det andra är att man vill flytta bland annat myndigheterna för trafikanalys till en ny samlad analys- och utvärderingsmyndighet, och därmed flyttar man också anslagen.

Som sagt kan man ha synpunkter på förslagen, och detta kommer säkert att debatteras senare. Men regeringen föreslår nu i förslaget till indelning i utgiftsområden ett system som bygger på att de kommer att införas och att den kommande budgeten därmed bör se ut på det sättet vad gäller utgiftsområdena.

Fru talman! Jag vill egentligen bara avsluta med att yrka bifall till konstitutionsutskottets förslag i betänkande 42, Indelning i utgiftsområden. Med detta vill också jag önska alla en glad sommar.

Fru talman! Jag är glad att jag inte är justitieombudsman. När en beskrivning av verksamheten och en kommentar till den kan uppfattas som skryt är det någonting man ska låta bli. Vi står här inför en funktion som fungerar på ett alldeles fantastiskt sätt.

Justitieombudsmannen är en traditionsbunden och gammal institution. Sedan 1809 har den granskat och kommit med förslag till förbättringar av svensk förvaltning. Vi står, om jag räknade rätt, inför den 215:e ämbetsberättelsen. Jag tänker inte kommentera alla de tidigare, men jag tänker säga några ord om den som gäller nu.

Först vill jag säga att JO:s riktigt stora värde är att det alltid är sista instans. Alla kan höra av sig dit och få en bedömning av sitt ärende, dock inte i sak, men genom att skriva till JO kan det ske en successiv förbättring. Det blir på så sätt en utmärkt temperaturmätare av samhället och samhällsutvecklingen. De ärenden som kommer upp ger en indikation om vad som kan förbättras.

Det finns gott om siffror i årets ämbetsberättelse. Det är 15 429 nya ärenden, vilket är 3 700 fler än föregående år. Som ni hörde i tidigare inlägg hanterades några fler. Det innebär att ärendebalansen, som är en annan siffra, minskade någorlunda. Framför allt kan vi konstatera att mellan 15 000 och 20 000 människor faktiskt vill ha en granskning och ett ställningstagande. Det är viktigt att komma ihåg. En viss särställning har polisen och Kriminalvården, vilket också har berörts, som är det område där det inte finns någon första instans för granskning.

Å andra sidan lär man sig av detta att det finns ett behov av det. På samma sätt kan det finnas andra områden som i dag saknar en första instans där vi så småningom säger att det kommer att behövas. Just därför är det viktigt att vi hela tiden följer detta.

Under året har man gjort 18 inspektioner och 18 så kallade Opcatinspektioner, det vill säga Kriminalvårdens besöksverksamhet.

När det gäller ärendeutvecklingen kan vi konstatera att man trots denna enorma utveckling har klarat att bedriva verksamheten genom smartare arbetssätt, effektiviseringar, ny teknik och ett nytt sätt att fördela arbetet. Förr eller senare kommer man att behöva lyfta av ärenden eller ta ett större grepp för att utveckla det här. Så här långt har man dock klarat att bedriva verksamheten med hög kvalitet och med ett högt tryck under svåra förutsättningar.

JO har en välskött ekonomi. De budgetar som riksdagen har anslagit har de allra flesta år till och med lett till en viss återbetalning av pengar, nämligen när man har klarat att hantera det ändå.

Man är bekymrad över rekryteringsläget, eftersom det är svårt att rekrytera kvalificerade personer till JO. Det är ett av skälen till att man har valt att också bredda verksamheten med en verksamhet i Göteborg. Vi får se om det lyckas. Förhoppningsvis finns det även på västkusten skolade jurister som kan tycka att det är intressant att både kunna bo kvar på västkusten – vilket jag anser att alla borde tycka – och att arbeta på JO. Det kan vara en framgångsfaktor. Framför allt tycker jag att vi ska vara tacksamma över att man provar den här typen av initiativ för att upprätthålla den höga kvalitet och det goda arbete som JO står för.

Fru talman! Utan ytterligare kommentarer om detta vill jag yrka bifall till konstitutionsutskottets förslag i betänkande nummer 11 angående JO:s ämbetsberättelse för 2026.

Herr talman! Ledamoten Demirok började morgonen med att ifrågasätta om vi är tävlingsinriktade eller ej. Låt mig säga att jag uppskattar varje god sparringpartner. Diskussion och samtal tenderar att fördjupa förståelsen och förklara olika saker.

Herr talman! Grunden för en fungerande demokrati är att resultatet i ett val också får genomslag i statens agerande. Det innebär att regeringen måste ha rätt att fatta beslut i den riktning som regeringen, med stöd av valet, vill gå, men den får också ta det politiska ansvaret för det.

Flera har sagt att det inte är det politiska ansvaret som vi granskar, och så är det. Vi granskar det konstitutionella ansvaret. Men det politiska ansvaret måste för att möjliggöra en konstitutionell granskning uttryckas transparent och tydligt. Det brukar oftast manifesteras i att man får regleringsbrev eller regeringsbeslut på olika områden. Det kan också ske genom att man ingår avtal, skriver strategier och fattar långsiktiga beslut. Allt detta är olika sätt att manifestera en politisk inriktning.

I regeringsformen 1 kap. 6 § står det tydligt att ”regeringen styr riket”. Det är klart att det innebär att man ibland kommer att behöva fatta beslut som ligger utanför den tidsordning som deklareras i de dokument som jag tidigare nämnde. Då kan det naturligtvis hända att man får lite motstridig information i form av ett tidigare långsiktigt beslut och ett mer kortsiktigt. Det såg vi i ett tidigare ärende, det så kallade Somaliaärendet, som inte ingår i denna del av betänkandet men ändå har en koppling till styrningen av myndigheter och förvaltning, vilket är det vi diskuterar nu.

Nu handlar det om de KU-anmälningar som gjorts gällande styrning av och ageranden inom förvaltningar och myndigheter. I likhet med tidigare talare tänker jag göra några nedslag för att beskriva olika uppfattningar men också beskriva en del av hur processen går till och hur man kan se på ärenden. När anmälan skrivs sker det nästan alltid med utgångspunkten att det har skett någonting som är skumt och ska kritiseras. Det är själva tematiken. Därefter, när vi utreder och samlar information, får man successivt förändra sin uppfattning. Då ska man kunna erkänna att det där faktiskt inte var någonting eller att det var värt att rikta kritik mot.

Låt mig börja med det ärende som var uppe senast gällande tjänstemannauppropet – det brev med synpunkter på regeringsbildningen som kom från Utrikesdepartementets personal. När man läser det första gången är det klart att man tänker: Ojojoj, det där var riktigt allvarligt! Men när sedan utredningen görs kan man konstatera att det är en arbetsrättslig fråga som är hanterad helt korrekt.

På den politiska sidan är det klart att det hade varit bra för den allmänna uppfattningen om regeringen i det aktuella läget hade gjort något ställningstagande, något uttalande eller någon markering i ärendet för att försvara regeringens möjligheter att genomföra beslut. Men det går nog inte att hitta något krav på det någonstans. Just därför får man stanna där och säga: Ja, det hade varit bra. Men det är inte fel att inte göra det, för regeringen har i detta läge, liksom i alla andra, möjlighet att fatta bättre eller sämre politiska beslut. Det hade varit klädsamt om regeringen hade gjort någonting mer, men det finns inte grund för kritik i den delen.

Jag går vidare till nästa ärende, Säkerhetsbrister vid Lantmäteriet. Alla känner väl till bakgrunden. Under ett stort antal år har it-säkerheten inom Lantmäteriet ifrågasatts. Det har konstaterats att man kunde få ut sekretessbelagd information från databasen Arken, till att börja med via kundtjänsten. Sedan noterades det också att det hade funnits de som haft direktaccess och därmed kunnat plocka ut informationen.

Så snart detta kom på Landsbygds- och infrastrukturdepartementets bord säkerställde man därifrån att åtgärder hade vidtagits, att det var nedstängt och att läckagen upphört. Samtidigt informerade man andra departement. Det har dock kommit att ifrågasättas om man säkerställde att det gick fram till alla departement på det sätt som rimligen borde ha varit fallet. Vi riktar kritik mot att man inte säkerställde att informationen kom fram i ett så viktigt ärende.

Det har ifrågasatts om regeringen gjort någon konsekvensanalys. Här finns vissa likheter med det tidigare ärendet. Först kan det konstateras att all information är röjd. Det går tyvärr inte att förhemliga sådant som redan är avslöjat. Vet folk om att det finns kommer det aldrig att gå att ta tillbaka det, vilket gör att det snarare är ett framtida agerande man efterlyser med en sådan konsekvensanalys.

Sedan har vi frågan om det hade varit bra med en konsekvensanalys. En sådan kanske i alla fall hade tydliggjort omfattningen av problemen. I någon mening kan man säga att det kanske hade varit bra. Finns det då något konstitutionellt krav? Nej, det finns inget sådant. Återigen hamnar detta på den politiska skalan: Bör man eller bör man inte göra det? Det är en fråga om hur man ser på sin roll som förtroendevald. Vi och många kan tycka att regeringen kanske borde ha varit tydligare med detta, men det finns inget krav.

Vart vill jag då komma med det här resonemanget? Jo, i de två senaste fallen, tjänstemannauppropet och Lantmäteriet, kom båda sidor fram till att det nog inte finns några formella krav på ett visst agerande men att det utifrån vissa förutsättningar kunde ha varit bra om man hade gjort på ett visst sätt. I det första fallet accepterade vi alla sakläget och sa att vi inte kan rikta kritik mot den dåvarande regeringen för tjänstemannauppropet, eftersom det inte fanns något krav. Men oppositionen vill nu gärna på liknande grunder rikta kritik mot sittande regering genom att säga att man borde ha gjort på ett visst sätt, trots att det inte heller där fanns något krav. Det tycker jag är en motsättning som lämnar en del frågor att besvara.

Herr talman! Jag vill också tala lite grann om regeringens styrning av myndigheter, framför allt om direktstyrningen. Vi har pratat om Somaliaärendet, där det underförstått finns någon sorts kritik mot att regeringen blandade sig i myndigheternas verksamhet. Man kan inte runda myndigheter, sa en tidigare talare. Den kritiken visar att man inte håller sig självständig gentemot myndigheterna. Gällande Lantmäteriet antyder man nämligen snarare att man skulle vilja ha ett tydligare agerande av regeringen mot myndigheter. I det ena fallet säger oppositionen: Håll tassarna borta! I det andra säger man: Blanda er i mer! Var är logiken i detta? Hur ska man behandla myndigheterna? Är det via regleringsbrev och tydlig styrning, eller är det ”tesagt” i de fall där jag själv vill det men inte i de fall där jag tycker att myndigheterna gjorde rätt? Det där är politik. Konstitutionellt ska det ses så.

Herr talman! Jag tycker att det är tråkigt när det blir politisering. Jag inser naturligtvis att det i vissa fall kommer att vara nödvändigt och ofrånkomligt. Men jag hoppas att vi kan komma tillbaka till ett samtalsklimat där Muharrem Demirok är min sparringpartner och där vi tillsammans lär oss mer och mer.

Jag tycker att KU:s betänkande är välavvägt och klargörande. Det utreder viktiga saker.

Herr ålderspresident! Flera talare har redan pratat ganska mycket om vad ärendet innehåller. En utredning tillsattes efter ett tillkännagivande från riksdagen som föreslagits av konstitutionsutskottet, och dess betänkande har därefter redovisats och passerat riksdagsstyrelsen. Många ledamöter har alltså redan lagt sina pannor i djupa veck gällande ärendet. Därför ska jag inte beskriva ärendet som sådant utan i stället göra några nedslag och reflektioner i anslutning till det.

Det första och kanske allra viktigaste vi bör slå fast är att uppdraget som ledamot i riksdagen är viktigt. Det är då också viktigt att ledamöterna får förutsättningar och möjligheter att göra ett arbete som både ska vara bra och bygga på möjligheten att ha kontakt med sin väljarbas och dem som valt oss.

Det måste därför fungera för alla. Oavsett om man bor i Kiruna eller i Stockholms innerstad måste vi hitta lösningar som gör det möjligt att upprätthålla uppdraget. Oavsett om man är högt utbildad eller kanske har hoppat av gymnasiet måste vi skapa verktyg så att vem som helst som blir vald kan inneha uppdraget. Oavsett om man är duktig i språk eller inte måste man få möjligheter att sköta uppdraget.

Detta är viktigt att säga, för om inte vi valda ledamöter försvarar riksdagsuppdraget och dess betydelse för demokratin ska vi nog inte förvänta oss att någon annan gör det. Det ska spela roll vem som sitter i riksdagen.

Då blir frågan om vilket stöd och vilken hjälp man får som ledamot av stor betydelse. Det kan handla om vilken teknik vi har tillgång till – telefoner, datorer, läsplattor och annat. Vissa är extremt vana att hantera sådant, medan andra behöver mer hjälp och stöd – inte bara i att få utrustningen utan också i att kunna hantera den och dess programvaror.

Vi behöver assistans i form av personer som hjälper oss. Det kan handla om att boka resor men också om att läsa in underlag eller att formulera politik. Därför är stödet till både ledamöter och partier en viktig funktion för att uppdraget ska fungera. Vi behöver kanske hjälp – nu låter det som att vi är helt hjälplösa, men vi har rätt mycket att stå i – med att boka eller förbereda de där resorna.

Låt mig avsluta med det jag gjorde precis innan jag gick hit. Då var jag på ett föredrag om hur man kan använda historieundervisning i att skapa ledarskap och politik. Att få de insikter i andra områden som ett antal föredrag kan ge oss eller som riksdagens utredningstjänst kan hjälpa till med underlättar uppdraget.

Allt detta måste vi se till att vi faktiskt kan få del av.

Fru talman! Det handlar också om att vi ska kunna utföra uppdraget på ett säkert och tryggt sätt. Naturligtvis bör det helst inte kunna hända oss någonting, men det finns alltid en avvägning mellan säkerhet och öppenhet, mellan hur vi ska kunna skyddas i vårt uppdrag och vår politiska roll och hur vi ska kunna se till att sammanträden, möten och sådant är transparenta och öppna så att vi kan få del av information.

Detta är väl det enda avsnittet i betänkandet där vi har fått tänka en del. Här tycker nämligen riksdagsstyrelsen en sak och utredningen en annan. Vi landade så småningom, efter rätt mycket resonemang, i det förslag som låg i utredningen.

Vad det handlar om är egentligen huruvida man ska få kroppsvisitera efter material som kan vara ordningsstörande när det gäller andra möten än sådana som sker i kammaren eller öppna sammanträden. Vi valde, på inrådan av Lagrådet, att följa det ursprungliga förslaget och inte riksdagsstyrelsens, helt enkelt därför att vi måste ha möjlighet att ha bred information, träffa många människor och ha möten i riksdagen.

Det där är kanske också ett exempel på vad detta leder till, nämligen att vi måste kunna väga för och emot och ta ställning baserat på vad vi ser.

Jag tycker, fru talman, att det förslag som nu ligger på riksdagens bord är välavvägt. Det är en god avvägning mellan uppdragets betydelse och dess behov, mellan säkerhet och tillgänglighet. Därför är det mig en glädje att kunna yrka bifall till konstitutionsutskottets förslag till beslut i betänkande KU38 Den parlamentariska processen med ledamoten i fokus.

Fru talman! Det har väl inte undgått någon att stämningen på den internationella scenen har förändrats under senare år. OSSE kom till i skuggan av kalla kriget, men man kunde då enas om de principer som sedan var vägledande när murar föll, demokratier vann genomslag och vi faktiskt fick en positiv anda i Europa och hela världen.

Nu är vi i ett läge där säkerhet återigen är på agendan, där krig råder i vårt närområde och där hot om krig används som ett medel för att uppnå andra syften – det vill säga precis just det som Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa var satt att förhindra.

Lägg därtill att den liberala demokratin, där man diskuterar saker och där man bryter åsikter mot varandra, allt oftare får träda tillbaka för auktoritära regimer. Visst, det finns positiva delar. Valet i Polen var en sådan. Valet i Ungern var en annan. Men det finns också länder med de tendenser jag nyss beskrev.

Lägg vidare därtill att vi står inför utmaningar med ny teknik. Det gäller inte minst möjligheten att använda sociala nätverk stödda av artificiell intelligens. Det innebär att vi behöver återuppfinna det slags institutioner som OSSE beskriver.

Vi kan därför konstatera att det i dagens OSSE, som vi behöver, också finns problem. Ekonomin har nämnts. Det har inte nämnts att det har funnits en del problem med att hantera vissa regimer. Hur ska man se på en regim i Georgien efter ett val som kanske inte har uppfyllt alla våra principer när det samtidigt gäller ett land som är medlem?

Just den spännvidden – hur man ska hantera OSSE som både en arena där man bör kunna mötas och en tydlig avsändare av budskap för det vi står bakom – tror jag är vår allra största utmaning vid sidan av ekonomin i dag. Vi har ett vägval. Ska vi vara ett ställe där man förlåter och träffas för att skapa dialog, eller ska vi ta chansen att deklarera?

Jag tror att det är viktigt att vi som står på demokratins sida tydligt markerar demokratins värde, värdet av utbyte och diskussion och värdet av en regelbaserad världsordning.

Fru talman! Jag tror att vi är i ett läge där parlamentarisk diplomati, som det ibland brukar kallas, behövs mer än på väldigt länge. Men den förutsätter också att vi gör rätt saker och att vi inte bara har institutionerna och låter dem glida ut.

Det är tydligt att vi måste stå upp för de grundläggande värdena demokrati, mänskliga rättigheter, rättssäkerhet och en regelbaserad världsordning. Det innebär också att vi inte får backa när det ifrågasätts.

Jag hade själv ett förslag till föregående beslutsmöte i OSSE, sommarmötet, som innebar att man skulle ta ställning efter våra valobservationer för att kunna uttala att vi inte var nöjda eller för den delen att vi var nöjda. Oftast handlar det dock om att man vill ta upp kritik och kunna säga ”Ni måste skärpa till er”, för annars har det inget värde. När det tas med en axelryckning blir det ingenting av det.

Det är viktigt att vi står för de grundläggande värdena. Det är viktigt att vi kan göra valobservationer och att de kan leda till något. De diskussioner som förs mellan stater inom OSSE är värda att föras. Man lär sig alltid något när någon annan pratar och när man lyssnar till nya perspektiv och argument.

Jag tror att OSSE har en betydande roll som mötesplats där vi kan träffas och diskutera sakfrågor och där vi möjligen också kan hjälpa till att lösa knutar som finns mellan stater. Därför är det oroande att ekonomin är svag, och därför är det oroande att vi ibland tenderar att inte ta striden för demokratin.

OSSE behövs mer än någonsin i situationer med precis det som jag började med att beskriva: ökad risk för vår säkerhet, en situation där man använder krig som hot, auktoritära stater som växer sig starka och utmaningar i form av ny teknik.

Fru talman! Låt mig rikta ett tack till mina kollegor i OSSE-delegationen – naturligtvis för åsikter och naturligtvis för samarbeten men också för att vänskapen visar just det som är demokratins styrka. Man kan vara oenig i sak men respektera varandra för dem vi är. Det gäller oss emellan för de åsikter vi har. Det behöver också gälla stater emellan.

Låt mig också rikta ett tack för det stöd som vi får av våra tjänstemän.

Med det sagt, fru talman, yrkar jag bifall till utrikesutskottets förslag i betänkande 11, som är årsrapporten från Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa.

(Applåder)

I detta anförande instämde Gustaf Göthberg och Boriana Åberg (båda M).

Fru talman! Grundlagar ska naturligtvis användas för att definiera de principer som måste vara bärande i ett demokratiskt samhälle. Grundlagar ska inte definiera en politisk inriktning åt ena eller andra hållet utan spelregler som vi alla kan stå bakom.

Detta innebär naturligtvis att en grundlagsförändring kommer att innebära avvägningar mellan olika intressen, för det är klart att rättssäkerheten gällande utvisningar också kan innebära en inskränkning på andra sidan. Ett brott är en av de största inskränkningar i den personliga friheten som kan förekomma. Den som utsätts för ett inbrott har också rätt att känna trygghet och rättssäkerhet.

De här avvägningarna är varken enkla eller självklara – det visar väl debatten så här långt. Men de måste göras i den situation där de uppstår, för på ett teoretiskt plan kan vi skapa så många motsättningar att detta inte går att lösa.

Fru talman! När vi nu diskuterar dessa ändringar i grundlagen i ett antal avseenden måste vi hitta en grund där vi i så hög grad som möjligt står bakom samma principer. Sedan kommer vi, baserat på politiska uppfattningar, ibland att betona lite olika. Men det innebär inte att vi inte alla delar de demokratiska principer som grundlagarna ska vara uppbyggda på.

Fru talman! Jag vill beskriva några av de överväganden som jag gör inför detta ärende.

Om vi börjar med aborträtten är det naturligtvis en fråga som väcker känslor. Min mejlkorg har exploderat av mejl i frågan – alltifrån sakligt resonerande, relativt lågmälda mejl, ibland till och med lite nedstämt skrivna, till närmast hotfulla, där man hotar med Guds straff om vi gör den här ändringen. Därför, fru talman, finns det anledning att säga att jag har full förståelse för att man kan göra olika bedömningar beroende på personliga uppfattningar.

Men just därför att detta är en fråga som talar till den privata moralen – hur jag ser på frågan – är det rimligt att vi slår fast vem det är som faktiskt har avgörandet, vems moraliska uppfattning som ska avgöra frågan om abort. Det är naturligtvis uppfattningen hos den som är gravid – den som har att bära konsekvenserna för det ställningstagande som görs. Det är rimligt ur ett frihetsperspektiv att det också är den personen som gör avvägningen och att det inte står någon vid sidan om och säger att det inte får ske eller, vilket kanske inte är lika vanligt, att det måste ske. Det är viktigt att vi säger vems moral det är som avgör detta.

Därför tycker jag att det förslag som nu föreligger är väl avvägt. Jag kan förstå att några vill ha en mer långtgående skrivning som garanterar ytterligare delar, och jag kan förstå att några vill ha en mer inskränkande skrivning. Men det är viktigt att vi står eniga kring att avgörandet faktiskt ligger hos den person det berör, den som är gravid.

Fru talman! Detta med förverkande av medborgarskap har redan diskuterats. Frågan har varit om man uppsåtligt måste ha lämnat oriktiga uppgifter. Någonstans måste vi i alla fall kunna förutsätta att medmänniskor kan ge uppgifter som är sanna, för i annat fall undergräver vi förtroendet människor emellan. Och förtroendet människor emellan är också en viktig grund för demokratins funktionssätt. Om vi börjar säga ”okej, du har bara glömt eller slarvat med uppgifterna” börjar vi också undergräva möjligheten att få detta att fungera.

Därför tycker jag att det är rimligt att säga att oriktiga uppgifter – om de avslöjas, naturligtvis – är en grund för att kunna återkalla medborgarskap. Detsamma gäller – det tror jag att vi alla är överens om – om man är här i syfte att skada Sverige. Då ska man inte vara medborgare i Sverige. Jag ska komplettera med att säga att det i den här bestämmelsen är viktigt att detta enbart gäller dem som har dubbelt medborgarskap. Vi gör alltså inte någon statslös genom det här förslaget.

Jag tycker att det är en rimlig princip att vi skyddar demokratin på detta sätt.

När det gäller föreningsfriheten är det lite grann som jag var inne på i början: En organisation, sammanslutning eller vad vi nu kallar det som har till syfte att inskränka andra medborgares fri- och rättigheter genom brottslig verksamhet ska inte ha det skydd som föreningsfriheten ger. De inskränker de facto allas vår frihet, och det är inte acceptabelt. Det går inte att ställa sig bakom.

Fru talman! Samtliga de förslag vi nu har på bordet försvarar, tycker jag, viktiga principer och är dessutom väl avvägda och kan fungera som en fortsatt grund för ett demokratiskt samhälle.

Fru talman! Jag yrkar alltså bifall till förslaget i konstitutionsutskottets betänkande nummer 34 med det fantastiska namnet En grundlagsskyddad aborträtt samt utökade möjligheter att begränsa föreningsfriheten och rätten till medborgarskap.

Herr talman! Ny teknik får ibland nya konsekvenser. Det här är ett sådant ärende. Visserligen skulle många hävda att det här inte är något nytt och att det redan har pågått länge. Men vad ärendet handlar om är att polisen i stället för att bläddra i pärmar och leta upp papper och kopiera som underlag i ett brottmål i dag kan välja att kopiera en hårddisk för att sedan gå igenom den. Då innebär det naturligtvis att familjealbum och annat som man hade låtit bli i en husrannsakan tidigare och uppgifter som inte är relevanta för utredningen och som man inte hade tagit med sig förr i dag riskerar att komma med. Det innebär att det kan finnas en väldig massa information som är sökbar och integritetskänslig men som samtidigt är irrelevant för brottmålet. Det är vad det här handlar om. Man ska kunna sekretessbelägga den överskottsinformation man får med sig, så att den inte är allmänt tillgänglig.

Det är egentligen själva grunden. Man ska kunna ”pinpointa” den information som behövs för brottmålet men sekretessbelägga det övriga. Det är det som det här förslaget handlar om. Det är klart att alla ser problemet, och det råder i huvudsak enighet om förslaget. Vi är eniga när det gäller möjligheten att säkerställa integriteten i det material man inte behöver för utredningen.

Det finns dock en reservation och en skillnad. Det handlar om hur man ser på hanteringen av den information som redan i dag har insamlats på det här sättet. Ska man pröva om den ska lämnas ut enligt de nya reglerna, som gör det möjligt att sekretessbelägga den, eller ska man pröva enligt de gamla reglerna? Båda ställningstagandena är principiellt starka, och man kan naturligtvis fundera på vilket som väger över. Väger integritetsintresset gällande överskottsinformationen över intresset av att kunna lämna ut och granska informationen?

Vänsterpartiet gör en tolkning och väljer principen att man ska använda den regel som gällde när informationen samlades in när man prövar utlämnandet. Majoriteten gör en annan tolkning och säger att integritetsintresset här får sättas över principen om oförändrad hantering. Det är en avvägning, och det finns inget självklart svar. Det är två tydliga principer som är oförenliga.

Jag hör till dem som delar bedömningen – och det gör vi i majoriteten i KU – att man sätter integritetsintresset före, och vi vill därför pröva även den tidigare informationen enligt de nya reglerna.

Herr talman! I all korthet vill jag yrka bifall till förslaget i KU:s betänkande nummer 33, som handlar om insyn i handlingar som hämtats genom beslag och kopiering vid husrannsakan.

Herr talman! Det här är egentligen omöjligt, för precis som tidigare talare har sagt kräver den typ av beslut som vi nu diskuterar ofta betydligt mer eftertanke än att fatta beslut baserat på ett av de 83 yrkanden som vi har från den allmänna motionstiden. Det här påverkar så mycket mer. Det är, som redan sagts, villkoren för hur vi kan styra Sverige och villkoren för hur vi kan agera för att hela tiden utveckla landet.

Det är enkelt att i någon sorts formalistisk mening yrka bifall till konstitutionsutskottets förslag och därmed avslag på alla motioner. Men vi kanske inte ska stanna där, för debatten är minst lika viktig som beslutet i det här. Det finns viktiga principiella frågor, och vi kan var och en från vår sida lyfta fram våra hjärtefrågor – inte så mycket för att få beslutet som för att få debatten, just för att försöka vidga synen.

Herr talman! Låt mig lyfta fram tre av de punkter som finns här. Jag hade kunnat lyfta fram fler, men det finns tre ställen där jag känner att det finns anledning att göra en lite större markering.

Det första gäller statsskicket. Det har redan nämnts här. Man kan säkert säga att om vi skulle göra något i dag kanske det inte skulle se ut precis som det som kom att växa fram i Sverige från 1300-talet. Det kan säkert vara så, men samtidigt har det tjänat oss väl. Det har tjänat oss väl att ha en monarki som vi alla kan sluta upp kring. Det är en opolitisk organisation som har överlevt i många år och som bär väldigt mycket av vår historia. Är det då läge att byta ut den? Amerikanerna säger ibland: If it ain´t broken, don´t fix it. För mig gäller det i väldigt hög grad statsskicket. Det behöver vara något som står starkt och som är gemensamt.

Det andra gäller den svenska demokratin. Det är samma princip där. Vi kan uttala oro för förändringar. Vi kan se att det kan finnas hot. Men låt oss aldrig förtvivla inför hoten så långt att vi säger att vi inte kan agera och att det inte fungerar!

Det är vi som måste våga ta debatten om hoten. Vi ska inte tro att institutioner klarar det. Vi får framför allt inte slå oss till ro med att någon har byggt något försvar för demokratin, så vi kan strunta i att debattera demokratins värden. Om inte vi som är folkvalda står upp för demokratins värden, varför tror vi då att någon annan ska göra det?

Därför blir jag alltid lite tveksam varje gång jag hör förslag som handlar om att vi ska skapa den här institutionen eller den här strukturen för att politiker inte klarar av att hantera situationen. Vi borde klara av att bedöma om avsändaren av ett budskap är trovärdig eller ej. Vi borde klara av att väga för och emot, för i annat fall är frågan vad som är vår roll. Är det att transformera eller transportera ett budskap som någon annan har plockat fram? Nej, jag tror inte det.

Dessutom är det ju så att de ärliga möjligen kan vara väldigt transparenta, men jag väntar på den dag då Putins trollfabriker i transparens talar om finansieringen från ryska staten. Jag tror inte att vi kommer att få se det.

Herr talman! Det tredje jag vill lyfta upp är en fråga som väckts från lite olika håll, nämligen vad grundlagar har för funktion. Grundlagar är, precis som det är sagt, grundläggande spelregler. Därför ska inte åsikter man kan ha olika politisk uppfattning om grundlagsskyddas. Allting vi kan ha olika åsikter om ska vi kunna diskutera, och man ska också kunna få genomslag för åsikter. Sedan behöver man inte göra allting snabbt. Saker kan ta tid att genomföra. Men det är en feltanke att man ska kunna skydda sina åsikter genom att lägga dem under ett grundlagsskydd. Det är lika principiellt felaktigt om det är bra åsikter, alltså det jag tycker, som om det är dåliga åsikter, alltså det som någon annan tycker. Det är principiellt fel.

Därför är det viktigt att man håller grundlagarna till de principer som måste vara vägledande och att de även håller över tid. Därför är det också en bra ordning vi nu inför med ett andra beslut med kvalificerad majoritet. Det säkerställer att vi har ett långsiktigt stöd för grundlagarna.

Herr talman! Jag har nu pratat i en minut och tio sekunder, ser jag på klockan. Jag tror inte riktigt på det, men jag tänker gå in för landning och säga att jag yrkar bifall till konstitutionsutskottets förslag till beslut i betänkande KU30.

Fru talman! När statsvetare försöker beskriva demokrati säger de att ett av demokratins grundkriterier är att man ska ha val som är fria, rättvisa och effektiva.

”Effektiva” ska här tolkas som att valen ska handla om att välja personer till det organ eller den roll som verkligen betyder något. Vi här kan möjligen hålla med om att detta kan vara effektivt.

”Fria” innebär att valen ska vara öppna för alla att delta i på lika villkor. Det ska inte finnas några begränsningar för vilka som kan eller får rösta eller vilka som kan eller får delta i ett val, utan valen ska vara öppna för alla.

”Rättvisa” är det som vi egentligen i väldigt hög grad har att behandla i det här betänkandet. Olika förslag på hur man kan förbättra eller förändra valsystemet handlar oftast om att göra det mer rättvist.

Fru talman! Man kan dock också se på effektivitet på ett annat sätt. Ett valsystem måste för att vara effektivt i samhällsbygget respekteras av så många som möjligt. Vi måste vara överens om vilka spelregler som gäller när vi väljer hur Sverige ska styras. Därför är valsystemet och valfunktionerna viktiga att ta hänsyn till.

Väljaren ska känna igen sig och veta vad han eller hon gör. Väljaren ska känna trygghet och kunna lita på valresultatet och att ingen försöker påverka det med orena medel. Man ska kunna lita på att valen är hemliga så att man kan rösta på det som man de facto vill stödja. Det handlar som sagt också om att ha tilltro till resultatet.

Utifrån kriterierna ”fria, rättvisa och effektiva” ska vi behandla ett antal motioner från den allmänna motionstiden. Det handlar om 42 olika yrkanden, fru talman. Jag ska absolut inte gå igenom allihop, men jag tänkte kommentera några av dem.

Det finns två yrkanden som jag tycker blir väldigt tydliga, och det är de båda som behandlar spärregler. Ledamöter föreslår där att man ska ha 2 procent i stället för 4 procent som spärr för att underlätta för nya partier att komma in. Men ledamöter från samma parti föreslår också att man ska ha 5 procent i stället för 4 procent för att förhindra en fragmentisering av det politiska systemet.

Jag nämner inte detta för att vara ironisk utan för att det väldigt tydligt belyser den avvägning vi måste göra mellan att göra det politiska systemet så tillgängligt som möjligt och att möjliggöra ett system som innebär att vi får vettiga regeringsbildningar och vettiga samarbetsförhållanden.

Precis den här diskussionen tror jag att man har överallt. Är det rätt med 4 procent? Ska det vara högre? Ska det vara lägre? Den typen av överväganden är något som vi hela tiden måste ta till oss; sedan kanske vi inte ska göra det via en motion här i dag utan fundera i andra sammanhang.

Det finns förslag om skilda valdagar. Det finns förslag om att vi ska kunna ha fyllnadsval om någon avgår, framför allt om man hamnar i en situation där man har en tom lista.

Det finns några förslag som jag tycker är lite halvroliga, nämligen förslag om att byta namn på valkretsar. Det är ju ingen som i visan sjunger om att vi äro musikanter allt ifrån Västra Götalands läns östra valkrets. Därför finns det de som tycker att man ska gå tillbaka och kalla den för Skaraborgs läns valkrets, även om Skaraborgs län inte längre finns kvar. Samtidigt föreslår man att min egen valkrets ska byta namn till Sjuhärad. Det har den aldrig hetat, för den hette Södra Älvsborg innan den blev Västra Götalands läns södra.

Allting är alltså inte konservativt. Men här ligger en hel del identitetsfrågor, och man kan fundera på hur man ska gå vidare och ta hänsyn till detta.

Det finns också förslag om ändrad rösträttsålder. Det finns ett förslag om att knyta rösträtten och kandidaturrätten till mantalsskrivningen.

Vi är några ledamöter här som har suttit med i utredningen om valsedlar. Utredningen fick ett tilläggsuppdrag att just se på det här med mantalsskrivning och visade då ganska tydligt att det skulle bli väldigt problematiskt. Ett annat sätt att få samma lösning är att säga att man bara har rätt att ställa upp som kandidat i en kommun och i en region, och naturligtvis till riksdagen, och att i stället för att knyta detta till mantalsskrivningen knyta det till personen.

Just det här visar betydelsen av att vi ser problemen, går till botten med dem och hittar en lösning som kanske inte alltid är den som spontant kommer upp när man skriver en motion.

Fru talman! Försiktighet är nog en bra regel för att långsiktigt få just de här fria, rättvisa och effektiva valen.

I den andan, fru talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i KU:s betänkande 27 Valfrågor, vilket innebär avslag på de motioner som finns.

Fru talman! Det här är ett motionsbetänkande med motioner från allmänna motionstiden. Motionerna berör tre saker som man kan säga står delvis i motsats till varandra, för offentlighet, sekretess och integritet har lite olika syften och måste väldigt ofta vägas mot varandra.

Vi har en lång tradition i Sverige av att ha offentliga handlingar. Man ska kunna granska makthavare och granska vad som händer. Men samtidigt kan de som fyller de offentliga handlingarna vara individer vars integritet vi vill skydda, vilket därmed hamnar i motsats till offentlighetsprincipen. Det finns också vissa uppgifter som vi av olika skäl vill skydda från offentlighet – det kan röra allt från rikets säkerhet till personliga uppgifter eller affärsöverenskommelser i företag – och då använder vi sekretesslagen.

På det sättet vägs dessa tre saker mot varandra. Det finns en avvägning att göra mellan behovet av skydd, behovet av insyn och behovet av informationstillgång. Det kan ju vara så att viss information behöver delas antingen till samhällets nytta eller till individens nytta. Det gäller inte minst personliga uppgifter i samband med socialtjänstens arbete och liknande.

De här avvägningarna är dock inte lätta; det vet alla som någon gång har försökt ge sig på dem. Själv hade jag förmånen att vara med i referensgruppen för den utredning som heter Personuppgifter och mediegrundlagarna. Enkelt är det inte, även om det kan tyckas självklart. Vi har dessutom problemet att EU har en syn på integritet som står i strid med den svenska uppfattningen om offentlighet.

Fru talman! Vi har här 15 olika motionsyrkanden som rör sig i den där trepartsstriden mellan dessa intressen.

En motion handlar om informationsutbyte mellan myndigheter, det vill säga att sekretessen för personuppgifter ska brytas mellan myndigheter för att möjligheten att göra någonting bra ska öka. Där finns det ett arbete på gång, men motionen lyfter upp frågan.

Det finns motioner om ett ökat skydd för personuppgifter, vilket är precis det vi tittade på i Personuppgifter och mediegrundlagarna.

Det finns förslag om att offentlighetsprincipen, det vill säga tillgången till handlingar och insyn i verksamheter, ska breddas till nya verksamheter – men också om att offentlighetsprincipen ska skydda integritet på en högre nivå.

Det finns även förslag om att man inte ska kunna använda uppgifter för digital marknadsföring.

Slutligen finns det ett förslag som skiljer sig lite från de andra. Det handlar om att öka insynen i – eller rättare sagt släppa sekretessen för – det så kallade Stasiarkivet, vilket ju handlar mer om en historieskrivning än om en värdering av sekretessreglerna.

Det här är inte enkelt. Varje avvägning har sina bekymmer och motsättningar, och detta kräver noggrann tankeverksamhet och ett noggrant vägande av för- och nackdelar. Det finns nog inga självklara svar på frågan hur man drar gränsen, för det som i vissa fall kan vara en tillgång kan i andra fall skapa problem. Därför bör man ta det lite försiktigt i de här frågorna.

Fru talman! Jag kommer fram till att det sker mycket på det här området. Det finns utredningar om att bryta sekretess mellan myndigheter, och det finns frågor om integritet kontra offentlighetsprincipen och tillgången till personliga uppgifter. Allt det är säkert vällovligt och måste göras, men i avvaktan på fler utredningar bör vi hantera detta på så sätt att vi avslår de föreslagna motionerna och bifaller konstitutionsutskottets förslag i betänkande KU26 Offentlighet, sekretess och integritet.

Herr talman! Jag tror att det var Gustav III som 1772 beslöt att stryka tredje och fjärde dag jul som helgdagar i Sverige. Skälet då liksom ofta nu, när vi värderar såväl helgdagar som andra erkännanden, var att man får väga de praktiska problemen mot det som dessa dagar står för. Gustav III tyckte väl att det var bättre att man gick till jobbet den 27 och den 28 december än till kyrkan för att fira. Utgångspunkten för många av våra helgdagar var sakral. Man firade olika helgon och behövde gå till kyrkan, och då kunde man inte arbeta.

Så småningom övergick helgondagarna dock mer till namnsdagar, och i dag är de möjligen mer en kuriositet. För den som undrar är det i dag Sigvard och Sivert som har namnsdag.

Det här betänkandet heter Allmänna helgdagar m.m. Utöver helgdagar handlar det mycket om just gemensamma uppskattningar av personer, händelser och minnen. I betänkandet nämns minnesmärken, nationalsång och ett antal utmärkelser.

Det är klart att skälen har gått från att vara grundläggande sakrala till att vara både profana och nationella. Det handlar om alltifrån att vi har en nationaldag till regler för hur vi ska flagga. Vi har som sagt också utmärkelser och minnesmärken. Den dag som kanske är mest omdiskuterad är första maj.

Det har uppenbarligen blivit ganska stort att ha dagar för allting. Det måste slå an någonting hos människorna i Sverige – jag vet inte. I går firade vi sverigefinnarnas dag. Den kan jag möjligen ha viss förståelse för. Dagens tema, grapefruktens dag, är något mer tveksamt. Möjligen kan man nämna det något mer syrligt.

Herr talman! Det finns också personliga skäl. Helgdagarna tenderar att vara lediga dagar. Men vi använder inte alltid dagen till att uppmärksamma skälet till helgdagen. Från studentkretsar hör man ofta att värdet av första maj inte ligger i första maj utan i att det är dagen efter sista april. Det antyder väl lite hur man i dag anpassar sig personligen efter det system vi har.

Carl Erik Hedlund gjorde för många år sedan en utredning om att göra nationaldagen till helgdag. Han kom fram till att man skulle göra det. Men han föreslog också något som jag tycker är intressant: att man skulle lägga studentexamen eller gymnasieavslutningar på nationaldagen så att alla kunde vara lediga den dagen. Just att hitta kombinationer, hur man väver in de allmänna helgdagarna, tror jag är något som många efterlyser.

Herr talman! Tidigare i dag hörde vi en talare uttala sin kärlek för kommunal demokrati. Det var kanske ett sätt att säga att det också är något som borde uppmärksammas och tydliggöras, men kanske inte med en helgdag och kanske inte med en medalj eller ett minnesmärke.

Det här betänkandet handlar egentligen om hur vi förvarar och försvarar vårt gemensamma minne. Det är minnen som ligger bakom de gamla helgondagarna, ett minne av när Sverige skapades och formades och av människor som vi i dag vill hedra, vare sig det är kommunala företrädare eller, som förslaget här gäller, Raoul Wallenberg. Det finns skäl att hantera det gemensamma minnet. Men eftersom det är just gemensamt och vi kan ha så många aspekter på det måste vi gå varsamt fram och se till att det faktiskt motsvaras av något som vi gemensamt kan stå bakom, eftersom det är Sveriges minne. Bakom betänkandet Allmänna helgdagar m.m. rymmer sig alltså en viktig fråga om hur vi bevarar vårt svenska minne.

Herr talman! Med det sagt och med den varsamhet som behövs är nog det klokaste vi kan göra ändå att bifalla förslaget i betänkandet som föreligger i dag och därmed avslå de motioner som finns, inte för att alla är fel tänkta utan för att det krävs betydligt mer underlag för att ta ställning.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till förslaget i konstitutionsutskottets betänkande 25 Allmänna helgdagar m.m.

Fru talman! Riksdagens arbetsformer handlar om någonting som är oerhört viktigt, nämligen hur vi organiserar arbetet här i riksdagen. Riksdagen är Sveriges viktigaste politiska arena. Här ska diskussioner föras, åsikter brytas mot varandra och tunga beslut fattas.

Den här arenan ska vara öppen. Vi ska ha fri debatt. Vi ska ha ett stort åsiktsutbyte. Men vi ska också ha en anständig debattmiljö och en anständig hantering av varandra. Vi har ett ansvar för att debatten förs korrekt i Sverige. Det berör frågor om hur ledamöter ska få möjlighet att delta i det politiska arbetet, vilka villkor som ska gälla och hur vi ska kunna känna oss trygga i vår roll när vi deltar i debatter här i kammaren. Det handlar också om hur vi ska skydda oss från påverkan och otillbörliga ageranden. Hur ska vi till exempel säkerställa att vi har information som är pålitlig? Allt detta vävs samman till ett försvar för de demokratiska värden som vi alla står för.

Fru talman! Man kan väl säga att ett sådant här motionsbetänkande är mer av en idébank och mindre av ett beslutsunderlag. Vi måste tröska alla sådana här förslag som ska genomföras i andra organ. Vi har parallellt under det här året också en riksdagsutredning som kommer att presenteras och även den beröra den här typen av frågor. Det är en helhet.

I motionsbetänkandet finns ett stort antal motioner med en väldig bredd, alltifrån huruvida vi ska sitta valkretsvis eller partivis i kammaren till vilka flaggor som ska finnas längst fram i plenisalen. Det finns förslag både om att ta bort och lägga till flaggor, och det är klart att det inte finns någon riktigt enkel kompromiss mellan de bägge lösningarna. Det finns alltså anledning att välkomna att idéerna väcks, men det finns också anledning att ta det lite lugnt.

Det finns dock några punkter där jag skulle vilja göra nedslag i motionsfloden som vi behandlar. Den första gäller det ekonomiska registret. Jag träffade för ett par månader sedan parlamentet från Armenien, där man tyckte att det väl kunde vara bra att redovisa hur man använder pengar som man har fått från staten. Att någon skulle kunna lägga sig i vad jag har för ekonomiska tillgångar i övrigt ligger dock utanför det politiska uppdraget, tyckte man.

I Sverige tycker vi annorlunda. Vi tycker att det är viktigt att vi kan redovisa att vi står oberoende inför uppdraget, och därför har vi ett ekonomiskt register där vi ska ange våra tillgångar och våra kopplingar. En fråga är då om det ska vara direkt sökbart på webben. Jag kan tycka att det ibland blir lite svårhanterligt, och man kan fundera på om det verkligen är rätt väg. Men att det ska finnas tillgängligt och offentligt är vi helt överens om. Att ta ett beslut här i dag tror jag vore lite överilat, och därför kommer vi att yrka avslag på den delen.

Det har väckts motioner om hur man säkerställer tillgängligheten för alla människor här i kammaren, alltifrån gällande dem som har olika funktionshinder till dem som på andra sätt har svårt att ta sig till debatten. Vi är överens om att vi måste göra så mycket vi bara någonsin kan för att öka tillgängligheten. Men hur kravet ska se ut kan vi fundera över i andra sammanhang.

Motioner om riksdagens säkerhet med allt från inpasseringskontroll till avskärmningar kan väcka idéer men kräver ytterligare utredning för ett beslut.

Slutligen frågan om arvodet. Dagens system utgörs av en nämnd som oberoende av ledamöternas åsikter gör en självständig arvodesbedömning. Det tycker vi är en väldigt bra ordning. Då slipper vi – och kan heller aldrig anklagas för – att själva besluta om våra arvoden.

Fru talman! Betänkandet väcker många tankar, men för att bifalla motionerna behövs mer än bara det underlag en motion kan ge. Det krävs betydligt mer genomarbetade förslag. Därför yrkar vi i majoriteten i konstitutionsutskottet bifall till förslaget i vårt betänkande nummer 19 om riksdagens arbetsformer och därmed avslag på samtliga motioner från allmänna motionstiden. Det är inte detsamma som att alla idéer är helt felaktiga, men de måste i så fall hanteras i en annan ordning.