Motion till riksdagen
2026/27:990
av Joanna Lewerentz m.fl. (M)
Reformer för ökad sysselsättning och en mer ändamålsenlig arbetsmarknadspolitik
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att stärka den lokala arbetslinjen genom förbättrade förutsättningar för ett gott näringslivsklimat, ökad individuell kontakt med arbetssökande samt tydligare krav på aktivering och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över förutsättningarna för staten att överta det fulla försörjningsansvaret för arbetslösa som är inskrivna hos Arbetsförmedlingen och uppbär aktivitetsstöd, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att stärka studie- och yrkesvägledningen genom en tydligare arbetsmarknadsanknytning samt att integrera framtids- och karriärplanering i skolans styrdokument och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att genomföra en översyn av yrkesutbildningarnas utformning från gymnasienivå och uppåt i syfte att minska överlappningar och stärka utbildningarnas relevans för arbetsmarknadens behov och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheten att sänka arbetsgivaravgifterna för att stärka företagens möjligheter att anställa och främja sysselsättningen och tillkännager detta för regeringen.
Motivering
Ett starkt samhälle bygger på att människor försörjer sig själva, bidrar till det gemensamma och ges möjlighet att forma sina egna liv. För att Sverige även framöver ska kunna upprätthålla en välfärd av hög kvalitet krävs att fler människor kommer i arbete och att arbetslinjen värnas.
Arbetsmarknadspolitikens främsta uppgift bör vara att skapa förutsättningar för fler jobb genom ett starkt och växande näringsliv. Det är företag som skapar arbetstillfällen, inte myndigheter. Därför behöver politiken fokusera på goda villkor för företagande genom minskat regelkrångel, konkurrenskraftiga skatter och reformer som stärker tillväxten.
Samtidigt står den svenska arbetsmarknaden inför betydande utmaningar. En allt större andel av de arbetssökande har svag konkurrenskraft på arbetsmarknaden till följd av exempelvis bristande utbildning, otillräckliga språkkunskaper eller andra hinder för etablering. Det ställer krav på en arbetsmarknadspolitik som stärker individens kompetens och ökar möjligheterna att få ett jobb.
Flera kommuner har under lång tid utvecklat framgångsrika arbetssätt för att få fler människor i egen försörjning. Erfarenheterna visar att ett gott näringslivsklimat, nära samverkan med lokala arbetsgivare, personlig kontakt med den arbetssökande och tydliga aktivitetskrav är faktorer som bidrar till bättre resultat. Regeringen bör därför analysera hur dessa framgångsfaktorer bättre kan tas till vara i den nationella arbetsmarknadspolitiken.
För att arbetslinjen ska fungera krävs också tydliga ansvarsförhållanden. När staten ansvarar för arbetsmarknadspolitiken bör staten även bära det ekonomiska ansvaret för personer som deltar i statliga arbetsmarknadspolitiska insatser. Ett samlat statligt försörjningsansvar för arbetssökande som är inskrivna hos Arbetsförmedlingen skulle tydliggöra denna ansvarsfördelning, minska den administrativa belastningen för kommunerna och bidra till ett mer sammanhållet bidragssystem.
Kopplingen mellan utbildningssystemet och arbetsmarknadens behov måste samtidigt stärkas. Många arbetsgivare vittnar om omfattande kompetensbrist medan alltför många unga lämnar utbildningssystemet utan den kompetens som efterfrågas. Studie- och yrkesvägledningen bör därför i högre grad utgå från arbetsmarknadens behov och ge elever bättre förutsättningar att fatta välgrundade beslut om framtida studier och yrkesval. Även kunskap om arbetsmarknaden, möjligheter till vidareutbildning och långsiktig framtidsplanering bör ges större utrymme i skolans verksamhet.
Det finns dessutom anledning att se över yrkesutbildningarnas utformning och dimensionering. Utbildningsutbudet bör i högre grad motsvara arbetsmarknadens efterfrågan och onödiga överlappningar mellan olika utbildningsvägar bör motverkas. En sådan översyn skulle kunna bidra till effektivare utbildningsinsatser och stärka matchningen mellan utbildning och arbete.
Slutligen är det avgörande att företag ges bättre förutsättningar att anställa. Arbetsgivaravgifterna utgör en betydande kostnad för många företag och kan utgöra ett hinder för nyanställningar, särskilt i mindre och växande företag. Sänkta arbetsgivaravgifter skulle förbättra företagens konkurrenskraft, stärka sysselsättningen och bidra till att fler människor får möjlighet att komma in på arbetsmarknaden.
Joanna Lewerentz (M)
Kristina Axén Olin (M)
Maria Stockhaus (M)
Carl Nordblom (M)
Merit Frost Lindberg (M)
Erik Ottoson (M)
Mårten Blix (M)
Lotta Högström (M)
Motion till riksdagen
2026/27:989
av Victoria Tiblom (SD)
Stärkt skydd mot ekonomiskt våld mot och utnyttjande av äldre
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att stärka arbetet mot ekonomiskt våld mot och ekonomiskt utnyttjande av äldre och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att införa tydligare nationella rutiner för att upptäcka, dokumentera och förebygga ekonomiskt våld mot äldre inom vård och omsorg samt socialtjänst och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att stärka äldres möjligheter till stöd och hjälp när de utsatts för ekonomiskt utnyttjande, inklusive juridisk och ekonomisk rådgivning, och tillkännager detta för regeringen.
Motivering
Äldre människor ska kunna leva sina liv med trygghet, värdighet och självbestämmande. Att bli äldre får aldrig innebära att man förlorar kontrollen över sina egna pengar, tillgångar eller ekonomiska beslut. Ändå förekommer det att äldre utnyttjas ekonomiskt av personer i sin närhet eller av andra som drar nytta av deras förtroende och beroendeställning.
Ekonomiskt våld och utnyttjande av äldre kan ta sig många uttryck. Det kan handla om att en närstående tar kontroll över bankkonton, pension eller andra inkomster, använder den äldres bank-id utan samtycke, förmår personen att skriva under lån eller gåvor, eller på andra sätt tillägnar sig pengar och egendom. Det kan också handla om att en äldre person pressas att betala återkommande utgifter åt andra eller hindras från att själv bestämma över sin ekonomi.
Polismyndigheten beskriver ekonomiskt våld som bland annat kontroll över en persons pengar, tvång till skuldsättning och kontroll över bank-id, e-post och telefonnummer. Det visar att ekonomiskt våld inte enbart handlar om traditionella bedrägerier, utan också om kontroll och maktutövning i nära relationer.
Äldre personer kan befinna sig i en särskilt utsatt situation. Hög ålder kan innebära ett ökat beroende av anhöriga eller andra personer för att hantera vardagliga ärenden, betala räkningar och sköta kontakter med myndigheter och banker. Den som är beroende av hjälp kan ha svårt att upptäcka eller protestera mot att någon går över gränsen. För personer med kognitiv svikt eller demenssjukdom kan situationen vara särskilt komplicerad.
Förövaren behöver inte heller vara en okänd bedragare. Det kan vara en familjemedlem, en partner, en bekant eller någon annan som den äldre har förtroende för. Just när förövaren är en närstående kan det vara svårt att berätta vad som hänt, inte minst av rädsla för att förlora den hjälp och kontakt som personen är beroende av.
Konsekvenserna kan bli omfattande. Den äldre kan förlora besparingar som byggts upp under ett helt liv, drabbas av skulder eller få sin ekonomiska trygghet förstörd. För den som lever på pension kan även relativt begränsade ekonomiska förluster få stora följder för möjligheten att betala boende, mat, läkemedel och andra nödvändiga utgifter.
Det är därför viktigt att samhällets arbete inte begränsas till att informera äldre om hur de ska skydda sig mot telefonbedrägerier och falska myndighetskontakter. Även det ekonomiska våld som sker inom familjen och i andra förtroenderelationer måste uppmärksammas.
Socialtjänsten och äldreomsorgen har viktiga möjligheter att upptäcka utsatthet. Personal kan exempelvis uppmärksamma om en äldre person plötsligt saknar pengar, inte längre har tillgång till sitt bankkonto, verkar rädd för att fatta egna ekonomiska beslut eller uttrycker oro över en närståendes agerande. Sådana signaler behöver kunna tas på allvar och följas upp på ett tryggt och rättssäkert sätt.
Socialstyrelsen har tagit fram kunskapsstöd och utbildningsmaterial om våld mot äldre. Det är viktigt att detta arbete utvecklas ytterligare och att kunskapen om ekonomiskt våld blir en naturlig del av kompetensen hos personal inom äldreomsorg, socialtjänst och annan verksamhet som möter äldre.
Det behövs tydligare nationella rutiner för hur misstänkt ekonomiskt våld ska upptäckas, dokumenteras och hanteras. Det bör också finnas tydliga kontaktvägar mellan socialtjänst, polis, banker och andra berörda aktörer. Den äldre ska kunna få hjälp utan att själv behöva förstå vilka myndigheter eller organisationer som ansvarar för olika delar av problemet.
Vidare behöver den som har utsatts få bättre möjligheter att återta kontrollen över sin ekonomi. Det kan handla om hjälp att spärra eller återställa tillgång till banktjänster, få obehöriga transaktioner utredda, bestrida skulder som uppkommit genom otillbörlig påverkan och få juridisk rådgivning. Stödet måste utformas så att den äldre inte lämnas ensam med konsekvenserna av någon annans agerande.
Samtidigt måste åtgärderna värna den äldres självbestämmande. Att en person är gammal eller har en funktionsnedsättning innebär inte att andra ska ta över rätten att bestämma över personens ekonomi. Insatser ska utgå från den enskildes vilja, behov och rättigheter. Skydd mot utnyttjande får aldrig bli en förevändning för att begränsa äldre människors självständighet.
Ett samhälle som värnar sina äldre måste också värna det de har arbetat och sparat ihop under ett helt liv. Ingen ska behöva känna sig otrygg i sitt eget hem eller vara rädd för att den egna pensionen och besparingen ska försvinna genom påtryckningar eller utnyttjande från någon man borde kunna lita på.
Regeringen bör därför vidta åtgärder för att stärka skyddet mot ekonomiskt våld och utnyttjande av äldre, förbättra möjligheterna att upptäcka utsatthet och säkerställa att den som drabbas får konkret stöd att återta kontrollen över sin ekonomi.
Victoria Tiblom (SD)
Motion till riksdagen
2026/27:988
av Victoria Tiblom (SD)
Stöd till ideella djurskyddsorganisationer genom Allmänna arvsfonden
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ändra lagen (2021:401) om Allmänna arvsfonden så att ideella djurskyddsorganisationer kan beviljas projektstöd för verksamhet som syftar till att främja djurskydd och förebygga djurlidande, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Motivering
Sverige har höga ambitioner när det gäller djurskydd. Trots detta faller ett omfattande ansvar för utsatta, övergivna och hemlösa djur på ideella organisationer som ofta arbetar under stora ekonomiska påfrestningar och utan långsiktig finansiering.
Runt om i landet arbetar katthem och djurskyddsföreningar med att rädda hemlösa katter, ta hand om vanvårdade djur och hjälpa djur som omhändertagits av myndigheter. Organisationerna bekostar veterinärvård, mediciner, kastrering, ID-märkning, rehabilitering och omplacering. Arbetet utförs till stor del av ideellt engagerade människor som lägger ned betydande mängder tid och egna resurser för att förebygga djurlidande.
Många föreningar är beroende av medlemsavgifter, privata donationer, insamlingar och andra tillfälliga intäkter. Kostnaderna för veterinärvård och rehabilitering kan vara mycket höga, vilket gör det svårt att utveckla verksamheten och möta det växande behovet av hjälp till utsatta djur.
Dessa organisationer utför en betydelsefull samhällsinsats. De bidrar till att förebygga lidande, rädda djur i utsatta situationer och mobilisera ett omfattande ideellt engagemang. I vissa situationer bidrar de även till att myndigheternas beslut om omhändertagande kan följas av vård och omplacering.
Trots detta är djurskydd inte ett självständigt stödändamål enligt lagen (2021:401) om Allmänna arvsfonden. Fondens nuvarande ändamål är inriktade på verksamhet till förmån för barn, ungdomar, äldre personer och personer med funktionsnedsättning. Det innebär att ett projekt som enbart syftar till att förbättra djurskyddet inte kan få stöd på den grunden.
Detta bör förändras.
Allmänna arvsfonden har en viktig roll i att stärka civilsamhället och möjliggöra utvecklingsprojekt som bidrar till samhällsnytta. Det finns anledning att även ge ideella djurskyddsorganisationer möjlighet att söka projektstöd för att utveckla metoder, förbättra omhändertagandet av utsatta djur, förebygga övergivande och minska djurlidande.
Ett sådant stöd behöver inte innebära att fonden finansierar organisationernas ordinarie drift eller samtliga löpande kostnader. I stället bör stödet utformas för avgränsade utvecklingsprojekt med tydliga mål, krav på genomförande och uppföljning samt kriterier som säkerställer att medlen används ändamålsenligt.
För att åstadkomma detta bör lagen kompletteras så att djurskydd uttryckligen anges som ett stödberättigat ändamål. Även de bestämmelser som reglerar vilka verksamheter som kan beviljas stöd behöver ses över och anpassas så att djurskyddsprojekt kan prövas på egna meriter, utan krav på att projektet samtidigt ska rikta sig till någon av fondens nuvarande målgrupper.
En sådan förändring skulle ge fler ideella organisationer möjlighet att utveckla sitt arbete och skapa bättre förutsättningar för långsiktiga insatser till skydd för utsatta djur.
Samhället bör inte förutsätta att ideella krafter ensamma ska bära ansvaret för att rädda djur och förebygga lidande. När dessa organisationer utför en betydelsefull samhällsinsats bör de också ges rimliga möjligheter att utveckla sin verksamhet.
Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med förslag till de lagändringar som krävs för att göra djurskyddsprojekt till ett självständigt stödändamål inom Allmänna arvsfonden.
Victoria Tiblom (SD)
Motion till riksdagen
2026/27:987
av Victoria Tiblom (SD)
Skärpta åtgärder mot hundsmuggling
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att stärka möjligheterna att beslagta och förverka fordon och andra transportmedel som används vid hundsmuggling och tillkännager detta för regeringen.
Motivering
Illegal införsel av hundar till Sverige är ett allvarligt problem som innebär ett omfattande djurskyddslidande och som dessutom bidrar till en oseriös och ofta organiserad handel med sällskapsdjur. Hundarna kommer i många fall från så kallade valpfabriker där djuren föds upp under mycket bristfälliga förhållanden, utan tillräcklig tillsyn, veterinärvård eller möjlighet till ett naturligt beteende.
Valparna transporteras därefter ofta under flera dygn i trånga och olämpliga utrymmen, utan tillgång till tillräckligt med mat, vatten eller möjlighet att rastas. Vid svenska gränskontroller har smuggelhundar bland annat påträffats gömda under bilsäten, i reservhjul och inne i fordonens inredning. Transporterna innebär stora risker för djurens hälsa och välbefinnande.
Antalet hundar som stoppas av Tullverket har minskat sedan rekordåret 2022, då 552 hundar upptäcktes. Under 2023 stoppades 326 hundar, under 2024 var antalet 366 och under 2025 stoppades 280 hundar. Minskningen är positiv, men den ska inte tolkas som att problemet är löst. Myndigheterna har endast kännedom om de fall som upptäcks och det finns ett betydande mörkertal. Dessutom kan den illegala handeln vara svår att upptäcka när verksamheten bedrivs genom flera led och med alltmer sofistikerade metoder.
Det är därför viktigt att samhällets åtgärder inte enbart inriktas på att omhänderta de djur som upptäcks. Även de ekonomiska och praktiska förutsättningarna för själva smugglingen måste motverkas.
I dag kan hundsmugglare i många fall fortsätta sin verksamhet även efter att de har upptäckts och hundarna omhändertagits. Om transportmedlet lämnas tillbaka kan smugglaren i praktiken använda samma fordon för att hämta nya hundar och göra ett nytt försök vid en annan gränsövergång. Därmed blir konsekvenserna för den som bedriver verksamheten begränsade.
Fordon och andra transportmedel som används för att transportera smuggelhundar bör därför kunna beslagtas och, när förutsättningarna är uppfyllda, förverkas. Ett sådant ingripande skulle innebära en tydligare ekonomisk risk för den som ägnar sig åt hundsmuggling och samtidigt försvåra möjligheten att snabbt återuppta verksamheten.
Ett förverkande av transportmedel skulle också kunna bidra till att täcka en del av de kostnader som uppstår när smuggelhundar måste omhändertas, undersökas, vårdas eller i vissa fall avlivas. Det är inte rimligt att samhället ska behöva bära kostnaderna för en verksamhet som bedrivs i vinstsyfte och som orsakar djuren stort lidande.
Regeringen har genom arbetet med Ds 2026:10, *Åtgärder mot illegal införsel av sällskapsdjur – ansvar, kontroll och samverkan*, uppmärksammat behovet av att stärka myndigheternas möjligheter att upptäcka och motverka illegal införsel. Det är ett viktigt steg. Men arbetet bör också omfatta möjligheten att komma åt de transportmedel och andra hjälpmedel som används för att genomföra brottsligheten.
Det ska självklart finnas en rättssäker prövning där hänsyn tas till omständigheterna i det enskilda fallet, proportionalitet och eventuella tredje mans rätt. Men när ett fordon medvetet används som ett redskap i organiserad eller upprepad hundsmuggling bör det finnas effektiva möjligheter för rättsväsendet att ingripa även mot själva transportmedlet.
Sverige behöver en tydlig och konsekvent hållning mot illegal handel med djur. Den som tjänar pengar på att föra in hundar under oacceptabla förhållanden ska inte kunna fortsätta verksamheten med små ekonomiska konsekvenser. Genom att stärka möjligheterna att beslagta och förverka transportmedel kan samhället göra hundsmugglingen mer riskfylld och mindre lönsam.
Victoria Tiblom (SD)
Motion till riksdagen
2026/27:986
av Malin Larsson (S)
Kostnadsfria mensskydd på riksdagens besökstoaletter
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga huruvida kostnadsfria mensskydd bör finnas lättillgängliga på toaletter för besökare i riksdagens lokaler, särskilt vid allmänhetens entré på Riksgatan 3, och tillkännager detta för riksdagsstyrelsen.
Motivering
Varje år besöker många människor Sveriges riksdag. Inte minst kommer skolklasser från hela landet för att lära sig mer om demokratin och riksdagens arbete. Många av dessa besökare passerar genom allmänhetens entré på Riksgatan 3.
Mens kan komma oväntat. Den som behöver ett mensskydd ska inte behöva leta efter någon att fråga eller hamna i en obekväm situation. Det gäller inte minst unga besökare som befinner sig i en ny och kanske ovan miljö.
Jag har själv fått hjälpa tjejer som under sitt besök i riksdagen har frågat efter mensskydd. Det visar hur en liten och praktisk åtgärd kan göra stor skillnad för den som behöver hjälp just då.
På toaletter är det självklart att det finns toalettpapper och tvål. Mensskydd bör på motsvarande sätt vara tillgängliga när behovet uppstår. Genom att placera dem direkt på besökstoaletterna kan riksdagen göra det enklare för besökare att hantera sin mens utan att behöva be någon annan om hjälp.
Det är särskilt angeläget på Riksgatan 3, där många skolklasser och andra besökare passerar, men behovet kan finnas även på andra toaletter avsedda för allmänheten i riksdagens lokaler.
Att erbjuda kostnadsfria mensskydd på besökstoaletterna är en konkret åtgärd för ett mer välkomnande och tillgängligt riksdagshus. Riksdagsstyrelsen bör därför verka för att detta säkerställs.
Malin Larsson (S)
Motion till riksdagen
2026/27:984
av Kalle Olsson m.fl. (S)
Den polisiära närvaron i norra Sverige
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att verka för stärkt polisiär närvaro i norra Sverige och tillkännager detta för regeringen.
Motivering
Svensk polis befinner sig i en kraftig tillväxtfas. Men polistillväxten är inte jämnt fördelad över landet. I många mindre kommuner saknas fast polisiär närvaro. I till exempel orter som Leksand, Hammarstrand och Vansbro möter medborgare en stängd polisstation. Faktum är att under de senaste decennierna har långt mer än hälften av landets polisstationer lagts ned.
Det räcker alltså inte med att konstatera att det totalt sett har blivit fler poliser eftersom avstånden i sig spelar stor roll för polisens möjligheter att verka effektivt, inte minst att snabbt kunna ingripa vid pågående brott. Därtill erbjuder polisen ofta olika typer av tjänster på sina stationer som inlämning av vapen, upprättande av anmälan, uthämtning av pass, hantering av hittegods.
Statens viktigaste uppgift är att säkerställa medborgares trygghet. Alla, oavsett var i Sverige man bor, ska kunna vila i insikten att det finns hjälp att få om man blir utsatt för brott. Vi ser ett tydligt behov av fler stationerade poliser i vår del landet. Poliser som kan bygderna, bygger relationer och finns närmare medborgarna för att på så vis kunna uppfylla Socialdemokraternas krav på inställelsetider och stärkt statlig närvaro.
Kalle Olsson (S)
Peter Hedberg (S)
Anna-Caren Sätherberg (S)
Malin Malm (S)
Fredrik Lundh Sammeli (S)
Jim Svensk Larm (S)
Malin Larsson (S)
Marie Olsson (S)
Anna-Belle Strömberg (S)
Samuel Pettersson (S)
Motion till riksdagen
2026/27:983
av Kalle Olsson och Anna-Caren Sätherberg (båda S)
Villkoren för borgerliga vigselförrättare
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över villkoren för borgerliga vigselförrättare och tillkännager detta för regeringen.
Motivering
Ett förordnande som vigselförrättare kan fås av någon av landets länsstyrelser. Det är inte tillåtet att använda uppdraget som en plattform för att bedriva kommersiell verksamhet. Det är inte heller tillåtet att ta betalt för sina tjänster. Ersättningen till vigselförrättare anges i förordning: för varje vigsel erhålls ersättning om 110 kronor. Ersättningen är skattepliktig. Utförs mer än en förrättning under samma dag ersätts dessa med 30 kronor per vigsel.
Att förrätta vigsel är myndighetsutövning. Det är därtill ett hedersuppdrag. Det får inte råda någon tvekan om att vigselförrättare agerar utifrån det allmännas bästa, inte egna ekonomiska intressen.
Det är samtidigt ett faktum att ersättningen till borgerliga vigselförrättare har legat på samma nivå sedan mitten av 1980-talet. Det framstår därför som rimligt med en översyn av de ekonomiska villkoren. I en sådan översyn bör man utöver ersättningsnivån beakta att allt fler par önskar gifta sig på andra platser än stadshuset vilket tillsammans med långa avstånd i delar av landet gör att förutsättningarna att verka som vigselförrättare skiljer sig åt.
Kalle Olsson (S)
Anna-Caren Sätherberg (S)
Motion till riksdagen
2026/27:982
av Mathias Tegnér (S)
Ökad lobbytransparens och insyn i politiska beslutsprocesser
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utveckla lagstiftningen om lobbytransparens och öka möjligheterna till insyn i organiserat påverkansarbete och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda hur även politiska beslutsfattare och deras kanslier kan ges ett större ansvar för dokumentation och redovisning av kontakter med organiserade intressen och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över och stärka karensregler och jävsriktlinjer för statsråd, statssekreterare och andra med höga befattningar och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att öka transparensen kring pr- och public affairs-byråers verksamhet, uppdragsgivare och ekonomiska intressen och tillkännager detta för regeringen.
Motivering
Den bristande insynen i lobbyismen utgör ett problem för svensk demokrati. Den underminerar medborgarnas förtroende för politikens förmåga att prioritera allmänintresset framför särintressen när politiken formas och blir verklighet. När politiska beslut fattas bakom stängda dörrar och utan tillräcklig insyn riskerar förtroendet för demokratins funktionssätt att urholkas.
När Tidöregeringen tillträdde kunde medierna avslöja att en tredjedel av statssekreterarna hade bakgrund i pr-byråer, intresseorganisationer eller tankesmedjor. I ett fall uppmärksammades att en statssekreterare fortfarande var delägare i ett av Sveriges större public affairs-bolag efter att ha tillträtt sin tjänst. Dessa exempel illustrerar hur nära kopplingarna mellan politiken och den kommersiella påverkansindustrin kan vara.
Lobbyismen är i dag djupt ojämlik. För stora kommersiella intressen är lobbyism en investering, samtidigt som lobbyismen för folkrörelser, miljöorganisationer, civilsamhällesorganisationer och fackföreningar är det en kostnad. Stora företag och kapitalstarka intresseorganisationer har möjlighet att finansiera omfattande och långsiktigt påverkansarbete, anlita professionella konsulter och bygga upp relationer till beslutsfattare. Folkrörelser och ideella organisationer saknar ofta motsvarande ekonomiska möjligheter.
Denna ojämlikhet riskerar att påverka vilka perspektiv som får genomslag i politiken. Medan kommersiella intressen kan betrakta kostnaderna för lobbyism som en investering med möjlig ekonomisk avkastning måste folkrörelser och andra ideella organisationer prioritera mellan påverkansarbete och sin ordinarie verksamhet.
Ingenstans blir betydelsen av denna obalans tydligare än i diskussionen om marknadsutvecklingen inom svensk välfärd. Stora välfärdskoncerner och deras intresseorganisationer har betydande ekonomiska intressen i hur offentligt finansierad verksamhet regleras och organiseras. De har också resurser att bedriva långsiktigt och professionellt påverkansarbete.
Genom granskningar från journalister, civilsamhällesorganisationer och politiska aktörer har personliga och ekonomiska kopplingar mellan välfärdskoncerner och politiska företrädare uppmärksammats. Sådana kopplingar kan vara fullt legitima, men det måste vara möjligt för medborgarna att granska dem och bedöma deras betydelse för den politiska beslutsprocessen.
Bristen på transparens är ett hinder för att synliggöra obalansen mellan olika intressen och för att kunna utkräva ansvar när politiska beslut fattas. Ökad lobbytransparens är därför särskilt betydelsefull för folkrörelser, civilsamhällesorganisationer och andra aktörer som saknar stora ekonomiska resurser.
En av grundtankarna bakom den svenska offentlighetsprincipen är att insyn och öppenhet kan motverka korruption och stärka allmänhetens förtroende för demokratins funktionssätt. Offentlighetsprincipen utgör fortfarande en kärna i svensk demokrati, men det är tydligt att den behöver utvecklas för att möta ett alltmer professionaliserat politiskt påverkansarbete.
Den nya lagen om lobbytransparens
Sverige har under lång tid legat efter flera jämförbara demokratier när det gäller insyn i organiserat politiskt påverkansarbete. Länder som Irland, Kanada, Frankrike, Tyskland och Finland har infört olika former av register och regler för att synliggöra lobbyism. Även inom EU finns sedan länge regler för ökad insyn i kontakter mellan politiker och organiserade intressen. För svenska politiker i Europaparlamentet och i Sverige har kraven på insyn länge sett olika ut. Medan uppgifter om möten med intresseföreträdare i betydande utsträckning offentliggörs inom EU institutioner har den svenska offentligheten varit hänvisad till att begära ut och granska stora mängder mejlkonversationer och andra handlingar för att få en bild av kontakterna mellan regeringen och organiserade intressen.
Under 2025 presenterades utredningen: Ökad insyn i politiska processer (SOU 2025:52). Där föreslogs införandet av ett svenskt lobbyregister och presenterade en modell för hur organiserat politiskt påverkansarbete skulle kunna synliggöras. I juni 2026 beslutade riksdagen att införa lagen (2026:1459) om insyn i kommunikation med syfte att påverka politiska beslut. Lagen träder i kraft den 1 juli 2027 och innebär att aktörer som bedriver registreringspliktig påverkanskommunikation ska registrera sig hos Kammarkollegiet och regelbundet redovisa sin verksamhet.
Enligt lagen ska de registrerade bland annat redovisa vilka politiska frågor deras påverkan avsett, vilka politiska beslutsfattare de varit i kontakt med och kontakternas huvudsakliga former och ungefärliga omfattning. Uppgifter om uppdragsgivare ska redovisas när kommunikationen sker på uppdrag av andra. Lagen innehåller också krav på redovisning av ekonomiska resurser som används för påverkansarbete. Det är ett betydelsefullt steg mot en mer transparent svensk demokrati. Införandet av lobbyregistret innebär att medborgare, forskare och journalister får bättre förutsättningar att granska vilka organiserade intressen som försöker påverka politiska beslut. Men det är också angeläget att den nya lagen blir början på ett fortsatt arbete för ökad öppenhet.
Utveckla lagstiftningen och öka beslutsfattarnas ansvar
Den nya lagstiftningen bygger i huvudsak på att de aktörer som bedriver påverkan också ansvarar för att registrera och redovisa sina kontakter. De politiska beslutsfattare som är föremål för påverkan omfattas däremot inte av någon motsvarande generell redovisningsskyldighet. Detta innebär en begränsning. Allmänhetens insyn blir beroende av de uppgifter som de registrerade lobbyisterna själva lämnar. Det finns därför skäl att överväga om lagstiftningen bör kompletteras med ett större ansvar också för politiker. Ett sådant ansvar skulle exempelvis kunna innebära att statsråd, statssekreterare, riksdagsledamöter och deras kanslier dokumenterar och redovisar relevanta kontakter med företag, branschorganisationer, PR-byråer och andra organiserade intressen som försöker påverka politiska beslut.På så sätt skulle medborgarna inte enbart vara hänvisade till uppgifter från påverkansaktörerna själva. En kompletterande redovisning från beslutsfattarnas sida skulle kunna ge en mer fullständig bild av vilka intressen som söker politiskt inflytande.
Ett sådant system skulle också kunna utveckla den svenska offentlighetsprincipen. På samma sätt som offentliga handlingar i dag registreras och hanteras av myndigheternas registratorer skulle politiska kanslier och andra offentliga organisationer kunna ges ett större ansvar för dokumentation och redovisning av lobbykontakter. Det är särskilt angeläget att ett sådant system inte skapar barriärer för folkrörelser eller ideella organisationer. Dessa aktörer ska inte behöva avsätta oproportionerligt stora resurser för att uppfylla administrativa krav. Ett större ansvar på det allmännas sida skulle kunna minska denna belastning och samtidigt stärka insynen. Samtidigt måste lagstiftningen värna medborgarnas rätt att kontakta sina folkvalda företrädare. Det behöver därför göras en tydlig åtskillnad mellan enskilda medborgares kontakter med politiker och organiserat påverkansarbete som bedrivs för att främja särskilda intressen. Ett större redovisningsansvar för politiska beslutsfattare behöver också utformas med hänsyn till riksdagens självständighet, ledamöternas fria mandat och skyddet för sekretessbelagda och integritetskänsliga uppgifter. Den nya lagen bör därför följas upp och utvecklas med särskilt fokus på hur beslutsfattarnas och deras kansliers ansvar för dokumentation och redovisning kan förstärkas.
Skärpta karensregler och tydligare jävsriktlinjer
För att ytterligare stärka tilltron till demokratin bör karensregler och jävsriktlinjer ses över för statsråd, statssekreterare och andra höga befattningshavare. Övergångar mellan politiken och näringslivet är i grunden naturliga. Samtidigt finns betydande risker när personer med tillgång till känslig information, omfattande kontaktnät och insyn i politiska beslutsprocesser går direkt från höga offentliga befattningar till verksamheter som har ekonomiska intressen av att påverka politiken.
Sedan 2018 finns särskilda regler om övergångsrestriktioner för statsråd och statssekreterare. I betänkandet Övergångsrestriktioner – ökat förtroende för offentlig verksamhet (SOU 2023:45) presenterades förslag om att utveckla regleringen och låta den omfatta fler höga offentliga befattningshavare. Det är angeläget att regeringen går vidare med detta arbete. Reglerna behöver vara tillräckligt omfattande för att förebygga intressekonflikter och säkerställa att information och kontaktnät som erhållits genom offentliga uppdrag inte används för att ge privata aktörer otillbörliga fördelar. Det behövs också tydliga jävsriktlinjer för hur ekonomiska intressen, tidigare uppdragsgivare och andra kopplingar ska hanteras under pågående offentliga uppdrag.
Ökad transparens kring PR- och Public Affairs-byråer
En betydande del av det organiserade politiska påverkansarbetet bedrivs genom professionella pr- och Public Affairs-byråer. Dessa företag arbetar på uppdrag av andra aktörer och kan ha som uppgift att påverka lagstiftning, offentliga beslut och den politiska dagordningen. Det är inte i sig problematiskt att företag eller organisationer anlitar professionell hjälp för att föra fram sina intressen. Däremot uppstår ett demokratiskt problem när det är svårt att avgöra vilka ekonomiska intressen som ligger bakom olika påverkansinsatser.
Den nya lagen innebär att uppgifter om uppdragsgivare och vissa ekonomiska förhållanden ska redovisas inom ramen för det registreringspliktiga påverkansarbetet. Det är positivt, men innebär inte att all verksamhet eller alla kundrelationer inom PR- och Public Affairs-branschen blir föremål för offentlig insyn. Det bör därför övervägas hur transparensen kan utvecklas ytterligare, särskilt när det gäller professionellt påverkansarbete som bedrivs för stora kommersiella intressen. En viktig fråga är hur medborgare, journalister och forskare ska kunna få en tydligare bild av vilka företag och organisationer som finansierar politiskt påverkansarbete och hur stora ekonomiska resurser som används för detta.
Det bör också övervägas om PR- och Public Affairs-byråer i större utsträckning bör vara skyldiga att öppet redovisa sina uppdragsgivare inom politisk påverkan, med beaktande av relevanta sekretess- och integritetsskyddsintressen. Det ska vara tydligt vem som företräder vilka intressen i svensk politik.
Demokratin vinner på öppenhet
Det är en grundläggande demokratisk princip att medborgarna ska kunna granska hur politiska beslut fattas och vilka intressen som försöker påverka dem. Lobbyism och politiskt påverkansarbete är naturliga delar av ett demokratiskt samhälle. Företag, fackföreningar, folkrörelser, ideella organisationer och andra sammanslutningar måste ha möjlighet att föra fram sina ståndpunkter och påverka politiken. Men möjligheten till påverkan får inte innebära att ekonomiskt starka särintressen kan verka utan insyn. Den nya lagstiftningen om lobbytransparens är ett första steg. Genom att utveckla registret, överväga ett större redovisningsansvar för politiska beslutsfattare, stärka reglerna mot intressekonflikter och öka insynen i den professionella påverkansindustrin kan demokratins öppenhet stärkas ytterligare. Demokratin vinner på öppenhet. Medborgarna ska kunna granska inte bara vilka beslut som fattas utan också vilka intressen som försöker påverka besluten och hur denna påverkan sker.
Mathias Tegnér (S)
Motion till riksdagen
2026/27:981
av Fredrik Lundh Sammeli (S)
Avskaffande av den allmänna motionstiden
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över riksdagsordningen i syfte att avskaffa den allmänna motionstiden och utveckla mer ändamålsenliga former för riksdagens motionsarbete och tillkännager detta för riksdagsstyrelsen.
Motivering
Motionsrätten är en viktig del av den svenska demokratin. Den ger riksdagens ledamöter möjlighet att väcka politiska förslag, företräda sina väljare och påverka samhällsutvecklingen. Men formerna för hur motionsrätten används behöver kunna förändras i takt med att riksdagens arbete utvecklas.
Varje höst lämnas tusentals motioner under den allmänna motionstiden. Under några intensiva veckor produceras ett mycket stort antal förslag som därefter ska beredas av riksdagens utskott. Många motioner återkommer dessutom, ibland med små förändringar, från ett år till ett annat.
Det finns anledning att ifrågasätta om detta är ett ändamålsenligt sätt att organisera det parlamentariska arbetet. Den allmänna motionstiden har blivit en omfattande och återkommande process som tar betydande resurser i anspråk, både för ledamöter och för riksdagens utskott och förvaltning.
Samtidigt är det rimligt att ställa frågan vilket faktiskt politiskt genomslag denna ordning ger. Att tusentals förslag väcks under en begränsad period innebär inte nödvändigtvis att den demokratiska processen stärks eller att riksdagens arbete blir mer relevant för medborgarna.
Riksdagens motionsarbete bör i större utsträckning präglas av kvalitet, aktualitet och möjligheten att påverka politiska beslut, snarare än av en årlig koncentration av ett stort antal förslag.
Att avskaffa den allmänna motionstiden innebär inte att avskaffa ledamöternas motionsrätt. Tvärtom behöver en sådan reform kombineras med en översyn av hur ledamöternas möjligheter att väcka egna initiativ kan säkerställas inom ramen för ett mer effektivt och ändamålsenligt parlamentariskt arbete.
Riksdagens arbetsformer är inte ett självändamål. De ska bidra till en väl fungerande demokrati, en effektiv beredning av politiska förslag och ett starkt folkvalt parlament.
Därför bör den allmänna motionstiden avskaffas och ersättas av ett moderniserat system för riksdagens motionsarbete.
Fredrik Lundh Sammeli (S)
Motion till riksdagen
2026/27:980
av Fredrik Lundh Sammeli m.fl. (S)
Kommunklivet – statens ansvar för den gröna omställningen
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheten att införa ett kommunkliv för att stärka kommunernas förutsättningar att möta stora industrietableringar och den gröna omställningen och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga att utveckla statliga kreditgarantier, gröna krediter och andra former av ekonomisk riskdelning mellan stat och kommun vid stora industrietableringar och tillkännager detta för regeringen.
Motivering
Sverige befinner sig mitt i en historisk industriell omställning. Inte minst i norra Sverige genomförs och planeras investeringar som har avgörande betydelse för klimatomställningen, Sveriges konkurrenskraft och Europas möjligheter att stärka sin självständighet inom strategiskt viktiga industrier och råvaror.
Men stora industriinvesteringar kräver också stora samhällsinvesteringar. Det behövs bostäder, skolor, förskolor, infrastruktur, kompetensförsörjning och en välfärd som växer i takt med nya arbetstillfällen. Ansvaret för detta hamnar i stor utsträckning hos kommunerna, medan vinsterna av investeringarna kommer hela Sverige till del. Det är en obalans som behöver rättas till.
De senaste årens erfarenheter har tydliggjort hur sårbara kommunerna kan bli när de förväntas göra omfattande investeringar utifrån industrins tillväxtplaner. När förutsättningarna snabbt förändras riskerar kommunerna att stå kvar med kostnaderna. Samtidigt riskerar nödvändiga industriinvesteringar att försenas eller utebli om kommunerna inte vågar eller förmår ta det ekonomiska ansvaret.
Problemet har också uppmärksammats i statliga utredningar. I betänkandet Att säga ja! Kommunernas förutsättningar att ta emot stora företagsetableringar och företagsexpansioner (SOU 2026:32) beskrivs behovet av att förbättra kommunernas förutsättningar och hantera de ekonomiska risker som följer av stora etableringar.
Sverige har genom Industriklivet och Klimatklivet skapat viktiga verktyg för att stödja industrins och samhällets klimatomställning. Nu behövs ett tredje steg: Kommunklivet.
Ett Kommunkliv bör vara en nationell satsning som ger kommunerna bättre förutsättningar att möta stora industrietableringar och snabb samhällsomvandling. Det bör omfatta riktade statliga insatser för samhällsplanering, bostäder, infrastruktur och välfärd samt möjligheter till statliga kreditgarantier, gröna krediter och ekonomisk riskdelning.
Staten behöver också ta ett tydligare ansvar för samordningen mellan myndigheter, kommuner och näringsliv. Kommunernas möjligheter att välkomna nya etableringar ska inte begränsas av bristande statlig samordning eller av att enskilda kommuner förväntas bära risker som egentligen är nationella.
Det handlar ytterst om att skapa en rimligare fördelning av både ansvar, risker och vinster. De kommuner som möjliggör investeringar av nationell betydelse ska inte behöva äventyra sin ekonomi eller den befintliga välfärden för att bidra till Sveriges utveckling.
Den gröna omställningen är inte enbart en fråga om ny teknik och industriella investeringar. Den handlar också om människor och om att bygga attraktiva, hållbara samhällen där människor vill bo, arbeta och leva.
När hela Sverige vinner på omställningen måste också hela Sverige vara med och ta ansvar för den. Ett Kommunkliv skulle vara ett viktigt steg för att göra detta möjligt.
Fredrik Lundh Sammeli (S)
Ida Karkiainen (S)
Samuel Pettersson (S)
Motion till riksdagen
2026/27:979
av Fredrik Lundh Sammeli (S)
Nationell hamnstrategi för Sveriges konkurrenskraft och beredskap
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behovet av att ta fram en nationell hamnstrategi och tillkännager detta för regeringen.
Motivering
Sveriges hamnar är avgörande för vår handel, industri, försörjningsberedskap och nationella säkerhet. En stor del av vår utrikeshandel passerar genom hamnarna, som därmed utgör en central del av Sveriges samhällsviktiga infrastruktur. Trots detta vilar ansvaret för hamnarnas utveckling i stor utsträckning på kommuner och enskilda hamnägare, samtidigt som det saknas en sammanhållen nationell hamnstrategi.
Behovet av ett tydligare statligt ansvar har blivit alltmer påtagligt. Sveriges medlemskap i Nato, det försämrade säkerhetsläget i Europa och behovet av en stärkt nationell försörjningsberedskap ställer nya krav på hamnarnas kapacitet och robusthet. Hamnarna måste kunna hantera såväl handel och samhällsviktiga transporter som militära förflyttningar och internationellt värdlandsstöd.
Samtidigt pågår en omfattande industriell omställning, inte minst i norra Sverige. Nya investeringar och förändrade transportflöden skapar stora behov av utbyggd hamnkapacitet, elektrifiering och bättre anslutningar till järnväg och väg. Det handlar om att stärka svensk export, skapa arbetstillfällen och bidra till Europas konkurrenskraft och strategiska självständighet.
Dessa investeringar är ofta av nationell betydelse, men kostnaderna riskerar att hamna hos enskilda kommuner. Det är inte rimligt att kommuner ska behöva ställa investeringar i hamninfrastruktur som gynnar hela Sverige mot resurser till skola, vård och omsorg.
Under 2026 har även EU-kommissionen presenterat en europeisk hamnstrategi som tydliggör hamnarnas betydelse för konkurrenskraft, säkerhet och omställning. Sverige behöver möta denna utveckling med en egen långsiktig strategi.
En nationell hamnstrategi bör tydliggöra ansvarsfördelningen mellan staten, kommunerna och hamnägarna samt identifiera hamnar av särskild strategisk betydelse. I detta behöver också statens ansvar för finansiering, utveckling och beredskap i hamnar av nationell betydelse klargöras. Det handlar om att skapa långsiktiga förutsättningar för investeringar som stärker Sveriges konkurrenskraft, klimatomställning och totalförsvar. Strategin behöver även säkerställa att hamnarna blir en integrerad del av den nationella infrastrukturplaneringen.
Sveriges hamnar är för viktiga för att utvecklingen ska vara beroende av enskilda kommuners ekonomiska förutsättningar. Staten behöver ta ett större ansvar för denna strategiska infrastruktur och säkerställa att Sverige har de hamnar som krävs för framtidens handel, industri och säkerhet.
Fredrik Lundh Sammeli (S)
Motion till riksdagen
2026/27:978
av Marie Olsson (S)
Stöd till vatten- och avloppsanläggningar
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheterna till stöd till vatten- och avloppsanläggningar och tillkännager detta för regeringen.
Motivering
Den bofasta befolkningen på landsbygden har berättigade anspråk på samhällsservice i samma omfattning som övriga medborgare. Vattenförsörjningen och avloppsreningen är en viktig förutsättning för att bo och verka i glesbygd, men blir ofta besvärligt och dyrbart att anlägga. Hopsamling och destruktion blir betydligt dyrare, inte enbart på grund av för litet abonnentunderlag, utan ofta också på grund av speciella restriktioner som gäller för planering och genomförande. Normala anläggningsavgifter för vatten och avlopp räcker ofta inte för att klara finansiering av VA-anläggningar.
Utbyggnad av VA-system på landsbygden innebär stora ekonomiska utmaningar både för enskilda fastighetsägare och för kommunerna. Lågt abonnentunderlag och strikta miljökrav gör att kostnaderna för utbyggnad och underhåll blir oproportionerligt höga, vilket riskerar att leda till en ojämlik utveckling mellan stad och landsbygd. För att säkerställa en rättvis och hållbar utveckling behöver staten ta ett större ansvar och stötta kommunerna i deras arbete med att tillhandahålla denna nödvändiga infrastruktur.
Det finns paralleller till den skattefinansierade utbyggnaden av bredband, där statligt stöd har varit en nyckelfaktor för att möjliggöra tillgången till digital infrastruktur i hela landet. På samma sätt är det rimligt att staten tar ett ökat ansvar för finansieringen av VA-anläggningar i glesbygd för att garantera att alla medborgare har tillgång till rent vatten och fungerande avlopp oavsett bostadsort.
Utifrån detta bör regeringen utreda möjligheterna till stöd till kommunerna för vatten- och avloppsanläggningar.
Marie Olsson (S)
Motion till riksdagen
2026/27:977
av Magnus Johansson och Heléne Björklund (båda S)
En statlig utredning om den växande fattigdomen i Sverige
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen skyndsamt bör överväga att tillsätta en statlig utredning om den växande fattigdomen och den ekonomiska utsattheten i Sverige och tillkännager detta för regeringen.
Motivering
Sverige är ett land med stora ekonomiska resurser och en lång tradition av generell välfärd, social trygghet och ambitionen att ingen människa ska lämnas efter. Trots detta ser vi en utveckling där allt fler människor får allt svårare att klara sin grundläggande försörjning.
Den ekonomiska utsattheten har blivit en verklighet för människor i olika delar av samhället. Det handlar om barnfamiljer, ensamstående föräldrar, pensionärer, personer med sjukersättning, arbetslösa, personer med låga löner och människor som trots att de arbetar inte får sin ekonomi att gå ihop.
Ökade levnadskostnader för mat, boende, el, transporter och andra nödvändiga utgifter har gjort situationen allt svårare för hushåll med små ekonomiska marginaler. För många innebär det att behöva välja mellan att betala hyran, köpa mat, hämta ut mediciner eller betala andra nödvändiga räkningar.
Fattigdom handlar inte enbart om att sakna pengar. Den innebär också begränsade möjligheter att delta i samhällslivet, social isolering, oro för framtiden och försämrade livsvillkor. För barn kan ekonomisk utsatthet innebära att inte kunna delta i fritidsaktiviteter, följa med på skolutflykter eller ha samma möjligheter som sina jämnåriga.
En ny och bredare fattigdom behöver kartläggas
Statistiska centralbyråns statistik visar att den materiella och sociala fattigdomen har ökat kraftigt under senare år. Under 2025 levde omkring 729 000 människor i Sverige i materiell och social fattigdom. Samtidigt visar undersökningar att många människor har svårt att klara oförutsedda utgifter och att få hushållets ekonomi att gå ihop.
Det finns anledning att närmare undersöka hur fattigdomen ser ut i dagens Sverige och skapa en gemensam bild genom att skapa ett sätt att mäta fattigdom och ekonomisk utsatthet. Traditionella fattigdomsmått behöver kompletteras med en bredare förståelse av människors faktiska levnadsvillkor. Det är viktigt att synliggöra även dem som har inkomster men ändå inte kan tillgodose sina grundläggande behov.
Det behövs också kunskap om hur olika trygghetssystem fungerar i praktiken och om människor faktiskt får det stöd de har rätt till. Vi behöver veta vilka grupper som faller mellan systemen och varför.
Regeringen bör skyndsamt överväga att tillsätta en utredning för att kartlägga hur den växande fattigdomen i Sverige ser ut i dag, där även de som inte har fått den hjälp de har rätt till ingår. Utredningen bör också få i uppdrag att ge förslag på hur vi mäter fattigdom på ett relevant, transparent och hållbart sätt som fångar fattigdomen i dag och dess utveckling samt möjliggör utvärdering av åtgärder.
Utredningen bör även ge förslag på hur fattigdomen kan hävas med utgångspunkt i det svenska samhällskontraktet och rätten till en skälig levnadsnivå samt definiera vad en skälig levnadsnivå är.
Magnus Johansson (S)
Heléne Björklund (S)
Motion till riksdagen
2026/27:976
av Magnus Johansson och Heléne Björklund (båda S)
Inrättande av en kriskommission för tågtrafiken i Sverige
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga att inrätta en kriskommission för tågtrafiken och tillkännager detta för regeringen.
Motivering
Tågtrafiken utgör en viktig pulsåder i det svenska transportsystemet, både vad gäller persontrafik och godstrafik. Det är dessutom ett transportslag som behöver öka i sin attraktivitet för att bli ett relevant och klimatsmart val för flera att använda. Men tyvärr är tilliten till tågtrafiken idag mycket låg. Den som dagligen pendlar till jobb och studier tvingas ofta ta avgångar med onödigt lång framförhållning, den som ska ta tåget till flyget för att resa ut på semester- eller tjänsteresa får ofta ta tåget redan dagen innan för att vara säker. Allt fler väljer bort tåget och tar till exempel taxi även långa sträckor för att nyttja tiden effektivt. Godstransporter fastnar ofta vilket leder till väldigt långa tider för en transport som egentligen borde kunna gå både snabbt och säkert.
Det finns många anledningar till att det ser ut som det gör med tågtrafiken. Det kan exempelvis handla om underhållsskulden, att det körs mer tåg än järnvägsanläggningen klarar av, att vi har ett avreglerat system med många operatörer och ett uppstyckat system för underhållsarbeten. Men det duger inte med en lång rad förklaringar till dagens situation. Vi behöver ha en tågtrafik som både resenärer i persontrafiken, såväl som köpare av godstransporter, kan lita på. För att kartlägga nuläget och visa på konkreta förslag på åtgärder för att återupprätta förtroendet för tågtrafiken kan tillsättandet av en kriskommission för tågtrafiken vara ett viktigt steg.
Magnus Johansson (S)
Heléne Björklund (S)
Motion till riksdagen
2026/27:975
av Magnus Johansson (S)
Skärpt regelverk och stärkt övervakning för att värna den svenska transportsektorn
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över hur man skulle kunna förtydliga beställaransvaret för vägtransporter och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över hur man skulle kunna begränsa möjligheten att anlita en trafikansvarig konsult och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att inrätta en yrkestrafikinspektion och tillkännager detta för regeringen.
Motivering
Den svenska transportbranschen präglas av hård konkurrens. Tyvärr sker en del av konkurrensen genom att företag inte följer gällande regler och lagar. Det handlar om uteblivna skatteinbetalningar, bristande redovisning av arbetsgivaravgifter, felaktiga löneutbetalningar och andra överträdelser som ger oseriösa aktörer ekonomiska fördelar framför de företag som följer regelverket.
Konsekvenserna drabbar inte bara de anställda som riskerar sämre lönevillkor och minskad trygghet. Även seriösa åkeriföretag utsätts för en osund konkurrenssituation där företag som bryter mot reglerna kan pressa priserna på ett sätt som inte är möjligt för företag som följer lagar och kollektivavtal.
Den tidigare socialdemokratiska regeringen såg till att ett omfattande reformpaket genomfördes med syftet att skapa ordning och reda, schysta villkor och en sund konkurrens inom yrkestrafiken.
Bland annat så har EU:s högsta sanktionsavgift vid olagliga transporter införts, 100 miljoner kronor till polisen för utökade kontroller av yrkestrafiken tillfördes och det så kallade mobilitetspaketet drevs igenom på EU-nivå. Allt med den självklara utgångspunkten att alla som långvarigt yrkesmässigt trafikerar våra svenska vägar ska ha schysta villkor oavsett vilket land de kommer ifrån.
Så sent som våren 2022 röstade riksdagen igenom lagstiftning som ytterligare bidrar till ordning och reda på vägarna. Den innebar:
- Ökade krav på utländska transportföretag att anmäla utstationerade arbetstagare från dag ett. Detta gör det möjligt för fackförbund att ställa krav på svenska löner och villkor för utstationerade förare.
- Hårda sanktioner mot oseriösa företag som inte följer utstationeringsreglerna. Polisen fick dessutom möjlighet att låsa fast fordon som inte direkt betalar sanktionsavgiften genom så kallad klampning.
- Skärpta straff för den som köper olagliga transporter.
Allt detta var bra och nödvändiga beslut men dagens verklighet visar att det behövs mer. Vi behöver skärpta regelverk och övervakning för att stå upp för svenska transportföretag som vill följa de regelverk som gäller, liksom för alla de chaufförer, svenska som utländska, som utför sitt arbete i Sverige.
Förtydligande av beställaransvaret
Vi har idag ett skärpt beställaransvar som innebär att den som köper en transport på väg får ett ökat ansvar att kontrollera att transporten sköts på rätt sätt. Förordningen trädde i kraft den 1 december 2021.
Detta beställaransvar betyder att den som köper en transport kan hållas ansvarig om inte alla tillstånd är korrekta. Ansvaret gäller hela transportkedjan. Beställare som köpt en transport i strid med gällande bestämmelser kan straffas med böter eller fängelse i högst ett år. Det skärpta beställaransvaret gäller även internationella gods- och busstransporter samt cabotagetransporter.
Trots detta uppdagas regelbundet brott mot regler kring till exempel veckovila och att chaufförer inte ens är registrerade som utstationerade chaufförer när Transportarbeteförbundet besöker uppställningsplatser. Trots detta kan uppenbarligen inte beställare av transporter ställas till svars då ingen beställare av vägtransport har fällts i domstol.
En anledning till detta kan vara att det möjligen är otydlig vem som egentligen är beställare av transporten. För att klargör detta behöver det tydliggöras vem som har ansvaret som beställare av vägtransporter.
Begränsa möjligheten att anlita en trafikansvarig konsult
Ett företag som har tillstånd för gods- eller busstransporter ska ha en trafikansvarig med verklig anknytning till företaget, oftast någon i styrelsen eller i vissa fall en anställd. Undantaget är att anmäla en extern konsult som trafikansvarig, vilket är en möjlighet som kom i och med införandet av den så kallade tillståndsförordningen, förordning (EG) nr 1071/2009, och närmare bestämt artikel 4.
En person som har skrivit godkända prov i yrkeskunnande hos Trafikverket kan vara konsult i upp till 4 företag och upp till 50 fordon. Sverige får dock enligt artikel 4.3 besluta att en trafikansvarig konsult inte får godkännas alls eller endast får utses för ett begränsat antal företag eller för en fordonspark som är mindre än 50 fordon.
Andelen trafikansvariga konsulter har ökat väsentligt under de senaste åren. Vid en enkel internetsökning på till exempel ”trafikansvarig” eller ”trafiktillstånd” dyker ett flertal aktörer upp som erbjuder förmedling av trafikansvariga konsulter. Det har således uppstått en marknad för personer som externt hyr ut sig själva som trafikansvariga.
Problemet är att det finns mycket litet som tyder på att dessa konsulter i normalfallet har något med verksamheten att göra överhuvudtaget, och att dessa anlitas enbart för att företaget ska få sitt tillstånd beviljat. Det är ytterst sällan det är en trafikansvarig konsult som har kontakt med myndigheter i ärenden kopplat till tillståndet eller till transportverksamheten.
Syftet med att ha en trafikansvarig som besitter yrkeskunnande är att förbättra regelefterlevnaden inom yrkestrafiken och därmed öka trafiksäkerheten, säkerställa konkurrens på lika villkor och sociala villkor på transportmarknaden. När transportföretaget och dess verkliga ledare inte behöver visa att de själva har den kunskapen uppstår problem.
Detta har sannolikt lett till att unga människor som väljer att starta åkeri, i stället för att plugga till yrkeskunnandeproven, snabbt hittar en konsult som kan sätta sitt namn på ansökan. Detta leder till att den sammanlagda kunskapen på transportmarknaden sjunker bland de som faktiskt verkar där.
Det kan naturligtvis finnas exempel på trafikansvariga konsulter som gör ett utmärkt jobb på det sättet som EU har tänkt och som höjer kompetensen hos ett transportföretag. Det är däremot inte sannolikt att sådana personer skulle vara konsulter åt fyra företag samtidigt.
EU ger alltså Sverige en möjlighet att helt ta bort möjligheten att anlita en trafikansvarig konsult.
En sänkning från fyra till ett företag skulle kunna ta bort större delen av den oseriösa marknaden som uppstått, men ändå behålla möjligheten.
Inrätta en yrkestrafikinspektion för att förstärka kontrollen på vägarna
Den socialdemokratiska regeringen drev igenom en lång rad reformer för att skapa ordning och reda inom yrkestrafiken. Men som med alla lagar och regler så behövs kontroll och uppföljning för att de ska få avsedd effekt. Därför tillsattes en utredning i augusti 2019 som skulle se över hur kontrollverksamheten av yrkestrafik på väg bedrivs och lämna förslag på förbättrande åtgärder, inklusive organisatoriska åtgärder, för att fler ska följa reglerna på området. Utredningen lämnade 2021 betänkandet Kontroller på väg (SOU 2021:31).
För att förbättra kontrollen på våra vägar så behöver en ny yrkestrafikinspektion inrättas. I dagsläget är vägkontrollerna för få och de kan lätt prioriteras bort av polisen. Resurserna behöver förstärkas och säkras i en egen organisation för att inte prioriteras bort. Kontroll av den tunga trafiken behöver samlas för att öka effektiviteten och komma åt den illojala konkurrensen på våra vägar.
Mycket av regelverket finns på plats och nu behöver uppföljningen också göra det. Därför bör en yrkestrafikinspektion inrättas.
Magnus Johansson (S)
Motion till riksdagen
2026/27:974
av Magnus Johansson och Peter Söderström (båda S)
Ökat bostadsbyggande i hela Sverige
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör vidta åtgärder för att öka bostadsbyggandet i hela Sverige och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör utveckla långsiktiga statliga finansierings- och investeringslösningar som stimulerar bostadsbyggandet, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Motivering
Sverige behöver bygga fler bostäder. Bostadsbristen begränsar människors möjligheter att forma sina liv, försvårar företagens kompetensförsörjning och hämmar den ekonomiska utvecklingen.
Många unga har svårt att flytta hemifrån och etablera sig på bostadsmarknaden. Samtidigt tvingas människor tacka nej till arbete eller utbildning på andra orter eftersom det saknas bostäder. Bostadsbristen är därför inte bara ett problem för den enskilde utan för hela samhället.
Under de senaste åren har bostadsbyggandet minskat kraftigt. Höga byggkostnader, ökade finansieringskostnader och en svag konjunktur har lett till att bostadsprojekt skjutits upp eller lagts ned. Detta har också fått allvarliga konsekvenser för sysselsättningen inom bygg- och anläggningsbranschen.
Ett ökat bostadsbyggande skapar arbetstillfällen, stärker svensk ekonomi och förbättrar möjligheterna för människor att bo där arbete och utbildning finns. När byggandet ökar gynnas även industrin, transportsektorn och andra delar av näringslivet.
Staten behöver därför ta ett större ansvar för att säkerställa ett långsiktigt och stabilt bostadsbyggande. Det kan ske genom investeringsstöd, statliga kreditgarantier och andra finansieringslösningar som gör det möjligt att bygga bostäder även under lågkonjunkturer.
Särskild vikt bör läggas vid att bygga fler hyresrätter och bostäder som människor med vanliga inkomster har råd att efterfråga. Samtidigt måste offentliga insatser för bostadsbyggandet förenas med krav på god arbetsmiljö och schyssta arbetsvillkor.
Sverige behöver en aktiv bostadspolitik som sätter människors behov i centrum. Att bygga fler bostäder är en investering i både framtidens välfärd och dagens arbetstillfällen.
Regeringen bör därför vidta åtgärder för att öka bostadsbyggandet och skapa långsiktiga förutsättningar för en stabil bostadsproduktion i hela landet.
Magnus Johansson (S)
Peter Söderström (S)
Motion till riksdagen
2026/27:973
av Mathias Tegnér (S)
Om ambulanssjukvård
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen fortsatt bör studera förutsättningar för identifiering av hot- och riskmiljöer inom blåljusverksamhet och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att stärka skyddet och tryggheten för ambulanspersonal i tjänst och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör säkerställa att sjukvården, polisen och räddningstjänsten ges förutsättningar att kunna samverka med och stödja ambulanspersonal i utsatta situationer och tillkännager detta för regeringen.
Motivering
Ambulanspersonal har ett avgörande uppdrag: att rädda liv och ge akuta vårdinsatser där behovet är som störst. Tyvärr vittnar många medarbetare i vården om att de i sin yrkesutövning utsätts för hot och våld, särskilt i vissa geografiska områden eller i samband med larm till pågående våldsamma situationer. Detta skapar otrygghet, riskerar att försvåra livräddande insatser och påverkar i förlängningen patientsäkerheten.
För att bättre skydda ambulanspersonal har flera regioner testat olika flaggningssystem. Det innebär att adresser, områden eller personer där hot eller risk för våld förekommer markeras i systemen. När larm går ut kan då ambulanspersonal förbereda sig på en särskild situation, och i vissa fall invänta polis innan insats påbörjas.
Flera regioner, bl.a, Uppsala och Gävleborg, har redan infört olika typer av flaggningssystem- I dag är dock dessa system fragmenterade och varierar mellan olika delar av landet. Det saknas en nationell standard för hur flaggning ska användas, vilka kriterier som ska gälla och hur information ska delas mellan polis, räddningstjänst och vård. Detta riskerar att skapa både rättsosäkerhet och ojämlik trygghet för personalen.
Frågan var nyligen del av en snabbutredning på Regeringskansliet om att förbättra tryggheten i ambulanssjukvården. Utredningen föreslog att det ska bli lättare för polis, larmcentral och ambulans att lämna uppgifter till varandra när det behövs i samband med vård, att det ska införas en skyldighet att i patientjournaler dokumentera uppgifter om patienters agerande mot personal om det är absolut nödvändigt för att förebygga att patienten skadar personalen och att Polismyndigheten får i uppdrag att ta fram gemensamma riktlinjer för riskbedömningar och samverkan vid hot och våld.
Däremot avvisar utredningen ett nationellt flaggningsregister då de ansåg att det är osäkert, lätt blir inaktuellt och att det finns risker för den personliga integriteten.
Det finns anledning att ha respekt för utredningens bedömning. Samtidigt är det tydligt att utredningens förslag inte är tillräckliga. Våld och hot mot ambulanspersonal fortsätter att vara ett problem och i dag skapas alltså regionala system som inte är enhetliga.
Det är därför angeläget att regeringen ser över hur ambulanspersonal i hela landet kan känna sig tryggare i sitt arbete. Systemet ska bidra till bättre samordning mellan vård, polis och räddningstjänst och samtidigt värna patientens integritet. Att stärka tryggheten för denna yrkesgrupp är en grundförutsättning för att hela samhället ska kunna känna sig tryggt.
Mathias Tegnér (S)
Motion till riksdagen
2026/27:972
av Mathias Tegnér (S)
En ny svensk Kinastrategi
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ta fram en ny sammanhållen svensk Kinastrategi och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om handelspolitiska prioriteringar och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör stärka den egna prövningen av utländska investeringar i känsliga sektorer för att skydda nationella säkerhetsintressen och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utveckla handelsrelationerna med demokratier i Asien och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige inom ramen för sin ett Kina-politik ska värna Taiwans demokrati och befolkningens rätt att själva avgöra sin framtid utan hot eller påtryckningar och tillkännager detta för regeringen.
Motivering
Kinas framväxt är en av de största geopolitiska förändringarna under de senaste decennierna. Landet är en av världens största ekonomier och en central aktör inom internationell handel, samtidigt som dess växande politiska och militära makt utmanar den regelbaserade världsordningen. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har dessutom tydliggjort riskerna med ekonomiska beroenden av auktoritära stater. Kinas fördjupade samarbete med Ryssland och växande ambitioner i Asien gör det nödvändigt att utvärdera Sveriges långsiktiga relationer med Kina. Sverige är en liten och exportberoende ekonomi som har mycket att vinna på handel och internationellt samarbete. Vi ska därför fortsätta att ha ekonomiska och diplomatiska förbindelser med Kina. Men ekonomiska intressen får inte innebära att vi kompromissar med vår säkerhet, våra demokratiska värderingar eller vår utrikespolitiska självständighet. Sverige behöver därför en ny sammanhållen Kinastrategi som omfattar handel, säkerhet, mänskliga rättigheter och relationerna till andra länder i Asien. Strategin bör utformas i nära samarbete med EU och våra nordiska grannländer.
Taiwan – en demokrati med gemensamma värderingar
Under 2023 hade jag förmånen att besöka Taiwan tillsammans med en delegation från riksdagen. Landet har genomgått en imponerande demokratisk utveckling och är i dag en välfungerande demokrati med fria val, ett öppet samhälle och ett starkt civilsamhälle. Sverige och Taiwan delar grundläggande värderingar som demokrati, frihet, mänskliga rättigheter och frihandel. Båda är exportberoende ekonomier med ett stort intresse av internationellt samarbete, innovation och en regelbaserad världsordning. Samtidigt utsätts Taiwan för ett växande militärt och diplomatiskt tryck från Kina. Kinas anspråk på Taiwan får inte innebära att andra länder avstår från att utveckla relationerna med en demokratisk partner. Sverige ska stå fast vid sin ett-Kina-politik. Men den innebär inte att vi accepterar Kinas politiska anspråk eller anpassar oss till kinesiska påtryckningar. Meningsmotsättningarna mellan Kina och Taiwan måste lösas fredligt och med respekt för Taiwans befolknings vilja. Ett exempel på frågans betydelse är Skatteverkets beslut 2018 att ändra benämningen på Taiwan i folkbokföringen till ”Taiwan, provins i Kina”. Även administrativa benämningar kan få politisk betydelse när Kina försöker påverka hur Taiwan beskrivs internationellt. Sverige måste kunna göra självständiga bedömningar utan att anpassa sig till Kinas politiska krav.
Stärk relationerna med Taiwan
Det finns betydande möjligheter att utveckla Sveriges relationer med Taiwan. Landet har en ledande ställning inom halvledarteknologi, avancerad industri och informations- och kommunikationsteknik. För Sverige finns stora möjligheter till fördjupat samarbete inom handel, forskning, innovation och utbildning. Taiwan har också värdefulla erfarenheter av att möta cyberangrepp, desinformation och försök till otillbörlig påverkan. Dessa erfarenheter är relevanta för Sveriges arbete med att stärka den demokratiska motståndskraften.
Minska det strategiska beroendet av Kina
Kina är en viktig handelspartner för Sverige, men landets agerande har också visat hur ekonomiska relationer kan användas för politiska påtryckningar. Erfarenheterna från bland annat Norge och Litauen visar att handel och investeringar kan användas som utrikespolitiska maktmedel. Sverige och EU behöver därför minska sårbarheten i strategiskt viktiga leverantörskedjor och utveckla handeln med fler länder. Taiwan och andra demokratier i Asien är naturliga samarbetspartner i detta arbete. Det handlar inte om att isolera Kina eller begränsa den internationella handeln, utan om att diversifiera våra ekonomiska relationer och minska risken för att ekonomiska beroenden inskränker vårt politiska handlingsutrymme. Samtidigt måste Sverige värna kontrollen över strategiskt viktig teknologi och samhällskritisk infrastruktur. Det svenska granskningssystemet för utländska direktinvesteringar är ett viktigt verktyg som behöver följas upp och vid behov utvecklas.
En självständig svensk politik
Sveriges relationer med Kina måste bygga på en balans mellan ekonomiska intressen, säkerhet och demokratiska värderingar. Vi behöver en politik som kombinerar handel och dialog med en tydlig förmåga att värna våra nationella intressen och grundläggande principer. Genom att utveckla handelsrelationer med demokratier i Asien, minska strategiska beroenden av Kina och försvara principen om fredligt självbestämmande kan Sverige bidra till en säkrare och mer demokratisk internationell ordning. Det är därför angeläget att Sverige utvecklar en ny sammanhållen Kinastrategi. där stärkt samarbete med Taiwan utgör en central del.
Mathias Tegnér (S)
Motion till riksdagen
2026/27:971
av Mathias Tegnér (S)
En rättvis klimatomställning för tillväxt, jobb och en bättre framtid
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behovet av en utvecklad sammanhållen och rättvis strategi för klimatomställningen och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om möjligheten att säkerställa att klimatperspektivet ytterligare integreras i finanspolitiken och den ekonomiska politiken i stort och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om möjligheten att utveckla metoder för att systematiskt redovisa klimatkonsekvenserna av ekonomisk-politiska reformer och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om möjligheten att komplettera det klimatpolitiska ramverket med konsumtionsbaserade klimatmål och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att verka för att EU:s utsläppshandelssystem utvecklas så att utsläppen minskar i enlighet med unionens klimatåtaganden och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga att utreda införandet av en statlig grön investeringsbank för att mobilisera långsiktigt kapital till klimatomställningen och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över statens möjligheter att genom lån, garantier och riskdelning påskynda investeringar i grön teknik och industriell omställning och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utveckla strategiska partnerskap mellan stat och näringsliv för grön industrialisering, innovation och export och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om möjligheten att öka investeringstakten i elnät, elektrifiering, energieffektivisering och hållbar transportinfrastruktur och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om möjligheten att stärka offentlig upphandling som ett verktyg för minskade klimatutsläpp, cirkulär ekonomi och grön innovation och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om möjligheten att stärka förutsättningarna och kunskapsstödet för offentlig innovationsupphandling och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att främja en cirkulär ekonomi genom återanvändning, reparation, materialåtervinning och förändrade ekonomiska styrmedel och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om behovet av långsiktiga och kraftfulla åtgärder för att minska klimatutsläppen från flygtrafiken och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att minska klimatutsläppen från flygtrafiken och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om möjligheten att stimulera utvecklingen och användningen av hållbara flygbränslen samt stärka järnvägens möjligheter att ersätta kortare flygresor och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om möjligheten att utveckla konsumentinformation och klimatmärkning av livsmedel och andra varor och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att minska klimatpåverkan från livsmedelskonsumtionen i offentlig verksamhet och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att stärka samhällets beredskap inför klimatrelaterade naturkatastrofer och extrema väderhändelser och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över lagstiftning och samhällsplanering för att bättre hantera klimatförändringarnas långsiktiga konsekvenser och tillkännager detta för regeringen.
Motivering
Klimatkrisen kräver en sammanhållen politik
Världen står inför en stor mänsklig och miljömässig katastrof på grund av jordens temperaturhöjning. Klimatkrisen är vår tids största ödesfråga. Det är samtidigt en fråga som i grunden handlar om vilket samhälle vi vill lämna efter oss till kommande generationer.
När världens länder träffades i Paris i december 2015 enades de om ett globalt klimatavtal. Parisavtalet innebär att den globala temperaturhöjningen ska hållas väl under två grader jämfört med förindustriell nivå, samtidigt som ansträngningar ska göras för att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader.
Det var ett historiskt avtal. Men det var också ett avtal under galgen. Det kunde komma till stånd eftersom forskare, folkrörelser och andra under lång tid satt press på politiker att agera.
Sedan dess har mycket hänt. Vi har sett en omfattande teknisk utveckling inom förnybar energi, elektrifiering och grön industri. Företag har investerat stora belopp i nya tekniker och människor har förändrat sina konsumtionsmönster. Hittills har dessa framsteg inte lett till kraftigt minskade utsläpp. I stället fortsätter de globala utsläppen att vara alldeles för höga.
Frågan är inte längre om människan orsakar den globala uppvärmningen. Den springande frågan är i stället hur vi kan genomföra den samhällsomställning som krävs, hur snabbt den kan ske och hur vi säkerställer att den blir socialt och ekonomiskt rättvis.
Sverige har goda förutsättningar att vara ett föregångsland. Vi har en stark industri, en välutbildad befolkning, relativt väl fungerande samhällsinstitutioner och en lång tradition av samarbete mellan stat, näringsliv och arbetsmarknadens parter. Samtidigt har vi under de senaste fyra åren sett hur klimatarbetet har monterats ned.
Goda förutsättningar räcker således inte. Klimatomställningen sker inte av sig själv. Den kräver politiska beslut, långsiktiga investeringar och ett samhälle där människor känner framtidstro. Kostnaderna och bördorna för klimatomställningen behöver fördelas bättre för att öka acceptansen för våra klimatåtgärder.
Vi måste därför vända på alla stenar för att minska utsläppen av växthusgaser. Klimatfrågan kan inte behandlas som en isolerad miljöfråga. Den behöver genomsyra den ekonomiska politiken, näringspolitiken, transportpolitiken, bostadspolitiken och den offentliga sektorns verksamhet.
Sverige har ett beslutat klimatpolitiskt ramverk, samt en beslutad klimatstrategi i ljuset av Fit for 55. Nuvarande strategier och ramverk behöver dock uppdateras i ljuset av ökande utsläpp och ökande ekonomisk ojämlikhet.
Den rättvisa omställningen och den nordiska samhällsmodellen
Den svenska och nordiska samhällsmodellen har visat sig framgångsrik i en internationell jämförelse. Kombinationen av demokratiska samhällen med starka fri- och rättigheter och en politik för jämlikhet har skapat fria och självständiga människor, samtidigt som den har stärkt människors förtroende för varandra och för samhällets institutioner.
Detta är inte minst viktigt när samhället står inför stora förändringar. Förtroendet för samhället är avgörande för möjligheten att genomföra omfattande klimatpolitiska reformer. Ett samhälle som präglas av stora ekonomiska klyftor, segregation och bristande framtidstro riskerar också att få svårare att mobilisera människor bakom gemensamma samhällsmål.
Klimatpolitiken måste därför gå hand i hand med en politik för ökad jämlikhet och starkare välfärd. En rättvis omställning betyder att alla människor, oavsett inkomst, bostadsort eller yrke, ska ha möjlighet att bidra till och ta del av de vinster som den gröna omställningen innebär. Den som är beroende av bilen för att ta sig till arbetet har andra förutsättningar än den som bor i en storstad med väl fungerande kollektivtrafik. Den som bor i en äldre villa med höga uppvärmningskostnader har andra möjligheter att investera i ny teknik än den som redan har tillgång till ett energieffektivt boende.
Klimatpolitiken måste förstå dessa skillnader. Det innebär inte att nödvändiga klimatåtgärder ska skjutas på framtiden. Tvärtom. Men det innebär att ekonomiska styrmedel behöver kombineras med en aktiv fördelningspolitik, investeringar i alternativ och stöd till människor och företag som behöver ställa om.
Den gröna omställningen kommer också att förändra arbetsmarknaden. Nya branscher växer fram medan andra verksamheter förändras eller försvinner. Därför behövs en aktiv arbetsmarknadspolitik, utbildningsinsatser och en socialförsäkring som skapar trygghet under förändring.
Den som förlorar sitt arbete till följd av omställningen måste ges reella möjligheter att finna ett nytt och bättre arbete. Det är genom detta samspel mellan klimatpolitik, ekonomisk politik och social rättvisa som Sverige kan skapa ett långsiktigt stöd för omställningen.
Klimatperspektivet måste integreras i finanspolitiken
Sverige har sedan 1990-talskrisen byggt upp ett finanspolitiskt ramverk som bidragit till ordning och reda i de offentliga finanserna. Det har tjänat Sverige väl. Det finanspolitiska ramverket har samtidigt utvecklats genom lagstiftning, principer och praxis. Det är ingen naturlag, utan ett politiskt skapat system för att möjliggöra en ansvarsfull ekonomisk politik.
I dag har Sverige också ett klimatpolitiskt ramverk. Den springande frågan blir därmed om klimatperspektivet har ett lika starkt och tydligt genomslag i regeringens arbete som budgetpolitiken och det finanspolitiska ramverket. Klimatpolitiska rådet har återkommande betonat att omställningstakten behöver öka och att klimatpolitiken måste integreras bättre i den övriga politiken.
Detta är en central fråga för framtidens ekonomiska politik. När regeringen utformar skatter, transfereringar, investeringsstöd, infrastrukturplaner och andra ekonomiska reformer måste klimatkonsekvenserna vara en fullt integrerad del av beslutsunderlaget.
En ekonomisk reform som på kort sikt stärker de offentliga finanserna kan samtidigt förvärra klimatproblemen och därmed skapa betydande kostnader längre fram. På samma sätt kan en investering som kortsiktigt innebär en offentlig utgift skapa stora samhällsekonomiska vinster genom lägre utsläpp, stärkt produktivitet och minskad sårbarhet.
Det handlar alltså inte om att överge sunda offentliga finanser. Det handlar om att utveckla förståelsen av vad en långsiktigt ansvarsfull ekonomisk politik faktiskt innebär. Staten behöver i högre grad väga samman de ekonomiska, sociala och klimatmässiga effekterna av politiska reformer. Klimatperspektivet bör därför systematiskt integreras i finanspolitiken och i underlagen till de beslut som formar Sveriges ekonomiska utveckling.
Konsumtionsbaserade klimatmål – hela vårt klimatavtryck måste synliggöras
En viktig del av klimatomställningen handlar om hur vi mäter utsläpp. Dagens klimatpolitiska ramverk utgår i huvudsak från territoriella utsläpp, alltså utsläpp som sker inom Sveriges gränser. Det är i många avseenden logiskt, eftersom det är dessa utsläpp som Sverige direkt kan påverka genom nationell lagstiftning och ekonomiska styrmedel. Samtidigt har detta angreppssätt betydande begränsningar. I en globaliserad värld konsumerar vi stora mängder varor som tillverkats i andra länder. Utsläppen från produktionen av dessa varor syns inte i Sveriges territoriella utsläppsstatistik. Samtidigt räknas utsläpp från svensk exportproduktion inom våra gränser, trots att varorna konsumeras någon annanstans.
Detta innebär att en del av svenskarnas faktiska klimatpåverkan riskerar att bli osynlig i den politiska diskussionen. Det räcker inte att Sveriges utsläpp inom landet minskar om vi samtidigt bidrar till omfattande utsläpp genom vår konsumtion. Sverige behöver därför komplettera dagens klimatmål med konsumtionsbaserade mål. Det handlar inte om att ersätta de befintliga målen, utan om att komplettera dem för att skapa en mer rättvisande bild av vårt samlade klimatansvar.
Det finns metodologiska svårigheter med att beräkna konsumtionsbaserade utsläpp. Handel, globala produktionskedjor och olika beräkningsmetoder gör att resultaten innehåller osäkerheter. Men problemen med att mäta utsläppen kan inte innebära att vi avstår från att försöka.
Kunskap om vårt faktiska klimatavtryck är också viktig för människors möjligheter att fatta informerade beslut. Vi behöver alla dra åt samma håll. Det är en av Parisavtalets stora framgångar: insikten om att inget land kan lösa klimatkrisen på egen hand. Sverige kan inte begära att andra länder ska ta sitt ansvar om vi inte själva är beredda att bära vår del av bördan.
EU utsläppshandel måste fortsätta utvecklas
EU utsläppshandelssystem är ett centralt verktyg för att minska utsläppen inom unionen. Genom att sätta ett tak för utsläppen och låta företag handla med utsläppsrätter skapas ett ekonomiskt incitament att investera i utsläppsminskningar. Systemet innebär att utsläppen får ett pris och att företag som kan minska sina utsläpp till en låg kostnad ges incitament att göra det.
Det är i grunden en fungerande marknadsmekanism, men den behöver kontinuerligt utvecklas. Historiskt har överskott av utsläppsrätter och låga priser begränsat systemets effektivitet. EU har genomfört betydande reformer, men det är fortsatt viktigt att utsläppstaket minskar i den takt som unionens klimatåtaganden kräver.
Sverige bör därför verka för att utsläppshandeln även framöver utvecklas med höga klimatambitioner, tydliga långsiktiga spelregler och en effektiv hantering av eventuella överskott.
En grön investeringsbank för framtidens Sverige
För att Sverige ska nå sina klimatmål krävs omfattande investeringar i bland annat infrastruktur, industrins omställning, energiförsörjning och ny teknologi. Många av dessa investeringar är långsiktiga och kapitalkrävande. De kan medföra betydande tekniska och ekonomiska risker, samtidigt som de skapar stora samhällsvinster som inte fullt ut tillfaller den enskilda investeraren.
Det innebär att samhällsekonomiskt önskvärda investeringar riskerar att inte komma till stånd. Staten har här en viktig uppgift. En grön statlig investeringsbank skulle kunna vara ett kraftfullt verktyg för att öka investeringstakten. Staten kan bidra med något som privata aktörer inte alltid klarar av: stora mängder långsiktigt och uthålligt kapital.
Investeringsbankens främsta uppgift skulle inte vara att ersätta privata investeringar, utan att mobilisera dem. Genom statligt grundkapital, låneinstrument, garantier och olika former av riskdelning skulle banken kunna bidra till att finansiera investeringar som annars riskerar att försenas eller inte genomföras.
Det skulle exempelvis kunna handla om klimatsmarta bostäder, energieffektivisering, laddinfrastruktur, industrins elektrifiering, bioraffinaderier och anläggningar för koldioxidavskiljning och lagring. En grön investeringsbank skulle också kunna bidra till att förbättra hushållens möjligheter att genomföra klimatinvesteringar. Internationellt finns flera exempel på offentliga investeringsbanker, bland annat i Tyskland, Storbritannien och på europeisk nivå genom Europeiska investeringsbanken.
I Sverige finns redan betydande kompetens hos bland andra Almi, Svensk Exportkredit, Riksgälden och Exportkreditnämnden. Det bör därför utredas hur befintliga finansiella instrument och kompetenser kan utvecklas och samlas för att bättre möta klimatomställningens behov.
En sådan utredning bör även analysera hur statens risktagande ska begränsas, hur klimatnyttan ska bedömas och hur banken kan samverka med privat kapital. Det handlar om jobben och svensk industri. Men det handlar framför allt om vårt gemensamma klimatansvar.
Grön industrialisering, innovation och export
Världen genomgår en snabb global omställning där konkurrensen om kapital, kompetens och marknader hårdnar. För Sverige innebär det ett vägval. Antingen tappar vi fart, eller så mobiliserar vi investeringar som gör att svenska företag kan utveckla och industrialisera grön teknik här hemma och konkurrera på globala marknader.
Sverige har betydande styrkor i form av industrins kompetens, teknisk specialisering, innovationskraft och erfarenhet av samarbete mellan stat och näringsliv. Men omställningen kräver mer. Forskning och utveckling måste i högre grad leda till nya produkter, företag och industriella investeringar. Det behövs bättre möjligheter att ta teknik från försöksstadiet till fullskalig produktion.
Testbäddar och demonstrationsanläggningar är här en viktig länk mellan forskning och marknad. Långsiktiga och förutsägbara finansieringsvillkor kan minska riskerna och bidra till att nya verksamheter etableras i Sverige.
Strategiska partnerskap mellan stat och näringsliv bör utvecklas inom områden där Sverige har särskilt goda förutsättningar att bidra till den globala klimatomställningen.
Dessa partnerskap bör bygga på tydliga färdplaner för utsläppsminskningar, kompetensförsörjning, investeringar och export. Svensk miljö- och klimatteknik har också en viktig roll på världsmarknaden. Genom att stärka exportfrämjandet via Team Sweden och de regionala exportcentrumen kan fler svenska företag nå internationella marknader.
Den gröna omställningen är därmed inte bara en fråga om att minska kostnaderna för framtida klimatförändringar. Den är också en möjlighet att stärka Sveriges produktivitet, konkurrenskraft och långsiktiga välstånd.
Energi, elektrifiering och hållbar infrastruktur
En framgångsrik grön industrialisering förutsätter tillgång till konkurrenskraftig, tillförlitlig och fossilfri energi. Industrins elektrifiering, transportsektorns omställning och utvecklingen av nya verksamheter ställer stora krav på såväl elproduktion som överföringskapacitet och flexibilitet i energisystemet.
Det räcker inte att ny teknik utvecklas om de grundläggande förutsättningarna för investeringar saknas. Elnäten behöver byggas ut och moderniseras. Tillståndsprocesser behöver vara effektiva och rättssäkra. Energieffektivisering behöver ges större uppmärksamhet.
Staten måste också ta ett större ansvar för investeringar i hållbar transportinfrastruktur. Investeringar i järnvägar, kollektivtrafik, laddinfrastruktur och effektiva godstransporter kan samtidigt bidra till lägre utsläpp, ökad produktivitet och bättre förutsättningar för företag och människor i hela landet.
En viktig del av detta är att klimatnytta och samhällsekonomiska effekter får ett tydligt genomslag vid prioritering av infrastrukturinvesteringar.
Särskild hänsyn bör tas till flaskhalsar i viktiga transportstråk och till de delar av infrastrukturen som är avgörande för svensk exportindustri.
Klimatomställningen och den ekonomiska utvecklingen måste ses som två delar av samma samhällsprojekt.
Offentlig upphandling som motor för grön innovation
Den offentliga sektorn köper varje år varor och tjänster för mycket stora belopp. Staten, kommunerna och regionerna har därmed en betydande möjlighet att påverka marknaden.
Offentlig upphandling är ett av de mest kraftfulla verktyg som samhället förfogar över för att stimulera utvecklingen mot en mer hållbar ekonomi. Genom att ställa krav på klimatpåverkan, cirkularitet och sociala villkor kan offentlig sektor bidra till att minska utsläppen och samtidigt stärka innovation och konkurrenskraft.
När den offentliga sektorn efterfrågar nya lösningar, såsom fossilfria transporter, klimatsmarta byggmaterial eller digitala tjänster som minskar resursanvändningen, stimuleras företag att utveckla ny teknik och nya affärsmodeller.
Offentlig sektor kan därmed fungera som en testbädd för morgondagens hållbara lösningar. Men då krävs också att upphandlingssystemet utvecklas. Alltför ofta präglas upphandlingar av kortsiktiga kostnadsperspektiv där inköpspriset ges större betydelse än den totala kostnaden och samhällsnyttan över tid.
I större utsträckning bör upphandlingar därför utformas utifrån livscykelkostnader, funktion, klimatpåverkan och möjligheterna till innovation.
Kommuner, regioner och statliga myndigheter behöver bättre tillgång till kunskap, gemensamma standarder och praktiskt stöd.
Det bör också finnas möjlighet att utveckla gemensamma modeller för innovationsupphandling så att nya lösningar kan prövas utan onödiga ekonomiska och administrativa risker.
Målet bör vara en upphandlingspolitik där offentliga inköp bidrar till hållbarhet, innovation och långsiktig samhällsekonomisk effektivitet.
Cirkulär ekonomi – från ord till handling
Det moderna industrisamhället bygger fortfarande i stor utsträckning på linjära materialflöden. Råvaror utvinns, produkter tillverkas, konsumeras och blir därefter avfall. Detta innebär ett omfattande resursutnyttjande och bidrar till såväl klimatutsläpp som miljöförstöring.
En mer cirkulär ekonomi kan minska behovet av nya råvaror, förbättra resurseffektiviteten och skapa förutsättningar för nya företag och arbetstillfällen. För att nå dit krävs dock mer än goda ambitioner.
Det behövs ekonomiska incitament som gör det mer attraktivt att reparera, återanvända och dela produkter. Det behövs också en utvecklad marknad för återvunna material och tydliga gemensamma regler inom EU.
Sverige bör därför verka för harmoniserade regelverk som underlättar cirkulära materialflöden och gör det möjligt att använda återvunnet material i högvärdiga produkter. Särskilt angeläget är att stärka förutsättningarna för avancerad materialåtervinning, exempelvis av plast och andra komplexa material.
Skattesystemet bör också ses över för att undersöka hur ekonomiska styrmedel kan främja reparation, återbruk och olika former av delningsekonomi.
En cirkulär ekonomi är inte bara en miljöfråga. Det är också en fråga om industriell utveckling, handel och ökad resurseffektivitet.
Flygets klimatutsläpp måste minska
Transportsektorn står för en betydande del av Sveriges klimatutsläpp och flygets klimatpåverkan är en särskild utmaning. Flyget har stor betydelse för ett land som Sverige. Det gäller inte minst internationella förbindelser, handel och möjligheten att resa mellan olika delar av världen.
Samtidigt kan vi inte blunda för att flygtrafiken har en betydande klimatpåverkan. Det finns flera sätt att minska utsläppen från flyget. Det kan dels handla om bättre drivmedel och teknisk utveckling, dels om en minskning av flygandet där det finns rimliga alternativ.
Internationella överenskommelser är viktiga, men arbetet inom de globala institutionerna har ofta gått långsamt. EU gemensamma regelverk och utsläppshandel spelar därför en central roll.
Sverige behöver samtidigt vara berett att använda nationella styrmedel.
En progressiv beskattning av flygresor bör övervägas. Ett sådant system skulle i större utsträckning kunna ta hänsyn till hur ofta en person flyger och därmed fördela kostnaderna mer rättvist. Den som flyger ofta och orsakar stora utsläpp bör också bära en större del av klimatkostnaden.
Parallellt behöver staten bidra till forskning, utveckling och produktion av hållbara flygbränslen, inklusive förnybara syntetiska bränslen. Det är viktigt att dessa bränslens faktiska klimatpåverkan bedöms ur ett livscykelperspektiv.
Genom sitt ägande i Swedavia och genom andra relevanta styrmedel kan staten bidra till att skapa bättre förutsättningar för flygets tekniska omställning.
Det är också rimligt att successivt minska beroendet av inrikesflyg på sträckor där järnvägen erbjuder ett fungerande alternativ. För att detta ska vara möjligt behöver järnvägens kapacitet, tillförlitlighet och restider förbättras.
Staten bör dessutom gå före genom resepolicyer som prioriterar digitala möten och tågresor när dessa utgör rimliga alternativ till flyget. Klimatpolitiken för flyget bör således kombinera ekonomiska styrmedel, teknikutveckling, förändrade resvanor och offentligt ansvarstagande.
Klimatpåverkan från maten och vår konsumtion
Vår matkonsumtion har stor betydelse för klimatet. Livsmedelsproduktionen orsakar utsläpp av växthusgaser genom bland annat jordbruk, djurhållning, markanvändning, energianvändning och transporter.
Framför allt animaliska livsmedel kan ha en betydande klimatpåverkan, även om utsläppen varierar beroende på produktionsmetoder och andra omständigheter. Det är viktigt att inte reducera frågan till en motsättning mellan olika typer av livsmedel eller mellan svensk och utländsk produktion. Klimatpåverkan behöver analyseras utifrån hela produktionskedjan.
En central fråga är hur konsumenter kan få bättre möjligheter att fatta informerade beslut. Det bör därför övervägas hur klimatmärkning av livsmedel och andra varor kan utvecklas, gärna inom ramen för gemensamma europeiska standarder.
En tydlig och jämförbar information om varors klimatpåverkan skulle göra det enklare för människor att välja produkter med lägre utsläpp. Det offentliga har också ett särskilt ansvar.
Varje dag serveras stora mängder måltider inom skolor, äldreomsorg, sjukvård och andra offentliga verksamheter. Genom att ställa krav på klimatpåverkan, näringsinnehåll och resurseffektivitet kan offentlig sektor bidra till betydande förändringar.
Det kan handla om att minska matsvinnet, utveckla mer klimatsmarta menyer och skapa bättre förutsättningar för hållbar livsmedelsproduktion. Samtidigt behöver hänsyn tas till livsmedelsförsörjning, kvalitet, konkurrens och människors olika behov.
Offentlig datainsamling och uppföljning skulle också kunna skapa incitament för skolor, äldreboenden och andra verksamheter att minska sina klimatavtryck.
På detta sätt kan offentlig sektor inte bara minska sina egna utsläpp utan också bidra till förändrade normer och en bredare samhällsomställning.
Klimatanpassning och beredskap inför framtidens naturkatastrofer
Även om världens länder lyckas minska utsläppen av växthusgaser kommer samhället under lång tid behöva hantera effekterna av ett förändrat klimat. Redan i dag ser vi konsekvenserna i form av extrem nederbörd, värmeböljor, torka, skogsbränder och översvämningar.
Klimatförändringarna innebär stora risker för människors liv och hälsa, för bostäder och infrastruktur och för viktiga samhällsfunktioner. Det betyder att klimatanpassning måste bli en naturlig del av samhällsplaneringen.
Sverige behöver stärka sin förmåga att förebygga, hantera och återhämta sig från klimatrelaterade naturkatastrofer. Räddningstjänst, kommuner, regioner och statliga myndigheter behöver ha tillräcklig beredskap för extrema väderhändelser. Samverkan mellan olika aktörer behöver utvecklas och ansvarsfördelningen vara tydlig.
Det bör också genomföras en översyn av befintlig lagstiftning för att säkerställa att långsiktiga klimateffekter hanteras på ett tillfredsställande sätt. Det gäller exempelvis plan- och bygglagen och andra regelverk som styr markanvändning, bebyggelse och infrastruktur
Stigande havsnivåer, erosion, ras, skred och översvämningsrisker måste ges större betydelse vid beslut om ny bebyggelse och långsiktiga samhällsinvesteringar. Att investera i klimatanpassning innebär kostnader. Men att avstå från nödvändiga förebyggande åtgärder riskerar att bli betydligt dyrare. Klimatanpassningen är därför inte bara en fråga om miljö och säkerhet. Det är också en fråga om långsiktigt ekonomiskt ansvarstagande.
Klimatomställningen är en samhällsuppgift
Det finns en tendens i den politiska debatten att ställa klimatpolitik mot tillväxt, sysselsättning och välfärd. Det är en olycklig och i grunden förenklad motsättning.
En framgångsrik klimatomställning kan tvärtom skapa stora möjligheter för Sverige. Nya industrier kan växa fram, befintliga företag kan stärka sin konkurrenskraft och investeringar i energi och infrastruktur kan bidra till ökad produktivitet.
Men dessa möjligheter kommer inte att förverkligas utan politisk handling. Historien visar att stora samhällsförändringar sällan sker enbart genom enskilda individers beslut eller genom marknadens spontana utveckling. Utbyggnaden av välfärdssamhället, elektrifieringen, bostadsbyggandet och utvecklingen av den moderna svenska industrin har alla förutsatt betydande gemensamma investeringar och långsiktigt politiskt ansvarstagande.
Klimatomställningen behöver betraktas i samma ljus. Staten måste skapa tydliga och långsiktiga spelregler, mobilisera kapital, utveckla infrastrukturen och säkerställa att omställningens kostnader och vinster fördelas rättvist. Näringslivet måste investera, utveckla och kommersialisera ny teknik. Arbetsmarknadens parter måste bidra till kompetensutveckling och trygghet i förändring. Kommuner och regioner måste ges goda förutsättningar att genomföra klimatarbetet nära människor. Och medborgarna måste kunna känna förtroende för att de gemensamma ansträngningarna leder till ett bättre samhälle.
Sverige behöver återigen visa att ekonomisk utveckling, social rättvisa och minskad klimatpåverkan kan gå hand i hand. Det gör inget om Sverige går före. Men framför allt måste vi bära vår del av bördan. Vår generation har ansvaret. Att skjuta nödvändiga beslut på framtiden innebär att vi överlåter både kostnaderna och konsekvenserna på våra barn.
Vi har varken tid eller råd att vänta.
Mathias Tegnér (S)
Motion till riksdagen
2026/27:970
av Kalle Olsson (S)
Åtgärder för att stärka infrastrukturen i Jämtlands län
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att i infrastrukturplaneringen studera förutsättningarna för åtgärdsbehovet i fråga om infrastruktur och upphandlad trafik i Jämtlands län och tillkännager detta för regeringen.
Motivering
I Jämtland Härjedalen planeras för flertalet stora industri- och myndighetsetableringar. Besöksnäringen slår nya rekord.
Hela länet har naturvärden och produktion som bidrar till Sveriges totala konkurrenskraft. Skogsnäringen är länets största basnäring, där Jämtland är det län där sysselsättningen inom skogsbruk är störst i förhållande till total sysselsättning. De gröna näringarna, där även jordbruk ingår, omsätter sammanlagt nio miljarder kronor årligen, vilket förutsätter ett stabilt transportsystem och vägnät med god bärighet för såväl transport av råvara som insatsmedel.
Enligt Skogsforsk påbörjas nära 90 procent av virkestransporterna vid en enskild väg. Utan god tillgänglighet på de enskilda vägarna skulle det vara omöjligt att få ut biomassan ur skogen på ett kostnadseffektivt sätt. Ur ett beredskapsperspektiv är de enskilda vägarna helt avgörande för bibehållen livsmedelsförsörjning i en kris.
Länet är attraktivt och besöksnäringen är en nästan lika stor basnäring som skogsnäringen och omsätter cirka 6,7 miljarder kronor och genererade 7 000 helårsarbeten under 2025. Bakom dessa siffror finns i huvudsakligen tillresta besökare som kommer till länet med bil, tåg eller flyg. Varje vecka under högsäsong transporterar sig motsvarande en mindre stad med besökare till och från Åre, Vemdalen och Funäsfjällen. Till detta ska också räknas alla som reser till eget fritidsboende i länet.
Jämtland är strategiskt betydelsefullt för försvaret. Med den närhet som Jämtland har till Norge och Atlanten i väster gör det väst-östliga stråket med järnväg och Europaväg mellan Trondheim och Östersund till en viktig transportväg för militära transporter. Med Meråkerbanans elektrifiering kan vi förvänta oss en ökning av antalet transporter på järnvägsstråket, inte minst av militären i och med Sveriges Natointräde.
Jämtlands län är det län som har störst andel av befolkningen boende i glesbygdsområden. Omkring en tredjedel av befolkningen bor i glesbygdsområden. Befolkningsstrukturen ställer således krav på ett vitt förgrenat och fungerande vägnät i länets alla delar.
Längs norra stambanan transporteras stora mängder gods och människor, och mer är att vänta på grund av de stora industrietableringarna i norr, men också utifrån ökande godsflöden och persontransporter från Jämtland och Norge.
Inlandsbanan har en bra geografi för långväga godstransporter i nord-sydlig riktning. Förvaltarna av banan (kommunerna) har länge kämpat med små ekonomiska förutsättningar för driften. Beskedet att Inlandsbanan ska rustas upp för att möta totalförsvarets behov är välkommet. Det är samtidigt viktigt att påpeka att så långt som möjligt beakta de civila behoven vid en upprustning (dual use), exempelvis möjligheterna till arbetspendling, inför förväntade investeringar i banan. Inlandsbanan erbjuder möjligheter att knyta ihop inlandet och utöka arbetsmarknadsregionerna.
Jämtlands län är på gång, men infrastrukturen håller inte måttet. Enligt en återkommande undersökning från Transportföretagen har länet de sämsta vägarna i landet. De stora bristerna i vägsystemet behöver åtgärder och standardhöjningar.
För Jämtland Härjedalen betyder flyget mycket för tillgängligheten till och från länet och för den regionala utvecklingen. Länet samarbetar med Norge för utvecklande av gränsöverskridande elflyg. Staten kan bidra till utvecklingen genom att öppna för att på sikt elflyg på upphandlade flyglinjer inom landet.
En fortsatt satsning och upphandling av nattågen till Jämtlands län är av största vikt. Nyckeln till fortsatt framgång avseende länets attraktivitet och hållbara befolkningstillväxt är tillgängligheten till övriga Sverige.
Kalle Olsson (S)
Motion till riksdagen
2026/27:969
av Kalle Olsson (S)
Stöd till personer som vårdar eller stöder en anhörig
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över samhällets stöd till personer som vårdar eller stöder en anhörig, och detta tillkännager riksdagen för regeringen.
Motivering
Många svenskar vårdar eller stöder en anhörig. Det kan vara dotter eller son som hjälper en förälder genom en påfrestande cancerbehandling. En partner som ser efter sin käresta under rehabilitering. En granne som finns där för sin vän på sjukhuset. Vården och stödet kan variera i omfattning. Insatserna kan springa ur en vilja att hjälpa till eller vara en konsekvens av att det allmännas stöd inte upplevs räcka till.
Det är också ett faktum att stödet till personer som tar hand om en anhörig varierar över landet. Kommuners stöd möter inte alltid de behov som finns. Ofta erbjuds mer indirekt stöd i form av till exempel dagverksamhet men det finns en efterfrågan på mer direkt stöd i form av information och vägledning.
Inom socialförsäkringssystemet finns närståendepenning som är en förmån för den som under en kortare period behöver vårda en svårt sjuk närstående. Sett till socialförsäkringssystemet i stort är närståendepenning en liten insats. Men den fyller icke desto mindre en viktig funktion för såväl den som ger som tar emot vården. Vanligast är att vårdarna vårdar en förälder med närståendepenning. Det är också vanligt att man vårdar sin partner. Vården med närståendepenning ges vanligen under en kort tidsperiod, vilket beror på att villkoret för att beviljas förmånen är att den närstående är allvarligt sjuk. Eftersom närståendepenning tar sikte på en livshotande sjukdomsfas, är det viktigt att det inte uppstår ett glapp i stödet på grund av vilken kommun man tillhör.
Det är därför angeläget att skapa sig en noggrann bild över hur stödet till anhöriga personer som vårdar eller stödjer en anhörig ser ut mellan kommuner och därefter fastställa vad som kan anses vara en acceptabel nivå.
De vård- och stödinsatser, människa till människa, som varje dag utförs kan inte mätas i kilo kronor. Men helt klart är att det inte finns realistiskt alternativ till de stödinsatser som anhöriga utför. Samhället bör därför säkerställa att anhörigvården är jämlik och håller hög kvalitet i hela landet.
Kalle Olsson (S)
Motion till riksdagen
2026/27:968
av Kalle Olsson (S)
Den geografiska representationen i riksdagen
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att överväga åtgärder för att värna den geografiska representationen i Sveriges riksdag och tillkännager detta för regeringen.
Motivering
Sverige riksdag ska spegla hela landet. Därför är den geografiska representationen viktig. Ledamöter från olika delar av Sverige tar med sig sina perspektiv till det parlamentariska arbetet. Alla delar av landet har sina särdrag och utmaningar. Min valkrets, Jämtlands län, sticker exempelvis ut som ett utpräglat glesbygdslän; befolkningen utgör 1,3 procent av landets befolkning men bor utspridd över 12 procent av landets yta. Det påverkar hur man ser på till exempel frågor om avstånd och tillgång till samhällsservice.
I riksdagens kammare sitter inte ledamöterna på valfri plats, man sitter inte heller partivis eller utskottsvis. Man sitter länsbänksvis. Som ett uttryck för att ledamöter från hela Sverige finns representerad i kammaren.
Det finns dock många exempel på ledamöter som bott i en helt annan del av landet än den valkrets de representerat. För att vara valbar i en kommun eller region måste du vara folkbokförd där. För valda till riksdagen finns ingen motsvarande regel.
Över tid har vi sett hur framför allt norra Sverige tappat representation i riksdagen samtidigt som storstädernas ställning stärkts. Detta förstärks på ett olyckligt sätt när ett redan minskade antal mandat upptas av ledamöter som alltså representerar en valkrets men bor någon annanstans. Sådana ledamöter kan visserligen luftlandsätta sig en dag då och då i sin valkrets, men det är naturligtvis inte samma sak som att stadigvarande leva och bo i valkretsen och på djupet förstå de lokala förhållandena.
Utgångspunkten bör vara att alla riksdagsledamöter bor i den valkrets man representerar.
Kalle Olsson (S)
Motion till riksdagen
2026/27:967
av Kalle Olsson (S)
Ökad rättvisa i pensionssystemet
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om åtgärder för ett mer rättvist pensionssystem och tillkännager detta för regeringen.
Motivering
Mer än hälften av landets pensionärer får en del av sin pension från någon av pensionssystemets grundförmåner. Det kan handla om garantipension och bostadsbidrag. Syftet med garantipension är att säkerställa att äldre med låg eller ingen arbetsinkomst har ett ekonomiskt grundskydd. Kvinnor tar i större utsträckning ut såväl garantipension som bostadsbidrag.
Den genomsnittliga allmänna pensionen för kvinnor är 15 700 kronor i månaden före skatt. Det kan inte beskrivas på annat sätt än stötande att så många kvinnor trots ett långt arbetsliv inte kan försörja sig på sin pension utan tvingas fylla ut pensionen från grundskydden. Trots att tjänstepensionen har fått en allt större och viktigare roll för slutpensionen går det inte att förlita sig på att parterna avtalsvägen ska säkerställa rimliga pensioner för alla löntagare. Skillnaderna i tjänstepensionsvillkor är stora och det är, återigen, kvinnodominerande yrken som kommer sämst ut.
Det allmänna pensionssystemet måste därför stärkas. Två centraler delar är dels höjda pensionsavgifter, dels att livsinkomstprincipen kompletteras med en livsarbetesprincip, där antal arbetade år får större betydelse. Utöver detta bör en arbetarpension införas för de som slitit ut kroppen på hårt arbete och inte orkar arbeta fram till pensionsålder.
Anständiga pensioner är ingen marginalfråga som kan gömmas undan mellan valen. Tvärtom. Anständiga pensioner är en hygienfaktor och en självklar del av välfärdssamhället.
Kalle Olsson (S)
Motion till riksdagen
2026/27:966
av Åsa Coenraads (M)
Utbyggnad av Europaväg 22
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att E22:an genom Blekinge bör byggas ut till fyrfilig motorväg och tillkännager detta för regeringen.
Motivering
Europaväg 22 går rakt igenom Blekinge och binder samman Skåne, Blekinge, Kalnar och Östergötland. Vägsträckan går utmed kusten och är idag den betydande vägen för både persontrafik som godstransporter utmed kusten.
I Blekinge finns idag en av Sveriges snabbast växande tillväxtregioner och en av landets viktigaste militärbaser. Europavägens är en pulsåder i länet och risken för köbildningar och stop på sträckan är idag överhängande.
Förutom industrins stora användande av vägen för att transportera varor till och från hamnar och bangårdar är E22 även den väg som binder Blekinge samman och arbetspendlingen är stor mellan länets fem orter. Det är även många blekingar som transporterar sig via europavägen för att ta sig till närliggande större städer eller som använder vägen för att ta sig till ut i Europa via Malmö eller nå landets huvudstad.
Betydelsen av E22 har också markerats genom tidigare politiska beslut, som exempelvis att vägen finns med i EU:s prioriterade transportnät TEN-T. Vägen kommer även spela roll för framtida samarbeten med NATO och rikets säkerhet.
E22:an är idag väldigt smal trots de satsningar som gjorts och köbildningar och olyckor är idag vardag för de flesta som färdas på vägen i framför allt rusningstrafik. Detta påverkar säkerhet, beredskap och Blekinges viktiga samhällsekonomi negativt.
Med satsningar på Sydostlänken och viktiga hamnar i Karlshamn och Karlskrona som kan bidra till en mindre miljöpåverkan är en utbyggnad av E22:an till fyrfilig väg hela sträckan av stor prioritet och en konkurrensfördel för Sverige. En utbyggnad skulle stärka logistik, handel och sjöfart i sydöstra Sverige som gynnar hela landet.
Åsa Coenraads (M)
Motion till riksdagen
2026/27:965
av Åsa Coenraads (M)
Tydlig Hongkongstrategi
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om en tydlig svensk Hongkongstrategi och tillkännager detta för regeringen.
Motivering
Hongkong har sedan den 1 juli 1997 varit en del av Folkrepubliken Kina. Dessförinnan var Hongkong en kronkoloni till Storbritannien. Överlämnandet av Hongkong föregicks av ett internationellt avtal mellan Storbritannien och Kina. I detta avtal (Sino-British Joint Declaration) lovade Kina att Hongkong fram till året 2047 skulle få behålla sitt rättssystem, sin yttrandefrihet och sin pressfrihet och Hongkong garanterades långtgående självstyre. Hongkongs autonoma ställning fastlades i Hongkongs minigrundlag (Basic Law) som även innehöll ett löfte från Kina om att införa allmän rösträtt.
Sedan 1997 har dock Kina agerat på ett sätt som gjort att många ifrågasatt Hongkongs autonomi. Dels avskaffade man direkt efter överlämnandet Hongkongs första fullt folkvalda lokala parlament och ersatte detta senare med ett parlament där endast hälften av platserna valts genom allmänna val. Kina har därefter fördröjt införandet av allmän rösträtt genom att vägra att bredda antalet direkt valda parlamentariker och genom att neka Hongkong rätten att välja dess högsta regeringschef. I princip handplockar Kina i dag den högsta regeringschefen och valsystemet gynnar Pekingtrogna grupper. Kina har även undergrävt Hongkongs juridiska autonomi ett flertal gånger. Exempelvis försvann fem av Hongkongs bokhandlare under mystiska förhållanden, däribland den svenska medborgaren Gui Minhai, för att senare dyka upp i Kina åtalade för olika brott.
Hongkongs juridiska, ekonomiska och autonoma ställning gentemot Folkrepubliken Kina måste säkerställas. De av Folkrepubliken Kina åtagna internationella överenskommelserna måste värnas och när detta inte sker måste Sverige vara tydligt med sin kritik. Det är viktigt att Sverige har en tydlig strategi gentemot såväl Hongkong som Folkrepubliken Kina.
Åsa Coenraads (M)
Motion till riksdagen
2026/27:964
av Åsa Coenraads (M)
Förvaring av vapen i annans vapenskåp
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om möjligheten att förvara vapen i annans vapenskåp och tillkännager detta för regeringen.
Motivering
För att få inneha ett vapen i Sverige behöver man en vapenlicens och när man ansöker om vapenlicensen är man skyldig att uppge var och hur vapnet ska förvaras. Det krävs då att du har tillgång till ett godkänt vapenskåp där du är folkbokförd. Många jägare har funnit intresset för jakt genom sina föräldrar, som i sin tur ärvt intresset av tidigare generationer. Djur, natur, jakt och skytte är intressen som ofta börjas tidigt i livet om man så är uppvuxen på en gård eller har följt med på den årliga älgjakten sedan man var liten. Många tar jägarexamen så snart som möjligt för att vid 18 års ålder få delta på jakten självständigt utan uppsikt. Många unga jägare väljer sedan att påbörja universitetsstudier på annan ort, vilket innebär att de kan få problem med vapenförvaringen. Det blir dessutom allt vanligare att du jagar på annan ort än där man är folkbokförd.
Idag finns ofta begränsade möjligheter att få in ett godkänt vapenskåp i en liten studentkorridor till exempel och även om möjligheten skulle finnas uppkommer då onödiga risker med att förvara vapen på en plats där de inte är lämpade att användas och inte ämnas användas. Detta gäller även för de som väljer att flytta till en annan ort för jobb eller familj. Det finns ingen anledning att förvara vapen på en plats där de inte kommer att användas när det finns en mer lämplig plats att förvara dem på. Det uppkommer då även onödiga risker med transport av jaktvapen till och från jaktmarkerna som i många fall ligger i anslutning till föräldrahemmet.
Idag är det ett brott mot vapenlagen att förvara licensierade vapen på en annan plats än där man själv är folkbokförd. Huvudregeln är att vapnet ska förvaras där man är folkbokförd. Det finns dock ett tillstånd man kan söka hos polisen för att få lov att förvara sina vapen hos någon annan. En giltig anledning för att få tillståndet kan vara, som tidigare nämnts, att man ska studera på en annan ort och därmed flytta. Problemet är att detta inte alltid beviljas och att tillståndet endast gäller i högst 3 år, vilket skapar onödig byråkratisk börda för både vapenägare och Polismyndigheten. Många väljer i stället att mantalsskriva sig där vapnen förvaras för att undvika att behöva flytta ett helt vapenskåp som kan väga flera hundra kilo till en plats där vapnen inte kommer att användas. Detta är heller ingen optimal lösning då det är olagligt att vara skriven på en annan adress än där man bor.
Polisen behöver veta var vapen är förvarade och det är anledning kontrollen att vapnen förvaras där man är skriven. Dock är risken för att vapnen hamnar i fel händer markant för varje gång de behöver transporteras längre sträckor med regelbundenhet. För att minimera antalet resor med vapen och öka trovärdigheten i folkbokföringen bör det därför vara möjligt att få förvara vapen i någon annans vapenskåp om man har goda skäl och om omständigheterna är rimliga. Detta behöver inte undergräva polisens kontroll över var jaktvapen förvaras.
Åsa Coenraads (M)
Motion till riksdagen
2026/27:963
av Ann-Sofie Alm (M)
Behovet av fler seniorboenden
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att kommuner tydligt bör åläggas att redovisa behovet av nya seniorbostäder i kommande handlingsplaner för att underlätta byggandet av nya seniorboenden och tillkännager detta för regeringen.
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Boverket som tillsynsmyndighet bör svara för insamling och rapportering av vilket nytillskott som behövs och tillkännager detta för regeringen.
Motivering
Över 60 000 pensionärer i Blekinge bor idag i villa. Med en åldrande befolkning kommer dessutom andelen äldre att öka i Blekinge kommande år. Det ser likadant ut på många ställen i Sverige med en åldrande befolkning och många äldre som bor i stora villor som egentligen behöver en annan typ av boende.
För dem som upplever att villan inte längre är det bästa boendet att åldras i utan i stället söker ett mer ändamålsenligt, tryggt, trivsamt och bekvämt boende, är alternativen få att välja på idag. Denna brist på valfrihet bidrar till sämre levnadsvillkor och begränsar möjligheten att leva ett självständigt liv. Det finns många fantastiska boenden för äldre runt om i landet. Där seniorer kan bo självständigt i egna tillgängliga och bekväma lägenheter, anpassade för att åldras i utan att upplevas som institutionsboende, med gemensamma lokaler för umgänge och social gemenskap. Men de är tyvärr allt för få.
Av undersökningar som gjorts, är det runt 30 % av seniorer i villa som skulle vilja flytta på ett till fem års sikt, om det fanns ett alternativ att flytta till. Då de allra flesta flyttar tillsammans, indikerar det på ett behov av ca 10 000 anpassade seniorbostäder bara i Blekinge fram till 2030.
Vid nyproduktion av bostäder borde boende för seniorer prioriteras för att tillgängliggöra fler villor för till exempel barnfamiljer. En rotation av boende skapar bättre nyttjande av boenden i rätt tid i livet. Genom att skapa större möjligheter att skjuta på tiden innan personer hamnar på vård- och omsorgsboende så frigör kommunerna resurser och det blir många gånger en vinst för den enskilde genom en ökad trygghet och kvalité samt möjlighet till utökat socialt liv vilket också ligger helt i linje med hemmaboendeprincipen.
Många kommuner kan inte svara på hur stort behovet av senior- eller trygghetsboende är i den egna kommunen. Idag ska dock kommunerna ta fram en konkret handlingsplan för bostadsförsörjning, vilken ska grundas på en analys av den demografiska utvecklingen och de bostadsbehov som inte tillgodoses på den lokala bostadsmarknaden. Även socialtjänstlagen har ändrats så att socialnämnderna aktivt ska medverka i utformningen av nya bostadsområden med sina erfarenheter. Genom
förtydliganden i lag (2014:899) om riktlinjer för kommunala markanvisningar samt lag (2000:1383) om kommunernas bostadsförsörjningsansvar skulle kommunerna mer specifikt vara skyldiga att ange vilket nytillskott av anpassade bostäder för äldre som planeras. Boverket skulle då som tillsynsmyndighet kunna samla in och redovisa behovet av nytillskott av anpassade bostäder för äldre, såväl på den öppna bostadsmarknaden som för särskilda boenden.
Ann-Sofie Alm (M)
Motion till riksdagen
2026/27:962
av Åsa Coenraads (M)
Arbetet med en ny Öresundsförbindelse framåt
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att Sverige bör ta initiativ till att, i samverkan med Danmark, skyndsamt inleda det fortsatta arbetet med att utreda och skapa förutsättningar för ytterligare en fast Öresundsförbindelse och tillkännager detta för regeringen.
Motivering
Öresundsförbindelsen mellan Malmö och Köpenhamn är en av Sveriges viktigaste transportförbindelser med omvärlden. Sedan invigningen år 2000 har den bidragit till ökad integration mellan Sverige och Danmark, samtidigt som den har fått en central funktion för person- och godstransporter mellan Sverige och den europeiska kontinenten.
I mars 2026 presenterades betänkandet ”Öresundsförbindelser 2050 – behov av kapacitet, redundans och svenskt-danskt samarbete (SOU 2026:17)”, framtaget av den särskilde utredaren Allan Widman. Betänkandet visar att frågan om framtida förbindelser över Öresund rymmer flera betydande nationella intressen. Det gäller inte bara transportkapacitet och regional utveckling, utan även Sveriges försörjningsberedskap och totalförsvar.
Utredningen föreslår att Sverige och Danmark gemensamt genomför en strategisk utredning om framtida kapacitet och redundans. Utredningen tar inte ställning till någon viss ny förbindelse. Däremot framgår tydligt att förutsättningarna för ytterligare transportkapacitet över Öresund behöver klarläggas i god tid.
Öresundsbron har en strategisk betydelse för Sveriges förbindelser med Danmark och övriga Europa men är också sårbar som vår enda fasta förbindelse mellan länderna. Inte minst Sveriges medlemskap i Nato och det förändrade säkerhetspolitiska läget har ökat betydelsen av fungerande transportvägar till och från kontinenten. Utredningen konstaterar att det finns brister i redundansen för såväl person- som godstrafik. Särskilt framhålls järnvägsgodstrafikens begränsade möjligheter att använda alternativa transportvägar. Även samhällsviktiga persontransporter kan påverkas allvarligt vid längre avbrott. En ytterligare fast förbindelse skulle kunna minska beroendet av den befintliga bron och förbättra möjligheterna att upprätthålla transporter vid störningar.
Trafikverkets tidigare analyser pekar på att kapaciteten i den befintliga förbindelsen är god fram till omkring 2050. Det innebär emellertid inte att planeringen för framtida behov kan ignoreras. Stora gränsöverskridande infrastrukturprojekt har långa ledtider. Prognoser, samhällsekonomiska analyser, miljöprövningar, finansiering och internationella överenskommelser behöver komma på plats långt innan en ny förbindelse kan tas i bruk.
Öresundsregionen har en stora befolkningskoncentrationer och arbetsmarknadsregionen finns därför på båda sidor av sundet. Förbättrad tillgänglighet kan skapa förutsättningar för en större gemensam arbetsmarknad, effektivare kompetensförsörjning och ökad produktivitet. Arbetsmarknadsregionen skulle kunna bli större och mer effektiv genom fler snabba infrastrukturstråk genom regionen.
Förbindelserna över Öresund har betydelse långt utanför Skåne och Själland. Utvecklingen av transportinfrastrukturen mellan Skandinavien och kontinenten, inte minst Fehmarn Bält-förbindelsen, aktualiserar frågor om framtida godsflöden och kapaciteten i anslutande järnvägssystem. Framtida investeringar måste ses i ett sammanhang där svenska landanslutningar, järnvägskapacitet och internationella transportkorridorer ingår.
Ett arbete bör vara öppet för olika lösningar och utgå från gemensamma behov, samhällsekonomisk nytta och säkerhetspolitiska krav.
Det är angeläget att Sverige tar en aktiv roll gentemot Danmark. Ett svenskt initiativ kan bidra till att skapa tydliga förutsättningar för det fortsatta samarbetet, utan att föregripa beslut om lokalisering, utformning eller finansiering.
Åsa Coenraads (M)
Motion till riksdagen
2026/27:961
av Niclas Nilsson och Gustaf Göthberg (båda M)
Behovsprövning av barnbidraget
Förslag till riksdagsbeslut
Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheten att införa ett behovsprövat barnbidrag och tillkännager detta för regeringen.
Motivering
Det allmänna barnbidraget infördes år 1948 med ambitionen att stärka barnfamiljernas ekonomi och bidra till att alla barn ges goda uppväxtvillkor. Reformen utformades i en tid då de ekonomiska skillnaderna mellan hushållen var betydligt mindre än idag och då välfärdssystemet i övrigt såg annorlunda ut.
Sedan dess har samhället genomgått stora förändringar. Familjers ekonomiska förutsättningar varierar i dag avsevärt, från hushåll som har svårt att få ekonomin att gå ihop till hushåll med mycket höga inkomster. Trots detta utgår barnbidraget fortfarande med samma belopp per barn oavsett vårdnadshavarnas ekonomiska situation.
Syftet med barnbidraget är att bidra till goda ekonomiska levnadsvillkor för barn. När stödet betalas ut utan hänsyn till hushållets inkomster riskerar dock träffsäkerheten att minska. Betydande offentliga medel används för utbetalningar även till hushåll som saknar behov av ekonomiskt stöd, samtidigt som andra familjer kan vara i behov av ytterligare insatser.
Inom flera andra delar av välfärdssystemet görs redan bedömningar av hushållens ekonomiska förutsättningar. Exempelvis grundas bostadsbidrag och avgifter inom barnomsorgen helt eller delvis på inkomst. Det finns därför skäl att överväga om även barnbidraget kan utformas på ett sätt som i större utsträckning riktar stödet till de hushåll där det gör störst nytta.
En översyn bör därför genomföras av barnbidragets grundläggande målsättning, träffsäkerhet och samhällsekonomisk effektivitet. Inom ramen för en sådan översyn bör regeringen analysera hur olika modeller för behovsprövning kan utformas, vilka konsekvenser de skulle få för barnfamiljer i olika inkomstgrupper samt hur eventuella besparingar kan användas för att stärka stödet till ekonomiskt utsatta barnfamiljer.
Det är angeläget att familjepolitikens resurser används på ett sätt som både värnar barnens trygghet och säkerställer att offentliga medel fördelas så effektivt och rättvist som möjligt.
Niclas Nilsson (M)
Gustaf Göthberg (M)