Håkan Svenneling

Fru talman! Jag frågade i onsdags om den så kallade blockeringsstadgan för att skydda Internationella brottmålsdomstolen, ICC, från USA:s sanktioner. Då sa statsministern att Sverige står redo att använda den så kallade blockeringen, men den syns inte jättetydligt i rådets slutsatser. Det är en sak jag noterat.

Jag vill också kommentera budgetprocessen. Jag har varit med några gånger nu när EU:s budgetar har tagits fram. Det förvånar mig hela tiden att slutsatsen alltid blir att det behövs ännu mer pengar – jättemycket mer. Jag tycker att hela EU:s budgetprocess på det sättet är felaktig i grunden.

Ett skäl till det är att rådets ordförande António Costa, som nu får makt att kanske lägga fram ett nytt förslag, kommer från en kommission som redan har lagt fram ett förslag om en skyhög ökning. Kommer kommissionen verkligen att börja inta en budgetrestriktiv hållning helt plötsligt? Är inte risken stor att vi fortsätter att få dessa enorma påslag som vi som nettobetalare ska fortsätta att betala?

Fru talman! Ja, det var en diger dagordning som statsministern och Europeiska rådet tog sig igenom förra veckan.

Statsministern nämnde att Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj var på besök. Samtidigt som han deltog i Europeiska rådet ökade spänningarna kraftigt gentemot USA och specifikt Donald Trump. Många menar att det här var första gången som Zelenskyj på allvar tog bladet från munnen och sa vad han egentligen anser om Donald Trump.

Jag undrar hur statsministern upplevde stödet för Zelenskyj i Europeiska rådet och om vi kan förvänta oss någon positionsförflyttning till exempel när det gäller de frysta ryska tillgångarna, som borde komma Ukraina till del.

Samtidigt ser vi hur bosättarvåldet på Västbanken eskalerar alltmer. Den senaste veckan har en amerikansk journalist, en fransk borgmästare och flera diplomater angripits och misshandlats – och såklart tusentals palestinier, men det når inte mediernas ljus när de attackeras under årets olivskörd. Radikaliseringen i bosättarrörelsen blir allt tydligare, och den högerextreme ministern Itamar Ben-Gvir kräver nu att bli försvarsminister i nästa högerextrema regering under Netanyahu.

I rådets slutsatser varnas företag för att lägga anbud på byggen i bosättningsområdet E1. Men vad händer om företag gör det ändå?

Storbritannien har nu gått ut och klart och tydligt meddelat att man kommer att införa sanktioner mot individer och företag som lägger anbud på att bygga bosättningen E1 i strid med internationell rätt. Storbritannien har också infört ett förbud mot bosättarprodukter och åtgärder mot dem som finansierar och understöder illegala bosättningar.

Det var inte någon större diskussion, sa statsministern. Jag undrar helt enkelt om det ändå finns ett momentum för att driva igenom det förslag som Frankrike och Sverige har lagt fram om sanktioner mot israeliska ministrar och om det är möjligt att få till sanktioner mot dem som deltar i utbyggnaden av det så kallade E1-området.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Jag noterar att utrikesministern inte idkar särskilt mycket självkritik kring den här processen.

Jag tycker att det är viktigt att påpeka att Lagrådet är professionella jurister som hjälper oss i själva lagstiftningsarbetet. Här har kritiken kommit från den militära professionen. Det är den som vi återkommer till, och det är där diskussionerna har blivit så stora.

Det handlar om precis det som utrikesministern själv är inne på: Vi har myndigheten Must, den militära underrättelsetjänsten. Nu blir det en civil underrättelsetjänst. Det finns en risk för dubbelarbete. Det finns en risk för att det blir kompetenskonkurrens mellan de här myndigheterna. Dessutom har vi myndigheterna FRA och Säpo, som är inom samma segment men har lite andra uppdrag.

Vi undrar såklart allihop: Var passar den här myndigheten in i myndighetsstrukturen, när de andra redan finns? Det är jag inte så förvånad över att Lagrådet inte har någon kritik mot, men jag är fortfarande väldigt orolig över den militära professionens åsikter.

Jag tycker ändå att vi från oppositionens sida har landat väldigt rimligt. Regeringen är på gång att inrätta den här myndigheten. Ni vill ha lagstiftning som gör att den här myndigheten kan verka. Då är det rimligt att vi pekar på vad som är bristerna men ändå säger ja till lagstiftningsförslaget. Det är det som vi landar i nu.

Jag tycker ändå inte att det har varit en bra process. Jag hoppas, precis som Morgan Johansson, att nästa regering tittar på den här frågan, diskuterar med de här myndigheterna och lyssnar in vad man kan göra nu när myndigheten är på gång att inrättas så att det blir rätt mellan framför allt de här fyra myndigheterna vi pratar om. Det finns också en del andra myndigheter runt omkring i den här sfären som vi behöver ta hänsyn till för att säkerställa svensk säkerhet och uppnå de intentioner som jag ändå förstår och tror att utrikesministern har.

Jag känner en viss oro i magen men är ändå trygg med att vi kommer att göra det bästa för svensk säkerhet.

Fru talman! Jag tycker att utrikesministern förvillar den som lyssnar på den här debatten lite grann genom att försöka hänvisa till att det skulle ha varit redan 2023, när regeringen antog direktiven till Carl Bildts utredning, som det stod klart att det skulle bli det här beslutet vi skulle fatta i dag.

Carl Bildt tog ju god tid på sig innan han överlämnade sin utredning och sitt betänkande till försvarsminister Pål Jonson den 13 juni 2025. Det är 14 månader sedan. Sedan skickade regeringen vidare det här på remiss fram till den 17 september. Då hade det varit sommar, och folk hade kanske inte haft så mycket tid att grotta ned sig i alla detaljer. Många myndigheter svarade ändå på remissen, men sedan tog det fem veckor från det. Den 23 oktober meddelade regeringen att det skulle bli en ny myndighet.

Jag tror att det var då som många blev förvånade. Man hade då suttit på olika myndigheter och skrivit massiv kritik mot utredningens förslag och pekat på olika typer av risker, och så gick regeringen fram med att det ska bli så här väldigt snabbt. Då är det ju inte alls en process som pågått sedan 2023, utan då pratar vi om en process från oktober 2025 fram till i dag. Jag förstår att många inte tycker att det är en snabb process, men i politiska sammanhang är det en snabb process. Det vill jag verkligen påstå.

Jag vill också påstå att det som sticker ut här är att utredningen gavs till en försvarsminister. Men sedan tog du som utrikesminister över den. Det blir ju en myndighet under dig, och det är det som sticker ut – det och att vi får två underrättelsemyndigheter. Alla undrar hur det kommer att bli.

Sett till var vi står i dag, hade utrikesministern gjort någonting annorlunda i processen med att etablera den nya underrättelsemyndigheten?

Herr talman! Jag är en generation yngre än den politiska generation som Fredrik Malm tillhör. När jag gick med i ungdomsförbundet och sedan i partipolitiken var Fredrik Malm redan ett välkänt namn, dels som ordförande för Liberala ungdomsförbundet, dels som nybliven riksdagsledamot från 2006 och framåt. Tiden har förflutit sedan han på ett modigt sätt tillsammans med andra namn från den tiden – Annie Johansson, senare Annie Lööf, och Birgitta Ohlsson, som både hunnit sluta och nu vill göra comeback – aktivt diskuterade FRA-lagen, som omnämndes tidigare i debatten. På ett modigt sätt utmanade de regeringar och partier som hade makten på den tiden, och de visade att de var en del av en ny våg av unga riksdagsledamöter som kom in i riksdagen vid den tiden.

Fredrik Malm har också fattat andra viktiga beslut som har präglat hans politiska karriär, som han själv inte har nämnt. Jag tänker på erkännandet av folkmordet mot armenier, syrianer, kaldéer och pontiska greker, ofta kallat seyfo, som skedde i samband med Turkiets bildande i början av 1900-talet. Vidare finns måndagsmötena kopplade till Ukraina, som Fredrik Malm nämnde.

För mig är det som Fredrik Malm och jag gjorde hösten 2019, när vi med hjälp av en enig riksdag stoppade vapenexporten till Turkiet, viktigt. Då satt vi på ett kafé en sen kväll och skrev ihop ett vänsterpartistiskt-liberalt förslag som dagen efter fick fullt stöd, efter några turer när förste vice talmannen själv var ordförande i utrikesutskottet.

För många är Fredrik Malm också känd som författare av boken Naftasyndikat, som handlar om hans morfarsfar Einar Kruse, som långt tillbaka i historien tillhörde mitt parti. Jag har givit ett löfte tidigare, men det tål att upprepas som en present, nämligen att när Fredrik Malm nu slutar sin politiska karriär här i riksdagen ska han få en guidad visning av den fastighet som köptes av pengarna från försäljningen av Naftasyndikatet, det vill säga Vänsterpartiets partikontor.

(Applåder)

Herr talman! Riksdagen ska efter dagens debatt anta en lagstiftning om en ny utrikesunderrättelsemyndighet, Und. Idén om en ny underrättelsemyndighet är i grund och botten den förre utrikes- respektive statsministern Carl Bildts. Det är hans utredning som ligger till grund för dagens förslag.

Förslaget har, som vi hörde i replikskiftet tidigare, fått massiv kritik från en mängd håll på grund av de risker det medför att ändra hur underrättelsetjänsten fungerar i Sverige. I praktiken innebär förslaget att det kommer att finnas två myndigheter i stället för en: den militära underrättelsetjänsten Must och den nya myndigheten Und.

Beslutet kring myndighetens lagstiftning kommer att vara enigt trots att det nog egentligen inte finns en majoritet för förslaget i denna form. Det är av den enkla anledningen att regeringen redan har tryckt igenom förslaget och startat införandet av myndigheten precis i slutet av denna mandatperiod.

Låt oss konstatera att det hade varit bra om regeringen hade haft en annan process kring inrättandet av denna myndighet. Det gäller i relation både till oppositionen i riksdagen och till alla andra myndigheter som finns i dag – särskilt Försvarsmakten och Must. Det finns många goda anledningar att lyssna på den militära professionen i denna fråga. Det arbete som görs riskerar att skapa fler problem än det löser.

Vänsterpartiet är starkt kritiskt till den process som föregått regeringens inrättande av en ny underrättelsemyndighet och till resultatet av processen. Nu kommer det ändå att bli en ny myndighet, men för historieskrivningens skull markerar vi med en rad tydliga reservationer. Jag ska nu gå igenom dessa.

Den process som lett fram till inrättandet av den nya myndigheten har genomförts i expressfart. Mindre än ett halvår efter det att utredningen blev klar startade man arbetet med en ny myndighet. Regeringens förankring av frågan hos riksdagens partier har varit ytterst begränsad. Trots både pågående försvarsberedning och ett i övrigt gott samarbete mellan regering och riksdag under denna mandatperiod i de försvars- och säkerhetspolitiska frågorna har dessa stora och omfattande förändringar i svensk underrättelseverksamhet inte diskuterats mellan regeringen och riksdagens partier i någon särskilt stor utsträckning.

Det är förenat med betydande risker att genomföra en omfattande omorganisation i en så säkerhetspolitiskt allvarlig tid som Sverige befinner sig i just nu. Vi behöver en välfungerande och effektiv underrättelsetjänst mer än någonsin.

I stället för att binda upp myndigheterna i en organisatorisk förändringsprocess borde regeringen fokusera på att stärka det befintliga arbete som krävs för att möta en allt bredare och mer komplex hotbild. Att bygga en ny myndighet tar helt enkelt tid. Under den perioden finns det en betydande risk att verksamheten tappar både kraft och tempo. Det är en risk vi inte bör ta när omvärldsläget ställer höga krav på Sveriges säkerhet och underrättelseförmåga.

Flera remissinstanser har pekat på risken för dubbelarbete när den nya myndigheten väl är på plats. Den personal och de uppgifter som föreslås flyttas från den nuvarande militära underrättelsetjänsten Must kommer enligt remissvaren även fortsättningsvis att behövas inom det militära försvaret. Detta riskerar att leda till överlappande verksamhet, ineffektiv resursanvändning och ökad konkurrens om kvalificerad personal. Detta gäller en så kallad trång sektor med relativt få individer som besitter rätt kompetens och som är lämpliga att anställa vid myndigheter som arbetar med underrättelser och analyser.

Därtill kommer betydande kostnader som följer av att etablera en ny myndighet med en egen ledning, stab, lokaler och säkerhetsorganisation. Granskningsorganet Siun får inte heller några resursförstärkningar trots att de nu ska bevaka och granska ytterligare en myndighets verksamhet.

Hade regeringen valt en långsammare process hade flera av dessa utmaningar och risker kunnat hanteras på ett bättre sätt, menar jag.

I sitt remissyttrande till utredningen föreslår Försvarsmakten att det införs en särskild uppgift rörande ändamålsenligt ömsesidigt stöd mellan myndigheterna i respektive myndighetsinstruktion. Vänsterpartiet utgår från att det fortsatta arbetet i hög grad tar fasta på den synpunkten och de erfarenheter som flera myndigheter har framfört. Det är avgörande om denna omorganisation ska bli framgångsrik och leda till en i sammanhanget starkare och mer effektiv underrättelseverksamhet när verksamheten framöver fördelas på två myndigheter. Vi instämmer i Försvarsmaktens förslag att det hade varit bra med tydlighet om ömsesidigt stöd mellan myndigheterna. Även gentemot säkerhetspolisen Säpo och Försvarets radioanstalt, FRA, behöver Unds roll tydliggöras.

Herr talman! Internationellt underrättelsesamarbete är både viktigt och nödvändigt för Sveriges säkerhet. De hot vi står inför känner ofta inga nationsgränser. Därför måste informationsutbytet med andra länder fungera väl. Samtidigt är det särskilt känsligt när utländska underrättelse- och säkerhetstjänster ges direktåtkomst till svenska system och uppgifter.

Direktåtkomst skiljer sig från vanligt utlämnande av information genom att mottagaren själv kan söka bland uppgifterna inom ramen för den tekniska tillgång som har medgetts. Det innebär att kraven på säkerhet, kontroll och rättssäkerhet måste vara mycket höga. Det måste alltid vara möjligt att i efterhand granska vem som har haft tillgång till vilka uppgifter och för vilka ändamål och på vilka grunder åtkomsten har beviljats. En sådan spårbarhet är avgörande för att upprätthålla allmänhetens förtroende och för att säkerställa att regelverket följs.

Vänsterpartiet menar att regeringen måste säkerställa att direktåtkomst för utländska underrättelse- och säkerhetstjänster omgärdas av särskilt strikta skyddsåtgärder, tydliga kontrollmekanismer och reell möjlighet att omedelbart begränsa eller avbryta åtkomsten om det uppstår brister eller säkerhetsbrister. Sveriges säkerhet och skyddet för de känsliga uppgifterna måste alltid stå i främsta rummet.

En fråga som jag menar förtjänar betydligt större uppmärksamhet i denna diskussion är den demokratiska kontrollen av underrättelseverksamheten. Underrättelsetjänstens arbete måste av naturliga skäl i stor utsträckning bedrivas under sekretess. Just därför är det också avgörande att det finns starka, väl fungerande och demokratiskt förankrade system för kontroll och granskning. Det är en förutsättning för att upprätthålla allmänhetens förtroende för verksamheten.

Tyvärr fick inte vårt och andra partiers yrkanden behandlas som skarpa yrkanden i samband med dagens beslut, men vi vill ändå lyfta in vårt perspektiv och våra förslag.

I utredningen som Carl Bildt gjorde, En reformerad underrättelseverksamhet, konstaterades att det svenska underrättelsesystemet jämfört med flera andra länder har relativt svaga inslag av parlamentarisk förankring. Utredningen lyfter också fram möjligheten att stärka insynen genom att sittande riksdagsledamöter ges större möjlighet att granska och följa verksamheten, i likhet med tidigare Försvarets underrättelsenämnd. Jag menar att det finns starka skäl att ta den diskussionen vidare. Det gäller inte minst mot bakgrund av historiska erfarenheter som visar på vikten av både tydlig och oberoende kontroll av underrättelseverksamheten, särskilt när en ny myndighetsstruktur byggs upp.

Den tillsyn som i dag utövas av Statens inspektion för försvarsunderrättelseverksamheten, Siun, är viktig, men den behöver kompletteras med en starkare parlamentarisk insyn. Det behövs en tydligare koppling mellan underrättelseverksamheten och det folkvalda parlamentet, riksdagen. Vi behöver inte uppfinna hjulet själva, för i flera jämförbara demokratier såsom Finland, Danmark och Storbritannien finns särskilda parlamentariska organ med ansvar för att granska underrättelseverksamheten. Det finska underrättelsetillsynsutskottet var på besök här tidigare i år och var ett mycket intressant exempel. Där har parlamentet en tydlig och etablerad roll i kontrollen av både den civila och den militära underrättelseverksamheten samtidigt som verksamhetens laglighet och ändamålsenlighet granskas löpande.

Jag anser att Sveriges riksdag bör överväga att inrätta ett särskilt underrättelseutskott för att stärka den demokratiska och parlamentariska insynen i underrättelsetjänsternas arbete.

Herr talman! Jag anser också att regeringen bör utreda möjligheten till en särskild underrättelseombudsman. En sådan funktion skulle kunna utgöra en oberoende instans dit anställda kan vända sig om de uppmärksammar missförhållanden eller andra allvarliga problem inom verksamheten. En underrättelseombudsman skulle dessutom kunna bidra till att öka förtroendet och öppenheten inom organisationen. I situationer där personalen inte uppfattar att befintliga kontrollfunktioner eller fackliga kanaler är tillräckliga skulle en oberoende ombudsman kunna fylla en viktig medlande och förtroendeskapande roll. Om en sådan funktion ges stark integritet och ett tydligt mandat skulle den också kunna bidra till att viktiga frågor och problem lyfts upp till regeringen och andra ansvariga beslutsfattare innan de växer sig större.

Utifrån alla de risker som jag nu har tagit upp har vi i Vänsterpartiet landat i att stödja ett centerpartistiskt yrkande om en översyn av den nya myndigheten under nästa mandatperiod.

Herr talman! Vänsterpartiet har fyra reservationer och ett särskilt yttrande, men jag väljer att yrka bifall bara till reservation 3 om samordning mellan Sveriges underrättelsemyndigheter.

Herr talman! Få andra frågor i svensk utrikespolitik är så tydliga vattendelare som Israels ockupation av Palestina, och under den här mandatperioden har det varit många debatter här i detta ämne.

Jag brukar benämna detta som en sorts utrikespolitisk urmoder mellan höger och vänster. Få mandatperioder har haft så högt tonläge i frågan som denna, och vi har sett hur flera företrädare för den svenska högern verkligen har skruvat upp sitt oförblommerade stöd till Israel till nya höjder.

Detta har skett samtidigt som många av våra europeiska grannländer faktiskt har kommit fram till samma slutsats som vi – Sverige erkände ju Palestina som stat 2014, när jag och Maria Malmer Stenergard var nyvalda till riksdagen. Under denna mandatperiod har land efter land i Europa och i världen i stort följt Sveriges exempel och erkänt Palestina som stat.

Ska vi få fred och få till en tvåstatslösning måste två jämbördiga parter sitta vid förhandlingsbordet. Med en premiärminister som Benjamin Netanyahu, som är efterlyst av Internationella brottsmålsdomstolen, ICC, lär det dock bli svårt.

Israel ockuperar Palestina – både Gaza och Västbanken. Israel bedriver en ockupationspolitik som gör skillnad på palestinier och israeler, och israeliska högerextrema politiker gör allt för att stoppa omvärldens stöd till Palestina och alla ansträngningar för fred.

Sverige behöver en annan politik för Palestina och Israel, och jag tror att det är möjligt med en rödgrön regering. Vi ska föra en politik som sätter press på dem som är ansvariga för våldet och dödandet, och vi ska stödja de krafter som vill ha fred och försoning.

Jag tycker inte att allt som regeringen gör är dåligt, men jag tycker att nästa regering verkligen ska ta sig en funderare gällande det EU-spår som den här regeringen har kört. Vi kommer ingenvart just nu. Ni trampar vatten i mötena i Bryssel, och jag tycker att det är dags att Sverige faktiskt hittar en egen linje i de här frågorna på ett helt annat sätt än vi har fått se utrikesministern driva.

Herr talman! Trots det så kallade fredsavtalet mellan Israel och Hamas fortsätter våldet i Gaza, och fler än 73 000 människor har nu dödats under kriget. Människor i Gaza lever mitt i en humanitär katastrof under oerhört svåra förhållanden, och nästan hela befolkningen befinner sig fortfarande på flykt. Majoriteten av alla sjukhus har förstörts, journalister och hjälparbetare har dödats och hjälpsändningar hindras fortfarande. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har gett order om att Israels militär fortsatt ska ta kontroll över 70 procent av Gazaremsan.

Utrikesministern och hennes kollega biståndsministern trycker gång på gång på hur mycket pengar Sverige ger till humanitär verksamhet i Gaza, men de säger ingenting om det stöd som svenska regeringen på ett unikt sätt – förutom när det gäller Trumpadministrationen – har dragit in till det centrala FN-organet UNRWA. Utrikesministern säger inte heller någonting om att de ändringar som har gjorts i biståndet, det så kallade utvecklingsbiståndet, också har minskat förutsättningarna för långsiktighet för många av de svenska organisationer som verkar i Gaza.

Herr talman! Den palestinska presidenten Mahmud Abbas har utlyst val till parlamentet i Palestina i november i år och presidentval i början av 2027. Det finns ett stort behov av att nya val hålls i Palestina, för mandatet för de styrande politikerna har för länge sedan löpt ut. Abbas är gammal, och ett förnyat ledarskap behövs.

Huruvida val faktiskt kommer att kunna genomföras är dock helt beroende av om ockupationsmakten Israel kommer att möjliggöra att val hålls. Under alla år har Israel hittills inte följt Osloavtalets överenskommelser och tillåtit val i östra Jerusalem. Detta är en del i ockupationspolitiken. Rivningar av hus, muren som delar Västbanken, bosättningarna i det så kallade E1-området och förhindrande av val är alla delar i Israels ockupationspolitik.

Det är bra att Sverige höjer sin röst, och det är bra att Sverige protesterar, men så länge vi inte lyckas sätta några åtgärder bakom orden händer ingenting.

Jag är inte kritisk mot den linje regeringen driver i EU. Jag är kritisk mot hur EU driver sin process, att man inte kommer framåt och att det är på marginalen små åtgärder mot enskilda bosättare och någon enskild bosättarorganisation man klarar av. Man klarar dock inte av att ge sig i kast med den israeliska regeringen, som i många delar är en högerextrem regering. Det är detta jag vänder mig emot.

Jag tycker absolut att vi borde kunna ha ekonomiska sanktioner mot Israel på ett helt annat sätt. Jag förstår att vissa av de förslag jag driver är ganska långt bort från att få stöd inom EU, men för mig handlar det inte om att jag har något emot staten Israel eller det judiska folket. Jag tycker dock att Israel ska omfattas av WTO-regler så länge man ockuperar ett annat land.

WTO-regler innebär att man kan handla med Sverige på ett sätt, men det införs tullar på samma sätt som för andra länder som inte har avtal med Sverige och EU. Det betyder inte att vi ska handla med bosättarprodukter. Det rimliga när det gäller bosättarprodukter är att vi helt får stopp på den handeln, för den är direkt kopplad till ockupationen av Palestina. Det är de här ekonomiska argumenten vi inte kommer åt i nuläget.

Herr talman! Få andra utrikespolitiska frågor har dominerat denna mandatperiod så mycket som Israels ockupation av Palestina. Det är dock alltför sällan som frågan beskrivs just på det sättet – som en pågående ockupation av Palestina från Israels sida. Men de våldsdåd som vi ser bosättarna begå är en del av ockupationspolitiken, en politik som har en direkt länk till politiker i Israels högerextrema regering.

Trots att våldet, dödandet och fördrivandet av palestinier har ökat mycket kraftigt sedan Hamas fruktansvärda attack på Israel från Gaza har inte europeiska politiker och Sveriges regering på allvar lyckats sätta press på Israel för att stoppa våldet och få ett slut på ockupationen.

Det fruktansvärda som sker i Gaza får inte skymma sikten för vad som sker på Västbanken. FN:s människorättskontor rapporterade i mars 2026 att över 36 000 palestinier på Västbanken har tvingats lämna sina hem under det senaste året. Det är ett olagligt massfördrivande som strider mot internationell humanitär rätt.

I stället drar EU varje fråga om åtgärder mot Israel i en evinnerlig långbänk utan att något större händer.

Herr talman! På en punkt kommer det att vara tydligt om det blir maktskifte i valet om en månad. En ny rödgrön regering kommer att agera mot bosättarvåldet på Västbanken och inte gömma sig bakom EU på det sätt som högerregeringen gör. EU är Israels största handelspartner och därför ekonomiskt mycket viktigt för Israels ockupation. En granskning gjord av den oberoende organisationen Global Echo har visat att en femtedel av all export till EU från Israel kommer från bosättningar.

Även om vi i denna debatt hör utrikesministern berätta om allt hon gör trampar hon vatten. På varje möte i Bryssel som hon har rest till – och de möten som hon inte har rest till – kommer frågan om åtgärder mot Israel inte framåt. Det är alltid något land som blockerar.

Just nu är frågan om man ska införa hårdare tag mot så kallade bosättarprodukter, alltså produkter som har producerats genom att palestinsk mark har ockuperats. Här verkar EU vara delat på mitten i två lika stora läger. Det senaste mötet i juli avslutades med att man landade i att man kanske skulle ha ett digitalt möte och bestämma något. Annars är det ordinarie mötet planerat till oktober. Månaderna går, bosättningarna består och EU gör ingenting eller åtminstone väldigt lite.

Nu krävs åtgärder som sätter konkret press. Omvärlden behöver införa skarpa sanktioner mot Israel för att få ett slut på ockupationen. Det handlar om både sanktioner mot dem som är ansvariga och ekonomiska sanktioner mot landet. EU:s sanktioner måste utvidgas till att också handla om den militanta bosättarrörelsen. Vi har sett vissa steg men inte i tillräckligt stor omfattning. Men framför allt ska varor från israeliska bosättningar inte kunna säljas inom EU.

Ni i regeringen pratar om effekt av er politik. Just nu har den ingen effekt på grund av ert EU-spår. Det är därför andra länder har gått före och infört egna åtgärder. Senast i raden var Belgien, som införde förbud för produkter från ockuperad mark. Före det hade länder som Irland, Nederländerna och Spanien redan agerat. Det är också i linje med Internationella domstolens, ICJ:s, beslut.

Gör vi inte något kommer bosättningarna att öka. Ministrar som Smotrich och Ben-Gvir har utökade bosättningar som sin politiska målsättning, som de vill uppnå. Så länge EU inte sätter ned foten kan deras plan fortsätta utan hinder.

Herr talman! Jag har genom denna interpellation velat lyfta fram situationen i Iran och i stort i Mellanöstern. Vi har som svenska politiker ett ansvar att stödja demokratiska krafter i Iran. Detta är jag och utrikesministern tydligt överens om.

Jag tycker att det är bra och korrekta svar som vi får från utrikesministerns sida om svensk militär trupp. Min ambition var att höja ett varnande finger utifrån historiska exempel. Detta är en fråga som vi får återkomma till. Jag är fullt införstådd med att det är det brittisk-franska initiativet som Sverige jobbar inom ramen för.

Jag har tyckt att Sverige ska vara tydligare i sin röst gentemot USA och Israel om att det här strider mot folkrättens principer. Det gäller även Iran, som också bryter mot folkrätten. Vi har också ett ansvar som svenska politiker att just stå upp för folkrätten oavsett vilken part det är som bryter mot den. Det är här som jag tycker att regeringen har varit otydlig och saktfärdig i att nå fram till den punkten.

Sverige behöver under nästa mandatperiod vara en aktör och en kämpe för fred globalt som tydligt talar klart om folkrättens principer. Det finns gott om länder i vår omvärld som gör det, till exempel vårt grannland Norge som har en mycket tydligare politik på området.

Jag hoppas att det med en rödgrön valseger skulle kunna vara möjligt att föra en utrikespolitik där vi är tydliga om folkrätten. Vi ska också ha en tydlig politik där vi inte utvisar människor tillbaka till Iran och till förtrycket i Iran. Det har vi sett exempel på under den här mandatperioden.

Jag har suttit i riksdagen i många år. Jag har inte haft något problem med att interpellera socialdemokratiska ministrar när jag har tyckt att de har haft fel om Iran. Jag kommer att under nästa mandatperiod fortsätta att kämpa när det gäller Iran. Jag är övertygad om att Sveriges riksdag kommer att göra det även utan Markus Wiechels stora engagemang.

Jag hoppas att budskapet fortsatt kommer att vara frihet för Irans alla folk. Det tycker jag ändå har varit grunden under dessa fyra år. Vi har ökat enigheten och stärkt Sveriges röst. Det leder förhoppningsvis en dag till frihet för Irans alla folk.

Herr talman! Den islamistiska regimen i Iran har, förutom kriget mot Israel och USA, också fört ett brutalt krig mot sin egen befolkning. Människors krav på demokrati, ekonomisk stabilitet, slut på mullornas styre och kleptokrati samt respekt för grundläggande mänskliga fri- och rättigheter möts med hänsynslöst våld och brutalt mördande. De landsomfattande protester som bröt ut i slutet av förra året riktades mot hela den islamistiska maktstrukturen. Säkerhetsstyrkorna svarade med massgripanden, tårgas och dödliga skarpa kulor. Var och en av dem som dog var någons barn, någons förälder eller någons syster. Det är människor vars enda brott är deras krav på frihet.

Mördandet på iranska gator måste stoppas. Att revolutionsgardet IRGC har terrorstämplats av EU är ett viktigt steg som Vänsterpartiet tillsammans med andra partier här i riksdagen och regeringen har drivit på för. Den iranska regimen har under decennier gjort sig skyldig till grova brott mot mänskliga rättigheter genom fängslande, tortyr och brutalt våld mot sin egen befolkning. De ansvariga för brotten måste ställas till svars, och Vänsterpartiet vill snarast se fler riktade sanktioner på EU- och FN-nivå mot nyckelpersoner i det iranska ledarskiktet.

Herr talman! USA:s president Donald Trump har vid upprepade tillfällen försökt sätta press på andra Natoländer, som Sverige, att stödja USA:s och Israels krig mot Iran. Det är tydligt hur USA förväntar sig att andra Natoländer ska agera lojalt gentemot de amerikanska intressena snarare än som självständiga stater inom ramen för en gemensam militär allians. När Spanien vägrade stödja USA:s krig mot Iran hotade Trump att stoppa all handel med landet. I maj hörde vi hur Trump hotade med att USA:s lilla, lilla stöd till Ukraina skulle dras in om inte andra Natoländer stöttade USA mot Iran. Nu verkar dock relationen till Ukraina ha förbättrats något, och vi får för Ukrainas skull hoppas att det amerikanska stödet faktiskt ökar.

Sverige måste tillsammans med andra länder tydligt markera att vi inte avser att gå i USA:s ledband. Den svenska regeringen har varit otydlig – det hörde vi också i det som utrikesministern nyss redogjorde för – om huruvida man avser att skicka militär personal till regionen för att upprätthålla ett eventuellt avtal mellan USA och Iran. Det är en farlig region. Tidigare beslut att inte delta i militära operationer har visat sig korrekta. De insatser som Sverige har deltagit i under amerikansk ledning har inte alltid slutat så väl. Jag tror att det är klokt att tänka både en och två gånger innan Sverige ger sig ut på ett militärt äventyr i den här regionen – vi vet inte var det slutar.

Så till Sverigedemokraternas attack mot oss! Jag tänker mig och hoppas att Sverigedemokraterna får all anledning att ställa den här typen av interpellationer till en ny rödgrön regering efter valet 2026. Det är ju regeringar man interpellerar, inte interpellanterna själva.

Jag tror också att det är så att jag och utrikesministern är mer överens med varandra än med Sverigedemokraterna i det här läget. Just diplomati, som utrikesministern nämner med koppling till Gulfen, är ju vägen framåt snarare än det som Sverigedemokraterna förespråkar: mer krig och mindre folkrätt, vilket blir resultatet av den politik partiet vill föra.

Låt mig påminna Sverigedemokraterna om att det var min interpellation om det iranska folkets protester i januari som ledde fram till att en enig riksdag tryckte på en utrikesminister som hade starkt stöd i ryggen för att åka ned till Bryssel och få igenom terrorstämplingen av IRGC.

Vi vill se frihet för det iranska folket. Det är därför vi fortfarande ropar: Kvinna, liv, frihet! Den kampen fortsätter vi – i stället för krig och konflikt.