Herr talman! Vi debatterar nu hälso- och sjukvårdens organisation. Liberalerna vill organisera svensk sjukvård med tydliga nationella ramar i strategiska frågor, och jag tänkte här berätta om några av huvuddragen.
Till att börja med, herr talman, måste staten sätta ramar för läkemedel och behandlingar som ges – både praktiskt och, i vissa fall, finansiellt. Den vård vi får när vi blir sjuka ska inte skilja sig åt baserat på postnummer. Det ska heller inte spela någon roll hur sällsynt en sjukdom är, vad man har för position i livet eller hur fattig ens region är.
Framför allt vill Liberalerna ge tillbaka sjukvården till patienterna. En väldigt viktig del i detta är att vi tänker genomföra husläkarreformen hela vägen i svensk lag, herr talman, och kraftigt minska antalet listade patienter per allmänspecialist. Det handlar om att säkra en god vård och en god arbetsmiljö i vården. Vi har drivit detta sedan 1976, vilket är helt vansinnigt – det är 50 år! Det är skönt att andra partier nu har slutat riva upp de reformer vi har lyckats lagstifta om och i stället säger sig stå helhjärtat bakom detta.
En annan viktig sak är att frigöra tid för sjukvårdens yrkesgrupper så att patienterna i sin tur får den tiden i stället för toppadministratörer och kravmaskiner. Den administration som behövs ska naturligtvis finnas kvar, men den ska utföras av andra än sjukvårdens yrkespersoner. Patientjournaler och digitala arbetsverktyg ska stötta, inte äta tid och ställa till det, och journalerna ska också vara kompatibla över hela landet.
Regeringen har tagit tag i detta, och det kommer att göra stor skillnad både för patientsäkerheten och för människor som jobbar i svensk sjukvård. Vi invånare ska ha vår patientinformation samlad. Det är inte svårare än så. Den ska inte vara uppdelad på olika kommuner och regioner, och det måste vara ett nationellt ansvar att genomföra detta.
Vi vill också inkludera fler yrkesgrupper och fler aktörer i svensk sjukvård för att avlasta och frigöra tid. Farmaceuter och apotek kan på ett helt annat sätt bli en del i vårdkedjan, och även detta genomdriver nu den liberala borgerliga regeringen. Det handlar om att patienten lättare ska få de läkemedel hen behöver och att människor i sjukvården ska kunna ägna sig åt patienter som behöver dem till annat än enkla ärenden.
Vi är därutöver övertygade om att vården får mer tid för patienterna om det blir enklare att bedriva småskalig vård, herr talman. Många vårdcentraler har i dag så många patienter listade att det motsvarar en mellanstor stad. Vi vill sätta stopp för den här stordriftsfixeringen, som bara är vansinnig. Vi vill ge vårdyrkena större mandat och göra det möjligt för dem att ha fokus på varje patient.
Legitimerade yrkespersoner ska helt enkelt enklare kunna driva små vårdmottagningar och skapa nära vård på riktigt. Vi bedömer att detta kommer att locka många människor tillbaka till ett arbete inom sjukvården och även göra det roligt att jobba i högre åldrar än i dag. Patienterna får i sin tur närmare till vården – särskilt i förort, i bruksort och på landsort.
Tiden för patienterna ökar givetvis också genom att vårdens anställda får fler kollegor. Staten behöver ta ett helhetsgrepp för att säkra kompetensförsörjningen, inklusive specialistkompetensen, i hela landets sjukvård. Patienter och kollegor behöver allihop ha fler specialiserade läkare, sjuksköterskor, fysioterapeuter, biomedicinska analytiker och så vidare. I framtiden ska regionerna inte kunna utbilda specialister enbart för sitt eget behov eller i värsta fall knappt det, utan de ska tillsammans ta ansvar för hela landets specialiserade yrkesgrupper.
Det måste också bli enklare att få lön efter kompetens. En klok specialistsjuksköterska jag en gång pratade med liknade löneutvecklingen i kvinnodominerade vårdyrken vid en trött banan. Ni kan ju tänka er. Löneutvecklingen – eller ja, bristen på löneutveckling – är orättvis och krånglar till kompetensförsörjningen något alldeles enormt.
En nyanställd ska inte behöva kliva in på en arbetsplats med hektisk dygnetruntverksamhet och inse att den allra mest erfarna i samma yrke tjänar kanske 30 procent mer – om ens det. Det gör att människor säger upp sig, att vårdplatser stängs och att vårdköer växer. Kvar står kollegor och patienter och får ta konsekvenserna.
Liberalerna tänker säkra löneutvecklingen med nationella kompetensstegar. Även här behöver staten ta ett strategiskt ansvar. De mest kompetenta ska tjäna det dubbla jämfört med en nyutexaminerad.
Jag går vidare till rätten till kunskap. Även där behöver staten kliva in. Rätt till kunskap får fler att stanna i sjukvården och gör dem också ännu klokare än vad de redan är. Liberalerna vill lagstadga att legitimerade yrkespersoner har rätt till fortbildning och kompetensutveckling hela yrkeslivet. Även här har regeringen satt igång ett väldigt viktigt arbete. Vi pressade på mycket för detta under förra mandatperioden, då utan framgång. Nu händer det dock saker.
Regionerna måste också få ett tydligt ansvar att bidra till forskning och till sjukvårdens utveckling. Även det behöver skrivas in i lag. Dessutom vill Liberalerna att staten delfinansierar kliniska prövningsledare för att underlätta prövning av lovande läkemedel. Här får inte regionerna vara en stoppkloss. De måste hjälpa till att driva sjukvården framåt.
Nu får somliga som lyssnar kanske hålla för öronen: Ytterligare en viktig sak som vi behöver hantera nationellt, om än inte fullt ut statligt, är att förenkla vägarna för pengar och beslut. Regionerna finansierar ju sjukvården. Staten skjuter till några procent, och de procenten glesnar ganska radikalt på sin väg till klinikgolven.
Medlemsorganisationen Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, behöver avkrånglifieras. SKR är en viktig arbetsgivarorganisation, men för patienterna och skattebetalarna kan den tidvis bli väldigt otymplig och otransparent. Inflytandet över välfärdens styrning måste vara öppet, begripligt och fullt ut demokratiskt ansvarstagande. Detta måste åtgärdas.
Sammanfattningsvis måste vi helt enkelt sluta göra vården krångligare än den behöver vara. Förenkling är svår att genomdriva, och därför tror vi att vårt mål och alla våra delmål kräver långsiktighet i form av en regelbunden, parlamentarisk sjukvårdsgrupp, motsvarande Försvarsberedningen eller riksdagens pensionsgrupp.
Vi tänker sätta stopp för ojämställdhet, överbyråkrati, underbemanning och organisatorisk långsamhet. För oss invånare innebär det kortare vårdköer och klokare använda skattemedel. Framför allt blir patienter friskare och betydligt mer delaktiga.
(Applåder)
