Elisabet Lann

Fru talman! Jag tackar för interpellationen och för en viktig debatt om vårdköerna.

Jag hoppas verkligen att vi slipper gå tillbaka till växande köer igen. Vi har ett antal gånger sett trenden där Kristdemokraterna går in på Socialdepartementet och gör riktade satsningar för att angripa den otillgängliga vården och de växande köerna. Men långsiktigt blir det ett lappande och ett lagande i ett system som i grunden inte har förutsättningar för jämlik vård.

Jag delar ambitionen att vården ska vara jämlik och att vård ska ges utifrån behov. Dagens system omöjliggör för det. Man kan som sagt bo en kilometer ifrån varandra och ha helt olika väntetider framför sig, oavsett behov. Det beror helt på vilken region det handlar om.

Vård utifrån behov och inte utifrån plånbok, sägs det här. Men vård utifrån vilken region man bor i i stället för vård utifrån behov tycks vara helt okej. Enligt Socialdemokraterna, som gör anspråk på att återigen ta över ansvaret för sjukvården i regeringsställning, ska vi nämligen ha kvar nuvarande system och ska inte behöva resa för att få vård där det finns ledig kapacitet.

Jag tycker att det vore väldigt olyckligt att gå tillbaka den vägen och hänvisa patienter med svår smärta och stora vårdbehov till att nöjt förlita sig på den egna regionens kapacitet när det är så ojämlikt i Sverige.

Återigen: Indexerade statsbidrag hjälper inte de regioner som har det ekonomiskt svårt. Orättvisan ligger i att man har ojämlika förutsättningar i grunden. Det ger mer till Region Stockholm, som kan lägga mer än 5 miljarder på hög, samtidigt som de regioner som har ett omöjligt uppdrag inte kommer att lösa det ändå.

Jag tackar för en viktig debatt och för de övriga debatter vi har haft i den här kammaren.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag riktar ett särskilt tack till Linus Sköld, som väljer att diskutera sjukvård under sin sista debatt. Det tycker jag var ett bra och klokt val. Tack för det!

Påståendena om att den stora delen av satsningen den här mandatperioden är snävare stämmer inte. Den stora delen av satsningen är fri för regionerna att använda. De måste använda den till sjukvård. Det kravet ställer vi från regeringens sida. Det kan hända att det bekymrar en del regionpolitiker.

Det är bara 7 procent av de 25 miljarderna för att korta köer som är öronmärkta för, numera, sex olika ingrepp där det är långa köer och behoven är stora. Jag skulle vilja att någon av ledamöterna ser dessa personer i ögonen och förklarar varför de inte ska få vård i tid. Det gör skillnad för personer att kapacitet nyttjas som annars inte hade använts. Det är fråga om ledig kapacitet som köps av andra utförare eller av andra regioner.

Här uttrycktes också att patienter inte ska behöva resa. Jag vill återigen rekommendera att man går tillbaka och ser partiledarutfrågningen från 2022. När dåvarande statsminister Magdalena Andersson fick frågan om vad mer man kunde ha gjort för att vända den olyckliga trenden, som fick löpa på under åtta år och redan före pandemin, uttryckte hon just att vi behöver bli bättre på att se till att patienter kan få vård i en annan region. Men när den här regeringen möjliggör för det får vi kritik från samma parti för att vi gör just det, för att fler patienter ska få vård i tid och slippa vänta.

När det gäller specifikt Östergötland är det 1 808 färre patienter som behöver vänta olagligt länge i köer där i dag jämfört med 2022. Är inte det bra?

Visst kan man ha självförtroende när man har sakägarskap i en fråga. Men det borde ändå bekymra ett parti som tycker att sjukvården är den viktigaste frågan att inte ens alla som väljer att rösta på partiet tycker att partiet har den bästa sjukvårdspolitiken. Där borde det finnas mer potential.

Med det tror jag att jag svarat på det mesta.

Fru talman! Det är väldigt roligt att så många vill diskutera sjukvård eftersom det är väljarnas viktigaste fråga. Jag tycker också att det är den viktigaste frågan för ett gott samhälle och en trygg välfärd.

Jag blir också lite imponerad över att man vågar ta i så självgott när man representerar ett parti, fru talman, som har ett ganska bristfälligt track record i frågan.

Jag tittade så sent som i går på partiledarutfrågningen inför valet 2022 med dåvarande statsminister Magdalena Andersson. Det var ganska underhållande att se just avsnittet om sjukvården, där de visade en stadig kurva över hur köerna under åtta år bara hade ökat och ökat. I denna passage på sju minuter återkom Magdalena Andersson två gånger till: Ja, köerna ökade redan före pandemin.

Detta är väl känt, men jag förstår att det finns en vilja att glömma bort det.

Apropå att använda 2022 och pandemiåren som referensår är det lite lustigt att titta på de höga statsbidrag som skulle kompensera regionerna för påfrestningarna från pandemin och ha detta som utgångspunkt. Det gav ju regionerna enorma överskott över hela Sverige, pengar som inte gick att göra åt men som också möjliggör för regionerna att klara ekonomin under lite svårare tider eftersom man kan använda resultatutjämningsreserven. Detta stärkte alltså regionernas ekonomi.

Den här regeringen fortsatte sedan att kompensera för stigande inflation och pensionskostnader, som ställde till det för regionerna. Men under föregående år, 2025, gick faktiskt regionerna med plus, över 8 miljarder plus.

Den här idén om att indexera statsbidragen skulle bara ge mer överskott till Region Stockholm, som gör överskott på 5 miljarder. Det kommer inte åt den ojämlika vården och de ojämlika väntetiderna i landet. Det kan skilja hundratals dagar, beroende på vilken region man bor i, om man får vård i tid – apropå behovsstyrd vård.

I dag får man inte vård utifrån behov. I dag får man vård utifrån vilken region man bor i. Om två personer bor en kilometer ifrån varandra kan det skilja många veckor eller månader hur snabbt man kan få vård.

Den marginella satsning den här regeringen har gjort på några utvalda diagnoser är en liten satsning på områden som har stått för 7 procent av väntetiderna. Där har nämligen köerna byggts på. Trots att det finns ledig kapacitet i andra regioner har regionerna med långa köer inte nyttjat den möjligheten. De har hellre sett att deras invånare har fått vänta, trots att möjligheten finns att köpa vården i en annan region. Då har den här regeringen gjort bedömningen att det är vettigt att nyttja den kapacitet som finns, som ändå inte kan användas för andra åkommor men just för den här typen av engångsinsatser som inte tar vårdplatser i anspråk. Detta har bidragit till att minska köerna.

Faktum är dock att köerna jämfört med 2022, inte specifikt för de här tre ingreppen utan på totalen, har minskat med 40 procent. Vi har betat av pandemiköerna. Och vet ni vad – vi har också börjat beta av sosseköerna! Vi är nu nere på samma nivå som sommaren 2015. Är inte det bra?

Fru talman! Karin Sundin har frågat mig på vilka grunder jag och regeringen har beslutat att det är specifikt inom områdena grå starr, höftleder och framfall som det har funnits störst behov av statsbidrag för riktade insatser. Karin Sundin har också frågat mig om jag och regeringen utifrån vår prioritering har bedömt att det finns andra områden där det är mindre angeläget att korta väntetiderna samt om de 1,2 promille av den planerade vården som satsningen täcker ligger i linje med hälso- och sjukvårdslagens (2017:30) behovsprincip.

Att korta köerna till hälso- och sjukvården är och har varit en av regeringens mest prioriterade frågor under mandatperioden. När regeringen tog över makten tog vi också över en vårdkö som då var längre än någonsin och som under lång tid bara fortsatt att öka.

Regeringen har vidtagit flera åtgärder för att komma till rätta med situationen, bland annat genom en stärkt styrning av de riktade statsbidragen till sjukvården. Under mandatperioden har regeringen sammanlagt satsat cirka 25 miljarder kronor för detta syfte. En stor del av dessa medel har fördelats genom en ny statsbidragsförordning för den specialiserade vården.

Under 2026 fördelas cirka 5 miljarder kronor genom förordningen. Villkoren är brett formulerade, och regionerna har stora möjligheter att inom ramen för förordningen själva styra över hur medlen ska användas och fördelas inom sin region.

Av totalt 25 miljarder har en miljard kronor 2025 och 750 miljoner kronor 2026, motsvarande cirka 7 procent, använts för en riktad satsning för att korta köerna för vissa ingrepp. Satsningen grundar sig på ett förslag från en statlig utredare, och de aktuella operationerna valdes bland annat mot bakgrund av att de under lång tid präglats av långa väntetider, inte minst för äldre patienter. Ingreppen kräver normalt sett inte heller akutsjukhusens resurser, vilket innebär att befintlig kapacitet från privata vårdgivare kan användas.

Operationer för framfall, höftledsproteser och grå starr utgör enligt Sveriges Kommuner och Regioner endast drygt en promille av den vård som bedrivs. Samtidigt utgör de patienter som väntar på någon av dessa operationer hela 7 procent av alla patienter som väntat längre än 90 dagar på operation. Det är alltså en stor grupp väntande patienter som omfattas och som i dag får vård i tid jämfört med före det att satsningen inleddes.

Om köerna ska kortas och välfärden ska kunna leverera måste vårdens samlade kapacitet nyttjas. Regeringens satsning stärker incitamenten att nyttja den kapacitet som finns och utgör ett komplement till de breda satsningar som regeringen gör på hälso- och sjukvården under mandatperioden.

Under 2026 utökades satsningen dessutom till att omfatta ytterligare tre åtgärder. Regionerna är fria att själva styra över vilken eller vilka av de ingrepp som omfattas som de vill prioritera, beroende på situationen i sin region.

Jag instämmer med Karin Sundin om att vård ska ges efter behov. Regionerna ska i egenskap av huvudmän alltid beakta behovsprincipen i sitt arbete och i de medicinska prioriteringarna. Att avstå från att ge vård till patienter med ett konstaterat vårdbehov, samtidigt som det finns kapacitet hos privata vårdgivare, är inte att prioritera rätt.

Det finns fortsatt utmaningar med tillgänglighet och långa vårdköer också inom andra delar av hälso- och sjukvården. Regeringen arbetar på olika sätt med att korta köerna, och den satsning som diskuteras här utgör en mindre men betydelsefull del.

Sammantaget har regeringens satsning bidragit till betydligt kortare vårdköer än vid mandatperiodens början. För köerna som helhet har vi sett en minskning med mer än 40 procent mellan oktober 2022 och juni 2026. Det om något borde vara bevis nog för att regeringens arbete sträcker sig längre än till ett fåtal operationer.

Fru talman! Den sista frågan är jätteenkel att svara på, alltså om jag är beredd att göra någonting mer. Svaret är ja, och det pågår ju ett arbete! Jag berättade precis att utredningen om tillståndsplikt kommer att presenteras i oktober. Detta skedde inte under de två mandatperioder då Socialdemokraterna hade ansvar för sjukvården, och arbetet fortsätter.

Vi är alltså beredda att göra förändringar i lagstiftningen för att säkra att vi både kan slå vakt om patientens rätt att välja god vård för sig och sina nära och säkra att skattemedel går till vården och inte dräneras eller i värsta fall går till kriminalitet.

Den här regeringen har ju gjort mer än vad som någonsin tidigare har gjorts på det här området för att stoppa de kriminella aktörerna och komma till rätta med välfärdsfusket. Jag är alltså beredd att göra mer – absolut!

Jag vill också passa på att tacka för debatten och önska en fin sommar!

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Jag vill vara jättetydlig på några områden, om jag inte har varit det.

Nej, den här regeringen accepterar inte fusk och kriminalitet i välfärden. Det är därför regeringen har tagit en rad initiativ på det här området. Det har ju inte skett under tidigare mandatperioder, vilket jag beklagar, för då hade vi inte behövt vara där vi är i dag.

Jag tog alltså i dag emot en utredning som till exempel föreslår att utomlänstaxan ska avskaffas. Remisstiden för utredningen gick ut den 17 maj. Jag har så många initiativ som pågår samtidigt att min tid inte räcker till för att räkna upp dem – men det gäller alltså starkare grindvaktsfunktioner mot kriminella och oseriösa aktörer.

Vi har gett tydliga förstärkningar till Ivo med en rad uppdrag även till dem. Vi har gett flera myndigheter i uppdrag att samverka. Det är en kraftsamling mot organiserad brottslighet i välfärden som ska leda till och bidra till att fler och snabbare beslut fattas om att till exempel återkalla tillstånd.

Utredningen om tillståndsprövning kommer att presenteras i oktober, och jag vet att det finns politiker som har alla svar på förhand. Jag själv jobbar gärna så att jag först vill lyssna in de utredningar som har analyserat frågan på djupet och kommit tillbaka med förslag. Därav min formulering tidigare om att regeringen kommer att överväga om tillståndsprövning ska krävas utifrån vad utredningen kommer tillbaka med. Vi tycker att det är en bra ordning att jobba så när vi nu har tillsatt den här utredningen.

Vi har som sagt tagit en rad initiativ för att stärka kontrollen och komma åt kriminaliteten i välfärden just för att det är så viktigt att vi kommer till rätta med det här, så anklagelserna om att vi accepterar fusk och kriminalitet i välfärden blir ju väldigt missvisande utifrån hur högt vi prioriterar detta och har gjort under hela mandatperioden.

Fru talman! Det känns lite som déjà vu att stå här och prata LOV i primärvården. Jag tror att det var två månader sedan vi gjorde det senast, och det var nästan exakt samma frågeställning då. Jag vet inte hur mycket jag kan variera mina svar så att det inte blir tjatigt för eventuella tittare eller för interpellanten.

Jag blir ändå lite förvånad när interpellanten påstår att målet om valfrihet inte är uppnått i och med LOV. Det är ju så att 48 procent av alla vårdcentraler drivs i annan regi. Många är små och läkardrivna.

Det är också så att när patienterna får tycka till om sina vårdcentraler visar svaren att en stor majoritet av de mest populära vårdcentralerna drivs i annan regi och inte är offentligt drivna. Jag är inte beredd att dra undan mattan för så många väldigt populära och omtyckta seriösa vårdcentraler runt om i landet som möter invånarnas behov av vård för att det har smugit sig in oseriösa aktörer och kriminalitet i välfärden.

Det här är ju inte unikt för välfärden. Det är inte unikt för sjukvården. Det är en utveckling i samhället att kriminalitet smyger sig in och nästlar sig in överallt. Därför arbetar den här regeringen brett med att bekämpa den organiserade brottsligheten och komma åt välfärdsfusk på alla fronter. Det syns tyvärr också i de prioriteringar som vi tvingas göra. Det är oerhört olyckligt. Men syftet är ju att komma bort från detta, som under decennier har tillåtits breda ut sig till den omfattning som vi ser i dag. Vi borde aldrig ha låtit det gå så långt. Men, återigen, det här är inte unikt för sjukvården.

Precis som interpellanten slog fast är sjukvården viktig. Den är det viktigaste för interpellantens parti. Jag skulle säga att sjukvården är den allra viktigaste frågan också för mitt parti.

Det som möjligen skiljer sig lite åt mellan oss är att för mitt parti är patientperspektivet det allra viktigaste. Det viktigaste är inte att föra makt till regionala politiker som kan välja var patienterna ska få vård, utan det är att ge patienten makt, självbestämmande och delaktighet i det som ligger så nära patientens hälsa och välmående. Det är viktigt.

Att det också är viktigt för patienterna ser vi ju utifrån att det är så många som väljer en annan vårdcentral än en offentligt driven. Det finns gott om exempel på människor som faktiskt aktivt listar sig en ganska bra bit från hemmet för att de vet att det finns god primärvård ett stycke bort och att de där har möjlighet att få en fast läkarkontakt med hög kontinuitet.

Att den här möjligheten ska finnas kvar är så viktigt att man inte med lätthet kan möjliggöra för regioner att kortsiktigt rycka bort den för patienterna. Om LOV blir en fråga om mandatperioder, om det blir fyraåriga villkor för möjligheten att bedriva vård någonstans, gagnar det inte långsiktiga, ansvarsfulla aktörer. Det gagnar dem som kan tänka sig att starta upp nya bolag lite då och då, och så tänker jag att vi inte vill ha det i sjukvården.

Herr talman! Eva Lindh har frågat mig om jag och regeringen avser att vidta några åtgärder med anledning av de brister som Produktivitetskommissionen har påtalat när det gäller kostnadskontroll och styrning vid tillämpningen av lagen (2008:962) om valfrihetssystem, LOV, i primärvården. Eva Lindh har också frågat om jag och regeringen avser att göra det frivilligt att tillämpa LOV i primärvården, om jag avser att ta några initiativ för att säkerställa att etablering av vårdcentraler ska ske utifrån vårdbehov snarare än lönsamhet och om jag avser att vidta några åtgärder för att stärka kontrollen över offentliga medel inom vårdvalssystemen för att motverka fusk, felaktiga utbetalningar och välfärdsbrottslighet.

Låt mig börja med att understryka det vi är helt överens om: Vård ska ges efter behov. Målet med hälso- och sjukvården är en god hälsa och vård på lika villkor för hela befolkningen. Det är tydligt i hälso-och sjukvårdslagens (2017:30) portalparagraf att den som har störst behov av vård ska ges företräde i vården. Regionerna som huvudmän och ansvariga för sjukvården har ansvar för vilka avtal de väljer att teckna med privata vårdgivare, vilka krav som ställs och vilka ersättningar som ska gälla.

Vi behöver ett system där ersättningen följer patientens behov. Regeringen anser att dagens system med ersättningar och avgifter i regionerna behöver utvecklas och samordnas, inte minst för att i högre grad styra resurser till patienter med större vårdbehov. En särskild utredare kommer därför inom kort att lämna förslag på hur statens styrning ska stärkas genom ett system med nationella principer för ersättningar och avgifter inom hälso- och sjukvården (tilläggsdirektiv till utredningen Behovsstyrd vård, S 2024:05). Detta ska gälla oavsett om patienten behandlas i sin hemregion eller i en annan region och oavsett om vårdbesöken är fysiska eller digitala. Slutbetänkandet skulle överlämnas till regeringen senast den 18 juni 2026 – och jag kan upplysa att den överlämnades i dag.

När det gäller frågan om att göra LOV frivilligt i primärvården är regeringens uppfattning att LOV utgör en viktig grund för patienters möjlighet att välja vårdgivare och för mångfalden i primärvården. Enligt statistik från Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, utgör privat drivna vårdcentraler cirka 48 procent av samtliga vårdcentraler i Sverige.

Vårt fokus ligger på att ge regionerna bättre förutsättningar för kontroll inom systemet. På uppdrag av regeringen lämnade Konkurrensverket i december 2025 förslag som syftar till att motverka kriminella och oseriösa aktörer i valfrihetssystem (Fi2025/02401). Rapporten Nya grindvaktsfunktioner i LOV har remitterats, och förslagen bereds just nu i Regeringskansliet.

Vad gäller risker för oseriösa aktörer och bristande kontroll har regeringen flera initiativ som syftar till att begränsa kriminella aktörers möjligheter att etablera sig inom välfärden. Skattemedel ska gå till vård, inte till välfärdsbrott eller överutnyttjanden. Det är en förutsättning för legitimiteten i hela vårt gemensamt finansierade system.

Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, bedriver ett viktigt arbete för att identifiera och motverka oseriösa och kriminella verksamheter inom hälso- och sjukvården. Regeringen har gett Ivo flera uppdrag för att stärka och utveckla myndighetens arbete på området.

Genom en ändring i instruktionen till Ivo är det förtydligat att myndigheten ska både förebygga och motverka brottslighet. För att ytterligare förbättra Ivos förutsättningar att genomföra detta arbete och samtidigt tillgodose en ändamålsenlig tillsyn i enlighet med dess uppdrag beslutade regeringen i budgetpropositionen för 2026 (prop. 2025/26:1) att förstärka myndighetens anslag med ytterligare 95,4 miljoner kronor för 2026, 144,2 miljoner för 2027 och 192,6 miljoner kronor för 2028.

Regeringen tillsatte under våren 2025 Utredningen om insatser för att stärka patientsäkerheten och motverka välfärdsbrottslighet inom hälso- och sjukvården (S 2025:03). Utredningen har ett viktigt uppdrag att analysera och ta ställning till om det bör införas tillståndsprövning samt hur tillsyn och uppföljning kan stärkas. Det gäller även inom ramen för vårdvalssystemen. Utredningen ska lämna sitt betänkande senast den 12 oktober 2026.

När det gäller konkreta åtgärder här och nu vill jag lyfta fram regionernas ansvar. Regionerna har betydande möjligheter att inom LOV utforma ersättningssystem, etableringskrav och uppföljning så att de bättre stöder en jämlik vård. Det är viktigt att dessa möjligheter tas tillvara fullt ut.

Herr talman! Återigen glider debatten över i regionpolitik, och jag beklagar det. Jag kommer inte att kommentera specifika funktioner och frågor i Västmanland – även om jag förstår att det fyller en funktion för att skapa content i den egna valkretsen. Jag bjuder på det.

När det gäller hur regeringen ställer sig till att säkra akutsjukvård är denna regering faktiskt den enda regering på väldigt länge som har tagit initiativ till att erbjuda regionerna möjlighet att få betalt för att säkra att de kan upprätthålla akutvårdsplatser, traumavård och andra funktioner som behövs i händelse av kris, katastrof och ytterst krig. Det handlar exempelvis om att kunna skala upp verksamheten för att hantera en masskadehändelse. Regeringen har alltså verkligen visat att vi är beredda att ta ansvar för att säkra att det finns ett vårdutbud som stärker totalförsvaret, motståndskraften och möjligheten att upprätthålla vård i hela landet.

Men ledamotens parti är inte berett att låta staten ta ett större ansvar för vården så att vårdutbudet finns kvar. Sverige har haft flera vågor av nedläggningar av akutsjukhus, och i dag har Sverige för få akutvårdsplatser. Det är också anledningen till att regeringen har gett Socialstyrelsen detta uppdrag.

Det tydliga svaret på frågan är att till skillnad från tidigare regeringar har den här regeringen tagit ansvar.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag beklagar att jag återigen behöver påminna om att vi är i riksdagens kammare och inte i en regionfullmäktigesal. Det är mycket prat om regionpolitik och regionprioriteringar. På det temat skulle vi kunna diskutera Ljungby och Sollefteå, där interpellantens partikamrater styr och avvecklar sjukhus på riktigt och lägger ned akutmottagningar. Men jag tycker inte att vi ska ha denna diskussion här utan hålla oss till de frågor som faktiskt ska diskuteras här.

Regeringen har tagit ett stort ansvar för att förstärka regionernas förutsättningar att rusta vården stark. Vi ser också effekter av det nu, när vårdköerna har minskat med 36 procent jämfört med när Socialdemokraterna styrde landet. I oktober 2022, när makten lämnades över till oss, väntade nästan 56 000 fler än i dag olagligt länge på vård. Det här är människor av kött och blod som plågas och behöver vård.

För första gången på många år ökar också antalet vårdplatser, vilket spelar jättestor roll för att man ska kunna upprätthålla god och patientsäker vård, vara en attraktiv arbetsplats och säkra kompetensförsörjningen.

Det här är också aspekter som Socialstyrelsen har med sig i sitt uppdrag. Man ska beakta vårdplatstillgången och säkra att det finns en vårdplatstillgång i strategiskt viktiga områden i Sverige för att stärka hela landets totalförsvarsförmåga, där hälso- och sjukvården är en helt central del. Just därför har vi gett detta ganska unika uppdrag till Socialstyrelsen. Ingen annan regering har gjort något liknande för att säkra att det finns ett vårdutbud i hela landet.

Jag påminner åter om att med den organisation vi har i dag är den typ av strukturförändringar som sker i flera regioner – inte minst i flera S-styrda regioner, som Västernorrland och Kronoberg – fortfarande regionernas ansvar. Det är regionernas ansvar att säkra att invånarna får den vård de behöver och att besluta vilka sjukhus och vårdinrättningar de väljer att ha.

Herr talman! Jag ska ärligt säga att jag trodde att det här var en debatt i Sveriges riksdag och inte i regionfullmäktige. Det blir lite apart att föra en diskussion om detaljer i enskilda regioner. Jag ska ändå försöka svara på frågan efter bästa förmåga.

I uppdraget till Socialstyrelsen nämns ett antal sjukhus som har haft återkommande problem. Det står inte ”nedläggning”, som ledamoten sa, utan det står ”avveckling”. Det finns en rad sjukhus i Sverige där vissa funktioner har avvecklats, till exempel tillfälligt stängts under sommartider. Det kan vara stängt nattetid så att det är mer av en lättakut eller en dagakutmottagning. I Sverige finns nämligen ingen definition av vad ett akutsjukhus ska innehålla för att vara ett fullvärdigt akutsjukhus.

Av detta skäl nämns i uppdraget ett antal sjukhus som har haft återkommande problem med att hålla öppet och behålla sådana förmågor och sådan kapacitet som man rimligtvis bör kunna förvänta sig av ett sjukhus. De har också återkommande problem med kompetensförsörjning.

De här skrivningarna har rönt orimligt stor uppmärksamhet i relation till det övriga uppdrag som Socialstyrelsen fått. Man ska föra dialog med regionerna för att se hur intresse, förmåga och möjlighet ser ut att bygga upp en pilot för beredskapssjukhus.

Syftet är också att på sikt kunna etablera en modell för beredskapssjukhus på flera platser. Finns intresset från de här regionerna finns nu goda förutsättningar att få hjälp från regeringen och staten att upprätthålla en kapacitet som möjliggör att man kan stärka kapaciteten i händelse av kris och krig. Det var så man i Försvarsberedningen kom överens om att ett beredskapssjukhus skulle kunna fungera.

Socialstyrelsen för som sagt en dialog med alla regioner och har också fört dialog med Region Västmanland. Man hade ett möte den 8 juni, ganska nyligen alltså. Regionen har då haft möjlighet att framföra synpunkter och idéer som Socialstyrelsen har tagit med sig. Socialstyrelsen kommer att återkomma i augusti med en plan för det fortsatta arbetet.

Även om jag inte vill gå in på regionpolitik här i kammaren har jag förstått att det har beslutats om medel för att rusta upp Köpings sjukhus. Vi behöver därför inte förstora hotet för sjukhuset som helhet i den här debatten.

Herr talman! Åsa Eriksson har frågat socialministern om han för någon dialog med Region Västmanland om framtiden för Köpings sjukhus utifrån dess möjliga roll som beredskapssjukhus och vad ministern avser att vidta för åtgärder för att säkra framtiden för Köpings sjukhus och andra sjukhus i landet som hotas av nedläggning.

Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen.

Jag vill inledningsvis understryka att hälso- och sjukvården är en central del av Sveriges totalförsvar och måste kunna fungera även vid fredstida kriser, höjd beredskap och krig. Förmågan att upprätthålla vård under svåra förhållanden är avgörande för både befolkningens trygghet och Sveriges samlade försvarsförmåga.

Natomedlemskapet innebär skärpta förväntningar på Sveriges förmåga att hantera masskadeutfall. Den svenska sjukvårdskedjan behöver kunna ta hand om skadade soldater från allierade förband och vid behov avlasta andra länders sjukvård, även för civila. Sverige behöver därför stärka sjukvårdens kapacitet att ställa om och hantera ett stort antal skadade. En robust vårdstruktur i fredstid är en förutsättning för att klara behoven i krigstid. Ökad vårdkapacitet kan bidra till både ökad patientsäkerhet i vardagen och förbättrad förmåga vid masskadehändelser.

När det gäller frågan om dialog med Region Västmanland vill jag framhålla att Socialstyrelsen för en löpande dialog med regionerna, inklusive Region Västmanland, inom ramen för myndighetens uppdrag att under 2026 starta en pilot för beredskapssjukhus. Målsättningen är att den ska utgöra grund för fortsatt arbete med att tillskapa förmåga motsvarande beredskapssjukhus på flera platser i Sverige. Enligt Försvarsberedningen bör det av geografiska skäl finnas beredskapssjukhus på Gotland och i Norrland.

Betydande resurser är avsatta för kommande år, vilket understryker regeringens långsiktiga ambition att bygga upp en robust och hållbar beredskap. I budgetpropositionen för 2026 (prop. 2025/26:1) avsätts 750 miljoner kronor under 2027 och 1 miljard kronor årligen från och med 2028 för detta ändamål.

När det gäller vilka åtgärder jag avser att vidta vill jag understryka att beslut om organisation, inriktning och eventuell avveckling eller nedläggning av enskilda sjukhus i dag som bekant ligger hos respektive region. Det statliga ansvaret tar sikte på att stärka hälso- och sjukvården som helhet. Regeringen har vidtagit ett flertal åtgärder för att stärka förutsättningarna för en tillgänglig, jämlik och robust sjukvård i hela landet.

Exempel på satsningar utöver beredskapssjukhus är arbetet med att stärka sjukhusens driftssäkerhet genom att Socialstyrelsen på uppdrag av regeringen fördelar medel till regionerna så att verksamheten kan bedrivas även under höjd beredskap. Under 2026 har cirka 689 miljoner kronor avsatts för detta ändamål.

Under mandatperioden har regeringen också avsatt nästan 25 miljarder kronor i syfte att öka tillgängligheten och korta vårdköerna. En betydande del av dessa medel, cirka 11 miljarder kronor, har fördelats till regionerna genom förordningen (2024:1252) om statsbidrag för stärkt tillgänglighet och ökad vårdkapacitet i den specialiserade vården. Medlen ska bland annat användas för att stärka vårdkapaciteten och arbetsmiljön i den specialiserade vården, och regionerna har stora möjligheter att använda statsbidraget utifrån vilka insatser som ger bäst resultat i respektive region.

Regeringen kommer fortsatt att verka för att hälso- och sjukvården i hela landet har den kapacitet och robusthet som krävs såväl i vardagen som i kris och krig.

Herr talman! Jag vill tacka interpellanten för en viktig interpellation. Jag delar engagemanget för att få ett beslut om en strategi men framför allt för att förbättra vården för väldigt många patienter som ofta känner sig väldigt ensamma.

Dessa patienter hamnar ofta, vilket har lyfts upp här tidigare, i situationer där man blir den främsta experten på sitt tillstånd, eftersom kunskapen och kompetensen inte finns i den vård man möter i sin vardag. Man tvingas i stor utsträckning ha många olika kontakter, inte minst inom vården men även med andra samhällsfunktioner. Det kräver en alldeles särskild logistik i tillvaron.

Jag vill återigen tacka för att frågan lyfts upp. Det är viktigt. Eftersom det handlar om så få i varje situation – man är så sällsynt – glöms dessa människor lätt bort när vi pratar om stora vårdfrågor och stora patientgrupper. Därför uppskattar jag debatten.

Jag vill förtydliga att jag kommer att återkomma vid ett senare tillfälle om hur resterande medel kommer att fördelas. Men det är viktigt att poängtera att det aldrig har angetts att hela summan skulle gå till strategin, utan den ska gå till en rad olika saker. Vi har också betalat ut medel för att stärka kompetensförsörjningen i vården, vilket är avgörande även för den här gruppen.

Med det vill jag tacka för en viktig debatt.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Herr talman! Jag vill bara förtydliga att jag inte har något emot att prata om läkemedel. Läkemedel är en viktig del av sjukvården och sjukvårdens förutsättningar att hantera och behandla patienter, men jag vill visa respekt för den uppdelning vi har.

Jag hänvisar återigen till den stora läkemedelsutredning som är tillsatt av de skäl som interpellanten lyfte fram, med Vårdansvarskommitténs slutsatser. Det finns en stor enighet och samsyn bland riksdagens partier om att staten behöver ta ett större ansvar för läkemedel så att vi inte hamnar i långa prövningsprocesser, som också bidrar till en ojämlik vård i Sverige. Det här är ett viktigt initiativ, och jag ser fram emot vad utredningen ska komma fram till, vilket kommer att få stor betydelse för patientgrupperna.

Jag vill ändå påpeka att det var interpellanten som började slänga år i huvudet! Det är helt riktigt att vi hade en borgerlig regering när kommissionen först påpekade att länderna borde ta fram strategier för sällsynta hälsotillstånd. Det gjordes också ett försök, där Socialstyrelsen presenterade något redan 2012 som riksdagen inte var nöjd med. Det har väl funnits ett pågående förbättringsarbete.

Samtidigt är det viktigt att vi inte ger bilden av att arbetet med att förbättra vården för personer med sällsynta hälsotillstånd är avhängigt en strategi. Sverige ligger i framkant i många avseenden. Det finns även andra länder som sticker ut som framgångsrika, såsom Frankrike. Jag tror att de är inne på sin andra, möjligtvis tredje, strategi, och det har varit ett framgångsrikt strategiarbete. Men det finns också andra länder som ligger långt framme, till exempel Nederländerna, som har kommit långt med den personcentrerade vården.

Sverige ligger i framkant med precisionsmedicin – både diagnostik och behandling. Det är något som sker oavsett om strategin är antagen eller inte. Arbetet med att få fram en jämlik implementering i landet pågår oavsett när vi fattar beslut.

Naturligtvis är det av stort värde att vi har en strategi som ger en tydligare vägledning till vårdens aktörer. Men vi ska inte tro att det bara är det som står i en strategi som spelar roll. Jag vill återigen betona att primärvårdens förutsättningar att möta patienter och erbjuda hög kontinuitet och bättre förmåga att också nyttja den bästa kunskapen oavsett var den råkar finnas i landet kräver just kontinuitet. Annars slår man sönder strukturen runt en patient. Det är helt centralt för att vi ska kunna erbjuda bättre vård till patientgruppen. Det uppnår vi inte med en strategi, utan det uppnår vi genom att faktiskt lyckas göra omställningen och dimensionera primärvården så att den kan ta sitt primärvårdsansvar och erbjuda en fast läkarkontakt, speciellt till gruppen av patienter med särskilda behov.

Fru talman! Tack, interpellanten, för en viktig fråga! Det är en angelägen fråga för regeringen, och det är också därför det händer saker på området.

Som interpellanten säkert känner till har EU-kommissionen redan sedan 2009 – tror jag det var – rekommenderat alla EU-länder att ha en strategi för sällsynta hälsotillstånd. Den socialdemokratiskt ledda regeringen hade alltså två mandatperioder på sig att ta tag i frågan, och ingenting hände.

Det händer saker, och ingen är mer frustrerad än jag över att vi inte är i mål än. Jag hoppades att vi skulle ha varit det tidigare.

Jag tror att det egentligen finns förståelse i kammaren för att det under beredning är svårt att säga när beredningen blir klar, eftersom ett ärende bereds av en anledning. Jag vågar dock sträcka mig till att säga att det ligger i närtid. Detta är ingenting som har gömts undan eller glömts bort, utan det pågår ett aktivt arbete, och regeringen hoppas kunna gå till beslut inom kort.

Det som har skett på läkemedelsområdet är viktigt – det är viktiga steg i rätt riktning. Jag vill bara påminna om att läkemedelsfrågor ligger på ett annat statsråd, så för diskussion om den frågan föreslår jag en interpellation ställd till socialministern.

Jag vill passa på att säga att vi också har beslutat om en större läkemedelsutredning, som ska titta på statens ansvar för att komma åt de problem som interpellanten lyfter gällande de processer som finns i dag med NT-rådet bland annat.

När det gäller budgetposten på 450 miljoner är det faktiskt inte sagt att hela den ska gå specifikt till sällsynta hälsotillstånd eller till den här strategin. Vi är ju inte ens framme vid beslut om strategin, och vi är snudd på halvvägs in på innevarande år. Det har dock betalats ut medel till arbetet med sällsynta diagnoser i flera omgångar. Det handlar om 16 miljoner till landets sex Centrum för sällsynta diagnoser. Det handlar om 9 miljoner kronor till Rett center, och det återstår medel att betala ut framöver, vilket jag ber om att få återkomma till.

När det gäller den här patientgruppen önskar jag att vi vidgade perspektivet lite och inte fokuserade på medel som avsätts specifikt för sällsynta diagnoser, för det ligger i sakens natur att det är väldigt svårt att träffa rätt med pengar till 8 000 diagnoser.

Hela problematiken med att ha en sällsynt diagnos är att kunskapen är ojämlikt fördelad över landet och att det är svårt att få lika god hjälp som man får när man har en diagnos som det finns större kunskap om och där det finns fler som har kompetens att omhänderta detta. Det är därför viktigt att se att de insatser vi gör på precisionsmedicinområdet verkligen kommer den här målgruppen till del.

Det vi gör när vi också stärker den personcentrerade vården och primärvården är också helt avgörande för att kunna säkra en kontinuitet och för att säkra den nära vårdens förutsättningar att få rätt stöd även om den högsta kompetensen skulle finnas i någon annan del av landet. Genom att förbättra arbetet med konsultation i primärvården kan de här patienterna få väldigt mycket mer hjälp. Det finns alltså stora delar i de satsningar vi gör på att stärka primärvården och precisionsmedicinsområdet som är helt avgörande för vilken vård den här gruppen får.

Fru talman! Adrian Magnusson har frågat mig när jag avser att presentera den särskilda strategin för sällsynta hälsotillstånd och hur jag avser att säkerställa att den förstärkta vårdsatsningen om 450 miljoner kronor kommer att hjälpa människor med sällsynta hälsotillstånd.

I Socialstyrelsens förslag till nationell strategi för sällsynta hälsotillstånd, som presenterades den 13 maj 2025, föreslås flera fokusområden såsom tidig diagnos, bättre samordning av vårdinsatser och ökad kunskap om hälsotillstånden. Förslaget bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

För att redan nu förbättra kunskapen om sällsynta hälsotillstånd inom hälso- och sjukvården har Socialstyrelsen fått i uppdrag att genomföra riktade insatser med fokus på informations- och kunskapsspridning om sällsynta hälsotillstånd (S2025/01639). Uppdraget ska redovisas senast den 31 december 2026.

Utöver detta vidtar regeringen konkreta åtgärder inom ramen för den förstärkta vårdsatsningen för att stötta verksamheter som spelar en central roll för personer med sällsynta hälsotillstånd. Den 30 april fattade regeringen beslut om ett förstärkt stöd om 16 miljoner kronor till landets sex sjukvårdsregionala Centrum för sällsynta diagnoser. Syftet är bland annat att stärka dessa verksamheters pågående arbete med kunskapsspridning om sällsynta hälsotillstånd, att ge vägledning till såväl patienter som hälso- och sjukvårdspersonal samt att ge stöd till närstående.

Parallellt pågår ett bredare utvecklingsarbete inom hälso- och sjukvården inom flera områden, vilket förväntas stärka vården även för patienter med sällsynta hälsotillstånd. Bland annat pågår en omställning till en patientnära vård, där målet är att hälso‑ och sjukvården i högre grad ska organiseras och bedrivas utifrån patientens behov och förutsättningar.

Regeringen har under flera år även satsat på att införa precisionsdiagnostik i sjukvården genom riktat stöd till projekt som drivs av Genomic Medicine Sweden. Regeringens satsning på precisionshälsa har från och med i år förstärkts, och just nu pågår ett arbete med att ta fram strukturerna för ett långsiktigt statligt stöd som ska skynda på en jämlik och jämställd implementering av precisionshälsa i hela landet.

Inom ramen för denna satsning har regeringen under 2025 och 2026 totalt betalat ut 14,5 respektive cirka 9,4 miljoner kronor till ett nationellt implementeringsprojekt för en ny metod avseende precisionsdiagnostik för patienter med sällsynta hälsotillstånd. Medlen stöder även nationellt och internationellt arbete kring precisionsdiagnostik för barn med odiagnostiserade sällsynta hälsotillstånd som innefattar missbildningar eller intellektuella funktionsnedsättningar. Genom dessa satsningar stärks möjligheterna till tidigare och mer korrekta diagnoser för dessa patienter, vilket skapar förutsättningar för snabbare tillgång till träffsäkra behandlingar.

Jag vill avslutningsvis tacka för frågan. Regeringen ser behov av ett utvecklat och samordnat arbete inom detta område. De åtgärder som nu genomförs syftar till att möta de ofta komplexa behov som personer med sällsynta hälsotillstånd har. Det ska ske genom ökad kunskap i vården, bättre samordning och tydligare stöd.

Fru talman! Tack till interpellanten! Jag uppskattar att man lyfter fram problemen med bristen på mänskliga rättigheter i Kina.

Jag uppfattar också att vi är överens om att det allra viktigaste är att minska efterfrågan över huvud taget på vård som faktiskt också kan vara väldigt riskfylld. Det finns stora värden i att kunna få den vård man behöver i Sverige, och därför fortgår arbetet med att öka antalet som är villiga att donera genom att vi har fått på plats den här handlingsplanen men också med att korta vårdköerna och tillgängliggöra vården för fler för att helt enkelt rädda fler liv och slippa en efterfrågan från människor på att resa utomlands för att få vård.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Fru talman! Återigen: Det är svårt att hitta ord för graden av avsky inför den här typen av företeelse. Jag vill bara betona det. Men jag ser inte ett värde i att man förstorar upp frågan som något som är ett utbrett problem.

Återigen: Har man i ett annat land genomgått en transplantation som kräver eftervård i Sverige, då går inte det under radarn. Vården skulle komma i kontakt med det just eftersom det kräver eftervård, och det finns i dag inga indikationer på att det här förekommer. Det gör också att sådana fall inte har prövats.

När det gäller möjligheten att pröva detta rättsligt är det faktiskt, tro det eller ej, förbjudet med organhandel i Kina. Man har under de senaste decennierna stiftat ett antal lagar som förbjuder det, så ur det perspektivet skulle det vara möjligt att pröva här. Men att det är förbjudet är uppenbarligen ingen garanti för att det inte sker. Hur det landet agerar och hur utbredd bristen på respekt för mänskliga rättigheter är där är ju något som vi har att förhålla oss till och vara vaksamma mot, vilket jag också utgår från att universitet och sjukhus i Sverige gör.

Jag instämmer helt med interpellanten om att vi inte ska samverka med aktörer som ägnar sig åt den här typen av beteende. Men, återigen, det är på EU-nivå förutsättningarna finns att göra faktisk skillnad eftersom vi då pratar om lite större muskler, lite fler länder och lite bättre förutsättningar att faktiskt få på plats regelverk för spårning av organ och av vilken vård man tar del av i andra delar av världen. De förutsättningarna ser bättre ut. Där pågår ett arbete, och Sverige bidrar i det och tar frågan på allra största allvar. Det finns inte utrymme för någon acceptans för organstölder.

Fru talman! Jag instämmer helt i den avsky som uttrycks i interpellationen mot den här typen av uppgifter eller agerande. Jag har ett mångårigt engagemang i frågor som rör specifikt mänskliga rättigheter och bristen på sådana rättigheter i Kina. I den egenskap som jag är här, som sjukvårdsminister, vill jag ändå att vi ska ge en lite mer nyanserad bild av hur situationen ser ut i Sverige och vad Sverige kan göra.

Vi har problem med människor som väntar i kö för att få genomgå organtransplantation. Arbetet med att kunna erbjuda fler människor livräddande och livsförbättrande vård genom organtransplantation är otroligt viktigt. Det minskar självklart också efterfrågan på att söka vård utomlands.

Trots att vi har ungefär 30 personer som avlider varje år i väntan på att kunna få genomgå en organtransplantation ser vi faktiskt inte att människor från Sverige söker sig utomlands i någon större utsträckning för att genomgå organtransplantation. De fall som vi känner till är i regel människor som reser till sina forna hemländer och eventuellt genomgår en transplantation med koppling till släktingar som donerar en njure och så vidare.

Den typen av exempel finns, men det är otroligt få fall som vi känner till. Av förklarliga skäl kan vi inte veta alldeles säkert om det förekommer eftersom vi inte har tillgång till den typen av uppgifter.

Socialstyrelsen är den myndighet i Sverige som ansvarar för samverkan inom Europa och för att följa frågan här och också så gott som möjligt samla in data ser inte att det här skulle vara ett utbrett problem i Sverige eller att det finns någon förekomst att tala om, mer än vissa anekdoter och misstankar som kan uppstå inom vården.

I dessa få fall skulle det med dagens system finnas möjlighet att pröva det rättsligt. Så som lagen är formulerad – att det är olagligt att i vinstsyfte överlämna, ta emot eller förmedla biologiskt material, inklusive organ och vävnad – skulle det kunna prövas utifrån att det finns en hälsovinst i detta. Det går inte att säkert säga vad lagstiftningen täcker eller syftar till att omhänderta eftersom det helt enkelt inte har prövats någon gång.

Jag skulle välkomna en sådan prövning om man upptäcker ett misstänkt fall, men det finns inga indikationer på att man har hittat eller sett anledning att pröva fall på det sättet. Det är en jättesvår fråga. Det är otroligt allvarligt när det sker – otroligt! Jag hoppas verkligen inte att det uppfattas som att det är en fråga som förminskas.

Jag vill också lite grann nyansera bilden av hur EU agerar eller att det skulle finnas en tolerans mot det här beteendet. Det gör det inte alls, utifrån att det har antagits en rad konventioner och att samarbetet på EU-nivå verkligen har stärkts, med mycket högre krav på att kunna spåra hela transplantationskedjan och säkerställa att det är frivillighet som ligger bakom.

Fru talman! Nima Gholam Ali Pour har frågat mig om jag avser att verka för att kriminalisera mottagandet av organ som tagits ut genom tvång så att sanktioner riktas även mot mottagaren och om jag avser att verka för att det införs en ordning som säkerställer att mottagandet av organ som ägt rum i utlandet skett genom frivillig organdonation.

Nima Gholam Ali Pour har även frågat mig om jag avser att verka för informationsutbyte som möjliggör att vårdgivare och försäkringsföretag flaggar misstänkta fall av mottagande av ofrivillig organdonation och om jag avser att verka för att stoppa samarbeten mellan skattefinansierade institutioner i Sverige och sjukhus i Kina där det misstänks förekomma ofrivillig organskörd.

Låt mig inledningsvis understryka att regeringen starkt fördömer alla former av handel med mänskliga organ, var i världen den än sker. Det är en verksamhet som kränker de mest grundläggande mänskliga rättigheterna. Vår utgångspunkt är att alla transplantationer ska ske på etisk grund präglad av frivillighet och samtycke.

Jag vill vidare peka på att det enligt lagen (2006:351) om genetisk integritet är förbjudet att ta emot, ge eller utge ersättning för ett organ, förmedla organ mot ersättning eller på annat sätt bedriva handel med organ. Straffet är böter eller fängelse i upp till två år. Även enligt brottsbalken kan exploatering av en annan person i syfte att han eller hon ska utsättas för avlägsnande av organ under vissa förutsättningar utgöra människohandel. Straffet för människohandel är fängelse i lägst två och högst tio år.

Sverige har vidare i flera internationella sammanhang ställt sig bakom åtaganden som rör olaglig organhandel. Sverige har exempelvis ratificerat Europarådets konvention om bekämpande av människohandel, där organhandel omfattas per definition. Här kan även Europarådskonventionen för mänskliga rättigheter och biomedicin nämnas, som Sverige har skrivit under och som innehåller dels ett förbud mot att mänskliga kroppsdelar och humanmaterial kommersialiseras, dels ett förbud mot handel med mänskliga organ. Sverige medverkar även i Europarådets nätverk Netta, som syftar till att motverka transplantationsmissbruk, förbättra samordning och informationsutbyte kring transplantationsresor och säkerställa att transplantationer som sker internationellt är spårbara, transparenta och följer etiska riktlinjer.

Sverige jobbar aktivt för att minska incitamenten för patienter att över huvud taget söka sig utomlands för organtransplantationer. Det arbetet görs på två fronter, dels genom regeringens arbete med att korta ned vårdköerna, dels genom att stärka hälso- och sjukvårdens arbete med donation av organ och vävnader för transplantation och därmed öka antalet donationer på hemmaplan.

Arbetet med att öka antalet donationer har också utretts av Socialstyrelsen i ett myndighetsuppdrag som slutrapporterades 2025. Det resulterade i en nationell handlingsplan för hälso- och sjukvårdens arbete med organdonationer som ska stärka samordning och insatser inom och mellan regioner så att fler transplantationer kan genomföras (S2020/08099).

Frågan om informationsutbyte mellan vårdgivare, försäkringsföretag och myndigheter rör grundläggande principer om patientsekretess. Det är av yttersta vikt att patienter känner förtroende för vården för att kunna söka nödvändig eftervård efter en transplantation. Samtidigt är det angeläget att misstankar om grov brottslighet kan hanteras.

När det gäller eventuella samarbeten med kinesiska sjukhus eller andra institutioner i länder där det finns rapporter om ofrivillig organskörd kan jag konstatera att ett stort ansvar vilar på svenska aktörer. Regeringen förväntar sig att skattefinansierade aktörer gör grundliga riskanalyser och etiska prövningar inför internationella samarbeten. Vi uppmuntrar till en dialog där mänskliga rättigheter utgör en central del av samarbetet. Om det finns konkreta misstankar om att en samarbetspartner är involverad i oetisk verksamhet bör samarbetet omprövas eller avbrytas.

Regeringen ser allvarligt på de anklagelser som framförs angående så kallad organhandel i Kina och är bekymrad över situationen för de mänskliga rättigheterna i Kina, vilket Sveriges utrikesminister har lyft med sin kinesiska motpart. EU har också vid ett flertal tillfällen tagit upp situationen om handel med mänskliga organ med kinesiska företrädare, exempelvis i EU:s årliga dialog med Kina om mänskliga rättigheter. Regeringen kommer att fortsätta att ta upp situationen för mänskliga rättigheter och fortsatt verka för ett tydligt EU-gemensamt agerande i frågor som rör de mänskliga rättigheterna i Kina.

Sammanfattningsvis är det regeringens bedömning att gällande rätt i dag är ändamålsenlig, och vi följer utvecklingen på området.

Sveriges främsta bidrag till att stoppa den olovliga organhandeln är i dag att stärka det egna donationssystemet genom att förkorta vårdköerna och förbättra den nationella samordningen så att ingen svensk patient ska känna sig tvingad att vända sig till en illegal marknad, samtidigt som vi i internationella forum fortsätter att ställa tydliga krav på respekt för den mänskliga integriteten.