Riksflödet
Logga in
Johanna Holmdahl
Johanna Holmdahl

Källa: Sveriges riksdag, öppna data.

Är det här du?Ta över profilen för att byta bild, skriva egna inlägg och koppla dina konton.Ta över profilen

Johanna Holmdahl

Kristdemokraterna · 21 partikamrater i riksdagen
KontaktaAnförandenRöster
Dela
Dela
riksflodet.se/@johanna.holmdahl
QR-kod till din sida
Spara QR-koden

Sedan 28 sep 2026 · jämfört med riksdagens snitt

0
Lade fram en motion · 11 nov 2026

Utredning av Säve flygplats

Motion 368
Motion till riksdagen 2026/27:368 av Magnus Jacobsson m.fl. (KD) Utredning av Säve flygplats Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om utredning avseende Säve flygplats samt de verksamheter som i dag bedrivs på Säve, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Motivering Vi har tidigare lyft frågan om Säve flygplats samt behovet av att utreda förut­sättningarna för att säkerställa flygplatsen för militärt bruk, men även för samhälls­viktigt flyg så som brand‑, sjukvårds‑, polis‑ och sjöräddning samt icke reguljärt flyg så som affärs‑, frakt- och utbildningsflyg i Göteborg. Vi vidhåller att regeringen bör under­söka förutsättningarna för att säkerställa Säve flygplats som en flygplats som betjänar både civilt, samhällsviktigt och militärt flyg. Försvarsmakten har nu i ett remissyttrande till Trafikverket slagit fast att man anser att Säve flygplats inklusive hela start- och landningsbanan är av ett säkerhetspolitiskt intresse. Vi anser därför att kommunen tillsammans med staten bör säkerställa att flyg­platsen finns kvar och kan utvecklas till en civil, samhällsviktig och militär flygplats. Om Landvetter utsätts för angrepp eller sabotage behöver Göteborg och Västra Göta­land ha ytterligare en flygplats som kan ta ner större flygplan oavsett om det handlar om Natotransporter eller olika former av civila flyg som genomför person- eller frakttrafik. Kriget i Ukraina har också visat hur viktigt det är med drönare samt resulterat i en otroligt snabb utveckling av ny drönarteknik. Om Sverige skall kunna följa med i denna utveckling behöver vi en flygplats som kan fungera både som en test- och utvecklings­plattform för all typ av luftfart, och som en forsknings- och innovationsnod för drönare och drönarskydd. Sverige är världsledande på att utveckla flygmotorer samt elflyg, och även utifrån detta perspektiv är det viktigt att det finns en flygplats där man kan arbeta med utveckling utan att man stör den ordinarie verksamhet som sker på Landvetter. Göteborg och Västra Götaland är även en av Sveriges tillväxtmotorer vilket innebär att det privata affärsflyget och fraktflyget kommer att öka över tid. Även utifrån detta perspektiv är det viktigt att vi säkerställer att det finns tillräckligt med kapacitet samt redundans vid kris eller krig. Vid årsskiftet 2025/2026 beslutade ägaren till Säve flygplats att begränsa flyg­platsens verksamhet till polis‑, ambulans- och räddningshelikoptrar. På sikt avser ägaren att omvandla Säve till en renodlad helikopterflygplats. Som en del av denna omställning planeras en förkortning av den befintliga landningsbanan, trots att den i dag har kapacitet att tillgodose såväl nuvarande som framtida behov av flygverksamhet. Beslutet har fått omfattande konsekvenser för det regionala flyget och för samhälls­viktiga verksamheter. En betydande del av den flygverksamhet som tidigare bedrevs på Säve har tvingats flytta eller helt upphöra. Bland de drabbade finns två flygklubbar, varav en är en av Sveriges äldsta, samt en av landets största flygskolor. Även flera helikopterföretag och det samhällsviktiga brandflyget har påverkats. Frivilliga Flyg­kårens två flyginformations- och sjöinformationsgrupper, som stödjer samhället, hemvärnet och marinen genom informationsinhämtning över land och till sjöss, har drabbats på motsvarande sätt. Därutöver har flygtrafikledningen avvecklats, samtidigt som flygverkstäder och privatflyget har tvingats lämna flygplatsen. Beslutet fattades utan att tillräcklig hänsyn togs till dessa verksamheters samlade betydelse för samhället, totalförsvaret och den regionala krisberedskapen. Konsekvenserna är redan kännbara. Göteborgs och Västra Götalands förmåga att upprätthålla en effektiv och tillgänglig flygburen beredskap har försämrats. Verksam­heter som tidigare var samlade på en strategiskt belägen flygplats har splittrats, om­lokaliserats eller upphört. Detta har medfört längre inställelsetider, försämrad tillgäng­lighet och minskade möjligheter till samordning mellan olika aktörer. Särskilt allvarlig är påverkan på de frivilliga resurser som utgör en viktig del av samhällets beredskap. När verksamheter flyttas till flygplatser i regionens ytterområden ökar avstånden för de ideellt engagerade. Det försvårar rekrytering, minskar möjligheterna att upprätthålla verksamheten och riskerar att på sikt urholka den frivilliga flygberedskapen. Sammantaget innebär utvecklingen att Göteborgsregionen förlorar flyginfrastruktur och operativ förmåga som byggts upp under flera decennier. I ett säkerhetspolitiskt läge där Sverige samtidigt arbetar för att stärka totalförsvaret, öka den civila beredskapen och förbättra förmågan att hantera kriser framstår denna utveckling som särskilt bekymmersam. Det finns fortfarande möjlighet att återetablera de verksamheter som tvingats lämna Säve och att utveckla flygplatsen som en strategisk resurs för såväl det civila samhället som totalförsvaret. Förutsättningarna försämras dock i takt med att kompetens, infra­struktur och organisationer försvinner. Säve flygplats är emellertid inte enbart en regional angelägenhet. Situationen belyser en större nationell problematik där samhällsviktig flyginfrastruktur kan avvecklas eller kraftigt begränsas utan att konsekvenserna för totalförsvaret, den civila beredskapen och samhällets långsiktiga behov först har analyserats tillräckligt. Sveriges flygplatser utgör en viktig del av landets transportinfrastruktur, men flera av dem fyller också funktioner som sträcker sig långt utanför den reguljära luftfarten. De möjliggör bland annat räddningsinsatser, brandbekämpning, sjuktransporter, militär verksamhet, frivillig försvarsverksamhet och utbildning av framtida piloter. I händelse av kris, höjd beredskap eller krig kan tillgången till fungerande flygplatser, kvalificerad personal och etablerad flygverksamhet vara avgörande för samhällets förmåga att agera. När sådan infrastruktur avvecklas riskerar Sverige att förlora förmågor som är både kostsamma och tidskrävande att återuppbygga. En flygplats är inte enbart en landnings­bana. Den är också en samlad resurs av teknisk infrastruktur, flygoperativ kompetens, underhållskapacitet, utbildningsverksamhet och etablerade samarbeten mellan civila och militära aktörer. Det väcker principiella frågor om hur Sverige ska säkerställa att strategiskt viktig flyginfrastruktur bevaras och utvecklas, även när den ägs och förvaltas av privata aktörer. Det finns ett behov av att tydliggöra hur samhällsviktiga funktioner ska identifieras, hur konsekvenserna av en avveckling ska bedömas och vilket ansvar staten bör ta när beslut om enskilda flygplatser riskerar att påverka landets samlade beredskaps­förmåga. Det är särskilt angeläget mot bakgrund av Sveriges förändrade säkerhetspolitiska situation och medlemskap i Nato. Behovet av geografiskt spridd, redundant och till­gänglig flyginfrastruktur behöver beaktas i den långsiktiga planeringen av såväl det civila som det militära försvaret. Det finns fortfarande möjlighet att återetablera de verksamheter som tvingats lämna Säve och att utveckla flygplatsen som en strategisk resurs för såväl det civila samhället som totalförsvaret. Förutsättningarna försämras dock i takt med att kompetens, infra­struktur och organisationer försvinner. Säves utveckling visar varför Sverige behöver ett tydligare nationellt förhållningssätt till bevarandet av samhällsviktig flyginfrastruktur. Beslut som riskerar att permanent försämra landets beredskapsförmåga bör föregås av en samlad analys av konsekvens­erna för samhället och totalförsvaret. Magnus Jacobsson (KD) Magnus Berntsson (KD) Johanna Holmdahl (KD)
Lade fram en motion · 27 okt 2026

Ökad transparens kring skatter och synliggörande av arbetsgivaravgiften

Motion 179
Motion till riksdagen 2026/27:179 av Johanna Holmdahl (KD) Ökad transparens kring skatter och synliggörande av arbetsgivaravgiften Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att ge Skatteverket i uppdrag att informera och uppmuntra arbetsgivare att redovisa arbetsgivaravgiften på lönespecifikationen och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över möjligheten att arbetsgivaravgiften i sin helhet ska redovisas på det årliga slutskattebeskedet från Skatteverket, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att se över incitament för att uppmuntra kommuner och regioner att tydligt redovisa arbetsgivaravgiften för sina anställda och tillkännager detta för regeringen. Motivering Ett starkt och välmående samhällskontrakt bygger på tillit och transparens mellan med­borgare och stat. För oss kristdemokrater är det en grundläggande demokratisk princip att den som arbetar och bidrar till det gemensamma också ska ha insyn i hur mycket av lönen som betalas in i skatt. Det handlar om respekt för människors egen­makt och för det arbete som läggs ned. Sverige har i dag en skattestruktur där en stor del av beskatt­ningen på arbete blir i det närmaste ”osynlig” för den enskilde löntagaren. Undersök­ningar visar att så många som fyra av fem svenskar saknar kunskap om hur hög skatten på en vanlig lön faktiskt är. Den främsta orsaken till detta är att stora delar av beskatt­ningen dras innan lönen ens når lönespecifikationen. Arbetsgivaravgiften är det tydligaste exemplet. Arbetsgivaravgiften, som består av både sociala avgifter och den allmänna löneavgiften (som i praktiken är en ren skatt), utgör en betydande del av lönekostnaden. Trots detta framgår den alltför sällan på den månatliga lönespecifikationen och den redovisas inte heller på slutskattebeskedet från Skatteverket. Det skapar en skev bild av hur mycket individen faktiskt bidrar med till vår gemensamma välfärd, och det försvårar en ärlig och öppen samhällsdebatt om skattetrycket. Ett viktigt och välkommet steg i rätt riktning togs den 1 juli 2026, då en ny förordning trädde i kraft som innebär att myndigheter under regeringen numera ska informera sina anställda om arbetsgivaravgifter och allmän löneavgift. Detta berör omkring 295 000 statsanställda och är en viktig reform för ökad insyn. Nu behöver detta transparenstänkande spridas till resten av arbetsmarknaden. För att ytterligare stärka transparensen kring skatten på arbete föreslås följande konkreta åtgärder. Många moderna lönesystem har redan i dag funktionen att enkelt och helt kostnadsfritt redovisa arbetsgivaravgiften direkt på lönespecifikationen, men denna möjlighet utnyttjas inte fullt ut. Skatteverket bör därför få i uppdrag att proaktivt informera arbetsgivare om denna möjlighet och belysa betydelsen av ökad transparens. Genom information och uppmuntran kan fler företag frivilligt bidra till att synliggöra den totala lönekostnaden. Slutskattebeskedet är medborgarens årliga kvitto på inbetald skatt och innehåller redan i dag en rad detaljerade uppgifter. Att även inkludera den arbetsgivaravgift som betalats in för individens räkning under året vore en naturlig utveckling. Det skulle ge en mer komplett och heltäckande bild av de skatter som är direkt kopplade till individens arbete. Eftersom statliga myndigheter nu har krav på sig att redovisa arbetsgivaravgiften för sina anställda, bör även kommuner och regioner uppmuntras att införa samma rutin. Staten bör se över hur vi bäst kan uppmuntra, exempelvis genom olika former av stimulans eller incitament, landets kommuner och regioner att ta efter det statliga exemplet och öppet redovisa hela skatten för sina medarbetare. Ökad transparens handlar i grunden om respekt för medborgarna och deras rätt att se och förstå vilka skatter som tas ut. Det stärker demokratin, ökar förståelsen för väl­färdens finansiering och synliggör värdet av arbete. Riksdagen bör därför ställa sig bakom de förslag som anförs i motionen för att synliggöra hela skatten på arbete. Johanna Holmdahl (KD)
Lade fram en motion · 27 okt 2026

Utredning om åldersstruktur och prioritering vid frontnära strid

Motion 155
Motion till riksdagen 2026/27:155 av Johanna Holmdahl (KD) Utredning om åldersstruktur och prioritering vid frontnära strid Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda en förändring av regelverket gällande åldersstruktur och prioritering vid insättande av personal i väpnad frontnära strid och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att analysera neurovetenskapliga och psykosociala faktorer som grund för rollfördelning vid krigsplacering och mobilisering och tillkännager detta för regeringen. Motivering I dag krigsplaceras och riskerar unga individer att sättas in i väpnad strid omedelbart efter fullgjord grundutbildning vid 18–19 års ålder. Samtidigt visar modern forskning och aktuella krigserfarenheter att detta förfarande bör omprövas till förmån för en mer differentierad syn på mognad och rollfördelning. Den mänskliga hjärnan, och framför allt pannloben som styr impulskontroll, konsekvenstänkande och emotionell reglering under extrem stress, är inte färdigutvecklad förrän runt 25 års ålder. Att utsätta 18- och 19-åringar för de mest brutala och kaotiska stridsmiljöerna innebär alltså en biologiskt förhöjd sårbarhet. Militär forskning visar dessutom att suicidrisken är markant högre bland unga soldater under deras första tjänstgöringsår jämfört med personal med längre tjänstgöringstid och mer livserfarenhet. En för tidig insättning i frontnära operationer ökar risken för självdestruktivt beteende, medan ackumulerad mental mognad och erfarenhet fungerar skyddande. Erfarenheter från Ukraina pekar även på vikten av en strategisk prioriteringsordning. Trots ett akut personalbehov har Ukraina valt att sätta gränsen för tvångsmobilisering till frontnära strid vid 25 år, just för att äldre soldater uppvisar större motståndskraft i utdragna strider och för att skona den allra yngsta generationen. Grundutbildning i unga år är fortsatt avgörande för försvarsvilja och kompetens­uppbyggnad. Däremot bör Sverige i sin försvarsplanering och lagstiftning utreda möjligheten att differentiera krigsplacering och insatsordning. Våra yngsta soldater bör i första hand användas i stödjande och sekundära funktioner, medan den mest frontnära striden i möjligaste mån förbehålls individer över 25 år som besitter den neurologiska och psykosociala mognad som uppgiften kräver. Johanna Holmdahl (KD)
Lade fram en motion · 27 okt 2026

Ökad kunskap och tidig information om fertilitet och ofrivillig barnlöshet

Motion 154
Motion till riksdagen 2026/27:154 av Johanna Holmdahl (KD) Ökad kunskap och tidig information om fertilitet och ofrivillig barnlöshet Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att tillsätta en utredning i syfte att stärka och tidigarelägga information och kunskap om fertilitet, åldrande och ofrivillig barnlöshet i skolan, på ungdomsmottagningar och inom primärvården och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att utreda hur nationella riktlinjer och utbildningsinsatser för berörd hälso- och sjukvårdspersonal kan tas fram för att möjliggöra ett proaktivt och fördomsfritt fertilitetsfrämjande samtal, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Motivering Ofrivillig barnlöshet är ett folkhälsoproblem som berör omkring vart tionde till vart sjätte par eller individ i fertil ålder, och för många medför det stor psykisk, fysisk och existentiell påfrestning. Delrapport 4 inom utredningen ”Framtid med barn” visar att bristande kunskap om fertilitet och reproduktiv hälsa utgör ett samhällsproblem. Rapporten pekar på att många människor saknar kunskap om hur ålder, sjukdomar och livsstilsfaktorer påverkar möjligheten att få barn, vilket talar för att information om fertilitet bör ges tidigare och mer systematiskt inom skola och hälso- och sjukvård. Samtidigt visar studier och rapporter att kunskapsglappet kring den biologiska fertiliteten är utbrett i befolkningen. Många överskattar chanserna att bli gravida i högre åldrar och har en övertro på vad assisterad befruktning (IVF) kan kompensera för sent i livet. För att individer själva ska kunna fatta välgrundade livsbeslut kring sin reproduk­tiva hälsa och eventuella familjebildning krävs att kunskap ges i tid, det vill säga kanske långt innan en ofrivillig barnlöshet blir ett faktum. Den svenska skolans undervisning om sexualitet, samtycke och relationer, har historiskt legat nästan uteslutande på att förhindra oönskade graviditeter och skydda mot sexuellt överförbara infektioner. Även om detta arbete är centralt behöver undervisningen breddas till att omfatta ett helhetsperspektiv på reproduktiv livsplanering. Det handlar om att belysa hur ålder, livsstilsfaktorer, infektioner och vissa sjukdomstillstånd (som exempelvis endometrios och PCOS) kan påverka fertiliteten för både kvinnor och män. Ungdomsmottagningarna och primärvården möter unga vuxna i skeden då grunden för framtida hälsa läggs. Här finns en outnyttjad potential att inkludera ett proaktivt och neutralt samtal om reproduktiv hälsa. På samma sätt som hälso- och sjukvården genom­för hälsosamtal kring rökning, alkohol, kost och motion bör fertilitetsmedvetenhet kunna rymmas inom ramen för ordinarie rådgivning och preventivmedelsrådgivning utan att upplevas som dömande eller normerande. För att detta ska fungera i praktiken behövs tydliga nationella stöd, vägledningar och kunskapslyft för personal inom såväl elevhälsa som mödrahälsovård, ungdomsmottagningar och primärvård. Att öka kunskapen handlar inte om att skuldbelägga enskildas livsval eller pressa individer till tidigt föräldraskap. Det handlar om att ge varje människa rätten till kunskap för att kunna forma sitt eget liv utifrån realistiska förutsättningar. Regeringen bör därför tillsätta en utredning med uppdrag att kartlägga kunskapsläget och föreslå konkreta åtgärder för hur information om fertilitet, reproduktiv livsplanering och riskfaktorer för ofrivillig barnlöshet kan integreras tidigt och systematiskt i skolan, på ungdoms­mottag­ningar och inom primärvården. Johanna Holmdahl (KD)
Lade fram en motion · 27 okt 2026

Blå försörjningsberedskap – yrkesfisket som en del av totalförsvaret

Motion 116
Motion till riksdagen 2026/27:116 av Johanna Holmdahl och Magnus Berntsson (båda KD) Blå försörjningsberedskap – yrkesfisket som en del av totalförsvaret Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör ge Livsmedelsverket, Statens jordbruksverk och Myndigheten för civilt försvar (MCF) i uppdrag att integrera det svenska yrkesfisket, vattenbruket och beredningsindustrin längs kusterna i den nationella livsmedelsberedskapen och civila beredskapen och tillkännager detta för regeringen. Motivering Återuppbyggnaden av det svenska totalförsvaret pågår med hög intensitet, och den säkerhetspolitiska utvecklingen i närområdet understryker vikten av att trygga basala samhällsfunktioner vid kris, handelsblockader eller krig. Vid ett scenario där interna­tio­nella handelsvägar skärs av och tillförseln av foder, gödselmedel eller importerade livs­medel stryps, erbjuder hav och sjöar en direkt tillgänglig källa till högvärdigt animaliskt protein. Till skillnad från delar av det landbaserade jordbruket kräver fångst av vild fisk inte insatser i form av importerat utsäde eller konstgödsel. En stor del av den svenska fångsten landas i dag oprocessad utomlands eller går till foderproduktion, samtidigt som inhemska rens- och beredningsanläggningar har avvecklats. För att säkerställa att fisken faktiskt kan komma befolkningen till del i en kris krävs att hela kedjan, från fångst­fartyg och mottagningshamnar till kylkapacitet och lokal beredning, inkluderas i den civila krisplaneringen. Kust- och skärgårdsflottan fyller även funktioner långt bortom enbart livsmedels­produktion. Mindre och medelstora fiskefartyg med lokal kännedom är en avgörande tillgång för sjölägesbild. Yrkesfiskare rör sig dagligen i kust- och skärgårdsbandet och bidrar till kontinuerlig observation och rapportering i miljöer där statens egna resurser inte alltid är närvarande. Vid utslagen eller överbelastad väginfrastruktur kan fiskefartyg och skärgårdstonnage snabbt mobiliseras för person- och godstransporter, evakuering samt underhåll längs kusten. Att upprätthålla denna beredskapsresurs kräver inga nya kostsamma subventioner. Den mest effektiva åtgärden är att se till att en kritisk bas av fiskefartyg, licenshavare och mottagningshamnar kan överleva kommersiellt i fredstid. I dag hämmas sektorn ofta av omfattande administrativ börda, rigida tillståndsprocesser och regelverk som inte tar hänsyn till näringens beredskapsvärde. Genom att Livsmedelsverket (som sektors­ansvarig myndighet för livsmedelsförsörjning), Statens jordbruksverk och MCF får ett samlat uppdrag att anpassa regelverk, förenkla tillståndsgivning och systematiskt integrera den blå näringen i beredskapsplaneringen, kan en kritisk infrastruktur bevaras till en minimal kostnad för staten. Mot denna bakgrund bör regeringen snarast vidta åtgärder i enlighet med motionens yrkande. Johanna Holmdahl (KD) Magnus Berntsson (KD)
Lade fram en motion · 15 okt 2026

Förstärkning av totalförsvaret och samhällsgemenskapen genom en allmän civil försvarsutbildning

Motion 57
Motion till riksdagen 2026/27:57 av Johanna Holmdahl (KD) Förstärkning av totalförsvaret och samhällsgemenskapen genom en allmän civil försvarsutbildning Förslag till riksdagsbeslut Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör låta utreda och införa en obligatorisk civil försvarsutbildning för alla unga som mönstrar men inte tas ut till militär grundutbildning med värnplikt eller befintlig civilplikt, och detta tillkännager riksdagen för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör utreda inrättandet av ett civilt hemvärn baserat på frivillighet och lokal roteindelning, som kompletterar befintliga totalförsvarsaktörer och frivilliga försvarsorganisationer, och tillkännager detta för regeringen. Riksdagen ställer sig bakom det som anförs i motionen om att regeringen bör pröva förutsättningarna för att införa återkommande allmänna civilförsvarsövningar per rote med rätt till ledighet med bibehållen lön, inom totalförsvarets ansvarsfördelning och i samverkan med berörda aktörer, och tillkännager detta för regeringen. Motivering Det säkerhetspolitiska läget i Sveriges närområde och globalt har försämrats i grunden. Sverige befinner sig i en intensiv fas av återuppbyggnad och modernisering av total­försvaret, där ett starkt militärt försvar måste kompletteras med ett likvärdigt och motståndskraftigt civilt försvar. En avgörande förutsättning för en trovärdig nationell motståndskraft är dock den folkliga förankringen och den inre sammanhållningen. Totalförsvaret är i grunden en angelägenhet för hela folket; det bygger på en gemensam förståelse för vad som ska försvaras – vår demokrati, vår självständighet, vår frihet och vårt öppna samhälle – det som gör Sverige till vårt hem. Ett motståndskraftigt samhälle förutsätter en levande försvarsvilja hos samtliga medborgare, oavsett om man är född i landet eller har invandrat hit. Årtionden av bristfällig integration och växande utanför­skap har dock lett till att alltför många invånare står utanför den samhällsgemenskap som skapar tillit, ömsesidigt förtroende och delat ansvar. Historiskt fungerade den allmänna värnplikten och ett finmaskigt civilförsvar som sammanhållande institutioner. De utgjorde mötesplatser där unga människor med skilda bakgrunder och från olika samhällsskikt samlades för ett gemensamt syfte. Tiden i lumpen var för en stor del av befolkningen en tid av fostran, kamratskap, lärande, övning och prövning. När den breda värnpliktsutbildningen och det tidigare civilförsvaret avvecklades försvann också en central arena för gemenskap, samhällsansvar och integration. Det tomrum som uppstod behöver nu fyllas med nya, moderna strukturer för medborgerlig delaktighet i totalförsvaret. Mot denna bakgrund föreslås tre samman­hängande reformer: 1. Obligatorisk civil försvarsutbildning för mönstrande ungdomar Den återaktiverade totalförsvarsplikten bör utvecklas så att den omfattar en obligatorisk civil försvarsutbildning för de ungdomar som genomgår mönstring men inte tas ut till militär grundutbildning eller befintlig civilplikt. Förslaget är avsett att komplettera, inte begränsa, en fortsatt utbyggnad av såväl värnplikten som den befintliga civilplikten. Målet bör på sikt vara att merparten av alla unga efter fullföljd gymnasieutbildning genomgår en två till fem månader lång utbildning. Innehållet ska vara inriktat på uppgifter inom samhällsviktig verksamhet – såsom transport, livsmedels- och vatten­försörjning, vård, omsorg samt logistik. En sådan utbildning ökar inte bara samhällets personella beredskap vid kris och höjd beredskap, utan etablerar också tidiga band av samhällsansvar och förståelse mellan ungdomar med olika bakgrunder. 2. Inrättande av ett civilt hemvärn med lokal roteindelning För att upprätthålla lokal krisberedskap och territoriell motståndskraft bör ett civilt hemvärn inrättas, till vilket frivilliga kan rekryteras – inte minst direkt efter genomförd civil försvarsutbildning. Organisationen bör bygga på en geografisk roteindelning med lokala kontaktpersoner och ledare. Dessa ska ansvara för informationsspridning, samordning av lokala hjälpinsatser vid kris samt samverkan med kommunala och statliga myndigheter. Det civila hemvärnet ska komplettera befintliga totalförsvars­aktörer och frivilliga försvarsorganisationer, inte ersätta deras ansvar eller uppgifter. Genom en sådan decentraliserad struktur stärks förmågan att lokalt hantera långvariga störningar i el‑, värme- och vattenförsörjning samt att bistå vid befolkningsskydd och evakuering. 3. Regelbundna civilförsvarsövningar i varje civilvärnsrote För att förankra beredskapsarbetet i vardagen bör återkommande allmänna civilförsvars­övningar genomföras inom varje rote. Målet bör vara att inom en tioårsperiod nå en frekvens om minst en övning årligen per rote, ledd av det civila hemvärnet i samverkan med totalförsvarsutbildade unga och berörda ansvariga aktörer. För att möjliggöra ett brett deltagande från allmänheten bör rätten till ledighet med bibehållen lön utredas för dessa utbildningstillfällen. Praktisk övning ger inte bara reell kunskap om hur man agerar i kris eller krig, utan stärker även gemenskapen och försvarsviljan i det lokala grannskapet. Säkerhet och suveränitet tillhör statens mest grundläggande åligganden, men den yttersta motståndskraften vilar på medborgarnas vilja och förmåga att hjälpa varandra. Ett splittrat samhälle är sårbart, medan ett samhälle präglat av tillit, gemensamt ansvars­tagande och praktisk samverkan kan utstå allvarliga påfrestningar. Riksdagen bör därför tillkännage för regeringen att de åtgärder som föreslås i motionen bör utredas och genomföras. Johanna Holmdahl (KD)
Uppdrag
  • Justitieutskottet - Suppleant
    13 okt 2026 - 23 sep 2030 · Justitieutskottet
  • Försvarsutskottet - Suppleant
    6 okt 2026 - 23 sep 2030 · Försvarsutskottet
  • Socialförsäkringsutskottet - Suppleant
    6 okt 2026 - 23 sep 2030 · Socialförsäkringsutskottet
  • Kammaren - Statsrådsersättare
    28 sep 2026 - 23 sep 2030 · Elisabet Lann