Denis Begic

Fru talman! Vi socialdemokrater har inga reservationer i det här ärendet. Däremot har vi ett par saker som vi gärna vill säga.

Vi tycker i grunden att det är bra med gemensamma system. De kan bidra till att hålla nere kostnader, skapa mer enhetlighet, stärka rättssäkerheten och öka säkerheten för staten. Men det betyder inte att Lantmäteriet, när vi har klubbat detta beslut, kan göra hur som helst och vad som helst. Det finns viktiga åtgärder som vi tycker behöver vidtas.

Det är viktigt att förrättningsverksamheten i hela landet kan bedrivas effektivt, enhetligt, rättssäkert och säkert. Det är också viktigt att staten och kommunerna har system som fungerar tillsammans och där information hanteras på ett tryggt sätt.

Men, fru talman, jag vill samtidigt vara tydlig med en sak: Lantmäteriet är inte direkt känt för att alltid ha fungerat felfritt – det kan vi i alla fall enas om. Under lång tid har det funnits kritik mot handläggningstider, bristande tillgänglighet och ärenden som drar ut på tiden. Jag har själv fått mängder av mejl från människor som är frustrerade, och det har säkert mina kollegor i civilutskottet också. Jag har träffat personer i kommunala lantmäteriverksamheter som känner stor frustration. Jag har också träffat företag som är frustrerade över att processer tar för lång tid.

Det är inte konstigt att människor reagerar, för Lantmäteriet är inte vilken myndighet som helst. Lantmäteriet är en viktig del för att samhället faktiskt ska fungera. Utan ett fungerande lantmäteri blir det svårare att bygga bostäder. Utan ett fungerande lantmäteri försenas infrastrukturprojekt. Utan ett fungerande lantmäteri blir fastighetsaffärer, avstyckningar och markfrågor mer komplicerade.

Det kan handla om ett stort företag som vill investera. Det kan handla om en kommun som vill planera för nya bostäder, men det kan också handla om en vanlig människa som vill bygga ett hus eller bygga om huset, stycka av mark eller reda ut vad som gäller för en fastighet. Ja, det kan till och med handla om någon som vill bygga en hönsgård och behöver veta vad som faktiskt gäller. Då måste myndigheten fungera.

Fru talman! Det är mot den bakgrunden som vi ser positivt på ett gemensamt system. Ett gemensamt ärendehanteringssystem kan bidra till bättre uppföljning, större enhetlighet, ökad rättssäkerhet och bättre säkerhet i informationen från staten. Men det arbetet måste också göras rätt. När staten ställer krav på kommunala lantmäterimyndigheter ska de också använda de system som tillhandahålls av det statliga Lantmäteriet. Då måste staten också ta ansvar för att systemet fungerar i praktiken. Det får inte bli ett system som är alldeles för dyrt, krångligt och svårt att använda. Det får inte bli ett system där kommunerna får ta kostnaderna för dålig statlig upphandling. Och det får inte bli ett offentligt it-projekt som låter fantastiskt i teorin men som skapar frustration i vardagen.

Fru talman! Vi vet, tyvärr, att stora offentliga it-system inte alltid har varit en framgångssaga. Det börjar ofta med löften om effektivisering, att digitaliseringen är bra och att det ska vara användarvänligt. Men sedan står människor där med ett system som har kostat enorma summor pengar och ändå är svårt att använda.

Den frustrationen känner jag själv. Häromdagen skulle jag titta på min sons omdöme. Det tog mig lång tid att hitta i skolans it-system. Jag hittade faktiskt inte, utan det var min fru som så småningom hittade omdömet. Så kan vi inte ha det. Det måste vara mer användarvänligt.

Det här handlar inte bara om irritation i vardagen, här handlar det också om samhällsbyggen, bostäder, infrastruktur, företagande och säkerhet – och människors möjligheter att komma vidare i sina viktiga ärenden.

Det är därför vi socialdemokrater vill markera några saker.

För det första: Kostnaderna måste hållas nere. Regeringen öppnar för avgifter för användningen av systemet. Då måste det vara tydligt hur kostnaderna ska hanteras och hur kommunerna ska skyddas från att drabbas av ökade kostnader på grund av statliga beslut.

För det andra: Kommunerna måste vara delaktiga. Det här får inte göras över huvudet på dem som faktiskt ska arbeta i systemet. De kommunala lantmäterimyndigheterna har erfarenhet, kunskap och praktisk förståelse som måste tas tillvara.

För det tredje: Systemet måste vara användbart och säkert i verkligheten, inte bara på papperet. Det ska inte bara vara tekniskt möjligt utan faktiskt fungera för handläggare, kommuner, företag och medborgare och för statens behov av säker informationshantering.

För det fjärde: Regeringen och Lantmäteriet måste följa upp detta noggrant. Det räcker inte att införa ett gemensamt system och sedan säga att problemet är löst. Resultatet måste mätas i verkligheten. Vi vill gärna se kortare handläggningstider, bättre service, ökad rättssäkerhet, stärkt säkerhet och rimliga kostnader.

Fru talman! Vi säger alltså ja till det gemensamma systemet, men vi säger också att Lantmäteriet har mycket att bevisa. De måste visa att de kan leverera ett system som fungerar till en rimlig kostnad. Därför kommer vi socialdemokrater att följa upp kostnader och säkerhet och vara noga med hur kommunerna och lantmäterimyndigheterna i kommunerna ser på frågorna.

Fru talman! Jag hade egentligen inte tänkt anmäla mig till den här debatten. Det finns inga reservationer i ärendet, och utskottet föreslår att skrivelsen ska läggas till handlingarna. På papperet framstår alltså detta som ett odramatiskt ärende. Men häromdagen fick jag några svar från statsrådet som rörde just detta. Då tänkte jag: När ska jag kunna ta en interpellationsdebatt med statsrådet? Snart är det ju slut här. När ska man debattera dessa viktiga frågor? Det var därför jag anmälde mig till debatten. Jag ber om ursäkt till kansliet om jag har ställt till det i kammarkalendern, men efter svaret från regeringen kände jag ändå att jag måste säga några ord.

Jag har under en längre tid ställt frågor om budgivning, mäklarens ansvar och skyddet för köpare och säljare vid bostadsaffärer. Redan 2023 frågade jag justitieministern om regeringen var beredd att se över de svenska budgivningsreglerna. Svaret var att någon översyn inte var aktuell. I januari 2026 frågade jag igen, då om mäklarens ansvar och köparens skydd vid fastighetsaffärer. Beskedet var detsamma: Ingen översyn.

Efter Riksrevisionens rapport, som vi ska besluta om i dag, ställde jag en ny fråga. Den var riktad till justitieminister Gunnar Strömmer, men han flyttade över den till civilminister Erik Slottner. Regeringens besked stannar vid att man ska följa och bevaka myndighets arbete.

Fru talman! Det här är för mig svagt. Det är inte att agera, utan det är att avvakta. Det är inte politiskt ledarskap, utan passivitet. Det finns något provocerande i hur regeringen hanterar bostadspolitiken. När man talar om småhus, egnahem och bostadsdrömmar finns det stora ord, uppdrag och utredningar. Men när människor står inför sitt livs största affär – ett bostadsköp – och behöver trygghet blir regeringen väldigt försiktig. Som Dagens Nyheters ledarsida har påpekat är det inte seriöst att reducera bostadspolitiken till en villa till alla.

Sverige behöver en bostadspolitik som svarar mot verkligheten och behovet av hyresrätter, bostadsrätter, småhus, studentbostäder och bostäder i hela landet. Men det behövs också trygghet för den som ska köpa eller sälja sin bostad. Vad hjälper det att tala om bostadsdrömmar om människor samtidigt måste känna oro inför budgivningen, objektsbeskrivningen eller om all viktig information verkligen kommer fram? Man kan inte tala varmt om ägande och samtidigt acceptera att människor riskerar att hamna i kläm mellan mäklare, banker, försäkringsbolag och ett svårtillgängligt regelverk.

Fru talman! Regeringens passivitet går igen på flera områden inom bostadspolitiken. Den syns i byggandet, i bristen på hyresrätter och i svårigheterna för många att få ett hem. Nu ser vi samma mönster när det gäller trygghet för dem som ska köpa eller sälja bostad. Det är stora ord när kamerorna är på men för lite handling när människor behöver en politik som fungerar i vardagen.

Bostadspolitiken handlar inte bara om antalet bostäder. Den handlar också om trygghet i människors vardag – att kunna flytta hemifrån, bilda familj och byta bostad när livet förändras. Den handlar om att kunna köpa eller sälja en bostad utan att samtidigt behöva vara jurist, ekonom eller för den delen detektiv.

Fru talman! Här blir regeringens passivitet extra tydlig. Riksrevisionen visar att tillsynen riskerar att missa de allvarligaste problemen. Det är allvarligt, för vad är det värt att ett system ser fungerande ut på papperet om köparen och säljaren ändå lämnas ensamma i komplicerade bostadsaffärer? Då borde regeringen agera. I stället får vi samma svar igen: ingen översyn, ingen tidsplan, bara löpande bevakning. Det är inte trygghetspolitik. Det är passivitet.

Detta borde vara en varningssignal för regeringen och inte bara ett ärende som läggs till handlingarna. Det borde leda till tydligare initiativ, inte enbart myndighetsdialog och löpande bevakning.

Fastighetsmäklarinspektionens statistik visar att detta inte är någon marginell fråga. Mellan januari och maj 2026 tog myndigheten emot 539 anmälningar mot mäklare. De handlar bland annat om lockpriser och dolda budgivningar. Det gäller alltså frågor som är helt avgörande när människor ska fatta beslut om mycket stora belopp. När hundratals anmälningar kommer in på några få månader samtidigt som Riksrevisionen varnar för att tillsynen behöver bli mer träffsäker kan regeringen inte nöja sig med att luta sig tillbaka.

Fru talman! Bakom dessa anmälningar finns människor av kött och blod. Under 2025 uppmärksammades fallet med en kvinna i Göteborg som tio år efter det att hon sålt sin bostad krävdes på 1,6 miljoner kronor på grund av att en gammal pant aldrig blivit löst, vilket flera aktörer hade missat. Fallet illustrerar hur allvarliga konsekvenserna kan bli när kontrollen brister i flera led.

P4 Stockholm har nyligen avslöjat två bostadsaffärer där äldre kvinnor uppger att de blivit blåsta på miljonbelopp av sina mäklare. Granskningen har samtidigt riktat ljus mot Fastighetsmäklarinspektionen. Riksrevisionen har kritiserat myndigheten för att svåra ärenden riskerar att bli liggande och för brister i uppföljningen av mäklare som redan tidigare har granskats. I ett av fallen hade mäklaren tidigare anmälts tio gånger och varnats, men ändå hade kvinnans ärende inte utretts. Det visar hur allvarliga konsekvenserna kan bli när tillsynen inte träffar rätt och när människor lämnas utan upprättelse trots allvarliga varningssignaler.

Vi ser också hur dolda bud skapar osäkerhet. Enligt SBAB:s mäklarbarometer från januari 2026 förekommer dolda bud i ungefär var femte bostadsförsäljning. Vid försäljning av bostadsrätter i Stockholm uppges nästan var tredje affär vara dold. Samma undersökning visar även att sex av tio mäklare vill att det här ska förbjudas. Det säger något viktigt om hur företeelsen påverkar förtroendet för bostadsaffärer. Hur ska människor kunna känna sig trygga om de inte vet vilka bud som faktiskt finns? Hur ska köparen kunna uppleva processer som öppna och begripliga? Hur ska säljaren kunna veta om priset är rätt eller om man pressas in i ett för snabbt beslut? Här blir regeringens passivitet extra tydlig.

Jag har frågat om budgivningsreglerna, om mäklarens ansvar och om regeringens slutsatser efter Riksrevisionens kritik. Jag har även frågat om ansvarsfördelningen. I dag läggs mycket av ansvaret på den enskilda mäklaren. Samtidigt består dagens bostadsmarknad inte bara av enskilda mäklare utan också av företag, kedjor, varumärken, interna rutiner, digitala system, ekonomiska incitament och affärsmodeller. Ändå har svaret gång på gång varit detsamma: Vi gör ingen översyn. Vi följer utvecklingen. Vi bevakar myndighetens arbete.

Fru talman! Hur länge ska regeringen följa utvecklingen innan den börjar leda utvecklingen?

Många mäklare gör ett seriöst och viktigt arbete. Just därför behövs tydliga regler, effektiv tillsyn och starkt konsumentskydd. Seriösa mäklare tjänar på att oseriösa aktörer upptäcks, och seriösa företag tjänar på att förtroendet för branschen stärks. Framför allt tjänar vanliga människor på att staten inte lämnar dem ensamma när något går fel.

Detta handlar om ordning och reda på en marknad där mycket står på spel för den enskilde, och det är därför jag står här i dag. Jag kan som sagt inte ta upp detta med ministern. Jag hoppas dock att han tittar på det här.

Min kritik mot regeringen är väldigt enkel. Ni vet att problemen finns – ni erkänner själva i de svar jag fått att de finns. Ni säger själva att bostadsköp ofta är människors största affär, men ni agerar inte med den kraft som frågan kräver.

När regeringen vill tala om småhus finns det energi, och när den vill tala om bostadsdrömmar finns det stora ord, men när människor frågar om trygghet i själva affären blir svaret: ”Vi följer utvecklingen.” Det räcker inte – det duger inte. Människor köper inte en skrivelse, en myndighetsdialog eller en formulering om att utvecklingen följs. De köper ett hem, och när man köper ett hem ska man inte behöva hoppas att budgivningen går rätt till, att objektsbeskrivningen stämmer, att mäklaren lämnar all viktig information eller att panten verkligen är kontrollerad. Man ska kunna lita på att systemet fungerar.

Här finns också tydliga rättviseaspekter. Den som har pengar och juridisk kunskap, den som talar god svenska och som har tid och starka kontakter har lättare att driva sin sak, medan den som är svagare i allt detta står ensam.

Om konsumentskyddet i praktiken bygger på att den enskilde själv ska förstå vad som gått fel, veta vart den ska vända sig, orka anmäla och kunna driva processen får vi ett skydd som fungerar bäst för dem som redan är starkast. Så kan vi inte ha det på bostadsmarknaden. En bostad är inte vilken vara som helst. Den är grunden för människors vardag, frihet och trygghet.

Riksrevisionens rekommendationer är rimliga. Fastighetsmäklarinspektionen behöver utveckla kriterierna för prioritering i tillsynsstrategin, och det behövs mer tematisk och egeninitierad tillsyn särskilt mot allvarliga överträdelser i samband med förmedlingsuppdrag. Uppföljningen av tillsynens inriktning och resultat behöver förbättras, och tillsynen över alternativa tvistlösningar behöver stärkas.

Det här är inte några stora krav; det här är verkligen sunt förnuft. Om vi vet att risker finns i budgivningen, i marknadsföringen, genom lockpriser, i objektsbeskrivningar och när det gäller kontrollskyldighet och ansvarsfördelning måste tillsynen också riktas dit där riskerna finns. Annars riskerar vi att tillsynen ser tillräcklig ut på papperet men inte hjälper människor tillräckligt i verkligheten.

Fru talman! Regeringens passivitet går igen i hela bostadspolitiken. Den syns när bostadsbyggandet inte räcker till utan har tvärnitat, när hyresrätterna inte prioriteras och när unga hålls utanför bostadsmarknaden. Den syns också när tryggheten i bostadsaffären brister men regeringen ändå nöjer sig med att bara bevaka.

Trygghet är för mig inte bara polis, straff och presskonferenser. Trygghet är också att kunna köpa ett hem utan att bli lurad, att kunna sälja sitt hem utan att utsättas för bluffbud och att kunna lita på att mäklare och mäklarföretag tar sitt ansvar. Trygghet är att vanliga människor inte lämnas ensamma i komplicerade system.

Att löpande bevaka duger inte. Att följa utvecklingen duger inte, och att lägga skrivelsen till handlingarna duger inte heller. När människor riskerar att förlora hundratusentals kronor – till och med miljoner – i en bostadsaffär behövs mer än passiv förvaltning. Då behövs politisk vilja, tydliga uppdrag och en översyn av regelverkets brister. Den här regeringen har fallerat på alla dessa punkter.

Riksrevisionen har gjort sitt jobb. Man har granskat, pekat på brister och lämnat rekommendationer. Nu måste regeringen göra sitt jobb och inte bara bevaka och följa utan också agera för att stärka skyddet för köpare och säljare vid dessa affärer, för när människor köper ett hem ska de inte behöva vara rädda. De ska kunna känna sig trygga.

(Applåder)

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut fattades under § 16.)

Fru talman! Jag vet inte vilken värld Lars Beckman lever i, men jag vet ju att Lars Beckman tillsammans med Tidöpartierna har förhandlat med Sverigedemokraterna, som inte ser mig som en person som är likvärdig de övriga här i kammaren eftersom jag har invandrarbakgrund. Förhandlingen handlar alltså om vem som ska kunna driva igenom mest av sin egen politik. Jag hoppas att Lars Beckman förstår att ni moderater också har fått ge upp saker och ting som ni borde stå bakom, som till exempel den mänskliga del av Sverige som i dag går förlorad.

Det är klart att vi socialdemokrater går till val som socialdemokrater, och jag har sagt att vi efter valet förhoppningsvis kommer att förhandla fram en ny regering där sverigedemokrater inte har den makt de har i dag. För egen del styr jag nämligen hellre med Miljöpartiet än med sverigedemokrater.

Fru talman! Tack, Lars Beckman, för frågan!

Jag kan börja med att säga att Socialdemokraterna, om lyckan är framme och vi leder regeringen, förstås kommer att förhandla med de partier som vill samarbeta med oss. Vi utesluter inte något parti utom det som talade före mig, Sverigedemokraterna.

Om olyckan är framme och Lars Beckman fortsätter att styra tillsammans med Sverigedemokraterna kommer vi att se ett annat Sverige – ett Sverige som är förstört när det gäller både miljö och människor.

Socialdemokraterna går till val på sin egen politik, alltså det som jag precis berättade att vi tycker är viktigt. Vi som politiker har ett ansvar att se till att både miljö och människor har en plats i vårt samhälle.

I dag läste jag att Moderaterna tar över miljöpartistisk politik, när de föreslår – vad var det nu – 7 miljarder till halverad kollektivtrafiksavgift. Är det okej? Är det bra? Ja, jag anser i alla fall att det kan vara bra för Sverige att halvera detta så att fler kanske åker kollektivtrafik.

Mitt svar är att Socialdemokraterna går till val på sin egen politik. Det har vi alltid gjort.

Fru talman! Sverige behöver vattenkraft. Den är en central del av vårt fossilfria elsystem. Den bidrar med reglerkraft, effektbalans och stabilitet när industrin elektrifieras och samhället ställer om. Men vi vet också att den historiska utbyggnaden av vattenkraften har haft stora konsekvenser för våra vattenmiljöer, för biologisk mångfald och för vandrande fiskbestånd.

Just därför anser vi att vi måste klara av att ha två saker i huvudet samtidigt. Det är klart att vi behöver värna elsystemet, men vi måste förstås också värna vår miljö. Politikens uppgift är inte att välja bort det ena eller det andra. Politikens uppgift är att hitta den balans som behövs så att vi klarar av både elproduktionen och vår miljö. Det är därför reformen om moderna miljövillkor är så viktig.

Man kanske skulle kunna säga att de undantagsmöjligheter som EU-rätten ger, dem ska man kunna använda. Men, och det här är viktigt, undantagen får inte bli slentrian. Varje undantag måste bygga på individuella proportionalitetsbedömningar. Varje beslut måste vila på tillräckliga beslutsunderlag. Och riksdagen måste löpande få veta hur undantagen används och vilka konsekvenser de får för vattenmiljö, biologisk mångfald och energisystem.

Det är precis det vår reservation handlar om – inte om att stoppa vattenkraft och förstås inte om att stoppa omställningen utan om att säkerställa att processerna blir rättssäkra, transparenta och långsiktigt hållbara.

Fru talman! Det finns också en annan viktig aspekt, och det är den osäkerhet som har funnits under mandatperioden. Processer har bromsats upp, och omprövningar har pausats. Signalerna till både energisektorn och miljösidan har varit ryckiga. Resultatet har blivit osäkerhet för investeringar, osäkerhet för verksamhetsutövare och framför allt fördröjning av viktiga miljöåtgärder.

Vi behöver i stället ha tydlighet, förutsägbarhet och en långsiktig spelplan där både energiförsörjningen och miljöansvaret tas på allvar. Därför vill vi också att regeringen ger myndigheterna nationell vägledning och metodstöd så att tillämpningen inte skiljer sig kraftigt mellan olika delar av landet. Det är därför vi säger att vi behöver följa upp att de kompensationsåtgärder som används faktiskt leder till verklig miljönytta och inte bara blir formuleringar på papper.

Fru talman! Bra politik handlar om att kunna ha två tankar i huvudet samtidigt. Visst behöver vi fossilfri el, men Sverige behöver också levande vattendrag och fungerande ekosystem. Det ena utesluter inte det andra.

Med det vill jag yrka bifall till reservation nummer 2.

Fru talman! Sverigedemokraternas Roger Hedlund lyssnade, återigen, inte på vad jag sa i början. De fastighetsägare som frivilligt gör detta får gärna göra det; vi har ingenting emot det. De får gärna lägga pengar på ytterligare trygghetsskapande åtgärder.

Det ni gör, Roger Hedlund, är att flytta ansvaret från polisen, staten och andra som ska ta ansvar för de här bostadsområdena. Ni lägger inte massor av pengar för att skapa trygghet i dessa bostadsområden utan tar i stället bort trygghet från dem. Ni gör de socioekonomiskt utsatta områdena ännu mer utsatta. Ni skapar större klyftor genom att människor får betala ännu högre hyror. Ni röstade för att införa marknadshyror. Du tryckte på knappen för det, Roger Hedlund.

Ni lägger ytterligare en avgift på hyresgästerna och behandlar dem som om de vore en bank. Alla andra i samhället, som Roger Hedlund och jag, ska ha det bra. Vi ska få sänkt skatt. Vi ska få det bättre, men det ska inte hyresgästerna i socioekonomiskt utsatta områden. Det är skrämmande politik.

Fru talman! Tack, Roger Hedlund, för frågan!

Jag vet inte om Roger Hedlund lyssnade på vad jag sa. Frivilligt är alltid bra. Det är när staten börjar lägga tvingande avgifter på olika fastighetsägare, eller på samhället i stort, som problematiken uppstår.

Som jag sa har jag varit i många områden där flera olika fastighetsägare arbetar tillsammans, gör ronder och vandringar och ser vad de kan göra. Ingen tvingar dem till det, utan de gör det frivilligt. De betalar om det behövs, men det handlar inte om någon avgift utan om samverkan mellan olika fastighetsägare.

Vi får inte glömma en väldigt viktig sak när vi pratar om dessa åtgärder: Där allmännyttan finns ute i Sverige är man allt som oftast den enda fastighetsägaren i ett område och skapar trygghet tillsammans med dem som bor där. Det finns ingen annan. Samhället borde finnas där – polisen, kommunen, socialtjänsten och så vidare. Därför är vårt förslag att se till att staten inte abdikerar från områden där det bara finns en enda fastighetsägare, oftast allmännyttan.

Det är precis det ni har gjort nu. Ni säger att pengarna inte finns. Ni satsar inte på polisen eller trygghetsarbetet i områden med allmännyttan som enda fastighetsägare. Det stör mig fruktansvärt mycket. Avgifter kan man lägga på alla, men när åtgärder behöver vidtas finns staten inte där. Det är skrämmande.

Fru talman! Trygghet är inte något som man ska behöva köpa sig till. Trygghet är inte heller en avgift på en avi. Trygghet är ett samhällsansvar.

Därför yrkar vi socialdemokrater bifall till reservation 1 och reservation 2.

Vi säger nej till regeringens förslag om en lag om avgift för områdessamverkan. Vi gör det inte för att vi är emot samverkan; tvärtom är samverkan mellan kommuner, fastighetsägare, polis, näringsliv och civilsamhälle ofta helt avgörande för att skapa trygghet i bostadsområden, i centrum och på torg. Men det är just därför regeringens förslag är så problematiskt.

I dag finns det väldigt många fungerande exempel på frivillig områdessamverkan, och även jag har besökt många av dem. Samverkan bygger på lokalt engagemang, förtroende och gemensamt ansvar. Regeringen säger nu: Låt oss införa en avgift! Låt oss skapa en ordning där fastighetsägare kan tvingas betala! Men vi vet vem som i slutändan kommer att få betala, nämligen hyresgästerna och de som bor i området.

Fru talman! Det är här den principiella frågan uppstår. Ska trygghet i våra bostadsområden finansieras genom avgifter som kan landa på människor som redan har små marginaler? Ska boende i socioekonomiskt utsatta områden, där behovet av trygghet ofta är som störst, riskera att få betala extra för sådant som borde vara samhällets ansvar? Jag tycker inte det.

Trygghetsskapande och förebyggande arbete är i grunden ett offentligt ansvar. Staten ska prioritera polisens närvaro. Staten ska ta ansvar för det förebyggande arbetet. Kommuner ska ha förutsättningar att arbeta långsiktigt med sociala insatser, belysning, levande miljöer och trygga offentliga platser. Men regeringen gör det den ofta gör: Den pratar hårt om trygghet, men när notan kommer skickas den någon annanstans.

Här är Lagrådets kritik viktig, fru talman. Lagrådet avstyrker förslaget, och det handlar inte om någon liten detalj. Lagrådet pekar på grundläggande problem med att införa en offentligrättsligt grundad avgiftsskyldighet för frivillig samverkan mellan enskilda. Man pekar också på oklarheter kring kommunens roll, beslutsfattande och domstolsprövning. När Lagrådet säger att förslaget väcker frågor av sådan dignitet att det inte bör genomföras borde regeringen lyssna.

Fru talman! Regeringen säger att avgiften inte får användas för sådant som redan är statens eller kommunens ansvar. Det låter ju klokt, men var går den gränsen i praktiken? Det är inte så enkelt. Vad är trygghetsskapande arbete? Är det belysning? Är det ordningsvakter? Är det kameror? Är det renhållning? Är det social närvaro? Är det mötesplatser? När blir det kommunens eller fastighetsägarnas ansvar, och när blir det statens ansvar? Det är just sådana gränsdragningar som riskerar att skapa problem.

Även om avgiften formellt tas ut av fastighetsägare vet vi alla hur verkligheten fungerar. Kostnader för fastigheter stannar sällan hos fastighetsägaren för alltid. De kommer i förlängningen att påverka hyror, avgifter och boendekostnader.

Därför är vår reservation viktig. Vi säger att regeringen bör återkomma med ett förslag som tydligt stärker statens ansvar för det brottsförebyggande och trygghetsskapande arbetet och samtidigt säkerställer att trygghetsarbetet inte finansieras genom pålagor som riskerar att drabba de hyresgäster som redan bor i socioekonomiskt utsatta områden. Jag tycker att det är en rimlig linje. Det är också en rättvis linje, och det är en linje jag stöder.

Fru talman! Det finns även en annan risk med regeringens förslag, nämligen att man skadar det som redan fungerar. Vid mina besök har jag sett många sådana exempel också. Om frivillig samverkan i dag bygger på engagemang och gemensamt ansvar, vad händer då när staten kommer in och säger att det finns en avgiftsmodell? Risken är att samverkan blir mer juridik än lokalt engagemang, mer administration än handling och mer konflikt om vem som ska betala och inte. Är det verkligen det som bostadsområdena behöver?

Det som behövs är fler vuxna i områdena. Det behövs fler poliser och ett bättre socialt förebyggande arbete. Det behövs en fungerande skola och fritidsverksamhet. Det behövs levande centrum och kommuner som har resurser. Det behövs också en stat som inte abdikerar från sin uppgift att skapa ett tryggt samhälle. Det är nämligen det som är kärnan här: När regeringen inför en modell där trygghetsarbetet ska finansieras genom avgifter från fastighetsägare flyttas ansvaret steg för steg bort från det offentliga, och den utvecklingen är inte bra.

Fru talman! Som jag sa är vi inte emot områdessamverkan. Vi är för en bättre områdessamverkan. Men den måste bygga på rätt principer. Den ska inte börja med frågan vart fakturan ska skickas, utan den ska börja med frågan vad människor behöver för att kunna känna sig trygga där de bor, arbetar och rör sig. För mig är det inte det här lagförslaget som är svaret. Svaret är ett samhälle som är starkare och som hjälper dem som finns längre ned i samhället.

Därför yrkar jag bifall till reservationerna 1 och 2.

(Applåder)

Herr talman! Min fråga går till infrastruktur- och bostadsministern.

Jag vill börja med att upplysa om att under våra år i regeringsställning kom vi upp i de nivåer som Boverket hade när det gällde byggande av bostäder. Under de här fyra åren har man inte ens nått hälften av det som Boverket rekommenderar. Det är en upplysning till statsrådet.

Jag vill också nämna en annan sak. I dag bor nio av tio unga ofrivilligt hemma hos sina föräldrar. De vill inte bo hemma, men de är tvungna just för att bostadsbyggandet har kraschat. Detta är en fråga som många unga i dag har på sin dagordning.

Jag vill därför fråga ministern: Vad har ministern för förslag till de unga som vill flytta hemifrån men som i dag inte har möjlighet att göra det? Är det marknadshyra som kommer att göra det bättre för de unga som vill lämna sina föräldrars hem?

(Applåder)

Herr talman! Min fråga går till infrastruktur- och bostadsministern.

Jag vill börja med att upplysa om att under våra år i regeringsställning kom vi upp i de nivåer som Boverket hade när det gällde byggande av bostäder. Under de här fyra åren har man inte ens nått hälften av det som Boverket rekommenderar. Det är en upplysning till statsrådet.

Jag vill också nämna en annan sak. I dag bor nio av tio unga ofrivilligt hemma hos sina föräldrar. De vill inte bo hemma, men de är tvungna just för att bostadsbyggandet har kraschat. Detta är en fråga som många unga i dag har på sin dagordning.

Jag vill därför fråga ministern: Vad har ministern för förslag till de unga som vill flytta hemifrån men som i dag inte har möjlighet att göra det? Är det marknadshyra som kommer att göra det bättre för de unga som vill lämna sina föräldrars hem?

(Applåder)

Herr talman! För mig känns det märkligt att inte svara. Det handlar ju om laddning med pump. Jag förstår att ledamoten Beckman vill ha ett annat slags debatt om fordon och om huruvida man ska ladda dem eller inte. Han vill gärna ha en debatt som handlar om huruvida vi är emot bilisterna eller inte.

För ledamoten handlar det om att diskutera huruvida vi ska fortsätta att vara beroende av oljestater som hela tiden tvingar svenska folket att betala mer. Ledamoten Beckman har röstat för det. Det kan handla om kriget i Iran eller om rysk olja, Putinolja eller någon annan olja. Jag vet att Moderaternas sätt att hantera de här frågorna alltid bygger på att det ska vara billigare vid pump genom att vi köper från korrupta stater, inte på att vi ska ställa om så att svenska folket kan ladda sina bilar hemma.

Vi vill först och främst ställa om för att inte vara beroende av schejker, Putin eller andra. För mig kommer svaret alltid att vara enkelt: Sverige ska inte vara beroende av korrupta stater. Vi ska se till att svenska medborgare kan ladda hemma. De ska också kunna ställa om. De ska inte behöva stå vid en pump.

Vi fick precis reda på att det kan bli så att ransonering införs i Sverige. Detta beror på just det som ledamoten talade om. Det handlar om att man tillåter att andra tjänar pengar på svenska medborgare.

Herr talman! Tack för frågan, Lars Beckman! Först och främst: Jag kommer inte att svara för Miljöpartiets räkning, för jag är inte miljöpartist. Du får gärna begära replik på Miljöpartiet i den här frågan om du vill veta vad de anser att priset ska vara.

Det jag sagt hittills är att det är otroligt viktigt med omställningen till el. Ledamoten Beckman redovisade att det helt plötsligt säljs mer elbilar än tidigare. Anledningen till det är inte regeringens sätt att premiera dem som faktiskt vill ställa om, utan anledningen är världsläget – att det är krig i Mellanöstern, att allting blir dyrare och att vi är beroende av andra stater snarare än har egna möjligheter att faktiskt kontrollera vad vi för in i landet.

Att göra en omställning och se till att människor i Sverige kan köpa och ställa om till elbil är alltså otroligt viktigt, men det är framför allt världsläget som nu tvingar människor i Sverige att ställa om. Jag tycker att det är beklagligt att det inte kommer mer stimulans från regeringen för att människor lättare ska kunna ställa om. Det finns massor med förslag på hur det skulle kunna göras.

Jag vet inte vad Miljöpartiet kommer att ha för dieselpriser – det har jag ingen aning om – men jag vet att vi kommer att göra allt för att se till att svenska folket får en rättvis omställning oavsett om man åker kollektivtrafik eller har en bil.

Herr talman! Vi lever i en tid där det blir allt tydligare hur sårbara vi är. När priserna skenar och konflikter påverkar vår vardag inser vi att vårt beroende av olja inte bara är ett klimatproblem utan också ett säkerhetsproblem. Vi kan inte bygga vårt samhälle på att vara beroende av andra – av länder och regimer vi varken delar värderingar med eller kan påverka. Därför är elektrifieringen av transportsektorn inte bara en klimatfråga; det är också en fråga om självständighet och trygghet.

Herr talman! Mot den bakgrunden är det här förslaget viktigt. Ska fler kunna ställa om måste fler kunna ladda hemma eller i alla fall i närheten av hemmet. Det är där bilen oftast står, och det är där vardagen behöver fungera. Därför välkomnar vi socialdemokrater regeringens förslag, för det är ett steg i rätt riktning.

Förslaget innebär att hyresgäster och bostadsrättsinnehavare i vissa fall får rätt att begära installation av en laddningspunkt vid sin parkeringsplats. Det är bra och tar bort i alla fall ett hinder. Men det är också viktigt att prata om hur förslaget faktiskt är utformat. Det är nämligen den boende själv som ska stå för kostnaden – inte fastighetsägaren och inte staten utan antingen hyresgästen eller bostadsrättsinnehavaren.

Det är här vi socialdemokrater ser att det finns frågor som måste tas på allvar, för vad innebär detta i praktiken? Som hyresgäst ska man alltså investera i en fastighet som man inte äger. Man betalar då för något som blir kvar när man flyttar, och man tar en ekonomisk risk som alla inte har möjlighet att ta. För många hushåll är detta inte självklart, och för många är det inte ens möjligt.

Herr talman! Vi har därför valt att lämna ett särskilt yttrande. Vi säger ja till förslaget, för det behövs. Men vi är också tydliga med att det finns risker. Även hyresgäster kommer att behöva ställa om, och även de ska kunna köra elbil. Även de ska kunna vara en del av omställningen. Därför måste vi se till att förutsättningarna finns i praktiken, för annars riskerar vi att få en omställning som går snabbt för vissa men väldigt långsamt för andra.

Här finns det konkreta risker. Möjligheten finns på papper, men används den verkligen i verkligheten? Risken är att människor avstår därför att kostnaden är för hög eller osäkerheten för stor, och då riskerar reformen att inte få den effekt som man hade tänkt från början. Vi ser dock detta som ett nödvändigt steg, och därför skriver vi i vårt särskilda yttrande att vi kommer att följa utvecklingen noga. Kommer hyresgästerna att använda möjligheten? Kommer installationerna att ske, eller blir tröskeln för hög? Det är avgörande frågor, herr talman.

Vi ser också positivt på att regeringen aviserat att man avser att återkomma när det gäller samfälligheter och gemensamma parkeringslösningar. Det är viktigt, för omställningen måste omfatta fler boendeformer. Men här och nu behandlar vi just det här förslaget, och vår hållning är helt enkelt att detta är ett nödvändigt steg framåt. Vi ser dock att det inte är hela lösningen. En rättvis omställning handlar inte bara om teknik; det handlar om att människor faktiskt får möjlighet att vara med och ställa om.

Herr talman! Roligt att vi får umgås här en torsdagskväll!

När jag skulle skriva mitt anförande tänkte jag mycket på att jag kunde ha skrivit precis likadant som förra året. Den känslan är ibland rätt tråkig, kan jag tycka, för jag vill att saker och ting ska ske här i riksdagen så att vi kan prata om andra saker. Det är även svårt att bortse från den riksrevisionsrapport som vi också har debatterat här tidigare. Därför kommer jag den här gången faktiskt att prata om alla våra reservationer.

Jag vill börja med en reservation som vi har skrivit väldigt många gånger. Det handlar om riksintressena. Det är välkänt att detta är ett problematiskt område. Vi har inte agerat som vi borde ha gjort.

När riksintressesystemet infördes var tanken förstås att det skulle vara enkelt och klokt. Endast få, unika och verkligt betydelsefulla områden skulle pekas ut. Systemet skulle vara präglat av kvalitet, inte kvantitet. Tyvärr blev det inte så, och i dag har vi ett system som har vuxit helt okontrollerat. Antalet riksintresseområden har ökat kraftigt, och deras omfattning har verkligen svällt.

Det här är inte längre ett system som skyddar det mest värdefulla, utan nästan alla berörda myndigheter anser att det behöver göras om. Boverket, Naturvårdsverket, Energimyndigheten, Tillväxtverket och så vidare har gemensamt gjort en översyn och kommit fram till att det inte är bra som det ser ut i dag. Samtliga myndigheter anser att deras riksintresseanspråk måste ses över, och fyra av fem säger rakt ut att deras anspråk inte uppfyller kriterierna.

Kort sagt måste vi titta på det här systemet. Det är därför Socialdemokraterna har reservation 1. Det är dags att modernisera riksintressesystemet så att vi får färre riksintressen, skarpare kriterier, större tydlighet för kommuner och företag samt ett verkligt skydd för det som är av nationellt intresse.

Vi vill helt enkelt modernisera det här systemet.

Herr talman! Vi behöver också tala om vattenmiljön. I vår reservation 5 säger vi socialdemokrater att den är under hård press. Övergödning, miljögifter, plastskräp och så vidare finns i Sveriges vattendrag och sjöar. Det påverkar i sin tur dricksvattenförsörjningen. Här har Riksrevisionen varit glasklar: Staten brister i sin styrning, och ansvarsfördelningen är otydlig.

Det är därför vi i reservation 5 kräver ett starkare skydd. Det handlar om att minska utsläppen av kväve och fosfor, stärka kretsloppen, återställa kalkningen, återställa stödet mot invasiva arter och ge Östersjön en chans att återhämta sig. Framför allt måste dricksvattnet och dricksvattentäkterna få ett starkare lagligt skydd.

Klimatkrisen för med sig väldigt stora risker för förorenat dricksvatten. Vi behöver leva upp till EU:s ramdirektiv för vatten. Vi måste ta tag i avloppsreningen; vi ser att mängden läkemedelsrester fortsätter att öka kraftigt.

Detta är som sagt väldigt allvarligt. Därför föreslår vi en snabb implementering av EU:s nya avloppsdirektiv.

Herr talman! Ibland kan man få känslan att det här handlar om teknikaliteter, men så är det inte. Det handlar om folkhälsa, trygghet och framtid.

Vi behöver också lyfta fram vattenkraftens roll. För att säkra den biologiska mångfalden måste vi skydda våra sjöar och hav från gifter, plast och försurning. Vi måste också se över den småskaliga vattenkraften – det är en förutsättning för att vi ska utvecklas.

Det är just denna balans vi talar om i reservation 9. Det är klart att miljökraven ska vara strikta och tydliga, men de får inte bli så rigida att småskaliga aktörer slås ut i onödan. Vattenkraften spelar en avgörande roll för energisystemets stabilitet. Den är central för industrins elektrifiering. Den måste också vara rättssäker, modern och hållbar.

Herr talman! Sverige har 100 000 sjöar och tiotusentals mil rinnande vatten. Det ger fantastiska naturvärden, men det medför också ansvar. Därför säger vi i reservation 14: Skapa fungerande fiskvägar där det behövs och där det är genomförbart! Det är inget nytt eller kontroversiellt – det är bara modern, pragmatisk miljöpolitik.

Fungerande fiskvägar gör att våra ekosystem återhämtar sig. Här är lokala aktörer otroligt viktiga, för det är de som sitter på de faktiska lösningarna. Vi behöver jobba tillsammans med dem.

Herr talman! Nu kommer jag till en punkt där Riksrevisionen har rätt mycket kritik. Även jag som socialdemokrat tar åt mig av den kritiken.

Klimatförändringarna gör att vi får alltmer extremt väder – skyfall, bränder, havsnivåhöjningar och torka. Det här är en viktig fråga för att vi ska kunna ha ett välfungerande samhälle. Därför säger Socialdemokraterna i reservation 16 att Sverige behöver en nationell strategi för va-infrastruktur. Här behöver vi ta bort hinder, stärka investeringar och reinvesteringar, ge små kommuner stöd och skapa likvärdighet i hela landet.

Inte heller va-systemet handlar enbart om teknik. Det handlar om välfärd. Det handlar om beredskap. Det är livsnödvändigt.

Vi behöver fortsätta att driva på när det gäller ekodesign av vattenprodukter på EU-nivå.

Vi vill också klimatsäkra den strategiska infrastrukturen. Ett samhälle kan inte fungera utan elnät, sjukhus eller vägar. Det kan inte heller fungera utan reningsverk, som inte får stå utan försvar mot extremväder.

Slutligen hoppas jag att regeringen tar försäkringsfrågan på allvar. Hundratusentals människor riskerar att få sina hemförsäkringar uppsagda, eller fördyrade, helt enkelt därför att klimatpolitiken inte hänger med. Här har andra länder gjort en del saker som jag anser att också vi i Sverige behöver titta på. Även vi behöver göra någonting för att förhindra att människor blir utan hem.

Herr talman! Det är klart att vi står bakom alla våra reservationer, men för att vinna tid – och det känns som att vi behöver vinna tid – yrkar jag bifall endast till reservation 16.

Herr talman! Tack, ledamoten Söder, för svaret!

Jag tror att vi har missförstått varandra. Jag pratar om resegarantierna, alltså när man får det jag nämnde, bland annat vouchrar. De gäller först när fonden är fullt utbyggd. Man tar pengarna från de miljoner som betalas in, men de räcker kanske inte första året. De räcker kanske inte år två. De räcker kanske heller inte år tre. Det som händer då, om det skulle bli en ny pandemi, är att staten åter blir tvungen att gå in och både rädda företag och betala tillbaka till enskilda personer, precis som hände under pandemin.

Är det inte bättre att vi ställer ut garantierna redan nu och att fonden betalar tillbaka pengarna till staten successivt, när den byggs ut? För mig framstår det nu som ett dubbelt straff för både resenärer och företag. Min största oro och det jag hör när jag pratar med personer i branschen är att flera företag just nu tittar på att flytta från Sverige.

Jag har aldrig uppfattat att Kristdemokraterna eller ledamoten Larry Söder tycker att det är bra att företag flyttar från Sverige. Det gör inte jag heller. Därför tycker jag att regeringen i just det här fallet – under uppbyggnadsfasen – gör fel. Man hade kunnat konstruera det på ett annat sätt så att statens budget inte belastas.

Herr talman! Jag hade inte tänkt ta replik, men jag kände att jag måste få några saker klargjorda. Det gäller det stegvisa, som ledamoten Söder benämnde det. Jag tycker att det är helt rätt och rimligt. Man ska alltså både ha individuella garantier och lägga in pengar för att bygga upp fonden.

Problemet är, som jag nämnde, att resegarantierna inte gäller förrän fonden är fullt uppbyggd. Regeringen skriver i sin proposition att det kan ta fem år att bygga upp fonden. Det betyder fem år i ovisshet under uppbyggnadsfasen då människor inte vet om de ska få sina vouchrar eller inte eller om de ska få tillbaka de pengar som de har betalat eller inte. Branschen säger att det kan ta åtta eller kanske till och med tio år, beroende på vad som händer.

Jag vill bara klart och tydligt säga att fonden inte gäller förrän den är fullt utbyggd. Individuella garantier tas i anspråk först. Detta står klart och tydligt i regeringens förslag. Min fråga är om Kristdemokraterna och Larry Söder är medvetna om att fonden kommer att betala ut först när den är fullt utbyggd, inte successivt, som ledamoten sa.

Herr talman! Låt mig börja med att säga att vi socialdemokrater står bakom huvuddelen av det här förslaget. Vi vill modernisera resegarantin. Vi vill förstås ha en kollektiv fond. Vi vill ha ett starkare skydd för resenärer. Vi tycker också att det är bra att återbetalningskrav och värdebevis äntligen omfattas. Det är rätt, det är rimligt och det är nödvändigt.

Pandemin lärde oss hur sårbart systemet var. Vanliga människor som hade gjort allt rätt – som hade sparat, bokat och betalat – stod plötsligt där utan att få en krona tillbaka. Företag, ofta familjeföretag, som hade arbetat i decennier stod på ruinens brant. Vi är överens om att systemet måste stärkas.

Här kommer dock det viktiga, herr talman: Vi håller inte med regeringen när det gäller konstruktionen av fonden. Regeringen vill att fonden ska växa sakta, år efter år, tills den når 1,5 miljarder kronor. Under tiden ska individuella garantier ligga kvar, fast i mindre utsträckning.

Det låter ordnat och lugnt när man läser det på papper, men verkligheten är inte skriven på papper. Det utökade skyddet gäller inte fullt ut förrän fonden är helt och fullt utbyggd, alltså först om flera år. Då måste vi ställa oss en enkel fråga: Vad händer om krisen kommer innan fonden är full?

Herr talman! Låt mig ge en bild som många svenskar kanske känner igen sig i. Det kan handla om en familj från Örebro, Malmö eller Härnösand. De har sparat hela året, eller kanske i flera år, för att åka på en sommarresa. Det kan vara så att de har lyckats få pengar till en resa efter många tuffa år.

Plötsligt ställs resan in, samma dag som barnen har packat sina små ryggsäckar. Familjen väntar på återbetalning. De kanske får ett värdebevis, men fonden är inte full. Skyddet gäller inte än. Den individuella garantin räcker inte. Vad händer då, herr talman?

Då står familjen återigen där med oro, frustration och osäkerhet, alltså precis det som vi under pandemin lovade att de inte skulle behöva känna. Trygghet som bara finns senare – om allt går perfekt – är inte trygghet, utan det är en förhoppning. Politik kan inte bygga på förhoppningar.

Det här handlar dock inte bara om konsumenter, utan det handlar också om företagen och jobben. Under uppbyggnadsfasen ska små och stora reseföretag betala in till fonden, ha individuella garantier och samtidigt konkurrera med bolag i andra EU-länder. Vi vet alla att konkurrensen är stenhård i den här branschen.

EU:s regler gör det dessutom väldigt enkelt att ställa ut garantier i andra länder. Om Sveriges system blir ett av Europas dyraste under uppbyggnadsfasen, vilket alternativ har företagen då till att flytta från Sverige? Detta skulle inte ske på grund av illvilja utan därför att de måste överleva.

Jag ser att stora bolag redan har börjat ta in offerter från andra länder. Små företag kan inte göra det; de blir nog kvar här men med högre kostnader. Vi riskerar att slå sönder konkurrensen och pressa bort just de företag som skapar arbetstillfällen i hela Sverige. För mig är det här inte ansvarsfullt.

Regeringen säger att en statlig garanti skulle vara en statlig finansiering, men det är inte sant. En statlig garanti är ett åtagande, inte ett bidrag. Om den någon gång behövs uppstår en fordran mot fonden. Branschen betalar tillbaka. Det är precis så man har gjort i Tyskland, Danmark och Nederländerna.

Regeringen säger också att en garanti skulle fördröja reformen, men regeringens egen modell innebär ju att det utökade skyddet träder i kraft först när fonden är full, alltså om flera år. Det är som att säga att man har jättebråttom till jobbet men ta den långsammaste vägen dit. Det här håller inte.

Det vi föreslår, och det som vår reservation handlar om, är enkelt och rimligt. Vi föreslår att regeringen återkommer med ett förslag som innebär att fonden kompletteras med en statlig garanti under uppbyggnadsfasen. Denna garanti ska vara tidsbegränsad, avgiftsbelagd och återbetalningsbar. Den ska också avvecklas den dag som fonden är full, alltså när fonden står på egna ben.

Det här handlar inte om att staten ska ta över, utan det handlar om att systemet ska fungera från början. Det ska fungera från dag ett, precis som i Tyskland.

Vem finns det här systemet till för? Det finns till för oss vanliga människor, men det finns också till för företag, för trygghet och för förutsägbarhet.

Herr talman! I slutändan handlar det om förtroende. När människor bokar en resa ska de veta att systemet håller även om världen inte håller, som det ser ut just nu. När företag investerar, anställer och planerar ska de veta att staten inte lämnar dem i sticket under uppbyggnadsfasen.

Vi socialdemokrater säger ja till det här förslaget, men vi säger också att trygghet inte kan vänta i fem, sju eller tio år, som vissa talar om. Därför yrkar jag bifall till reservation 2.

Herr talman! Jag börjar med att svara på frågan. Vi har lyssnat på och läst allt som kommit från de olika remissinstanserna, inklusive både blå och röda kommuner. De varnar för den här förenklingen. Den förstör kommunernas planering vad gäller anpassning till vatten och avlopp, brandskydd etcetera. Allt det där går att läsa i utredningen.

Kärnan i frågan är denna: När staten genomför reformer som förändrar kommunernas uppdrag måste staten också ta konsekvenserna. Annars uppstår ett glapp mellan beslut och verklighet.

Regeringen säger att detta är en förenkling. Kommunerna säger att det är en kostnadsförskjutning. Remissinstanserna varnar för ökade risker, ökade tillsynsbehov och sämre planeringsförutsättningar – precis det som ministern anklagar mig för att inte vilja ha.

Min uppmaning till statsrådet är tydlig: Följ reformen noga, lyssna på kommunerna och var beredd att ta ekonomiskt ansvar om konsekvenserna visar sig vara stora!

Till alla människor som tänker att de nu ska bygga fritt vill jag säga: Ta reda på allt i förväg! Gör en anmälan om du är osäker! Den här regeringen har nämligen flyttat ansvaret till dig, och konsekvenserna för dig – och för kommunerna – kan bli förödande. Jag förstår pratet om förenkling, men risken lämnas över till den enskilda personen och till kommunerna. Det är min stora oro.

Herr talman! Statsrådets svar bygger på en tydlig premiss: att antalet tillsynsärenden inte kommer att öka nämnvärt. Men det är just denna premiss som de tunga remissinstanserna ifrågasätter.

Kommunerna, som ytterst ansvarar för tillsynen, beskriver en annan verklighet än statsrådet. De menar att tillsyn i efterhand är mer resurskrävande än förprövning. Det kräver utredning, platsbesök och ibland rättsliga processer när fel redan har begåtts.

Häromdagen, herr talman, satt jag med några bekanta. En av dem berättade för mig: Nu ska jag äntligen få bygga ut mitt garage! Då frågade jag: Varför? Jo, nu behöver jag inte längre söka bygglov, svarade han.

Den här personen hade tidigare fått avslag på grund av att bygget skulle gå ut en meter eller något sådant på prickmark. Nu skulle han dock få bygga eftersom man inte längre behöver söka bygglov.

Då sa jag: Det stämmer inte. Alla regler är precis likadana som tidigare. Däremot kan du få tillsyn. Annars riskerar du både att få vite och att få riva det garage som du har byggt.

Detta visar på kärnan i problemet. Reformen förändrar inte regelverket. Den förändrar vem som bär risken.

Det handlar därför inte bara om kommunernas ekonomi. Det handlar också om den enskilda personens ekonomi. När kontrollerna görs först i efterhand ökar risken att människor gör fel utan att förstå det. Konsekvenserna kan bli mycket kostsamma, faktiskt förödande för vissa.

Statsrådet hänvisar till möjligheten att frivilligt söka bygglov. Men just de tillsynsärenden som oroar kommunerna uppstår när människor inte inser att de borde ha sökt lov eller gjort en anmälan. Det är därför förprövningen finns.

Det jag saknar i statsrådets svar är följande besked: Vad gör regeringen om tillsynsbehoven inte visar sig vara marginella? Hur ska reformen följas upp? Och finns det någon beredskap att justera finansieringen för kommunerna om detta visar sig vara något väldigt stort?

Att man genomför en så här omfattande reform utan att ta höjd för dessa frågor är för mig väldigt svårt att förstå. Ska man lämna kommunerna och de enskilda ensamma med den risken? Eller är regeringen och statsrådet beredda att titta på konsekvenserna och se vad som skulle kunna göras om de blir stora?

Herr talman! Tack, ministern, för svaret!

Interpellationen handlar inte om huruvida bygglovsregler ska förenklas eller inte. Den handlar om ansvar, om finansiering och om skillnaden mellan regeringens antaganden och kommunernas verklighet.

Bakgrunden till min fråga är konkret. I tidningen Villaägaren redovisas att Örebro kommun, min hemkommun, räknar med ökade tillsynskostnader på mellan 1 ½ och 2 miljoner kronor per år. Tidningen skriver: ”Villaägaren har upprepade gånger sökt ansvarigt departement för att få svar på hur regeringen tänkt sig att en ökad tillsyn ska finansieras, men de har tyvärr inte återkommit.”

Det är därför jag ställde frågan om det ekonomiska ansvaret. Ministern beskriver reformen som den största på 15 år. Den sägs minska administrativa kostnader och öka friheten för den enskilde. Men nästan samtliga tunga remissinstanser pekar på samma sak: När förhandsprövningen tas bort flyttas kontrollen till att ske i efterhand. Det innebär mer tillsyn, mer rådgivning och fler ingripanden när fel redan har begåtts.

Detta är inte min personliga åsikt, utan det är slutsatser från kommuner, länsstyrelser, mark- och miljödomstolar, Sveriges Arkitekter, Villaägarna, Bostadsrätterna, KTH, Skatteverket och så vidare. Det blir alltså mer rådgivning och fler ingripanden. Det är svårt att hitta ett bredare samförstånd i remisskritik än just i denna fråga.

Statsrådet avfärdar dock den samlade bilden och menar att tillsynen endast kommer att öka marginellt. Det är ett påstående, men det redovisas inga beräkningar, det finns ingen konsekvensanalys och det finns inga besked om vad som händer om verkligheten blir en annan.

Här uppstår kärnproblematiken: Tillsynen får inte avgiftsfinansieras. Kommunerna säger att arbetsbördan inte minskar utan förändras från förebyggande arbete till reaktiv tillsyn.

I praktiken innebär detta att staten fattar beslut medan kommunerna får bära kostnaden. När kommunerna inte kompenseras återstår bara tre alternativ: höjd skatt, neddragningar i annan verksamhet eller helt enkelt minskad tillsyn.

Statsrådet hänvisar i sitt svar till Boverkets vägledning och antagandet att fastighetsägare agerar ansvarsfullt. Men vägledning ersätter inte personal, och lagstiftning kan inte bygga på förhoppningar om att alla alltid gör rätt.

Min fråga till statsrådet kvarstår därför: Var finns statens ansvar för de ekonomiska konsekvenser som denna reform riskerar att få för kommunerna?