Johan Büser

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Vi behandlar nu utrikesutskottets betänkande om OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Det är med stolthet jag åter står här som ledamot i den svenska OSSE-delegationen. Under den här mandatperioden har jag också haft förtroendet att tjänstgöra som treasurer i OSSE:s parlamentariska församling med ansvar för frågor som rör just organisationens ekonomi och långsiktiga stabilitet.

Det behövs, för samtidigt som säkerhetsläget i Europa är det allvarligaste på mycket länge befinner sig också OSSE:s parlamentariska församling i en ekonomiskt svår situation. Ryssland fortsätter att inte betala sina avgifter, vilket skapat betydande underskott och osäkerhet kring vår verksamhet framåt.

Det här är i grunden djupt symboliskt. Samma regim i Ryssland som brutalt försöker rasera den europeiska säkerhetsordningen underminerar också de internationella institutioner som byggts upp för att skydda fred, dialog och samarbete i Europa.

Just därför hade jag så sent som i går ett möte här i riksdagen tillsammans med OSSE:s generalsekreterare och riksdagsdirektören för att diskutera hur vi ska hantera situationen och säkerställa att organisationen fortsatt kan fullgöra sitt viktiga uppdrag. Det här handlar nämligen inte bara om siffror i en budget; det handlar om att värna en av de bredare plattformarna som Sverige ingår i där vi har dialog och jobbar för demokrati och säkerhet.

Fru talman! OSSE:s arbete domineras fortfarande av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Kriget påverkar varje diskussion om europeisk säkerhet, demokrati och mänskliga rättigheter. Det är omöjligt att tala om Europas framtid utan att tala om Ukraina.

För andra året i rad reste jag för några veckor sedan till Ukraina. Att besöka ett land i Europa som befinner sig i krig gör starkt intryck, inte minst eftersom man samtidigt möter något väldigt mänskligt mitt i allt det mörka: människor som försöker fortsätta leva sina liv, gå till jobbet, uppfostra sina barn och hålla ihop sina familjer trots att flyglarm, drönare och robotattacker blivit en del av vardagen.

Jag tänker särskilt på en kvinna som jag mötte under resan till Ukraina. Hon hade överlevt en mycket allvarlig bombattack mot sitt bostadshus, och vid det tillfället var hon också gravid. Flera av hennes grannar överlevde inte. Hon berättade om hur allt förändrades på bara några sekunder, hur vardagen plötsligt förvandlades till kaos, rök och död.

Det är svårt att fullt ut ta in att människor i Europa år 2026 fortfarande vaknar upp till ljudet av bomber mot bostadshus och civila mål, att barn växer upp med krig som vardag och människor tvingas leva med ständig rädsla för nästa attack.

Bara den senaste veckan har vi sett hur Ryssland fortsätter sina attacker med full kraft. Nya bombningar genomförs gång på gång mot ukrainska städer, energiförsörjning och civil infrastruktur. Varje dag dödas människor. Varje dag tvingas familjer att fly. Det påminner oss om något som vi i Europa länge tog för givet: att fred aldrig kan tas för given. Krig i Europa är inte historia. Det sker här och nu.

Det är därför stödet till Ukraina både från den svenska OSSE-delegationen och från Sverige som helhet måste fortsätta – politiskt, ekonomiskt och militärt. Ett ryskt segerprojekt i Ukraina skulle inte bara vara ett nederlag för Ukraina utan ett nederlag för hela den europeiska säkerhetsordningen och för principen om att länders gränser inte ska kunna flyttas med våld.

Fru talman! I detta mörker är det samtidigt viktigt att inte förlora tron på demokratins kraft. Under året har jag deltagit i valobservation i Ungern, ett land där utvecklingen under en lång tid har präglats av demokratiska tillbakagångar, mer korruption, ökad kontroll över medier och ett hårdnande politiskt klimat.

Just därför inger det hopp att oppositionen lyckades vinna valet och har samlat ett betydligt starkare stöd. Förhoppningsvis kan det också bidra till ett mer demokratiskt och europeiskt orienterat Ungern, vilket får effekter inte minst i synen på stödet till Ukraina och Europas gemensamma säkerhet. Det visar också något viktigt: att demokratisk förändring är möjlig även när utvecklingen länge har gått åt fel håll.

Fru talman! Samtidigt fortsätter utvecklingen i Georgien att gå i en mycket oroande riktning. Vi ser hur regimen i Georgien steg för steg rör sig bort från demokratiska principer och närmare en auktoritär samhällsmodell. Civilsamhället pressas tillbaka, oppositionella och journalister utsätts för påtryckningar och lagstiftning används för att begränsa det fria samhället.

Jag har själv besökt Georgien och mött människor som känner stor oro över utvecklingen, människor som fortfarande tror på demokrati, öppenhet och en europeisk framtid för sitt land men som samtidigt ser hur utrymmet för fria röster blir allt mindre.

Mot denna bakgrund var aktiveringen av den så kallade Moskvamekanismen om Georgien viktig. Moskvamekanismen är ett av OSSE:s skarpaste verktyg för att granska allvarliga brott mot mänskliga rättigheter och demokratiska principer. Mekanismen gör det möjligt för oberoende experter att undersöka situationen och rapportera om övergrepp och rättsstatliga brister.

Det internationella samfundet får inte blunda för utvecklingen i Georgien. Vi måste fortsätta stötta det georgiska civilsamhället och de människor som fortfarande kämpar för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter.

Fru talman! OSSE:s arbete handlar också om människors rätt att leva öppet och tryggt oavsett sexuell läggning eller könsidentitet. På flera håll i OSSE-regionen ser vi nu hur hbtqi-personers rättigheter pressas tillbaka genom lagstiftning, hot och propaganda. Prideevenemang stoppas eller motarbetas, och människor utsätts för trakasserier enbart för att de är sig själva.

Inte minst har det skett i Ungern med exemplet Budapest Pride. Om några veckor kommer jag själv att gå tillsammans med partivänner i West Pride hemma i Göteborg. Den rättigheten är inte självklar överallt. Vi ser hur auktoritära krafter använder just minoriteters rättigheter som måltavlor för att splittra samhällen och flytta fokus från andra problem.

Därför är kampen för hbtqi-personers rättigheter också en del av kampen för demokrati och mänskliga rättigheter i stort. Ett samhälle där människor inte tillåts leva öppet och fritt är inte heller ett fullt demokratiskt samhälle.

Fru talman! En viktig del av OSSE:s arbete är valobservationer och parlamentarisk dialog. Jag har under mina år i delegationen deltagit i valobservationer i bland annat Ukraina, USA, Moldavien, Uzbekistan, Serbien, Georgien och Ungern. Även här har den svenska delegationen tagit mycket plats under den gångna mandatperioden. Flera av delegationens ledamöter har lett olika valobservationer. Från mitt eget parti har bland annat Carina Ödebrink och Linnéa Wickman lett valobservationer i Nordmakedonien och Moldavien.

Det arbetet spelar stor roll inte minst i en tid då auktoritära krafter växer sig starkare och demokratin utmanas. Demokratier försvinner sällan över en natt. Ofta sker det stegvis – lite mindre pressfrihet, lite svagare domstolar, lite hårdare tryck mot oppositionen och civilsamhället. Därför är det så viktigt att det internationella samfundet fortsätter att granska, observera och stå upp för demokratiska principer.

Avslutningsvis vill jag rikta ett varmt tack till Sveriges OSSE-delegation för den gångna mandatperioden. Jag vill också tacka riksdagens internationella kansli för ett professionellt och engagerat arbete under den här mandatperioden.

Utmaningarna är stora. Just därför behövs OSSE, och just därför behövs också ett starkt svenskt engagemang för demokrati, mänskliga rättigheter och internationellt samarbete.

(Applåder)

Herr talman! Återigen: Ja, vi stöder det omfattande svenska stödet till Ukraina. Hotet mot den europeiska säkerhetsordningen är det största hotet mot våra egna gränser och vårt eget folk, så det finns inga tveksamheter där.

Det jag tycker är tråkigt är att vi i debatten om Ukraina ibland hamnar i att man använder det starka stödet, som vi är överens om, som en anledning att dra ned på stödet till och backa från andra delar av världen. Ett exempel på det är ju att detta är den första svenska regeringen på 50 år som sänker biståndet, och det kraftigt. Det beklagar vi.

Regeringen stänger ambassader. Det räcker inte heller med det, utan Sveriges utrikesministrar – jag hade själv en debatt med utrikesministern för ett par veckor sedan – uteblir dessutom från många viktiga internationella möten. Jag är aktiv i OSSE-delegationen, och vid det senaste ministerrådsmötet deltog inte utrikesministern. Det finns fler exempel på att utrikesministern uteblir, och Sverige deltar inte heller vid klimattoppmöten.

Detta är ett tecken på att Sverige börjar dra sig tillbaka. Min partikollega redogjorde även för alla de ambassader i Afrika som man nu stänger ned. Sverige flyttar tillbaka positionerna, och andra stater och aktörer kommer in. På sikt blir även det en säkerhetsfråga för Sverige.

När det gäller Västsahara och även stödet till Gaza hamnar den svenska regeringen tyvärr ofta på ockupationsmakternas sida. Israel bedriver en olaglig och illegal ockupation på Västbanken. Regeringen vidtar inga åtgärder med anledning av detta; till exempel driver man inte på för att frysa handelsavtal. Och när det kommer till Västsahara accepterar man nu alltså ensidigt ockupationsmaktens förslag till en autonomiplan för det som är Afrikas sista koloni, trots att Sverige under många, många år stod bakom att det västsahariska folket har rätt till självbestämmande. Detta backar den svenska regeringen nu från, och det beklagar jag.

Herr talman! Tack, ledamoten Margareta Cederfelt, för frågorna!

Låt mig börja med att säga att vi socialdemokrater har varit tydliga från dag ett när det gäller frågan om Ukraina: Vi stöttar Ukraina till den dag Ryssland drar sig tillbaka. Ukraina har full rätt till sin suveränitet, och jag är glad att det finns ett brett samförstånd i Sveriges riksdag om det starka svenska stödet för Ukraina. Så ser det inte ut i alla länder i Europa, men i Sverige är stödet starkt för Ukraina, och det gläds jag åt att vi är överens om.

Det jag är ledsen över är diskussionen om biståndet, för Sverige och svenska regeringar stod i över 50 år upp för att Sverige ska ha ett bistånd som når upp till 1 procent. Det var socialdemokratiska regeringar, borgerliga regeringar och Margareta Cederfelts parti. Det här är den första regeringen på över 50 år som nu väljer att minska biståndet i ett läge där situationen i världen är mycket kritisk.

Vi ser hur USA minskar kärnstödet till FN. Vi ser hur USA drar sig tillbaka på många sätt, och vi ser europeiska länder som minskar biståndet. Att i det läget bryta det vi har stått upp för i över 50 år är djupt olyckligt, och vi socialdemokrater är tydliga med att vi ska tillbaka till 1 procent och att Sverige vid höstens regeringsskifte återigen ska kliva fram på den utrikespolitiska arenan.

När det gäller frågan om Västsahara är säkerhetsrådets resolution inget beslut om att det ska vara en autonomiplan, utan det nämns som en lösning. Jag beklagar det beslut som FN har fattat och kan konstatera att Marocko har varit väldigt aktivt som ockupationsmakt. Jag tycker att det är väldigt beklagligt att Sveriges regering nu ansluter sig till Marockos autonomiplan, som i grunden kränker västsaharierna och inte låter dem få möjlighet att vara med och definiera sitt eget självbestämmande.

Herr talman! Timmen börjar bli sen, men det är väldigt viktiga frågor som vi har diskuterat i dag. Min partikamrat Morgan Johansson tog upp flera av dem i sitt anförande tidigare. Det handlar om krig i både Europa och Mellanöstern, och det är exempel som tydligt visar att den regelbaserade världsordningen utmanas från flera håll.

Just därför är det så avgörande att Sverige står fast vid sina principer. I betänkandet står det också att folkrätten är en hörnsten i svensk utrikespolitik och att Sverige ska vara en aktiv, konstruktiv och engagerad aktör i det multilaterala samarbetet. Det är bra. Det är viktigt. Men det räcker inte att säga eller att skriva det. Det måste också märkas i den politik som förs.

Herr talman! Jag tycker att det finns en växande diskrepans mellan vad den svenska regeringen säger och vad den faktiskt gör. Vi ser hur regeringen talar om vikten av folkrätten, men i praktiken agerar regeringen inkonsekvent. Vi ser hur regeringen talar om globalt ansvar, men samtidigt minskar den biståndet kraftigt. Vi ser hur regeringen lyfter fram det internationella samarbetet och de internationella relationerna, men i realiteten drar sig Sverige nu tillbaka från flera viktiga sammanhang.

Det här är problematiskt, inte bara för Sveriges roll i världen utan också för trovärdigheten i vår utrikespolitik, för menar vi allvar med att försvara en regelbaserad världsordning kan vi inte välja när den ska gälla. Den måste gälla konsekvent i Europa, i Mellanöstern och också i Västsahara, som vi har talat om här i kväll.

Herr talman! Betänkandet lyfter också fram vikten av Sveriges relationer med Afrika och behovet av långsiktiga partnerskap. Det är helt avgörande, och min partikollega Morgan Johansson nämnde Socialdemokraternas förslag om en särskild Afrikastrategi.

Vi ser i dag hur auktoritära krafter och stater flyttar fram sina positioner på den afrikanska kontinenten, ofta utan krav på demokrati, mänskliga rättigheter eller rättsstatens principer. I det läget borde Sverige och Europa öka sitt engagemang, men i stället ser vi hur man minskar bistånd och sänker ambitioner. Man lämnar i praktiken utrymme för andra aktörer att definiera utvecklingen. Det riskerar att få långsiktiga och farliga konsekvenser, både för demokratin globalt och för vår egen säkerhet.

Herr talman! Det är mot denna bakgrund vi måste se frågan om Västsahara, för det är ett test på om vi menar allvar med folkrätten.

Västsahara har ju varit ockuperat sedan 1975. FN erkänner området som ett icke-självstyrande territorium. En folkomröstning om självständighet utlovades redan 1991 men har ännu inte genomförts. Under tiden har situationen försämrats. FN:s rapporter beskriver en spänd säkerhetssituation och återkommande begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter. Oberoende observatörer har svårt att få tillträde till Västsahara. Samtidigt lever tiotusentals västsaharier i generation efter generation i flyktingläger i den algeriska öknen.

Herr talman! Jag har själv haft möjlighet att besöka de här lägren vid flera tillfällen genom åren. Jag minns starkt hur det kändes att komma dit. Jag minns den torra öknen och de enkla tälten och byggnaderna men också den värdighet och organisering som finns där. Vid ett av mina besök deltog jag också i Sahara Marathon.

Att springa genom öknen tillsammans med västsaharier och människor från hela världen är något speciellt. Det är inte bara ett lopp, utan det är en fredlig manifestation. Jag minns hur varje steg i sanden blev en påminnelse om något större: om kampen för frihet, om rätten att få återvända och om ett folks envisa tro på att världen en dag ska stå upp för dem.

Herr talman! Det som gör situationen i frågan om Västsahara än mer allvarlig är att västsaharierna i decennier har valt den fredliga vägen. De har vänt sig till FN, de har litat på internationella processer och de har sökt stöd i folkrätten. Alltför ofta har de dock mötts av tystnad, och nu riskerar de att mötas av något ännu värre, nämligen att länder som Sverige börjar kompromissa med de principer som tidigare har varit självklara.

Herr talman! Regeringen har nu valt att uttrycka stöd för Marockos autonomiplan som en grund för förhandlingar. Vi socialdemokrater tycker att det är ett problematiskt ställningstagande, för denna plan utgår från att Västsahara ska förbli under marockansk suveränitet. Den innebär att självständighet i praktiken inte finns som alternativ. Det är svårt att förena med det vi har talat om här i kväll, alltså principen om självbestämmande.

Detta är kärnan i kritiken. Man kan inte säga att ett folk har rätt att bestämma sin framtid och samtidigt stödja en lösning som på förhand begränsar denna rätt, för det är en motsägelse – och det är en motsägelse som riskerar att underminera folkrätten.

Herr talman! Betänkandet vi diskuterar betonar vikten av mänskliga rättigheter och av att Sverige ska vara en tydlig röst globalt. Här finns ytterligare en brist i regeringens politik. Vi vet att FN-insatsen Minurso i Västsahara fortfarande saknar mandat att övervaka mänskliga rättigheter. Detta är unikt i jämförelse med många andra av FN:s fredsinsatser. Vi vet att det finns rapporter om övergrepp, trakasserier och begränsningar av yttrandefriheten. Trots det driver regeringen inte tillräckligt tydligt på för förändring, och det är något Sverige borde göra.

Herr talman! Till sist vill jag säga att detta handlar om något större än en enskild konflikt. Det handlar om vilken roll Sverige ska spela i världen. Ska vi vara en röst för folkrätten på riktigt? Ska vi stå upp för multilateralt samarbete på riktigt? Ska vi vara en aktiv global aktör, eller ska vi dra oss tillbaka?

För oss socialdemokrater är svaret tydligt. Vi vill att Sverige ska vara en stark röst för internationell rätt. Vi vill att Sverige ska bidra till en rättvis och hållbar värld, och vi vill att Sverige ska stå upp för de människor som själva inte alltid har makt att göra sin röst hörd.

Herr talman! Det minsta vi kan göra är att stå fast vid principen om att västsaharierna själva ska få avgöra sin framtid – utan dubbelmoral och utan att deras rättigheter relativiseras. Jag vill därför avsluta med att yrka bifall till Socialdemokraternas reservation 8.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka min kollega Kadir Kasirga för en viktig interpellation. Den tar upp en fråga som inte bara är avgörande för utvecklingen i Syrien utan också handlar om Europas säkerhet och om hur vi som land står upp för demokrati, mänskliga rättigheter och skydd för minoriteter.

Utvecklingen i nordöstra Syrien har den senaste tiden varit mycket oroande. Under många år har kurdiska styrkor tillsammans med andra minoriteter spelat en helt avgörande roll i kampen mot terrororganisationen IS. De har ofta gjort det med mycket små resurser och till ett mycket högt pris.

Det var i städer som Kobane som den internationella koalitionen tillsammans med kurdiska styrkor lyckades bryta IS territoriella kontroll. Kampen handlade inte bara om Syriens framtid utan också om Europas och Sveriges säkerhet. Därför är det djupt oroande att vi nu ser att de områden som tidigare bar ett så stort ansvar i kampen mot terrorismen återigen utsätts för militära attacker, destabilisering och hot mot civilbefolkningen.

Fru talman! Det är mot denna bakgrund min kollega har ställt en fråga till utrikesministern om hur Sverige ska säkerställa att eventuellt bistånd och politiskt stöd till Damaskus villkoras med demokratiska reformer, skydd för minoriteter och internationell uppföljning. Det är en helt avgörande fråga.

Syriens framtid kan inte och får inte byggas på en återgång till ett auktoritärt styre där minoriteter förtrycks och oppositionen tystas. Syriens framtid måste i stället bygga på respekt för landets etniska och religiösa mångfald och på garantier för både kollektiva och individuella rättigheter. Här har Sverige haft en historiskt tydlig linje: att stå upp för internationell rätt, mänskliga rättigheter och skydd för minoriteter.

Fru talman! Regeringen har genomfört uppmärksammade besök i Syrien och talat om stabilitet och framtida samarbete. Men stabilitet kan aldrig byggas på att minoriteters rättigheter åsidosätts eller att de grupper som burit ett enormt ansvar i kampen mot IS lämnas utan politiskt stöd.

Samtidigt har vi den senaste tiden sett uppgifter om ett avtal mellan Sverige och Somalia, där migrationspolitik och bistånd kopplas samman. Om jag har förstått saken rätt gäller samma sak för Syrien. Detta har väckt betydande kritik, eftersom det riskerar att ge intryck av att bistånd används som ett instrument i migrationspolitiska överenskommelser.

Det är allvarliga frågor vi diskuterar. Det är också frågor som oppositionen har velat få klarhet i genom riksdagens konstitutionsutskott, men när förslag lades fram om att statsministern skulle höras om dessa frågor i KU stoppades det av regeringsunderlaget. Vi socialdemokrater ser mycket allvarligt på att man använder KU på detta sätt.

Fru talman! När regeringen samtidigt agerar i Syrien väcks större frågor: Vilken linje driver Sverige i regionen? Ska svensk utrikespolitik fortsatt vara tydligt förankrad i stöd för demokrati, internationell rätt och skydd för minoriteter, eller riskerar den att alltmer präglas av kortsiktiga migrationspolitiska överenskommelser och realpolitiska kompromisser?

Det är mot denna bakgrund jag vill fråga utrikesministern hur regeringen konkret avser att säkerställa att politiskt stöd och bistånd till Damaskus faktiskt villkoras med krav på demokratiska reformer, skydd för minoriteter och internationell uppföljning.

Fru talman! Jag vill tacka utrikesministern för debatten.

Jag vill samtidigt påminna utrikesministern om att den här debatten handlar om konsekvenser enligt den internationella rätten. Sverige säger sig ju vara en stark röst för internationell rätt.

Vi kritiserar ofta tillsammans Rysslands invasion av Ukraina och många andra brott mot folkrätten. Men vi socialdemokrater anser, uppenbarligen till skillnad från regeringen, att folkrätten måste gälla överallt. Folkrätten måste gälla i Europa. Folkrätten måste gälla i Mellanöstern, även om vi i går såg Ulf Kristersson svaja om detta när det gällde Iran, och folkrätten måste gälla i Västsahara. Om vi accepterar att ett territorium kan ockuperas i ett halvt sekel utan att dess folk får avgöra sin framtid riskerar vi att undergräva just den rättsordning vi säger oss försvara.

Fru talman! Västsaharierna har väntat i över 50 år på att få utöva sin rätt till självbestämmande. Det minsta man kan begära av Sveriges regering är att den står fast vid den princip som så länge varit vägledande i svensk utrikespolitik – att alla folk ska ha lika rättigheter och själva kunna avgöra sin framtid.

För oss socialdemokrater innebär det att vi inte kan acceptera en lösning som på förhand begränsar västsahariernas rätt att välja sin egen framtid. Det gör nämligen Marockos autonomiplan, som utrikesministern både stöder och försvarar här i kammaren i dag.

Jag vill därför avsluta med en sista fråga till utrikesministern. Utrikesministern har sagt att regeringen accepterar autonomiplanen. Hur kommer regeringen konkret att arbeta för att västsaharierna ska få utöva sin rätt till självbestämmande, och hur ska det gå till i praktiken?

Fru talman! Engagemanget för Västsaharafrågan inom socialdemokratin har varit och är fortsatt mycket starkt, men vi byter inte åsikt i frågan bara för att en rad länder byter linje och gör som ockupationsmakten Marocko vill. Vi tänker inte göra oss till offer för ockupationsmakten Marockos lobbyarbete, som uppenbarligen har varit väldigt framgångsrikt ute i Europa hos flera länder men också hos svenska Utrikesdepartementet. Det beklagar jag.

Internationella domstolen i Haag slog redan 1975 fast att Marocko inte har suveränitet över Västsahara. EU-domstolen slog senast 2024 fast att EU:s handels- och fiskeavtal med Marocko inte kan omfatta Västsahara eftersom territoriet är separat och västsaharierna inte har gett sitt samtycke.

Trots denna tydliga internationella rättsliga grund väljer regeringen att ge politiskt stöd till ockupationsmaktens eget förslag. Det hörde vi från utrikesministern här. Utrikesministern hänvisar i sitt svar till FN:s säkerhetsråds resolution från oktober 2025 och menar att den öppnar upp för ett nytt läge i konflikten. Men en säkerhetsrådsresolution förändrar inte grundläggande folkrätt.

Rätten till självbestämmande är vad folkrätten kallar jus cogens – en tvingande norm. För mig, som i grunden är jurist, är det viktigt att man håller ordning på de juridiska begreppen. Jus cogens gäller oavsett politiska kompromisser och oavsett vilka makter som driver på i säkerhetsrådet eller lobbar regelbundet hos Utrikesdepartementet. Den gäller oavsett geopolitik. Den gäller oavsett vilka stater som anser att en viss lösning är politiskt bekväm.

Det är därför svårt att förstå regeringens logik. Man säger å ena sidan att västsaharierna har rätt till självbestämmande, men å andra sidan stöder man en plan som utgår från marockansk suveränitet.

Mitt svar till utrikesministern är att för oss socialdemokrater är principen tydlig: Ett folk som levt under ockupation i ett halvt sekel måste själva få avgöra sin framtid. För oss socialdemokrater är detta en avgörande punkt. Ett verkligt självbestämmande måste innebära att det västsahariska folket själva får avgöra sin framtid och att alla alternativ finns på bordet, inklusive självständighet. Att på förhand låsa fast lösningen inom ramen för marockansk suveränitet riskerar i stället att legitimera en ockupation som redan har pågått i flera decennier.

Fru talman! Jag vill också nämna något om exploateringen av Västsaharas naturresurser. Här tiger Sverige relativt still. Handeln med fisk, fosfat och andra resurser från det ockuperade territoriet fortsätter. Det innebär att ekonomiska intressen, som ju så ofta är drivkraften i internationella konflikter, fortsätter att knytas till en situation som enligt internationell rätt är olaglig. Det är också en av de centrala frågorna i den här konflikten. Västsahara har, för kännedom, några av världens rikaste fosfatfyndigheter. Fiskevattnen utanför kusten tillhör de mest resursrika i världen. Det är resurser som tillhör det västsahariska folket, fru talman, men som i dag exploateras under ockupation.

Därför blir frågan om folkrätten inte bara principiell utan också mycket konkret. Om internationella domstolar tydligt slår fast att Västsahara är ett separat territorium måste också stater och internationella organisationer agera i enlighet med detta.

Min uppföljande fråga till utrikesministern blir därför: Hur tänker regeringen säkerställa att Sveriges politik faktiskt ligger i linje med EU-domstolens dom och med principen att Västsaharas naturresurser tillhör dess eget folk?

Fru talman! I en tid då den internationella rättsordningen prövas från flera håll blir en fråga särskilt avgörande: om vi menar allvar med folkrätten eller om vi bara försvarar den när det är politiskt bekvämt. Jag tänker på regeringens olika måttstockar och olika ageranden när det gäller ett antal olika länder. Det gäller Rysslands invasion av Ukraina. Det gäller Israels ockupation av Palestina. Det gäller också Västsahara och den marockanska ockupationen.

Västsahara har sedan 1975 varit ockuperat av Marocko och räknas fortfarande av FN som ett icke avkolonialiserat territorium eller, om man så vill, Afrikas sista koloni. Efter 16 års krig nåddes 1991 ett eldupphör och ett avtal om att det västsahariska folket skulle få avgöra sin framtid genom en folkomröstning om självständighet. Den folkomröstningen har ännu inte ägt rum. Under tiden har ockupationen fortsatt.

Marocko har byggt en mur genom territoriet, flyttat in bosättare och exploaterat Västsaharas naturresurser – från fosfat till fisk. Den diskussionen känner utrikesministern säkert igen från EU-nämnden. Samtidigt utsätts västsahariska aktivister för repression. Amnesty och Freedom House vittnar om hur demonstranter slås ned och hur människor som kräver självbestämmande förföljs.

Fru talman! För min egen del började engagemanget i frågan redan under min tid i det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU. Jag har genom åren haft möjlighet att besöka de västsahariska flyktinglägren vid flera tillfällen, även i min roll som riksdagsledamot.

Jag minns fortfarande känslan när jag kom fram till lägren i den algeriska öknen. Tiotusentals människor lever där i exil – i vissa fall i generationer – i väntan på att få återvända till sitt eget land. Trots de svåra förhållandena möts man när man kommer dit av en värdighet, en organisering och en uthållighet som gör starkt intryck.

Under en av dessa resor deltog jag också i Sahara Marathon. Att springa genom öknen tillsammans med västsaharier och internationella deltagare är mer än ett idrottsevenemang. Det är en manifestation för en fredlig kamp. Det tänkte jag på när mina fötter mötte Saharas sand och det endast fanns en blå himmel ovanför.

Det som slår en starkast är just detta: Västsaharierna har i decennier valt den fredliga vägen. Det har skett genom FN-processer, genom diplomati och genom internationell solidaritet, men alltför ofta möts de av tystnad och ignorans från omvärlden.

Fru talman! Det är mot denna bakgrund som regeringens omläggning av Sveriges politik i Västsaharafrågan väcker så stor oro. Besvikelse kan jag inte riktigt säga att det är. Vi var säkert många som såg Agenda i går och hajade till när statsminister Ulf Kristersson i intervjun om Iran inte verkade ha koll på grundläggande folkrätt och internationell rätt.

När det gäller Västsahara har Sverige under lång tid haft en tydlig linje: att stå upp för folkrätten och för västsahariernas rätt till självbestämmande. Men nu uttrycker regeringen stöd för ockupationsmakten Marockos autonomiplan som en ”trovärdig grund för förhandlingar”. Detta är ett mycket problematiskt ställningstagande.

Autonomiplanen är ockupationsmaktens eget förslag och utgår från att Västsahara ska förbli under marockansk suveränitet. Det innebär i praktiken att självständighet inte finns som ett verkligt alternativ. Det är svårt att se hur denna plan kan förenas med principen om självbestämmande.

Därför vill jag fråga utrikesministern: Hur motiverar regeringen att stödja Marockos autonomiplan samtidigt som man säger sig stå upp för västsahariernas rätt till självbestämmande?

Herr talman! Jag var oerhört tydlig i mitt inlägg gällande både Hamas och glädjen över att bli av med den iranska regimen, som har terroriserat sin befolkning under många år. Det råder ingen tvekan om var Socialdemokraterna står vare sig i frågan om Hamas eller när det gäller synen på den iranska regimen.

Min fråga handlade dock inte om vare sig Hamas, Gaza eller Iran. Den fråga som jag ställde handlade om Västbanken och Palestina och om Kristdemokraternas trovärdighet i fråga om att kritisera bosättningar på Västbanken.

Det är beklagligt, tycker jag, att partiledaren har poserat framför israeliska militärfordon trots decennier av illegal ockupation och att hon under brinnande krig gjort uttalandet att Israel gör hela världen en tjänst. En partiledare vet mycket väl hur ord vägs, och hon väljer att säga detta samtidigt som staten Israel är folkmordsanklagad.

Jag tycker också att det är beklagligt att Camilla Brodin, Kristdemokraternas gruppledare här i riksdagen, lade upp en bild på en flaska vin från ockuperad mark. Detta var inget som ledamoten Berntsson besvarade eller kommenterade i sin replik.

Men jag växlar perspektiv. Jag skulle vilja ta upp de kristna palestiniernas situation i Taybeh. Jag besökte ett ölbryggeri där. De personer jag träffade berättade och vittnade om en mycket svår situation. Israeliska bosättare hade bränt ned deras kyrka och gett sig på ett mångårigt kulturarv och var nu i färd med att ta deras mark. Jag tycker att det här är någonting som vi måste reagera på med emfas i Sveriges riksdag.

Det finns tid för bot. Det finns tid för bättring. Jag hoppas att Kristdemokraterna framöver på ett tydligt sätt står upp för internationell rätt världen över.