Johan Büser

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Riksdagen sa ja till regeringens lagförslag som innebär skärpta villkor för friskolesektorn. Bland annat ska ett så kallat värdeöverföringsförbud införas i tre situationer: vid nyetablering, ägandeförändring och tillsynsföreläggande. Förbudet innebär att pengarna ska stanna kvar i verksamheterna.

Vidare innebär förslaget skärpta krav på enskilda huvudmäns långsiktighet och ekonomi. Detta ska kontrolleras både vid ansökan om godkännande och vid tillsyn. Enskilda huvudmän ska i vissa fall vara skyldiga att betala tillbaka de bidrag de fått från kommuner. Endast juridiska personer ska få vara enskilda huvudmän inom skolväsendet. En enskild huvudman som avser att lägga ned en skolenhet ska anmäla det till den kommun där skolan ligger.

Skolinspektionen och kommunerna ska få utökade befogenheter i samband med tillsyn. Ett system med sanktionsavgifter ska införas, bland annat vid överträdelse av värdeöverföringsförbud. Sanktionen statliga åtgärder för rättelse ska i undantagsfall kunna användas också för fristående skolor. Då vidtar staten på huvudmannens bekostnad de åtgärder som behövs för att åstadkomma rättelse om huvudmannen inte har följt ett föreläggande och missförhållandet är allvarligt.

Lagändringarna börjar gälla den 1 juli 2027.

Fru talman! Vi behandlar nu utrikesutskottets betänkande om OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. Jag vill börja med att yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet.

Det är med stolthet jag åter står här som ledamot i den svenska OSSE-delegationen. Under den här mandatperioden har jag också haft förtroendet att tjänstgöra som treasurer i OSSE:s parlamentariska församling med ansvar för frågor som rör just organisationens ekonomi och långsiktiga stabilitet.

Det behövs, för samtidigt som säkerhetsläget i Europa är det allvarligaste på mycket länge befinner sig också OSSE:s parlamentariska församling i en ekonomiskt svår situation. Ryssland fortsätter att inte betala sina avgifter, vilket skapat betydande underskott och osäkerhet kring vår verksamhet framåt.

Det här är i grunden djupt symboliskt. Samma regim i Ryssland som brutalt försöker rasera den europeiska säkerhetsordningen underminerar också de internationella institutioner som byggts upp för att skydda fred, dialog och samarbete i Europa.

Just därför hade jag så sent som i går ett möte här i riksdagen tillsammans med OSSE:s generalsekreterare och riksdagsdirektören för att diskutera hur vi ska hantera situationen och säkerställa att organisationen fortsatt kan fullgöra sitt viktiga uppdrag. Det här handlar nämligen inte bara om siffror i en budget; det handlar om att värna en av de bredare plattformarna som Sverige ingår i där vi har dialog och jobbar för demokrati och säkerhet.

Fru talman! OSSE:s arbete domineras fortfarande av Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina. Kriget påverkar varje diskussion om europeisk säkerhet, demokrati och mänskliga rättigheter. Det är omöjligt att tala om Europas framtid utan att tala om Ukraina.

För andra året i rad reste jag för några veckor sedan till Ukraina. Att besöka ett land i Europa som befinner sig i krig gör starkt intryck, inte minst eftersom man samtidigt möter något väldigt mänskligt mitt i allt det mörka: människor som försöker fortsätta leva sina liv, gå till jobbet, uppfostra sina barn och hålla ihop sina familjer trots att flyglarm, drönare och robotattacker blivit en del av vardagen.

Jag tänker särskilt på en kvinna som jag mötte under resan till Ukraina. Hon hade överlevt en mycket allvarlig bombattack mot sitt bostadshus, och vid det tillfället var hon också gravid. Flera av hennes grannar överlevde inte. Hon berättade om hur allt förändrades på bara några sekunder, hur vardagen plötsligt förvandlades till kaos, rök och död.

Det är svårt att fullt ut ta in att människor i Europa år 2026 fortfarande vaknar upp till ljudet av bomber mot bostadshus och civila mål, att barn växer upp med krig som vardag och människor tvingas leva med ständig rädsla för nästa attack.

Bara den senaste veckan har vi sett hur Ryssland fortsätter sina attacker med full kraft. Nya bombningar genomförs gång på gång mot ukrainska städer, energiförsörjning och civil infrastruktur. Varje dag dödas människor. Varje dag tvingas familjer att fly. Det påminner oss om något som vi i Europa länge tog för givet: att fred aldrig kan tas för given. Krig i Europa är inte historia. Det sker här och nu.

Det är därför stödet till Ukraina både från den svenska OSSE-delegationen och från Sverige som helhet måste fortsätta – politiskt, ekonomiskt och militärt. Ett ryskt segerprojekt i Ukraina skulle inte bara vara ett nederlag för Ukraina utan ett nederlag för hela den europeiska säkerhetsordningen och för principen om att länders gränser inte ska kunna flyttas med våld.

Fru talman! I detta mörker är det samtidigt viktigt att inte förlora tron på demokratins kraft. Under året har jag deltagit i valobservation i Ungern, ett land där utvecklingen under en lång tid har präglats av demokratiska tillbakagångar, mer korruption, ökad kontroll över medier och ett hårdnande politiskt klimat.

Just därför inger det hopp att oppositionen lyckades vinna valet och har samlat ett betydligt starkare stöd. Förhoppningsvis kan det också bidra till ett mer demokratiskt och europeiskt orienterat Ungern, vilket får effekter inte minst i synen på stödet till Ukraina och Europas gemensamma säkerhet. Det visar också något viktigt: att demokratisk förändring är möjlig även när utvecklingen länge har gått åt fel håll.

Fru talman! Samtidigt fortsätter utvecklingen i Georgien att gå i en mycket oroande riktning. Vi ser hur regimen i Georgien steg för steg rör sig bort från demokratiska principer och närmare en auktoritär samhällsmodell. Civilsamhället pressas tillbaka, oppositionella och journalister utsätts för påtryckningar och lagstiftning används för att begränsa det fria samhället.

Jag har själv besökt Georgien och mött människor som känner stor oro över utvecklingen, människor som fortfarande tror på demokrati, öppenhet och en europeisk framtid för sitt land men som samtidigt ser hur utrymmet för fria röster blir allt mindre.

Mot denna bakgrund var aktiveringen av den så kallade Moskvamekanismen om Georgien viktig. Moskvamekanismen är ett av OSSE:s skarpaste verktyg för att granska allvarliga brott mot mänskliga rättigheter och demokratiska principer. Mekanismen gör det möjligt för oberoende experter att undersöka situationen och rapportera om övergrepp och rättsstatliga brister.

Det internationella samfundet får inte blunda för utvecklingen i Georgien. Vi måste fortsätta stötta det georgiska civilsamhället och de människor som fortfarande kämpar för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter.

Fru talman! OSSE:s arbete handlar också om människors rätt att leva öppet och tryggt oavsett sexuell läggning eller könsidentitet. På flera håll i OSSE-regionen ser vi nu hur hbtqi-personers rättigheter pressas tillbaka genom lagstiftning, hot och propaganda. Prideevenemang stoppas eller motarbetas, och människor utsätts för trakasserier enbart för att de är sig själva.

Inte minst har det skett i Ungern med exemplet Budapest Pride. Om några veckor kommer jag själv att gå tillsammans med partivänner i West Pride hemma i Göteborg. Den rättigheten är inte självklar överallt. Vi ser hur auktoritära krafter använder just minoriteters rättigheter som måltavlor för att splittra samhällen och flytta fokus från andra problem.

Därför är kampen för hbtqi-personers rättigheter också en del av kampen för demokrati och mänskliga rättigheter i stort. Ett samhälle där människor inte tillåts leva öppet och fritt är inte heller ett fullt demokratiskt samhälle.

Fru talman! En viktig del av OSSE:s arbete är valobservationer och parlamentarisk dialog. Jag har under mina år i delegationen deltagit i valobservationer i bland annat Ukraina, USA, Moldavien, Uzbekistan, Serbien, Georgien och Ungern. Även här har den svenska delegationen tagit mycket plats under den gångna mandatperioden. Flera av delegationens ledamöter har lett olika valobservationer. Från mitt eget parti har bland annat Carina Ödebrink och Linnéa Wickman lett valobservationer i Nordmakedonien och Moldavien.

Det arbetet spelar stor roll inte minst i en tid då auktoritära krafter växer sig starkare och demokratin utmanas. Demokratier försvinner sällan över en natt. Ofta sker det stegvis – lite mindre pressfrihet, lite svagare domstolar, lite hårdare tryck mot oppositionen och civilsamhället. Därför är det så viktigt att det internationella samfundet fortsätter att granska, observera och stå upp för demokratiska principer.

Avslutningsvis vill jag rikta ett varmt tack till Sveriges OSSE-delegation för den gångna mandatperioden. Jag vill också tacka riksdagens internationella kansli för ett professionellt och engagerat arbete under den här mandatperioden.

Utmaningarna är stora. Just därför behövs OSSE, och just därför behövs också ett starkt svenskt engagemang för demokrati, mänskliga rättigheter och internationellt samarbete.

(Applåder)

Herr talman! Återigen: Ja, vi stöder det omfattande svenska stödet till Ukraina. Hotet mot den europeiska säkerhetsordningen är det största hotet mot våra egna gränser och vårt eget folk, så det finns inga tveksamheter där.

Det jag tycker är tråkigt är att vi i debatten om Ukraina ibland hamnar i att man använder det starka stödet, som vi är överens om, som en anledning att dra ned på stödet till och backa från andra delar av världen. Ett exempel på det är ju att detta är den första svenska regeringen på 50 år som sänker biståndet, och det kraftigt. Det beklagar vi.

Regeringen stänger ambassader. Det räcker inte heller med det, utan Sveriges utrikesministrar – jag hade själv en debatt med utrikesministern för ett par veckor sedan – uteblir dessutom från många viktiga internationella möten. Jag är aktiv i OSSE-delegationen, och vid det senaste ministerrådsmötet deltog inte utrikesministern. Det finns fler exempel på att utrikesministern uteblir, och Sverige deltar inte heller vid klimattoppmöten.

Detta är ett tecken på att Sverige börjar dra sig tillbaka. Min partikollega redogjorde även för alla de ambassader i Afrika som man nu stänger ned. Sverige flyttar tillbaka positionerna, och andra stater och aktörer kommer in. På sikt blir även det en säkerhetsfråga för Sverige.

När det gäller Västsahara och även stödet till Gaza hamnar den svenska regeringen tyvärr ofta på ockupationsmakternas sida. Israel bedriver en olaglig och illegal ockupation på Västbanken. Regeringen vidtar inga åtgärder med anledning av detta; till exempel driver man inte på för att frysa handelsavtal. Och när det kommer till Västsahara accepterar man nu alltså ensidigt ockupationsmaktens förslag till en autonomiplan för det som är Afrikas sista koloni, trots att Sverige under många, många år stod bakom att det västsahariska folket har rätt till självbestämmande. Detta backar den svenska regeringen nu från, och det beklagar jag.

Herr talman! Tack, ledamoten Margareta Cederfelt, för frågorna!

Låt mig börja med att säga att vi socialdemokrater har varit tydliga från dag ett när det gäller frågan om Ukraina: Vi stöttar Ukraina till den dag Ryssland drar sig tillbaka. Ukraina har full rätt till sin suveränitet, och jag är glad att det finns ett brett samförstånd i Sveriges riksdag om det starka svenska stödet för Ukraina. Så ser det inte ut i alla länder i Europa, men i Sverige är stödet starkt för Ukraina, och det gläds jag åt att vi är överens om.

Det jag är ledsen över är diskussionen om biståndet, för Sverige och svenska regeringar stod i över 50 år upp för att Sverige ska ha ett bistånd som når upp till 1 procent. Det var socialdemokratiska regeringar, borgerliga regeringar och Margareta Cederfelts parti. Det här är den första regeringen på över 50 år som nu väljer att minska biståndet i ett läge där situationen i världen är mycket kritisk.

Vi ser hur USA minskar kärnstödet till FN. Vi ser hur USA drar sig tillbaka på många sätt, och vi ser europeiska länder som minskar biståndet. Att i det läget bryta det vi har stått upp för i över 50 år är djupt olyckligt, och vi socialdemokrater är tydliga med att vi ska tillbaka till 1 procent och att Sverige vid höstens regeringsskifte återigen ska kliva fram på den utrikespolitiska arenan.

När det gäller frågan om Västsahara är säkerhetsrådets resolution inget beslut om att det ska vara en autonomiplan, utan det nämns som en lösning. Jag beklagar det beslut som FN har fattat och kan konstatera att Marocko har varit väldigt aktivt som ockupationsmakt. Jag tycker att det är väldigt beklagligt att Sveriges regering nu ansluter sig till Marockos autonomiplan, som i grunden kränker västsaharierna och inte låter dem få möjlighet att vara med och definiera sitt eget självbestämmande.

Herr talman! Timmen börjar bli sen, men det är väldigt viktiga frågor som vi har diskuterat i dag. Min partikamrat Morgan Johansson tog upp flera av dem i sitt anförande tidigare. Det handlar om krig i både Europa och Mellanöstern, och det är exempel som tydligt visar att den regelbaserade världsordningen utmanas från flera håll.

Just därför är det så avgörande att Sverige står fast vid sina principer. I betänkandet står det också att folkrätten är en hörnsten i svensk utrikespolitik och att Sverige ska vara en aktiv, konstruktiv och engagerad aktör i det multilaterala samarbetet. Det är bra. Det är viktigt. Men det räcker inte att säga eller att skriva det. Det måste också märkas i den politik som förs.

Herr talman! Jag tycker att det finns en växande diskrepans mellan vad den svenska regeringen säger och vad den faktiskt gör. Vi ser hur regeringen talar om vikten av folkrätten, men i praktiken agerar regeringen inkonsekvent. Vi ser hur regeringen talar om globalt ansvar, men samtidigt minskar den biståndet kraftigt. Vi ser hur regeringen lyfter fram det internationella samarbetet och de internationella relationerna, men i realiteten drar sig Sverige nu tillbaka från flera viktiga sammanhang.

Det här är problematiskt, inte bara för Sveriges roll i världen utan också för trovärdigheten i vår utrikespolitik, för menar vi allvar med att försvara en regelbaserad världsordning kan vi inte välja när den ska gälla. Den måste gälla konsekvent i Europa, i Mellanöstern och också i Västsahara, som vi har talat om här i kväll.

Herr talman! Betänkandet lyfter också fram vikten av Sveriges relationer med Afrika och behovet av långsiktiga partnerskap. Det är helt avgörande, och min partikollega Morgan Johansson nämnde Socialdemokraternas förslag om en särskild Afrikastrategi.

Vi ser i dag hur auktoritära krafter och stater flyttar fram sina positioner på den afrikanska kontinenten, ofta utan krav på demokrati, mänskliga rättigheter eller rättsstatens principer. I det läget borde Sverige och Europa öka sitt engagemang, men i stället ser vi hur man minskar bistånd och sänker ambitioner. Man lämnar i praktiken utrymme för andra aktörer att definiera utvecklingen. Det riskerar att få långsiktiga och farliga konsekvenser, både för demokratin globalt och för vår egen säkerhet.

Herr talman! Det är mot denna bakgrund vi måste se frågan om Västsahara, för det är ett test på om vi menar allvar med folkrätten.

Västsahara har ju varit ockuperat sedan 1975. FN erkänner området som ett icke-självstyrande territorium. En folkomröstning om självständighet utlovades redan 1991 men har ännu inte genomförts. Under tiden har situationen försämrats. FN:s rapporter beskriver en spänd säkerhetssituation och återkommande begränsningar av grundläggande fri- och rättigheter. Oberoende observatörer har svårt att få tillträde till Västsahara. Samtidigt lever tiotusentals västsaharier i generation efter generation i flyktingläger i den algeriska öknen.

Herr talman! Jag har själv haft möjlighet att besöka de här lägren vid flera tillfällen genom åren. Jag minns starkt hur det kändes att komma dit. Jag minns den torra öknen och de enkla tälten och byggnaderna men också den värdighet och organisering som finns där. Vid ett av mina besök deltog jag också i Sahara Marathon.

Att springa genom öknen tillsammans med västsaharier och människor från hela världen är något speciellt. Det är inte bara ett lopp, utan det är en fredlig manifestation. Jag minns hur varje steg i sanden blev en påminnelse om något större: om kampen för frihet, om rätten att få återvända och om ett folks envisa tro på att världen en dag ska stå upp för dem.

Herr talman! Det som gör situationen i frågan om Västsahara än mer allvarlig är att västsaharierna i decennier har valt den fredliga vägen. De har vänt sig till FN, de har litat på internationella processer och de har sökt stöd i folkrätten. Alltför ofta har de dock mötts av tystnad, och nu riskerar de att mötas av något ännu värre, nämligen att länder som Sverige börjar kompromissa med de principer som tidigare har varit självklara.

Herr talman! Regeringen har nu valt att uttrycka stöd för Marockos autonomiplan som en grund för förhandlingar. Vi socialdemokrater tycker att det är ett problematiskt ställningstagande, för denna plan utgår från att Västsahara ska förbli under marockansk suveränitet. Den innebär att självständighet i praktiken inte finns som alternativ. Det är svårt att förena med det vi har talat om här i kväll, alltså principen om självbestämmande.

Detta är kärnan i kritiken. Man kan inte säga att ett folk har rätt att bestämma sin framtid och samtidigt stödja en lösning som på förhand begränsar denna rätt, för det är en motsägelse – och det är en motsägelse som riskerar att underminera folkrätten.

Herr talman! Betänkandet vi diskuterar betonar vikten av mänskliga rättigheter och av att Sverige ska vara en tydlig röst globalt. Här finns ytterligare en brist i regeringens politik. Vi vet att FN-insatsen Minurso i Västsahara fortfarande saknar mandat att övervaka mänskliga rättigheter. Detta är unikt i jämförelse med många andra av FN:s fredsinsatser. Vi vet att det finns rapporter om övergrepp, trakasserier och begränsningar av yttrandefriheten. Trots det driver regeringen inte tillräckligt tydligt på för förändring, och det är något Sverige borde göra.

Herr talman! Till sist vill jag säga att detta handlar om något större än en enskild konflikt. Det handlar om vilken roll Sverige ska spela i världen. Ska vi vara en röst för folkrätten på riktigt? Ska vi stå upp för multilateralt samarbete på riktigt? Ska vi vara en aktiv global aktör, eller ska vi dra oss tillbaka?

För oss socialdemokrater är svaret tydligt. Vi vill att Sverige ska vara en stark röst för internationell rätt. Vi vill att Sverige ska bidra till en rättvis och hållbar värld, och vi vill att Sverige ska stå upp för de människor som själva inte alltid har makt att göra sin röst hörd.

Herr talman! Det minsta vi kan göra är att stå fast vid principen om att västsaharierna själva ska få avgöra sin framtid – utan dubbelmoral och utan att deras rättigheter relativiseras. Jag vill därför avsluta med att yrka bifall till Socialdemokraternas reservation 8.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka min kollega Kadir Kasirga för en viktig interpellation. Den tar upp en fråga som inte bara är avgörande för utvecklingen i Syrien utan också handlar om Europas säkerhet och om hur vi som land står upp för demokrati, mänskliga rättigheter och skydd för minoriteter.

Utvecklingen i nordöstra Syrien har den senaste tiden varit mycket oroande. Under många år har kurdiska styrkor tillsammans med andra minoriteter spelat en helt avgörande roll i kampen mot terrororganisationen IS. De har ofta gjort det med mycket små resurser och till ett mycket högt pris.

Det var i städer som Kobane som den internationella koalitionen tillsammans med kurdiska styrkor lyckades bryta IS territoriella kontroll. Kampen handlade inte bara om Syriens framtid utan också om Europas och Sveriges säkerhet. Därför är det djupt oroande att vi nu ser att de områden som tidigare bar ett så stort ansvar i kampen mot terrorismen återigen utsätts för militära attacker, destabilisering och hot mot civilbefolkningen.

Fru talman! Det är mot denna bakgrund min kollega har ställt en fråga till utrikesministern om hur Sverige ska säkerställa att eventuellt bistånd och politiskt stöd till Damaskus villkoras med demokratiska reformer, skydd för minoriteter och internationell uppföljning. Det är en helt avgörande fråga.

Syriens framtid kan inte och får inte byggas på en återgång till ett auktoritärt styre där minoriteter förtrycks och oppositionen tystas. Syriens framtid måste i stället bygga på respekt för landets etniska och religiösa mångfald och på garantier för både kollektiva och individuella rättigheter. Här har Sverige haft en historiskt tydlig linje: att stå upp för internationell rätt, mänskliga rättigheter och skydd för minoriteter.

Fru talman! Regeringen har genomfört uppmärksammade besök i Syrien och talat om stabilitet och framtida samarbete. Men stabilitet kan aldrig byggas på att minoriteters rättigheter åsidosätts eller att de grupper som burit ett enormt ansvar i kampen mot IS lämnas utan politiskt stöd.

Samtidigt har vi den senaste tiden sett uppgifter om ett avtal mellan Sverige och Somalia, där migrationspolitik och bistånd kopplas samman. Om jag har förstått saken rätt gäller samma sak för Syrien. Detta har väckt betydande kritik, eftersom det riskerar att ge intryck av att bistånd används som ett instrument i migrationspolitiska överenskommelser.

Det är allvarliga frågor vi diskuterar. Det är också frågor som oppositionen har velat få klarhet i genom riksdagens konstitutionsutskott, men när förslag lades fram om att statsministern skulle höras om dessa frågor i KU stoppades det av regeringsunderlaget. Vi socialdemokrater ser mycket allvarligt på att man använder KU på detta sätt.

Fru talman! När regeringen samtidigt agerar i Syrien väcks större frågor: Vilken linje driver Sverige i regionen? Ska svensk utrikespolitik fortsatt vara tydligt förankrad i stöd för demokrati, internationell rätt och skydd för minoriteter, eller riskerar den att alltmer präglas av kortsiktiga migrationspolitiska överenskommelser och realpolitiska kompromisser?

Det är mot denna bakgrund jag vill fråga utrikesministern hur regeringen konkret avser att säkerställa att politiskt stöd och bistånd till Damaskus faktiskt villkoras med krav på demokratiska reformer, skydd för minoriteter och internationell uppföljning.

Fru talman! Jag vill tacka utrikesministern för debatten.

Jag vill samtidigt påminna utrikesministern om att den här debatten handlar om konsekvenser enligt den internationella rätten. Sverige säger sig ju vara en stark röst för internationell rätt.

Vi kritiserar ofta tillsammans Rysslands invasion av Ukraina och många andra brott mot folkrätten. Men vi socialdemokrater anser, uppenbarligen till skillnad från regeringen, att folkrätten måste gälla överallt. Folkrätten måste gälla i Europa. Folkrätten måste gälla i Mellanöstern, även om vi i går såg Ulf Kristersson svaja om detta när det gällde Iran, och folkrätten måste gälla i Västsahara. Om vi accepterar att ett territorium kan ockuperas i ett halvt sekel utan att dess folk får avgöra sin framtid riskerar vi att undergräva just den rättsordning vi säger oss försvara.

Fru talman! Västsaharierna har väntat i över 50 år på att få utöva sin rätt till självbestämmande. Det minsta man kan begära av Sveriges regering är att den står fast vid den princip som så länge varit vägledande i svensk utrikespolitik – att alla folk ska ha lika rättigheter och själva kunna avgöra sin framtid.

För oss socialdemokrater innebär det att vi inte kan acceptera en lösning som på förhand begränsar västsahariernas rätt att välja sin egen framtid. Det gör nämligen Marockos autonomiplan, som utrikesministern både stöder och försvarar här i kammaren i dag.

Jag vill därför avsluta med en sista fråga till utrikesministern. Utrikesministern har sagt att regeringen accepterar autonomiplanen. Hur kommer regeringen konkret att arbeta för att västsaharierna ska få utöva sin rätt till självbestämmande, och hur ska det gå till i praktiken?

Fru talman! Engagemanget för Västsaharafrågan inom socialdemokratin har varit och är fortsatt mycket starkt, men vi byter inte åsikt i frågan bara för att en rad länder byter linje och gör som ockupationsmakten Marocko vill. Vi tänker inte göra oss till offer för ockupationsmakten Marockos lobbyarbete, som uppenbarligen har varit väldigt framgångsrikt ute i Europa hos flera länder men också hos svenska Utrikesdepartementet. Det beklagar jag.

Internationella domstolen i Haag slog redan 1975 fast att Marocko inte har suveränitet över Västsahara. EU-domstolen slog senast 2024 fast att EU:s handels- och fiskeavtal med Marocko inte kan omfatta Västsahara eftersom territoriet är separat och västsaharierna inte har gett sitt samtycke.

Trots denna tydliga internationella rättsliga grund väljer regeringen att ge politiskt stöd till ockupationsmaktens eget förslag. Det hörde vi från utrikesministern här. Utrikesministern hänvisar i sitt svar till FN:s säkerhetsråds resolution från oktober 2025 och menar att den öppnar upp för ett nytt läge i konflikten. Men en säkerhetsrådsresolution förändrar inte grundläggande folkrätt.

Rätten till självbestämmande är vad folkrätten kallar jus cogens – en tvingande norm. För mig, som i grunden är jurist, är det viktigt att man håller ordning på de juridiska begreppen. Jus cogens gäller oavsett politiska kompromisser och oavsett vilka makter som driver på i säkerhetsrådet eller lobbar regelbundet hos Utrikesdepartementet. Den gäller oavsett geopolitik. Den gäller oavsett vilka stater som anser att en viss lösning är politiskt bekväm.

Det är därför svårt att förstå regeringens logik. Man säger å ena sidan att västsaharierna har rätt till självbestämmande, men å andra sidan stöder man en plan som utgår från marockansk suveränitet.

Mitt svar till utrikesministern är att för oss socialdemokrater är principen tydlig: Ett folk som levt under ockupation i ett halvt sekel måste själva få avgöra sin framtid. För oss socialdemokrater är detta en avgörande punkt. Ett verkligt självbestämmande måste innebära att det västsahariska folket själva får avgöra sin framtid och att alla alternativ finns på bordet, inklusive självständighet. Att på förhand låsa fast lösningen inom ramen för marockansk suveränitet riskerar i stället att legitimera en ockupation som redan har pågått i flera decennier.

Fru talman! Jag vill också nämna något om exploateringen av Västsaharas naturresurser. Här tiger Sverige relativt still. Handeln med fisk, fosfat och andra resurser från det ockuperade territoriet fortsätter. Det innebär att ekonomiska intressen, som ju så ofta är drivkraften i internationella konflikter, fortsätter att knytas till en situation som enligt internationell rätt är olaglig. Det är också en av de centrala frågorna i den här konflikten. Västsahara har, för kännedom, några av världens rikaste fosfatfyndigheter. Fiskevattnen utanför kusten tillhör de mest resursrika i världen. Det är resurser som tillhör det västsahariska folket, fru talman, men som i dag exploateras under ockupation.

Därför blir frågan om folkrätten inte bara principiell utan också mycket konkret. Om internationella domstolar tydligt slår fast att Västsahara är ett separat territorium måste också stater och internationella organisationer agera i enlighet med detta.

Min uppföljande fråga till utrikesministern blir därför: Hur tänker regeringen säkerställa att Sveriges politik faktiskt ligger i linje med EU-domstolens dom och med principen att Västsaharas naturresurser tillhör dess eget folk?

Fru talman! I en tid då den internationella rättsordningen prövas från flera håll blir en fråga särskilt avgörande: om vi menar allvar med folkrätten eller om vi bara försvarar den när det är politiskt bekvämt. Jag tänker på regeringens olika måttstockar och olika ageranden när det gäller ett antal olika länder. Det gäller Rysslands invasion av Ukraina. Det gäller Israels ockupation av Palestina. Det gäller också Västsahara och den marockanska ockupationen.

Västsahara har sedan 1975 varit ockuperat av Marocko och räknas fortfarande av FN som ett icke avkolonialiserat territorium eller, om man så vill, Afrikas sista koloni. Efter 16 års krig nåddes 1991 ett eldupphör och ett avtal om att det västsahariska folket skulle få avgöra sin framtid genom en folkomröstning om självständighet. Den folkomröstningen har ännu inte ägt rum. Under tiden har ockupationen fortsatt.

Marocko har byggt en mur genom territoriet, flyttat in bosättare och exploaterat Västsaharas naturresurser – från fosfat till fisk. Den diskussionen känner utrikesministern säkert igen från EU-nämnden. Samtidigt utsätts västsahariska aktivister för repression. Amnesty och Freedom House vittnar om hur demonstranter slås ned och hur människor som kräver självbestämmande förföljs.

Fru talman! För min egen del började engagemanget i frågan redan under min tid i det socialdemokratiska ungdomsförbundet SSU. Jag har genom åren haft möjlighet att besöka de västsahariska flyktinglägren vid flera tillfällen, även i min roll som riksdagsledamot.

Jag minns fortfarande känslan när jag kom fram till lägren i den algeriska öknen. Tiotusentals människor lever där i exil – i vissa fall i generationer – i väntan på att få återvända till sitt eget land. Trots de svåra förhållandena möts man när man kommer dit av en värdighet, en organisering och en uthållighet som gör starkt intryck.

Under en av dessa resor deltog jag också i Sahara Marathon. Att springa genom öknen tillsammans med västsaharier och internationella deltagare är mer än ett idrottsevenemang. Det är en manifestation för en fredlig kamp. Det tänkte jag på när mina fötter mötte Saharas sand och det endast fanns en blå himmel ovanför.

Det som slår en starkast är just detta: Västsaharierna har i decennier valt den fredliga vägen. Det har skett genom FN-processer, genom diplomati och genom internationell solidaritet, men alltför ofta möts de av tystnad och ignorans från omvärlden.

Fru talman! Det är mot denna bakgrund som regeringens omläggning av Sveriges politik i Västsaharafrågan väcker så stor oro. Besvikelse kan jag inte riktigt säga att det är. Vi var säkert många som såg Agenda i går och hajade till när statsminister Ulf Kristersson i intervjun om Iran inte verkade ha koll på grundläggande folkrätt och internationell rätt.

När det gäller Västsahara har Sverige under lång tid haft en tydlig linje: att stå upp för folkrätten och för västsahariernas rätt till självbestämmande. Men nu uttrycker regeringen stöd för ockupationsmakten Marockos autonomiplan som en ”trovärdig grund för förhandlingar”. Detta är ett mycket problematiskt ställningstagande.

Autonomiplanen är ockupationsmaktens eget förslag och utgår från att Västsahara ska förbli under marockansk suveränitet. Det innebär i praktiken att självständighet inte finns som ett verkligt alternativ. Det är svårt att se hur denna plan kan förenas med principen om självbestämmande.

Därför vill jag fråga utrikesministern: Hur motiverar regeringen att stödja Marockos autonomiplan samtidigt som man säger sig stå upp för västsahariernas rätt till självbestämmande?

Herr talman! Jag var oerhört tydlig i mitt inlägg gällande både Hamas och glädjen över att bli av med den iranska regimen, som har terroriserat sin befolkning under många år. Det råder ingen tvekan om var Socialdemokraterna står vare sig i frågan om Hamas eller när det gäller synen på den iranska regimen.

Min fråga handlade dock inte om vare sig Hamas, Gaza eller Iran. Den fråga som jag ställde handlade om Västbanken och Palestina och om Kristdemokraternas trovärdighet i fråga om att kritisera bosättningar på Västbanken.

Det är beklagligt, tycker jag, att partiledaren har poserat framför israeliska militärfordon trots decennier av illegal ockupation och att hon under brinnande krig gjort uttalandet att Israel gör hela världen en tjänst. En partiledare vet mycket väl hur ord vägs, och hon väljer att säga detta samtidigt som staten Israel är folkmordsanklagad.

Jag tycker också att det är beklagligt att Camilla Brodin, Kristdemokraternas gruppledare här i riksdagen, lade upp en bild på en flaska vin från ockuperad mark. Detta var inget som ledamoten Berntsson besvarade eller kommenterade i sin replik.

Men jag växlar perspektiv. Jag skulle vilja ta upp de kristna palestiniernas situation i Taybeh. Jag besökte ett ölbryggeri där. De personer jag träffade berättade och vittnade om en mycket svår situation. Israeliska bosättare hade bränt ned deras kyrka och gett sig på ett mångårigt kulturarv och var nu i färd med att ta deras mark. Jag tycker att det här är någonting som vi måste reagera på med emfas i Sveriges riksdag.

Det finns tid för bot. Det finns tid för bättring. Jag hoppas att Kristdemokraterna framöver på ett tydligt sätt står upp för internationell rätt världen över.

Herr talman! Tack för anförandet, ledamoten Berntsson!

Jag vill ställa en fråga till ledamoten om trovärdighet i de frågor vi diskuterar i dag.

Ledamoten Stefan Olsson från Moderaterna talade tidigare om att Israels bosättningar är en skamfläck. Även ledamoten Berntsson tog upp det i slutet av sitt anförande.

Kristdemokraterna ingår i regeringsunderlaget och säger att man står upp för den internationella rätten. Regeringen säger att bosättningarna är olagliga och att den illegala situationen inte ska understödjas eller erkännas.

Jag vill ta upp KD:s historik i frågan. Jag tycker nämligen inte att den imponerar. För ett antal år sedan poserade den tidigare kristdemokraten Sara Skyttedal med partiledaren Ebba Busch framför ett israeliskt militärfordon, trots decennier av israelisk ockupation. I nutid, mitt under brinnande krig där kvinnor och barn och tiotusentals civila har dött, har partiledaren Ebba Busch sagt att Israel gör hela världen en tjänst.

Till sist, när det gäller bosättningar: Kristdemokraternas gruppledare i riksdagen, Camilla Brodin, lade upp en bild på Facebook med en flaska vin från ockuperad mark, vilket var tydligt i inlägget. Hon skrev också: Äntligen fredag! Det var alltså en produkt från just ockuperat territorium. Där är folkrätten mycket tydlig, och EU har markerat.

Mina frågor till ledamoten Berntsson är: Hur går detta ihop med Kristdemokraternas och regeringens tal om internationell rätt? Tycker ledamoten Berntsson att det är lämpligt att marknadsföra produkter från ockuperad mark på gruppledarens Facebookkonto?

Herr talman! Jag tänker att situationen är otroligt tydlig. Ända sedan planen för 1967 års gränser antogs har Palestina krympt och krympt i ett läge av bosättningar, terrorism och fördrivning av människor.

Redan 2014 erkände den socialdemokratiska regeringen Palestina för att sätta fart på tvåstatslösningen. Vi har kraftigt markerat mot de bosättningar som har pågått under många år nu, men trots detta har det bara fortsatt och fortsatt. Vi ser inte att den nuvarande politiken som både EU och Sverige har sätter någon press på Israel. Här menar vi att ett pausande av associations- och handelsavtalet skulle vara den tydligaste vägen för att sätta press på Israel.

Det som nu ligger på bordet är ett beslut om det så kallade E1-området, som klyver Västbanken på mitten. Många bedömare säger att om man går vidare med det, som den israeliska regeringen nu föreslår, ja, då kan vi glömma en palestinsk stat. Vi kan glömma en tvåstatslösning.

Jag tror – jag är faktiskt till och med övertygad om – att vi borde ta i hand, socialdemokrater och moderater, på att se till att sätta press på Israel nu. Jag beklagar det besked som utrikesministern gav tidigare i veckan att man inte längre är beredd att pressa Israel på det sättet. Det är verkligen i elfte timmen, och vill vi ha en tvåstatslösning måste vi sätta press på Israel. Det gör vi bäst genom att pausa associations- och handelsavtalet med Israel.

Herr talman! Tack, ledamoten Olsson, för ditt anförande! Jag uppskattar att du nämnde både Iran och kampen för demokrati där och förstås också motståndet mot Hamas. Du sa också väldigt tydligt att bosättarpolitiken är en skamfläck för Israel. Det instämmer jag i.

Jag skulle vilja återknyta till det som jag talade om i mitt tidigare anförande. Det handlar om den interpellationsdebatt som jag hade här med utrikesminister Maria Malmer Stenergard för ett par dagar sedan. Där fick jag ett tydligt besked om regeringens linje när det kommer till bosättningarna. Man säger å ena sidan att man står bakom ICJ:s rådgivande yttrande, där bosättningarna fördöms, men man driver inte att EU ska använda människorättsklausulen i handels- och associeringsavtalet med Israel så att det också får konsekvenser. Vi har hört från kabinettssekreteraren att Sverige inte längre står bakom det man tidigare drev.

Samtidigt ser vi hur annekteringslagstiftningen i Israel går vidare. Bosättningsutbyggnaden fortsätter, och E1-planen riskerar att döda en tvåstatslösning fullständigt. Handels- och associeringsavtalet med EU är därför inte en detaljfråga, utan det är ett av de mest konkreta påtryckningsmedel EU har till sitt förfogande.

Min fråga till ledamoten Olsson är därför: Anser ledamoten verkligen att det är bra att regeringen har svängt om handels- och associeringsavtalet? Om ja, varför tycker ledamoten det? Hur motiverar man folkrättsligt och politiskt att handels- och avtalsrelationer kan fortsätta som vanligt samtidigt som Internationella domstolen säger att stater, inklusive Sverige, har en skyldighet att inte bistå i en illegal situation på ockuperad mark?

Herr talman! Dagens betänkande handlar egentligen om Israel och Palestina, men det är omöjligt att inleda en sådan här debatt utan att nämna något om situationen i Mellanöstern i sin helhet. Den är mycket allvarlig. Inte minst de senaste dagarna har visat hur snabbt allt kan eskalera. Efter USA:s och Israels bombningar i Iran har vi sett en storkrigsliknande utveckling där fler länder dras in och ytterligare länder riskerar att dras in, i en region som redan är mycket sårbar. Libanon, gulfstaterna och hela det säkerhetspolitiska läget i området påverkas. Och risken för en regional spridning är som sagt uppenbar.

Det är därför viktigt att vi står stadigt i en princip som vi i Sverige ofta säger oss försvara: internationell rätt. Bombningar som strider mot internationell rätt måste kritiseras oavsett om de utförs av USA, Israel eller någon annan. Men vi måste också säga det uppenbara: Iran har under lång tid brutit mot just den internationella rätten. Det har man gjort genom att finansiera terrorism, destabilisera regionen och orsaka enormt mänskligt lidande. Irans regim har blod på sina händer och har urskillningslöst mördat sin egen befolkning i decennier fram till våra dagar. Det iranska folket förtjänar demokrati och frihet från ayatollornas förtryck. Men just därför kan vi inte ha en selektiv folkrätt. Antingen gäller internationell rätt eller så urholkas den för oss alla.

Herr talman! När vi talar om Mellanöstern måste vi tala om Gaza. Den humanitära situationen är fortsatt fruktansvärd där. Det som ibland beskrivs som en vapenvila är i praktiken ingen vapenvila. Civila palestinier dödas fortfarande av Israel. Tillträdet för humanitär hjälp är återkommande begränsat. Hjälporganisationer vittnar om att resurserna tar slut och att man hindras i sitt arbete.

Jag vill här vara glasklar: Hamas är en terrororganisation. Hamas attacker mot civila israeliska medborgare är fullständigt oacceptabla och ska fördömas utan reservation. Hamas bär ett tungt ansvar för lidande och för att det blir svårare att nå fred.

Kampen mot terrorism ger dock inte Israel rätt att begå övergrepp eller bryta mot internationell humanitär rätt. Det är just här som folkrätten prövas – när känslorna är som starkast, när våldet är som värst och när politiken är som mest polariserad.

I detta läge har den svenska regeringen fattat beslut som försvagar det internationella humanitära arbetet på marken. Sverige har avslutat sitt stöd till UNRWA, som är FN:s hjälporganisation för palestinska flyktingar. UNRWA är en av de viktigaste aktörerna för att ge utbildning, sjukvård och livsnödvändigt stöd till miljontals palestinier. Stödet till det ekumeniska följeslagarprogrammet i Palestina och Israel har också avslutats. Detta är ett internationellt civilsamhällesinitiativ där följeslagare finns på plats för att dokumentera övergrepp, följa civila i utsatta områden och bidra till internationell närvaro.

När stödet till dessa aktörer dras tillbaka i ett läge där våldet på Västbanken ökar kraftigt sänder det en problematisk signal. Om Sverige menar allvar med att stå upp för internationell rätt, civilt skydd och humanitärt stöd måste det också märkas i regeringens prioriteringar.

Herr talman! Jag vill nämna ett möte som jag nyligen hade med Breaking the Silence här i riksdagen. Det var ett möte med besökande israeliska soldater som själva tjänstgjort i Gaza och på Västbanken. De berättade vad de hade upplevt. Deras berättelser handlade om order och rutiner som leder till att civila behandlas som hot, om hus som förstörs som så kallade säkerhetsåtgärder och om hur gränsen mellan militär operation och kollektiv bestraffning suddas ut. De beskrev en verklighet där människor avhumaniseras, där rättssäkerhet försvinner och där våld normaliseras.

Jag tar upp detta i dagens debatt här i kammaren av en anledning. Det här är israeliska röster. Det är soldater som säger: Det här kan inte vara vägen framåt. Deras vittnesmål påminner oss om att kritik mot övergrepp inte är ett angrepp på Israel. Kritiken kommer dessutom från landets egna medborgare och är ett försvar av rättsstatens och folkrättens principer.

Medan världen så ofta fokuserar på de stora konflikterna – på bombningar och krigsrubriker – sker nu något på Västbanken som riskerar att bli permanent. Det sker en gradvis men tydlig förskjutning mot annektering, mot permanent kontroll och mot att tvåstatslösningen, som vi så ofta talar om, i praktiken dör.

Förra året besökte jag och Morgan Johansson området Masafer Yatta. Vi besökte byn Umm al-Khair. Där lever människor under rivningshot och under systematiska inskränkningar vad gäller tillgång till vatten, el och grundläggande infrastruktur. I den miljön pågår bosättarvåld, hot och trakasserier. Det är en vardag som präglas av rädsla.

Jag har själv stått på platsen där människorättsaktivisten Awdah Hathaleen mördades. Jag träffade hans familjemedlemmar. Jag såg sorgen, chocken och ilskan, men jag såg också en uppgivenhet – en känsla av att rättvisa inte finns. Den misstänkte gärningsmannen går fortfarande fri, trots att man vet vem han är och trots att bevis finns.

Det är här vi måste säga som det är: Detta handlar inte om några enstaka extrema bosättare som staten inte kan kontrollera. Det vi ser är en struktur. Våldet sker med statligt skydd – formellt eller informellt – genom att det tolereras, genom att det sällan lagförs och genom att palestinier möts av ett system där de saknar skydd.

Ordet bosättare leder egentligen tanken helt fel. Det som de sysslar med borde i stället kallas terrorism mot palestinier, sanktionerad av staten Israel.

Herr talman! Detta sker samtidigt som vi ser lagändringar och politiska beslut som drar Västbanken i riktning mot annektering. På samma gång fortsätter eller återkommer planerna kring det så kallade E1-området, som tidigare beskrivits som en röd linje eftersom det riskerar att skära av territorium och göra en sammanhängande palestinsk stat omöjlig.

Det är i det här läget som internationell rätt återigen blir avgörande. Internationella domstolen slog 2024 fast att bosättningspolitiken och ockupationen strider mot internationell rätt. Domstolen sa något som är centralt här: Andra stater har en skyldighet att inte erkänna, inte bistå och inte medverka till den olagliga situationen. Domstolen pekade också på att stater måste se över sina relationer. Det handlar om handel, investeringar och ekonomiska flöden som bidrar till att upprätthålla den illegala situationen. Det är ett svenskt ansvar.

Det var därför jag i min interpellation i tisdags ställde utrikesministern till svars om vad detta i praktiken betyder för Sveriges agerande. Regeringen säger ju att man står bakom ICJ och den internationella rätten. Regeringen säger i text att bosättningarna är olagliga. Regeringen säger också att man driver på för sanktioner.

Men det som avgör trovärdighet är ju handling. Här finns en stor fråga som regeringen måste svara på. I utrikesutskottet har vi fått besked från kabinettssekreteraren, och här i kammaren fick vi i tisdags besked från utrikesministern om att Sverige inte längre driver på för att EU ska pausa handelsavtalet mellan EU och Israel, trots att avtalet innehåller en människorättsklausul. EU har använt den klausulen mot många andra länder – minst 15 – med betydligt svagare grund än illegal ockupation och annekteringspolitik.

Samtidigt ser vi alltså annekteringslagstiftning och planering på marken. Samtidigt eskalerar bosättarvåldet. Samtidigt hotas byar som Umm al-Khair av rivning och fördrivning. Jag tvingas konstatera att Sverige i detta läge minskar trycket och struntar i de förpliktelser som Sverige har enligt det internationella domstolsutlåtandet och den internationella rätten.

Herr talman! Regeringen hänvisar ofta till EU, men vi vet att centrala beslut blockeras av Orbáns Ungern. Då blir det inte ledarskap att gömma sig bakom EU-processer som man vet inte levererar. Då blir resultatet, bekvämt nog, att Ungern får lägga in sitt veto och att detta också blir Sveriges utrikespolitik.

Det är därför jag menar att en av de mest centrala frågorna i den här debatten handlar om konsekvens. Ska internationell rätt få praktiska konsekvenser eller inte? Om vi säger att folkrätten gäller när Ryssland bryter mot den måste vi också säga att den gäller när andra bryter mot den – annars är folkrätten bara ett argument som vi tar fram när det passar oss.

Herr talman! Sverige ska vara ett land som försvarar internationell rätt, mänskliga rättigheter och en regelbaserad världsordning, inte bara i talarstolen utan även i praktiken. Det betyder att vi måste använda de verktyg som faktiskt finns – politiska, diplomatiska och ekonomiska. Därför vill jag avsluta med att göra det tydligt var vi står.

Om vi menar allvar med ICJ:s rådgivande yttrande och med att inte bistå den illegala situationen kan vi inte samtidigt belöna den nuvarande utveckling som Israel står för med en fortsatt avtalsrelation till EU utan några som helst konsekvenser. Därför yrkar jag avslutningsvis bifall till Socialdemokraternas, Vänsterpartiets och Miljöpartiets gemensamma reservation 3 om att EU:s associeringsavtal med Israel ska suspenderas tills internationell rätt respekteras.

(Applåder)

Fru talman! Den här debatten har visat att det i slutändan handlar om konsekvenser eller inte för en illegal ockupationsmakt. I det här fallet talar vi om Israel.

Vi ser att det fortfarande går att handla med varor från ockuperad mark. Ett exempel är att vi kunde se KD:s gruppledare i riksdagen lägga upp en bild på Facebook med en flaska vin från ockuperad mark och skriva: Äntligen fredag! Ett annat exempel är att vi var över hundra ledamöter som skrev på en namninsamling och ställde krav på att utrikesministern skulle ta initiativ för att på riktigt stoppa handeln med varor från ockuperad mark. Om några sådana initiativ har vi inte hört någonting från utrikesministern, trots att man kan göra detta på nationell nivå.

Utrikesministern missar också att de bosättare och terrorister som verkar på Västbanken och ger sig på den palestinska befolkningen där i praktiken får stöd av staten Israel. Det är här jag hänvisar till klausulen om mänskliga rättigheter och säger att man måste pausa handelsavtalet med Israel.

Medan vi med rätta sätter hård ekonomisk och politisk press på andra stater gör vi alltså inte det på Israel. När det gäller Västbanken och Palestina nöjer sig regeringen med att fördöma. Att regeringen nu väljer att inte längre stödja en paus av handelsavtalet är ett politiskt vägval, och det är beklämmande.

Den svenska regeringen får stå för det och får förklara varför, men jag skulle vilja se regeringen använda de verktyg som vi har för att verkligen sätta press på Israels regering, vilket ligger i linje med Internationella domstolens domslut.

Fru talman! Här går en tydlig skiljelinje i svensk utrikespolitik. En röst i höst på Socialdemokraterna är också en röst för en aktiv svensk utrikespolitik där vi står upp för demokrati, mänskliga rättigheter och alla människors lika värde.

(Applåder)

Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaret, för det var tydligt gällande handelsavtalet.

Regeringen handlar alltså vidare med Israel, och man väljer att se mellan fingrarna. Här handlar det om en brutal ockupationsmakt, men regeringen struntar i den klausul om mänskliga rättigheter som finns och som har använts och aktiverats vid tidigare tillfällen när det har handlat om mindre övergrepp och förtryck i 15 andra stater. Men det struntar den svenska regeringen i.

Vi kan också konstatera att Sveriges nuvarande utrikesminister gör som många andra ledare i EU och i väst: Man fördömer pliktskyldigt med ord de uppenbara brotten mot mänskliga rättigheter på Västbanken och i Palestina. Samtidigt är det uppenbart att det saknas konkret handling för att verkligen sätta press på Israel. Handelsrelationerna fortsätter. Vi har en krigsmaterielexport till Israel som fortsätter. Nationella handelsförbud mot bosättningsprodukter införs inte. Det är de besked vi har.

Likt decennier tidigare får bosättningsexpansionen fortsätta med terror och lagändringar som för Västbanken allt närmare en permanent annektering. Västvärlden fördömer som sagt pliktskyldigt, precis som den svenska regeringen. Man uttrycker oro och skriver uttalanden, men inga åtgärder som sätter verklig press på Israels regering genomförs – trots att Sverige enligt de internationella domstolarna har en rättslig förpliktelse att verkligen sätta press.

Jag frågar igen: Hur säkerställer regeringen konkret, inte retoriskt, att Sverige inte bidrar till den illegala situationen på Västbanken?

Och ja, jag vill ta upp handelsavtalet igen. Det är nämligen ingen liten fråga. Det är den mest konkreta påtryckningsmekanism som EU har gentemot Israel. Om regeringen har valt att inte längre stödja en paus av avtalet, vilket vi har fått som svar, är det en politisk kursändring. Den motiveras otydligt. Det hänvisas till Gaza och att man inte släpper in humanitärt tillträde. Men den blodiga ockupationen på Västbanken fortsätter ju. Här kränks mänskliga rättigheter. Ändå fortsätter vi handeln.

Varför ska Sverige fortsätta med handelsrelationer utan villkor när ICJ uttryckligen uppmanar stater att vidta åtgärder för att förhindra handels och investeringsförbindelser som upprätthåller den enligt internationell rätt illegala situationen?

Det räcker inte heller att man, som utrikesministern säger, driver sanktioner mot enskilda individer, vare sig de är bosättarterrorister eller högerextrema ministrar. Detta är en utveckling som vi har sett över tid, även när inte de mest högerextrema, till exempel Smotrich, ingick i regeringen. Detta har pågått under lång tid.

Jag skulle vilja lyfta med utrikesministern att det behövs tydligare åtgärder mot den israeliska ockupationsmakten. Annars kommer vi i väst att gå till historien som kollektivt ansvariga för att Israel fick fortsätta ockupera, riva människors hem och förtrycka mänskliga rättigheter. Det är både vår politiska uppgift och vår moraliska skyldighet att sätta stopp för det vansinne som pågår på Västbanken.

(Applåder)

Fru talman! Situationen i Mellanöstern fortsätter att vara mycket allvarlig. De senaste dagarnas dramatiska utveckling – med storkrigsliknande händelser i regionen i spåren av USA:s och Israels bombningar i Iran – visar hur regionen nu snabbt kastats in i ytterligare destabilisering. När konflikter trappas upp på flera fronter prövas den internationella rätten och de mänskliga rättigheterna, och när folkrätten prövas måste vi alltid vara konsekventa. Det är mot den bakgrunden som vi måste fortsätta tala om vad som sker på Västbanken i Palestina.

Den palestinska byn Umm al-Khair i Masafer Yatta står inför ett akut hot om omfattande rivningar och tvångsförflyttning. Under många år har tillgången till vatten, el och infrastruktur systematiskt inskränkts. Det är en metodisk politik för att göra det omöjligt för människor att bo kvar.

Jag har själv besökt platsen där människorättsaktivisten Awdah Hathaleen mördades i juli 2025. Jag har träffat hans familjemedlemmar. Jag har stått på den plats där han sköts.

Den extremistiska bosättaren – eller det vi mer korrekt borde kalla för en verklig terrorist – som misstänks för mordet går fortsatt fri trots bevisning. Detta är inte en isolerad händelse. Det är en del av ett mönster av våld, hot och systematiskt förtryck.

Bosättarterrorister agerar i praktiken med militära befogenheter. De verkar i nära samverkan med israeliska statens säkerhetsstrukturer. Rapporter visar att mindre än 1 procent av anmälningar mot soldater på Västbanken leder till åtal. Straffriheten är närmast total.

Det är därför sakligt fel att vi ibland endast talar om enskilda extremistiska bosättare. Det är en statligt sanktionerad verklighet där våld mot civila tolereras och i praktiken skyddas.

Fru talman! Internationella domstolen slog i sitt rådgivande yttrande fast att Israels bosättningspolitik strider mot internationell rätt, och domstolen klargjorde också att stater har en skyldighet att inte erkänna, inte bistå och inte heller medverka till den olagliga situationen. Man uppmanade också stater att vidta åtgärder. Detta är en rättslig förpliktelse också för Sverige.

Vad har då hänt i praktiken? I september 2025 skrev regeringen att man bett EU att skyndsamt lägga fram konkreta förslag för att öka trycket på Israel. I februari 2026 upprepades i ett gemensamt uttalande att konkreta åtgärder skulle vidtas. Samtidigt vet vi att centrala EU-beslut blockeras. Regeringen fortsätter ändå att i huvudsak hänvisa till EU-processer som vi vet riskerar att inte leda till någonting.

På samma gång fick vi i utrikesutskottet besked från kabinettssekreteraren att Sverige inte längre står bakom att EU ska pausa handelsavtalet mellan Sverige och Israel. Det är ett avtal som dessutom innehåller en tydlig klausul om respekt för mänskliga rättigheter. EU har redan använt denna klausul mot minst 15 andra länder med betydligt svagare folkrättsliga överträdelser som grund. I detta läge, där vi ser fortsatt illegal ockupation, systematisk bosättningsexpansion och tvångsförflyttningar, svänger alltså Sverige.

Jag vill därför fråga utrikesministern, så att detta blir tydligt sagt också i denna kammare: Har regeringen verkligen svängt i frågan om att suspendera och pausa handels- och associeringsavtalet med Israel? Om så är fallet – varför? Vilken är den folkrättsliga motiveringen till att inte använda klausulen om mänskliga rättigheter i detta fall?

Fru talman! Tack, utrikesministern, för dagens interpellationsdebatt!

Den här debatten har ytterst handlat om vilket Sverige vi vill vara och förstås om Sveriges roll i världen. Det är självklart fokus på Ukraina, som är vår största säkerhetspolitiska utmaning. När unga människor i Ukraina dör för den europeiska säkerhetsordningen och för sitt land måste Sverige tydligt stå upp för det som är rätt.

Jag glömmer aldrig när jag besökte Kiev och Ukraina under förra året samtidigt som Kiev attackerades. Jag glömmer inte när vi satt i skyddsrummet. Jag glömmer inte heller när vi stod vid minnesplatsen för unga soldater födda 2003 och döda 2022, endast 19 år gamla. De försvarade inte bara sitt territorium. De försvarade också den europeiska säkerhetsordningen.

När demokratin backar i Georgien ska Sverige vara en högljudd röst för demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstaten. När minoriteter tystas i flera medlemsstater ska Sverige stå upp för civilsamhället och alla människors lika värde.

OSSE bygger på insikten om att säkerhet och mänskliga rättigheter hänger samman. Om vi försvagar den mänskliga dimensionen försvagar vi också säkerheten. Sverige har historiskt varit en drivande kraft i detta arbete. Jag hoppas att vi också kommer att vara det framöver.

När vi socialdemokrater tänker på OSSE tänker vi också ofta på vår tidigare utrikesminister Ann Linde. Hon tog sig an OSSE med stort engagemang när hon som Chairperson-in-Office och Sverige ledde OSSE:s arbete. Här är jag övertygad om att inspiration finns att hämta för den nuvarande svenska regeringen.

Jag hoppas också att utrikesministern kan ta med sig frågan om att driva att Moskvamekanismen också kan aktiveras för att stå upp för hbtqi-personer. Det är ett förslag som vi skickar med. Tack för dagens debatt!

(Applåder)

Fru talman! Det råder ingen tvekan om var Socialdemokraterna står när det kommer till den europeiska säkerhetsordningen och engagemanget för vårt närområde. Men vi är också engagerade i fler delar av världen. Utrikesministern nämnde Tahiti, men FN är ju så mycket större än Tahiti. FN rymmer nästan alla världens nationer. Där är det förstås viktigt med ett starkt engagemang.

Bara för ett par veckor sedan var jag själv med vid mötet mellan de nordisk-baltiska delegationerna och den amerikanska delegationen i Wien i samband med OSSE:s parlamentariska församlings vintermöte. Vi diskuterade Arktis och Grönland. Mötet var ärligt och tydligt – och i slutändan också positivt, hoppas jag. Vi har blivit smärtsamt medvetna om att inget längre är självklart i dagens värld. För att kunna tala om vad som är fel och markera mot det krävs det att vi möts över nationsgränser och deltar på de möten som vi har inom ramen för våra uppdrag.

Att Danmark tydligt markerar att Grönlands suveränitet inte är förhandlingsbar är ett sätt att visa politiskt ledarskap. Det är så man försvarar principer. Den principfastheten såg jag glädjande nog också hos Danmarks talman när jag mötte honom i Köpenhamn i januari för att diskutera just Grönland. OSSE är ett forum där dessa principer ska försvaras.

Fru talman! Jag tror att jag och utrikesministern har en del gemensamt, inte minst i fråga om Georgien. Det stämmer att vi möttes vid OSSE:s ministerrådsmöte för ett par år sedan på Malta. Men jag saknade utrikesministerns deltagande i Wien, där jag i stället fick lyssna på kabinettssekreteraren. Jag hoppas att vi ses på nästa ministerrådsmöte i stället.

Min kollega Linnéa Wickman nämnde Moskvamekanismen. Att Sverige aktiverade den i fallet Georgien tycker vi är bra. En fråga som vi socialdemokrater driver är att det är viktigt att man kan tillämpa Moskvamekanismen även i fråga om hbtqi-personers rättigheter. Detta har vi också motionerat om. Jag undrar hur utrikesministern ser på detta. Moskvamekanismen måste kunna användas när allvarliga och systematiska brott mot denna grupp begås, till exempel när pride förbjuds eller när lagstiftning riktas mot människor på grund av vilka de är.

Jag frågar därför utrikesministern vilka nya konkreta initiativ som har tagits för att stärka OSSE:s roll samt om regeringen är beredd att driva på för att Moskvamekanismen ska kunna användas vid grova och systematiska brott mot hbtqi-personer.

Fru talman! Vi lever i en säkerhetspolitisk brytningstid. Förra året fyllde OSSE 50 år, och den europeiska säkerhetsordning som byggts upp sedan Helsingforskonferensen 1975 och som vilar på principerna om suveränitet, territoriell integritet och respekt för mänskliga rättigheter utmanas i grunden.

Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina är det mest brutala uttrycket för detta, men vi ser också hur demokratier försvagas inifrån, hur auktoritära krafter samordnar sig, hur internationell rätt relativiseras och hur högerextrema partier växer och i flera fall samarbetar med andra klassiska högerpartier runt om i Europa. Exempelvis stod ju Moderaterna här i Sveriges riksdag bakom att Sverigedemokraternas Björn Söder blev vald till ordförandeposten i den svenska OSSE-delegationen.

Det är i det läget vi i dag står här och diskuterar Sveriges roll i OSSE. OSSE är inte endast en mötesplats för konferenser, utan det är en av de institutioner som bär upp den europeiska säkerhetsarkitekturen. Det är där säkerhet, demokrati och mänskliga rättigheter hålls samman.

Fru talman! När jag var valobservatör i Georgien såg jag hur makten används för att manipulera val, försvaga opposition och tysta civilsamhället. Demokratin där är inte under utveckling; den befinner sig i reträtt. Sverige var med och aktiverade Moskvamekanismen tillsammans med över 20 länder för att utreda situationen i Georgien. Det var viktigt, och det var bra. Men det räcker inte att reagera, utan Sverige måste också leda.

I en artikel i Dagens Arena förra året frågar sig den mångårigt OSSE-aktive Olof Kleberg: ”Har Moderaterna gett upp OSSE?” Han skriver att Sverige tidigare har varit en drivande kraft men att engagemanget nu uppfattas som nedtonat, passivt och tyst.

Jag tycker att det är en allvarlig fråga som Kleberg sätter fingret på, fru talman, för samtidigt som ett minskande engagemang för OSSE verkar vara fallet för regeringens del ser vi ett bredare mönster än så i svensk utrikespolitik. Vi ser att ambassader stängs. Vi ser att biståndet minskar kraftigt. Vi ser också att närvaron på hög nivå minskar i internationella sammanhang.

I den utrikespolitiska debatten för ett par veckor sedan uppmärksammade Morgan Johansson att Sveriges utrikesminister missar många möten. Det gäller även det senaste ministerrådsmötet i OSSE, som ägde rum i Wien för ett par månader sedan. I stället för att lyssna på Sveriges utrikesminister fick jag, som var på plats, höra på kabinettssekreteraren, medan många andra av OSSE:s medlemsstaters utrikesministrar fanns på plats. Och en vanlig fråga som många av oss som arbetar med utrikespolitik numera möter när vi reser är: Var är Sverige?

Utrikesministern säger i sitt svar på min interpellation att OSSE är en integrerad del av vår säkerhetspolitik, att Sverige deltar varje vecka och att löpande bedömningar görs. I en tid där världsordningen skakas i grunden räcker det inte att bara delta. Det krävs initiativ, det krävs politiskt driv och det krävs att man knyter kontakter med andra, likasinnade. Det krävs en vilja att forma utvecklingen.

Jag vill därför fråga utrikesministern: Hur rimmar regeringens bredare tillbakadragande internationellt med ambitionen att vara en ledande kraft i den organisation som ska försvara den europeiska säkerhetsordningen – samtidigt som utrikesministern så tydligt prioriterar ned de internationella mötena?

(Applåder)

Herr talman! Vi möts i denna utrikespolitiska debatt i en tid då vår världsordning skakas i grunden och den europeiska säkerhetsordning som vi har byggt vår gemensamma säkerhet på under efterkrigstiden utmanas.

Rysslands brutala anfallskrig mot Ukraina fortsätter att kräva liv, rasera städer och slå sönder tryggheten för miljoner människor.

Förra året besökte jag Ukraina. Något som jag aldrig kommer att glömma efter den resan var när vi stod vid minnesplatsen strax utanför Kiev för soldater som försvarade sitt land efter den fullskaliga invasionen för snart fyra år sedan. På flera minnesstenar stod det födelseår 2003 och dödsår 2022. Det var soldater som var endast 19 år gamla. Det var 19-åringar som skulle ha börjat sina liv men som dog för sin familjs, sitt lands och Europas frihet.

Sveriges stöd till Ukraina måste fortsatt vara starkt, långsiktigt och uthålligt.

Herr talman! Folkrätten prövas också på andra håll.

I Västsahara fortsätter en ockupation som har pågått i decennier. Regeringens omläggning nyligen av den svenska Västsaharapolitiken innebär att Sverige numera accepterar ockupationsmakten Marockos autonomiplan. Det är i strid med folkrätten och Västsaharas rätt till självbestämmande. Folkrätten gäller inte bara när den är bekväm. Den gäller alltid.

I Georgien ser vi samtidigt en mycket allvarlig utveckling. Sverige har tillsammans med över 20 andra OSSE-länder aktiverat den så kallade Moskvamekanismen, ett verktyg som gör det möjligt att utreda allvarliga brott mot mänskliga rättigheter. Det är en tydlig signal om hur allvarlig situationen där är. Den georgiska regimen fängslar oppositionspolitiker, angriper civilsamhället och inskränker pressfriheten. Demokratin är under attack. Vi socialdemokrater driver också att Moskvamekanismen generellt ska kunna användas när allvarliga brott mot hbtqi-personer sker.

I Syrien lever kurder, druser, alawiter, assyrier och flera andra minoriteter i fortsatt otrygghet efter år av krig. Sverige och EU måste bidra till en fredlig och demokratisk utveckling i Syrien där minoriteters rättigheter garanteras och där alla människor kan leva i säkerhet och värdighet.

Herr talman! Efter det långa och fasansfulla kriget i Mellanöstern ser vi nu en mycket bräcklig vapenvila. Fortfarande dödas hundratals palestinier, även efter att det som vi kallar vapenvila har trätt i kraft. På Västbanken eskalerar våldet. Israels högerextrema regering godkänner nya bosättningar, river palestinska hem och tar mark i strid med internationell rätt.

Ockupation och bosättningar dödar tvåstatslösningen och därmed också freden. Ändå säger den svenska regeringen nu återigen att handelsavtalet mellan EU och Israel kan fortsätta gälla och att vapenexporten kan fortsätta utan konsekvenser för den brutala ockupationsmakten Israel.

Sverige bör omedelbart återuppta stödet till UNRWA, verka för sanktioner mot ansvariga beslutsfattare och stå upp för internationella domstolars arbete. I dessa dagar måste vi också påminna oss om att humanitärt bistånd inte är en politisk spelbricka. Det är en moralisk skyldighet.

Herr talman! I mitt arbete i OSSE:s parlamentariska församling ser jag hur viktigt internationellt samarbete är. Tidigare i år reste jag till Köpenhamn och träffade Danmarks talman för samtal om både Arktis och Grönlands framtid. Nu i mars kommer jag tillsammans med nordisk-baltiska kolleger att resa till Grönland och där representera Sverige. Redan i morgon träffar vi nordisk-baltiska delegater den amerikanska OSSE-delegationen i Wien för att där markera att våra staters suveränitet och gränser inte är förhandlingsbara. Det transatlantiska samarbetet för säkerhet måste bygga på gemensamma värderingar om demokrati och internationell rätt.

Avslutningsvis, herr talman: Sverige ska vara en röst för fred, en röst för diplomati och en röst för mänskliga rättigheter. Det ska gälla i Ukraina, det ska gälla i Gaza, det ska gälla i Västsahara, det ska gälla i Georgien och det ska gälla i Syrien.

När Olof Palme en gång fick frågan vad politik egentligen handlar om svarade han: ”We should try to make life as decent as possible.” Det är fortfarande vår uppgift som politiker, tycker jag. När det handlar om utrikespolitik handlar det om att stå upp för freden, att stå upp för solidariteten och att stå upp för alla människors lika värde.

(Applåder)