Herr talman! För att citera Jesper Skalberg Karlsson: Vi ska inte använda rädslan som vapen, utan vi ska hålla oss till fakta.

Ledamoten beskyllde Socialdemokraterna för att sprida oro. Samtidigt stod ledamoten i talarstolen och sa att om det upptäcks uran i en järnmalmsgruva riskerar gruvan att behöva stänga. Det är bara det att så såg inte förbudet mot uranbrytning ut. Jag citerar: ”Förbudet omfattar inte gruvverksamhet som avser järnmalm, basmetaller, sällsynta jordartsmetaller eller andra mineral där mineralet bryts, provbryts, bearbetas eller fysikaliskt eller kemiskt anrikas för andra ändamål än för att använda uranets fissila egenskaper.”

Att säga att en järnmalmsgruva skulle behöva stänga om uran upptäcktes där, om det hade funnits ett uranbrytningsförbud – är inte det att använda rädsla som vapen? Är det att hålla sig till fakta? Det stämmer helt enkelt inte.

Ledamoten sa också att det inte finns något som tyder på att brytning i alunskiffer skulle uppstå i närtid. Varför är det då fullt med bolag som vill prospektera för det? Vi har bolag i Jämtland som har mutat in 80 000 hektar. Det vill Moderaterna och andra att lokalbefolkningen inte ska få bestämma över. Man vill frånta dem den rätten. Man vill flytta rätten att besluta om det här till Stockholm.

Sedan säger man att man ska tillsätta en utredning, men utredningen finns inte. Direktiven finns inte. Utredaren finns inte. Inget annat än ett pressmeddelande är presenterat.

Kan Jesper Skalberg Karlsson och Moderaterna lova jämtar, västgötar, östgötar, ölänningar och alla andra att det inte kommer att finnas något glapp i den här lagstiftningen och att det inte kommer att gå att lämna in en ansökan från det att vi nu beslutar – eller ni nu beslutar – att vetot ska avskaffas till dess att ett nytt alunskifferveto kommer på plats? Kan man garantera det från Moderaternas sida?

Herr talman! Då återstår frågan hur Moderaterna ska garantera att det här vetot kommer på plats. Sverigedemokraterna har ju sagt tydligt här i talarstolen att de inte vill ha ett veto för alunskiffer, och såvitt jag vet har Ulf Kristersson redan lovat bort ministerposter till Sverigedemokraterna.

Hur ska Jesper Skalberg Karlsson kunna få det här vetot på plats när hans regering består av sverigedemokrater som motsätter sig detta? Hur ska han kunna garantera alla där ute som nu är oroliga att det här vetot kommer att finnas med i lagstiftningsprocessen så att det är på plats innan det finns någon ansökan om gruvbrytningstillstånd? Det är omöjligt för Jesper Skalberg Karlsson att lova det, helt enkelt därför att han inte har sitt regeringsunderlag med sig i den här frågan.

Det enda sättet att hantera det här hade rimligtvis varit att inte fatta beslut om att avskaffa det lokala vetot för uranbrytning. Om man verkligen vill ha det kan man åtminstone rösta för de reservationer som finns, som ju säger att vi ska införa ett veto mot brytning i alunskiffer.

Om Moderaterna nu står för den politiken borde man rimligtvis rösta för den i riksdagen. Då blir det också ett tydligt tillkännagivande oavsett vilken regering vi har efter valet, oavsett vilka som sitter i den och oavsett vad de partierna tycker.

Min fråga kvarstår: Hur ska Jesper Skalberg Karlsson och Moderaterna kunna garantera att det här vetot kommer att införas efter valet när man inte har ett regeringsunderlag som står bakom det?

Herr talman! Betänkande NU27 har ett långt namn, men jag har döpt det till Regeringens våta dröm om ny kärnkraft. Allt handlar ju om ny kärnkraft. Jag hävdar det stenhårt.

Det handlar om att regeringen vill ändra lagen om kärnteknisk verksamhet, lagen om kärntekniska restprodukter och lagen om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor. Förslaget innebär att utvinning och bearbetning av kärnämnen på en övergripande nivå kommer att behandlas på samma sätt som andra metaller och mineraler inom ramen för den samlade tillståndsprocessen. Förenklat betyder detta att man tittar på uran på ett helt annat sätt än i dag. Jag kommer att återkomma till alunskifferuranet.

Alla ändringar och förslag som på något sätt kan härledas till kärnkraft, som många propositioner handlat om, landar alltid i att man försöker underlätta och ge en bild av att det är bra att investera i ny kärnkraft i Sverige.

För att exemplifiera det skulle vi kunna leka med tanken att regeringen vill ge en bild av att en ny bilmodell som ska börja byggas i Sverige är jättebra. Den ska gå att köra på alla sorters flytande bränslen. Bilden som kommer fram är att elbilar inte är framtiden, utan det är just den här bilmodellen med förbränningsmotor som Sverige vill bygga. Sedan börjar man luckra upp reglerna för just den här modellen. Man kommer att ge stöd till dem som kör den här fantastiska bilen, som man anser är framtiden. Man tar bort vägskatten och ger bonus till dem som köper just en sådan här bil. Men investerarna lyser fortfarande med sin frånvaro. Då kommer man på en lysande idé: ”Vi låter människor bränna hembränt, bara de häller spriten i tanken!” Man kommer fram till att det säkert skulle underlätta. Men nej, investerarna lyser fortfarande med sin frånvaro.

Jag vet att jag raljerar nu, herr talman, men det är för mycket av den här varan som till slut alltid landar i kärnkraftsfrågan.

Nu, i tider när vi skulle behöva ge vår industri och konkurrenskraft långsiktighet och förutsägbarhet, väljer den här regeringen att sätta de industrier som verkligen vill göra rätt i limbo. De vet inte vilken väg Sverige tänker ta. Ett parti i underlaget ifrågasätter till och med om LKAB ska gå in med ny teknik och göra järnsvamp eller om man fortfarande ska mura om masugnen i Luleå. Den här osäkerheten ger inte Sverige bättre konkurrenskraft. Det vi skulle behöva är att få mer tillit till politiken, inte tvärtom.

Herr talman! Brytning i alunskiffer är en verksamhet som kan få betydande konsekvenser för närområdet, och det skapar stor oro. Jag beundrar mina kollegor som har tagit replik i de här frågorna. Därför borde det vara självklart att lokalbefolkningen har inflytande över eventuell brytning i alunskiffer i närområdet. Jag förstår verkligen inte varför man nu tar bort det och påstår att det kommer något annat.

Vi anser därför att det bör införas ett kommunalt veto som avgör om sådan här verksamhet ska få bedrivas. Inga konstigheter. Men när propositionen som behandlas i det här betänkandet överlämnades till riksdagen aviserade företrädare från regeringen att en utredning skulle tillsättas. Den har vi hört om i dag. Den har så att säga fräschats upp lite grann och ska nu titta på kommunernas veto och inflytande vid brytning i alunskiffer.

Vi kan konstatera att regeringen hittills inte har presenterat några konkreta åtgärder. Vi har hört i replikskiften att det är på g. Det är bra. Men eftersom vi inte litar på den här regeringen och vad den håller på med vill vi även här driva på för ett förbud mot all gruvbrytning i alunskiffer.

Allt sådant här spär bara på politikerföraktet; det ska ni veta.

Uranbrytning innebär fördyrande risker för miljön och människors hälsa. Vid brytning såväl i alunskiffer som i urberg frigörs radioaktiva ämnen – vi har hört av dem som vet det bättre precis vilka ämnen som frigörs – och tungmetaller som kan läcka ut i mark, vatten och ekosystem och orsaka långsiktiga skador.

I dag saknas säkra och beprövade tekniker som kan garantera att dessa risker kan hanteras på ett tillfredsställande sätt. Sverige har dessutom uranfyndigheter med mycket låg halt. Rickard Nordin redogjorde för skillnaderna mellan exemplet Kanada och våra låga halter på ett bra sätt. Det här innebär att brytning är förenad med omfattande ingrepp i naturmiljön utan att ge någon nämnvärd energinytta.

De negativa konsekvenserna för lokalsamhällen, biologisk mångfald, vattenresurser och markanvändning väger enligt vår mening betydligt tyngre än påstådda fördelar. Allt landar ändå i att man vill ge en bild av att vi till och med har bränsle till våra reaktorer.

Mot denna bakgrund anser vi att Sverige bör återinföra ett nationellt och tydligt förbud mot uranbrytning. Det ger inte de effekter som man skulle kunna tro, det vill säga att vi kan driva våra reaktorer med eget uran. Det är skitsnack.

Herr talman! När vi tittar på konsekvenser av den här och flera andra propositioner eller hur den här regeringen agerar kommer det fram en tydlig bild av att landsbygden, enligt regeringen, ska vara en koloni: ”Ni får inte ha makt på något sätt över er framtid.” Man pekar med hela handen och förväntar sig att befolkningen på landsbygden ska hålla tyst. Men vet ni, människor där ute har fått nog. Ni kommer att få besked om det den 13 september. Det kan jag lova.

Vi står givetvis bakom alla våra reservationer, men jag väljer att yrka bifall till reservation 3.

Herr talman! För mig är det lite oklart vilka kunskaper Camilla Brodin har i mänsklig psykologi. Jag tror inte att det finns någon i Jämtland som blir lugnare av ett pressmeddelande. De blir lugna när de får bestämma själva.

Kristdemokraterna säger sig vara ett landsbygdsparti. Det verkar framför allt handla om att köra fossilt och äta kött. När det kommer till skarpa beslut är det mer makt till Stockholm som gäller. Sjukvården ska styras från Rosenbad. Och nu ska landsbygdsborna – jämtarna, östgötarna, västgötarna, ölänningarna – inte få bestämma över sin egen mark. Den makten ska flyttas till Stockholm. Landsbygden får klara sig själv. Men man får inte ens klara sig själv; man ska bli styrd över och bli klappad på huvudet.

Lagförslaget handlar inte om uranbrytning. Det handlar om möjligheten till lokalt inflytande över sin egen mark. Hur är mer makt till Stockholm en fråga som gynnar svensk landsbygd?

Herr talman! Framför allt vill jag ju inte ändra lagstiftningen. Jag vill att kommuner fortsatt ska kunna besluta om sin egen mark, vilket är den rätt som Kristdemokraterna nu plockar bort. Jag behöver inga ändringar, utan jag är väldigt nöjd med hur det är i dag. Det är Kristdemokraterna som vill flytta makten från jämtarna, östgötarna, västgötarna, ölänningarna och alla andra till Stockholm. Det är inte smart landsbygdspolitik.

Kristdemokraterna säger att man ska kunna bo och verka på landsbygden. Säg det till människorna i Oviken, Camilla Brodin! Åk upp dit och förklara att de ska kunna verka där trots att det finns bolag som mutar in 80 000 hektar – en yta fyra gånger större än Stockholms kommun, till exempel. Det motsvarar mer än halva Öland. Det blir väldigt svårt att verka där när marken grävs upp.

Ledamoten sa att jag ska läsa i direktiven, men det finns ju inga direktiv publicerade.

(CAMILLA BRODIN (KD): Jo.)

Det kom ett pressmeddelande i dag, men det finns ingen utredning tillsatt. Det finns ingen tidsplan för detta.

Om Kristdemokraterna verkligen vill ha ett kommunalt veto mot brytning i alunskiffer – trots att man inte har med sig hela sitt eget regeringsunderlag, vilket gör att det inte finns någon garanti för detta – finns det ju en möjlighet att lösa det: På måndag kan man rösta för förslaget om att vi ska ha just ett kommunalt veto för brytning i alunskiffer. Då kan man visa var man står i frågan.

Jag misstänker dock att Kristdemokraterna kommer att rösta nej och hänvisa till en utredning som man inte ens har stöd för i sitt eget regeringsunderlag. Jag kan påminna ledamoten om att en regering fattar beslut kollektivt. Det betyder att alla måste vara överens, och det största partiet i Camilla Brodins regeringsunderlag vill inte ha det här. Hur ska hon alltså kunna garantera jämtarna att den utredning som hon hänvisar till genomförs, eller att ett lagförslag läggs fram? Man har nämligen inte stöd bland de egna partierna.

Herr talman! Som vi har hört kom det ett pressmeddelande från regeringen i dag om att tillsätta en utredning. Ett lugnande besked, säger Camilla Brodin. Jag tänker att ett lugnande besked för de berörda kanske hade varit att man behåller det kommunala vetot för uranbrytning, eller att vi redan hade haft ett direktiv på plats, en utredning på plats eller till och med ett nytt kommunalt veto på plats efter en snabbutredning.

Regeringen var ju ute redan i februari och sa att man skulle tillsätta en snabbutredning. Sedan dess har det inte hänt någonting, och det är fyra månader sedan. Nu säger Camilla Brodin att det finns ett direktiv, och vad jag kan se är det i så fall pressmeddelandet som är direktivet. Om Camilla Brodin har mer information om det här vill vi ju gärna se en tidsplan. Hur ska den här utredningen gå till? När ska den vara färdig? Kommer det att komma ett nytt kommunalt veto före valet eller efter valet?

Herr talman! Tack, Camilla Brodin, för frågorna, som jag tror kommer att ta alldeles för lång tid att gå igenom här!

Jag hoppas dock att Camilla Brodin är medveten om att vi i dag köper en stor del av vårt uran från Kanada, som har väldigt goda förutsättningar och väldigt höga halter av uran att bryta. Det vill jag alltså bara upplysa ledamoten om, ifall det inte var känt.

Jag vill ändå fråga vidare om snabbutredningen om ett nytt kommunalt veto. Det här handlar nämligen om att låta kommuninvånarna själva ta ställning till om de vill ha en gruva eller inte i sin kommun, inte främst om vad jag tycker i själva sakfrågan. Tidsplanen är ganska relevant för när ett veto skulle kunna vara på plats, och det blir väldigt tydligt i den här debatten att det inte finns någon majoritet för detta beslut om det skulle bli en Tidöregering efter valet. Det största partiet, Sverigedemokraterna, säger nej till ett kommunalt veto, och det minsta partiet finns troligen inte ens kvar efter valet.

Detta är ett problem om man vill införa ett nytt kommunalt veto, och om man har minsta intresse av att kommunerna ska få vara med och bestämma över sin egen mark tycker jag att svaret borde vara att det gamla kommunala vetot ska behållas.

Herr talman! Jag tror faktiskt att det blev ännu mer oredigt nu, om jag ska vara helt ärlig. Camilla Brodin tydliggör i anförandet och i de här replikskiftena att det som regeringen eventuellt tänker utreda är bara brytning. Nu hanterar vi faktiskt anrikning.

Vid brytning vill man att så lite vatten som möjligt ska komma i närheten av det brutna materialet, eftersom det stör brytningsprocessen och så vidare. Men vid anrikning behöver man använda stora mängder processvatten för att få fram de metaller och mineraler som behövs. Det är också där som eventuella läckage, olyckor och så vidare kan uppstå.

I regeringstexten i betänkandet står det väldigt tydligt: ”Beroende på var uranutvinningsverksamhet etableras kan personalen vid berörda kommunala räddningstjänster behöva viss kompletterande utbildning om räddningsinsatser i miljöer med joniserande strålning och viss mätutrustning behöva anskaffas.”

Det är förvisso två olika frågor. Men det tydliggör att regeringen, om jag förstår Camilla Brodin rätt, inte har någon som helst avsikt att införa något kommunalt veto när det gäller anrikning för en kärnteknisk verksamhet, som kan kopplas direkt till en gruva som bryter alunskiffer. Är det rätt uppfattat, Camilla Brodin?

Herr talman! Det är faktiskt Tidöpartierna som under hela mandatperioden har stressat fram detta, Camilla Brodin. Man har hela tiden drivit på och tydliggjort att kommunalt veto och inflytande inte behövs. När man sedan blev pressade, inte minst av de egna partikamraterna såväl i Falköping i Västra Götaland som på Öland och i Jämtland, backade man och lovade en utredning, som ska presenteras någon gång – det är lite oklart när – om att det eventuellt retroaktivt ska återinföras ett kommunalt veto för brytning.

Samtidigt debatterar vi här att det ska anrikas kärnämnen. Det kommer att innebära nya åtaganden för kommunerna. Är det då inte rimligt att kommunerna ges ett rejält inflytande och att det finns en vetoprocess om de vill ha det i sina kommuner? Är det inte rimligt?

Är det inte så att Camilla Brodin och Tidöpartierna faktiskt har oroat människor och kommuner i en sådan omfattning att man efter den här debatten kommer att fråga: När, var och hur tänker ni möjliggöra ett kommunalt inflytande?

Herr talman! I dag debatterar vi regeringens förslag om ändamålsenliga säkerhets- och strålskyddskrav för utvinning och bearbetning av kärnämnen. I praktiken handlar det inte om uranbrytning. Det handlar om att regeringen vill slopa det kommunala vetot vid just uranbrytning genom en skenmanöver där man flyttar ut just den typen av brytning ur lagstiftningen. Om det hade handlat om något annat hade man kunnat separera de frågorna. Men det gör man inte.

Centerpartiet delar uppfattningen att Sverige behöver en trygg tillgång till strategiska råvaror. Vi behöver metaller och mineraler för industrin, för klimatomställningen och för Europas konkurrenskraft.

Men vi behöver också något annat, det som regeringen inte lyckas med. Det behöver finnas en respekt för människor som bor där verksamheterna ska bedrivas. Det är därför vi motsätter oss regeringens vilja att avskaffa det kommunala vetot och inflytandet över uranbrytning. Därför yrkar jag bifall till reservation 1 i betänkandet.

Regeringen har redan gått fram med förslag som öppnar för uranbrytning i Sverige. Det har skapat stor osäkerhet i många delar av vårt land. I bygderna i Västergötland, Östergötland, Skåne, Öland, Jämtland och på flera andra håll frågar människor sig nu: Vad ska hända med min mark? Vad ska hända med vårt vatten? Vad ska hända med vår framtid?

Det är viktigt att sätta frågan i perspektiv. Av världens kända urantillgångar finns 0,2 procent i Sverige. Halterna i den svenska berggrunden är dessutom låga. I många svenska fyndigheter, exempelvis i Jämtland, handlar det om 300 gram per ton. I delar av Kanada uppgår halterna till 200 kilo per ton, mer än 600 gånger mer.

I Sverige innebär det att stora arealer måste tas i anspråk för att verksamheten ska bli ekonomiskt lönsam. I Oviken i Jämtland har ett enda bolag mutat in 80 000 hektar. Det motsvarar mer än fyra gånger Stockholms kommuns yta, mer än halva Öland eller med en annan referensram – med tanke på VM – 100 000 fotbollsplaner. När det rör sig om den storleksordningen är det rimligt om människor som blir berörda också får vara med och bestämma.

För Centerpartiet handlar detta i grunden om demokrati. Vi tycker inte att beslut som påverkar människors livsmiljö för generationer framåt ska fattas bakom ett skrivbord i Rosenbad i Stockholm. Vi är övertygade om att besluten ska fattas så nära människor som möjligt.

Andra partier säger att vi behöver tillgång till de här mineralerna. Ja, men låt då de människor som berörs vara med och besluta om det. Om man tror att det enda sättet att få människor att acceptera brytning av mineraler är att köra över dem har man misslyckats fundamentalt med sitt ledarskap.

Om staten anser att en verksamhet är mycket viktig borde man kunna vinna lokal acceptans genom goda villkor och god miljöhänsyn. Om de värden som skapas stannar i bygden ger det ett starkt förtroende. Att ta den lätta vägen, som Tidöpartierna gör, och avskaffa kommunernas inflytande riskerar bara att leda till större konflikter, mindre legitimitet och ett folkligt motstånd.

Den svenska uranbrytningen, som det handlar om just nu, är också nära kopplad till frågan om alunskiffer. Det är en berggrund som innehåller uran och en hel del viktiga metaller som vi pratar om, men också tungmetaller. Det som inte har nämnts är att alunskiffer innehåller stora mängder fossilt kol. Brytning i alunskiffer inbegriper att 15–20 procent behöver rostas bort för att man ska komma åt mineralerna. Det skulle effektivt göra det här till en av Sveriges största utsläppskällor. Om man hävdar att man ska ha uranet för att driva kärnkraftverk i syfte att bli av med fossila bränslen hänger det inte ihop. Utsläppen kommer att bli gigantiska vid brytningen av uranet.

För människor som bor i de berörda områdena handlar det inte om abstrakta lagparagrafer. Det handlar om dricksvattnet i kranen. Det handlar om jordbruksmarken. Det handlar om möjligheten att leva, bo och bedriva företagande i bygden man är uppväxt i och att kunna göra det även framöver. Centerpartiet är inte berett att ta lika lätt på de här riskerna som regeringen.

Det finns också uppenbara brister i regeringens resonemang. När det gäller vindkraft försvarar regeringen det kommunala vetot med hänvisning till lokalt självstyre. Där är kommunernas inflytande viktigt, tycker regeringen. Det tycker jag också. Men när det gäller uranbrytning spelar det inte så stor roll för regeringen. Det som regeringen missar är att uranbrytning ger otroligt mycket mer påverkan. Uranbrytningen kommer att lämna sår i generationer framåt på enorma arealer, medan ett vindkraftverk kan monteras ned efter 25 år. Regeringens logik är svår att förstå, och det beror nog helt enkelt på att det inte finns någon logik. Om lokalt självbestämmande är viktigt för vindkraft borde det vara minst lika viktigt för uranbrytning.

Regeringen visar snarare att det här bara handlar om kärnkraft. Det är fråga om signalvärdet: Kärnkraft är viktigt. Hade det handlat om kärnbränsle hade vi dessutom behövt lokal upparbetning. Värdekedjan för uran stannar ju inte vid brytningen. Men de värdekedjorna har vi inte i Sverige. Vi blir alltså inte mer självförsörjande på kärnbränsle för att vi bryter uran. Vi har goda möjligheter till import från Australien eller Kanada, länder som vi vanligtvis gärna samarbetar med.

Regeringen har sagt att man ska snabbutreda frågan om ett kommunalt veto mot brytning i alunskiffer. I morse fanns inga direktiv på plats. Nu hör vi att det finns direktiv på plats. De publicerades uppenbarligen hastigt nu under eftermiddagen, så hastigt att den som går in och läser direktiven och vill veta när utredningen ska vara klar möts av beskedet ”Klicka här för att ange datum”. Det verkar alltså vara frivilligt för valfri person att klicka och ange ett eget datum. Då ser jag för min del gärna att utredningen är klar i morgon, eller kanske åtminstone på måndag, när vi ska fatta beslut i de här ärendena. Om regeringen verkligen vill få på plats ett veto mot alunskifferbrytning kan man rösta för det förslag som ligger på riksdagens bord på måndag.

Regeringen fattar kollektiva beslut. Sverigedemokraterna vill inte ha det här vetot. Hur ska Tidöpartierna kunna enas om detta och garantera alla jämtar, östgötar, ölänningar och andra att det blir ett veto mot alunskifferbrytning? Det går inte. Det finns ingen sådan garanti. Den enda garantin för det vore att rösta för förslaget som ligger på riksdagens bord på måndag, för då skickar man ett tillkännagivande till regeringen som den måste tillgodose. Det vore en garanti. Men jag är rätt övertygad om att regeringspartierna föredrar sina pressmeddelanden och direktiv utan datum framför faktiska beslut.

Vi i Centerpartiet står för en politik där miljöansvar, lokal demokrati och långsiktigt företagande går hand i hand. Den som vill ha lokalt inflytande på riktigt ska rösta på Centerpartiet. Vi säger ja till utveckling, ja till investeringar, ja till innovationer och ja till människors rätt att påverka sin framtid.

En sak som jag mycket sällan säger men som är giltig här är att det vore bättre för miljön om verksamheten skedde någon annanstans. När man har 600 gånger högre koncentrationer i Kanada är det faktiskt bättre om brytningen av uran sker där än om den sker i Sverige.

Är man så säker på sin sak borde man låta befolkningen få fatta besluten själv, inte köra över den. Det är också därför vi motsätter oss regeringens förslag att försvaga det kommunala inflytandet över uranbrytningen. Löften om nya veton och retroaktivitet är bara tomma löften och uttryck för desperation. Vill man verkligen förändra det här ska man också rösta så i riksdagen. Pressmeddelanden skyddar inget dricksvatten, käcka citat ger inget inflytande och avsaknad av datum ger definitivt inga garantier. Det är därför vi behöver en ny regering.

Herr talman! Om Eric Palmqvist fick sitt politiska uppvaknande 1980 var jag inte ens född då, kan jag upplysa honom om. Men det som är intressant är att Sverigedemokraterna då i bästa fall var ett parti över huvud taget och framför allt bestod av nazister som heilade. Det säger rätt mycket om Eric Palmqvists politiska uppvaknande, om det skedde 1980.

Eric Palmqvist undrar om vindkraftsbladens återvinning. Rätt mycket av dem går att återanvända på olika sätt i granulat och annat. Sedan finns det tekniker för kemisk återvinning, där man bryter ned beståndsdelarna och kan återanvända dem i grundstrukturerna.

Om man är orolig över återvinning och deponi av olika saker borde man däremot anse kärnkraften problematisk, eftersom dess farliga avfall behöver deponeras i ungefär hundratusen år.

Är man orolig för vad som blir rester av energiproduktion, borde Eric Palmqvists politiska uppvaknande 1980 ha lett till att man är emot kärnkraft.

Nu är inte jag och Centerpartiet emot kärnkraft. Vi är bara emot de ofantliga subventioner som regeringen vill ge till kärnkraften. Det är något helt annat. Vill någon bygga kärnkraft och betala för det är det fritt fram.

Det här är inte en kärnkraftsdebatt. Den stora frågan handlar om lokalt inflytande. Som jag tolkade Eric Palmqvist står han inte bakom att man skulle ha ett lokalt inflytande över alunskifferbrytning. Det hade varit bra att få ett tydligt besked.

Kommer Sverigedemokraterna att ställa sig bakom ett veto för alunskifferbrytning om man sitter i regeringen efter nästa val?

Herr talman! Tack så mycket, Eric Palmqvist, för det tydliga klargörandet!

Sverigedemokraternas ingång är att vi inte ska ha lokalt inflytande. Därmed faller också övriga regeringspartiers önskan om ett lokalt inflytande så småningom, om man samarbetar efter valet.

Det är väldigt viktigt att veta för alla som lyssnar på den här debatten och som är oroade på Öland eller i Jämtland, Östergötland, Västergötland, Småland, Skåne och så vidare.

Sverigedemokraternas besked är att de inte ska få bestämma själva. Det ska Stockholm göra. Det är också Sverigedemokraternas ingång i regeringsbildningen. Det är en viktig konsumentupplysning.

Det är också intressant när Eric Palmqvist säger att det är konsekvenserna som ska avgöra. Konsekvenserna är oöverblickbara i det här fallet. Då tycker jag att det är rätt rimligt att man har ett lokalt inflytande. Det står jag för som centerpartist.

Där gör vi uppenbarligen helt olika bedömningar. Det är också viktiga besked till väljarna i september.

Herr talman! I november förra året röstade riksdagen med en rösts övervikt igenom att förbudet mot uranbrytning i Sverige skulle tas bort. Det var ett riktigt dåligt beslut.

Sedan årsskiftet är det alltså tillåtet att bryta uran på svensk mark. Fram tills i dag finns det fortfarande en möjlighet för kommuner som påverkas av uranbrytning att kunna säga nej till en ny urangruva, men inte så länge till.

Tidöregeringen har fattat beslut om att inte bara tillåta uranbrytning utan föreslår dessutom i dag att vi också ska ta bort kommunernas möjlighet att säga nej till sådan.

Varför är det så viktigt att ge kommuner möjlighet att kunna säga nej just när det gäller uranbrytning? Med gruvbrytning i just alunskiffer, där mycket av det svenska uranet finns, kommer stora risker för människors hälsa.

Både vid brytning i alunskiffer och i urberg frigörs radioaktiva ämnen och tungmetaller som kan läcka ut i mark, vatten och ekosystem och orsaka långsiktiga skador. I dag räknar man inte med att det finns några säkra och beprövade tekniker som garanterar att dessa risker kan hanteras på ett bra sätt.

Herr talman! Brytning i alunskiffer innebär stora risker för naturen, ekosystemen och den biologiska mångfalden. När alunskiffer bryts frigörs tungmetaller och radioaktiva ämnen. Det är ämnen som kan läcka ut i närliggande vattendrag och sjöar och skada naturen på andra sätt och på så vis orsaka betydande skador. Samtidigt saknas i dag säkra och beprövade tekniker.

Beräkningar visar att brytning i alunskiffer leder till stora koldioxidutsläpp – något som Rickard Nordin har lyft flera gånger i debatten. Miljöpartiet anser att de miljörisker som i dag följer av alunskifferbrytning är helt oacceptabla.

Dessutom, vilket också har varit uppe i debatten, har Sveriges uranfyndigheter mycket låga halter av uran, vilket innebär att uranbrytningen alltid kommer med stora ingrepp i naturmiljön och stora dagbrott med relativt liten mängd uran i utbyte.

Jag skulle vilja lyfta ett exempel, nämligen Ranstadsverket utanför Skövde, som under sin verksamma tid utvann någonstans mellan 200 och 250 ton uran totalt. Det kan jämföras med våra nuvarande svenska kärnkraftverk, som använder mellan 1 500 och 2 000 ton uran varje år. Det är också viktigt att minnas att den miljöskada som orsakades av Ranstadsverket aldrig har gått att återställa.

De negativa konsekvenserna för lokalsamhällena, den biologiska mångfalden, vattenresurserna och markanvändningen väger enligt Miljöpartiets mening betydligt tyngre än eventuella påstådda fördelar. Många av de platser som skulle kunna bli aktuella för brytning ligger också nära färskvattenreserver, sjöar och vattendrag. Där alunskiffer finns hittar vi också ofta våra mest använda och bördiga jordbruksmarker.

Miljöpartiet tycker att rent vatten och matproduktion för de flesta här inne borde trumfa uranbrytning. Med det sagt vill jag understryka att Miljöpartiet vill att Sverige återinför det nationella förbudet mot all uranbrytning och samtidigt inför ett förbud mot brytning i alunskiffer.

Herr talman! Man har länge ansett att uranbrytningen i Sverige är olönsam. Men i och med det geopolitiska läge som vi har med ökande uranpriser verkar intresset för uranbrytning från flera utländska bolag ha väckts. Redan den 1 januari, när regeringens nya lagstiftning trädde i kraft, kom den första ansökan om att få bryta uran i Oviken i Jämtland. Även andra bolag har ansökt om uranprospektering i Jämtland men också i Norrbotten, Västerbotten, Gävleborg och Västergötland.

Flera av de här platserna ligger i anslutning till dricksvattentäkter och värdefulla naturmiljöer, vilket såklart skapar en väldig stress för kommuninvånarna. Det är en av de stora anledningarna till att det kommunala vetot är värt att försvara. De som främst drabbas av en urangruva måste ha rätt att påverka beslutet.

Miljöpartiet tycker inte att uranbrytningen är värd sitt pris med tanke på den miljöskada den orsakar. Miljöpartiet anser att marken, vattnet och våra odlingsmarker är bra mycket mer värda än den lilla mängd uran som kan utvinnas på svensk mark.

Det är ingen hemlighet att Miljöpartiet vill satsa på andra typer av energiproduktion, men så länge Sveriges befintliga kärnkraftverk finns kvar finns bättre förutsättningar för uranbrytning i länder med pågående brytning i fyndigheter med klart högre halter och effektivare brytningsförutsättningar. Här kan vi lyfta Kanada som ett exempel, med fyndigheter som kan innehålla flera hundra gånger högre halter av uran än de svenska fyndigheterna. Det svenska uranet kommer alltså med höga kostnader och stor miljöpåverkan.

I dag är det dock kommunernas möjlighet att säga nej till uranbrytning som vi debatterar, och just i dag känns den debatten extra märklig. Samma dag som regeringen vill ta bort möjligheten för kommunerna att stoppa uranbrytning kommer alltså regeringen än en gång med ett utspel om att tillsätta en snabbutredning om ett nytt kommunalt veto. Det vi har sett är tre punkter som regeringen vill utreda. Men det finns fortfarande ingen utpekad utredare och fortsatt ingen tidsplan.

Många kanske kommer ihåg att företrädare för regeringen, bland andra klimatministern och energiministern, var ute och lovade en snabbutredning om ett nytt kommunalt veto i början av februari i år. Sedan har februari, mars, april, maj och halva juni passerat – och ingen utredning. Men i dag, när vi ska ta bort vetot, upprepar regeringen samma sak: Den ska tillsätta en snabbutredning.

Man kan ju undra varför detta inte har skett tidigare. Och varför sker det nu, när frågan dyker upp på bordet igen? Man kan fråga sig varför det inte tillsattes någon utredning i februari, om nu regeringen hade som plan att det skulle göras en snabb utredning.

Efter den här debatten är dock svaret ganska uppenbart. Ett nytt kommunalt veto är inte något man är överens om i Tidölaget, och det är därför inget man vill eller kanske ens kan genomföra före valet. Det innebär att Tidöpartierna med största sannolikhet inte heller kommer att införa något nytt veto efter valet.

Jag vill därför verkligen lyfta att ingen ska luta sig tillbaka och tro att denna vilja att införa ett nytt veto snart kommer att bli verklighet, när regeringen har så bråttom att ta bort det nuvarande kommunala vetot. Utredaren ska alltså samtidigt titta på retroaktiva åtgärder. Att göra så i stället för att skjuta upp beslutet om att ta bort vetot är ju bara dumt!

Låt oss i stället vänta med att fatta beslut om det här tills vi ser om ett nytt kommunalt veto bli verklighet, för det är det enda rimliga.

Miljöpartiet vill återinföra förbudet för uranbrytning och se ett nytt förbud för brytning i alunskiffer. Vi vill definitivt inte ta bort det kommunala vetot mot uranbrytning som finns i dag.

Miljöpartiet vill avstyrka hela ärendet. För att vara tydlig: Jag yrkar därför bifall till reservation 8 och står självklart bakom våra andra reservationer i ärendet.

Herr talman! Jag tackar ledamoten Lakso för anförandet.

Nu vill jag inte lägga ord i ledamotens mun som ledamoten inte har sagt. Så tycker jag inte att man debatterar. Jag vill dock minnas att partiföreträdare för Laksos parti tidigare här i dag har talat om att vi inte ska använda skrämselretorik och liknande och beskyllt vårt parti för att göra så när det gäller vindkraften.

Jag tycker mig ändå höra ganska mycket skrämselvokabulär och skrämselargument i ledamotens anförande. Ledamoten talar om förgiftat vatten, döda dagbrott, stora arealer och liknande, som om gruvnäringen var ett oerhört stort problem. Då vill jag till att börja med att ledamoten lyfter vilka gruvprojekt och vattendrag i modern tid, alltså de som är prövade enligt svensk minerallag och den svenska miljöbalken – vi pratar inte om gamla försyndelser utan om aktuell lagstiftning – han i så fall hänvisar till.

Jag stannar där och tar ytterligare frågor i nästa replik.

Herr talman! Jag förmodar att den fråga som många nu ställer sig är: Vad gör den tredje miljöpartisten i rad här? Det handlar om att vi lägger väldigt stor vikt vid de här frågorna och har ett väldigt stort engagemang i dem. Vi försöker därför belysa dem från lite olika håll.

Jag är till vardags inte i näringsutskottet utan i konstitutionsutskottet, som en del känner till. Jag måste erkänna att jag blev lite förundrad över engagemanget och tonläget i olika frågor här. Jag noterade att det talades om AB Sverige och världens bästa land att leva i, närmast i samma andetag. För mig är det två helt olika saker. Sverige ska inte drivas som ett företag. Vi pratar gärna om ett bra land att leva i, men det handlar om helt andra saker.

Som den konstitutionsutskottsledamot jag är tänker jag också på regeringsformen 1 kap. 1 §, där det talas om att den svenska folkstyrelsen är byggd på ett representativt och parlamentariskt statsskick och kommunalt självstyre. De står alltså som precis likvärdiga. Det måste betyda någonting. Vi måste kunna dra slutsatsen att om dessa båda är A och O är det kommunala självstyret O i sammanhanget – eller hur? De är lika viktiga.

Jag lämnar nu första delen av anförandet och går över till mitt manuskript.

Jag började skriva på mitt anförande för en evighet sedan – i måndags – när tåget passerade Stenstorp i Västra Götaland. Det ligger i Falköpings kommun, mellan Falköping och Skövde längs Västra stambanan. Där ligger Ranstad – inte riktigt inom synhåll, men närapå – där Sveriges första och hittills enda uranbrytning ägde rum några år i slutet av 1960-talet. Det är alltså 60 år sedan.

Jag ska uppehålla mig lite grann vid detta industriella projekt av några olika skäl, som jag ändå tänker har relevans för det vi diskuterar nu. Det alunskiffer som bröts i Ranstad hade inte någon särskilt hög halt av uran, men tillräckligt för att den skulle betraktas som lönsam. Vi talar om runt 150 gram per ton alunskiffer. Ur ett ton gick det att få ut uran motsvarande vikten av två chokladkakor – då talar vi om små chokladkakor. Det är inte mycket.

Det som blev kvar var alltså avfall på en och halv miljon ton alunskiffer, som spreds ut över ett ganska stort område som än i dag, 60 år senare, klassas som miljöriskområde. Det är inte förbjudet att vistas där, men det känns ändå inte helt bekvämt.

Låt mig få delge lite kuriosa, nämligen att det inledningsvis fanns en plan om svenska kärnvapen. Det får väl sägas vara överspelat nu, men då var det ett alternativ man pratade om. Det var också en del av argumentationen för att bryta uran i Ranstad. Det måste ju ses i ljuset av den tidens geopolitiska situation med ett kallt krig, en järnridå och en uppbyggnad av kärnvapenarsenaler i flera stora länder efter andra världskriget. Eftersom vi har diskuterat uppvaknanden politiskt sett var jag väl där någonstans. Jag var inte särskilt gammal, men det var ändå något som bekymrade mig.

Uran finns på många platser i Sverige, framför allt i alunskiffer. Det har vi konstaterat. Uppskattningarna om hur mycket det finns har varierat kraftigt. Ett tag trodde man att det rörde sig om cirka 15 procent av de totala reserverna i världen. De har förstås reviderats ned efter hand, och de optimistiska beräkningarna från 60- och 70-talen kan ha sin grund i överdrivna uppskattningar av hur mycket som faktiskt kan utvinnas. En liten detalj i sammanhanget är att det var LKAB som drev Ranstadverket in på 70-talet, bland annat baserat på de stora idéerna om mycket stora reserver av uran i Sverige.

Herr talman! Hur blev det då med utvinningen i Ranstad? Efter den inledande perioden under andra halvan av 60-talet lades det hela i malpåse i avvaktan på bättre tider. För uranbrytningens del kom de i samband med oljekrisen i början av 70-talet, då uranpriserna steg kraftigt. LKAB gick in i det hela för att driva brytningen i Ranstad, men man lyckades aldrig få igång någon reell brytning att tala om. År 1984 gav man upp, sålde så småningom marken till en privatperson för en krona – det var så man gjorde då – och rev en del byggnader och behöll andra, som nu har blivit lokaler för företag.

Själva dagbrottet har fyllts med vatten, och de rester av alunskiffer som finns kvar har lagts under ett täcke av grus och jord och planterade träd. Mätningar genomförs fortfarande regelbundet av strålning och andra indikatorer.

Herr talman! Jag tänkte också prata lite om situationen i Jämtland, närmare bestämt i Oviken på västra sidan av Storsjön. Jag tycker att det är en av de vackraste platserna i landet. Där letade det kanadensiska bolaget Aura Energy efter vanadin, och numera även uran, i alunskiffer. Intresset för uran uppstod lite mer tydligt när beslutet om att upphäva förbudet mot uranbrytning fattades i riksdagen – det beslut vi har pratat om – och började gälla den 1 januari i år. Aura Energy kompletterade sin ansökan några veckor senare.

Projektet kallas Häggån och ägs till 100 procent av Aura Energy. Det är ett prospekteringsbolag med två stora projekt. Det ena är Häggån i Jämtland, och det andra är en större fyndighet i öknen i Mauretanien i Afrika. Aura Energy har för avsikt att inleda bearbetning och utvinning av fyndigheten om fortsatta studier visar på en uthållig lönsamhet. Jag återkommer lite till frågan om priset på uran alldeles strax.

Vad gäller vanadin, en metall som används i både ståltillverkning och batterier, sker det naturligtvis också en utveckling, och det planeras en större återvinningsanläggning i Finland.

Det går strängt taget att utvinna uran ur använt kärnbränsle också. En stor del av energin används inte, men det är än så länge en dyr process som inte har några kommersiella förutsättningar – men det kan förstås ändras.

Herr talman! Världsmarknadspriset på uran har gått upp och ned under de senaste 60 åren sedan Ranstadverket var igång. Det ligger nu en bra bit under toppnivåerna efter oljekrisen på 70-talet. Antalet kärnkraftverk under konstruktion var då mycket högt. Sedan föll de dramatiskt tillbaka efter Tjernobyl och återhämtade sig lika kraftigt i början av 2000-talet, men föll igen efter Fukushima 2011. Nu ligger det på en nivå som bedöms vara lönsam för utvinning, under förutsättning att det är ett pris som är hållbart över tid.

Sedan ska man komma ihåg vad gäller kärnkraftverk att priset på uran är en ganska liten del av kostnaden för att driva ett kärnkraftverk. Den i särklass största delen av kostnaden är kapitalkostnader och avskrivningar på de enorma investeringar som görs. De kan vara 60–70 procent av den totala kostnaden. Minsta delen är det anrikade uranet, det vill säga bränslet.

Herr talman! Jag ska avrunda mitt anförande med att ta upp något om samråd, kommunalt veto och vad människor i Storsjöbygden borde ha rätt att förvänta sig. Häggån ligger alltså i Bergs kommun i Jämtland. Det finns också fyra samebyar som berörs av den verksamhet som pågår och planeras och som kan komma att utvecklas till storskalig gruvdrift, nämligen Tåssåsen, Mittådalen, Handölsdalen och Njaarke.

Jag pratade tidigare i dag med en arbetsledare för rennäringen i Tåssåsens sameby som menar att prospekteringar och eventuell gruvverksamhet i kommunen och samebyn kan komma att slå hårt mot rennäringen. Det handlar självklart om markanvändningen men också om luft och vatten. Partiklar som frigörs vid gruvdrift kan driva med både vind och vatten. Kunskaperna är för all del begränsade, och det krävs mer utrednings- och forskningsarbete. De resurser som samebyarna inte förfogar över, asymmetrin i förhandlingar och konsultationer, är ett reellt demokratiproblem.

Herr talman! Varför är vi då så engagerade i frågan om kommunalt inflytande eller kommunalt veto i den här utvecklingen? Till att börja med är det på det lokala planet i Jämtland inte bara fråga om Miljöpartiet. Även Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet, Moderaterna och Kristdemokraterna i Bergs kommun har deltagit i debatter med artiklar och andra former av inlägg, just för att inte äventyra det kommunala inflytandet. Det handlar inte bara om markanvändning utan också om dricksvatten, bostäder, företag, det vill säga möjligheterna för kommunen till utveckling på egna villkor under mycket lång tid framöver. Det är kommunen och dess invånare som får ta både risker och konsekvenser, och det är i allra högsta grad rimligt att det kommunala inflytandet säkras och inte luckras upp.

Med det sagt finns utanför debatten också frågan om vad kommunen och kommuninvånarna får tillbaka, de som tar risker, konsekvenser och ansvar. Vad har invånarna för glädje av en gruva i kommunen? Vad får rennäringen för att göra avkall på marker de traditionellt har tillgång till? Det finns goda skäl, inte minst med tanke på alla nya gruvprojekt som diskuteras och planeras, bland annat med stöd av EU och dess Critical Raw Materials Act, att fundera över hur delaktighet även i den ekonomi som gruvorna antas generera kan se ut på ett sådant sätt att det gynnar såväl lokalbefolkning som kommun och i förekommande fall, det vill säga nästan alla, vårt urfolk samerna.

Jag yrkar bifall till reservation 5 under punkt 4.